Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
1
N:0 1.
Ank. till Riksd. Kansli den 28 Febr. 1876, kl. 6 e. m.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Sedan Bevillnings-Utskottet till behandling förehaft de till Utskottet
hänvisade motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser
rörande allmänna bevillningen; samt Utskottet i sammanhang
härmed verkstält granskning af Bevillnings-stadgan i öfrig!, får Utskottet,
jemlikt 40 § Riksdags-ordningen, till Riksdagen afgifva de förslag
och framställningar, till hvilka Utskottet i följd häraf funnit anledning.
Dessförinnan anser Utskottet sig dock böra gifva tillkänna, hurusom
vid den af Utskottet företagna granskning af Bevillnings-stadgan
det visserligen ej undfallit Utskottets uppmärksamhet att, förutom de
ändringar Utskottet nu kommer att föreslå, en omarbetning af nämnda
stadga jemväl i andra hänseenden kunde vara behöflig. Då Utskottet
likväl ansett sig icke böra underkasta stadgan eu vidsträcktare revision,
har sådant skett med hänsyn till de särskilda förhållanden, som föranledts
genom Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 Maj 1873, i
anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna och indelningsverket.
Uti denna skrifvelse har Riksdagen, bland annat, uttalat
deri åsigt att, då afskrifning af grundskatterna komme att ske, den
olikhet i bevillning efter andra artikeln, som nu gäller för jordbruksfastighet
och för all annan fastighet, äfvensom den bevillning, som nu
enligt tredje artikeln särskildt utgöres af en viss klass af jordbruksfastigheter,
borde försvinna och en revision såväl af bevillningsförordnjngen
som af de på densamma i vissa delar bygda kommunalförfattningarna,
i syfte att bereda likställighet mellan olika klasser af medborgare,
företagas. Efter det Kongl. Maj:t sedermera förklarat sig sinBih.
till Riksd. Prot. 1876. 5 Samt. 1 Afd. 1 Häft. 1
2
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
nåd att tillsätta en komité, som skulle ega att pröfva, på hvad sätt
och i hvilken ordning, under förutsättning att de nu af fastigheter utgående
rotering^- och rustningsbesvär samt grundskatter successivt minskades
för att slutligen upphöra, ersättning för de statsverket genom
dem tillflytande inkomster kunde vara att säkert påräkna, på samma
gång som tillgångar derutöfver bereddes för de statsutgifter, hvilka
funnes erforderliga för det successiva genomförandet och upprätthållandet
af en härordning, byggd å grundvalen af de i Kong!. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen af den 16 Januari 1875 innefattade bestämmelser,
— hafva alltsedan Augusti månad sistlidet år, på grund af nådigt
förordnande, särskilda personer varit tillsammans med Herr Statsrådet
och Chefen för Kongl. Finansdepartementet sysselsatta att verkställa
de undersökningar och uppgöra de förslag, som kunde finnas behöfliga
såsom förberedelser för den framdeles sammanträdande komiténs
arbeten. — Att, under sådana förhållanden, vid innevarande riksmöte
föreslå några mera omfattande förändringar i gällande Bevillningsstadga,
har Utskottet ansett icke vara lämpligt.
Beviiinings- Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 56) har Herr
Stadgan, j gm£(]jjerg framstält det förslag, “att Riksdagen måtte besluta, att den
s. k. personliga skyddsafgiften, som nu utgår med 40 öre för man och
20 öre för qvinna, måtte från och med nästkommande år upphöra4''; och
har motionären såsom skäl för nämnda framställning anfört, hurusom
de kommunala afgifterna och deribland äfven sådana, som vore personela,
alltmera stegrats, samt att i följd häraf och då statsverkets närvarande
tillstånd syntes kunna medgifva minskning i den allmänna bevillningen,
någon lindring borde ske i afseende å de till staten utgående
personela afgifter.
Den personliga skyddsafgiften, såsom eu personalskatt. den der
skulle erläggas af alla inom riket mantalsskrifne personer utan afseende
på stånd, vilkor eller förmögenhet, stadgades första gången genom Bevillnings-Förordningen
den 18 Augusti 1812. Den bestämdes i nämnda
förordning — under ansenligt högre penningevärde än det nuvarande —
att utgå af hvarje mansperson från fyllda 15 till fyllda 18 år med
32 shilling av 1 och från det I9:de året till fyllda 63 år med en riksdaler,
samt af hvarje qvinna från fyllda 15 till fyllda 63 år med 24
skillingar, allt banko. Öfver 63 år gamla personer skulle jemväl, med
vissa undantag, utgöra nämnda afgift.
3
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
År 1815 nedsattes afgiften för qvinna, som ej fyllt 18 år, till 16
skillingar banko; år 1823 bestämdes, att den skulle utgöras, från och
med fyllda 17 till och med fyllda 60 år, af hvarje mansperson med
44 skillingar samt af hvarje qvinna med 22 skillingar banko.
Enligt 1841 års Bevillningsförordning skulle hvarje mansperson
af 18—60 år erlägga 24 skillingar och hvarje qvinna inom samma ålder
12 skillingar banko i personlig skyddsafgift.
Vid 1844—1845 årens riksdag nedsattes denna afgift till hälften,
dock emot åtagande af ett nedsättningen motsvarande belopp såsom
folkskoleafgift.
Sedan vid 1856—1858 årens riksdag den personliga skyddsafgiften
blifvit i följd af nya myntsystemet jemkad till 40 öre för man och 20
öre för qvinna; och i 1861 års Bevillnings-stadga föreskrifvits, att nyssnämnda
afgift skulle erläggas af hvar och en i mantalslängd upptagen
person, som enligt gällande författningar utgjorde mantalspenningar, beslöts
vid 1871 års riksdag, att den dittills utgjorda särskilda folkskoleafgiften
skulle från och med år 1872 sammanföras med den enligt första
artikeln Bevillnings-stadgan utgående personliga skyddsafgiften, under
gemensam benämning af “personlig skyddsafgift11; och faststäldes
denna sålunda sammanförda afgift till 80 öre för man och 40 öre för
qvinna.
Härefter blef vid 1872 års riksdag, på framställning af Kongl.
Maj:t, den personliga skyddsafgiften nedsatt till dess nuvarande belopp,
40 öre för man och 20 öre för qvinna.
Af de uppgifter, Utskottet nu lemnat, visar sig nogsamt, huru ansenligt
ifrågavarande afgift blifvit under tidens lopp förminskad. Vid
de belopp, med hvilka densamma numera utgår, torde den icke skäligen
kunna anses i någon synnerlig mån tryckande för de mindre bemedlade
klasserna inom samhället, helst de, som för fattigdom eller sjuklighet ej
mäkta densamma utgöra, kunna derifrån befrias. Utskottet veterligen,
har ej heller i allmänhet något missnöje eller någon klagan öfver omförmälda
afgift försports inom landet.
Det är emellertid ej nu den första gången, som under de sednare
åren frågan om den personliga skyddsafgiftens afskaffande förevarit vid
Riksdagen. Såväl år 1870 som år 1874 väcktes i sådant syfte motioner
inom Andra Kammaren; men dessa motioner, af Utskottet afstyrka,
lyckades ej tillvinna sig Riksdagens bifall.
Hänvisande i öfrigt till hvad Utskottet vid 1870 och 1874 årens
riksdagar anförde emot den personliga skyddsafgiftens afskaffande, vill
Utskottet, till upplysning om den minskning i statsinkomst, som blefve
en följd af nämnda afgifts borttagande, erinra, att densamma, enligt det
4
Bev Anings- Utskottets Betänkande N:o 1.
i Mars 1875 genom Kong!. Statskontorets försorg utgifna generalsammandrag
öfver allmänna bevillningen, inbragte:
år 1878 ............... 641,356 rdr 80 öre;
samt
år 1874 ............... 654,430 „ 60 „
Utskottet hemställer:
l:o)
att Herr Smedbergs ifrågavarande motion icke måtte
bifallas.
Enligt § 2 i Bevillnings-stadgan skall för all inom riket belägen
fast egendom — med vissa undantag — af egaren erläggas bevillning
efter fastighetens uppskattade värde sålunda att för jordbruksfastighet
utgöras tre öre för hvarje fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet
och för all annan fastighet fem öre för hvarje fulla etthundra kronor
af samma värde.
Uti en af Andra Kammaren till Utskottet hänvisad motion (N:o 87)
har Herr A. Bergström, med afseende å fastigheter i Stockholm, föreslagit,
att Kiksdagen måtte besluta och medgifva:
a) att egare af nybyggnader, hvilka å förut icke bebygd tomt
inom liufvudstadens område varda under loppet af tio år, räknade från
och med år 1877, uppförda, skall åtnjuta frihet från utgörande af bevillning
efter 2:dra artikeln i Bevillnings-stadgan under en tid af
tjugo år;
b) att för ombyggnader, hvilka under loppet af berörda tio år
varda från grunden å förut bebygd tomt företagna, må åtnjutas frihet
från förenämnda bevillning under en tid af femton år;
c) att, i de fall, före utgången af ofta nämnda tio år, tillbyggnad
å ännu ej bebygd gårdsyta sker eller påbyggande af ny våning å redan
uppfördt hus företages, allt till beredande af nya boningslägenheter,
vederbörande egare må för till- eller påbyggnad åtnjuta föreslagna
bevillningsfrihet under eu tid af 12 år; dock att, i de under mom. b)
och c) omförmälda händelser, bevillning, utan rubbning af det äldre
förut åsätta bevillningstaxeringsvärdet, efter samma värde fortfarande
skall utgöras, på det någon minskning i statsinkomsterna icke må
uppstå.
5
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
Enligt hvad af motionen inhemtas, har motionären med de af honom
uti ifrågavarande hänseenden framstälda förslag afsett förminskande
af den bostadsbrist, som både i ekonomiskt, sanitärt och sedligt afseende
skulle länge nog verkat och fortfarande verka menligt på hufvudstadens
utveckling och som skulle tillskynda icke blott den egentliga
arbetsklassen utan äfven en stor del af medelklassen stora olägenheter.
Orsaken dertill att byggande af nya hus och tidsenligt ombyggande
af gamla icke, inom hufvudstaden, hållit jemna steg med folkmängdens
tillökning samt handelns och rörelsens ökade behof af utrymme, söker
motionären förnämligast uti “den för landet i allmänhet och i öfrigt
så glädjande och lyckobringande utvecklingen af jordbruket och industrien,
hvilka till den mångdubblade produktionen använda och betala
både arbete och materialier efter pris, som försvåra allt byggande för
en kostnad, hvilken skulle kunna bereda eu afkastning, motsvarande
nöjaktig ränta å det utlagda kapitalets Motionären uppgifver vidare,
hurusom erfarenhet, vunnen inom flera af Europas hufvudstäder, skulle
visat att legislativa åtgärder ganska mycket förmått att väcka och inleda
den enskilda företagsamheten i en rigtning, som i betydande mån
gagnat både det allmänna och de enskilda, utan att verka tvingande,
monopoliserande eller inskränkande på någons frihet. Härvid skulle i
synnerhet framstå Wien, som på de sista tjugo åren skulle blifvit till
icke obetydliga delar ombygd på ett sätt, som i fråga om utseende,
sundhet och beqvämlighet för rörelsen ådroge sig hvarje resandes uppmärksamhet
och jemväl skulle mana till efterföljd. Den fördelaktiga
förändring, Wien sålunda skulle undergått, hade, enligt motionärens förmenande,
i väsentlig mån befrämjats deraf, att den Österrikiska Riksdagen
medgifvit bevillningsfriliet för nybyggnader, ombyggnader och
tillbyggnader under ett bestämdt antal år. Och skulle, på sätt motionären
ytterligare förmäler, eu dylik åtgärd medfört i flera andra hufvudstäder,
såsom Berlin och Köpenhamn, ett lika gynsamt resultat.
Vid behandlingen af ifrågavarande motion har Utskottet genom
motionärens föranstaltande fått taga del af åtskilliga i Österrike tid efter
annan rörande skattefrihet för vissa byggnader utfärdade författningar,
äfvensom Utskottet tagit kännedom om den danska lag af den 16
April 1873, som blifvit i motionen åberopad.
Utskottet har emellertid, efter öfvervägande af motionärens förslag,
ansett sig icke kunna undgå att afstyrka desamma. Skälen för detta
afstyrkande får Utskottet nu i korthet angifva.
Till en början må då erinras, huruledes erfarenheten nogsamt visat
det vanskliga och mindre välbetänkta i att staten söker genom skattefrihets
beviljande eller dylika medel uppmuntra vissa industrigrenar el
-
6
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
ler å någon viss ort främja en särskild industrigrens utveckling. Hvartill
sådant så i ett som annat hänseende kan leda, derå torde exempel
kunna framdragas både från vårt eget land och från andra länder. I
nu förevarande fall — om bevillningsfrihet medgåfvos de fastighetsegare
i Stockholm, som, under den af motionären föreslagna tiderymd och på
sätt motionären vidare ifrågasatt, i nämnda stad företoge nybyggnad,
ombyggnad eller till- och påbyggnad — skulle sådant tvifvelsutan föranleda
icke blott dylika anspråk i mängd från andra orter inom riket,
å hvilka likasom i Stockholm bostadsbrist eger rum, utan äfven efter
omförmälda tiderymds slut nya anspråk från fastighetsegare i hufvudstaden.
De Österrikiska författningar, som motionären tillhandahållil Utskottet,
jäfva ej Utskottets åsigt i nyss antydda hänseenden.
Det får ej heller förbises att, i följd af sambandet emellan allmänna
bevillningen och kommunalbeskattningen, den af motionären
föreslagna bevillningsfrihet, derest den af Riksdagen bifölles, skulle, såvida
ej ändring i de för Stockholm gällande kommunalförfattningar
skedde, föra med sig frihet från kommunalutskylder. Och med skäl
torde kunna ifrågasättas, huruvida Riksdagen, äfven om den eljest vore
till antagande af motionärens förslag benägen, borde vidtaga en åtgärd, som
skulle komma att utöfva ett ej ovigtigt inflytande på kommunalbeskattningen
i Stockholm.
Utskottet är härforutom jemväl af den åsigt att de belopp, dertill af
fastigheter i Stockholm utgående bevillning och kommunalutskylder för
närvarande belöpa sig, icke kunna tillmätas den stora betydenhet, att
genom befrielse från utgörande af dessa utgifter det af motionären åsyftade
mål skulle i någon väsentlig mån vinnas. Att resultatet af en
dylik åtgärd i de af motionären omnämnda utländska hufvudstäder, särdeles
Wien, blifvit annorlunda, är lätt förklarligt, då den å fastigheter
utgående skatt der är högst betydlig i jemförelse med förhållandet i
Stockholm.
Motionärens förslag sakna äfven nödig begränsning, då enligt desamma
bevillningsfrihet jemväl skulle inedgifvas de fastighetsegare, som
å hufvudstadens af de förmögnaste samhällsklasserna mera eftersökta
platser, till beredande af nya boningslägenheter, företoge ombyggnad
från grunden eller påbyggnad af förut befintliga hus.
På det någon minskning ej måtte ske uti statens inkomster, har
motionären ifrågasatt, att i de under mom. b) och c) af motionärens förslag
omförmälda fall “bevillning, utan rubbning af det äldre förut åsätta
bevillningstaxeringsvärdet, efter samma värde fortfarande skulle utgöras.
41 Utskottet befarar, att ett sådant stadgande skulle i tillämpningen
föranleda åtskilliga svårigheter.
7
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet
2:o)
att Herr A. Bergströms ifrågavarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.
Jemlikt § 6 mom. 4 jemfördt med § 8 mom. 8 litt. c) i gällande § 6 4.
Bevillnings-Stadga, skola de vid Sveriges och Norges beskickningar hos ^ 8 mom'' 3''
utländska makter anställda samt alla öfrige under Kongl. Utrikesdepartementet
lydande embets- och tjenstemän erlägga inkomstbevillning allenast
för den del af deras aflöning, som motsvarar Svenska statsverkets
bidrag till nämnda aflöning, men åtnjuta bevillningsfrihet för den del
af aflöningen, som motsvarar Norska statsverkets bidrag dertill.
De vid Utrikesdepartementets expedition anställda vaktbetjente
måste deremot, såsom ifrågavarande §§ nu lyda, betala inkomstbevillning
till Svenska staten för hela deras löner, oaktadt, enligt hvad Utskottet
tillförlitligen inhemtat, Norska Statsverket jemväl till dessa löner
lemnar bidrag i samma proportion som till Departementets embets- och
tjenstemäns aflöning.
Då emellertid enligt Utskottets förmenande något skäl ej förefinnes,
hvarföre vaktbetjeningen vid Utrikesdepartementet skulle mindre
än departementets embets- och tjenstemän vara berättigad till befrielse
från bevillning till Svenska staten för den anpart utaf aflöningen, som
utgår af Norska statsmedel, får Utskottet hemställa
3:o)
att 4 mom. af § 6 i nu gällande Bevillningsstadga
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
“Vid de förenade rikenas beskickningar hos utländska
makter anstälda, jemte alla öfriga under Utrikes
depai’tementet lydande embets- och tjenstemän
äfvensom de vid nämnda departements expedition anstälde
vaktbetjente erlägga inkomstbevillning för den
del af deras aflöning, som motsvarar Svenska statsverkets
bidrag till samma aflöning''''; samt
att bland de enligt 8 § Beviliningsstadgan från utgörande
af inkomstbevillning frikallade jemväl måtte
upptagas de vid Kongl. Utrikesdepartementets expedition
anställde vaktbetjente för den del af deras aflöning,
som motsvarar Norska statsverkets bidrag till
denna aflöning; och
8
Bevillnings- Utskottek Betänkande N:o 1.
att förty, i berörda 8 §:s 3:dje moment, litt c) måtte
förändras till följande lydelse:
44c) vid de förenade rikenas beskickningar bos utländska
makter anstälda, jemte alla öfriga under Utrikes
departementet lydande embets- och tjensteman
äfvensom de vid nämnda departements expedition anstälde
vaktbetjente för den del af deras aflöning, som
motsvarar Norska statsverkets bidrag till samma aflöning,
samt främmande makters härvarande beskickningar
och konsulater tillhörande personer jemte deras
betjening, såvida de icke äro Svenska undersåter
eller inom riket drifva handel eller utöfva annat
yrke/4
3.dje mom. af § 7 i nu gällande Bevillningsstadga lyder sålunda:
“Inkomst
genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk
eller annat yrke samt de med tjenstebefattning förenade obestämda
eller extra inkomster taxeras för det löpande året och böra i allmänhet
beräknas på grund af förhållanden under näst föregångna året.
Indelta, likasom andra i spanmål eller persedlar utgående löner
upptagas till det kontanta belopp, de efter senast för orten faststäldt
markegångspris utgöra.
Vid beräkningen af behållen inkomst af kapital eller arbete iakttagas
för öfrigt de i dessa hänseenden meddelade bestämmelser och
närmare föreskrifter, som ofvan åberopade instruktion för bevillningstaxeringarnes
verkställighet innehåller.44
Efter hvad Utskottet inhemtat, har det i första punkten af 7 §
3:dje mom. innefattade stadgande, hvad angår de med tjenstebefattning
förenade obestämda eller extra inkomster, vid tillämpningen ledt
derhän att ett af särskilda förhållanden betingadt arfvode, som tillfallit
innehafvaren af en tjenstebefattning under loppet af de sista månaderna
af ett år, efter taxeringsförrättningarnas afsilande, samt fördenskull ej
för det året taxerats, blifvit skattefritt, ity att året derpå vederbörande,
under åberopande hurusom enligt nämnda stadgande de med tjenstebefattning
förenade obestämda eller extra inkomster skola för det löpande
året taxeras, ansett berörda arfvode ej kunna för då löpande året beskattas,
enär detsamma under föregående året förvärfvats.
Stadgandet gifver verkligen anledning till en sådan tolkning. Då
det emellertid synts Utskottet origtigt, att vare sig sådant arfvode, som
det nyss omförmälda, eller annan inkomst af kapital eller arbete, hvilken
9
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
förvärfvats under senaste delen af ett år, efter taxeringsförrättningarues slut,
samt vid dessa ej blifvit beskattad — t. ex. inkomsten af en först efter
pröfmngskomiténs sammanträde börjad handels- ellei fabi lksröi else
skall det följande året undgå beskattning, får Utskottet hemställa:
4:o)
att 3:dje inom. af 7 § i Bevillningsstadgan måtte
erhålla följande lydelse:
“3:o. Inkomst genom bruks- fabriks- och handelsrörelse,
sjöfart, handtverk eller annat yrke samt de
med tjenstebefattning förenade obestämda eller extra
inkomster taxeras för det löpande året och höra i allmänhet
beräknas på grund af förhållanden under näst
föregångna året.
Indelta, likasom andra i spannmål eller persedlar utgående
löner upptagas till det kontanta belopp, de
efter senast för orten faststäldt markegångspris utgöra.
Vid beräkningen af behållen inkomst af kapital
eller arbete iakttagas för öfrigt de i dessa hänseenden
meddelade bestämmelser och närmare föreskrifter, som
ofvan åberopade instruktion för bevillningstaxeringarnes
verkställighet innehåller.
Inkomster, som förvärfvats efter afsilande af föregående
arets taxeringsförrättningar och vid dessa ej
blifvit beskattade, beräknas och taxeras det näst derpå
följande år.u
I sammanhang med hvad Utskottet under nästföregående punkt
hemställt, tillåter sig Utskottet att fästa Riksdagens uppmärksamhet å
några uti Instruktionen för taxeringsförrättningarne förekommande stadganden,
i afseende å hvilka, efter Utskottets förmenande, ändringar böra
vidtagas.
Härvid må först nämnas 8 §:ns slutmening, så lydande:
“För bruk eller fabrik, dervid hvarken under det nästföregångna
eller under det löpande året någon rörelse drifvits, påföres icke inkomstbevillning.
4
Denna föreskrift torde, i synnerhet om den af Utskottet föreslagna
förändring i 7 § 3 mom. Bevillningsstadgan vidtages, vara öfverflödig;
och då dessutom ifrågavarande föreskrift understundom visat sig missledande,
har Utskottet ansett densamma böra utgå.
Likaledes torde böra uteslutas sista punkten i 12 § — af följande
lydelse:
Bill. till Biksd. Frot. 1876. 5 Sami 1 Afd. 1 Höft.
Instruktionen
för taxeringsförrättningarne.
§§ 8, U.
2
10
Bevillnmgs- Utskottets Betänkande N:o 1.
“Du fartyg under hela det nästförflutna årets lopp icke varit upptac.
kladt eller utrustadt och begagnadt samt följaktligen icke för dess
egare medfört någon inkomst, bör ej heller någon bevillning påföras.44
Detta stadgande står nemligen i strid med första punkten af 7 §
3 mom. i Bevillningsstadgan, samt har vid inånga tillfällen ledt derhän
att ett fartyg, som under “löpande året44 medfört för dess egare en betydande
inkomst, ej blifvit då till bevillning taxeradt åt den anledning
att detsamma under föregående året ej varit upptackladt eller utrustadt
och begagnadt.
Det i början af nyssberörda 12 § uti instruktionen för taxeringsförrättningarne
förekommande uttryck ‘‘lästetal44 har Utskottet ansett
böra, med anledning åt Kongl. Förordningen den 15 Maj 1874 angående
mätning af handelsfartyg, utbytas emot “läste- eller tontal.14
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet:
5:o)
att, med borttagande af nuvarande slutmeningar i
8 och 12 §§ af Instruktionen för taxeringsförrättningarne,
samt med ändring af det i början af nämnda
12 § förekommande uttryck “lästetal44, dessa båda §§
måtte erhålla följande lydelse:
“§ 8.
Vid beräkningen af den behållna årliga inkomsten
utaf bruk och fabrik samt annan dertill hänförlig
inrättning jemföras värdena å der under senast förflutna
år tillverkade eller förädlade varor och härvid
använda råämnen, jemte öfriga med dessa varors tillverkning
eller förädling förenade kostnader; och då
tillverkningarnes mängd, i förening med de behandlade
och frambringade varornas ökade värde, i allmänhet
måste utgöra säkraste grunden för bedömande af vinsten
å hvarje särskildt verks eller fabriks rörelse,
böra taxeringsmännen derom förskaffa sig tillförlitliga
och fullständiga underrättelser.44
Bevillning-Utskottets Betänkande N:o 1.
11
“§ 12.
Med ledning af de i afseende på fartyg föreskrifna
uppgifter angående läste- eller tontal, byggnadsmaterial
och anbringad ångmaskins drifkraft in. nr., uppskattas
fartygsegarens inkomst eller fraktförtjenst efter fartygets
storlek och beskaffenhet samt de, såvidt kändt
är, under nästföregångna år verkstälda resors äfvensom
besörjda varu- och personaltransporters förmånliglieth
Enligt
lista mom. af § 8 Bevillningsstadgan eger bevillning för Beviiiningsinkomst
af kapital eller arbete icke rum, när den skattskyldiges. sammanräknade
årsinkomster understiga fyrahundra kronor. Öfverstiga de
icke ettusen åttahundra kronor, äro trehundra kronor af inkomsten från
kapital eller arbete fria från bevillning.
Ifrågavarande stadgande! hafva, oafsedt en vid 1862—63 årens
riksdag vidtagen redaktionsförändring, i hufvudsak varit gällande från
och med år 1862, på grund af beslut vid 1859—60 årens Riksdag.
Vid innevarande riksmöte har uti eu inom Andra Kammaren
väckt motion (N:o 63) Herr Ola Andersson föreslagit, att § 8 i Bevillningsstadgan
måtte erhålla den förändrade lydelse “att 600 kronors inkomst
blefve lägsta beloppet, för hvilket bevillning efter II Art. skulle
erläggas, och att 400 kronor blefve från bevillning fria, då inkomsten
ej öfverstege 1,800 kronor.“ Motionären förmäler, bland annat, att då
vid 1859—60 årens Riksdag 400 riksdalers inkomst af kapital eller
arbete bestämdes såsom det lägsta belopp, för hvilket bevillning efter
II Art. skulle erläggas, anfördes till stöd härför särskild! den omständighet
att man borde lemna alldeles skattefritt det belopp, som ansåges
erforderligt för fyllande af de nödvändiga behofven inom eu tarflig familj;
och motionären håller före, att, äfven om i nyss berörda hänseende
400 riksdaler kunde under åren 1859—60 anses tillräckliga,
förhållandet härutinnan numera vore förändradt. Berörda minimi-belopp
borde alltså, efter motionärens förmenande, nu höjas, på sätt han föreslagit.
Frågan om förhöjning af den beskattningsbara inkomstens minimum
har under de senare åren vid flera tillfällen varit under öfvervägande
inom Utskottet. Att eu sådan förhöjning — med hänsyn till
den förändring penninge- och varuvärden sedan början af 1860-talet
12
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
undergått — kunde varu af billighet påkallad, har i allmänhet ej förnekats.
Men såsom hinder för vidtagande af berörda förhöjning hafva
anförts dels den minskning i statsinkomst, som deraf skulle blifva en
följd och hvilken minskning man ej utan stora svårigheter kunde till
dess belopp beräkna, dels och isynnerhet den inverkan en sådan förhöjning
— i följd af det i lagstiftningen stadgade nära sambandet emellan
kommunalbeskattningen och bevillningen till staten — skulle hafva
ej blott på nämnda kommunala beskattning utan äfven på den kommunala
rösträtten. 1 sistnämnda hänseende skulle förhöjningen hafva
till följd att åtskilliga medlemmar af en kommun beröfvades deras rösträtt
i kommunens angelägenheter.
Utskottet har ej heller nu, då frågan ånyo kommit under dess
behandling, kunnat frigöra sig från de betänkligheter, som i antydda
hänseenden tillförene blifvit anförda emot förslag i enahanda syftning
som det nu föreliggande; Och att nämnda betänkligheter vid sistlidet
års riksmöte äfven delades af majoriteten inom Riksdagens båda Kamrar,
har Utskottet trott otvetydigt framgå af den utgång ett då inom
Första Kammaren väckt förslag i ämnet rönte i begge Kamrarne.
Den tid torde dock må hända ej vara aflägsen, då af andra i det föregående
af detta betänkande antydda anledningar en genomgripande förändring
i bevillningsstadgan kommer att företagas; och då lärer den
visserligen ej obetydande frågan om förhöjning af den beskattningsbara
inkomstens minimum säkerligen komma under omsorgsfullt öfvervägande.
Utskottet hemställer,
6:0)
att Herr Ola Anderssons ifrågavarande förslag icke
måtte bifallas.
För den händelse det af Utskottet i nästföregående punkt behandlade,
af Herr Ola Andersson framstälda förslag vunne Riksdagens godkännande
och i följd deraf någon minskning i statsinkomst skulle uppkomma,
har nyssbemälde motionär, för beredande af ökad inkomst till
staten, föreslagit, att “delegare i bolag skola erlägga bevillning efter
II Art. för den inkomst de från bolaget uppbära och att, derest detta
förslag godkännes, föreskrift derom på lämpligt ställe i Bevillningsstadgan
må införasA
13
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
Emot detta förslag — enligt livilket delegare i bolag 2me gånger
komme att erlägga bevillning för samma inkomst — skulle, derest detsamma
blifvit särskildt för sig framstäldt, Utskottet kunnat finna anledning
jemväl till åtskilliga andra erinringar, men då förslaget nu
endast blifvit väckt i sammanhang med motionärens yrkande om ändring
i 8 § 1 mom. af nu gällande Bevillningsstadga, hvilket sistnämnda
yrkande Utskottet afstyrka har Utskottet ansett sig böra allenast hemställa,
7:o)
att hvad i senare delen af Herr Ola Anderssons
förenämnda motion föreslagits måtte lemnas utan afseende.
Enligt 9 § 1 och 2 mom. i Bevillningsstadgan skall bevillning
för inkomst af kapital eller arbete påföras:
bank- och jernvägsbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom
hufvud-, afdelnings- eller kommissions-kontor eller vid större och mindre
stationer, samt
annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera
orter, drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der
bolaget har sin styrelse.
Få stadganden i Bevillningsförordningen lära väl hafva under de
senare åren vid riksdagarna varit föremål för flera ändringsförslag än
stadgandena angående den eller de orter, der inkomstbevillning skall
påföras bolag. Dessa ändringsförslag torde emellertid i allmänhet hafva
varit föranledda mindre af missnöje med Bevillningsstadgans ifrågavarande
föreskrifter i och för sig sjelfva än med de af dem härflytande
oegentligheter vid den kommunala beskattningen.
Sedan den i 1858 års Bevillningsstadga gifna föreskrift, att bevillning
af enskilda banker med sedelutgifningsrätt samt alla öfriga aktiebolag,
associationer och societeter skulle påföras i den ort, der af kastningen
och vinsten utdelades, blifvit vid 1859—1860 årens riksdag sålunda
ändrad, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete skulle
bolag påföras, der dess rörelse förnämligast drefves, eller, i fall sådan
bestämd ort icke förefunnes, der bolaget både sin styrelse, blef — efter
det vid tillämpningen af de nya kommunalförfattningarne visat sig att
grunderna för bevillningens utgörande till staten icke alltid sammanfölle
med de för eu jemn och billig kommunalbeskattning lämpligaste — ge
-
14
Bevillning s-Utshottets Betänkande N:o 1.
nom 9 § 1 och 2 mom. i 1866 års Bevillningsstadga bestämdt, att bevillning
skulle påföras hankbolag der dess rörelse drefves, vare sig genom
hufvudkontor, afdelnings- eller kommissionskontor, och annat bolag
der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera orter, drefves, eller,
i fall sådana bestämda orter icke förefunnes, der bolaget hade sin styrelse.
1 sammanhang med hvad sålunda rörande bankbolag bestämdes,
föreskrefs ock i dåvarande 27 § (motsvarande nuvarande 26 .§) i Bevillningsstadgan,
att det utdrag af bolags räkenskaper, som årligen skulle
för bevillningstaxeringarna afgifvas, borde beträffande bankbolag utvisa
bolagets vinst fördelad på hufvudkontoret samt hvarje af dess afdelningsocli
kommissionskontor. Bevillnings-Utskottet vid 1865—66 årens riksdag
yttrade rörande nyssnämnda i afseende å bankbolag gjorda förändring
uti § 9 Bevillningsstadgan, att denna förändring syntes både af
billigheten påkallad, såsom ledande till en rättvisare, fördelning af de
efter 2:dra artikelns bevillning utgående kommunalafgifterna, och äfven
praktiskt verkställbar, enär det med afseende på den fullständighet,
hvarmed bankräkenskaper måste föras, ej borde möta någon svårighet,
att från bankstyrelse erhålla sådana uppgifter, som utvisade huru stor
del af bankens vinst, som härledt sig från den vid hufvudkontoret bedrifna
rörelsen, och huru stor del deraf, som uppkommit af rörelsen pa
hvarje afdelnings- och kommissionskontor.
Efter det sedermera såväl vid 1870 som 1871 års riksdag motioner
i ämnet blifvit väckta, förmälde Bevillnings-Utskottet vid sistnämnda
riksdag, hurusom Utskottet ansett den framställda fordran pa eu rättvisare
fördelning mellan kommunerna af de enligt bevillningen efter
andra artikeln utgående utgifter kunna, utan någon nämnvärd olägenhet
eller svårighet för staten, i den mån tillgodoses, att de redan vid 1865
_gg årens riksdag i Bevillningsstadgan intagna särskilda föreskrifter
angående bankbolags påförande af bevillning utsträcktes jemväl till
jern vägs- och kanalbolag, enär väl äfven dessa bada senare bolag kunde
föra sina räkenskaper med den fullständighet, att deras styrelser‘lätteligen
skulle kunna lemna sådana uppgifter, som utvisade huru stor . del
af bolagets behållna vinst härledt sig från hvarje af dess särskilda
kontor eller stationer; Och framlade Utskottet i antydda syfte förslagtill
ändringar uti 9 § 1 mom. samt dåvarande 27 § i Bevillningsstadgan.
Dessa fölning vunno dock icke Riksdagens bifall.
Vid 1872 års riksmöte upptogs frågan på nytt, denna gång dock
endast hvad jernvägsbolag anginge; Och fingo, med anledning åt Riksdagens
då fattade beslut, i den samma ar utfärdade Bevillningsstadga
9 § 1 mom. samt 26 § den lydelse, som dessa lagrum för närvarande
hafva.
15
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
Deieftei hafva vid 1873 och 1874 arens riksdagar blifvit afgifna
motioner, afseende att, likasom inkomstbevillning påfördes bank-0 och
jei nvägsbolag der dessa bolags rörelse drefves, vare sig- genom hnfvuda[delnings-
eller kommissionskontor eller vid större och mindre stationer’
på enahanda sätt bevillning skulle varda kanalbolag påförd inom de
särskilda kanaldistrikten. Bevillnings-Utskottet hemställde emellertid att
dessa motioner icke måtte för det dåvarande föranleda till någon Riksdagens
atgäid, enäi det nntaglig-en vore att förvänta en nådig'' proposition
till Riksdagen med anledning af särskilda komiterades förslag till ny
förordning om mantalsskrifningarnas förrättande samt i sammanhang
dermed till förändringar i bevillningsstadgan i syfte att de särskilda
kommunernas anspråk att för rörelse, som bedrefves inom flera kommuner,
erhålla bidrag för sina kommunala behof, blefve så vidt möilie-t
tillgodosedda. J 6
Vid innevarande riksdag hafva uti förevarande ämne blifvit
väckta och till Utskottet hänvisade trenne motioner, en afgifven inom
Första Kammaren (N:o 3) af Herr Friherre Hamilton samt de två andra
väckta inom Andra Kammaren, den ena (N:o 22) af Herr Anders Andersson
i Intagan och den andra (N:o 76) af Herr August Peterson, Rörande
sistnämnda motion, som jemväl angår ett annat stadgande i Bevillningsförordningen,
vill Utskottet längre fram i detta Betänkande meddela
yttrande, och öfvergår alltså nu till behandlingen af Herr Friherre
Hamiltons och Herr Anders Anderssons motioner.
Vidkommande då först Herr Friherre Hamiltons motion, så förmäler
motionären, hurusom i afseende å stadgandet i 9 § 1 inom. Bevillningsförordningen
— så vidt detta stadgande anginge jernvägsbolagen
— ganska olika åsigter skulle uppstått rörande huru stor del af ett
jernvägsbolags inkomst, som kunde anses belöpa sig på den ena eller
andia stationen. Detta, som — pa sätt motionären vidare anför _ ur
statens synpunkt vore alldeles likgiltigt, hade dock för de olika kommuner,
inom liv lika jernvägens särskilda stationer kunde vara beläo-na.
ett ganska stolt intiesse med afseende a beloppet af de kommunala utskylder,
som på grund af den uppskattade inkomsten skulle af jernvägsbolagen
erläggas. Till förekommande af alla olika tydningar af ifrågavarande
lagrum har motionären föreslagit, att dervid måtte fogas ett
tillägg “af ungefär följande lydelse:
hvarvid iakttages, beträffande jernvägsbolagen, att vid hvarje
station påföres bolaget en bevillning, som i förhållande till bolagets
hela nettobehållning, beräknas efter den vid stationen under året kontant
influtna uppbörd af trafikmedel.11
Att Bevillningsstadgan för närvarande lemnar oafgjordt, efter
16 ''Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.
Ii villa! grunder den för jernvägsbolagen uppkomna årsvinst skall emellan
de särskilda jernvägsstationerna fördelas, erkänner Utskottet villigt. Hetta
har dock icke berott på något förbiseende vid redaktionen af de i förvarande
ämne gällande bestämmelser. Vid 1872 års riksdag, då jernvägsbolagen
blefvo i Bevillningsstadgan med bankbolag sammanförda,
förelåg för då varande Bevillnings-Utskott ett af enskild motionär väckt
förslag till lösning af frågan om berörda vinstfördelning. Utskottet ansåg
emellertid icke lämpligt att då föreslå en allmän föreskrift, huru
inkomsten skulle fördelas emellan de särskilda stationerna, enär för skrida
fall olika grunder härför möjligen kunde och borde tillämpas. Äfven
nu synes det Utskottet i hög grad tvifvelaktigt, huruvida eu sådan allmän
bestämmelse skulle kunna blifva för alla förhållanden billig elfei
undanrödja grundade anledningar till missnöje. .
Att såsom Herr Friherre Hamilton föreslagit, lägga den vid
hvarje station kontant influtna uppbörd af trafikmedel till grund för
bestämmandet af den anpart af jernvägsbolagets vinst, som skall a stationen
belöpa, synes Utskottet alltför godtyckligt och obilligt Utskottet
vill i detta hänseende allenast erinra, hurusom _ vid det banda förhållande
att för större delen af det å jernvägarne trafikerade gods frakten
betalas, icke vid afsändande^ utan vid emottagandet — motionärens förslag
bland annat skulle leda derhän att, oberoende af rörelsens storlek
å afsändningsorterna, vinstfördelningen komme att i en oskälig proportion
utfalla till godo för vissa mottagningsstationer. ,
Icke heller synes det Utskottet billigt, att fraktafgiften foi det.
från hvarje station afgående godset skulle läggas till grund för derstädes
påförd bevillning, då talrikheten af den vid stationen anstalda personal
är beroende ej endast af det afgående utan äfven af det ankommande
godsets mängd och beskaffenhet. ....
Enligt det förslag, som komiterade för utarbetande åt ny förordning
om mantalsskrivningars förrättande, hvilka jemväl haft i uppdrag
att föreslå förändringar i bevillningsstadgan, afgifva, skulle till
grund för vinstfördelningen på de kommuner, eu jernväg genomginge,
förnämligast läggas jernvägens med dithörande byggnaders anläggningskostnad
inom kommunen; men utom det att denna kostnad för redan
färdigbyggda jernvägar numera svårligen torde kunna bestämmas,. kan
det näppeligen antagas, att nämnda kostnad utgör en tillförlitlig matare
på den vinstandel, som bolaget upphemtar af den hvarje kommun genomgående
delen af jernvägen och ännu mindre af den för trafikens
uppehållande derstädes anstälda personal. 0
Under sådana förhållanden och af det ofvan åberopade åt 1872
års Bevillnings-Utskott anförda skäl, finner sig Utskottet ej nu böra
föreslå någon förändring i förevarande hänseende, utan hemställer,
17
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.
8:6)
att Friherre Hamiltons motion ej måtte af Riksdagen
bifallas.
Uti ofvan berörda, af Herr Anders Andersson vid innevarande
riksmöte afgifna motion har bemälde motionär, med förnyande af förut
af honom gjorda framställningar i ämnet föreslagit:
att Riksdagen måtte besluta den ändring i § 9 mom. 1 i nu
gällande bevillningsförordning, att detta lagrum komme att erhålla följande
förändrade lydelse:
Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
Bank-, jernvägs- och kanalbolag der bolagets rörelse drifves, vare
sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid större
och mindre stationer eller distrikter;
samt att, för den händelse Bevillnings-Utskottet skulle gilla förestående
förslag, Utskottet jemväl måtte vidtaga och för Riksdagen föreslå
de öfriga ändringar i bevillningsförordningen, som af motionärens
förslag kunde blifva en följd.
På sätt förut är nämndt, hemstälde Utskottet vid 1873 och 1874
årens riksdagar att då i enahanda syfte väckta motioner måtte, i. afvaktan
på en förväntad Kongl. proposition af angifvet innehåll, icke
för det dåvarande till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då emellertid
nådig proposition af sådant innehåll allt hitintills ej blifvit afgifven
och icke heller synes vara att vid detta riksmöte förvänta, har Utskottet
ansett sig icke kunna underlåta att nu taga motionärens förslag
under närmare pröfning. Härvid har Utskottet väl funnit det vara
af följdriktighet påkalladt, att de i Bevillningsstadgan för bank- och
jernvägsbolag gällande bestämmelser varda till kanalbolag utsträckta;
men deremot ansett att motionärens förslag, i hvad det afser att bevillning
skulle kanalbolagen påföras inom de särskilda kanaldistrikten,
skulle uti de flesta fall i tillämpningen medföra alltför störa svårigheter
vid afgörandet af frågan hvilka bevillningsberedningar, samt
taxerings- och pröfningskomitéer som skulle verkställa taxeringen af
kanalbolagens inkomst inom de särskilda kanaldistrikten, då dessa i allmänhet
omfatta flera taxeringsdistrikt, och ett kanaldistrikt till och med
kan tillhöra flera län.
Utskottet har i stället omfattat det af Bevillnings-Utskottet vid
1871 års riksdag framstälda förslag, enligt livilket kanalbolagen i likhet
med jernvägsbolagen skulle få bevillning sig påförd der kanalstationerna
äro belägna; och hemställer Utskottet i följd häraf
Bill. till Biksd. Prot. 1876. 5 Samt. 1 Afd. 1 Häft.
3
18
Bevillnings-Utshotiets Betänkande N:o 1.
9:o)
att början af § 9 i Bevillningsstadgan måtte få följande
lydelse:
“Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
bank-,
jernvägs- och kanal-bolag, der bolagets rörelse
drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller
kommissionskontor eller vid större och mindre stationeroch
att
i följd häraf slutet af § 26 i samma Stadga
måtte blifva så lydande:
“och bör sådant utdrag beträffande bank-, jernvägsoch
kanal-bolag utvisa denna vinst, fördelad på hvart
och ett af bolagets särskilda kontor eller stationer/4
På sätt redan i det föregående blifvit antydt, skall enligt 9 §
2 mom. Bevillningsstadgan bevillning för inkomst af kapital eller arbete
påföras annat bolag, än bank- och jernvägsbolag, der bolagets
rörelse hufvudsakligen, å en eller flera orter, drifves, eller, i fall sådana
bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse.
I 9 § 3 mom. af nämnda stadga föreskrifves att inkomstbevillning
skall påföras fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare,
der fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller näringen
förnämligast idkas; dock att handlande i de städer, hvilka innefatta
flera församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes idka,
taxeras inom den församling, der de äro mantalsskrifne.
Huruledes enligt 1861 års Bevillningsstadga bevillning för inkomst
af kapital eller arbete skulle bolag påföras, der dess rörelse
förnämligast drefves, eller, i fall sådan bestämd ort icke förefunnes,
der bolaget hade sin styrelse, derom har Utskottet i det föregående
erinrat, hvarjemte Utskottet redogjort för de förändringar i nämnda
stadgande som sedermera vidtagits.
Beträffande föreskrifterna i nuvarande 3 mom. af 9 § Bevillningsstadgan,
tillåter sig Utskottet erinra, att enligt 1861 års Bevillningsstadga
inkomstbevillning skulle påföras fabriksegare, handlande eller
annan näringsidkare der fabriken vore belägen, eller handeln, yrket
eller näringen idkades; dervid likväl särskild föreskrift gälde för handlande
i Stockholm. Dessa bestämmelser erhöllo vid 1865—1866 årens
riksdag den förändrade redaktion, nuvarande 3 mom. af 9 § utvisar.
Den hufvudsakliga anledningen till nämnda förändring angafs af Be
-
19
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
villnings-Utskottet vid sistberörda riksdag vara att vinna större tydlighet
i afseende å syftemålet med och omfattningen af dåvarande
föreskrifter.
Nu har vid innevarande riksdag Herr August Peterson uti den
af honom afgifna, förut omnämnda motion (N:o 76 inom Andra Kammaren)
yrkat att Riksdagen måtte besluta att i bevillningsförordningens
9 § 2:dra punkten ordet hufvudsaldigen måtte utgå samt i 3:dje
punkten ordet förnämligast uteslutas.
Motionären har med det af honom framstälda förslag åsyftat,
att få undanröjd en, enligt hans förmenande, nu förekommande stridighet
emellan 9 § Bevillningsstadgan och 57 § i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet. Enligt sistnämnda lagrum skulle —
förmenar motionären — kommunalskatt kunna uttaxeras å hvar och
en inom kommunen ehvad han derstädes vore bosatt eller ej, och
detta vare sig för hemman eller annan beskattningsbar inkomst. Sin
åsigt härutinnan utför motionären vidare då han säger: “denna lagparagraf
tolkad efter ordalydelsen gifver alltså kommunalmyndighet
rätt att för hvad inkomst en person än hafva må, och antingen han
inom kommunen är boende eller icke, påföra kommunalutskylder.u
Huruledes berörda 57 §, sålunda tolkad, komme i strid med den i
9 § Bevillningsstadgan gifna föreskrift hvar inkomstbevillning skall
näringsidkare påföras, söker motionären uppvisa genom exempel som
afhandlar en person, den der inom en kommun a idkar en betydande
näring, för hvilken han — enligt motionärens åsigt rätteligen — påföres
kommunalskatt derstädes, oaktadt han inom en annan kommun
5, hvarest han är mantalsskrifven, förnämligast drifver sin rörelse och
derföre der påföres bevillning till staten och kommunalskatt jemväl
för den rörelse han drifver inom kommunen a; förmenande motionären
att genom den lydelse, nyssberörda 9 § nu hade, en kommun kunde
gå miste om det kommunalskattebidrag, som den eljest enligt 57 § i
förenämnda kommunalförfattning egde uppbära.
Otvifvelaktigt har dock motionären tolkat meranämnda 57 §
alltför vidsträckt, då han förmenat att kommunalmyndighet egde rätt
att påföra en utom kommunen boende person kommunalutskylder för
hvad inkomst som helst denne kunde hafva förvärfvat inom kommunen.
Enligt berörda 57 § 1 mom. äro skyldige att till kommuns i
5 § af åberopade kommunalförfattning omförmälda gemensamma utgifter
lemna bidrag:
a) en hvar, som inom kommunen har sitt rätta bo och hemvist,
samt eger sådan inkomst, att bevillning till staten enligt Art. 11 Be
-
20 Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 1.
villningsstadgan derför skall, såsom för inkomst af kapital eller arbete,
erläggas;
b) hvar och en, som inom kommunen, ehvad han derstädes
bosatt är eller ej, eger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan
i mantal satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad
eller till allmän bevillning för sig taxerad fastighet; och
c) en hvar, ehvad lian är inom kommunen boende eller ej, som
derstädes idkar bergsbruk, fabriksrörelse, handel, handtverk eller annan
till allmän bevillning taxerad näring.
Att i sistnämnda fall lagens mening är att näringsidkare skall
inom en viss kommun betala kommunalutskylder för inkomsten af sin
derstädes idkade näring, allenast i det fall att denna näring är inom
kommunen till allmän bevillning taxerad, anser Utskottet uppenbart.
Inom hvilken kommun åter bevillningstaxeringen bör ske, det inhemtas
af 9 § Bevillningsstadgan.
I andra mom. af 57 § berörda kommunalförfattning stadgas
deruppå, att bolag åligger enahanda skyldighet, som de i 1 mom.
upptagna personer.
Utskottet kan således ej godkänna motionärens'' uppfattning om
stridigheten emellan 9 § Bevillningsstadgan och 57 § i förordningen
om kommunalstyrelso på landet.
Om emellertid motionärens förslag att i 2 och 3 mom. af 9 §
Bevillningsstadgan utesluta orden “hufvudsakligen44 och “förnämligast44
bifölles, skulle följden deraf blifva, att icke blott de i 2:dra mom. afsedda
bolag utan äfven enskilda handlande eller näringsidkare konnne
att få bevillning sig påförd å hvarje ort, der de i större eller mindre
mån kunde anses utöfva rörelse, yrke eller näring; och i sådant fall
skulle visserligen inträffa, hvad motionären synes önska, att de äfven
å hvarje sådan ort komme att betala kommunalutskylder.
Utskottet har redan tillstyrkt att kanalbolag måtte från 2 till
1 mom. i 9 § af Bevillningsstadgan uppflyttas, och således likställas
med bank- och jernvägsbolag; men att staten skulle i så vidsträckt
måtto som motionären åsyftat tillfredsställa kommunernas anspråk på
kommunalskattebidrag af inom de särskilda kommunerna idkade näringar,
det skulle enligt Utskottets åsigt alltför menligt inverka på den
enkelhet i tillämpningen och den säkerhet för ett rigtigt utgörande af
bevillningen till staten, som Bevillningsstadgans nuvarande bestämmelser
synas förläna. Ett sådant förhållande skulle sannolikt ock
blifva en källa till tvistigheter emellan kommunerna sjelfva; och den
enskilde näringsidkaren, som blefve af staten beskattad på flera ställen,
nödgades kanske söka rättelse i den å hvartdera stället skedda taxering —
törhända hos flera olika pröfningskomitéer.
21
Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 1.
På grund af livad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet.
10:O)
att Herr August Petersons omförmälda motion
måtte lemuas utan afseende.
§ 11 i nu gällande Bevillningsstadga lyder sålunda:
“Utom den efter fast egendoms uppskattade värde, enligt 2:dra
artikeln, utgående bevillning, skall för frälseegendomar följande afgift
fortfarande beräknas och utgöras på samma sätt som hittills, nemligen:
Tretio öre för hvarje rusttjenstmark, efter ingifven och rigtig
befunnen rusttjenstlängd och jordebok i det län, der egendomen är
belägen.
Denna afgift upphör till hälften, då rustningen uppsättes och
eger icke ruin för sätes- och ladugårdar samt de till Danviks hospital
hörande frälsehemman.
De frälsehemman, som hvarken utgöra ränta i rusttjenstpersedlar
eller äro i rusttjenstlängden uppförda, anses vid bevillningens beräknande
lika med andra närmast belägna frälsehemman, med Indika de
kunna jemföras; men för insockne frälsehemman betalas: i Skåne fem
riksdaler tretioett öre, i Blekinge fem riksdaler samt i Halland och
Bohus län fyra riksdaler åttiofyra öre, allt efter förmedladt helt mantal,
och i lika förhållande för mindre hemmansdelar.
För rå- och rörs- samt insockne hemman erlägges hälften emot
det, som för insockne hemman stadgadt är; börande, i händelse af
rustningens uppsättande, ej mindre för rå- och rörs- än insockne hemman
samma afdrag ega rum, som för frälsehemman är faststäldt.
För särskilt skattlagda, af frälse natur varande lägenheter,
utan hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län erlägges
femtiotre öre för hvarje tunna hardt korn af den åsätta räntan.“
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 120) har Herr
Jons Rundbäck, med förmälan, bland annat, hurusom Bevillningsförordningens
stadganden om den s. k. rusttjenstbevillningens utgörande
syntes motionären orättvisa i vissa delar och särskildt derutinnan att,
åtminstone inom Bohus län, utsockne frälsehemman finge betala dubbelt
mot rå- och rörs- samt insockne frälsehemman, och detta fastän
de förra utgjorde effektiv rotering lika med kronoskattehemman, derifrån
rå- och rörs- samt insockne frälsehemman vore befriade, hemstält
att Riksdagen måtte besluta den ändring i nu gällande bevillnings
-
f
22
Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 1.
förordning, att rusttjenstbevillning ej vidare skall erläggas för de frälseegendomar,
som utgöra effektiv rustning eller rotering.
På det den i motionen afhandlade fråga måtte kunna lättare
bedömas, torde det vara nödigt, att Utskottet lemnar några uppgifter
rörande omförmälda stadgande^ uppkomst och utbildning. Innan Utskottet
lemnar dessa uppgifter, må dock, till upplysning om betydelsen
af ett och annat i dessa stadganden förekommande uttryck, förutskickas
några erinringar.
Rusttjensten, uppkommen redan på 1200-talet, blef år 1525 sålunda
reglerad, att den skulle utgöras i förhållande till de gods och
gårdar eu frälseman egde, så att för hvarje (af landbönderna utgjord)
400 markers ränta efter antagen värdering skulle hållas en häst och
harnesk; och den som mera hade skulle deraf hålla hästar och harnesk
som godsen voro värda till. Efter under åren 1526 och 1559 vidtagna
förändringar, föreskrefs år 1562, att af 300 markers ränta skulle utgöras
en rustning; hvarvid för en frälseman fritogs en gård, för en
friherre två och för en grefve tre gårdar; och egde derjemte »hvar
frälsisman hafva och lägga en landbogård under sin sätesgård, den
der sätesgården närmast vore belägen». Efter det rusttjensten sedermera
blifvit ytterligare nedsatt, bestämdes densamma slutligen genom Rusttj
enstordningen den 5 November 1686 för de gamla svenska provinserna
sålunda att en rustning skulle utgöras af 580 marker, om de
vore uti en hand, och 500 marker, om de vore på flera händer och
sammansättning skedde. För de fordna danska provinserna utfärdades den
12 Januari 1687 en särskild rusttjenstordning, grundad på beräkning efter
hartkorn eller den i Danmark antagna måttstock för jordbeskattningen.
Utom det att rusttj enstmarkerna uppkommit genom en lägre
värdering än det gamla kronovärdiet, må jemväl nämnas, hurusom i
rusttjenstordningarna endast vissa räntepersedlar uppgifvits såsom “rusttjenstbarau
och de öfriga lemnats frälsemannen oräknade. Från rusttjenst
befriade äro säterier, ladugårdar och rå- och rörshemman, dock ej
ypperligare frälset i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.
Utskottet öfvergår nu till att lemna några uppgifter rörande
den bevillning, som i Herr Rundbäcks motion afses.
Sedan under Carl XII:s regering frälsehemmanen åtskilliga år fått
med afgifter af 5, 10 eller 15 daler silfvermynt för helt hemman
deltaga uti påbjudna allmänna kontribution er och dervid icke ens sätesoch
ladugårdar samt rå- och rörs- och insocknehemman åtnjutit befrielse,
blef vid 1719 års riksdag, i sammanhang med den öfriga fastiglietsbevillningen,
bestämdt, att af hvart helt frälsehemman, som
Ridderskapet och Adeln innehade i “Sverige, samt Skåne, Halland,
Bevillnings-Utskotiets Betänkande N:o 1. 23
Bohus län och Blekinge“ — allenast ödes- och på frihet brukade hemman.
undantagne, såvida de den friheten ej öfver tre år njutit — skulle
för år 1719 betalas 5 daler silfvermynt. Insockne godsen i Skåne,
Halland, Bohus län och Blekinge skulle betala för nyssnämnda år
hälften emot utsocknet; men Adelns säterier, ladugårdar samt rå- och
rörshemman deremot “förblifva, som det af ålder varit och nu ånyo
genom Privilegierna stadfästat vore, för all kontributionsafgift befriade/1
Vid
1720 års riksdag åtogs för frälsehemmanen enahanda bevillning,
som år 1719; dervid det emellertid bestämdes, att “insocknegodsen
i Skåne, Ilalland, Bohuslän och Blekingen såväl som rå- och rörshemmanen
i Sverige, hvilka af bönder brukades för ränta, skulle kontribuera hälften
emot annat frälse eller utsocknes men att “rå- och rörshemman och
insockne, som under sätesgårdarne lagda voro eller brukades med
egen afvel, förblefve för all kontribution befriade.“
Enligt 1743 års bevillningsstadga skulle i allmänhet af hvart
helt frälsehemman betalas 10 daler silfvermynt; men “för rå-och rörshemman
i Sverige såväl som insocknehemman i Skåne, Halland, Bohuslän
och Blekingen kontribuerades hälften emot annat frälse eller utsocknes
och voro A.delns säterier och ladugårdar fortfarande “för denna kontribution
befriade“.
Vid 1746 ~47 ärens ^sdag stadgades, att Ridderskapet och
Adeln, samt alla andra, som besute frälseegendom, skulle betala efter
mgifven och rigtig befunnen rusttjenstlängd och jordebok i det län,
der samma egendom vore belägen uti Sverige och Finland, 10! öre
silfvermynt för hvarje rustningsmark, och det, utan åtskilnad af hvem
frälsehemman innehades samt om derför rustades eller icke; och borde
de frälsehemman,, som antingen ej hade några rustningspersedlar i
ränta eller ock icke stode i rusttjenstlängderna uppförda, anses lika
med andra af jemlik storlek och godhet varande frälsehemman, hvilka
funnes i samma by, socken eller härad. Uti Skåne, Blekinge, Halland
och Bohuslän skulle betalas “för hvart helt hemman utsockne fem daler
silfvermynt, två halfva, fyra fjerdingar, åtta åttondelar och så
vidare i proportion emot ett helt hemman beräknade.“ Och “ehuruväiU
säges det i den utfärdade bevillningsstadgan — “Ridderskapets
och Adelns rå- och rörshemman i Sverige och Finland samt insockne
hemman i Skane, Halland, Bohuslän och Blekingen vore genom privilegierna
alldeles frikallade från alla pålagor, contributioner eller bevdlmngar,
af hvad
och Adeln, till att visa. sin beredvillighet att bispringa riket uti dess
åvai ande beträngda tillstånd, sig jemväl för denna gången påtagit
24
Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 1.
att som en frivillig- gåfva betala för dessa hemman hälften emot hvad som
eljest af andra frälse- eller utsockne hemman till lika storlek å hvardera
orten erlades; men för ödes- och på frihet upptagna hemman betalades intet;
och kom me för öfrigt adelns säterier och ladugårdar att för denna afgift
blifva alldeles frikallade;‘.
I den vid 1755—56 årens riksdag antagna bevillningsstadga, der i
öfrigt uti ifrågavarande hänseende upptages enahanda bevillning som vid
1746—47 årens riksdag, förekommer ej något om bevillningens utgörande
af rå- och rörs- samt insocknehemmanen; men år 1762 — jemte det
bestämmelse meddelades att 21 -j,- öre silfvermynt skulle erläggas för hvar
rustningsmark, samt i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän 10 daler silfvermynt
för hvarje helt utsocknehemman, • föreskrefs ock att för la- och
rörs- samt insocknehemmanen skulle betalas hälften mindre.
1766 tillädes, att för de hemman, som förmedlade blifvit, skulle bevillningen
utgöras derefter.
1789, då ofvanberörda afgift sattes till 7 skillingar 2 runstycken
specie för hvarje rustningsmark, bestämdes, att hälften af denna bevillning,
eller 3 skillingar 7 runstycken för hvarje rustningsmark, skulle utgöras,
ehvad derför rustades eller icke, men den andra hälften försvinna om och
enär Kongl. Maj:t i nåder skulle finna nödigt låta rustningen utgå11. I Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän skulle betalas för hvarje helt utsocknehemman
2 R:dr 16 skillingar. För rå- och rörs- samt insocknehemman skulle
erläggas hälften mindre, “med lika proportionerlig afdragning så för dessa
som utsocknehemman i händelse af rustning, som om frälsehemman voie
utsatt". , .... „.. ,
Yid 1800 års riksdag sattes afgiften till 8 skillingar för hvarje
rustningsmark; men i Skåne skulle betalas för helt utsocknehemman 2 R:dr
40 skillingar, i Blekinge 2 R:dr 32 skillingar, samt i Halland och Bohus län
2 R:dr 28 skillingar. ,
Uti bevillningsstadgan af den 28 April 1810, der ifrågavarande
afgift bestämdes till enahanda belopp som vid 1800 års riksdag, betecknades
berörda afgift “såsom af grundskatts egenskap eller dermed jemförlig
År 1812 sattes afgiften till 10 skillingar för hvar rusttjenstmark,
samt för hvarje helt utsockne frälsehemman till 3 R:dr 26 skillingar i Skåne,
3 R:dr 16 skillingar i Blekinge samt 3 R:dr 11 skillingar i Halland och
Bohus län. Uti ingressen till det mom. i § 3 af 1812 års Bevillningsstadga,
som afhandlar ifrågavarande bevillning, begagnas följande ordalag: “Utom
denna (nemligen i paragrafens föregående mom. bestämda) bevillningsafgift,
som utgår i mån af landtegendomarnas värde, komma för öfrigt nedannämnda,
äfven förut erlagda utskylder, såsom af grundskatts natur, att på följande
sätt fortfara—
25
BeviUnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
Från och med år 1816 blefvo de till Dan viks hospital hörande frälsehemman
från omförmälda bevillning frikallade.
I 1841 års bevillningsstadga bestämdes att ifrågavarande afgift
skulle för särskild! skattlägga qvarnar och lägenheter af frälsenatur, utan
hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län utgå med 17 skillingar
för hvarje tunna hardt korn af deras åsätta ränta.
Ännu i 1858 års bevillningsstadga, som utförde afgiftens belopp i det nya
myntslaget, betecknades denna afgift “såsom af grundskatts natur." Ehuru detta
uttryck uteslöts i 1861 års Bevillningsstadga i enlighet med det förslag till redaktion,
som afBevillnings-TJtskottet vid 1859—1860 årens riksdag afgafs, inhemtas
dock af bemälda Utskotts utlåtande N:o 34, hurusom Utskottet — i anledning
af en inom Bondeståndet gjord erinran, att i Bevillningsstadgan saknades
föreskrift om ifrågavarande bevillning borde af frälseegaren eller af räntetagaren
betalas —■ bland annat anförde, att ifrågavarande särskilda bevillningsafgift
från långliga tider tillbaka varit uti bevillningsförordningarne
föreskrifven samt ansetts vara af grundskatts natur; i följd hvaraf Utskottet
trodde det kunna med visshet antagas, att de derom meddelade föreskrifter
utan svårighet dädanefter, såsom dittills, kunde af vederbörande tillämpas.
Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 7 December 1863
för Kongl. Maj:t anmält, bland annat, hurusom — till följd af Rikets
Ständers särskild! fattade beslut att grundräntan å mjöl- och sågqvarnar
skulle från och med nästföljande statsregleringsperiod upphöra att vidare
utgöras samt i sammanhang dermed rustningsskyldigheten för qvarnar af
frälsenatur äfven försvinna — den särskilda afgift, som, enligt sista mom.
af § 11 i då gällande bevillningsstadga, erlades af dylika, särskild! skattlagda
qvarnar, utan hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län,
med 53 öre för hvarje tunna hardt korn af den åsätta räntan, funnits icke
heller böra för framtiden utgöras, blef i öfverensstämmelse härmed sistberörda
paragraf i 1864 års Bevillningsstadga upptagen till den lydelse, som
samma paragraf ännu har.
Efter det Utskottet sålunda lemna! några uppgifter rörande ifrågavarande
stadgande^ uppkomst och utveckling, får Utskottet slutligen erinra
dels att, på sätt redan förut blifvit antydt, Riksdagen uti dess underdåniga
skrifvelse den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga
om grundskatterna och indelningsverket, uttryckt den åsigt, att, då afskrifning
af grundskatterna komme att ske, äfven “den bevillning, som nu enligt
tredje artikeln särskilt utgöres af en viss klass af jordbruksfastigheter“
borde försvinna, dels ock att i det betänkande, som efter nådigt förordnande
blifvit den 15 September 1874 afgifvet af dåvarande Expeditionschefen
Albert Anderson angående sättet och vilkoren för grundskatternas
Bill. till Biksd. Prot. 1876. 5 Samt. 1 Afd. 1 Käft. 4
26
jS 16.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, jemväl behandlats frågan
om upphörande af skyldigheten att utgöra rusttjenstbsvillning; varande i
nämnda betänkande på anförda skäl föreslaget att vid afskrifningens början
nyssberörda skyldighet skulle upphöra.
Yid dessa förhållanden, och då frågan om grundskatternas samt rustnings-
och roteringsbesvärens afskrifning tvifvelsutan i en ej aflägsen framtid
blifver föremål för statsmakternas vidare pröfning, har Utskottet ansett det
icke vara lämpligt att för närvarande företaga någon revision af de i 11 §
Bevillningsförordningen innefattade stadgande!! om den särskilda bevillningen
af frälseegendomar; hemställande Utskottet i följd häraf,
11 ro)
att Herr Jöns Rundbäcks ifrågavarande motion ieke
måtte till någon åtgärd föranleda.
De båda första momenten af § 16 i Bevillningsstadgan lyda sålunda
:
“Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller, såsom
utskickad, för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor, skall, vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad
aflemna skriftlig uppgift huru länge han ämnar här qvarstanna samt dervid
erlägga etthundra riksdaler för rättigheten att under en tid af högst tre
månader idka dylik handel; åliggande det honom att, derest han efter nämnda
tid vill samma rättighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio riksdaler
i månaden, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för
minst en månad om sender, men alltid för full månad, inbetalas till kronans
uppbördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller;
skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt å tryckta
blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af Statskontoret Ivongl.
Maj:ts Befallningshafvande tillsändas för att kronans uppbördsman i städerna
tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra
riksdaler, dels å fyratio riksdaler hvardera, böra innehålla erinran om behörigt
iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel
stadga.
Den utländning, som, utan att hafva den stadgade afgiften behörigen
erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska varor,
skall, jemte afgiftens erläggande, bota femhundra riksdaler. Förbrytelser
häremot upptagas af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän
domstol; och fördelas de ådömda böterna lika emellan åklagaren och de
fattiga.“
27
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion (K:o 20) har Herr
P. Engrnan mot ifrågavarande stadgande anmärkt, dels att detsamma ej
skulle innehålla föreskrift, huru de derutinnan afsedde utländingar skola
beskattas om de under längre tid än ett år uppehålla sig här i riket och
fortfara med sin handel, dels ock att bevillningen vore för lågt tilltagen;
och har motionären föreslagit, “att Riksdagen måtte, med ändring af 16 §
Bevillningsstadgan, besluta det skola alla utländska undersåter, som här i
riket idka handel, antingen i stad eller på landet, för dylik rörelse förskottsvis
erlägga minst 80 kronor i månaden, så länge de inom riket utöfva
handelsrörelse, och att denna afgift skall erläggas till kronans uppbördsman i
den stad der handeln idkas, och på landet till kronofogden i det fögderi,
der handelsrörelsen kommer att utöfvas — samt att senare momentet i 16 §
angående ansvar för olaga handel må undergå endast den ändring, att olagligen
utbjudna varor må vara beslag underkastade och dömas förbrutna till
lika fördelning'' mellan åklagaren och de fattige i den kommun, der förbrytelsen
skett."
Motionären har utan tvifvel misstagit sig, då han förmenat att ifråvarande
stadgande icke innehölle föreskrift, huru utländska handlande och
liandelsexpediter skola beskattas, derest de efter förloppet af ett år fortfarande
resa omkring här i landet och utbjuda eller sluta handel om utländska
varor. Stadgandet utmärker, enligt Utskottets åsigt, alldeles otvetydigt,
att bemälde utländingar, om de, sedan de första tre månaderna af
deras vistelse härstädes i omförmälda ärende förflutit, vilja fortfarande idka
dylik handel, skola, huru länge de än dermed fortsätta, erlägga bevillning
efter fyratio kronor för hvarje månad.
Den af motionären uttryckta åsigt, att ifrågavarande bevillning vore
för lågt tilltagen och derföre borde förhöjas, kan Utskottet icke heller biträda.
Denna bevillning belöper sig nu, efter år räknadt, till 460 kronor
för det första året och 480 kronor för hvarje följande år, en utländsk handlande
eller handelsexpedit i ofvan berörda ärende uppehåller sig här i landet;
motsvarande dessa belopp, enligt den grund, en procent af behållna inkomsten,
som i Bevillningsstadgan antagits för beskattning af inländska
handlandes rörelse, årliga inkomstbelopp af 46,000 och 48,000 kronor. Att
nu vilja, såsom motionären, öka omfönnälda beskattning å utländska handlande
och handelsexpediter till minst 960 kronor efter år räknadt, motsvarande
efter nyss berörda grund ett årligt inkomstbelopp af 96,000 kronor,
synes Utskottet i hög grad oskäligt.
Efter det ifrågavarande bevillningsafgifter blifvit vid 1859—1860
årens riksdag satta till deras nuvarande belopp, hafva ock, Utskottet veterligen,
aldrig förr än nu vid riksdagarne framstäits förslag om afgifternas
höjande, men väl om deras borttagande eller sänkande. Vid 1862—1863
28
Bevillmngs-Utskottets Betänkande N:o 1.
årens riksdag hemstälde dåvarande Bevilinings-Utskott, att Rikets Ständer måtte
besluta, att den särskilda bevillningen af utländska handlande och handelsexpediter
skulle upphöra att vidare utgå samt hela § 16 ur Bevillningsstadgan
således uteslutas; och förmälde Utskottet till stöd härför bland annat
att stadgandet, tillämpadt på utländingar, som ankomme till riket för
inledande af handelsförbindelser eller afsilande af redan påbörjade affärer,
vore otillbörligt, såsom försvårande den fria samfärdseln nationerna emellan,
samt för öfrigt till sin beskaffenhet försåtligt och inqvisitoriskt, sedan
passförfattningarne blifvit upphäfda. Hvad Utskottet hemstält bifölls af
Preste- och Borgarestanden, men afslogs af de öfriga stånden; hvarefter
frågan föll i förstärkt Bevilinings-Utskott.
Vid följande riksdag 1865—1866 gjorde Kongl. Maj:t i nådig proposition
framställning, att ifrågavarande afgifter måtte till beloppen nedsättas
från 100 till 50 R:dr för de första tre månaderna och från 40 till 20 R:dr
för hvarje följande månad. Denna framställning blef dock endast af Borgareståndet
bifallen.
Af motionären har jemväl föreslagits dels förändring i afseende å
uppbörden af ifrågavarande bevillning, dels ock att 2 mom. i 16 §, om
ansvar för den utländing, som, utan att hafva stadgad afgift behörigen
erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska
varor, “må undergå endast den ändring, att olagligen utbjudna varor må
vara beslag underkastade och dömas förbrutna till lika fördelning mellan
åklagaren och de fattige i den kommun, der förbrytelsen skett.“ För behöfligheten
att i de begge sistnämnda hänseendena vidtaga ändringar anföras
i motionen icke några skäl; och lemnar dessutom förslaget om ändring i
16 § 2 mom. rum för tvekan, huruvida motionären åsyftat att nu stadgade
dryga böter af 500 kronor skulle qvarstå och derjemte de olagligen5 utbjudna
varorna dömas förbrutna, eller om sistnämnda påföljd skulle sättas i
stället för nuvarande böter, i hvilket fall ansvaret för ifrågavarande förseelse
mången gång komme att blifva lindrigare än hittills.
Då Utskottet icke heller funnit anledning att förorda några förändringar
i de nu sist antydda hänseendena, får Utskottet alltså hemställa,
12:o)
att Herr Engmans ifrågavarande motion måtte lemnas
utan afseende.
På sätt Bevillningsstadgans 24 § utvisar, böra till upplysning och
ledning vid bestämmande af de bevillningsafgifters belopp, som skola utgöras,
före den 15 Mars hvarje år meddelas åtskilliga officiela uppgifter. De af
dessa, som afse fast egendom, skola enligt nästföljande paragraf i Bevill
-
29
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.
ningsstadgan, derest desamma icke bifogas taxeringslängden, sedan vederbörande
bevillningsberedning afslutat sina arbeten återställas till magistrat
eller kronofogde för att nästkommande års bevillningsberedning tillhandahållas.
Af berörda officiela uppgifter omförmälas i 24 § / mom.: uppgift af
hvar och en stadsdomstol och domare å landet på de fasta egendomar, å
hvilka under föregående året på grund af köp första uppbudet till lagfart
meddelats; samt i 2 mom.: uppgift af hvarje inom riket bildad hypoteksinrättnings
direktion å det värde, hvartill hvar och en i samma hypoteksinrättning
under föregående året till belåning anmäld egendom blifvit uppskattad.
Dessa båda slag af officiela uppgifter erfordras i sjelfva verket
allenast vid de hvart tredje år skeende allmänna fastighetstaxeringarne;
men då sådana uppgifter nu ändock skola afgifvas för hvart år, lärer det,
efter hvad Utskottet inhemtat, understundom hafva inträffat, att, enär uppgifterna
blifvit bifogade taxeringslängden för det år, då de afgifvits, de icke
varit tillgängliga vid taxeringsförrättningarne ett följande år, då allmän omtaxering
af fastigheter skolat ega rum.
För afhjelpande deraf har Utskottet ansett nödigt att föreskrift meddelas,
det dylika uppgifter af vedeiföörande domstol eller domare samt af hypoteksinrättnings
direktion böra meddelas allenast det år, ny taxering af fasta
egendomar allmänneligen verkställes, och då omfatta hela den tid, som förflutit
sedan enahanda uppgifter sist meddelades.
I följd häraf, och då 1 mom. af 24 § jemväl måste undergå den
förändring, som påkallas af nya lagfartslagen, enligt hvilken uppbud ej vidare
komma att meddelas, har Utskottet, med aktgifvande å den uppställning
ifrågavarande § hade i 1861 års bevillningsstadga, uppgjort förslag till ny
redaktion af nämnda §; hemställande Utskottet,
13:o)
att detta förslag måtte af Riksdagen godkännas och
24 § i Bevillningsstadgan alltså erhålla följande lydelse:
“§ 24.
Till upplysning och ledning vid bestämmande af de
beyillningsafgifters belopp, som skola utgöras, böra, före
den 15 Mars nedan nämnda år, följande officiela uppgifter
meddelas, nemligen:
a) det är, då ny taxering af fasta egendomar allmänneligen
skall verkställas:
1:o) af hvar och en stadsdomstol samt domare på landet:
uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning
f i3.
30 B ev iUnings - Utskottets Betänkande N:o 1.
betingade köpeskilling för hvarje fast egendom, derå, efter
det enahanda uppgift sist meddelades, lagfart på grund
af köp beviljats; börande i denna uppgift anmärkas, när
försäljningen skett af föräldrar till barn, äfvensom då
förbehåll gjorts om så kallade undantagsförmåner;
2:oJ af hvarje inom riket bildad hypoteksinrättningsdirektion:
uppgift å det värde, hvartill hvar och en i
samma hypoteksinrbitning till belåning anmäld fast egendom
blifva uppskattad vid derå, efter det enahanda uppgift
sist meddelades, för dylikt låns erhållande anstäld
och godkänd värdering;
b ) hvarje år:
l:o) af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne
eller deras agenter eller vederbörande brandstodskomitéer:
uppgift rörande försäkringsvärdet å de byggnader, som i
stad, på dess område eller i köping blifvit mot brandskada
försäkrade, sedan enahanda uppgift af samma styrelse
eller komité nästföregående år meddelades;
2:oj af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet
eller embetsverk, vare sig statens, stads eller menighets,
äfvensom af styrelsen för allmän inrättning eller
stiftelse eller med Kongl. Maj:ts oktroj försedt verk eller
bolag, der embets- eller tjensteman, vaktbetjent eller annan
eger utbekomma aflöning eller pension: uppgift angående
hvar och en person tillkommande löner, arfvoden, pensioner
eller gratifikationer, boställe, löningsjord eller andra
löneförmåner; hvarjemte bör anmärkas, huruvida med
tjensten åtföljer inkomst utaf sportler, expeditionslösen,
bötes- eller beslagsandelar eller dylikt, som, jemlikt §§ 6
och 7 mom. 2, är bevillning underkastadt;
3:oj af städernas magistrater: angående beloppet af
hvarje fabriks- eller näringsidkares tillverkningar, i enlighet
med de hos magistraterne tillgängliga uppgifter. “
Jemlikt 62 § Bevillningsstadgan åligger det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att utsätta både hd och ställe för profilingskomités sammanträde;
hvaremot enligt 43 § bemälda myndighet skall utsätta endast tiden för
taxeringskomitéernas sammanträden.
Det har synts Utskottet lämpligt och ändamålsenligt att antydda olikhet
upphör och att alltså Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämmer äfven
ställe för taxeringskomitéernas sammanträden; hemställande Utskottet derföre.
31
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
14:o)
att § 43 i nu gällande Bevillningsstadga må erhålla
följande förändrade lydelse:
»Efter dertill af städernas magistrater samt kronofogdarne
och häradsskrifvarne för det löpande året uppgjorda
förslag, som under Mars månad skola till Kong!. Maj:ts
Befallningshafvande i länet insändas, bestämmer och utsätter
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tid och ställe
för taxeringskomitéernas sammanträden. Vid denna bestämmelse
bör afses, att på landet vederbörande kronofogde
och häradsskrifvare kunna öfvervara hvarje taxeringskomité
sammankomst, samt att de bemälda komitéer
åliggande taxeringsförrättningar före Juli månads utgång
kunna vara afslutade.
Inom Stockholms stad föreslås tid och ställe för taxeringskomitéernas
sammanträden af nämnda stads handels- och
ekonomikollegium».
Uti 63 § Bevillningsstadgan föreskrifves, att skattskyldig, som finner
sig föranlåten anföra besvär öfver den honom af taxeringskomité påförda
bevillningsafgift, bör senast åtta dagar före pröfningskomiténs sammanträdande
hafva till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inlemnat sin till pröfningskomité
stälda besvärsskrift; dock att skattskyldig, under iakttagande
af sålunda stadgade tid och ordning, jemväl må ega att sina besvär med
allmänna posten insända.
Till nödigt förtydligande af den i nämnda § förekommande tidsbestämmelse,
får Utskottet — i öfverensstämmelse med hvad den för behandling
af frågorna om tjenste- och lönereglering för landtstaten samt om uppbörds-
och redovisningsväsendet för länen tillsatta komité i underdånigt betänkande
af den 13 Oktober 1875 föreslagit — hemställa,
15:o)
att 63 § i Bevillningsstadgan måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
”Senast innan ldockan tolf å åttonde dagen före den,
då pröfningskomitén sammanträder, eller, om åttonde
dagen är helgedag, å nästföljande dag bör skattskyldig,
som finner sig föranlåten anföra besvär öfvér den honom
af taxeringskomitén påförda bevillningsafgift, hafva till
§ 63.
32
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inleranat sin till pröfningskomitén
stälda besvärsskrift; och må, under iakttagande
af nu stadgade tid och ordning, skattskyldig jemväl
ega att sina besvär med allmänna posten insända;
dock skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande
egenhändigt undertecknat besvärsskriften eller att densamma
på hans begäran eller med hans samtycke blifvit
uppsatt; börande de skattskyldige, genom den i näst ofvanstående
§ omförmälda kungörelse, om allt detta jemväl
erinras».
Som i anledning af en inom Andra Kammaren af Herr Jonas Jonasson
i Rasslebygd väckt motion, om stadgande af böter för kommunalstämmas
ordförande för underlåtenhet att fullgöra hvad honom enligt 37 § Bevillningsförordningen
åligger, hvilken motion blifvit till Lag-Utskottet hänvisad,
nämnda Utskott inbjudit Bevillnings-Utskottet att, på sätt i 47 § Riksdagsordningen
sägs, till öfverläggning med Lag-Utskottet sammanträda, hvilken inbjudning
denna dag af Bevillnings-Utskottet antagits, lärer det sålunda sammansatta
Utskottet, jemlikt nyssberörda grundlagsparagraf, rörande denna del
af Bevillningsförordningen framdeles afgifva särskild! yttrande; hvilket Bevillnings-Utskottet
ansett sig här,
16:o)
böra hos Riksdagen anmäla.
Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda, och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan upptagna
procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens
lopp göra deD slutliga framställning i förevarande ämne, dertill förhållandena
föranleda; hvilket Utskottet
17:o)
får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 26 Februari 1876.
På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
33
Reservation:
af Herr J. N. Biesert: emot 4:de punkten: “Emot det beslut, som
innefattas i 4:de punkten af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 1 angående
allmänna bevillningen, får jag härmed anmäla min reservation.
Utskottet har i nämnda punkt framstält förslag derom att »inkomster,
som förvärfvats efter afslutande af föregående årets taxeringsförrättningar
och vid dessa ej blifvit beskattade skola ”beräknas och taxeras det näst
derpå följande år“.
Ett sådant stadgande skulle, efter min åsigt, vid tillämpningen ofta
nog komma att föranleda ett berättigadt missnöje hos de skattskyldige.
Exempelvis! — en näringsidkare, som för år 1877 taxeras till en inkomst
af *20,000 kronor, gör under de sista månaderna af året, efter taxeringsförrättningarnas
slut, en fördelaktigare affär, i följd hvaraf hans inkomst
under 1877 i sjelfva verket uppgår till 25,000 kronor.
Nästföljande år 1878 skulle han då, — med den tillämpning af föreslagna
stadgande, som jag befarar, — kunna blifva taxerad ej blott för sin
inkomst under 1878 utan äfven för det belopp 5000 kronor, hvarmed år
1877 hans verkliga inkomst öfversteg den beräknade. En slik beskattning
synes mig både obillig och staten mindre värdig, så länge man ej vill tillika
införa i Bevillningsstadgan en föreskrift, hvarigenom — för att fullfölja
samma exempel — bemälde näringsidkare, om det skulle tillförlitligen visa
sig att han år 1877 haft mindre inkomst än den då vid taxeringsförrättningarna
beräknade, ovilkorligen vore berättigad till en motsvarande minskning
och restitution i afseende å den honom för år 1877 påförda bevillning, äfven
om han ej hunnit göra sitt bokslut så tidigt att han, försedd med utdrag
deraf, kunnat inom laga tid hos Kongl. Kammarrätten söka rättelse. År
en bruks- eller handelsrörelse af större omfång, torde det i många fall —
med bästa! vilja — ej vara möjligt att få bokslutet för ett föregående år
färdigt så snart under det följande året, att man kan åberopa sig å nämnda
bokslut vid besvär hos Kammarrätten öfver för dryg beskattning vid det
nästförflutna årets taxeringsförrättningar.
Jag befarar ock att det af Bevillnings-Utskottet föreslagna stadgande
skall blifva en källa till många tvister. För öfrigt torde, under hittills
Bill. till Riksd. Prof. 1876. 5 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 5
34
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
varande förhållanden, de fall, då staten, derigenom att personer undgått
taxering eller blifvit för lågt beskattade, gått miste om inkomster, kunna i en
ej ringa mån uppvägas af de fall, då genom en för hög beskattning, den
der icke blifvit ölverklagad, staten fått större inkomst än den rätteligen bort
hafva.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att hvad Bevillnings-Utskottet uti 4:de punkten af dess
ifrågavarande Betänkande hemstält, icke måtte vinna Riksdagens
bifall
Herrar Gassel och Bennich hafva begärt att få antecknadt, den förre
att han icke närvarit vid förevarande ärendes handläggning inom Utskottet,
samt den senare att han ej deltagit i behandlingen af frågorna om ändring
af § 9 i Bevillningsstadgan.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1876.