Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1875, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens är 1874 församlade Revisorers
förslag angående öfverflyttning till Riksbanken af
Riksgälds-kontoret nu åliggande lånerörelse och dels en
inom Andra Kammaren i samma ämne väckt motion.

Uti sin berättelse om granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd
och förvaltning hafva Riksdagens år 1874 församlade revisorer å sid.
145—149 framstält ett förslag, att Riksgälds-kontoret måtte befrias från
åliggandet att till allmänheten utlåna egande kassabehållningar, livilka i
stället borde mot eller utan ränta insättas i Riksbanken; hvarjemte Herr
C. A. Larsson uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion
(N:o 151) hemstält, att Riksgälds-kontorets och Riksbankens reglementen
måtte förändras så, att de i kontoret inflytande medel linge insättas i
Riksbanken mot den ränta, som för deponerade medel i allmänhet från
Riksbanken utbetalas.

Sedan så väl omförmälde revisionsberättelse som den af Herr Larsson
väckta motion blifvit till Stats-Utskottet remitterade, samt Stats-Utskottet
för ärendets handläggning begärt sammanträde med Banko-Utskottet, och
deputerade från begge Utskotten blifvit i enlighet med 47 § Riksdagsordningen
utsedde, har det sålunda sammansatta Utskottet tagit denna
fråga under öfvervägande och får nu derom afgifva utlåtande.

Skyldigheten att, så vidt ske kunde, förränta sina behållningar
ålades Riksgälds-kontoret först af 1840—1841 årens Riksdag; och sedan
Bill. till Hitåtd. Prof,. 187ö. 4 Samt. 2 Afd. 1 Höft. 1

2

Sammansatta Stats- och Banko Utskottets Utlåtande N:o 1.

Kongl. Maj:t, enligt Kongl. brefvet deri 18 Oktober 1844, anbefalt Kong!.
Statskontoret att, så snart under handläggningen af hvarje års riksbokslutsarbete
möjligen ske kunde, uppgöra en approximativ beräkning af de till
samma bokslut hörande öfverskott, besparingar och brister och, derest
denna skulle utfalla med saldo till Riksgälds-kontorets förmån, genast på
grund deraf till Riksgälds-kontoret leverera lämpliga förskottssummor, förnyades
föreskriften om ifrågavarande förräntning af 1844—1845 års och alla
följande Riksdagar samt innefattas för närvarande i § 37 af det vid 1874 års
riksdag för Riksgälds-kontoret utfärdade reglemente, som stadgar, att »de till
Riksgälds-kontoret influtna uppbördsmedel eller aflemnade behållningar,
äfvensom de för jernvägsbyggnaderna upplånta medel samt detta verks
öfriga kontanta tillgångar skola, så vidt och så länge de icke behöfva
användas för samma verk åliggande utbetalningar, hållas allmänna rörelsen
till hända och göras räntebärande''» genom utlåning eller uppköp af
obligationer på föreskrifvet sätt.

I enlighet härmed har Riksgälds-kontoret äfven bedrifvit en lånerörelse,
som under vissa tider varit ganska omfattande. Till upplysning
härom får Utskottet hänvisa till bifogade af fullmäktige i Riksgäldskontoret
lemnade uppgift (bil. Litt Ä) å de belopp, som utaf-Riksgäldskontorets
disponibla, kontanta behållning genom uppköpta obligationer
eller utgifna lån tills vidare blifvit förräntade, äfvensom å den härigenom
uppkomna räntevinst, allt för tiden från medlet af år 1841 till och med
år 1873; hvarjemte Utskottet får meddela, att Riksgälds-kontoret för närvarande
har utlemnade lån mot fem procent årlig ränta å tillhopa 10,195,000
kronor, deraf

på en månads uppsägning ................................................

....... 5,399,000

—

» fjorton dagars » ..................................................

........ 4,096,000

—

» åtta dagars » ...................................................

700,000

—

- 10,195,000

—

Häraf äro för närvarande utlemnade:

till 15 landsortsbanker ................................................

........ 5,170,000

—

» 4 banker i Stockholm ......................................

........ 2,750,000

—

och » 2 bankirfirmor och 6 enskilda .......................

........ 2,275,000

—

= 10,195,000

—

Här förutom innehar Riksgälds-kontoret för

närvarande till

för-

rantande af dess medel inköpta obligationer, bokförda
tillhopa 2,530,679 kronor 97 öre.

till i svenskt mynt

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1. 3

Revisorerne hafva omforma]t., att förslag tid efter annan varit framstådda
derom, att denna lånerörelse måtte upphöra, och Riksgälds-kontoret
i stället berättigas att mot ränta i Riksbanken insätta medel. Hufvudskälet
till dessa förslag hade varit, att, då Riksbanken, som hade det
vigtiga åliggandet att upprätthålla myntvärdet i landet, för uppfyllandet
af denna sin förnämsta bestämmelse måste, när metalliska kassan nedginge
till sitt minimum, minska sin sedelansvarighet genom indragning
efter hand af den lånerörelse, som densamma bedrefve, så skulle Riksgälds-kontoret,
till följd af ofvan nämnda skyldighet att utlåna sina kassabehållningar,
endast söka att bereda sig räntevinst utan afseende på Riksbankens
bemödande att minska den sedelansvarighet, som tryckte på
metalliska kassan, och således genom sin utlåning sätta sedlar i omlopp,
hvilka motverkade det ändamål, hvartill Riksbanken nödgades sträfva,
eller minskad påtryckning på metalliska kassan.

Med afseende å vigten af detta skäl och de stora olägenheter,
som till följd af nämnda förhållanden kunde uppkomma, hafva Revisorerne
ansett det nu vara lämpligt att åter upptaga nämnda förslag,
desto hellre som revisorerne ansett dess genomförande i sin mån kunna
underlättande inverka på omregleringen af Riksgälds-kontoret.

Men äfven ur andra synpunkter har tiden synts dem vara inne att
ånyo taga frågan om öfverflyttning till Riksbanken af den lånerörelse,
som hittills ålegat Riksgälds-kontoret, i öfvervägande.

Så länge Riksgälds-kontoret hade att bestrida alla utgifterna för extra
statsregleringen, kunde mot insättning i Riksbanken af dess disponibla
medel icke utan skäl anföras svårigheten att beräkna de tider, på hvilka
större, eller mindre summor erfordrades för fullgörande af inkommande
reqvisitioner. Sedan likväl hela extra statsregleringen numera blifvit öfverfiyttad.
till Statskontoret, syntes denna svårighet hafva, om icke helt
och hållet upphört, dock blifvit i högst väsendtlig grad förminskad; och
hvad deraf ännu qvarstode borde genom lämpliga åtgärder kunna undanrödjas.

Efter en redogörelse för de utgifter, som Riksgälds-kontoret enligt
nu gällande reglemente hade att bestrida, erinra revisorerne, dels att åtskilliga
af dessa utgifter vore till tid och belopp bestämda samt på förhand
kända, hvadan intet hinder skulle möta att, när Riksgälds-kontorets
tillgångar sådant medgåfve, hos Riksbanken insätta för dessa liqvider erforderliga
medel till återbetalning å de tider, då de behöfdes, och dels,
beträffande de Riksgälds-kontoret åliggande betydliga utbetalningaine till
Statskontoret, att synnerlig svårighet icke torde förefinnas för Statskontoret
att i god tid hos Riksgälds-kontoret anmäla behöfliga reqvisitioner å dessa

4 Sammansatta Stats- och Baniko- Utskottets Utlåtande N:o 1.

medel, så att Riksgälds-kontoret kunde sättas i tillfälle att genom uppsårning
hos Riksbanken bereda sig utväg till de reqvirerade medlens utbetalande;
hvarjemte, för den händelse åter att Statskontoret skulle finna
sig nödsakadt att, utan derom på förhand lemnad underrättelse, från
Riksgälds-kontoret reqvirera medel, eller om andra utbetalningar påfordrades
så hastigt, att rådrum icke. vore sistnämnda verk förunnadt
att till deras bestridande använda hos Riksbanken insatta, till återbetalning
uppsagda summor, revisorerne anmärkt, att Riksgälds-kontoret egde att
tillgå sitt kreditiv i Riksbanken, hvarå skedda uttag kunde betäckas i
samma mån de insatta medlen förfölle till betalning.

Genom den utlåning, Riksgälds-kontoret hittills bedrift, hade icke
obetydliga ränteinkomster tillfallit samma verk; och det vore ganska troligt
att, om kontoret finge skyldighet att hos Riksbanken insätta sina behållningar,
denna ränteinkomst blefve mindre än den under förut varande
förhållande kunnat blifva. Men härvid hafva revisorerne erinrat derom
att, äfven om Riksgälds-kontoret för de i Riksbanken insatta medel icke
erhölle någon ränta, staten dock genom en förökad bankovinst återfinge
åtminstone eu betydlig del af Riksgälds-kontorets förlust.

I afseende på möjligheten för Riksgälds-kontoret att hafva penningar
utlemnade på deposition under längre bestämd tid, hafva revisorerne
framhållit, hurusom Riksgälds-kontoret under åren 1871 1874 ut lemna!

ganska betydliga summor mot enskilda penningeanstalters depositionsbevis,
af hvilka summor en icke ringa del varit utestående längre
tid än två år; till upplysning hvarom revisorerne låtit upprätta bifogade
tabell (Bil. Litt. B.) angående under åren 1871, 1872 och 1873 utlemnade
lån.

I sitt utlåtande öfver revisionsberättelsen hafva fullmäktige i Riksgälds-kontoret,
beträffande revisorernes ifrågavarande förslag, hufvudsakligen
anfört (sid. 178—182), hurusom, på sätt redan 1850—1851 års
Riksdags Banko-Utskott anmärkt, de vidt åtskilda och olikartade föremålen
för Bankens och Riksgälds-kontorets verksamhet ådagalade tillfyllest
angelägenheten deraf, att dessa båda verk förvaltades fullkomligt oberoende
af hvarandra, så att styrelsen öfver Riksgälds-kontoret vore från Bankens
sida oförhindrad att, enligt de af Riksdagen utstakade grunder, verka för
det ändamål, som med Riksgälds-kontorets stiftelse öfverensstämde; vid
hvilket förhållande Banken borde i afseende å skyldigheten att infria sina
förbindelser iakttaga enahanda förfarande, ehvad dessa förbindelser inne -

Sammansatta Stats- och B anka* Utskottets Utlåtande N:o 1.

5

hacka af enskilda personer eller af Riksgälds-kontoret eller annat publikt
verk, och sådant, hvad Riksgälds-kontoret anginge, så mycket hellre
som det vore af största vigt, att hvarje sammanblandning af statsverkets
och Bankens åligganden omsorgsfullt undvekes, helst Bankens tillförene
vid flera tillfällen inträffade obestånd städse härledt sig från dess förbindelser
med statsverket.

Beträffande revisorernes anmärkning, att Riksgälds-kontoret kunde
genom sin utlåning sätta sedlar i omlopp, hvilka motverkade Riksbankens
sträfvande att genom indragning af sin lånerörelse minska påtryckningen
på metalliska kassan, hafva fullmäktige erinrat, att Riksgälds-kontoret ej
kunde sätta några andra riksbankssedlar i omlopp än de redan af Riksbanken
utgifna, hvilka representerade en Bankens verkliga skuld och väl
ej, endast derför att de tillhörde Riksgälds-kontoret, torde böra betraktas
på något annat sätt än öfriga af Riksbanken utgifna sedlar. Till Riksbankens
utelöpande sedelstock stode Riksgälds-kontorets behållningar ej
i något annat förhållande än alla öfriga Riksbankens förbindelser. Om
Riksgälds-kontoret betoges rättigheten att disponera dessa behållningar
annorledes än å viss tid eller efter uppsägning, så skulle detta i hög
grad försvåra Riksgälds-kontorets förvaltning, under det, å andra sidan,
fullmäktige ansett, att Riksbanken svårligen skulle kunna af dem draga
någon egentlig vinst. Under tider, då Riksbankens ställning kunde vara
mer eller mindre brydsam, vore nemligen Riksgälds-kontoret ingalunda
i tillfälle att längre tid undvara sina tillgångar.

Den af revisorerne framlagda tabell utvisade ock, att det belopp,
som varit utestående längre tid än två år, utgjort endast nio procent af
den i tabellen upptagna summan, hvaremot det belopp, som måst efter
tre månader och ännu kortare tid indragas, uppgått till fyratio procent
af samma summa. Häraf, likasom af de olika belopp, hvartill dessa förräntade
behållningar å olika tider uppgått, från 1,021,500 _ R:dr till
12,527,308 R:dr 17 öre, kunde slutas, huruvida de egnade sig till begagnande
i Riksbankens jemna lånerörelse eller om icke snarare, på sätt
1872 års Riksdags Stats-Utskott uti sitt i denna del af Riksdagen godkända
memorial N:o 37 mom. 17, med anledning af en likartad framställning,
anfört, den omvexling i Riksbankens rörelse samt de förändringar
i dess lånetillgångars belopp, som dessa medels begagnande till en tillfällig
förstärkning af Riksbankens lånefonder komme att förorsaka, föga
skulle motsvara anspråken på eu allmän låneinrättnings fortfarande och
ändamålsenliga verksamhet.

I alla fall vore det klart, att, om Riksbanken vid ett eller annat
tillfälle behöfde anlita Riksgälds-kontorets behållningar, och Riksgälds -

6 Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

kontoret kunde undvara dera, Riksbanken, utan någon särskild föreskrift
derom, . egde företrädesrätt framför hvarje annan låntagare, likasom &
andi a sidan Riksgälds-kontoret under flera år, till fördel för begge verken,
uteslutande af Riksbanken inköpt valutor till de utländska liqviderna!
Men att förbinda Riksgälds-kontoret att aflemna och Riksbanken att till
förräntning mottaga Riksgälds-kontorets behållningar har synts fullmäktige
föga öfverensstämma med det förhållande, att Riksbanken mera än en gång,
säkerligen på ur Bankens synpunkt fullgoda skäl, afböjt förslag att af
Riksgälds-kontoret mot ränta mottaga depositioner.

Riksgäldskontorets egenskap af ett Riksdagens verk och den omständigheten
att Riksdagen derjemte hade ett annat, men för helt olika
ändamål inrättadt verk, syntes fullmäktige icke kunna utgöra giltig anledning
till inskränkning i Riksgälds-kontorets dispositionsrätt öfver dess
tillgångar. Likasom nästan alla andra offentliga verk och inrättningar
hade Riksgälds-kontoret sin kassa deponerad i Riksbanken, men att i afseende
å förfogandet öfver denna kassa föreskrifva vilkor, allt efter som
Riksbanken förmodades hafva fördel eller olägenhet af medlens qvarstående
eller utlemnande, strede mot naturen af dylika depositioner och
öfverensstärade ej heller med den vid flera tillfällen af Riksdagen uttalade
grundsats, att statens och bankens kreditförhållanden borde vara
fullkomligt afsmida.

På omregleringen af Riksgälds-kontoret kunde enligt fullmäktiges
åsigt förslaget ej utöfva, något inflytande. Det besvär, bokföringen och
förvaltningen af dessa till antalet få och alltid mot de bästa säkerheter
utlemnade lån medförde, vore så ringa, att det ej vid omregleringen kunde
tagas i nämnvärdt betraktande, så mycket mindre som Riksgälds-kontoret
i allt fall ej kunde helt och hållet befrias från medelförräntning. Riksgäldskontoret
hade nemligen, enligt de om statslånen med de utländska
låneöfvertagarne ingångna aftal, kontraktsenlig skyldighet att städse på
säkert och ändamålsenligt sätt göra de till amortissementsfonderna för
statslånen anslagna medel fruktbärande, hvilket äfven vore förutsatt vid
bestämmandet af de årliga rånte- och amorteringsanslagens belopp.

Genom öfverflyttningen till Kong!. Statskontoret af extra statsregleringen
hade svårigheten för Riksgälds-kontoret att till tiden beräkna
sina utgifter icke minskats, utan snarare ökats. Före den i sådant hänseende
vidtagna förändring kommo nemligen reqvisitionerna temligen
jemnt fördelade i mindre belopp, som ej synnerligen inverkade på kontorets
kassaställning. Nu, då de komma från Kongl. Statskontoret, som
för år 1874 haft att från Riksgälds-kontoret uttaga, utom åtskilliga till
belopp ej på förhand bestämda fordringsposter, 10,548,109 R:dr 40 öre,

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N-.o 1. 7

lydde de å betydliga summor, vanligen millioner, och ehuru samband
mellan Stats- och Riksgälds-kontoren under de senare åren ingalunda
saknats, hade det visat sig omöjligt att till tiden beräkna dessa reqvisition
er, af den anledning att Kongl. Statskontoret sjelft, hvars behof i sin
ordning berodde af Arméförvaltningen, Förvaltningen af sjöärendena, Jernvägsstyrelserna
med flera myndigheter, vore urståndsatt att med någon
visshet meddela upplysningar om dessa behof förr än de yppade sig och
reqvisition ingått.

I fråga åter om de till tiden bestämda utgifterna hafva fullmäktige
antydt svårigheten att i en så betydlig penningeförvaltning som Riksgäldskontorets
och med den mängd olika utgifter, kontoret hade att med
på olika och obestämda tider inflytande inkomster bestrida, på förhand
afsätta och afhända sig dispositionsrätten öfver ett visst särskildt belopp
till hvarje särskild utgift. Allt sedan ifrågavarande lånerörelse år 1841
började, hade densamma ej för Riksgälds-kontoret medfört någon den
ringaste förlust eller i minsta mån förorsakat några särskilda omkomstnader,
men den vinst, som deraf beredts kontoret, hade till och med år
1873 uppgått till 6,746,491 R:dr 13 öre. Uppå vidare anförda skäl ansågo
fullmäktige otvifvelaktigt att, såsom revisorerne ock medgåfve, om
kontoret finge skyldighet att hos Riksbanken insätta sina behållningar,
denna ränteinkomst blefve betydligt mindre än den under förut varande
förhållanden kunnat blifva.

Vid det förhållande att en sammanblandning af Riksbankens och
de enskilda bankernas verksamhet ej gerna kunde anses önskvärd, kornme,
i händelse förslaget bifölles, Riksgälds-kontorets behållningar antagligen
att, såsom 1872 års Stats-Utskott erinrat, till betydlig del undandragas
allmänna rörelsen och förblifva hos Riksbanken innestående utan att
kunna användas, i hvilket afseende redan 1856—1858 års Riksdags Statsutskott
påpekat, att, i den mån skattebidragens årliga belopp ökas och
deras utgörande medtager en större andel än förut af landets rörelsekapital,
det måste vara allt vigtigare att tillse, att de medel, som indragas
uti statens kassor, så fort lämpligen ske kan, åter utsläpptes i allmänna
rörelsen; och då det gagnande inflytande på penningeställningen inom
landet, . som Riksgälds-kontorets lånerörelse utöfvat, blifvit vid flera tillfällen
i Stats-Utskottets af Riksdagen godkända utlåtanden vitsordad,
samt det föreslagna upphörandet dermed antagligen skulle förorsaka på
en gång förlust för staten och olägenheter för allmänna rörelsen, hafva
fullmäktige afstyrkt bifall till revisorernes ifrågavarande framställning.

8 Sammansatta Siats- och Banlcö-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.

De af fullmäktige i Riksgälds-kontoret sålunda anförda åsigter liar
Herr Larsson i sin ofvan omförmäld a motion till bemötande upptagit
och dervid till en början, beträffande det af såväl revisorerne som fullmäktige
uppgiga förhållande, att Riksgälds-kontoret under år 1873 på
sin lånerörelse förtjena! icke mindre än 422.111 R:dr 6 öre, anmärkt, att
nettovinsten derå blefve mindre än noll, ty kontoret hade sjelft lånat,
motsvarande kapitalsummor till vida högre ränta än den som erhållits
på de utlemnade lånen. Sålunda hade det danska kapitalet, som indragits,
kostat kontoret 83|10o procent mera än hvartill lånen utlemnats. Att
lyfta deponerade medel hos Riksbanken kunde ingalunda för kontoret
blifva svårare än att hos sina privata låntagare inkassera behöfliga medel.
Fullmäktige hade påstått det vara klart, att om Riksbanken behöfde
kontorets behållningar, skulle densamma ega företrädesrätt framför hvarje
annan låntagare; men hvarföre hade sådant icke inträffat någon enda
gång? Orsaken dertill att fyratio procent af de utlemnade lånen måst
efter tre månader, och ännu kortare tid indragas, vore den, att vissa
låntagare varit nödsakade att oftare omsätta sina handlån, på det de icke
skulle anses mera gynnade än låntagare i allmänhet. Häraf kunde man
dessutom draga den slutsats, att medlen lämpligare kunnat af Riksbanken
förvaltas, ty denna hufvudsakliga låneanstalt med sin elastiska sedelemission
och sin betydliga vexelhandel, skulle alltid hafva lättare att lemna
Riksgälds-kontoret sina behof än de enskilde låntagarne. Den påpekade
omständigheten, att lånerörelsen varierat mellan en å tolf millioner, bevisade
ännu mera, huru nödigt det vore, att så betydande summor icke
gjordes beroende af enskilde personers förmåga att honorera sina förbindelser.
Det skulle deremot ligga en särdeles trygghet, för fullmäktige
att veta, det dylika summor stode inne hos Riksbanken i stället för hos
enskilde bankirer och privata låneanstalter.

Den medelförräntning, som ålåg kontoret på grund af ingångna
kontrakt, skedde enligt motionärens åsigt beqvämligast genom deposition
i Riksbanken, ty dessa medel kunde betraktas som stående fonder, dem
Riksbanken, bättre än kontoret, vore i tillfälle att hålla ute i sin lånerörelse.
Hvarföre det skulle vara mera önskvärd! att sammanblanda pi ivatbankernas
affärer med Riksgälds-kontorets än med Riksbankens, vore
svårt att fatta. Hvarföre icke en ökad bankovinst skulle förmå ersätta
den ränteförlust som drabbade kontoret, ifall dess medel deponerades utan
ränta, hade fullmäktige lemnat alldeles outredt. Satsen strede ock helt
och hållet mot de resultat, Riksbankens förvaltning de senare åren visat.
Fullmäktiges åsigt, att bankens förmåga att mottaga enskildes besparin -

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

gar skulle, om förslaget antoges, betydligt minskas, äfvensom att
Riksgälds-kontorets behållningar komrae att undandragas allmänna rörelsen
utan att af Riksbanken kunna användas, strede jemväl mot all hittills
vunnen erfarenhet, ty om någon skulle kunna använda deponerade medel,
så måste det just vara Riksbanken, som hade förmåga att med egen
sedelemission möta oförutsedda uttagningar i långt vidsträcktare mån än
någon annan penningeanstalt. Då vården om och förräntandet af Riksgäldskontorets
öfverskottsmedel synts motionären kunna med all trygghet
öfverlemnas åt Riksbanken, då bifall till revisorernes framställning skulle
betydligt underlätta Riksgälds-kontorets förvaltning, samt då Riksgäldskontorets
lånerörelse icke stode i något samband med kontorets ändamål,
hade motionären häraf föranledts väcka sitt ofvan omförmälda förslag.

Vid behandlingen af revisorernes och Herr Larssons ifrågavarande
framställningar syntes det Utskottet i första rummet klart att, derest ett
bifall till hvad sålunda blifvit föreslaget kunde för Riksbanken medföra
olägenheter, det ej borde ifrågakomma att föreslå Riksdagen att å framställningarne
göra afseende, hvaremot, om förfogandet på det föreslagna
sättet öfver ifrågavarande, under Riksdagens egen disposition varande
behållningar kunde lända till Riksbankens fördel, förslagen utan tvifvel
borde uppmärksammas.

Utskottet har derföre funnit nödigt att af fullmäktige i Riksbanken
begära utlåtande i ämnet; och då detta af fullmäktige afgifna yttrande
synts Utskottet förtjena synnerligt afseende och förty böra komma till
Riksdagens kännedom, har Utskottet ansett lämpligt att detsamma i dess
helhet här meddela; varande yttrandet af följande innehåll:

»Fullmäktige, som icke anse sig behöfva ingå i pröfning af spörsmålet,
huruvida den fullmäktige i Riksgälds-kontoret åliggande förvaltning
af Riksgälds-kontorets medel och tillhörigheter bör anses med nödvändighet
innefatta skyldighet att för medlens fruktbargörande anlita
flere bankirinrättningar samt för hvar och en af dessa pröfva erbjudna
säkerheter, eller om Riksdagen eger rätt att i de särskilda reglementen,
hvarefter förvaltningen skall handhafvas, medelst föreskrift om medlens
insättning i Riksbanken befria fullmäktige i Riksgälds-kontoret från detta
med deras öfriga åligganden föga sammanhängande bestyr, tillåta sig
först framhålla att, beträffande rätta sättet för utlåningen af RiksgäldsBih.
till Riksd. Prof. 1875. 4 Samt. 2 Afä. 1 Raft. 2

10

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

kontorets tillgängliga behållningar, är, efter deras uppfattning, frågan
rätteligen den, huruvida den bankrörelse, hvartill dessa till Riksdagens
förfogande stående medel af Riksgälds-kontoret utlemnas, bör åt Riksdagen
drifvas af Riksbanken, dess egen bankinrättning, eller af åtskilliga
enskilda bankinrättningar.

Pröfvas denna fråga ur den synpunkten, att största möjliga trygghet
bör Riksdagen beredas för de utlemnade inedlens återfående, torde
väl ej kunna bestridas, att Riksdagen sjelf derutinnan ej kan hysa större
förtroende till någon som helst annan bankinrättning, än till den, hvars
förvaltning han har i sin egen hand, och hvars ojemförligt rikare kapitaltillgång
lemnar större borgen för medlens trygghet, än någon enskild
bankinrättning kan erbjuda.

Ser man åter frågan ur den synpunkten, att största möjliga fördel
bör Riksdagen beredas af de medel, om hvilkas användning till statsutgifter
ej genast kan förfogas, vill det ock synas, som om denna fördel
borde blifva större, när vinsten af den med dessa medel drifna bankrörelse
tillfaller Riksdagens egen bank, än då den öfverlåtes åt enskilda
bankinrättningar. Det är nemligen uppenbart, att huru stor frihet fullmäktige
i Riksgälds-kontoret än må ega att förvalta kontorets behållningar,
i någon verklig bankrörelse med all den mångartade verksamhet, som
för dess vinstgifvande drift erfordras, kunna de dock icke inlåta sig;
deras uppgift måste i hvarje händelse inskränkas till att i flere eller färre
bankinrättningar, helst så få som möjligt, deponera penningarne mot
största möjliga ränta och bästa möjliga säkerheter. Den Riksdagen häraf
tillflytande fördel är den sålunda erhållna depositionsräntan. Men klart
är, att hvarje bankir eller bankinrättning, som af Riksgälds-kontoret mot
ränta upplånar penningar, gör detta allenast under förutsättning att i sin
rörelse kunna bankmessigt använda medlen, d. v. s. att i skilnaden mellan
upp- och utlåningsräntan bereda sig en skälig vinst. Det torde då
med fog kunna sättas i fråga, hvarföre Riksdagen skulle nöja sig med
den ränta, hvilken Riksgälds-kontoret såsom deponent kan betinga sig, när
han har en egen bank, som väl bör antagas kunna i sin rörelse af dessa
medel åt Riksdagen bereda äfven den vinst, hvilken nu tillfaller de enskilde
låntagande bankerna; hvarför, när Riksgälds-kontoret för närvarande
betingar sig 5 procent å de utlånta medlen, hvilka af de enskilda kreditinrättningarne
åter utlånas mot procent till 7 procent, Riksdagen ej
heller skulle låta Riksbanken använda dem i sin bankutlåning till ö1^ å
G procent och sålunda sjelf tillgodogöra sig denna högre vinst. De millioner,
Riksgälds-kontoret har disponibla, äro för penningemarknaden fullkomligt
lika behöfliga och begärliga, vare sig de åt allmänheten erbjudas

Sammansatta Stats- Och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

11

af Riksbanken eller af ett tiotal enskilda banker, och de nu gällande
stadgarne för utlåningen i Riksbanken lägga intet hinder i vägen för
deras utlemnande i rörelsen på för hvarje affärsman fullt antagliga vilkor.
Det torde till och med kunna antagas, att i afseende å lånevilkor
och räntesatser allmänheten ofta nog skulle finna sig mera belåten med
Riksbankens utlåning af Riksgälds-kontorets depositionsmedel än med att
uppsöka dem i andra kreditanstalter.

Betraktas slutligen frågan ur den synpunkten, att Riksgälds-kontorets
behållningar, använda i lånerörelse, kunna utöfva ett stundom ganska
betydligt inflytande på penningemarknaden, så förefaller det fullmäktige,
som om det äfven derutinnan ej vore lämpligt att på tvänne af hvarandra
oberoende inrättningar fördela en verksamhet, hvars betydelse så
för Riksdagen som för landet beror på planmessigheten och följdriktigheten
i dess utöfvande. Det behöfver ej befaras, att de millioner, Riksgäldskontoret
kunde komma att öfverlemna, skulle öfver höfvan betunga
bankofullmäktige, men väl skulle desse uti rätten att sjelfve i första
hand disponera öfver dessa medel finna en större trygghet mot oberäkneliga
kastningar i penningemarknaden, då de hade i sin makt att bestämma
öfver vilkoren för användandet åtminstone af all den del af
landets kapitaltillgång, som Riksdagen disponerade. Den osunda öfverspekulation,
som i hvarje land periodvis framkallar kriser och förlägenheter,
beror visserligen på helt andra förhållanden än en eller flere bankers
operationer, men onekligt är, att den kan af en eller flere öfver stora
kapitaltillgångar förfogande kreditinrättningar antingen befrämjas eller
hållas tillbaka, allt efter måttet af det omdöme och arten af det intresse,
som leder de kreditbeviljande inrättningarnes styrelser. Och då öfverspekulationens
och krisernas vanliga följd, behofvet att med klingande
valuta gälda förbindelserna till utlandet, direkt inverkar på Riksbankens
metalliska kassa, då bankofullmäktige bära ansvaret för vidmakthållandet
af denna landets metalliska reserv, måste de äfven hafva ett stort intresse
vid alla de operationer, hvarigenom på ett eller annat sätt landets
kapitalförhållanden bestämmas. De till utlåning användbara kapitaltillgångar,
hvaröfver Riksdagen förfogar, utgöra visserligen endast en och
en ej särdeles stor del af hela landets rörliga kapital, men så vidt deras
betydelse når, så långt böra ock vilkoren för deras användning i rörelsen
bestämmas af den Riksdagens inrättning, å hvars ställning denna deras
användning mest inverkar.

Om derför å ena sidan den grundsatsen bör vidhållas, att hvarje
offentlig inrättning skall svara för sin egen förvaltning och sjelf draga
de förmåner eller förluster, som uppstå af dess rörelse, är det å andra

F 12

Sammansatta Stats- och Banko- Utskottets Utlåtande N:o 1.

sidan ej mindre vigtig!, att de offentliga inrättningarne, hvilkas uppgift
dock ytterst är att samverka för ett gemensamt mål, ej i sin verksamhet
träda hvarandra i vägen, eller att ej det ena verket, genom ensidigt
fasthållande af egna syften, inskränker och motverkar det andra verkets
uppgifter. De tider äro förbi, då Riksgälds-kontorets fullmäktige af intresse
för kontorets fördelar å vexelbörsen uppträdde såsom medtäflare med
Riksbanken ; det har funnits icke innebära någon verklig fördel för de
båda verkens principal, Riksdagen, att det ena sålunda, till egen ensidig
fördel, gått utom sin egentliga uppgift och, Riksgälds-kontoret låter numera
Riksbanken helt och hållet åt sig besörja de utländska liqviderna.
På samma sätt föreställa sig fullmäktige, att så väl Riksdagen som landet
skulle hafva sin största fördel deraf, att, då de Riksgälds-kontorets medel,
som till statens utgifter ej för tillfället behöfvas, icke anses böra skrinläggas,
utan tjena till underlättande af allmänna rörelsen, sådant lämpligast
skulle ske genom utlåning omedelbart från Riksbanken; och om de
vilkor, som dervid kunde Riksgälds-kontoret beviljas, icke blefve för detta
kontor fullt så förmånliga, som de, hvilka nu inedgifvas af enskilda inrättningar,
komme dock, alldeles såsom fallet är med vexelaffärerna,
Riksdagens och landets fördel af medlens fruktbargörande på detta sätt
att i det hela blifva större, på samma gång Riksbanken, genom ett större
inflytande öfver penningemarknaden, vunne mera stadgad förmåga att rätt
fylla sina uppgifter.

Af anförda skäl anse sig fullmäktige för sin del böra tillstyrka,
att Riksgälds-kontorets för löpande utgifter ej behöfliga medel skola, på
de vilkor i afseende på ränta och uppsägningstid, som för insättningar i
Riksbanken på despositionsräkning äro för tiden gällande, eller, der dessa
ej finnas för Riksgälds-kontoret lämpliga, kunna emellan fullmäktige i de
båda inrättningarne öfverenskommas, hos Riksbanken^insättas».§

Utskottet delar dessa af bankofullmäktige uttalade åsigter. Att
det, såsom påstådt blifvit, skulle vara för Riksbanken svårare än det
varit för Riksgälds-kontoret att göra Riksgälds-kontorets behållningar fruktbärande
och låta dem komma allmänna rörelsen till godo, har Utskottet
svårt att inse. De lagar, enligt hvilka penningen söker sig väg dit, der
den behöfves, lära ej röna någon inverkan af den ifrågasatta öfverflyttningen
till Riksbanken af Riksgälds-kontorets lånerörelse, och den vidsträckta
öfversigt öfver vår penningemarknad, som bankofullmäktiges ställning

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1. 13

förlänar dem, torde städse lätt sätta dem i tillfälle att med ifrågavarande
medel underlätta den allmänna rörelsen, der denna behöfver dem.

Den utveckling, landets penningerörelse och industri på senare
tider tagit, ställer naturligtvis ökade anspråk på Riksbanken, lika väl
som på hvarje annan penningeinrättning, och en utvidgning af Riksbankens
depositionsrörelse, på sätt föreslaget blifvit, synes Utskottet vara ett
särdeles lämpligt sätt för Riksbanken att lättare möta dessa anspråk;
på samma gång från Riksgälds-kontorets sida hinder för åtgärden ej synes
kunna möta.

Det är möjligt att de allmänna vilkoren för insättningar i Riksbanken
på depositionsräkning ej alltid kunna finnas för Riksgälds-kontoret
lämpliga, särskilt i afseende å tiden för uppsägning till återbetalning af
deponerade medel, hvilken tid ofta torde behöfva betydligt förkortas;
men det af bankofullmäktige tillstyrkta beslut innefattar ock en utväg
att genom särskild öfverenskommelse undanrödja denna svårighet.

Det är vidare klart, att en lånerörelse, som varat så länge och
tidtals varit så omfattande som Riksgälds-kontorets, måste hafva varit
ganska djupt ingripande och att en förändring derutinnan således endast
med mycken varsamhet bör sättas i verket. Utskottet har derför ansett
de medel, Riksgälds-kontoret för närvarande har utlånade, ock böra af
kontoret sjelft indragas inom en ej allt för kort tid, hvilken Utskottet
ansett böra bestämmas till senast slutet af år 1876.

Riksgälds-kontoret har, på sätt ofvan blifvit antydt, ej blott genom
utlåning, utan äfven genom inköp af obligationer, egt göra sina tillgångar
räntebärande. Vid denna senare rätt har Utskottet ansett fullmäktige
i Riksgälds-kontoret böra bibehållas, särskildt med afseende å den
omständigheten att vissa af de upptagna statslånen amorteras icke genom
utlottning, utan genom uppköp af obligationer, och det vid sådant förhållande
ej kan vara lämpligt att sätta fullmäktige ur stånd att genom
inköp vid passande tillfällen förskaffa kontoret, bland andra, sådana obligationer,
som kunna till omförmälda ändamål användas.

Slutligen är det en gifven följd af den ifrågasatta förändringen att,
då fullmäktige i Riksgälds-kontoret skola åläggas i Riksbanken på deposition
insätta kontorets behållningar, Riksbanken ock måste förklaras skyldig
att dem mottaga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,
Do) att Riksgälds-kontorets för löpande utgifter ej behöfliga
medel skola, på de vilkor i afseende å ränta och uppsägningstid,
som för insättningar i Riksbanken på depositionsräkning
äro för tiden gällande eller, der dessa

14

Sammansatta Stats- och BanJco-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.

ej finnas för Riksgälds-kontoret lämpliga, kunna emellan
Fullmäktige i de båda inrättningarne öfverenskommas,
hos Riksbanken insättas; egande dock Fullmäktige i
Riksgälds-kontoret jemväl att för sådana medel uppköpa
antagliga obligationer, som förfalla inom viss bestämd
tid och anses kunna utan svårighet och kapitalförlust
vid inträffande behof föryttras.

I händelse Riksdagen bifaller hvad sålunda blifvit af Utskottet
föreslaget, hemställer Utskottet vidare,

2:o) att åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret måtte uppdragas
att senast inom utgången af år 1876 å lämpliga
tider indraga de belopp, Riksgälds-kontoret för närvarande
har utlånade mot skuldförbindelser och depositionsbevis;
och

3:o) att Stats-Utskottet och Banko-Utskottet måtte erhålla
uppdrag att, hvardera i hvad på det ankommer, hos
Riksdagen föreslå de ändringar i Riksgälds-kontorets
och Riksbankens reglementen, som af beslutet kunna
blifva en följd.

Stockholm den 27 April 1875.

På Sammansatta Utskottets vägnar:

J. STJERNBILD.

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

15

Reservation:

af Herrar Friherre J. Stjernblad, C. Ekman, C. Hammarhjelm och
J. J. Ekman, af följande innehåll:

jR$y"»Från Utskottets beslut i fråga om öfverflyttning till Riksbanken af
Riksgälds-kontorets utlåningsrörelse hafva undertecknade varit af skiljaktig
mening. J

Den synpunkt, hvarur revisorerne och motionären Herr C. A. Larsson
framstält ifrågavarande förslag, är endast och allenast Riksbankens,
icke landets i dess helhet och det allmännas, hvars fördelar eller olägenheter
af förslagets antagande likväl synas böra i främsta rummet ta^as
i betraktande.

Men äfven för Riksbanken synes förslaget oss ej kunna medföra
någon verklig fördel. Den tanke, som legat till grund för framställningen
och som af revisorerne sjelfva betecknats såsom ett »hufvudskål», är det
menliga inflytande. Riksgälds-kontorets utlåning skulle kunna utöfva på
Riksbankens metalliska kassa. Det är ju dock alldeles klart, att de enda
riksbankssedlar, Riksgälds-kontoret karl sätta i omlopp, äro do vedan eif
Riksbanken utgifna. Allt för bedröfligt vore, om Riksbankens metalliska
kassa skulle behöfva skyddas genom några åtgärder, afsedda att minska
den dispositionsrätt öfver Bankens utgifna sedlar, som dessas innehafvare
kunna vilja begagna, men det finnes också ej det ringaste skäl till en
sådan fruktan eller det minsta behof att i denna riktning fatta ett beslut
sådant som det föreslagna. Det är genom minskning i Bankens egen sedelemission,
men icke genom prohibitiva åtgärder i afseende å de redan utsläppta
sedlarne som Bankens metalliska kassa kan och bör skyddas.

Fn banks naturliga styrka måste ligga deri att dess rörelse är jemn,
fri från rubbningar och att dess styrelse har fria händer att genom lämpligt
afpassande af förhållandet mellan in- och utlåningen reglera dess verksamhet.
Ingenting kan vid sådant förhållande vara otjenligare än att,
såsom föreslaget blifvit, ålägga Banken att, utan ringaste afseende på
belopp eller egna behof, mottaga depositioner af medel, om hvilka det
äi. omöjligt att beräkna huru länge de kunna få hos Banken qvarstå.
Riksdagen har ock, vid bedömandet af likartade förslag, ständigt, med
vitsordande af det stora gagn, Kontorets lånerörelse medfört, betonat
att en öfverflyttning deraf till Riksbanken skulle för denna medföra rubbningar,
som satte Banken ur stånd att motsvara de anspråk på en jemn
och sund verksamhet, allmänheten kunde på Banken ställa.

Det torde i sådant afseende vara nog att påpeka den stora skilnad
som förefinnes och uppkommer mellan öfverlemnande af Riksgälds -

16

Sammansätta Stats- och Banleo-blslcottcts matande B:o 1.

kontorets stundom högst betydliga behållningar till en enda penninginrättnino-,
Riksbanken, och deras utlåning till en mängd sådana. Den fara, som
ligger i det oförutsedt påkommande behofvet af deras hastiga indragning,
blir nemligen i senare fallet så fördelad, att den nära nog försvinner, oc
Riksgälds-kontorets indragningar af dess lånefordringar hafva ock aldrig
förorsakat rubbningar i penningemarknaden.

Riksgälds-kontorets medel kunna ej utlånas annorledes än pa mycket
kort uppsägningstid. Nära hälften, eller 4,796,000 kronor, af dess för
närvarande utlånta tillgångar äro utlemnade på fjorton dagars eller ännu
kortare tids uppsägning, allt det öfriga, eller 5,399,000 kronor, på endast,
en månads uppsägning. För en bank blir det svårt och farligt att på så
kort tid från ett håll mottaga så betydliga belopp; men flera banker
kunna utan risk mottaga dem, fördelade i en mängd mindre summor.
En plötslig indragning af dessa stora belopp utöfvar, om en bank innehar
dem, en störande, men på flera banker ingen verkan..

Riksgälds-kontorets behållningar äro utlånade till banker i alla olika
delar af landet. En sådan spridning tro vi Riksbanken ej kunna bereda
dessa medel.

Den mängd mindre landsortsbanker, som i Riksgälds-kontoret fått
upptaga lån mot den solidariska bankens skuldförbindelse och samtliga
dess styrelseledamöters personliga borgen, skulle nemligen efter all anledning
icke kunna på lika sätt och mot en sådan säkerhet i Riksbanken
erhålla lån, utan blifva stängda från detta sätt för fyllande af deras behof:
om till nytta eller skada för deras orter är lätt att inse.

De större bankerna åter, som hafva lätt tillgång till hypotek för
sina lån, komme säkerligen att hellre begagna dessa säkerheter för att
med utländska krediter eller på annat sätt fylla sina tillfälliga lånebehot
än de i sådant afseende anlitade Riksbankens fonder.

Nu kan man härvid invända, att Riksbanken kan förränta ifrågavarande
medel på annat sätt än genom utlåning till de enskilda bankeina.
Ja visserligen, åtminstone till en del, men ingalunda till samma nytta
för landet i dess helhet som Riksgälds-kontorets utlåning medför. 1}
hvarje bank, äfven Riksbanken, har sitt begränsade, naturliga område, och
Riksbanken ensam kan icke med dessa rnedel^ göra landet samma gagn
som den mängd banker, hvilka äro Kontorets låntagare.

Bankofullmäktige i sitt utlåtande i ämnet tala först om den trygghet
för medlens återfående, förslagets antagande .skulle erbjuda. Denna
frågas uppkastande har visserligen varit öfverflödigt, vid det förhållande
att under de tretiofyra år, Kontorets lånerörelse bedrifvits, ej ett enda

öre

Sammansatta Stats- och Banico-Utskottets Utlåtande N:o 1.

17

öre derpå förlorats, men, om den framställes, tro vi ej, att svaret ovilkorligen
blir det afgifna. Riksbanken mottager naturligtvis ej dessa medel
för att hafva dem liggande i sitt säkra förvar, utan utlånar dem, och
då Riksbankens förlust, lika väl som Riksgälds-kontorets, är Riksdagens
förlust, torde den risk som, oaktadt all den skicklighet och försigtighet, hvarmed
Riksbanken må skötas, måste uppkomma af medlens användande på
detta sätt direkt i en bankrörelse, vara minst lika stor som den, hvilken
varit förenad med deras hittills, utan den ringaste förlust, skedda utlåning
genom Riksgälds-kontoret, hvilken bör ske och sker, icke, såsom
Bankofullmäktige antyda, till så få bankinrättningar som möjligt, utan
till så många sådana som möjligt.

I någon verklig bankrörelse, erinra Bankofullmäktige vidare, kunna
Riksgäldsfullmäktige ej inlåta sig. Denna anmärkning är fullkomligt riktig,
men den talar mot, icke för det väckta förslaget. Dessa, staten tillhöriga
och till statsutgifter afsedda medel böra nemligen icke, såsom Bankofullrnäktige
utlofva, användas för att genom den med dessa medel
drifna bankrörelse bereda Riksdagen en bankvinst, hvilket är något helt
annat än den förräntning af dem, som för närvarande beredes genom
andra bankinrättningar och på dessas, icke det allmännas, risk. Det
har under långa tider varit en erkänd grundsats, att staten och dess
medel böra vara fullkomligt afskilda från Bankens kreditförhållanden,
och både erfarenhets- och förnuftsskäl tala alltför tydligt för bevarande
af denna grundsats för att det skulle behöfvas att nu vidare förklara
densamma eller ådagalägga det betänkliga i att bryta emot den.

Riksbankens verkliga depositionsrörelse, den som är grundad på
frivilligt deponerade besparingar, skulle tydligen af förslagets antagande
lida intrång i stället för att ökas. Ju större belopp Banken måst af
Riksgälds-kontoret mottaga eller, såsom vid förestående indragningar af
statslån, väntade att få till sig öfverlemnade för tillfällig förräntning,
desto svårare blefve det naturligtvis för Banken att af allmänheten mottaga
de medel, som för säker placering komme att af densamma Banken
erbjudas.

Om således enligt vår åsigt, hvarför vi nu sökt gifva skäl, Riksbanken
ej skulle hafva någon verklig eller annat än en ytterst tillfällig
fördel af bifall till Utskottets förslag, utan snarare komma att deraf försvagas,
så är det å andra sidan säkert, att Riksgälds-kontoret, som i
denna fråga torde vara rätta vederbörande, deraf skulle röna både olägenheter
och förluster, såsom dess fullmäktige i sitt utlåtande ådagalagt.

Vid frågans skärskådande ur Riksgälds-kontorets synpunkt möter
Bih. Ull BiJcsd. Prof. 1875. 4 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 3

18

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

till eu början Grundlagen, som i § 71 Riksdags-ordningen stadgar, att
sju fullmäktige i Riksgälds-kontoret skola jemlik^ särskilda reglementen
förvalta Riksgälds-kontorets medel och tillhörigheter. Om ifrågavarande
förslag, som afser, att den allra betydligaste delen af Riksgälds-kontorets
medel och tillhörigheter skall förvaltas, icke af fullmäktige i Riksgäldskontoret,
utan af fullmäktige i Riksbanken, än skulle öfverensstämma
med nämnda grundlagsbuds bokstaf, visst är, att det strider mot dess anda
och mening.

En regel, som Riksdagen noga hållit på och som i förvaltningen
på senare tider allt mera dels på Riksdagens yrkande och dels med
dess bifall genomförts och tillämpats, är den, att hvarje statens eller det
allmännas verk bör sjelft visa resultaten af sin verksamhet. Man har ej
tvekat att genomföra denna grundsats äfven då ett betydligt besvär deraf
vållats för en och annan öfrig gren af förvaltningen, och vid denna riksdag
har den vunnit tillämpning just med afseende å förhållandet mellan
Riksbanken och Riksgälds-kontoret, som för sitt kreditiv i Riksbanken hittills
betalt endast 4 procent, eller något lägre ränta än den vanliga, ett
förhållande, som, i enlighet med Bankofullmäktiges yttrande, af BankoUtskottet
i dess af Riksdagen gillade Memorial n:o 16 förklarats »icke stå
till sammans med den af Riksdagen i öfrigt fasthållna grundats, att hvarje
statens verk skall sjelft uppbära fulla inkomsterna af sin rörelse, hvaraf
ock ansetts följa, att Riksbanken i hvarje beröring med andra verk borde
utan någon lindring erlägga alla de afgifter, som till dem lagligen skola
utgå; Och då Riksgälds-kontorets rätt till begagnande af Riksbankens medel
utan full ersättning lika litet syntes med denna grundsats öfverensstämma,
utan endast ledde dertill, att den ena eller andra inrättningens
ställning och förhållande kunde på bekostnad af eller till orättmätig förmån
för den andra framstå ofördelaktigare eller gynsammare än den
borde vara», har- Utskottet i detta afseende tillstyrkt den af Riksdagen
sedermera beslutade ändring.

Dessa tänkvärda ord och ett konseqvent genomförande af den i dem
uttalade grundsats leda ingalunda dertill, att Riksgälds-kontoret ej skulle
få »sjelft uppbära fulla inkomsterna af sin rörelse», utan afstå från sin
hittills vunna betydliga ränteinkomst och nöja sig med den säkert flera
procent lägre ränta, Riksbanken kan vilja å dess deponerade medel lemna,
hvarigenom utan tvifvel Riksgäldskontorets ställning komme att till Riksbankens
förmån »framstå ofördelaktigare» och Riksbankens ställning att
på Riksgäldskontorets bekostnad »framstå gynsammare än den borde vara».
Må hädanefter som hittills hvart och ett af'' dessa verk sjelft få sköta sina
egna affärer och allra minst ändring göras i ett förhållande, som ej visats

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

19

hafva föranledt någon den ringaste olägenhet, men väl medfört betydliga
inkomster för staten och fördelar för det allmänna!

Den omgång, som skulle föranledas deraf att Riksgälds-kontoret
måste först vända sig till Riksbanken för att göra sina uppsägningar och
derefter Riksbanken i sin ordning vända sig till sina låntagare för medlens
indragning, synes ock föga öfverensstämma med en annan grundsats,
som Riksdagen städse tillämpat, nemligen vinnande af all möjlig enkelhet
och omedelbarhet vid ärendens behandling.

Vi hålla före, att Riksdagen bör hafva mycket talande skäl, och
vida kraftigare än de få, som till stöd för förslaget anförts, för att fråntaga
en af Riksdagen sjelf tillsatt styrelse, mot dess afstyrkande, den fria
dispositionsrätten öfver det verks tillgångar, den har till sin uppgift att
förvalta. Det har anmärkts, att Riksgälds-kontorets utlåning skulle föga
sammanhänga med dess Fullmäktiges öfriga åligganden. För vår del
hafva vi en annan åsigt. Det kan enligt vår mening ej finnas något naturligare
än att det Riksdagens verk, som verkställer statens upplåning,
också har att tillse, huru de upplånta medlen, till dess de slutligen användas,
under tiden skola förräntas. Det är naturligt, att frågan härom
måste ej obetydligt inverka på tiden och sättet för upplåningen och att
Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, då de välja lämpligaste tiden för att
göra upplåningen så billig som möjlig, befinna sig i en helt annan ställning
om de veta, att de indragna medlen, till dess de behöfvas, kunna
af dem göras fruktbärande, än om de nödgas befara, att deras låneoperation,
om än i och för sig gynsam, kommer att ådraga Riksgälds-kontoret
en ränteutgift för de utsläppta obligationerna, som antingen alls icke eller
endast till mindre del komme att motsvaras af en ränteinkomst.

Vi kunna således ej gilla det väckta förslaget. Deremot har det
visat sig, att en frivillig samverkan mellan de båda verken, såsom i fråga
om vexelrörelsen, varit för dem begge fördelaktig, och detta gynsarnma
förhållande skulle, enligt vår mening, vinna en än vidsträcktare tillämpning,
om Fullmäktige i Riksgälds-kontoret uttryckligen förklarades ega att,
efter öfverenskommelse med Riksbanken, hos denna på deposition insätta
medel. Man vore derigenom tryggad för att Riksbanken ej komme att
nödgas mottaga mera än den sjelf kunde förränta, och Riksgälds-kontoret
komme ej att onödigtvis underkastas ränteförluster.

Vi få derför vördsammast hemställa, att, med afslag å Utskottets
förslag, Riksdagen måtte besluta,

att Fullmäktige i Riksgälds-kontoret må bemyndigas att,
jemte bibehållande af de i § 37 af Riksgälds-kontorets

20

Sammansatta Stats- och Banlco-Utskottets Utlåtande N:o 1.

reglemente stadgade sätt för förräntning af kontorets
behållningar, efter öfverenskommelse med Fullmäktige
i Riksbanken göra kontorets medel och behållningar
fruktbärande jemväl genom deras insättning mot ränta
i Riksbanken; Och torde, om denna vår hemställan bifalles,
åt Stats-Utskottet uppdragas att föreslå den ändring
i Riksgälds-kontorets reglemente, som häraf kan
blifva en följd.»

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1875.

Bil. Litt. i

Uppgift å de belopp, som utaf Riksgälds-kontorets disponibla kontanta behållning, genom uppköpta obligationer eller utgifna lån, tills ridare
blifvit förräntade och hållits allmänna rörelsen till hända, äfvensom å den, enligt Riksgälds-kontorets räkenskaper, härigenom uppkomna räntevinst
för tiden från medlet af år 1841 till och med år 1873.

Från Riksgälds-kontoret
utbetalda medel.

Summa.

Å dessa
medel upp
kommen

räntevinst

Vid årets slut tills vidare förräntade medel.

För uppköpta
obligationer.

För belånade

obligationer eller

andra skuld-förbindelser.

emot 6 proc.

emot 51 proc.

emot 5 proc.

emot 4i proc.

emot 4 proc.

emot 3£ proc.

Summa.

År

1841 (sednare halfåret)....................................

1,237,800

1,237,800

19,247

94

337,800-

900,000

_-

1,237,800-

))

1842 ........................................................................

1,479,533

33

1,798,725

—

3,278,258

33

99,584

61

—

——

928,125

—

303,000

3,080,666

67

—

4,311,791

67

»

1843 ......................................................................

1,178,925

—

821,925

—

2,000,850

219,713

57

—

—-

——

874,125

—

1,153,875

3,390,883

33

——

5,418,883

33

))

1844 ....................................................................

—

—

—

—

—

—

214,585

87

—

—

—

—

869,625

—

1,153,875

2,861,883

33

4,885,383

33

))

1845 ......................................................................

319,800

—

63,000

—

382,800

192,425

25

—

—

—

—

166,500

—

1,281,375

—

2,128,850

—

—

3,576,725

*

1846 ........................................................................

310,350

—

8,550

—

318,900

—

122,339

48

—

—

—

•—

95,850

—

1,566,375

884,000

—

—

2,546,225

—

1)

1847 ......,.................................................................

——

—

—

—

—

87,740

58

—

—

—

39,000

—

1,320,375

—

—

—

1,359,375

.

))

1848 ......................................................................

—

—

---

—

—

59,113

44

—

——

—

9,000

—

1,012,500

—

—

1,021,500

—

»

1849 ........................................................................

955,500

—

419,100

—

1,374,600

75,746

45

—

—

—

—

287,400

—

1,452,000

—

—

—

—

1,739,400

—

))

1850 ........................................................................

567,825

—

3,750

—

571,575

—

88,853

25

—

—

297,000

—

1,767,825

—

—

—

—

2,064,825

—

))

1851........................................................................

1,369,500

—

16,200

—

1,385,700

123,013

99

—

—

—

139,500

—

3,032,325

—

—

—

3,171,825

—

))

1852 ........................................................................

1,918,875

8,250

—

1,927,125

—

199,625

73

—

—

—

—

133,500

—

4,251,075

—

—

—

4,384,575

—

))

1853 ......................................................................

651,900

—

138,150

—

790,050

—

218,536

73

—

123,000

—

4,706,475

—

—

4,829,475

—

))

1854 .......................................................................

---

—

---

—

—

164,247

62

---

—

-—

115,500

—

2,640,300

—

—

—

—

2,755,800

—

))

1855 ........................................................................

—

—

—

—

114,280

61

—

—

—

—

1,831,125

■—-

—

1,831,125

—

))

1856 .......................................................................

2,916,536

—

664,050

—

3,580,586

—

132,781

25

---

—

—

495,000

—

2,584,575

—

2,153,105

50

—

5,232,680

50

»

1857 .......................................................................

3,600

—

3,968,800

—

3,972,400

—

159,324

58

—

---

—

3,368,800

—

95,100

—

455

—

—

3,464,355

—

))

1858 ............................................................

786,438

20

7,875,800

—

8,662,238

20

320,647

54

2,826,500

—

•--

—

2,175,148

37

796,902

53

28,990

67

—

5,827,541

57

»

1859 .....................................................................

—

—

5,341,000

—

5,341,000

—

229,092

47

2,612,400

—

——

—

702,748

37

28,990

67

795,141

9

—

—

4,139,280

13

))

1860 ..........................................................

—

—

8,448,700

—

8,448,700

310,983

98

1,400,000

—

——

—

5,074,900

—

785,327

36

28,990

67

7,289,218

3

))

1861......................................................................

277,500

—

3,516,000

—

3,793,500

453,710

5

972,500

—

—

—

8,976,200

—

1,053,768

53

25,099

44

—

11,027,567

97

»

1862.......................................................................

—

—

7,233,200

—

7,233,200

465,704

55

642,500

—

—

7,807,700

—

1,016,708

6

25,099

44

9,492,007

50

))

1863 ........................................................................

68,528

44

5,842,600

—

5,911,128

44

378,570

65

600,000

—

—

3,536,000

—

940,722

88

50,402

36

5,127,125

24

))

1864 .....................................................................

290,081

36

3,810,112

50

4,100,193

86

278,997

42

3,072,508

33

—

133,000

—

1,188,121

87

50,402

36

700

4,444,732

56

))

1865 .......................................................................

2,116

—

6,893,100

—

6,895,216

258,895

5

624,500

—

—

—

—

1,162,537

10

50,402

36

700

1,838,139

46

))

1866 ......................................................................

27,000

-—

2,054,112

50

2,081,112

50

142,155

91

360,000

—

---

—

—

1,147,438

58

50,402

36

700

1,558,540

94

))

1867 .....................................................................

7,200

—

1,950,000

—

1,957,200

—

101,768

79

50,000

—

465,000

—

—

—

1,103,689

38

56,305

28

700

1,675,694

66

))

1868 .......................................................................

—

5,365,000

•—

5,365,000

147,093

58

—

—

1,700,000

—

801,500

—

1,065,260

60

428,555

28

700

3,996,015

88

))

1869 ........................................................................

37,280

—

300,000

—

337,280

158,152

74

—

350,000

—

51,500

1,035,204

5

377,625

34

1,814,329

39

))

1870 ........................................................................

384,543

14

1,220,000

—

1,604,543

14

98,847

57

—

—

393,023

14

1,156,100

62

410,090

14

1,959,213

90

))

1871 .....................................................................

441,549

67

11,111,500

—

11,553,049

67

246,312

54

—

-—

254,761

50

1,720,208

37

7,659,105

56

—

9,634,075

43

))

1872 ...................................................................

1,292,608

65

11,446,000

—

12,738,608

65

442,286

28

—

—

91,025

2,186,218

39

10,250,064

78

12,527,308

17

))

1873 ........................................................................

512,852

75

5,456,666

67

5,969,519

42

422,111

6

i

I

2,968,403

25

2,404,132

95

556,494

50

---

5,929,030

70

Summa

17,037,842

54

95,774,291

67

112,812,134

21

6,746,491

13

Bör till Sammansatta Stats- och B anka-Utskottets Utlåtande, 1875, N:o 1.

Bil. Lift. B

Lån, utestående.

Kortare tid än

1 månad.

Från 1 till och

med 3 må-nader.

Från 3 till och

med 6 må-nader.

Från 6 till och

med 9 må-nader.

Från 9 månader

till och med

1 år.

Från 1 till och

med 1^ år.

Från 1^ till och

med 2 år.

Från 2 till och
med 2^ år.

Längre tid än

2A år.

Summa.

1

1

Utlemnade år 1871:

:

Till 6 st. penningeanstalter i Stockholm .........

—

—

1,950,000

500,000

—---

—

450,000

—

—

—

450,000

—

1,100,000

—

500,000

—

4,950,000

1

» 4 st. dito i landsorten ........

—

—

500,000

—

200,000

—

300,000

—

600,000

—

200,000

—

—

-—

100,000

—

--—

—

1,900,000

—!

» 10 st. enskilde.................................................

450,000

—

1,001,500

—

800,000

450,000

—

182,000

531,000

—

365,000

—

432,000

50,000

—

4,261,500

—

S:gr

450,000

—

3,451,500

1,500,000

750,000

1,232,000

—

731,000

—

815,000

—

1,632,000

550,000

11,111,500

—

■

Utlemnade år 1872:

Till 6 st. penningeanstalter i Stockholm ........

300,000

_

3,900,000

—

1,350,000

350,000

—

—

500,000

—

—

—

—

—

—

6,400,000

» 6 st. dito i landsorten .........

—

—

—

300,000

—

150,000

—

50,000

—

1,100,000

—

600,000

—

—

200,000

—

2,400,000

» 8 st. enskilde....................................................

1,245,000

—

195,000

—

578,000

—

150,000

—

364,000

—•

—

—

114,000

—

—.—

—

2,646,000

—

S:gr

300,000

5,145,000

—

1,845,000

1,078,000

—-

200,000

—

1,964,000

—

600,000

—

114,000

—

200,000

11,446,000

—

Utlemnade år 1873:

Till 2 sti penningeanstalter i Stockholm .........

500,000

i

500,000

—

500,000

—

500,000

300,000

—

---

—

200,000

—

•--

—

—:-

_

2,500,000

—

» 4 st. dito i landsorten .........

—

1_

—

—

400,000

■—

350,000

—

100,000

—

500,000

—

—

—

—

1,350,000

—

4 st. enskilde................................................

—

L

616,666

67

—

150,000

—

—

—

300,000

—

—

—

—

—--

1,066,666

67

S:gr

500,000

j_

1,116,666

67

900,000

1,000,000

I_

!

400,000 —

800,000

200,000

—

i--

—

!

4,916,666

67

Summa Riksmynt

1,250,000

9,713,166

67

4,245,000

_

2,828,000

| 1

| 1,832,000j—

3,495,000

—

! 1,615.000

!

1,746,000

_

750,000

•

—

1 '' I

27,474,166167

Hör till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande, 1875, N:o 1.