Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Eiksd. Kansli den 5 Maj 1876, kl. 2 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion
om inför ande i Riksdagsordningen af bestämmelsen förande
sättet för slitande af tvister Kamrarne emellan i fråga
om voteringspropositioner för de samfälda omröstningar,
som anställas jemlikt 65 § Riksdagsordningen.

Till Konstitutions-Utskottet har från Riksdagens Andra Kammare öfverlemnats
en af Herr Ola Andersson väckt motion (N:o 64), hvari föreslagits,
“att Riksdagen för sin del ville, på sätt 81 § Regeringsformen föreskrifver,
besluta en sådan förändring i eller förklaring af Riksdagsordningen, hvarigenom
det blefve tydliggjord t, huru Kamrarne emellan uppkommande tvister
om voteringspropositioner för gemensamma voteringar skola lösas och
har motionären för frågans lösning ifrågasatt två olika sätt, det ena, att
genom samfäld omröstning besluta, hvilkendera Kammares mening i fråga
om voteringsproposition!! skulle gälla, det andra, att hänskjuta frågan till
Konstitutions-Utskottets afgörande.

I anledning af denna framställning tillåter sig Utskottet erinra derom,
att, enligt 6b § Riksdagsordningen, hvad Kamrarne sammanstämmande besluta,
skall vara Riksdagens beslut, och att, om Kamrarne icke blifva ense
om ett beslut, frågan, utom i de fall 65 § upptager, skall anses hafva för
en riksdagen förfallit. I 65 § åter stadgas, att, när i fråga om statsutgifter
eller bevillning eller angående Riksbankens och Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta olika beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade, begge
Kamrarne skola hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat, och att den mening, som dervid erhåller de fleste ledamöters af
Bill. till Riksd. Prof, 1876. 3 Sami. 4. Käft. j

9 Konstitutions-Utskottets Utlutande N:o 4.

bada Kamrarne sammanräknade röster, kommer att gälla såsom Riksdagens
beslut. Af dessa bestämmelser följer, att såsom regel måste anses, att bada
Karararne skola vara ense, för att ett beslut, skall komma till stånd och
att eu frågas afgörande genom samfäld omröstning är att betrakta såsom et
af omständigheterna påkalladt, för vissa gifna fall stadgadt undantag, skulle
åter Karararne stanna i olika beslut deröfver, om votering i eu viss fråga
skall eea rum, eller angående innehållet åt eu i sådan fråga föreslagen voteringsproposition,
måste således frågan onn ärendets afgörande genom sa
beskaffad votering anses förfallen, och lika som grundlagen icke anvisar något
sätt för lösningen af eu sådan meningsskiljaktighet emellan Karararne,
likaså håller Utskottet före, att ett sätt för en slik fösning icke later sig
utfinnas utan att uppoffra den i § 1 Riksdagsordningen stadgade allmänna
grundsats, att båda'' Karararne skola i alla frågor hafva lika behörighet och

^ Emot det ena af de sätt, som motionären, enligt hvad ofvan berörd!
är, föreslagit för frågans fösning, eller att Karararne först skulle genom
samfäld omröstning afgöra, hvilkendera Kammarens beslut i fråga om voteringsproposition
skall gälla, har motionären sjelf framstält den välgrundade
anmärkning, att äfven för denna votering behöfdes en voteringsproposition,
och att det läte tänka sig, att jemväl derom kunde blifva tvist. liU detta
skäl torde kunna läggas, att det väl icke vore lämpligt att i ett slikt tall
låta frågan om formen för beslutets fattande afgöras åt samma myndighet,
som sedan hade att besluta i saken. Att åter hänskjuta frågan till
tutions-Utskottet, hvilket sätt motionären synes gifva företrädet framför det
nyss antydda, innebure i sjelfva verket att i en fråga, der det galde att afföra
om den ena Kammaren borde underkasta ett af Kammaren fattadt
hufvudsakligt beslut eu ytterligare pröfning, låta Karararne underordnas en
af dem sjelfva vald afdelning af Riksdagen. Äfven om man skulle vilja
antaga, att Konstitutions-Utskottet, oberoende af alla tänkbara inverkande omständigheter,
i frågor, som så väsendtligen röra de särskilda Kamrarnes inflytande
på besluten, skulle kunna intaga en fullkomligt opartisk stallning,
blefve det dock på Utskottet, som det komme att bero, om Riksdagen i de
sålunda till Utskottet hänskjuta frågor ; kulle handla såsom två grundlagsenlig!
skilda Kamrar eller såsom eu Kammare, och härigenom skulle otvifvelaktigt
åt Utskottet uppdragas en myndighet, som komme att sta i strid
med tvåkammarsystemets väsen och våra på detsamma hvilande grundlagars
anda och mening. . ,

I öfrigt torde det knappast vara af nöden att erinra derom, att det
af motionären omförmälda fall väl icke lärer vara det enda, der olösliga
förvecklingar kunna uppstå, om Riksdagens Kamrar, emot hvad antagligt
är, fatta beslut, som äro stridande emot grundlagar bild och föreskrifter,

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

B

eller till och med vägra att tillämpa dem. På förutsättningen, att något
sådant icke skall kunna inträffa, beror allt konstitutionelt samhällsskick, och
derest i tvistiga fall en fråga skulle förfalla derigenom, att Kamrarne icke
blefve ense derom, huruvida omröstning skulle ega ruin eller icke, eller angående
voteringspropositions innehåll, torde en sådan utgång vara att vida
föredraga framför de uppenbara olägenheter, som skulle blifva en följd af
stadganden i den uti motionen afsedda riktning.

Slutligen, och oberoende af frågan om möjligheten af att utfinna något
lämpligt sätt att till slutlig lösning bringa frågor af nu antydda beskaffenhet,
anser sig Utskottet icke böra lemna oanmärkt, att den erfarenhet, som i
hithörande fall under tillämpandet af nu gällande riksdagsordning hittills
vunnits, icke kan sägas hafva ådagalagt behofvet af en grundlagsändring
i det af motionären angifna syfte; och får Utskottet, i betraktande deraf
och under åberopande af hvad här ofvan är anfördt, vördsamt hemställa,

att förevarande motion måtte lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 5 Maj 1876.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservation:

af Herr Ola Andersson, med hvilken Herr Samuel Johnson instämt: “Med
den erfarenhet i minne, som sistlidne Riksdag lemnade oss, manades jag att
upptaga den fråga, hvarom min motion handlar, väl inseende dess stora vigt,
men i afsigt att bidraga till eu god lösning af densamma.

Enär jag i min motion tydligen gifvit företräde åt det senare af de
af mig antydda tvänne sätt, på hvilka tvistefrågor af. denna art kunde lösas,
och då jag vid frågans första behandling i Utskottet aflemnade nedanupptagna
förslag till ändring i § 88 Riksdagsordningen, anser jag mig kunna i det närmaste
förbigå hvad Utskottet anfört angående sättet att lösa möjligen uppkom -

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

mande tvister Kamrarne emellan i fråga om proposition för gemensam omröstning
genom sådan omröstning; jag endast vill tillägga att, om något sätt
för en sådan tvistefrågas afgörande finnes i grundlagen, så lär det väl vara
detta, ty äfven sjelfva voteringspropositionen om en anslagsfråga rörer ju
statens reglerande, statsutgifter, etc., och denna åsigt har äfven uttalats i
diskussionen sistlidne år, då ett dylikt spörjsmål var på god väg att uppkomma.
Skulle man åter söka att genom nytt grundlagsstadgande lösa frågan,
då har jag ansett, såsom jag ock i motionen sagt, att en dylik tvist till
sjelfva sin natur mera är en grundlagstolknings- än eu statsregleringsfråga.

Adla ärenden, hvaruti Kamrarne om ett beslut ej blifva ense, skola,
utom i de fall § 65 upptager, anses hafva för den Riksdagen förfallit, sa
stadgar den af Utskottet åberopade 63 § Riksdagsordningen, och de i 65 § upptagna
frågor få, således ej förfalla derigenom, att Kamrarne stanna i olika beslut;
detta är grundlagens både anda och bokstaf, det ma nu vara regel eller
undantag; och man lär väl i all lagtolkning illa uppfylla lagens stiftares
mening — |a man kan göra sjelfva hans regel i lagen stor skada - om
man anser sig kunna sätta ringare värde på tydliga och bestämda undantag
än på sjelfva regeln.

Påstår man att tvister angående voteringsproposition för gemensam
omröstning ej få genom sådan omröstning, af göras, då måste man således i
och med detsamma medgifva, att det finnes en brist i detta hänseende i
grundlagen, eftersom sjelfva liufvudfrågan, anslags- eller bevillningsfrågan,
då ej kan komma att, såsom grundlagen bjuder, afgöras.

Ingalunda är jag nog'' förmäten att pasta, att ej bättre töislag än mitt
till frågans lösning kunde göras, men jag är ej i stånd att fatta, att Kamrarnes
lika berättigande rubbas genom att hänskjuta dylik tvist till KonstitutionsUtskottets
afgörande, ty Utskottet är sammansatt af lika många och lika berättigade
ledamöter från hvardera Kammaren, och ingen kan visa, att någondera0
(och ej heller hvilkendera) Kammaren skulle genom en sådan anordning
blifva underordnad den andra. Visserligen kunde Konstitutions-Utskottet
gifva den ena Kammaren rätt och den andra orätt eller ock komma till ett annat
beslut, enligt hvilket annan voteringsproposition skulle uppgöras, men sådant
måste ju ske äfven nu: antingen måste den ena Kammaren uppoffra sin mening
eller ock måste båda enas om något annat. Menar man åter, att Kamrarnes
lika behörighet och myndighet uppoffras derigenom, att ej frågan får,
genom antagande af mitt förslag, förfalla, då måste jag säga, att denna lika
behörighet och myndighet illa upprätthålles, om det skall ske i strid med
ett tydligt grundlagsbud. Så tillvida som det är Utskottets afsigt att med
hvad det anfört om regel och undantag i Riksdagsordningen m. m. söka visa,
att det är grundlagens mening, att anslagsfrågor sålunda skulle förfalla,
torde jag hafva rätt att säga att Utskottet i sin bevisning ej rätt väl lyckats.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

Då Utskottet deremot kommer in på frågan, huruvida det är bäst att
bibehålla denna lucka i grundlagen — om sådan finnes — eller söka att
fylla den, då äro vi inne på ett annat omi''åde, och jag vill då genast medgifva,
att äfven andra luckor finnas i grundlagen, och hvilka måste, der de
ej kunna afhjelpas, fyllas med den goda viljan; men detta torde likväl ej
göra sträfvandet att afhjelpa en och annan sådan brist oberättigadt.

Ingen lärer kunna förneka, att olika meningar om frågor af den beskaffenhet,
jag i min motion berört, kunna uppstå både ibland ledamöterne
i en och samma Kammare, såsom det ofta skett och säkerligen ofta kommer
att ske, likasom ock emellan ledamöterne i de olika Kamrarne, men deraf
följer alldeles icke, att man med Utskottet är berättigad att påstå eller med
Utskottet förutsätta, i händelse af en sådan tvist, att den ena sidan skulle
dermed fatta beslut, som vore stridande emot grundlagarnes bud och föreskrifter
eller till och med vägra att tillämpa dem.

Den utredning, Utskottet lemnat af detta ämne, om hvilket mycket
kunde sägas, lärer ej kunna anses innebära hvarken ett vederläggande af
behofvet eller af sjelfva förslaget till frågans lösning.

Jag vill ock derför, under den öfvertygelse, att frågan är väl värd att
komma under ompröfning, nu endast här upptaga mitt i Utskottet framlagda
förslag till förändring af

Riksdagsordningen.

§

Nuvarande lydelse:

3. Utskottet tillkommer jemväl
att, då olika meningar mellan Kamrarna
uppstå, till hvilket utskott uppkomna
frågor och ämnen böra hänvisas,
derom besluta, så ock att skilja
mellan Kammare och dess talman,
då den senare vägrar proposition.

38.

Föreslagen lydelse:

3. Utskottet tillkommer jemväl

-— — — ■— hänvisas, äfvensom då
Kamrarne fatta olika beslut angående
proposition för gemensam omröstning,
derom besluta, så ock — — — —
— — — — —--proposition.''1

Bill. till Riksd. Frat. 1876. 3 Sami. 4 Haft.

2