Ståls-Utskottets Utlåtande N:o 57.
7
N:o 57.
Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1876. kl. 1. e. m.
Utlåtande, angående antalet egenhändiga underskrifter ä Riksgäldskontor
ets obligationer.
(Ii. A.)
Med anledning deraf att af namnteckningarne å de obligationer, livilka för
1867 års inhemska statslån å 6,000,000 R:dr af Riksgäldskontoret utfärdats, endast
en var handskrifven och de öfriga anbragta i facsimile, föreskref 1868 års Riksdag,
med bifall till Stats-Utskottets hemställan i inom. 3:o af dess Utlåtande N:o 42, att
obligationer, som af Riksgäldskontoret dädanefter komme att utfärdas, borde vara
försedda med minst tre handskrifna namnteckningar.
I en till Stats-Utskottet vid denna riksdag afbiten skrifvelse hafva Fullmäktige
i Riksgäldskontoret fästat uppmärksamheten derå att, i följd af nämnda föreskrift,
exempelvis endast för den del af 1875 års lån, om hvars försäljning aftal under
nämnda år träffats och för hvilken utfärdats 22,500 obligationer, erfordrats ej mindre
än 67,500 egenhändiga underskrifter, iivaraf framginge, att det arbete, som af
densamma föranleddes, vore långt ifrån obetydligt och, såsom det nu af Fullmäktige
ansetts böra tillämpas, medtoge deras tid på ett sätt, som Riksdagen vid Fullmäktiges
väljande näppeligen torde hafva afsett; hvadan Fullmäktige ansett detsamma
ej lämpligen böra påfordras, för så vidt det icke funnes för erhållande af säkerhet
mot förfalskning nödigt.
I detta afseende hafva Fullmäktige erinrat, att, äfven om man skulle antaga
en handskrifven namnteckning vara svårare att eftergöra än ett facsimile, två egenhändigt
skrifna namnteckningar i allt fall borde lemna tillräcklig ledning för bedömande
af en förevisad obligations äkthet samt att, enligt det för Riksbanken senast
utfärdade reglemente, två egenhändiga namnteckningar ansetts tillfyllestgörande
8
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 57.
i afseende å Riksbankens sedlar, äfven å deri högsta valören eller 1,000 kronor, Något
behof af flera egenhändiga namnunderskrifter å Riksgäldskontorets på vattenstämpladt
papper tryckta obligationer, hvilka ingalunda torde vara lättare att eftergöra
än banksedlar, syntes Fullmäktige ej förefinnas; och skulle någon låneöfvertagare,
mot förmodan, önska flera än två egenhändiga namnteckningar å kontorets
obligationer, kunde man utan fara af misstag förutsätta, att dåvarande Fullmäktige,
äfven utan någon Riksdagens särskilda föreskrift, icke undandroge sig att gå en sådan
önskan till mötes.
Fullmäktige hafva på grund häraf hemstält, att Stats-Utskottet behagade
hos Riksdagen göra framställning derom att, med ändring i någon mån af ofvan
anförda bestämmelse, Riksdagen måtte föreskrifva, att obligationer, som hädanefter
komma att af Riksgäldskontoret försäljas, borde vara försedda med minst två handskrifna
namnteckningar.
Utskottet hyser i fråga om obligationer å större valörer någon betänklighet
vid att föreslå rubbning i de föreskrifter, Riksdagen ansett vara af omsorgen om
nödig säkerhet påkallade. Det af Fullmäktige med deras framställning afsedda syftemål
kan ock i ej ringa mån vinnas äfven om deras förslag, i öfverensstämmelse med
föreskrifterna om Riksbankens sedlar, begränsas till obligationer af 1,000 kronors
värde, motsvarande Riksbankens högsta sedelvalör, eller derunder, på hvilka obligationer
två handskrifna namnteckningar synas äfven Utskottet vara tillfyllestgörande.
Utaf de omförmälda 22,500 obligationerna till 1875 års lån äro nemligen endast
7,000 utfärdade å valörer, i svenskt mynt motsvarande högre belopp än 1,000 kronor;
hvaremot de återstående 15,500 obligationerna lyda å lägre valörer.
Utskottet instämmer således så till vida i Fullmäktiges förslag, att Utskottet
hemställer,
att Riksdagen måtte föreskrifva, att obligationer, som af
Riksgälds-kontoret hädanefter komma att utfärdas å belopp, utgörande
eller i svenskt mynt motsvarande ett tusen kronor eller
derunder, böra vara försedda med minst två handskrifna namnteckningar;
hvaremot obligationer å högre valörer fortfarande
skola förses med minst tre handskrifna namnteckningar.
Stockholm den 12 April 1876.
På Stats-Utskottets vägnar:
Carl Ekman.
i