8

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

ST:© 51.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 Maj 1875.
— — — — Andra Kammaren — — — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af den år 1873
''verkställa granskning af statsverkets in. fl. allmänna
fonders förvaltning år 1872.

(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.)

8. A. K.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästla det år församlade Revisorer,
rörande då verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna-
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1872 uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande
verk och myndigheter uti deröfver afgifna underdåniga förklaringar hos
Eders Kong!. Maj:t andragit, får Riksdagen i nedan omförmä-lda ämnen
underdånigst anföra följande:

Kong!. Fångvårds-styrelsen:

Vid granskning af Kong!. Fångvårds-styrelsens räkenskaper både
Revisorer^ anmärkt, att det dagsverkspris, hvartill fångarne vid statens
straff- och arbetsfängelser under revisionsåret varit

9

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

personer eller bolag synts Revisorerne allt för lågt. Så hade t. ex. befunnits,
att fångarne vid fängelset å Långholmen varit uttingade för 15,
25 å 35 öre om dagen åt Kaptenen Berg samt för 15 å 30 öre om dagen
åt Eeimersholms yllefabriks-aktiebolag, vid fängelset i Norrköping för 20
å 30 öre om dagen, vid fängelset i Göteborg för 25, 27 å 30 öre, vid
fängelset 1 Malmö för 20 öre, vid fängelset i Landskrona för 12 Vs öre
o. s. v.; och vore detta allt hvad staten bekommit för fångarnes arbete,
hvarförutom dock arbetsgifvarne vant förbundne att under namn af premier
betala särskilda utgifter för öfverarbete vid beting, Indika premier,
uppgående till ganska betydliga belopp, till större delen användts till beredande
af förbättring i fångarnes mathållning och till tobak o. s. v.,
men endast till en mindre del afsatts till besparingar, att fångarne tillhandahållas
vid deras utträde ur* fängelset. Så hade t. ex. premierna af
ofvannämnde båda arbetsgivare vid fängelset å Långholmen uppgått till
52,887 kronor 82 öre, under det att statens behållning uppgått till 53,784
kronor 80 öre; premierna vid Norrköpings fängelse till 7,100 kronor 22
öre och statens behållning till 11,496 kronor 47 öre; premierna vid Göteborgs
fängelse till 2,634 kronor 81 öre och statens behållning till 5,304
kronor 75 öre, samt premierna vid Malmö fängelse till 20,818 kronor
96 öre och statens behållning till 21,481 kronor 60 öre.

Revisorerne hafva förestält sig, att såsom grundsats borde följas,
att de i straff- och arbetsfängelserna på statens bekostnad underhållna
fångars arbete i främsta rummet tillhörde staten och borde ske för dess
räkning; och det kunde, enligt Revisorernes åsigt, ifrågasättas, huruvida
denna grundsats alltid blifvit följd i hela den utsträckning, som varit
lämplig och möjlig.

Blott då staten ej kunde sysselsätta fångarne herde dessa, efter
Revisorernes mening, uttingas åt enskilda personer eller bolag; dervid
staten dock herde tillförsäkra sig största- möjliga inkomst, såsom bidrag
till de betydliga och alltjemt stegrade fångvårdskostnaderna. Detta syntes
åter ej på lämpligare sätt kunna åstadkommas, än att offentligen och till
fri täflan mellan arbetsgifvarne utbjuda fångarnes arbete.

Huruvida Fångvårds-styrclsen alltid iakttagit ett sådant förfaringssätt,
både Revisorerne ej kunnat utröna. Af flera omständigheter ville
det emellertid synas, som om uppgörelse med arbetsgifvarne mera skett
enskild! och under hand, än genom fri och offentlig täflan. Detta antagande
funne Revisorerne i någon mån bekräftad! genom 2:ne vid deras
Bill. till Riksd. Prof. 1S75. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Häft. 2

10 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

berättelse i afskrift fogade kontrakt, af Indika det ena blifvit afslutadt
med Reimersholms aktiebolag för liden från och med den 2 Januari 1867
till den 1 Mars 1880 samt det andra med Kaptenen Berg från den 1 Juni
1868, med ett års nppsägiTingsrätt å den senares sida; dock att uppsägning
å Kaptenen Bergs sida icke finge ske förrän sex år tilländagått efter
det kontraktet träd! i verkställighet; och hade vid båda kontrakten Fångvårds-styrelsen
förbehållit sig sex månaders uppsägningstid. Båda dessa
kontrakt hade tillkommit på det sätt, att entreprenöregne, som käft äldre
kontrakt, ej ansett sig kunna betala de högre dagsverkspris, som der varit
bestämda, samt derför hos Kong!. Magt, anhållit om nedsättning, hvilken
äfven dem beviljats, utan att, så vidt Kevisorerne kunnat utröna, fångarnes
arbete förut blifvit till offentlig täflan utbjudet.

Med åberopande deraf, att sedan dess dagsverksprisen i betydlig, mån
stegrats, och att under revisionsåret, likasom för närvarande, 3 kronor
torde i Stockholm kunna anses såsom ett medelpris på dagsverke, hafva
Kevisorerne anfört, att under sådana förhållanden ett dagsverkspris af 15
till 35 öre förefölle orimligt lågt, äfven om man tilläde premierna och
loge i betraktande den omständigheten, att täflan inskränka derigenom,
att arbetena måste verkställas inom fängelset eller åtminstone i dess nära
grannskap och under bevakning af dess militärstyrka. Ätt priset verkligen
vore för lågt, bevisades, enligt Revisorernes åsigt, för öfrig! bäst derigenom
att, enligt hvad till deras kännedom kommit, en af entreprenörerne
i sin ordning uttingat ett ej ringa antal fångar till andra entreprenörer
för en dagspenning af 60 å 75 öre och derutöfver. Derjemte borde ej
lemnas oanmärkt, att flere af dessa entreprenörer kostnadsfritt fatt begagna
en mängd lokaler inom fängelset till verkstäder.

Slutligen både Kevisorerne ansett sig ej kunna underlåta att ifrågasätta,
det s. k. premiesystemets lämplighet till alla delar. Om derigenom
allenast åvägabragtes, att den flitige erhölle lättnader och den läte underkastades
försakelser, vore det utan tvifvel fullt berättigad!. Men bär syntes
mera insigt i vissa väl betalda yrken eller den större arbetsskickligheten
åt innehafvare deraf skänka fördelar, som de öfrige utan eget förvållande
måste undvara. Derigenom beginges utan tvifvel mot de senare
en orättvisa, som vore staten ovärdig och som sträckte sig utom fängelsedörrarne,
då de fångar, som icke egde någon arbetsskicklighet, äfven måste
sakna de besparingar, som kunde hindra dem att efter fängelsetidens slut
för lifsuppehälle^ vinnande genast ånyo beträda brottets bana. Om premiesystemet
fortfarande skulle användas, syntes följaktligen i detsamma en

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

11

modifikation böra försökas, hvarigenom, så vidt möjligt vore, alla, som
ådagalade samma grad af flit, erhölle samma lättnader, hvarförutan det
borde åligga staten att vid fångars frigifvande alltid lemna dem något
understöd till deras uppehälle, intill dess de hunne bereda sig arbetsförtjenst.

Häröfver har Fångvårds-styrelsen sig förklarat, och dervid anfört,
att så vill premiesystemet som dagsverksprisen berodde af omständigheter,
Indika icke läte sig förändra efter den tillfälliga prisstegring, som under
sista liden egt ruin, i hvithet afseende styrelsen erinrat, att bland fångarm;
många, af vana vid ett sysslolöst lefnadssätt, eller till följd af ålder, sjukdom
eller lyte eller ock efter längre tids vistelse i cell, egde ringa eller nedsatt
arbetsförmåga och i allmänhet saknade färdighet i de yrken eller
handtverk, vid liv lika fånga,rnc skulle användas; att för fångens inöfning
i handtverk åtginge större eller mindre del af strafftiden, hvarunder ar bet sgifvaren
hade föga gagn af fångens arbetskraft och mången gång endast
uppoffring af tid och arbetsmateriel, helst den i flesta fall nu mera ganska
korta strafftiden, deraf minst sex månader skulle tillbringas i cell, ej lemnade
lång tid öfrig för utöfning af det yrke, som kunnat inläras; att
arbetsgifvaren vid användandet af fången måste underkasta sig de inskränkningar
i tid och sätt, Indika fängelsedisciplinen ovilkorligen fordrade, äfvensom
den störa olägenheten att icke på förhand kunna beräkna storleken
och beskaffenheten af den arbetsstyrka, hvilken under eu följande tid blefve
för honom att tillgå, samt att rättigheten att i arbete använda ett större
antal, exempelvis 200 till 300 fångar, således på långt när icke både
enahanda värde som ett lika antal arbetare.

För styrelsen hade uppgifvits, att vid arbeten för fortifikationens
räkning ett dagsverke af fri arbetare i allmänhet
produkt som tre till fyra, fångdagsverken. Detta förhållande, hvilket icke
hindrade att bland fångpersonalen funnes individer med både god arbetsförmåga
och yrkesskicklighet, vore ungefär lika i alla länder och föranledde
öfverallt, der fångarne, på sätt som bär i riket sker, upplåta,s till entreprenörer,
till vida lägre dagspenning än för fria dagsverken.

Men utom de allmänna förhållanden, som förringade värdet af fångdagsverken,
i stort taget, tillkomma inom Sverige den betydelsefulla omständighet,
att vid de flesta straff-fängelserna saknades arbetslokaler för
mera än en mindre del af fångantalet, hvadan vid fånga,nies utfilande
till användning i arbete täflan i allmänhet måste inskränkas till det mindre
antal personer, som antingen redan haft eller varit beredde att i gran -

12

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

skåpet af fängelset anskaffa arbetslokaler, eller ock kunnat använda fångarne
under bär himmel, förnämligast med sprängning eller bearbetning
af granit.

Vid sådan sysselsättning vore den dagliga arbetstiden under den
mörkare delen af året inskränkt till 6 å 7 timmar, äfvensom af väderleksförhållanden,
hvarjemte, hvad särskildt beträffade Långholmen, för transport
af en del fångar till och från ett aflägse beläget arbetsställe en ej
ringa tid medtoges. kristen på tillräckligt antal arbetslokaler hade tvungit
till den begagnade utvägen att i massa, eller hundratal, bortarrendera
fångarne till sysselsättning af entreprenörer. Den enskilde, som underkastade
sig kostnaden för uppförande af arbetslokaler och anskaffande af
dyrbara maskinerier eller af stenbrott, verktyg och af transportmedel,
måste beräkna möjligheten att få sina förskott ersätta, och detta läte sig
gorå endast genom beräknad vinst af fångarnes arbete under en längre
kontraktstid. På det entreprenörer af fångarne måtte erhålla all den
arbetsprodukt, dessa förmådde åstadkomma, måste entreprenörerne förbehålla
sig rättighet tilldela fångarne arbetspremier eller flitpenningar. 1
Frankrike, der, såsom hos oss, gemensamhetsfängelser användas för alla på
längre tid dömda, men staten likväl tillhandahölle arbetslokaler, vore fångarne
likaledes öfverlåtna till sysselsättning af entreprenörer mot en relativt
ganska låg afgift, och fångarne tilldeltes så väl i Frankrike som i
Belgien premier efter en viss skala, från 3/]0 till 5/10 af brutto-arbctsförtjensten.
Men, jemte förenämnda orsaker till den låga betalningen för fångdagsverken
i allmänhet, måste vid bedömande af de vid svenska fängelserna
gällande arbetspris ihågkommas den omständighet, att, såsom en
förklaringen bilagd redogörelse närmare utvisade, de kontrakt, hvarigenom
arbetsprisen blifvit bestämda, icke blifvit ingångna under den sista liden,
då arbetspriset varit högt, utan under en föregående, då, icke blott arbetslönen
i allmänhet varit låg, hälften eller tredjedelen af den Revisorerne
antagit såsom den nu gällande, utan då till och med tillfälle till arbete
saknats för många bland den fria befolkningen; och att vid den liden
det varit fördelaktigt för Kronan att hos redbara arbetsgivare finna användning
för fångarne för den lägre betalning kontrakten bestämde. Att
arbetsprisen under liden stigit utöfver hvad någon kunna! förutse, kunde
väl lända entreprenörerne till någon fördel; men detta, likasom det af
Revisorerne anförda förhållande, att eu bland entreprenörerne vid Långholmen,
som för ett fångdagsverke öfverhufvud erlade 30 öre, haft fångar
till andra personer uttingade mot ersättning af 60 till 75 öre per dag,

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

13

både ej under de vid kontraktets ingående gällande prisförhållanden kunnat
förutses, och om utaf 350 fångar, öfver hvilka den nämnde entreprenören
enligt kontrakt haft att förfoga, 60 till 80 egt eller under deras möjligtvis
längre strafftid hunnit förvärfva någon större arbetsfärdighet, torde
sådant ej ådagalägga, att den öfverenskomna dagsverke fgiften för samtliga
fångande varit betingad lägre, än som kunnat erhållas. Utan möjlighet
att åtminstone under vissa förhållanden kunna erhålla någon vinst på en
del af personalen, skulle val ingen vilja ingå på det besvärliga och i
många afseende äfventyrliga företaget, att omhänderhafva och förlägga
arbete för fångar. Dessutom hade, såsom förut blifvit antydt, bristen på
arbetslokaler icke medgifvit Fångvårds-styrelsen att i mindre antal utarrendera
fångarne till flera särskilda personer. En entreprenör, som öfvertoge
eu större mängd fångar, måste < naturligen förbehålla sig rättighet att begagna
de få vid fängelset befintliga arbetslokalerna. Eu fördelning af
fångarne emellan flere entreprenörer skulle, om den i öfrig! läte sig gorå,
vara af stort men för fängelsedisciplinen, enär, efter hvad erfarenheten
visat, ej blott hvarje entreprenörs sträfvan vore att få begagna de fångar,
som egde största arbetsdugligheten, än ock fångarne försökte alla utvägar
att komma i användning hos den arbetsgivare, der tillfälle vore att förtjena
högsta flitpenningen.

Derest ändamålet med straffarbetet endast vore att söka bereda
staten den största möjliga inkomst af fångarnes arbete, skulle enligt styrelsens
åsigt den af Revisorerne föreslagna åtgärd att till offentlig och fri
täflan utbjuda detta arbete kunna anses lämplig, men då lagstiftningen
sedan längre tid tillbaka fordra!, att fångbehandlingen i möjligaste måtto
skulle medföra förbättring för fången, och följaktligen hufvudsakligt afseende
måste fästas å ordning, redbarhet och öfriga moraliska förhållanden
hos den eller de personer, som egde använda fångarne, hade Fångvårdsstyrelsen
hvarken hitintills ansett sig kunna gorå bruk af eller för framtiden
förorda tillämpning af den utaf Revisorerne tillstyrkta grundsats,
hvilken skulle innefatta fullkomligt åsidosättande af straffets högre ändamål.

Vidkommande Revisorernes anmärkning derom, att styrelsen icke
begagna! sig af rättigheten att uppsäga ett med Kaptenen Berg ingånget,
på sex månaders uppsägning stil]dt arbetskontrakt, har styrelsen erinra!,
att det af Kaptenen Berg disponerade fångantalet varit afsedt att användas
till utförande af det större, redan påbörjade byggnadsarbete, hvartill anslag
vid 1873 års riksdag beviljats, samt att sålunda skäl icke förefunnits
att uppsäga kontraktet förr, än fångarne för detta arbete erfordrades;

14

Riksdagens underd. SkrifvelseN:o 51.

hvadan, och då i fråga varande byggnadsarbete komme att under innevarande
år bedrifvas i större omfattning, kontraktet blifvit till upphörande
med April månad innevarande år uppsagdt.

Statsrevisorernas anmärkning derom, att, i afseende å möjligheten
att erhålla mer eller mindre flitskilling, sådant syntes beroende af insigt
i vissa mera betalda yrken, eller af den större arbetsskickligheten, föranledde
styrelsen endast till den erinran, att det lika litet i afseende å
fångars arbete som eljest kunde förekomma^, att olika slag af arbete
äfvensom olika grad af arbetsförmåga och skicklighet lemnade olika arbetsinkomst.

Olägenheten af fångarnes öfverlåtelse i större antal åt entreprenörer
och det deraf beroende premiesystemet både emellertid ingalunda varit af
Fångvårds-styrelsen förbisedd, utan vid flera tillfällen framhållen såsom
motiv för styrelsens yrkande på anskaffande af ändamålsenliga fängelser
och jemväl ingått bland grunderna för de i senare tid för sådant ändamål
beviljade anslag.

Med anledning af den anmärkning 1873 års Revisorer gjort, att
den arbetsförtjenst, som, under olika benämningar, kommit de å straffoch
arbetsfängelserna intagne fångar till del, visat sig kunna uppgå till
så höga belopp, att de torde öfverstiga hvad den frie arbetaren i allmänhet
kunde såsom besparing påräkna, kommo redan vid sistlidet års riksdag
dessa frågor under öfvervägande, men enär dervid upplystes, det Fångvårds-styrelsen
redan skulle varit betänkt på åtgärders vidtagande till
åstadkommande af andra förhållanden, vidtogs då icke någon åtgärd från
Riksdagens sida. Då emellertid frågan nu åter förekommit, har Riksdagen
funnit den förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

I likhet med Revisorer^ är Riksdagen af den tanke, att, derest
straff-fångarnes arbete ej lämpligare kan för statsverkets egen räkning användas,
utan måste till enskilde mot ersättning upplåtas, statens anspråk
på erhållande af den högsta möjliga inkomst af fångarnes arbetskraft bör
i väsentlig mån ingå bland de faktorer, som skola bestämma antagandet
af entreprenör, i hvithet hänseende Riksdagen för sin del ej funnit något
att väsentligen erinra vid
borde offentligen och till fri täflan mellan arbetsgivare utbjudas; och
Fång vårds-styrelsens i den afgifna förklaringen mot ett sådant förfarings -

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

15

sätt gjorda invändning, att hufvudsakligt afseende måste fästas på ordning,
redbarhet och öfriga egenskaper hos den eller de personer, som ega använda
fångar, samt att förty fångarbetets offentliga utbjudande skulle
innefatta fullkomligt åsidosättande af straffets högre ändamål, har så mycket
mindre kunnat på Riksdagens åsigt inverka, som det hvarken kan eller
bör i fråga sättas, och ej heller torde varit af Revisorer^ åsyftadt, det
styrelsen skulle o vilkorligt tillförbindas att antaga en entreprenör derföre,
att dennes anbud vore det till siffran högsta, utan det väl skulle tillkomma
styrelsen att, efter pröfning af de inkomna anbuden, gilla och antaga det,
som vore i alla hänseenden fördelaktigast.

Revisorer^ hafva vidare, som ofvan synes, i fråga satt lämpligheten
af det'' så kallade premiesystemet. Denna fråga synes Riksdagen vara af
en särdeles maktpåliggande vigt. Man har nemligen på senare lider från
mer än ett håll, och ej utan skäl, hört det påstående framställas, att
straffarbete, såsom detta straff numera hos oss verkställes, medför en föga
afskräckande verkan, dervid jemväl i fråga satts, huruvida ej den utspisning,
som åt fångarne bestås, är rikligare och bättre än den, som under
vanliga förhållanden faller på den fattige men ärlige arbetarens lott.
Under sådana omständigheter är till och med att befara, det straff-fängelset
kan, åtminstone under lider af nöd, af en eller annan komma att betraktas
snarare som en efterlängtad försörjningsanstalt än som en anstalt
att frukta, i hvilket hänseende de ej få exempel, man haft derpå, att
frigifna fångar, de der återfallit till brott, såsom anledning till återfallet
uppgifvit sin önskan att återkomma till fängelset, torde böra. i hög grad
beaktas. Lägger man nu härtill, att genom premiesystemet, såsom det,
efter hvad de handlingar, Riksdagen haft tillgängliga, synas utvisa, hos
oss tillämpas, fången sättes i tillfälle att än ytterligare förbättra sin ställning,
så torde detta systems lämplighet verkligen kunna med fog i fråga sättas.

Att emellertid, så väl der entreprenadsystemet användes, som eljest,
belöningar för visad flit kunna vara gagneligt såsom utöfvande inflytande
på fångarnes förbättring, är Riksdagen villig att medgifva, och har
derföre ej något att mot premiesystemet i och för sig invända, men detta
system herde ej och torde ej heller utan fara kunna utsträckas derhän,
att fångarnes arbeten derigenom komma att medföra större fördelar än
de fries, och belöningarnes storlek liksom fångarnes rätt och frihet att,
vare sig under fängelsetiden eller under den närmaste derefter, använda
desamma, bör derföre vara till en viss grad begränsad, så vida ej straffets
karakter skall helt och hållet gå förlorad. ,

16 Riksdagens underd. Skrifvelse. N:o 51.

Af styrelsens förklaring vill emellertid synas, som skulle styrelsen
hittills betraktat detta system såsom en entreprenörerne tillkommande
rättighet, hvilken de måste förbehålla sig för att dymedelst af fångarne
ernå all den arbetsprodukt, desse förmå lemna. Då naturligen, om entreprenörerne
egde en slik »rättighet», de ock skulle kunna i dess vidsträcktaste
omfattning utöfva, densamma, blefve deraf en följd, att bestämmandet
af flitpenningarnes belopp skulle vara antingen entreprenörernes ensak
eller en affär emellan dem och fångarne, hvarmed Fångvårdsstyrelsen
ej hade något att skaffa, och dervid vinstbegäret å båda sidor kunde
leda derhän, att flitpenningarne stegrades till mångdubbelt mot hvad staten
för fångens arbete erhölle. Ett, dylikt missförhållande har synts
Riksdagen genom lämpliga begränsningar af premiesystemet böra kunna
förekomma,s.

Vidkommande sättet för användande af i fråga varande flitpenningar,
vill Riksdagen erinra, hurusom under frågans behandling vid sistlidne
års riksdag omförmäla, att Fångvårds-styrelsen dels meddelat bestämmelser,
enligt hvilka det ej skulle vara fånge eller kronoarbetskarl tillåtet
att under fängelsetiden deraf uttaga mera, än som ansågs behöfligt till
förstärkande af kosten under ett ansträngande arbete, dels ock i afseende
å vården af behållningen vid frigifningen hos Eders Kongl. Näjd hemstält,
att fånges besparade medel Unge öfverlemnas till vederbörande kommunalnämnd
med rättighet och åliggande för donna att utbetala medlen endast
småningom i mån af behof eller på sätt, som för den frigifne eljest
ansåges gagneligt.

I anledning af sistberörda hemställan har Eders Kongl. Näjd den 9
Oktober sistlidet år meddelat det beslut, att, enär särskild föreskrift ej
erfordrades derom att styrelsen vore oförhindrad föranstalta, att med frigifven
fånges begifvande dennes besparingar användes på ett för hans
framtid fördelaktigt sätt, samt hvad styrelsen hemstält förutsatte, att den
frigifnes besparingar förvärfvats under vilkor och förbehåll, som berättigade
till den föreslagna inskränkningen i hans dispositionsrätt öfver desamma,
men dylika vilkor eller förbehåll icke varit hittills stadgade,
alltså och då, i anledning af styrelsens för en längre tid tillbaka afgifna
förslag till reglemente angående användandet af arbetspremier och flitpenningar
för alla till allmänt arbete dömde personel'', Eders Kongl. Näjd,
den 14 November 1873, med förklarande att samma förslag icke då
kunde läggas till grund för någon lagstiftningsåtgärd, anbefalt Fångvårdsstyrelsen
att, efter- noggrann utredning i hvad mån de i förslaget behand -

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

17

lade frågor vore af beskaffenhet, att föreskrifter derutinnan borde af Eders
Kongl. Maj:t meddelas, med yttrande och nytt förslag i ämnet inkomma,
Eders Kong!. Maj:t funne styrelsens framställning icke kunna för det då
varande till någon åtgärd föranleda.

Att, på sätt Styrelsen sålunda redan förordna!, af flitpenningarne
eu mindre del, som ju kan vara bestämd i förhållande till deras summa,
men dock ej öfverstiga ett visst belopp för vecka, under fängelsetiden
må af fångarne, i enlighet med de föreskrifter styrelsen derför meddela!
eller kan komma att meddela, till deras nytta användas, har Riksdagen
funnit vara med ändamålet af dessa flitpenningar förenligt. Och hvad
angår styrelsens omförmälda förslag rörande sättet för användande af
den arbetsförtjenst, en fånge kan vid sitt fri gifvande hafva besparad, står
detta förslag i öfverensstämmelse med de åsigter som blifvit dels af sistlidet
års Riksdag, dels ock af Revisorerne uttalade, hvadan det synts
Riksdagen särdeles förtjent af uppmärksamhet, och har Riksdagen förestält
sig att, då, på sätt genom förenämnda Kongl. beslut är förordnadt, frågan
å nyo kommer att blifva föremål för utredning och pröfning, behörigt
afseende kommer att vid samma förslag fästas.

På grund af hvad sålunda är anfördt, får Riksdagen i underdånighet
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, efter det ofvan anmärkta, förhållanden
vunnit behörig utredning, i nåder meddela Fångvårds-styrelsen
de föreskrifter, som må finnas af omständigheterna påkallade.

Domkyrkorna.

I afseende å det sätt, hvarpå domkyrkornas räkenskaper fördes,
hade Revisorerne anmärkt, att de upprättades efter sins emellan helt olika
formulär, och att några af dessa vore så föråldrade, att räkenskapernas
grankning derigenom väsendtligen försvårades. Så uppi,oges t. ex. uti
räkenskaperna för domkyrkan i Skara inkomsterna af hemmansräntor och
kronotionde efter kronovärdi, och infördes sedermera enligt särskilda förvandlingskon
ton »gevinsten» eller skilnaden mellan nämnda värde och
årets medelmarkegångspris. Äfven räkenskaperna för Upsala, Linköpings,
Göteborgs, Wexiö och Westerås domkyrkor fördes efter mer eller mindre
otillfredsställande formulär. För åstadkommande af enkelhet och reda
hade Revisorerne ansett lämplig!, att samtliga domkyrkoräkenskaperna, förBih,
till Riksd. Prof. 1875. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Häft. 3

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 51.

des efter samma formulär, och då i flera stift det för konsistorierna och
elementarläroverken anbefalda räkenskapssätt blifvit användt, både detsamma
synts Revisorerne kunna äfven för de öfriga stiften tjena till efterrättelse.

Under medgifvande af flen gjorda anmärkningens befogenhet, hafva
samtliga de myndigheter, som i anledning deraf sig förklarat, uttalat sitt
gillande af den åtgärd, Revisorerne föreslagit, och får alltså Riksdagen,
som jemväl delar Revisorernes mening, i underdånighet anhålla, det Eders
Kongl. Maj it täcktes meddela vederbörande föreskrift derom, att det för
konsistorierna och elementarläroverken fastställa, räkenskapsformulär jemväl
bör i tillämpliga delar vid domkyrkoräkenskapernas upprättande
iakttagas.

Då större delen af berättelsen öfver verkstält! granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning utgjordes af kortfattade, i tabellform uppstäda redogörelser
för allmänna verks och inrättningars inkomster och utgifter under
revisionsåret samt deras ställning vid början och vid slutet af samma
år, och sammanfattningen och utskrifningen af dessa redogörelser under
revisionstidcn sysselsatte en stor del af Statsrevisionens kanslipersonal, samt
påtagligt vore, att en betydlig minskning i donna personals arbete skulle
åvägabringas, om vederbörande verk och inrättningar erhölle föreskrift att
vid sina för Statsrevisionen afgifvande berättelser foga räkenskapsutdrag
i flen form, som för revisionsberättelserna antagits, då för Revisorernes
kansli endast återstå le att kontrollera , det dessa utdrag vore med räkenskaperna
öfverensstämmande, hafva Revisorerne gjort hemställan om vidtagande
af åtgärder i sådant syfte; och enär Riksdagen för sin del funnit
sig höra till alla delar gilla Revisorernes i berörda hänseenden gjorda
framställning, får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders Kong].
Maj:t måtte anbefalla vederbörande att vid de berättelser, som af dem
för Statsrevisionen afgifvas, foga räkenskapssammandrag, affåttade i samma
form, som i berättelsen angående näst föregående Statsrevision begagnats.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 21 Maj 1875.