Stats-Utshottets Utlåtande N:o 26.

1

iV:« 20.

Ank. till Riksd, Kansli den 5 Mars 1875, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, om förklaring af hvad vid
markegångstaxornas tillämpning rätteligen må med ordet
”afradsgild” förstås samt med förslag till åtskilliga iakttagelser
i afseende å markegångssättningen.

(I. A.)

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 98) har Herr Ola
Andersson, under anmärkande deraf att då under olika år skörden till sin
beskaffenhet olika utfaller, sådant borde vid markegångssättningen komma i
betraktande, föreslagit,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af en författning,
deri skulle bestämmas:

dels att ordet afradsgild må så förstås, att dermed afsågos den inom
hvart markegångsdistrikt för årets skörd gällande medelvigt å de i markegångstaxan
upptagna olika sädesslag,

dels att vid de priskuranter som af magistraterna och socknarnes ombud
under Oktober månad upprättas, vigten å sädesslagen först måtte bestämmas
och derefter priset, hvarefter i Landskontoret skulle upprättas sammandrag,
utvisande så väl medelvigten som medelpriset,

dels att deputerade vid bestämmande af markegångstaxorna, först skola
afgöra den vigt, som för året bör anses utgöra den verkliga medelvigten och
derefter bestämma priset,

Bill. till Riksd. Prat. 1875. 4 Sami. 1 Afä. 18 Höft.

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

samt dels att de pris, som af städernas magistrater och de i Kongl.
kungörelsen den 11 Maj 1855 föreskrifna nämnder skola uppgifvas vant
gångbara under det ena årets tre sista och det andra årets tre första månader,
skola åsättas efter den vid markegångssättningen för grödan redan bestämda
eller fastställda vigt å de olika sädesslagen.

Ett förslag i samma syftning var under Riksdagen 1834—35 föremål
för Riksdagens pröfning, då Kongl. Maj:t i proposition N:o 48 föreslagit bland
annat, att vid de årliga markegångssättningarna måtte, till rättelse för räntegifvare
och räntetagare, bestämmas minimivigten å hvarje spanmålssort, samt
tillika i markegångs-taxan utmärkas sädens öfriga beskaffenhet efter de allmänna
bedömanden, som legat till grund vid prisens bestämmande.

Öfver detta förslag utlät sig dåvarande Stats-Utskott, att ehuru ett
sådant bestämmande skulle vara en tillförlitlig och godtyckligheten undanrödjande
grund för bedömandet af levererad spanmåls afradsgilda beskaffenhet, så
mötte likväl, a andra sidan, åtskilliga stora olägenheter vid dess tillämpande, enär
dels olika årsväxt ofta medför, äfven för hvarandra närmast angränsande
hemman, betydlig olikhet uti vigten af den spanmål samma skörd lemnar
de särskilda räntegifvarne, hvarigenom bestämmandet af en viss minimivigt
skulle medföra betydlig olikhet uti desse räntegifvares åligganden i förhållande
till medlen att deras åligganden fullgöra, dels bestämmandet af olika
minimivigt för olika distrikt skulle medföra eu dittills ej erfaren ojemnhet i
sadana de skattdragandes åligganden, som af ålder vore bestämda i tunntal
af lika slags spanmål, och hvilka äfven dittills ansetts böra för hvar och
en vara lika, i förhållande till hvarje hemmans skattläggning, dels ock den
skattdragande allmogen, som vid leverering af spanmålsräntor blott behöft
fasta afseende på, att säden vore strid och ren samt målet fullt, omständigheter,
hvilka det läge inom gränsen för hvars och ens enklaste förmåga att
på sin loge tillförlitligt utröna, skulle nödsakas att, med tidspillan och kostnad,
ofta måhända pa aflägset ställe, söka utväg att genom uppvägning af
den till leverering ämnade spanmål få utrönt, huruvida den vore afradsgild
eller icke. På dessa grunder ansåg sig Utskottet böra afstyrka förslaget, och
biet denna Utskottets hemställan väl af Ridderskapet och Adeln afslagen,
men af de öfriga Stånden bifallen, hvarefter frågan förföll.

De skäl, som, på sätt nu är omförmäldt, mot antagande af en viss minsta
vigt för afradsgild spannmål år 1834 androgos, hafva synts Utskottet tillämplig
äfven i fråga om att, som motionären nu föreslagit, bestämma en viss
medel vigt å säd, derest den skall för afradsgild anses. En slik bestämmelse,
hvars införande dessutom, vid det förhållande att utgörande af räntor i
spanmål hädanefter torde komma att höra till undantagen, men lösen
medelst penningar deremot blifva regel, ej synes vara af något synnerligt
behof pakalladt, skulle till och med efter Utskottets åsigt för en del rånte -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26.

3

gifvare med hemman af svagare jordmån snarare medföra svårigheter än
nytta, då den måhända satte dem ur stånd att med hemmanens egen afkastning
fullgöra sin betalningsskyldighet, hvadan Utskottet funnit sig böra hemställa,

att Herr Ola Anderssons motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 Mars 1875.

På Stats-Utskottets vägnar:

ARVID FR:SON POSSE.

Reservation:

af Herr Ola Boston Olsson.