bevillnings- Utskottets Betänkande N:o !).

N:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1876, kl. 1 e.

in.

Betänkande, angående Tullb Gnidning eu.

m i Be.vll*in,1gs‘Utskottet till pröfning förehaft ej mindre de till

Utskottet hänvisade motioner, Indika afse förändring i nu gällande tulltaxa
och dertill hörande underrättelser, än äfven ett af Kongl. Makt till
Utskottet öfverlemnadt, af Generaltullstyrelsen afgifvet underdånigt yttrande
och förslag i fråga om förändring af tullen å papper, får Utskottet, jemhkt
§ 40 kiksdags-ordmngen, härmed afgifva betänkande angående tullbevillningen.
&

7KT-n ÅT" tnåVA ,Kamtnar1enrhar Herr J- A- Sjö i afgifven motion
f . 41), jemte det lian vackt förslag om förhöjning af tillverkningsskatten

ii bränvin och andra spritvaror äfvensom angående vissa andra förän ffu^u

!-,ireenre å, bränvinslagstiftningen, tillika, under förutsättning
åt bifall till förstberörda förslag, hemstält, att »tullen å det bränvin, som
ko in me att importeras, måtte höjas till 2 kronor 60 öre per kanna»- —

m n iTI 1 Vlda^e He,n'' Lar\ M(lmson inom samma Kammare i motion
i u 1 nDi ™ aber°Pande af motiveringen uti en af honom tillika
fN-o E97\ Vld s,s.tlldne riksdag i samma ämne afgifven motion

n,U v 7 ’ f°,resla^lt att> antln9fn tullen å de spritvaror, som i gällande
u taxa upptagas under rubriken »bränvin och sprit, som på fastager
iföras», måtte, för sa vidt icke gällande traktater deremot lägga hinder,

alkohol hal t -/Ti o° prf-tdl 1 kr°na 40 Öre per kanna af’ 50 procent
alkoholha.lt

försäljningsskatten antingen hvar för sig eller tillsammans höjdes, tullen

(id d ofvannamnda spritvaror måtte proportionsvis äfven höias

Bih. till Riksd. Brok 1876. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. \

2 jB cvillniuc/s-Utskott ds IBctänlcctudc JS.o *9.

Någon förändring i gällande beskattning & tillverkning och försäljning
af bränvin inom landet har emellertid icke vid innevarande,
riksdag blifvit vidtagen, hvadan de i omförmäla motioner under förut
sättning af ett motsatt förhållande och således vilkorligt vackta fois g
om förhöjning af tullafgiften å utländskt bränvin

l:o

torde få anses hafva förfallit.

Och enär Herr Lars Månsson till stöd för sitt yrkande att tullafgiften
å utländskt bränvin skulle, äfven med bibehållande af tillverkningsafgiften
oförändrad, förhöjas, endast åberopat de skal som i n
angående samma fråga vid sistlidne riksdag vackt motion anfördes, me i
samma skäl blifvit af dåvarande Bevillnings-Utskott i Betankandet N
med den fullständighet besvarade och vederlagde, att Ltskottet, so i
delar det förra Utskottets, af Riksdagens begge Kamrar godkänna memnö,
finner sig endast behöfva dertill hänvisa, får Ltskottet hemställa

2:o

att Herr Lars Månssons ifrågavarande förslag icke heller
nu måtte af Riksdagen bifallas.

Uti underdånig skrifvelse af den 18 sistone Januari, hvilken
Kongl. Maj:t låtit till Bevillnings-Utskottet öfverlemna, för den åtgärd,
hvartill densamma kunde af Utskottet finnas föranleda, Generaltull
stvrelsen anfört, att, sedan genom tulltaxan af den 18 September 18
tuben för tryckpapper blifvit nedsatt från 4 till 2 öre per skålpund,
samt planschpapper, som förut dragit eu tull af 8 öre per^pund
blifvit1 hän för dt till samma tullsats som tryckpapper, i en mängd fa
tvister rörande tullbehandlingen af papper uppstått mellan godsegare
och tullmyndigheterna, i det de förre yrkat, att det af dem intorka
papper skulle förtullas såsom tryck- eller planschpapper, bvar j
senare ansett varan hänförlig till rubriken »papper: andra slag», och bo
draga en tull af 8 öre per skålpund; att, då dessa tvister sedermera blifva
dragna under Generaltullstyrelsens pröfning StyreRen till ledning f
sitt omdöme rörande den omtvistade varans beskaffenhet delalåtit hora
sakkunnige personer, såsom boktryckare och pappershandlande, hvdkas
yttranden emellertid ofta varit sinsemellan stridiga, och dels inhemtat

3

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

utlåtande från Teknologiska institutet såsom varande den i tekniska frågor
sakkunniga myndighet, Styrelsen i dylika fall hade att rådfråga; att
institutet dervid upprepade gånger förklarat, att, då någon i sjelfva
varans beskaffenhet grundad skilnad emellan tryck- och planschpapper, å
ena, samt det till »papper: andra slag» hänförliga skrifpapperet, å andra
sidan, ofta icke förefunnes, utan varan kunde för båda ändamålen begagnas,
men tulltaxan åter bestämde helt olika tullsatser för papper
allt efter deras användning för det ena eller andra af ofvanberörda ändamål,
det icke vore möjligt att, innan användning af varan egt rum, bestämma
dess rätta art i tullbehandlingsafseende, helst de inkomna papperssorterna
ofta voro så starkt limmade, att institutet, på samma gång
det vitsordade deras användbarhet såsom skrifpapper, likväl, med hänsyn
till papperets appretur, ringa styrka och format, ansåg det vara ganska
antagligt, att de voro ämnade att begagnas såsom tryckpapper; att för
planschtryck begagnades, enligt hvad institutet hade sig bekant, så vidt
skilda slag af papper, många så närstående skrifpapper, att ett sådant
särskiljande, som tulltaxan förutsatte mellan planschpapper och skrifpapper,
mången gång vore alldeles omöjligt; att då dessa frågor sedermera förekommit
till Styrelsens afgörande, Styrelsen, med hänsyn till den betydliga
olikheten i tullsatser för de olika slagen papper, funnit sig nödsakad att
tillämpa den högre tullsatsen, så snart varans användbarhet såsom skrifpapper
varit af sakkunnig myndighet vitsordad; att Styrelsen ock i detta
afseende egt ett särskilt stöd i den uppfattning, som förut gjort sig
gällande rörande hvad med tryckpapper i tulltaxan borde förstås, enär
nemligen de äldre tulltaxorna före år 1866 begagnade uttrycken: tryckpapper,
olimmadt, och då tillägget olimmadt borttogs i taxan af den 24
Mars 1865, detta skedde, såsom komiterade för afgifvande af utlåtande
rörande handels- och sjöfartstraktaten med Frankrike i sitt underdåniga
yttrande den 15 April 1864 uttryckligen förklarade, emedan detta tillägg
vore onödigt, då allt egentligt tryckpapper måste vara olimmadt; enligt
hvilken mening alltså den för tryckpapper stadgade lägre tullen icke
ansågs kunna ifrågakomma att tillämpas för något slag af limmadt papper;
att genom vidhållande af en dylik uppfattning onekligen undvekos de
svårigheter, som eljest uppkomme och nu visat sig hafva inträffat; att
då likväl, enligt hvad Styrelsen inhemtat, det papper, som numera från
utlandet infördes för boktryckeriernas behof, i allmänhet vore mer eller
mindre limmadt, gagnet af den lindrigare tullbeskattning, lagstiftningen
medgifvit för tryck- och planschpapper, väsentligen skulle förfelas, derest,
med fortsatt tillämpning af hittills följda åsigter, papperets egenskap att
vara limmadt eller olimmadt tillerkändes en afgörande betydelse i fråga

4

Bevillnings-Vtskotlets Betänkande N:o 9.

om dess hänförlighet under den ena eller andra rubriken; att i särskilda
fall underdåniga besvär blifvit anförda öfver Styrelsens beslut och till
stöd för yrkandet, att papper af nu omtvistade beskaffenhet borde draga
den lägre tullen, åberopats enskilda sakkunniga personers intyg om varans
art; att i händelse likväl, såsom förut vore nämndt, någon i varans egen
beskaffenhet grundad olikhet mellan de med olika tull belagda pappersslagen
mången gång icke förefunnes, dylika intyg måste egentligen innefatta
ett uttalande om den sannolika användningen af det särskilda varupartiet;
och att om än åt dessa intyg, ehuru i allmänhet afgifna af personer,
hvilka icke kunde anses alldeles ob orörda af ett visst intresse för den
lindrigare tullsatsens tillämpning, kunde vid eu öfverordnad myndighets
varsammare pröfning af ärendet tillmätas vitsord i särskilda fall, det
icke torde vara rådligt att göra den underordnade tullmyndigheten vid
de dagligen förekommande förtullningarne af dessa varor helt och hållet
beroende af de intyg i omförmälda afseende, som kunde anskaffas; att
det icke heller kunde vara önskligt, att godsegaren för att komma i
åtnjutande af den lägre tullbeskattning, lagstiftningen medgifvit, ständigt
nödgades draga frågan under högre myndighets pröfning och underkasta
sig de besvär och den tidsutdrägt, som deraf vore eu följd; att enda
sättet att afhjelpa dessa svårigheter och att åt tulltaxan i denna del
gifva en uppställning, som möjliggjorde en likformig tillämpning deraf,
syntes vara att under en gemensam tullsats sammanföra de slag af papper,
som nu droge en tull af 2 och 8 öre per skålpund, och att syftemålet
med Styrelsens underdåniga framställning ock vore att till Kongl. Maj ds
nådiga bepröfvande öfverlemna, huruvida icke skäl kunde förefinnas att
på behofvet af en förändring af tulltaxan i detta afseende fästa Bevillningsutskottets
uppmärksamhet. Styrelsen förmälde vidare beträffande sättet
för den föreslagna förändringens genomförande eller med andra ord frågan
om den gemensamma tullsats, som kunde anses lämplig, att Styrelsen
icke ansåg sig böra för närvarande yttra sig derom i vidsträcktare mån,
än genom att framhålla, att, i händelse denna tullsats sattes högre än
2 öre, boktryckerierna skulle gå i mistning af den tullindring, som för
två år sedan på göda skäl blef dem förunnad, samt att, derest den för
tryck- och planschpapper nu bestämda tull verkligen skulle gälla alla
de papperssorter, hvilka för sådant ändamål nu användes, denna lägre
tull komme att dragas af åtskilliga papperssorter, hvilka vore minst sagdt
lika dyrbara som vissa af de 8 öres tull underkastade pappersslagen, en
omständighet, som äfven syntes i viss mån rättfärdiga bestämmandet af
eu lika tullsats för samtliga ifrågavarande pappersslag.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

5

Då hvad General-tullstyrelsen sålunda anfört, synts Utskottet
förtjent af uppmärksamhet, har Utskottet, såvidt, ske kunnat, sökt åstadkomma
närmare utredning af de mångfaldiga omständigheter, Indika
måste tagas i betraktande vid bestämmande af tullsatser i allmänhet och
synnerligen i sådant fall, der frågan såsom här gäller en fabriksartikel
af stor användning och som tillika är föremål för omfattande inhemsk
tillverkning. Sålunda har Utskottet af tillkallade sakkunnige män inhemtat,
bland annat, att värdet å olika pappersslag efter dertill använda
beredningsämnen och åt tillverkningen egnad omsorg så väsentligen omvexla^
att t. ex. priset å tryckpapper uppgår från 25 ända till 55 öre;
å skrifpapper från 25 till 70 öre; å plansch-papper från 40 till SO öre
samt å postpapper från 45 till BO öre å 1 krona och någon gång ända till
2 kronor, allt pr skålp., o. s. v. De olika benämningar, efter hvilka tulltaxan
klassificerar och olika beskattar särskilda slag papper, utmärka således
icke sådana skiljaktigheter i varans beskaffenhet och värde, att
dessa skiljaktigheter kunna anses utgöra rättvis grund för den betydliga
olikhet i tullbeskattning som nu eger rum, ehvad man med beskattningen
endast afser att bereda statsinkomst eller tillika tager hänsyn till den
inhemska papperstillverkningens anspråk att i jemförlig mån med andra
inhemska förädlingsnäringar tillgodoses med skydd emot utländsk medtäflan.

För att bestå i en än mera utsträckt täflan vore, efter hvad vidare
blifvit upplyst, den svenska papperstillverkningen framför allt i behof
att få tillgodonjuta tullfrihet för vissa nu tullbeskattade beredningsämnen,
såsom klorkalk och stärkelse in. in., äfvensom för den vid pappersbruken
till icke obetydlig myckenhet erforderliga artikeln metallduk.

Huruvida åter en sådan tullfrihet, särdeles hvad stärkelse och metallduk
angår, må kunna och böra medgifvas, torde först efter sorgfällig
undersökning af den ståndpunkt, hvarpå tillverkningen af dessa
artiklar inom landet för närvarande befinner sig, kunna med nöjaktig
fullständighet besvaras.

Men äfven om allt detta och andra på frågan om utfinnande af
eu lämplig och lätt tillämplig gemensam tullsats å de nu olika tullbeskattade
pappersslagen, hvarom fråga blifvit väckt, skulle kunnat af Utskottet
någorlunda utredas, hafva likväl framstält sig andra spörsmål,
som med denna fråga ega sammanhang och rätteligen bort samtidigt
lösas, såsom om den af papperstullen beroende tullsatsen å olika slags
tillverkningar, i hvilka papper ingår såsom ett väsentligt beredningsämne,
exempelsvis å papp- och pappersarbeten, papperstapeter och bårder
in. fl., hvilket åter måste leda till än mera omfattande undersökningar.

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

Innan sådana kunnat af Utskottet utföras, har emellertid blifvit
kunnigt, att den med Frankrike afslutade handelstraktat, som berör en
mångfald af våra tullbeskattningsföremål och bland dem äfven artikeln
papper, är vorden från Frankrikes sida uppsagd; och da häraf tvifvelsutan
lärer följa, att vår nu gällande tulltaxa inom den närmaste tiden
kommer att underkastas en omfattande revision, har Utskottet, ehuru
fullkomligt inseende giltigheten af de skäl, som föranledt General-tullstyrelsens
här ofvan omförmälda framställning, likväl ansett öfvervägande
skäl vara för handen att icke ens i detta hänseende för närvarande föreslå
några partiela förändringar i tulltaxan; hvilket

3:o

Utskottet endast skolat hos Riksdagen anmäla.

Slutligen har Herr L. Norden^eif uti en inom Första Kammaren väckt
motion (N:o 19) föreslagit, att »den bevillning, som nu utgår under namn
af lastpenningar, måtte med innevarande år upphöra»; Och har motionären
till stöd för sitt förslag dels åberopat Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till 1872 års Riksdag angående upphörande af ifrågavarande afgift
och då varande Bevillnings-Utskotts deröfver afgifna betänkande, dels
anfört, bland annat, att lastpenningarne, som under de senare åren skulle
uppgått till: år 1871 572,691 kr. 53 öre, år 1872 631,631 kr. 85 öre,
år 1873 638,160 kr. 74 öre och år 1874 669,258 kr. 88 öre, samt år
1875, i anseende till minskning af sjöfarten, sannolikt till ett lägre belopp,
vore en orättvis skatt, som betungade fraktrörelsen, hvilken man i andra
hänseenden, äfven genom betydliga direkta statsutgifter, sökte att underlätta,
samt att då derjemte förhöjning af fyr- och båk-afgifterna, hvilka
äfven drabbade sjöfarten, torde förestå, och statsverkets ställning syntes
medgifva någon skattelindring, det icke vore för tidigt att afskaffa ifrågavarande
skatt.

Uti åberopade nådiga proposition anfördes hufvudsakligen: att
bland beskattningstitlar, om hvilkas afskaffande fråga tid efter annan
varit väckt, men, i anseende till statsverkets behof af inkomster, dittills
ansetts böra för tillfället förfalla, de i tullmedlen ingående, på utrikes
sjöfarten hvilande så kallade lastpenningarne, om Indika stadgades i § 4
af tulltaxeunderrättelserna, intoge ett synnerligen framstående ruin, mindre
med hänsyn till den statsinkomst, som denna skattetitel inbringade,
än i betraktande af den med rigtiga beskattningsprinciper föga öfverensstämmande
grund, hvarpå afgiften hvilade, och det menliga inflytande
densamma måste utöfva ej blott omedelbart på den för Sverige så natur -

jBevillning S-Utskottets Betänkande N:o 9. 7

liga sjöfartsnäringen, utan äfven medelbart, men derför icke mindre väsentligt,
på det pris, hvartill dels landets egna exportartiklar, såsom spannmål,
jern, trävaror med liera, kunde till utlandet afyttras, och dels nödiga
råämnen, redskap, fabrikat med mera från utlandet införskaffas samt derigenom
äfven på de näringar, som af dessa pris vore beroende; att nämnda
afgift utgjorde en beskattning icke på den behållna inkomst, skeppsredertrörelsen
lemnade, icke heller omedelbart på de varor, som med fartyget
fraktades, utan på sjelfva fartyget eller det transportmedel, som för varornas
in- eller utförsel begagnades, men att, då ingen skeppsredare torde
uppgöra ett fraktslut utan att ihågkomma denna afgift och tillägga densamma
till de omkostnader, Indika måste från den betingade frakten afgå,
innan någon vinst för honom dera uppstode, frakterna i följd aflastpenningarne
måste i allra flesta fall stegras med ett denna afgift motsvarande
belopp, hvilken stegring i vanliga fall drabbade de fraktade
varorna; ait lastpenningarnes afskaffande således måste göra varutransporterna
billigare och på de varor, som för försäljning sändes till utlandet,
utöfva alldeles samma verkan, som de åtgärder, hvilken till åstadkommande
af lättare och billigare varuförsel inom landet vidtoges, hade på
de varor, hvilka för denna varuförsel utgjorde föremål; att ehuru betydlig
statsinkomsten af lastpenningar^ kunde synas den hade under åren
186e — 1870 i medeltal utgjort 496,677 riksdaler 26 öre eller i rundt
tal 500,000 riksdaler för år — det dock borde ihågkomma^, att densamma
mer än uppvägdes af den förhöjning i den egentliga tullinkomsten, som
den stora utvecklingen af landets näringar och dess till följd deraf ökade
välstånd framkallat, hvadan den icke kunde anses oeftergifligen nödig,
och att, då härtill kotnme, att den i sig sjelf ej vore rättvis samt derjemte
ej blott betungade skeppsrederirörelsen, utan äfven, genom varutransporternas
fördyrande, verkade hämmande på många andra hufvudnäringar,
af hvilkas utveckling landets allmänna ekonomiska förkofran vore
beroende, tillräckliga skäl förefunnes för dess afskaffande, i följd hvaraf
Kongl. Maj:t föreslog upphörande af omförmälda afgift.

Dåvarande Bevillnings-Utskott yttrade uti sitt i anledning af berörda
nådiga proposition afgifna betänkande, bland annat, att den under
namn af lastpenningar utgående särskilda afgift af fartyg saknade hvarje
rättvis och billig grund, enär den utgjordes utan afseende å den behållna
inkomst fraktrörelsen lemnade, för hvilken inkomst de svenska fartygsrederierna
dessutom erlade allmän bevillning i likhet med hvad för all
annan inkomst af rörelse egde ruin; att erkännas måste det lastpenningarne
utgjorde en tunga på sjelfva omsättningen och äfven i
detta hänseende befunnes i uppenbar strid emot de grundsatser, åt

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

hvilka hos oss, likasom inom hela den civiliserade verlden, obetingadt
inrymdes erkännande i bemödandena att med stora uppoffringar underlätta
och förbättra kommunikat.ions-anstalterna; att man väl kunde anmärka
och aritmetiskt uträkna att den ifrågavarande afgiftens belopp,
tillämpad på ett eller annat särskildt fraktslut, vore af den ringa betydelse
att någon nämnvärd lindring i fraktkostnaden genom afgiftens upphäfvande
icke kunde blifva att påräkna, och att vidare kunde till stöd för den
endast på häfd och statsbehof, men hvarken på rättvisa eller statsekonomisk
klokhet grundade afgiftens bibehållande invändas, att fraktkostnaderna
hufvudsakligen bestämdes af tillgång och efterfrågan på fartyg,
men att man likväl vid dylika beräkningar och invändningar gjorde si01''
skyldig till förbiseende icke blott af den obestridliga sanning, att afgifter,
lagda på allmänna rörelsen, i sista hand träffade konsumenter eller producenter
med vida högre belopp, än hvartill afgifterna i och för sig
uppginge, utan ock af deri icke mindre obestridliga sanningen, att hvarje
hinder, som lagstiftningen under form af afgifter eller annorledes uppstälde
emot utvecklingen af någon rörelse, i sin mån motverkade och minskade
den tillgång, hvaraf, jemte efterfrågan, all prisbestämning ytterst berodde;
att i den täflan om fraktfartyg, som emellan alla länder egde rum, ovedersägligen
de länder, som erbjöde fraktsökande fartyg största beqvämlighet
och trygghet jemte lindrigaste skeppsafgifter, måste tillvinna sig företräde
i rikligare tillgång på fartyg och deraf följande nedsättning af
fraktprisen; att detta mål för hvarje land vore eftersträfvansvärdt och
för Sverige med dess synnerligen skrymmande och i förhållande dertill
mindre värderika exportvaror af än mera framstående betydelse; och
hemstälde Utskottet på grund häraf, att Kongl. Maj:ts proposition om
lastpenningarnes upphörande måtte af Riksdagen bifallas.

Hvad Utskottet sålunda hemstält blef likväl —• efter förutgången
diskussion, derunder emot förslaget hufvudsakligen framhölls, att ifrågavarande
afgift icke kunde anses vara för skeppsrederirörelsen betungande
och att Statsverket, om än för tillfället dock icke för all framtid, syntes
kunna undvara denna afgift, som en gång borttagen icke sedermera åter
skulle kunna införas — af Riksdagens båda Kamrar afslaget.

Ehuru Utskottet lika med 1872 års Bevillnings-Utskott anser ifrågavarande
på sjelfva transportmedlet lagda afgift sakna rättvis och billig
grund, finner sig likväl Utskottet med afseende å den mening, som vid
frågans pröfning hos Riksdagen vid nyssberörda riksmöte gjorde sig
gällande, icke nu kunna ifrågasätta att den af Kongl. Maj:t i propositionen
till nuvarande Riksdag om statsverkets tillstånd och behof af

ifrågavarande

Bevillning s- Pisk ottcts Betänkande N:o 9.

9

ifrågavarande skattetitel påräknade inkomst skulle af Riksdagen, på enskild
motionärs framställning, eftergifvas; hvadan Utskottet antager,

4:o

att Herr L. Nordenfelts motion om lastpenningarnes
upphörande för närvarande icke till någon Riksdagens
åtgärd föranleder.

Stockholm den 1 Maj 1876.

På Utskottets vägnar:

A. H. FOCK.

Bih. till Riksd. Prat. 1876. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

2