Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4-
1
N:o 4.
Ank, till Riksd. Kansli den 8 April 1876, kl. 8 e. ra.
Betänkande, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin.
Sedan Bevillnings-Utskottet till pröfning förehaft. så väl de från
Karnrarne till Utskottet hänvisade motioner som åtskilliga inom Utskottet
väckta förslag rörande ändringar i nu gällande förordningar angående
vilkoren för tillverkning och för försäljning af bränvin; samt Utskottet derjemte
fått från Kongl. Maj:t emottaga, för att hos Utskottet komma under
öfvervägande, ett stort antal till Kongl. Maj:t inkomna petitioner om
ändringar i, bland annat, nuvarande bränvinslagstiftning, får Utskottet,
jemlikt 40 § Riksdagsordningen, afgifva betänkande uti omförmälda ämnen;
dervid Utskottet ansett lämpligt att först afhandla de frågor, som röra
mera speciela förändringar i ofvan berörda förordningar, och derefter
sådana, som afse ändringar, af mera omfattande art, uti gällande bränvinslagstiftning.
Enligt 5 § 1 mom. i nu gällande förordning angående vilkoren för
tillverkning af bränvin skall minst fjorton dagar före den, då bränvinstillverkning
är afsedd att begynna, densamma hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skriftligen anmälas, samt dervid tillika uppgifvas så väl
stället för tillverkningens bedrifvande som ock dagen, då den skall taga
sin början.
Bill. till Bilcsd. Prat. 1870. f> Sami. 1 A/d. 4 Häft.
1
2
Bevillnings-Dtskottets Betänkande N:o 4.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 53), som blifvit
till Utskottet hänvisad, har Herr Anders August Andersson hemstält att
vid berörda 5 § måtte fogas ett tillägg af innehåll att, i händelse anmäld
bränvinsbränning genom olycksfall af bry tes, den må kunna, å annat ställe
och under samma kontroll som förut, utan hinder, fortsättas, om tillfälle
dertill gifves, blott Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom ofördröjligen
underrättas.
Motionären anför till stöd för sitt förslag, hurusom den tolkning
af ifrågavarande stadgande egde rum, att, om redan anmäld och påbörjad
bränvinsbränning genom skada å afverkningsredskapen eller annat
olycksfall blefve afbruten, men tillfälle yppades att kunna fortsätta tillverkningen
å annat närbeläget ställe, sådant dock ej finge ske utan förnyad
anmälan. Häraf uppkoinme — på sätt motionären vidare yttrar
betydlig förlust för tillverkaren, som genom nämnda tidsutdrägt förlorade
hela den imäskade råvaran, uppgående vid medelstora brännerier till omkring
4,000 kannor utom maltberedningen. Fortsatt bränning borde derföre
enligt motionärens åsigt få ske på sätt han föreslagit, utan föregången
anmälan.
I den omfattning, hvarmed vid de flesta brännerier bränvinstillverkningen
numera bedrifvcs, lära väl de fall blifva ytterst sällsynta, då, efter
det en anmäld och på uppgifvet ställe påbörjad tillverkning blifvit genom
olycksfall afbruten, tillfälle skulle yppa sig att inom så kort tid derefter som
erfordras fortsätta tillverkningen å annat närbeläget ställe, der jemväl bostad
och kosthåll för kontrollör kunde beredas. Att för så sällsporda fall
införa i tillverkningslagen ett stadgande af det innehåll, som motionären
föreslagit, synes Utskottet ej vara lämpligt, helst ett sådant stadgande
tvifvelsutan skulle i tillämpningen medföra åtskilliga svårigheter. För
den händelse bränvinstillverkning skulle genom vådeld afbrytas, torde
väl ock tillverkaren kunnat genom försäkring trygga sig för förlust i
det af motionären uppgifna hänseende. Det bör ej heller lemnas utan
uppmärksamhet att vid olyckshändelse, som i § o af tillverkningslagen
omförmäles, återbäring kan beviljas af så stor del af förskottsvis erlagd
tillverkningsafgift, som ej motsvaras af tillverkadt och uppmätt äfvensom
befintligt ouppmätt bränvin.
Utskottet hemställer alltså,
Do.
att Herr Anders August Anderssons ifrågavarande förslag
icke måtte vinna Riksdagens bifall.
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
Uti 8 § af tillverkningslagen föreskrifves dels, i 1 inom., att, för
den händelse anmäld bränvinstillverkning ej företages inom fem dagar
efter den i anmälan uppgifna tid, det åligger bränvinstillverkaren att till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inbetala kontrollörsarfvodet för hela
den tid, hvarunder anmäld bränvinstillverkning icke utöfvats, dels ock,
i mom. 2, att, om tillverkningen afbrytes, utan den i § 7 omförrnälda
anmälan eller utan att olyckshändelse, hvarom i § 3 säges, dertill varit
vållande, och ej inom fem dagar ånyo företages, tillverkaren är pligtig
att jemväl för den tid, hvarunder tillverkningen sålunda varit instäld,
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inbetala belöpande kontrollörsarfvodet.
Herr Anders August Andersson har i den af honom afgifna, förut
omnämnda motion, —• med förmälan att det i berörda 8 § förekommande
ordet »dagar» tolkats såsom liktydigt med kalenderdagar och icke, såsom
motionären rigtigast syntes, lika betydande med tillverkningsdagar, samt
att, med sådan tolkning, lätteligen ådroges tillverkaren en onödig tillökning
i utgifter, helst om tillverkningen instäldes mellan julens helgedagar,
— hemstält, att ordet »dagar» måtte för tydlighets skull utbytas
mot »tillverkningsdagar».
I § 40 af den för bränvinsbrännerierna i riket gällande ordningsstadga
föreskrifves, att kontrollören å den dag, då rättigheten att tillverka
bränvin vid bränneriet upphör, skall afsluta tillverkningsjournalen
med ett sammandrag, innehållande bland annat »derest tillverkningen
varit afbruten under fem eller flera omedelbart på hvarandra följande
tillverkning sdygn, uppgift derom». Journalen innehåller dessutom uppgift
om tiden så väl för tillverkningsrättens inträdande som för sjelfva tillverkningens
början. Nämnda tillverkningsjournal insändes till vederbörande
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, om det förutsatta fallet
inträffat, med ledning af kontrollörens ofvan nämnda anteckning hos tillverkaren
uttager det kontrollörsarfvode, hvarom i § 8 af tillverkningslagen
sägs.
Då sålunda bestämmelserna i tillverkningslagen och ordningsstadgan
verkligen synas kunna gifva anledning till olika tydning; då frågan om
denna tydning, efter hvad Utskottet inhemtat, äfven medelst besvär blifva
dragen under Kongl. Maj:ts pröfning, hvarvid Kongl. Maj:t tolkat
det här förekommande ordet »dagar» liktydigt med tillverkningsdygn,
hvarmed enligt 3 § 3 inom. i tillverkningslagen förstas tiden från klockan
12 på dagen den ena till samma timme å nästföljande helgfrici dag; och
då äfven billigheten synes tala derför att uti ifrågavarande tid ej äfven
4
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
inräknas sådana dagar, under hvilka, enligt gällande lag, tillverkning ej
får utöfvas, hemställer Utskottet,
2:o.
att, med utbyte af ordet »dagar» mot »tillverkningsdygn»,
8 § af tillverkningslagen måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
»§ 8.
1. Om anmäld bränvinstillverkning ej företages inom
fem tillverkningsdygn efter den i anmälan uppgifna tid,
åligger det bränvinstillverkaren att till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande inbetala kontrollörsarfvodet för hela
den tid, hvarunder anmäld bränvinstillverkning icke
utöfvats.
2. Skulle bränvinstillverkning afbrytas utan sådan
anmälan, som i § 7 omförmäles, eller utan att olyckshändelse,
hvarom i § 3 säges, dertill varit vållande,
och ej inom fem tillverkningsdygn ånyo företagas, åligger
det bränvinstillverkaren att jemväl för hela den tid,
hvarunder tillverkningen sålunda varit instäld, till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande inbetala belöpande kontrollörsarfvodet.
»
Enligt 1855 års tillverkningslag skulle afgiften för bränvinstillverkning
ovilkorligen förskottsvis erläggas, och detta stadgande bibehölls oförändradt
ända till år 1871, då Riksdagen beslöt, att derest tillverkaren ej ville
förskottsvis inbetala större eller mindre del af tillverkningsafgiften och
derigenom förvärfva rätt att i mån af tillverkningens fortgång disponera
ett motsvarande belopp bränvin, han egde inlägga den del af det tillverkade
bränvinet, för hvilken skatt icke blifvit erlagd, i särskildt, på föreskrifvet
sätt inrättad!, och i närheten af bränneriet beläget förvarings- eller
nederlagsrum, att derstädes under kontrollörs lås förvaras; samt att tillverkare,
som efter slutad bränning ville fortfarande och utan tillverkningsafgifts
erläggande behålla sin vara på sådant nederlag, vore dertill
berättigad intill det nya bränningsårets början, eller den 1 Oktober, mot
erläggande af eu bestämd nederlagsafgift til! staten samt med vilkor att
nederlagsmagasinet förblefve under uppsigt af eu af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
förordnad tillsyningsman. De hit hörande bestäinmel
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
5
serna finnas intagna i §§ 13-—17 af Kongl. Förordningen den 26 Juni
1871 angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
Vid innevarande riksmöte hafva uti två till Utskottet hänvisade
motioner framstälts förslag om ändringar uti ifrågavarande föreskrifter.
Herr Anders August Andersson har i sin förut ornförmälda motion
hemstält, att bränvinstillverkare må förklaras berättigad att, vid försäljning
af bränvin, öfverlåta sin nederlagsrätt på annan person. Herr Sven Nilsson
i Efveröd har i en af honom inom Andra Kammaren afgifven motion
(N:o 132) föreslagit, att nederlagsrätten måtte utsträckas på obestämd
tid och nederlagsafgiften borttagas.
Hvad nu först angår berörda af Herr Anders August Andersson
väckta förslag, så lärer väl motionärens mening vara, att, på samma gång
sjelfva nederlagsrätten öfverlåtes, jemväl tillverkarens deremot svarande skyldigheter
och ansvar skulle öfverflyttas å den, till hvilken öfverlåtelsen sker.
Sålunda tänkt, innebär emellertid motionärens förslag en förändring
af ganska omfattande, och invecklad natur, till hvilken Utskottet för det
närvarande desto mindre ansett sig kunna förorda bifall, som Utskottet
befarar att, i händelse denna förändring vidtoges, säkerheten för statsverket
att utbekomma tillverkningsafgiften för det å nederlag upplagda
bränvinet i många fall komme att äfventyras eller åtminstone förminskas.
Utskottet hemställer derföre,
3:o.
att Herr Anders August Anderssons förslag om rättighet
för bränvinstillverkare att öfverlåta sin nederlagsrätt
å annan person icke måtte af Riksdagen bifallas.
Beträffande härefter de af Herr Sven Nilsson i Efveröd framstälda
förslag om nederlagsrättens utsträckning på obestämd tid och borttagande
af nederlagsafgiften, håller bemälde motionär före, aft genom de sålunda
föreslagna åtgärderna bränvinstillverknings-handteringen skulle i ej obetydlig
mån underlättas. De välgörande verkningar, som enligt motionärens
åsigt nederlagsrätten åstadkommit för berörda näring, skulle —
på sätt motionären vidare anför —■ utan tvifvel »känts ännu mera till
nytta för densamma och på samma gång till landets gemensamma gagn»,
om nederlagsrätten icke varit inskränkt till en bestämd tid; förmälande
motionären slutligen, att, då staten droge en så stor inkomst af en näring,
som i afseende å bränvinstillverkningen vore fallet, alla de lättnader,
som medgifvas för industriens utveckling, skäligen borde lemnas kostnadsfritt.
6 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o i.
Vidkommande utsträckning af tiden för nederlagsrättens åtnjutande,,
tillåter sig Utskottet till eu början att erinra, huruledes frågan härom
visserligen ej är ny, om ock densamma förut ej förekommit i fullt samma
vidd, som den nu erhållit. Redan vid 1871 års riksdag, då nederlagsrätten
vid brännerierna först medgafs, ansåg då varande Bevillningsutskott
att en ytterligare utsträckning i tiden, hvarunder bränvin, som
blifvit inom landet tillverkadt, finge å nederlag qvarligga, borde medgifvas,
med vilkor att bränvinet förflyttades från brännerierna till tullnederlag.
Utskottet ansåg likväl nödigt att, innan en sådan nederlagsrätt
med deraf föranledd förflyttning af bränvin från ett nederlag till
annat af Riksdagen medgåfves, Kongl. Maj:t efter inhemtande af vederbörande
myndigheters yttranden först måtte pröfva om och på hvilka
vilkor en sådan nederlagsrätt kunde, med bibehållande af tillbörlig trygghet
för statsverket, tillåtas; hvarföre Utskottet tillstyrkte aflåtande till
Kongl. Maj:t af skrifvelse i ämnet. Riksdagen biföll likväl hvarken detta
skrifvelseförslag eller ett annat i likartadt syfte, hvarom Bevillningsutskottet
följande året 1872 gjorde framställning.
Emot utsträckning af tiden för nederlagsrättens åtnjutande kunna
för visso flera skäl anföras och ej minst att derigenom skulle försvåras
möjligheten att beräkna den inkomst, som af tillverkningsafgiften må
vara för statsverket att årligen påräkna. Huru nu än åsigterna i detta
ämne i allmänhet må gestalta sig, torde dock svårligen kunna förnekas,
att i hvarje fall den närvarande tidpunkten ej är tjenlig för vidtagande
af omförmälda åtgärd. Af lätt insedda anledningar torde nemligen kanske
snart nog, till beredande af ökade inkomster för statsverketj jemväl
bränvinstillverkningsafgiften behöfva höjas. Den öfverproduktion, som i
afvaktan härå möjligen kommer att inträffa, skulle tvifvelsutan än mera
stegras och befordras, om en utsträckning af nederlagsrätten nu komme
till stånd. Utskottet anser sig således för det närvarande icke under
några förhållanden kunna ens i någon mån biträda Herr Sven Nilssons
förslag i förevarande hänseende.
Då det medgafs bränvinstillverkare att, sedan han med bränvinstillverkningen
upphört, fortfarande och utan tillverkningsafgiftens erläggande
behålla bränvinet å nederlagsmagasin vid bränneriet intill den 1
Oktober, under uppsigt af särskild tillsyningsman, afsågs naturligen att
kostnaderna för denna uppsigt, ehuru direkte af staten bestridda, likväl
borde statsverket ersättas genom nederlagsafgifterna, hvilka bestämdes
till 10 riksdaler för hvarje helt tusental kannor bränvin af normalstyrka,
som vid tillverkningens upphörande å nederlaget qvarlåge. Att nu, på
sätt Herr Sven Nilsson vidare yrkat, borttaga dessa afgifter och således
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 4.
7
låta statsverket ensamt draga omförmälda kostnader, har Utskottet ansett
sig icke kunna förorda.
Utskottet hemställer:
4:o.
a) att Herr Sven Nilssons i Efveröd förslag om nederlagsrättens
utsträckning icke måtte vinna Riksdagens
bifall;
b) att samme motionärs förslag om nederlagsafgiftens
borttagande icke heller måtte bifallas.
Uti 17 § 1 mom. af Kongl. Förordningen den 26 Juni 1871 angående
vilkoren för tillverkning af bränvin föreskrefs, att, om tillverkare
önskade uttaga bränvin ur nederlag, han skulle göra anmälan derom hos
kontrollören eller tillsyningsmannen, som egde utlemna det belopp, för
hvilket tillverkningsafgift blifvit till länets ränteri inbetald, dock endast
helt eller hela kärl och för hvarje gång ej mindre än tusen kannor af normalstyrka.
Dagen för uttagriingen och kärlens nummer skulle antecknas
i nederlagsjournalen, med införande deri af ränteriqvittensets datum och
bifogande af tillverkarens qvitto å det uttagna beloppet.
Nämnda lagrum blef genom Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1872
i så måtto ändradt, att efter orden »helt eller hela kärl» inskötos orden
»eller deras innehåll». Andamålet med denna ändring var att för bränvinstillverkare
möjliggöra användandet af så kallade cisterner, äfvensom
af större liggare för förvaring af bränvin i nederlagsmagasinen.
Sedan man allt mera begynt att i nederlagsmagasinen vid större
brännerier förvara bränvinet i fasta metallcisterner af stor rymd, uppgående
understundom till 50,000 kannor och deröfver, har det synts Utskottet
af billighet påkalladt, att i ofvan berörda 17 §:s lista mom. en
förändring vidtages i syfte att den tillverkare, som i nederlagsmagasin
begagnar omförmälda fasta cisterner, må kunna af deruti förvaradt bränvin,
— allt efter som tillverkningsafgift erlägges och i likhet med hvarje
annan tillverkare, som på mindre kärl har bränvinet inlagdt, — utbekomma
belopp, ej understigande 1,000 kannor af normalstyrka.
I sammanhang med sålunda ifrågasatta förändring, torde den i slutet
af berörda l:a mom. af § 17 förekommande bestämmelse, att »dagen
för uttagriingen och kärlens nummer antecknas i journalen, med införande
deri af ränteriqvittensets datum och bifogande af tillverkarens qvitto å
det uttagna beloppet», lämpligen kunna ur tillverkningslagen utgå och de
8 Bevillnings-Vtskottets Betänkande N:o 4.
i dessa hänseenden erforderliga föreskrifter i stället uti ordningsstadgan
intagas.
Utskottet hemställer alltså,
5:o.
att 1 mom. af § 17 i nu gällande förordning angående
vilkoren för tillverkning af bränvin må erhålla följande
förändrade lydelse:
»Önskar tillverkare bränvin ur nederlaget uttaga,
göre derom anmälan hos kontrollören eller tillsyningsraannen,
som eger utlemna det belopp, för hvilket tillverkningsafgift
blifvit till länets ränteri inbetald, dock
för hvarje gång ej mindre än tusen kannor af normalstyrka,
samt endast helt eller hela kärl eller deras innehåll
såvida ej fasta cisterner begagnas, i hvilket fall
uttag derifrån må ske till belopp af minst tusen kannor
af normalstyrka; skolande i (ifrigt i afseende å uttagningarne
till efterrättelse lända de föreskrifter, som
i sådant hänseende kunna varda i ordningsstadgan meddelade.
.»
Då vid 1853—1854 årens riksdag det för bränvinsfrågans behandling
tillsätta särskilda Utskott föreslog anställande vid de större brännerierna
af kontrollörer, hvilka skulle öfvervaka, att »hvad, som tillverkades, blefve
till mängd rigtigt utrönt, så att intet kunde undandragas skatt», anförde
bemälda Utskott äfven, att erfarenheten från vissa närbelägna länder visade,
huru nödvändigt det vore att underhålla eu tillräcklig och duglig
kontroll-personal. »Både folkets moralitet och statens inkomster vunne
derpå; hvaremot de bäst uttänkta lagar och strängaste straffbestämmelser
förblefve overksamma, i fall icke tillräcklig bevakning underhölles.»
Särskilda Utskottet föreslog för omförmälda kontrollörer ett arfvode, åt
högst 3 rdr 16 skillingar banko om dagen; men Rikets Ständer höjde
maximibeloppet till 6 rdr 32 skillingar banko: Och i Kongl. Förordningen
den 18 Januari 1855 angående vilkoren för bränvins tillverkning,
§ 50, bestämdes kontrollörsarfvodet till minst 3 riksdaler 16 skillingar och
högst 6 riksdaler 32 skillingar om dagen. Förutom detta arfvode, som
utgick från staten, skulle kontrollör erhålla af bränvinstillverkaren, utan
ersättning, kost och ett eget, möbleradt, eldadt och städadt boningsrum.
Kontrol -
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
9
Kontrollörsarfvodet har sedermera blifvit nedsatt. Det sattes år
1860 till minst 4 högst 8 riksdaler riksmynt om dagen, år 1866 till minst
4 högst 6 riksdaler och bestämdes år 1867 för kontrollör, som hade tillsyn
vid 1 bränneri, till minst 3 högst 5 riksdaler, för kontrollör, som
utöfvade tillsyn å 2 bränneri, till minst 5 högst 7 riksdaler och för kontrollör,
som hade tillsyn å 3 bränneri, till minst 7 högst 9 riksdaler
om dagen.
Slutligen blef genom § 23 mom. 2 i Kongl. Förordningen den 26
Juni 1871 berörda arfvode satt till dess nuvarande belopp
4 riksdaler om dagen vid tillsyn å 1 bränneri
6 » » » » » » 2 brännerier
8 » » » » » » 3 »
På senare tiden hafva gång efter annan från olika delar af landet
klagomål försports derom, att kontrollen öfver bränvinstillverkningen ej
vid alla brännerier handhades på tillfredsställande sätt och att anledningen
dertill vore synnerligen att söka deri att, till följd af för lågt arfvode,
tillräcklig tillgång på dugliga och lämpliga personer ej funnes bland de
till kontrollörsbefattningar sökande.
Redan dessa till Utskottets kunskap komna klagomål hade gjort
Utskottet betänkt på att taga under allvarligt öfvervägande, huruvida icke
eu skålig förhöjning i kontrollörsarfvodena borde af Utskottet föreslås.
Fn än kraftigare maning härtill har Utskottet erhållit genom officiela
handlingar, som Kongl. Maj:t låtit till Utskottet öfverlemna och för
hvilkas innehåll Utskottet nu går att redogöra.
I den ena af dessa handlingar, en skrifvelse af den 15 sistlidne
februari från Kongl. Maj.-ts Befallningshafvande i Blekinge län till Herr
statsrådet och chefen för Kongl. Finans-departementet, har bemälde Kongl.
Majds Befallningshafvande, efter erinran hurusom, för ernåendet af det
med anställandet af särskilda kontrollörer vid bränvinsbrännerierna i riket
afsedda ändamål, erfordrades att till dessa platser icke användes andra
ån fullt tillförlitliga och äfven för öfrigt lämpliga personer, vidare anfört
att tillgången på sålunda qvalificerade sökande till berörda platser
under senare åren alltjemnt minskats inom Blekinge län; att under innevarande
tillverkningsperiod bristen på lämplige sökande till och med nödvändiggjort
att såsom brännerikontrollörer använda personer, hvilkas anställning
såsom sådana icke ifrågakomma, om tillfälle till val förefunnits;
att på senaste tiden och synnerligast under slutet af förra och tilländalupna
delen af innevarande år äfven inträffat att åtskillige af de till tjenstgöring
inkallade kontrollörerne mast entledigas för, af förekommande anBih.
till Rilcsd. Prot. 1876. 5 Sand. 1 Afd. 4 Haft. 2
10 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
ledningar, betvifiad redlighet, eller liknöjdhet eller oordentlighet; salut
att det syntes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande som skulle orsaken till
minskningen uti tillgången på lämpliga sökande till berörda platser vara
att finna förnämligast deruti, att det arfvode, som enligt nu gällande föreskrifter
bestodes brännerikontrollör, vore alltför lågt, men möjligen äfven
uti den omständighet att svårigheter numera skulle möta för officerare
vid åtskilliga af arméens regementen att erhålla ledighet för emottagande
af brännerikontrollörsplatser.
Vid nu omförmälda handling var fogad en af öfverkontrollören
vid brän vinstill verkningen inom Blekinge län till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
aflåten, jemväl den 15 sistlidne Februari daterad skrifvelse,
deri bemälde öfverkontrollör förmäler, att i synnerhet under senaste 5
eller 6 åren han sett sig nödsakad dels att afskeda oredlige eller oduglige
kontrollörer, dels ock att hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åi
ligen anmäla flera, som visat sig för tjensten olämplige; hvarvid häri
tillika anhållit att desamma icke vidare måtte blifva använde; att antalet
tjenliga sökande till dessa befattningar vid Blekinge brännerier, alltsedan
kontrollörsarfvodet nedsattes till fyra kronor för dag, år från år pa ett
betänkligt sätt minskats, så att öfverkontrollören, å det till Kongl. Majtts
Befallningshafvande sistlidet års höst ingifna förslag till besättande af
dessa fenster, till och med måst uppföra personer, hvilka förut blifvit
såsom olämplige utgallrade; att den skedda betydliga nedsättningen i
arfvodesbeloppet hade till följd, att redlige och duglige män kunde egna
sig åt ifrågavarande tjenst endast då de tillfälligtvis saknade annan sysselsättning;
samt att snart nog sålunda qvalificerade personer äfven torde
blifva obenägne att söka anställningar, som om ock af nödtvång
ofta bortgåfves åt personer af annan halt
Under
sålunda skildrade förhållanden, som tyvärr ej lära sakna all
motsvarighet äfven å andra orter inom landet, om ock officiel anmälan
derom ej ingått, bär Utskottet ej tvekat att tillstyrka en sådan förhöjning
i kontrollörsarfvodena att flera redbare och duglige män, än nu synes
vara fallet, måtte finna med sin fördel förenligt att söka anställning
såsom bränneri-kontrollörer. Utskottet har trott att för sådana kontiollörer,
som hafva tillsyn å 1 bränneri, arfvodet kunde bestämmas till 6
kronor om dagen (i stället för nuvarande 4) samt för dem, som utöfva tillsyn
öfver 2 brännerier, till 7 kronor (i stället för 6). Arfvodet för kontrollör,
som har tillsyn öfver 3 brännerier, torde deremot, åtminstone
tills vidare, kunna bibehållas vid 8 kronor om dagen.
Genom den sålunda föreslagna förhöjningen förökas visserligen i
någon mån kontrollkostnaderna; men Utskottet tillåter sig att i afseende
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
11
derå åter upprepa följande ord af Särskilda Utskottet vid 1853—1854 årens
riksdag: »både folkets moralitet och statens inkomster vinna härpå».
Utskottet hemställer,
6:o.
att 2:dra inom. af § 23 i nn gällande förordning angående
vilkoreri för tillverkning af bränvin måtte förändras
till följande lydelse:
»2. Kontrollör erhåller under tiden af staten arfvode
till följande belopp, nemligen:
vid tillsyn å 1 bränneri 6‘ kronor om dagen.
» tillsyn å 2 brännerier 7 » » »
» tillsyn å 3 d:o 8 » » »
Uti förenämnda af Herr Sven Nilsson i Efveröd väckta motion
har jemväl föreslagits, »att de i bränvinstillverkningslagen för lättande af
kontrollen öfver tillverkningen omnämnda särskilda instrument för bestämmande
af det tillverkade kannetalet bränvin skola, så fort ske kan,
på statens bekostnad vid brännerierna i riket anbringas».
Motionären erinrar, att en del sådana instrument redan under några
år varit begagnade i vårt land och att derigenom vunnits erfarenhet
derom att de för sitt ändamål vore noggranna och tillförlitliga. De borde
derför — på sätt motionären vidare anför — så snart som möjligt allmännare
begagnas. Genom införande af desamma skulle enligt motionärens
åsigt ett ej obetydligt antal kontrollörer kunna indragas, ej ringa
kostnader inbesparas för staten samt en för alla tillverkare noggrann och
lika beskattning vinnas. Men då berörda instrument vore särdeles dyrbara
samt det ej vore möjligt att på en gång utan först om flera år
kunna anskaffa sådana till alla brännerier i riket, och då alltså kostnaden
dels skulle drabba olika och således orättvist, dels ock blifva högst känbar
för den enskilde, ansåge motionären att staten, helst då den komme att
af dessa instrument draga en ej obetydande fördel, ock borde vidkännas
kostnaden för deras anskaffande och underhåll.
Ehuru Utskottet, lika med motionären, visserligen skulle anse
önskvärdt att nu ifrågavarande eller andra likartade instrument för
bränvinets uppmätning blefve vid brännerierna använda, enär derigenom
ej blott någon minskning i kontrollkostnaden kunde vara att
förvänta utan äfven och framför allt en säkrare och likformigare kontroll
borde åstadkommas, så synes det dock Utskottet ej vara skäl att — då
enligt § 28 tillverkningslagen det åligger tillverkaren att på egen be
-
12
Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 4.
kostnad anskaffa och underhålla dylika instrument, i fall Kong]. Maj:t
skulle finna för godt förordna om deras anbringande å redskapen —
åtminstone för närvarande och annorlunda än i sammanhang med en
ökad beskattning, som i alla fall måste påkalla skärpta kontrollåtgärder,
tillstyrka det statsverket skulle iklädas denna kostnad, som, enligt hvad
Utskottet inhemtat, komme att för samtliga brännerierna uppgå till omkring
250,000 kronor; och då slutligen Utskottet antager, att Kongl.
Maj:t, i fall omständigheterna dertill föranleda, nog skall förordna om
instrumentens införande, hemställer Utskottet,
7:o.
att ifrågavarande förslag måtte lemnas utan afseende.
Herr Sven Nilsson i Efveröd har i sin meranämnda motion föreslagit
ändring i bränvinstillverkningsförordningen jemväl i det syfte »att staten,
i vidsträcktare mån än hvad hittills skett, måtte bereda tillfälle till undervisning
uti rätta sättet för bränvinstillverkningens bedrifvande». Såsom
i sådant hänseende vigtiga åtgärder har motionären framhållit inrättande
af undervisningsanstalter för bildande af skicklige bränneriteknici eller
brännmästare, samt anläggande af mönsterbrännerier för bibringande af
praktisk skicklighet i näringens rätta bedrifvande.
Då likväl föreskrifter i nyss berörda, af motionären angifna syfte
icke lämpligen torde böra i bränvinstillverkningslagen intagas, får Utskottet,
med hänsyn jemväl till den utgång, frågan om anvisande af
anslag till en kringresande undervisare i sprittillverkning m. in., vid
innevarande riksmöte erhållit, och till de skäl, som hufvudsakligen torde varit
för denna utgång bestämmande, hemställa,
8:o.
att hvad Herr Sven Nilsson i Efveröd uti förevarande
hänseende föreslagit icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Utskottet öfvergår nu till behandling af de i afgifna motioner framstälda
förslag till förändringar, af mera speciel natur, i gällande förordning-
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerare spirituösa drycker.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 110) har Herr
F. Malmberg föreslagit »att landthandlande må förbjudas försäljning af
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
13
bränvin och andra spritdrycker, äfvensom vin och maltdrycker, så vida
icke kommunalstyrelse och Konungens Befallningshafvande i länet dertill
gifva särskildt tillstånd»; varande af motionären till stöd för detta
förslag anfördt, bland annat, att på landet landthandlandena, med få
undantag, utgjorde »de mest farliga och framstående lönnkrögare» och
att klagan i detta hänseende öfverallt förspordes.
Motionen har först varit till Lag-Utskottet hänvisad, men af bemälda
Utskott till Andra Kammaren återlemnats; hvarefter, sedan motionären
på begäran fått återtaga sin framställning i hvad den rörde »vin
och maltdrycker», Kammaren, med godkännande af Lag-Utskottets åtgärd
att återlemna motionen, beslutat att hänvisa densamma i öfriga delar
till behandling af Bevillnings-Utskottet.
Såväl vid 1868 som 1869 års riksdag väcktes af enskilde motionärer
förslag om förbud lör landthandlande att idka någon slags handel
med bränvin; vid 1873 års riksmöte yrkades till och med, att all handel
med bränvin måtte ovilkorligen förbjudas eu hvar som -—- vare sig å
landet eller i stad —- idkade handel med andra varor.
Alla dessa framställningar blefvo af Bevillnings-Utskottet afstyrka,
under erinran vid 1868 och 1873 årens riksdagar, bland annat, hurusom
redan, enligt 5 § i då gällande försäljningslagar, utskänkning af bränvin
ej Unge utöfvas af den, som idkade annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordrades; samt att å landet utom köpingar lag samma
vore för minuthandel med bränvin. De af Utskottet afstyrkta framställningarne
vunno ej heller Riksdagens bifall. Landthandlandena fingo alltså
fortfarande försälja bränvin ända till ett minimibelopp af 15 kannor.
Skilnaden mellan den större och mindre partihandeln hade då ej ännu
kommit till stånd.
Under nuvarande förhållanden är, enligt Utskottets åsigt, det förbud,
Herr Malmberg afsett, än mindre af behof påkalladt, sedan, på grund
af beslut vid 1874 års riksdag, den mindre partihandeln med bränvin
— afseende försäljning af belopp från och med 15 till 100 kannor —
icke lagligen kan inom landtkommun utöfvas utan bifall af kommunalstämma
samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och då tillstånd till sådan
mindre partihandel ej heller meddelas för mera än ett år i sender. Att
förbjuda för landthandlande jemväl handeln med bränvin till belopp af 100
kannor och deröfver, så framt ej rätt till sådan handel af kommunalstyrelse
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande medgifves, kan Utskottet
desto _ mindre förorda, som dels ett dylikt förbud skulle göra äfven tillverkning
af bränvin beroende af kommunalstämmans medgifvande, dels
förbudet enligt Utskottets förmenande allt för lätt skulle kunna kringgås.
14
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
Utskottet hemställer derföre,
9:o.
att Herr Malmbergs ifrågavarande förslag icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 9) har Herr
J. Smedberg uttalat den åsigt, att hvad som i synnerhet befordrade fyllerilasten
på landsbygden vore »de så kallade privilegierade krogarne, nemligen
gästgifverierna med utskänkningsrätt, hvilken kommunerna med bästa
vilja och enhällighet ej förmådde sig afskudda, då deremot andra utskänknings-
och minuteringsställen ej komme till stånd utan kommunernas
önskan». »Kommunen egde äfven vid utdelande af sådana rättigheter
tillse att fullt lämplige personer dertill antoges, hvilken makt kommunen
ej egde i afseende på gästgifveriernas personal och föreståndare, hvadan
vid åtskilliga gästgifverier denna rörelse bedrefves af personer, som vore
allt annat än tjenligen
Med förmälan vidare hurusom det torde »vara fruktlöst göra ett
försök att gästgifveriernas utskänkningsrätt måtte afskaffas», men att
deremot lagstiftaren torde kunna, utan någon rättskränkning, inskränka
nämnda utskänkningsrätt, har motionären föreslagit »att den vissa gästgifverier
å landet nu medgifna utskänkningsrätt icke må utöfvas annorledes
än vid måltider åt resande eller andra spisande gäster samt att försäljning
till afhemtning från stället ej må understiga en half kanna». Och
har motionären i sammanhang härmed jemväl hemstält, »att särskilt
ansvar måtte stadgas för den, som öfverlåter sin utskänkningsrätt pa
annan person, hvarom nu gällande författning saknade bestämmelse».
Herr Lins Olof Larsson har uti en inom Andra Kammaren afgifven
motion (N:o 71) förmält, hurusom af det i § 12 uti gällande förordning
angående försäljning af bränvin m. m. intagna stadgande om den vissa
gästgifverier å landet tillkommande utskänkningsrätt det förefölle motionären
som om den, hvilken innehade sådan utskänkningsrätt, icke skulle
vara berättigad att öfverlåta densamma på annan person vare sig genom
köp eller utarrendering, samt att, der utskänkning egde rum, sådan alltid
skulle ske på gästgifveriegarens ansvar och risk. Lika otvetydiga syntes
motionären ej de påföljder vara, som drabbade den gästgifvare, hvilken
på detta sätt öfverläte sin rättighet till annan person. Erfarenheten
hade nemligen — på sätt motionären vidare anför — gifvit vid handen
att gästgifvare, som på grund af 1873 års bränvinsförsäljningslag inne
-
Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 4.
15
både utskänkningsrättighet för sin och sin hustrus lifstid, till andra
personer utarrenderat samma rättighet för flera år utan att ansvar kunnat
honom ådömas. För att få undanröjd den tvetydighet eller brist, hvilken,
erdigt motionärens förmenande, förefunnes i berörda hänseende, hade
motionären ansett sig böra fästa uppmärksamheten härå, och förty hemstält,
att Bevillnings-Utskottet måtte uppgöra förslag till sådana tillägg
uti ifrågavarande förordning, att de brister, motionären påpekat, måtte
varda undanröjda; samt att sådant förslag måtte för Riksdagen framläggas.
Uti 1855 års bränvinsförsäljningslag § 12 stadgades, att gästgifveri
å landet, för hvithet, vid den tid då nämnda lag blef till efterlefnad
gällande, utskänkningsrättighet utöfvades, skulle vid rättigheten fortfarande
bibehållas, intill dess densamma upphörde genom (af gästgifvare gjord)
uppsägning eller förverkades. På sätt Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 30 November 1854 angående vilkoren för bränvins försäljning
utvisar, hade Rikets Ständer funnit berörda stadgande böra i författningen
intagas »för att ej rubba häfdvunna rättigheter och derpå
grundade förhållanden». Man ansåg nemligen onekligt, att de flesta
hemman, som varit till gästgifverier anslagna, förvärfvat ett högre värde
genom den dittills ovilkorligt medföljande utskänkningsrättighet, samt att,
»om densamma skulle med ett penndrag upphäfvas», mången, som köpt
eller i arfskifte öfvertagit ett dylikt hemman efter ett högre värde, kunde
komma att lida en oförskyllad förlust.
Omförmälda stadgande, som i oförändrad lydelse återfinnes i de
åren 1857 och 1860 utfärdade bränvinsförsäljningslagar, blef i försäljningslagen
af år 1863 uttryckt sålunda, att gästgifveri å landet, för hvilket,
vid den tid, då nådiga förordningen den 18 Januari 1855, angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvades
och sedermera icke upphört, skulle vid rättigheten fortfarande
bibehållas, intilldess densamma upphörde genom uppsägning eller förverkades.
Efter det emellertid vid åtskilliga riksmöten fråga förevarit om upphäfvande
af eller inskränkning uti omförmälda utskänkningsrätt, blef, i anledning
af Riksdagens i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1872 gjorda framställning
och sedan deröfver samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande samt
Kongl. Kammarkollegium blifvit hörda och underdåniga utlåtanden afgifvit,
den i förutvarande bränvinsförsäljningslag vissa gästgifverier å
landet medgifna utskänkningsrätt genom Kongl. Förordningen den 26
Augusti 1873 inskränkt derhän, att densamma finge tillgodonjutas endast
af dåvarande egaren till sådant gästgifveri och hans hustru, så länge nå
-
16
Bsvillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
gon af dem lefde och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri, sjelf
eller genom annan behörig person, besörjde; och vidtogs sedermera år
1875 eu ändring uti 12 § af nu gällande försäljningslag för att tjAligen
utmärka, att berörda utskänkningsrätt finge tillgodonjutas endast af den,
som, då förena inrida Kong]. Förordningen den 26 Augusti 1613 blef till
efterlefnad gällande, var egare till ifrågavarande slags gästgifveri, samt
af hans hustru.
Att, sedan den genom 1855 års bränvinsförsäljningslag för gästgifverier
medgifna utskänkningsrätt blifvit så betydligt inskränkt, nu, såsom
Herr Smedberg föreslagit, vidtaga den ytterligare inskränkning, att,
der rättigheten fortfarande qvarstå!’, utskänkning ej må ske annorledes
än vid måltider åt resande eller andra spisande gäster, samt försäljning
till afhemtning från stället ej understiga en half kanna, anser Utskottet
ej vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande. I anledning af
nyssbemälde motionärs yttranden, att fyllerilasten på landsbygden i synnerhet
befordrades af »de så kallade pri vilegierade krogarne, nemligen gästgifverierna
med utskänkningsrätt», samt att vid åtskilliga gästgifverier utskänkningsrörelsen
bedrefves af personer, som vore allt annat än tjenlige,
får Utskottet jemväl erinra att, derest å gästgifveri på landet vid särskilda
tillfällen förekomma oordningar af den art, att irmehafvaren af
utskänkningsrätten icke kan anses fortfarande ega den för densammas utöfvande
erforderliga frejd, ordentlighet eller öfriga egenskaper, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, enligt § 26 mom. 3 i nuvarande försäljningslag, eger,
på anmälan af socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd, efter
vederbörlig undersökning, att rättigheten inskränka eller indraga.
Hvad vidare angår Herr Smedbergs hemställan »att särskildt ansvar
måtte stadgas för den, som öfverlåter sin utskänkningsrätt på annan
person, hvarom nu gällande författning saknade bestämmelse»; samt Herr
Låss Olof Ivarssons om sådana tillägg i gällande bränvinsförsäljningslag,
hvarigenom bestämdt angåfves påföljderna, som drabbade den gästgifvare,
hvilken öfverläte sin utskänkningsrätt till annan person, tillåter sig Utskottet
till en början att fästa uppmärksamheten derå, hurusom enligt 21 §
i bränvinsförsäljningslagen, sådan denna § lyder jemlikt Kongl. Förordningen
den 15 Oktober 1875, för viss tid beviljad eller på auktion inropad
utskänkningsrätt kan på annan person öfverlåtas, då denne i stad
af magistrat och å landet af kommunalnämnd pröfvas tjenlig och i öfrigt
behörig; att bolag i stad, som öfvertagit all utskänkning af bränvin, kan
få, med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes bifall, åt annan upplåta »någon
af de utaf bolaget öfvertagna utskänkningsrättigheter»; men att deremot
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4. 17
emot i andra fall, än som nu uppgifvits, öfverlåtelse af utskänkningsrätt
ej får ega rum.
2:dra mom. i 21 § lydde i Kong]. Förordningen den 18 September
1874 sålunda:
»Öfverlåtelse af annan rättighet till minuthandel med eller iskänkning
af bränvin vare ej medgifven, dock utan inskränkning af den vissa
gästgifverier i § 12 mom. 1 tillerkända rätt.»
Men genom ofvanberörda Kong!. Förordningen den 15 Oktober
1875 uteslöts ur momentet den här med kursiv stil utmärkta slutmeningen.
Anledningen till denna förändring inhemtas af Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 8 Maj 1875 N:o 82, der i sådant afseende yttras:
»Sedan de vissa gästgifverier tillerkända utskänkningsrättigheter i
följd af den genom Eders Kong!. Majs nådiga förordning den 26 Augusti
1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin vidtagna förändring
uti § 12 lidit eu sådan inskränkning, att samma utskänkningsrättigheter
icke vidare kunna tillika med gästgifveriet på annan person
öfverlåtas, förefinnes numera, hvad dessa gästgifverier angår, intet undantag
från det förbud momentet 2 i denna (21:sta) § innehåller mot
öfverlåtelse af sådana bränvinsförsäljningsrättigheter, som icke äro upplåtna
för viss tid.»
_ Nu förefinnes visserligen ej någon straffbestämmelse för den, som
olagligen öfverlåter sin utskänkningsrätt å annan person; men sådan
straffbestämmelse har utan tvifvel — och detta med rätta — ansetts
obehöflig, i ty att, om utskänkningsrätten olagligen öfverlåtits, öfverlåtaren
fortfarande inför lag anses såsom utskänkningens rätte innehafvare
ocli såsom sådan är ansvarig för att rörelsen bedrifves i enlighet med
hvad bränvinsförsäljningslagen stadgar. Deri torde ligga en tillräckligt
skarp påföljd af utskäukningsrättens olagliga öfverlåtande.
Åberopande hvad Utskottet nu anfört, hemställer Utskottet:
10:o.
_ a) att Herr Smedbergs förslag om inskränkning i den
vissa gästgifverier å landet nu tillkommande rätt till
utskänkning af bränvin icke måtte vinna Riksdagens
bifall;
b) att Herr Liss Olof Larssons ofvanberörda motion,
samt Herr Smedbergs motion i hvad den afser stadgande
om särskildt ansvar för den, som öfverlåter sin
utskänkningsrätt på annan person, icke heller måtte
till någon vidare åtgärd föranleda.
Bill. till Iliksd. Prat. 1876. 5 Sami. 1 Afä. 4 Haft.
3
18
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
] Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin med mera af den 18 September 1874 bär mom. 1 § 14 följande
lydelse:
»Vill någon väcka fråga, att annan utskärning än den, som kan
gästgifveri tillkomma, må i socken å landet idkas, göre derom framställning
hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften af Mars det
är, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet
af'' samma månad deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen
för högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom det
må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman.
Denne inhemta, innan April månads utgång, pa kommunalstämma
som blifvit två söndagar ä rad pålyst, socknemännens utlåtande
i ämnet. Varder framställningen af både kommunalnämnd och kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter endera eller begge bifall tillstyrkt,
sände, inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen,
ordföranden kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande,
jemte eget utlåtande i ämnet, till Vår Befallningshafvande in. Vår Befallningshafvande
fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande tillkänna».
Uti detta stadgande äro ändringar föreslagna genom tvenne motioner,
afgifila i Första Kammaren den ena (N:o 25) af Herr Wallemm,
den andra (N:o 16) af Herr von Kock.
Herr Wallcnius förmäler, bland annat, att »den stora vinst, som
bränvinsförsäljare skörda, gör att de, med alla till buds stående, medel,
söka att på landet uppsätta krogar, derigenom utbredande superiet i en
förfärande grad»; och, för att förstärka deras makt som.på landet vilja
bekämpa superiet, föreslår motionären förändringar , uti ifrågavarande
moments nuvarande lydelse dels derutinnan att 2|3:delar af de afgifna
rösterna skola vara för bifall, om kommunalstämman skall anses hafva
för sin del medgifvit bränviiisutskänkningen; då deremot för närvarande
endast enkel pluralitet erfordras; dels ock deri, att, derest den om utskänkningen
gjorda framställning af kommunalstämma ogillas, frågan skall
komma att anses förfallen; då deremot enligt momentets nuvarande lydelse,
för att frågan skall anses förfallen och således ej till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes pröfning öfverlemnas, fordras att framställningen skall
hafva blifvit ogillad af både kommunalnämnd och kommunalstämma.
1 sammanhang med åtskilliga mera omfattande, längre fram i detta
betänkande afhandlade förslag, hvaribland jemväl om ny lag för försäljning
af bränvin och andra spirituösa drycker, har Herr von Kock i sin
ofvanberörda motion äfven ifrågasatt sådan ändring uti förevarande stad
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
19
gande, att bifall till utskänkningen ej må kunna ske för mera än högst
ett är i sender; att, derest den gjorda framställningen icke varder af både
kommunalnämnd och kommunalstämma genom bifall med minst 5|6:delar
af alla der närvarandes röstetal gillad, frågan förfaller; samt att, innan
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fattar beslut uti ifrågavarande ämne,
kommunalnämnd i angränsande kommuner skall höras.
Vid 1873 års riksdag framstäldes af Herr von Kock förslag om
ändring uti ifrågavarande moment af § 14 så väl i de af honom nu anförda
hänseenden som ock uti ett annat afseende, men detta förslag, af
Utskottet afstyrka vann ej Riksdagens bifall. Utskottet höll då före, i
afseende å den föreslagna inskränkningen i tiden, för hvilken utskänkningsrätten
kunde beviljas, att den större osäkerhet, som för dylika rättigheters
innehafvare härigenom skulle uppstå, antagligen komine att leda
dertill att för rättigheterna erbjödes mindre betalning än hvad som för
det dåvarande vore fallet, äfvensom att bränvinet sådant oaktadt skulle
blifva dyrare, enär försäljaren måste tillse, att han af ett års vinst kunde
göra sig betäckt för alla sina kostnader och besvär i och för rörelsens
förvärfvande och bedrifvande.
Utskottet anmärkte vidare, att den af Herr von Koch föreslagna
förändring, att för bifall till framställning om utskänknings inrättande
minst 5[6:delar af de närvarandes röstetal så väl inom kommunalnämnden
som vid kommunalstämman skulle erfordras, komine att högst betydligt
försvåra möjligheten för kommunerna att — der sådant kunde till motverkande
af lönnkrögeriet eller af annan orsak finnas behöfligt — inrätta
lagliga utskänknings- eller utminuteringsställen; och fann Utskottet ej
heller af nöden att kommunalnämnderna i angränsande socknar skulle
höras öfver gjord framställning om bränvinsutskänkning.
De betänkligheter, Utskottet vid 1873 års riksmöte hyste emot
bifall till Herr von Kochs förslag, vidhåller Utskottet fortfarande och
vill beträffande den ifrågasatta inskränkningen i tiden, för hvilken utskänkning
kan beviljas, ytterligare erinra, att Utskottet anser sådan inskränkning
desto mindre behöflig, som enligt 26 § 3 mom. i bränvinsförsäljningslagen,
derest vid särskilda tillfällen oordningar af den i sistnämnda
moment angifna art skulle å utskänkningsställe förekomma, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eger, i stadgad ordning, att utskänkningsrätten
inskränka eller indraga eller ock innehafvare!! derifrån skilja. Derjemte
torde ej böra lemnas oafsedt den större svårighet, som måste förefinnas,
att för blott ett år i sender anskaffa och ordna lämpliga lokaler för rörelsens
bedrifvande.
20
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
Hvad Herr Wallenius föreslagit, finner Utskottet deremot vara förtjent
af Riksdagens uppmärksamhet. Genom antagande af hans förslag
att, derest gjord framställning om utskänkning ogillas af kommunalstämma,
frågan anses förfallen, förhindras att, genom en möjligen ringa röstöfvervigt
inom kommunalnämnden, emot socknemännens vid kommunalstämman
uttryckta önskan, kommunen skall kunna påtvingas en krogrörelse.
Och genom att bestämma det en pluralitet af 2j3-delar utaf de afgifna
rösterna erfordras för att kommunalstämma skall anses hafva tillstyrkt
bifall till utskänkningen, beredes ett kraftigare stöd för dem inom kommunen,
som vilja bekämpa fyllerilastens utbredning derstädes.
I händelse 14 § 1 inom. ändras i det af Herr Wallenius angifna
syfte, torde ock — genom bibehållande af inom. 2 vid dess nuvarande
lydelse — der fråga uppstår att rättighet till minuthandel med bränvin
i socken må beviljas, höra förfaras på lika sätt som i fråga om utskänkning.
Utskottet hemställer alltså
ll:o.
att, utan afseende å hvad Herr von K och uti förevarande
hänseenden ifrågasatt, mom. 1 i § 14 af nu gällande
förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerande spirituösa
drycker må erhålla följande förändrade lydelse:
»Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning än
den, som kan gästgifveri tillkomma, må i socken å
landet idkas, göre derom framställning hos kommunalnämndens
ordförande inom första hälften af Mars det
år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva
yttrande och deri, om bifall till utskänkningen för högst
tre år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom det
må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden
i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April
månads utgång, på kommunalstämma, som blifvit två
Söndagar å råd pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet;
dervid minst två tredjedelar af de afgifna rösterna
erfordras för att kommunalstämman skall anses hafva
tillstyrkt bifall till utskänkningen. I annat fall förf alle
frågan. Hav kommunal stäm nia med ofvan bestå,rada,
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
21
ro stäf v er vigt tillstyrkt bifall, sände, inom tre veckor
från det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden
kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Kong!.
Maj:ts Befallningshafvande in. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande tillkänna».
§„25 i nu gällande bränvinsförsäljningslag har följande lydelse:
»A landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin förbjuden
på eller inom eu åttondedels mil från ställe, der auktion, marknad,
torgdag eller mönstring med beväringsmanskap hålles, eller der
menighet för kronoskjutsning eller skallgång samlad är.
Vid annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrifning, ting eller
annan till folksamling föranledande förrättning må ej bränvin försäljas
annorlunda, än vid måltider åt spisande gäster.
Ej må någon i landsbygd fara med bränvin från by till by eller
från gård till gård, att dermed köpslaga».
Herr von Kock har, uti sin förut omnämnda motion, i sammanhang
med förslag om ny försäljningslag, äfven ifrågasatt att åt de i denna §
intagna stadganden borde gifvas följande af Herr von Koch jemväl vid
1873 års riksmöte föreslagna lydelse:
»A landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin på
eller inom 1|8 mil från ställe:
a) der auktion, marknad eller mönstring med beväringsmanskap
hålles eller der menighet för kronoskjuts eller skallgång samlad är, alldeles
förbjuden;
b) der annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrifning, ting
eller annan till folksamling föranledande förrättning hålles, icke tillåten
annorlunda än vid måltid åt spisande gäster».
Den lydelse, Herr von Koch ifrågasatt, skiljer sig från den nuvarande
deruti att dels förbudet mot minuthandel med eller utskänkning" af
bränvin på eller inom en åttondedels mil från ställe, der torgdag hålles,
är borttaget;
dels den i paragrafens 2:dra mom. gjorda inskränkning i afseende å
bränvinsförsäljning vid de i nämnda moment omförmälda förrättningar blifvit
utsträckt äfven till ställe inom 1|8 mil från det, der dessa förrättningar
hållas;
dels ock mom. 3 uti ifrågavarande § blifvit uteslutet.
Vid 1873 års riksdag afstyrkte Utskottet Herr von Kochs då afgifna
förslag i ämnet, under anmärkning:
22
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
att torgdagar flerestädes ä landet liölles i stället för marknader
och föranledde ganska betydliga folksamlingar, hvarföre samma skäl, som
läge till grund för förbudet mot utskänkning af bränvin vid öfriga i
mom. 1 omförmälda tillfällen, syntes ega full tillämplighet äfven i fråga
om torgdagar;
att, så vidt Utskottet kunnat inhemta, det i allmänhet icke visat
sig behöfligt att utsträcka förbudet mot utskänkning vid de i mom. 2
nämnda förrättningar utöfver hvad stadgadt vore i fråga om utskänkningen
på sjelfva stället, der dessa förrättningar hölles; men
att giltiga skäl deremot förefunnes för bibehållande af förbudet
mot gårdfarihandel med bränvin.
Då motionären nu lika litet som år 1873 anfört några skäl för
sitt ändringsförslag, får Utskottet, med åberopande af hvad sålunda redan
deremot blifvit anfördt, hemställa
12:o.
att Herr von Kochs motion, i hvad den afser ändring
i de föreskrifter, som finnas intagna uti § 25 af nu
gällande förordning, angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, icke måtte bifallas.
§ 28 i bränvinsförsäljningslagen lyder sålunda:
»Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
1 stad kan utskänkning af bränvin under sön- och helgedagar än
vidare inskränkas eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas
af kommunalstyrelsen, samt beslutet af Vår Befallningshafvande,
efter magistratens hörande, godkännes.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden,
än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Arår Befallningshafvande
ej, på grund af särskilda omständigheter, undantag
meddelat».
Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 38) har Herr
Salomon Larson, med förmälan hurusom det i synnerhet, vore sön- och
helgedagarna, som missbrukades till dryckenskapslastens utöfning, särskildt
i städerna, der krogarna dessa dagar vore mest talrikt besökta, vidare
anfört att till nämnda förhållande, enligt motionärens förmenande, i icke
ringa mån bidroge ett stadgande uti ifrågavarande 28 § af bränvinsför
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
23
säljningslagen, enligt hvilket stadgande utskakning af bränvin under
sön- och helgedagar vore tillåten i städerna, då den deremot i allmänhet
vore förbjuden å landet. »Dels för att söka något utjemna förhållandena
mellan stad och land, dels och i synnerhet för att söka motverka dryckenskapslastens
utöfvande under sön- och helgedagarna», har motionären
föreslagit att Riksdagen för sin del ville besluta, att ofvannämnda 28:de
§ må få följande förändrade lydelse:
»Under sön- och helgedag etc. (lika med nuvarande 1 moment).
»All utskänkning vare under sön- och helgedagar så väl i stad som på
landet förbjuden, dock kan den i stad tillåtas, så vida kommunalstyrelsen
derom fattar beslut, som af Vår Befallningshafvande, efter magistratens
hörande, godkännes.»
»Har, i den ordning nästföregående moment stadgar, i stad utskärikning
under sön- och helgedagar blifvit tillåten, skall dock alltid under
gudstjenst utskänkningsställe vara tillstängdt».
Herr von Kock har i sin förberörda motion äfven ifrågasatt, att de
i nu omförmälda § intagna stadgande]! skulle förändras till följande
lydelse:
»Under — — — — — — — — utlemnas».
»All utskänkning af bränvin skall under sön- och helgedag, från
klockan 6 om aftonen föregående söckendag, vara alldeles förbjuden, derest
icke, efter vederbörande kyrkostämmas hörande, Konungens Befallningshafvande,
på grund af särskilda omständigheter, meddelat undantag,
hvilket dock icke för hvarje gång får utsträckas till öfver 6 månaders tid».
Utskottet misskänner ingalunda det välmenande syftet med dessa
förslag men anser sig dock ej böra tillstyrka Riksdagens bifall till desamma,
enär Utskottet befarar, att alltför stränga åtgärder i denna rigtning
skola komma att motverka sig sjelfva. Det torde nemligen svårligen
kunna förväntas, att den, som gjort förtärandet af bränvin och andra
dermed likartade drycker till en vana eller nära nog ett dagligt behof,
skall afstå från detta bruk under helgdagen, derföre att utskänkningen
då är förbjuden; utan förbudet skulle sannolikt på mångfaldiga sätt komma
att kringgås och derigenom sabbaten dubbelt ohelgas. Särskilda Utskottet
vid 1853—1854 årens riksdag yttrar äfven i allmänhet att »om man
söker hindra offentlig och loflig försäljning af en vara, som man icke
kan hindra att flnnas i landet, så tillskapar man endast eu hemlig och
oloflig handel dermed; och följden af försöket blifver, enligt Utskottets
öfvertygelse, ingen annan än att det egna behag, som förbjudna njutningar
ofta hafva för sinnen, hvilka icke vaktas af ovanligt starka grundsatser,
retar till Krigare eftersträfvande af den otillåtna varan». Att erfa
-
24
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 4.
renheten äfven inom v’art land vid flerfaldigt tillfällen bekräftat riktigheten
af denna åsigt lärer ej kunna bestridas.
Motionärerne hufva visserligen föreslagit att utskänkning äfven under
helgdagarne skulle, på grund af särskilda omständigheter, kunna af
Kongl. Majtts Befallningshafvande medgifvas, ett stadgande som redan
förefinnes, hvad landsbygden beträffar, der äfven dess tillämpning bör
möta mindre svårigheter, helst utskänkningen derstädes i allmänhet är
jemförelsevis ringa.
Annorlunda blefve dock otvifvelaktigt förhållandet i städerna, särdeles
de större. Möjligen skulle der tillämpningen af stadgandet blifva
sådant, att utskänkning å ställen, afsedde blott för de förmögnare samhällsklasserna,
hvilka företrädesvis hade utgörandet i sin hand, komme
att medgifvas; och möjligen skulle äfven vid dylikt medgifvande utskänkningsafgiften
komma att utöfva ej ringa inflytande; och Utskottet betvifiar
att i sådant fall åtgärden i längden skulle visa sig hafva varit
välbetänkt.
Då dessutom för närvarande å sön- och helgdagar — jemte det
under gudstjenst utskänkningsställe alltid skall vara tillstängdt så i stad
som på landet — på landet all annan utskänkning är förbjuden än på
gästgifvaregårdar vid måltider till resande, så framt ej Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
på grund af särskilda omständigheter meddelat undantag;
och i stad, utöfver gudstjensttiderna, utskänkning än vidare kan inskränkas
eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas af
kommunalstyrelsen, samt beslutet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
efter magistratens hörande, godkännes; så synes det Utskottet som om
nuvarande bestämmelser i ämnet vore tillräckligt inskränkande sa vida vederbörande
kraftigt handhafva och tillämpa dessa bestämmelser tillika
med andra föreskrifter i bränvinsförsäljningslagen, bland hvilka Utskottet
tillåter sig att ånyo erinra om det flera gånger omförmälda stadgandet i
26 § 3 inom., att, i fall vid särskilda tillfällen å utskänkningsställe förekomma
oordningar af den art att innehafvare!! af rättigheten icke kan anses
fortfarande ega den för densammas utöfvande erforderliga frejd, ordentlighet
eller öfriga egenskaper, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan,
på anmälan i stad af magistrat eller stadsfullmäktige och på landet af
socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd, förenärnnda rättighet
inskränka eller indraga.
Hvad angår den af Herr Salomon Larson anmärkta olikhet uti
ifrågavarande 28:de § emellan stad och land, för hvilken olikhet, enligt
hans förmenande, något rimligt skäl ej förefunnes, så lärer väl en sådan
olikhet kunna förklaras redan af den större svårighet som i de allra flesta
fall
BevillningsUtskottets Betänkande N:o 4.
25
fall skulle möta för landtpolisen att öfvervaka ordning och skick å utskänkningsställena,
om utskänkning å landet under sön- och helgedagar i
allmänhet vore likstäld med utskänkningen i städerna. Herr Salomon Larson
har ock i sitt eget förslag gjort en skilnad emellan stad och land.
Beträffande Herr von Kochs förslag vill Utskottet vtterligare endast
erinra, att dess antagande förutsätter ändringar jemväl i de för Stockholms
stad och för rikets öfriga delar gällande särskilda författningar
angående kyrkostämma. Enligt Herr von Kochs förslag skulle nemligen
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter vederbörande kyrkostämmas hörande,
få på grund af särskilda omständigheter meddela undantag från förbud
mot bränvinsutskänkning under sön- och helgdagar. Men enligt nuvarande
kyrkostämmoförfattningar kunna dylika frågor ej blifva föremål
för kyrkostämmas handläggning.
På grund af hvad Utskottet anfört, hemställer Utskottet,
Uti förenämnda, af Herr J. Smedberg inom Andra Kammaren väckta
motion (N:o 9), har jemväl blifvit föreslaget att »böterna för förbrytelse
eller öfverträdelse af (bränvinsförsäljnings-)författningen måtte fördubblas
mot hvad nuvarande författning i hvarje fall bestämmer».
Enligt de i Justitie-statsministerns embetsberättelse!’ för åren 1871,
1872 och 1873 intagna uppgifter om antalet brott och förseelser, för
hvilka här i riket personer blifvit sakfälda under nämnda år, utgjorde
antalet öfverträdelser emot föreskrifterna rörande försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade sprituösa drycker:
l:o. Försäljning af sådana drycker utan att vara dertill lagligen
13:o.
att ifrågavarande, af Herrar Salomon Larson och von
Koch väckta förslag icke måtte bifallas.
berättigad.
år 1871
» 1872
» 1873
1,802.
1,699.
1,699.
2:o. Försäljning å förbjuden tid.
år 1871
» 1872
» 1873
130.
107.
78.
Bih till liiksd. Prof. 1876. 5 Samt. 1 Afd.
4 Höft.
4
26
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
3:o. »Annan öfverträdelse af författningar angående bränvinsförsäljning».
år 1871 ........................................ 371.
» 1872 .......................................... 162.
» 1873 ......................................... 169.
Dessa uppgifter utvisa sålunda i allmänhet för åren 1872 och 1873
en förminskning i antalet af ifrågavarande slags förseelser. Då någon
berättelse för tiden efter år 1873 ej ännu blifvit från Justitie-departementet
utgifven, är Utskottet ej i tillfälle att meddela hurudant förhållandet
uti ifrågavarande hänseenden varit efter sistnämnda år. Att
berörda slags öfverträdelser under åren 1874 och 1875 varit i tilltagande,
har dock motionären icke uppgifvit, likasom motionären ej heller
i öfrigt förebragt den ringaste utredning rörande behöfligheten af bötesbeloppens
förhöjning.
Vid sådant förhållande och då Utskottet för sin del ej kunnat inse
nödvändigheten af en sådan förhöjning, åtminstone för närvarande, hemställer
Utskottet
14:o.
att Herr Smedbergs ifrågavarande förslag måtte lemnas
utan afseende.
Utskottet har slutligen att yttra sig i anledning af de vid riksdagen
gjorda framställningar, som afse förändringar af mera omfattande
natur uti nuvarande lagstiftning rörande vilkoren för tillverkning och
försäljning af bränvin. Sådana framställningar hafva blifvit gjorda:
Inom Första Kammaren:
af Herr von Kock, som i sin förutnämnda motion föreslagit att
Riksdagen ville besluta:
a) att, i stället för nuvarande minuterings- och utskänkningsafgifter
för spritdrycker skall utgå en komraunal-tilläggsafgift, under namn af t. ex.
för brukning saf gift, med 40 öre för hvarje kanna af normalstyrka, som
förbrukas inom landet, från den dag beslutet trcidt i kraft, dock med bibehållande
af det i § 26 mom. 3 af nu gällande tillverkningslag medgifna
afdrag;
b) att nämnda förbrukningsafgift dels upptages allt framgent, i
sammanhang med tillverkningsafgiften på allt efter nämnda dag inom
landet produceradt bränvin, dels i den ordning, som uti momentet c)
27
Bevillning.?-Utskottets Betänkande N:o 4.
bestämmes, för en gång uttages förr än försäljning får ske af det bränvin,
hvarpå dylik afgift eller motsvarande högre tullafgift icke blifvit erlagd;
c) att från och med den dag, detta beslut af Kongl. Maj:t förklaras
skola träda i kraft, intet derförinnan tillverkadt eller förtulladt bränvin,
vid äfventyr af böter och att varan är förbruten, må försäljas inom
landet, förrän försäljaren, på sätt Kongl. Maj:t i nåder bestämmer, visat
att ett berörda förbrukningsafgift motsvarande belopp derför blifvit vederbörligen
erlagdt;
d) att utaf förbrukningsafgifterna, sedan med afseende å deras
belopp, vid jemförelse med tillverkningsafgifterna, proportionerligt afdrag
för uppbörden skett, bildas eu särskild fond, som utan sammanblandning
med statsmedel tills vidare förvaltas af den myndighet, Kongl. Maj:t
bestämmer;
e) samt att berörda förbrukningsafgifter fördelas
antingen
efter folkmängden år 187— emellan rikets särskilda landstingsområden
och, der sådant ej utgöres af endast en stad, då vidare fördelas så att
landstinget och hushållningssällskapet hvardera få 1|5 och öfrige sj6 skiftas
efter folkmängden emellan alla områdets lands- och stadskommuner,
att användas främst till säkerhetspolis, folk- och slöjdskolor;
eller
så att först full ersättning för minskad inkomst genom utminuteringsocii
utskänkningsafgifternas borttagande anslås åt vederbörande landsting,
hushållningssällskaper och kommuner, efter hvad de visat sig i medeltal
under åren 1871—1875 hafva, omedelbarligen eller medelbarligen, från
bolag eller annorledes genom minutering eller utskänkning af bränvin
lagligen åtnjutit, eller efter andra grunder, dem Bevillnings-Utskottet
uppgifver, samt derefter återstoden fördelas efter folkmängden år 187—-emellan rikets särskilda landstingsområden, samt, der sådant ej utgöres
af endast en stad, då vidare fördelas så, att landstinget och hushållningssällskapet
hvardera få 1|s och öfrige 3j5 skiftas efter folkmängden emellan
alla områdets lands- och stadskommuner att användas främst till säkerhetspolis,
folk- och slöjdskolor; börande dock härvid iakttagas, att
kommun, landsting eller hushållningssällskap, som erhåller ersättning för
minskad inkomst af bränvinsförsäljning, icke får mer än fyllnaden uti
hvad den eller det skulle fått, derest hela förbrukningsafgiften (till exempel
7 millioner kronor) fördelats på hela Sveriges befolkning (till exempel å
41!, million, då ungefär 12|3 krona belöper sig på hvar person);
28
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
i sammanhang'' hvarmed hemstälts, att Riksdagen måtte »dels, i hvad
på densamma ankommer, besluta, dels hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla»:
a) att Kongl. Maj:t ville till näst sammanträdande Riksdag aflåta
ett, efter föregående utredning, upprättadi förslag till ersättningar åt kommuner,
landsting och hushållningssällskap för de inkomster, som hittills
på grund af stadgandena i § 24 af gällande försäljningslag dem tillkommit;
samt
b) att Kongl. Maj:t täcktes utfärda TTy lag för försäljning af bränvin
och alla andra spirituösa drycker, »hvilka innehålla öfver 00 procent
alkohol», och att dervid jemväl §§ 14, 25 och 28 i nu gällande försäljningslag
»eller de dem i den nya lagen motsvarande paragrafer» må erhålla
i vissa uppgifva hänseenden förändrad lydelse;
Inom Andra Kammaren
af Herr J. A. Sjö, hvilken i motion N:o 41 föreslagit att Riksdagen
måtte besluta:
att tillverkningsskatten å bränvin och andra spritvaror af 50 procent
alkoholhalt vid -f- 15 0 C. bestämmes till 2 kronor per kanna;
att »utskänknings- och försäljningsskatten må upphöra och försäljaren
endast derför skatta till staten och kommunen enligt andra artikelns
bevillning»;
att kommunerna inom sig lemnas rättighet att efter godtfinnande
ordna och besluta om b rån vinsförsäljning; och
att staten till hvarje län inom riket efter folkmängd skall afstå 50
öre för hvarje Jnorn riket tillverkad och beskattad kanna bränvin, hvilka
medel landstingen sedan skulle ega rätt att uppbära och använda till
länets bästa;
af Herr J. Sandstedt i motion N:o 74, deruti Herrar C. I. Bengtsson,
Carl Magni, J. Jonasson, alla från Kronobergs län, samt Herrar
Johannes Andersson och Carl Mejenqvist från Jönköpings län instämt, och
hvaruti hemställes att Riksdagen måtte besluta:
att de hittills för tillverkning och försäljning af bränvin stadgade
särskilda afgifter sammanslås till eu enda skatt, att utgå med 1 krona
50 öre per kanna bränvin, som i landet tillverkas, samt att denna skatt
till statsverket ingår;
att ^-del af den inflytande bränvinsskatten användes att ersätta
landsting, hushållningssällskap och kommuner för den inkomst, de af för
-
B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
29
säljningsafgifterna haft, hvilken sjettedel först fördelas mellan länen efter
folkmängd och sedan hvarje läns andel deraf med 1|6-del till landsting,
^o-del till hushållningssällskapen och sj5-delar till kommunerna tillfördelning
dem emellan efter folkmängden; samt
att all handel med bränvin lemnas fri från särskild skatt och kommunerna
lemnas rätt att inom sig ordna all bränvinshandel, som afser
försäljning i mindre parti än 15 kannor;
af Herr Pehr Benjaminsson, som i motion N:o 98 föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta:
att de hittills för tillverkning och försäljning af bränvin stadgade
särskilda afgifter sammanslås till eu enda skatt, att utgå med 1 krona
20 öre per kanna bränvin, af 50 procent styrka vid 15 grader, som
tillverkas, samt att, denna skatt ingår till statsverket;
att de hittills till landsting, hushållningssällskap och kommuner utgående
bränvinsförsäljningsafgifter ersättas af statsmedel, att utgå med
en femtedel af den inflytande bränvinsskatten, deraf bör tillkomma landstingen
och hushållningssällskapen två femtondedelar och eu femtondedel
stads- och landtkoininuner, att fördelas efter folkmängd; och
att all handel med bränvin lemnas fri från särskild skatt och kommunerna
inom sig lemnas rättighet att efter godtfinnande ordna densamma;
samt
af Herr E Dofsén uti motion N:o 153, deri föreslås att Riksdagen
måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med hemställan
det täcktes Kongl. Maj:t till nästa riksdag framlägga förslag till skärpt
lagstiftning i fråga om så väl tillverkning som försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker, afseende inskränkning
af dylika dryckers förbrukning.
De framställningar, för hvilka Utskottet nu redogjort, åsyfta utan
tvifvel förnämligast att genom lagstiftningsåtgärders vidtagande bekämpa
ett, efter hvad man förmenat, inom landet allt mer och mer tilltagande
missbruk af starka drycker. I enahanda syfte hafva ock under senast
föregående åren, riksdag efter riksdag, framkommit förslag till mer eller
mindre genomgripande förändringar i bränvinslagstiftningen; och har dervid
likasom nu bland föreslagna förändringar främst förekommit frågan
om sammanslagning af de för tillverkning samt minuthandel och utskänkning
af bränvin utgående särskilda afgifter till en enda å tillverkningen
lagd skatt.
Då sålunda så väl inom som utom representationen den åsigt synes
blifva allt mer och mer allmän att genomgripande förändringar i gällande
bränvinslngstiftning äro, till hämmande af dryckenskapslasten, afbehofvet
30
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
påkallade; och då beklagligen ej lärer kunna bestridas, att missbruket af
rusdrycker på senare tider i ej ringa grad tilltagit, har det synts Utskottet
som om frågan om en revision af nämnda lagstiftning ej längre borde
undanskjutas, utan åtminstone ett försök till denna ständigt återkommande
frågas lösning göras, ehuru Utskottet dock vill erinra om att ej någon
lagstiftning härvid lag kan synnerligen mycket uträtta, om den ej understödes
af en god och kraftig vilja hos kommunalstyrelserna samt framför
allt af en stigande sann upplysning hos befolkningen.
Vid riksdagarne 1870 och 1871 uttalade Bevillnings-Utskottet sig
emot de särskilda försäljningsafgifterna samt för deras förening med tillverkningsafgiften
till eu enda skatt; denna åsigt har äfven sedermera
flera gånger åter framträda och den återfinnes nu i flera af ofvan angifna
motioner. Att en sådan förening af ifrågavarande afgifter skulle i
derå hänseenden vara till gagn, torde ej kunna förnekas. Då nemligen
för närvarande allt bränvin, som säljes i myckenhet af 15 kannor eller
derutöfver, är fritt från försäljningsafgift; och då på grund af auktioner
och taxering minuthandels- och utskänkningsrättigheter upplåtas under
antagande af en försäljning, som i allmänhet är betydligt lägre än den,
som sedan verkligen eger rum, samt fördenskull de försäljningsafgifter,
som inflyta, motsvara endast eu del af det genom utskänkning och minuthandel
föryttrade bränvinet, så synes genom de nuvarande försäljningsafgifternas
förening med tillverkningsafgiften till en enda skatt, lagd å
allt inom riket tillverkadt bränvin, vinnas en hittills saknad, med rättvisa
och billighet öfverensstämmande likformighet i bränvinsbeskattningen;
likasom ock den prisstegring, som en sådan åtgärd skulle föra med sig, åtminstone
i någon mån torde verka stafvande på förbrukningen. Lönnkrögeriet,
mot hvilket ej nog kraftiga åtgärder kunna vidtagas, skulle
ock genom omförmälda åtgärd förlora det premium, som de särskilda
försäljningsafgifterna nu utgöra.
Skall en revision af gällande bränvinslagstiftning ske, bör således
enligt Utskottets åsigt till utgångspunkt tagas att tillverknings- och försäljningsafgifterna
sammanföras till eu enda å tillverkningen lagd och till
statsverket ingående skatt.
Men, med antagande af denna utgångspunkt, framställa sig då vidare
till lösning, bland annat, de frågorna, huru i sådant fall försäljningen
borde ordnas samt i hvad mån ersättningar borde tilldelas kommuner,
landsting och hushållningssällskap för de dem nu tillkommande andelar
i bränvinsförsäljningsafgifterna. Hvad försäljningen angår, torde
kunna ifrågasättas, huruvida åt kommunerna kunde öfverlemnas en större
frihet än hittills att, med nödig kontroll från statens sida, inom sig
Bevillnings-Utskottcts Betänkande N:o 4.
31
ordna nämnda försäljning, i hvilket fall ersättningar till kommunerna för
andelar i nuvarande bränvinsförsäliningsafgifter, åtminstone endast i ringare
mån, kunna ifrågakomma. Skulle åter kommunerna ej vidare få
draga någon inkomst af starka dryckers försäljning, synes det både af
rättvisa och af billighet påkalladt, att kommunerna för de inkomster, de
hitintills af nämnda försäljning upphemtat, erhölle skälig ersättning åtminstone
för så lång tid som de lämpligen behöfde för att frigöra sina
ekonomiska angelägenheter från deras nuvarande beroende af omförmälda
inkomster.
Huru än försäljningen ordnades — och utan tvifvel gifves det flera
sätt att lösa den frågan — borde väl i hvarje fall åt landsting och hushållningssällskap
beredas ersättning för de dem nu tillkommande andelar
af försäljningsafgifterna; hvarvid dock förtjenade uppmärksammas huruvida
ej möjligen eu jemnare fördelning borde ega rum. I sammanhang
med nu afhandlade frågor kunde säkerligen äfven böra tagas under öfvervägande,
om ej försäljningen af vin och maltdrycker borde, till förekommande
af missbruk, i mer eller mindre mån omgestaltas. Upphöra nemligen
de särskilda försäljningsafgifterna för bränvin, så upphör med detsamma
en bland de väsentligaste omständigheter, som betingat olikheterna
i lagstiftning för försäljning af bränvin å ena samt vin och maltdrycker
å andra sidan.
I anseende till den jemförelsevis korta, äfven af andra vigtiga ärenden
upptagna tiden för ett riksmöte, samt i saknad af den förberedande
utredning, som ett så maktpåliggande arbete kräfver, lära emellertid så
väl ett Utskott som Riksdagen sjelf vara ur stånd att omedelbart företaga
en revision af gällande lagstiftning i omförmälda ämnen. Det är af
sådan anledning och med kännedom om de större krafter, som för ett
sådant arbete stå till Kongl. Maj:ts förfogande, som Utskottet ansett sig
böra hemställa
15:o.
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till näst sammanträdande
Riksdag afgifva förslag till nya lagar
angående tillverkning och försäljning af bränvin m. in.,
i syfte att åstadkomma dels ett kraftigare motverkande
af rusdryckers missbruk, dels en lika beskattning
på allt bränvin, som inom landet tillverkas och
förbrukas, under hvilken form och benämning denna
beskattning ock må komma att utgå; samt
32
Bevillnings-1 dskottets Betänkande N:o 4.
att, i händelse genom en ny försäljningslags antagande
landsting, hushållningssällskap och kommuner skulle
komma att gå miste om de inkomster, hvilka de hittills
upphemtat, af bränvinsförsäljningsafgifterna, Kong]. Maj:t
då äfven täcktes taga i öfvervägande till hvilken omfattning
och på hvad sätt ersättning härför lämpligen
må kunna beredas.
På sätt förut är näinndt, hafva Herrar Sjö och Sandstedt föreslagit
förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften, den förre till 2 kronor och
den senare till en krona 50 öre kannan; hvilka belopp icke ensamt betingas
af försäljningsafgifternas boi’ttagande eller sammanslagning med
nuvarande tillverkningsafgift.
Då likväl, enligt Utskottets förmenande, tillverkningsafgiftens höjande
— för närvarande ej af något statens behof påkalladt — lämpligen
bör ske först i sammanhang med revision af gällande bränvinslagstiftning,
hemställer Utskottet
16:o.
att hvad Herrar Sjö och Sandstedt uti ifrågavarande
hänseende föreslagit icke måtte bifallas.
Uti den af Herr Sandstedt väckta, ofvan omförmälda motion har
jemväl blifvit ifrågasatt att, med upphäfvande af de, på grund af beslut
vid 1874 års riksdag, nu gällande stadganden angående den så kallade
mindre partihandeln, återgång måtte ske »till hvad som förut härutinnan
gälde, eller att 15 kannor blir det minsta en hvar får fritt försälja».
Då emellertid — hvad motionären ock uppenbarligen afsett -— fråga
om förändring af berörda, så nyligen tillkomna stadganden endast i sammanhang
med revision af gällande försäljningslag i dess helhet torde böra
förekomma, hemställer Utskottet
17:o.
att Herr Sandstedts förevarande förslag nu ej måtte
till vidare åtgärd föranleda.
Enligt hvad förut är anfördt, har Herr von Kock i sin meranämnda
motion äfven hemstält, att Riksdagen måtte dels, i hvad på densamma
ankommer, besluta, dels hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla att vid
utfärdande af ny lag för försäljning af bränvin in. m. jemväl §§ 14, 25
och
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
33
och 28 i nuvarande försäljningslag »eller de dem i den nya lagen motsvarande
§§» måtte erhålla i vissa uppgifna hänseenden förändrad lydelse.
Utskottet har redan under punkterna 11, 12 och 13 i detta Betänkande
uttalat sin åsigt derom, att någon ändring i nämnda §§ uti de af
Herr von Ivoch anförda hänseenden nu ej borde ske. Under förutsättning
att denna åsigt af Riksdagen gillas, och då väl i allt fall ej torde
vara lämpligt att fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å dessa §§,
såsom framför andra vid en revision af försäljningslagen påkallande förändring,
hemställer Utskottet
18:o.
att hvad Herr von Koch uti förevarande hänseenden föreslagit
icke måtte till någon ytterligare åtgärd föranleda
Stockholm den 7 April 1876.
På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.
Reservationer:
mot 6:te punkten:
af Herr J. F. Fredricson;
mot 13:de punkten, i hvad den angår afstyrkande af Herr Salomon
Larsons motion:
af Herr Hammar;
mot 15:de punkten:
af Herr Friherre A. H. Fock;
af Herr Hedlund: »Det var, efter min uppfattning, en mycket lycklig
åtgärd, när, vid införandet af den nya ordningen på bränvinstillverkBih.
till Riksd. Prat. 1876. 5 Sand. 1 Afd. 4 Höft. 5
34 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
ningens och försäljningens område, den fördelning gjordes åt de härmed
förbundna nya afgifter, hvilken man nu vill upphäfva. Genom denna fördelning
vardt, nemligen lockelsen till lönbränning och smuggling mycket
minskad, men faran derför torde dock icke vara så aflägsnad, särdeles
vidkommande smugglingen, att man nu bör genom afgifternas sammanslagning
öka premierna för nämnda lagbrott.
Det var nyttigt tillika, i min tro, att kommunerna i och med försälj
ningsafgifterna rönte fördelar af den nya ordningen, och om också
beklagliga missbruk förekommit i fråga om redovisningen af de så kallade
bränvinsmedlen från en och annan stadskommuns sida, så torde man
icke deraf böra låta hänföra sig att återgå från en ordning, som eljest
burit många goda frukter, helst missbruken böra kunna på lagstiftningens
väg motverkas, såsom de också redan utan tvifvel blifvit genom de
senaste föreskrifterna i ämnet väsendtligen rättade.
Under inga omständigheter kan jag vara med om att tillstyrka ersättning
åt kommunerna för de inkomster de komma att mista genom
den nu af Utskottet förordade åtgärden. Systemet att af staten utfå ersättning
för hvad man kan mista, genom ny lagstiftning, af tillfälliga
förmåner, som genom föregående lagstiftning vunnits, kan icke af mig
gillas, och detta så mycket mindre uti förevarande fall, som kommunerna,
derest de få fortfarande fritt ordna sin bränvinshandel, kunna draga stora
inkomster af denna rörelse, äfven då de särskilda försäljningsafgifterna
upphört.
Att under sådana omständigheter staten skulle gifva kommunerna
vederlag för de inkomster de uppburit af bränvinsförsäljningsafgifterna
vore, synes mig, dålig statshushållning och obefogadt undseende för intressen,
som icke alltid visat sig vara deraf förtjent^;»
af Herr vice Talmannen Wijk samt Herrar Fredricson och Biesert.
Herr Bennicli har anhållit att få antecknadt, att han icke deltagit
i afgörandet af punkterna 7—18.
Herrar Nils Larson i Tullus, Per Nilsson i Kulhult och C. A.
Jönsson hafva velat få anmäldt, den förstnämnde att han icke öfvervarit
detta ärendes handläggning, samt de båda senare att de icke deltagit i
ärendets slutliga behandling.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1876.