2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ant. till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1875, kl. 1 e. m.

Utlåtande,

angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid, som
förflutit sedan början af 1874 års riksdag.

(R. A.)

Utskottet har tagit kännedom om innehållet af den utaf Riksdagens sistlidna
år församlade Revisorer afgifna och till Stats-Utskottet remitterade samt
bland Kamrarnes ledamöter i tryck utdelade berättelse om verkstäld granskning
af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning samt genomläst de protokoll, hvilka
hos Fullmäktige blifvit förda efter den 13 Augusti 1874, med hvilken dag Revisorernes
protokollsgranskning slutade, till och med den 20 Januari 1875, och får
härmed afgifva yttrande öfver hvad Revisorerne i ett eller annat hänseende erinrat
och föreslagit, samt hvad för öfrigt vid den af Utskottet verkstälda granskning
förekommit.

l:o.

Angående den utaf en del ledamöter af Riksdagens Andra Kammare i ingifna reseräkningar
upptagna kostnad för transport af effekter.

(Rev.-ber. sid. 61. Fullm. Uti. sid. 172.)

Fn del ledamöter af Riksdagens Andra Kammare hafva uti ingifna reseräkningar
upptagit kostnaden för transport af effekter till och från ångfartyg eller
jernvägsstation; och då uti Riksdagens rörande detta ämne fattade beslut någon
rätt till ersättning för dylika utgifter icke funnes omnämnd, hafva Revisorerne
om förhållandet meddelat Riksdagen kännedom för den åtgärd, som kunde pröfvas
nödig.

Uti sitt häröfver afgifna utlåtande hafva Fullmäktige omförmält, att hit hörande
stadgande innefattas i Stats-Utskottets vid 1867 års riksdag af Riksdagen
bifallna memorial N:o 3 samt Stats-Utskottets vid 1868 års riksdag memorial N:o
9, som jemväl blifvit af Riksdagen gilladt, endast med en förändring i afseende

Stats-UtsJcottets Utlåtande N-.o 14.

3

på begagnandet af hyttplats, då resan sker på ångbåt; att, enligt dessa stadganden,
som hänförts till resereglementet af den 10 November 1865, det blifvit
af Riksdagen bestämdt, i afseende å ersättningen för resekostnad till och från
riksdag, att riksdagsman, då resan sker på ångfartyg eller jernväg, eger såsom
godtgörelse beräkna, i förra fallet afgiften för enkel hyttplats eller, när hytt ej
förekommer, salongsplats och i senare fallet afgiften för plats i första klassens vagn.

Den i § 8 af resereglementet resande tillagda rätt till godtgörelse för den
utgift, som transporten af hans effekter till och från fartyget eller jernvägen kan
medföra, hade således enligt Fullmäktiges åsigt ej blifvit af Riksdagen riksdagsman
frånkänd, och då ifrågavarande transportkostnad blifvit i räkningen upptagen såsom
en verkligen häfd utgift för resan samt, enligt § 23 af Riksdags-ordningen, hvarje
ledamot af Andra Kammaren eger åtnjuta ersättning för resekostnad till och från
Riksdagen, hade vid reseräkningarnes granskning i Riksgälds-kontoret anmärkning
ej ansetts böra göras och detta, för 1873 års riksdag, så mycket mindre, som
enahanda debitering af transportkostnad vid de föregående årens riksdagar förekommit,
utan att Riksdagens Revisorer dervid gjort erinran.

Till förekommande af allt tvifvel hafva Fullmäktige emellertid ansett önskvärdt,
att Riksdagen meddelade föreskrift derom, huru i i fråga varande afseende
rätteligen bör förfaras.

Då Riksdagen fattade sina ofvanomförmälda beslut och dervid bestämde,
hvad Riksdagsman af Andra Kammaren, då resan skedde på ångfartyg eller jernväg,
egde såsom godtgörelse beräkna, var det, på sätt jemväl den i Kamrarne
förda diskussion gifver vid handen, Riksdagens mening, att debiteringen af afgift
för plats i första klassens vagn, då resan sker på jernväg, och för hyttplats eller,
der hytt ej förekommer, salongsplats, då resan sker med ångfartyg, skulle innefatta
all den godtgörelse, riksdagsman i dessa fall egde såsom godtgörelse för
sin resekostnad beräkna; och Utskottet hemställer derför, att Riksdagen måtte
förklara,

det Riksdagsman af Andra Kammaren, då resan sker på
ångfartyg eller jernväg, icke eger att beräkna godtgörelse för
kostnad för transport af effekter till och från ångfartyget eller
jernvägsstationen.

2:o.

»

Angående sekreterarebefattningen i Riksgälds-konlorei.

(Rev.-ber. sid. 62. Fullm. Uti. sid. 174.)

Då Fullmäktige den 26 Juni 1873 konstitueimde ombudsmannen i Riksgäldskontoret
att tills vidare bestrida selvr eter ar etj ensten vid detta verk, fästade de

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

dervid det förbehåll att, så länge denna tjenst af honom innehades, han icke fick
innehafva tjenstebefattning hos annat penningeverk; hyilket förbehåll äfven intogs
i det för honom å tjensten utfärdade konstitutorial. Till Revisorernes kännedom
har kommit, att han i Mars månad år 1874 erhållit och mottagit befattning att
vara ledamot i styrelsen för en i Stockholm befintlig enskild bankinrättning; och
då detta förhållande af Revisorerne ansetts stå i strid mot omförmälda förbehåll,
men Fullmäktige, enär deras protokoll derom ingenting innehålla, underlåtit
att med anledning deraf vidtaga någon åtgärd, hafva Revisorerne funnit sig böra
på samma underlåtenhet fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Fullmäktige hafva, med anledning häraf, yttrat, att ifrågavarande förbehåll,
som ej har sin grund i något stadgande i Riksgälds-kontorets reglemente, intogs i
konstitutorialet till följd af ett Fullmäktiges särskilda beslut. Efter Fullmäktiges
uppfattning har icke detta deras beslut lagt hinder i vägen för innehafvandet af
nu ifrågavarande uppdrag. Med en tjenstebefattning vore förenadt ett visst beroende;
och ledamöterna i en bankinrättnings styrelse kunde, efter Fullmäktiges
åsigt, svårligen anses innehafva tjenstebefattning hos samma bankinrättning. Fullmäktige
hade således, ehuru förhållandet icke varit föremål för deras pröfning,
icke haft skäl att med anledning af detta förhållande, hvarom Fullmäktige för
öfrigt egde full kännedom, vidtaga någon åtgärd, och detta så mycket mindre som
det ifrågavarande ledamotskapet endast var ett tillfälligt uppdrag, som upphört
redan under sistlidne Maj månad genom sekreterarens utträdande ur omförmälda
styrelse; och hafva Fullmäktige på grund häraf hemställt, att Revisorernes berörda
anmärkning ej må till någon vidare åtgärd föranleda.

Då Utskottet funnit Revisorernes ifrågavarande anmärkning härmed hafva
blifvit nöjaktigt besvarad, hemställer Utskottet,

att Riksdagen må härvid låta bero.

3:o.

Angående förfallen, men ej inbetald bevillning för ett fideikommiss.

(Rev.-ber. sid. 64—69. Fullm. Uti. sid. 174.)

Beträffande behandlingen af ett till 1874 års början på Riksgälds-kontorets
handläggning beroende ärende, rörande bevillning för ett fideikommiss, hafva Revisorerne
inhemtat och i sin berättelse anfört:

att till Ofverståthållare-embetet i kronouppbördsärenden den 11 April 1867
af dåvarande ombudsmannen i Riksgälds-kontoret ingifvits ansökan derom, att sedan
förutvarande innehafvaren af berörde fideikommiss den 30 Juli 1861 aflidit
och ny fideikommissarie, efter laga fardag, den 14 Mars 1863 tillträdt den fidei -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

5

kommissegendom, den aflidne i lifstiden innehaft, samt stadgad bevillning icke
blifvit af den nye fideikommissinnehafvaren till Riksgälds-kontoret erlagd, utan i
stället dit aflemnad en af två vederhäftige personer den 14 Juni 1862 ingången borgen
för bevillningens betalande, så väl bemälde fideikommissinnehafvare som hans
löftesmän måtte förpligtas att å den af honom tillträdda fideikommissegendom
ofördröjligen till Riksgälds-kontoret inbetala, jemlikt bevillningsförordningen den
17 Maj 1861, belöpande bevillning samt, för bevillningsbeloppets bestämmande,
åläggas, vid lämpligt vite, förete bestyrkt afskrift ej mindre af urkunden för
fideikommisstiftelsen än ock af arfsföreningen, utredningen och skiftet i boet
efter senast aflidne fideikommissarien. Häröfver infordrades vederbörandes förklaringar,
hvarjemte Ofverståthållare-embetet i kommunikation sresolutionen af den
12 April 1867 ålade dem att förete de af ombudsmannen begärda handlingar^;

att så väl fideikommissinnehafvaren som hans löftesmän den 2 Mars 1868
ingifvit gemensam förklaring, hvaruti anförts, dels hurusom utredningen af bevillningsbeloppet
syntes dem mera invecklad, än att densamma kunnat på enskild
väg åstadkommas, dels ock att, då kronans ombudsman vore, bättre än förklaranderne,
i tillfälle att åstadkomma en dylik utredning, de hoppades att sådant snarligen
måtte ske, hvarefter bevillningsbeloppet skulle blifva behörigen erlagdt;
hvaremellertid förklaranderne bifogade bestyrkta afskrifter af “fideikommiss-stif“tarens
testamente af den 6 Maj 1730 äfvensom arfföreningen, utredningen och
“skiftet efter den senast aflidne fideikommissinnehafvaren i hvad angick fidei“kommissegendomen"; att

t. f. ombudsmannen i Riksgälds-kontoret häröfver afgifvit påminnelser,
som den 2 September 1870 till Öfverståthållare-embetet inlemnades och innehöllo,
bland annat, att utaf ett vid förenämnda förklaring fogadt instrument öfver den
22 November 1862 afslutad utredning vore klart, att en mängd af t. f. ombudsmannen
förtecknade bruksegendomar, hemman, räntor och stadsfastigheter med
ett boupptecknings- och taxeringsvärde af af 2,519,615 R:dr voro af fideikommissnatur
förutom en del andra hemman, för hvilka taxeringsvärdet icke vore i bouppteckningen
utsatt. T. f. ombudsmannen anförde vidare, att det synes honom
orimligt att under den långa tid, som förflutit efter förre fideikommissinnehafvarens
frånfälle, icke sterbhusdelegarne och fideikommissarien, som egde skilda
intressen i boet, skulle hafva låtit verkställa en sådan utredning, som tydligt visade,
huru stor del af egendomen vore fideikommiss eller arfvejord. Det ålåg
dessutom icke ombudsmannen att åstadkomma en sådan utredning, utan den
tillträdande fideikommissarien, hvilken enligt 19 § i åberopade bevillningsförordning
hade skyldighet att, så framt icke tvist om fideikommissrätten uppstått,
hvilket här ej var fallet, inom ett år, från det fideikommisset tillträddes,
hafva inbetalt bevillningen vid äfventyr, som i samma § stadgades (att bota 10
procent af bevillningens belopp). T. f. ombudsmannen yrkade fördenskull, dels

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

att det måtte varda förklaranderne ålagdt att genast till Riksgälds-kontoret inbetala
bevillning efter 5 för hundrade å all den af t. f. ombudsmannen uppräknade
fasta egendom, som ostridigt tillhörde fideikommisset, dels ock, för den händelse
att Öfverståthållare-embetet skulle anse de i bouppteckningen upptagna värden å
en del af nämnda egendom afse jemväl annan egendom än den lideikommitterade,
och i följd deraf förklaranderne ej genast kunde åläggas att, på sätt blifvit yrkadt,
betala bevillning å all den uppräknade egendomen, dem likvisst måtte varda
ålagdt att tills vidare ofördröjligen betala bevillning åtminstone å den egendom,
hvars så väl taxeringsvärde som fideikommissnatur tydligt framgick af de ingifna
handlingarne, samt att i afseende å den öfriga egendomen fideikommissarien kunde
varda förelagdt vid vite, som stode i skäligt förhållande till den utsökta bevillningens
belopp och den långvariga försummelsen att densamma betala, inom viss
tid förebringa behörig upplysning om värdet ej mindre å den fideikommissegendom,
hvars värde ej finnes i bouppteckningen tydligt utsatt, än ock å den till fideikommisset
hörande lösa egendom, hvarå värde icke blifvit af fideikommissarien uppgifvet.
Slutligen förbehöll sig t. f. ombudsmannen att få med svar bemöta den
ytterligare förklaring, som kunde komma att infordras;

att, med anledning af Öfverståthållare-embetets häröfver den 20 September
1870 meddelade resolution, fideikommissarien och hans löftesmän den 4 Oktober
1871 ingifvit en ny förklaring, deruti anfördes, att den efter aflidne fideikommissinnehafvaren
den 22 Oktober 1861 upprättade bouppteckning utvisade, att af
de egendomar, ombudsmannen upptagit såsom tillhöriga fideikommisset, sjelfva jorden
till en mängd hemman icke tillhörde fideikommisset, utan den aflidne fideikommissarien
personligen eller hans sterbhus. Då vid bouppteckningsförrättningen
icke kunnat utredas, till hvilken del det hemmanen åsätta taxeringsvärde belöpte
på sjelfva jorden eller på räntan, hade uti en summa måst utföras hela
värdet på hvarje gård eller hemman, vare sig att jorden tillhörde fideikommisset
eller sterbhuset. För att dock icke uppehålla det ostridiga för det stridiga, hade
fideikommissarien i testamentsbevillning levererat en summa af 33,300 R:dr, motsvarande
den egendom, han, enligt upprättad och vid skriften bilagd förteckning,
ansåg ostridigt tillhöra fideikommisset. I samma förklaring gjordes äfven bestridande
mot erläggande af fideikommissbevillning å det år 1860 upptagna taxeringsvärdet
å bruksrörelsen, hvilket skulle vara inräknadt i bevillningsbeloppet;

att Öfverståthållare-embetet den 30 Oktober 1871 resolverat, att handlingarne
skulle öfverlemnas till Riksgälds-kontorets ombudsman, som hade att inom
två månader med påminnelser inkomma, dervid remisshandlingarne borde till Öfverståthållare-embetet
återställas; men

att hvarken några påminnelser blifvit af ombudsmannen afgifna eller handlingarne
till Öfverståthållare-embetet återstälda.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Innehafvare!! af ifrågavarande fideikommiss ingick den 30 Oktober 1S73 till
Fullmäktige med en skrifvelse, deruti, med anledning af svårigheten att utreda
värdet å räntor från hemman, som förre fideikommissinnehafvaren såsom enskild
tillhörighet innehaft och Indika räntor fördenskull blifvit tillsammans med jorden
bevillningstaxerade, han hemstälde, huruvida icke, då annan utväg ej syntes vara
att tillgå, bestämmandet af ifrågavande räntors värde i förhållande till det vid
förre fideikommissinnehafvarens frånfälle dem tillsammans med jorden åsätta kunde
öfverlemnas till afgörande af kompromiss utaf tre sakkunnige män, af hvilka en
utsågs af Fullmäktige och en af honom samt den tredje af dessa två gemensamt.
Denna framställning blef den 18 December 1873 af Fullmäktige bifallen, men på
vilkor att kostnaden för kompromissen skulle bestridas af fideikommissarien, och
att beräknandet af bevillningen å i fråga varande hemmansräntor skulle ske med
afseende å det vid fideikommissets tillträdande gällande taxeringsvärde å hemmanen
och räntorna gemensamt, icke, såsom fideikommissarien hemstält, med afseende
å det vid förre fideikommissinnehafvarens frånfälle räntorna tillsammans
med jorden åsätta värde.

På sistberörda vilkor förklarade fideikommissarien sig ej vilja ingå; i följd
hvaraf frågan om kompromiss förföll.

Om ifrågavarande ärende hafva Revisorerne ansett sig böra meddela Riksdagen
kännedom, med hemställan, att åtgärder måtte vidtagas, på det att detsamma
må hastigare bringas till slut än af hittills använda sätt för dess behandling
syntes vara att förvänta.

Af revisionsberättelsen och de öfriga handlingar som varit tillgängliga har
det synts Utskottet, att ärendets behandling i Riksgälds-kontoret icke varit med
god ordning och gällande instruktioner öfverensstämmande, men då Utskottet
tillika inhemtat, att lagsökningen för bevillningsbeloppets utbekommande blifvit af
Kongl. Statskontoret fullföljd och det är att förvänta, att verksamma åtgärder
blifva vidtagna för att staten fortast möjligt må komma i åtnjutande af sin rätt,
samt den förlust som genom dröjsmålet med ärendets behandling för staten kan
uppkomma icke nu låter sig beräkna, men rättigheten till ersättningstalan emot
dem som dertill varit vållande äfven framdeles lärer vara öppen, hemställer
Utskottet,

att hvad Revisorerne anfört icke måtte för det närvarande
föranleda annan åtgärd än att åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret
lemnas uppdrag att, när den förlust blifver känd
som genom ärendets fördröjda behandling uppkommit, hos dem
som densamma föranledt derför utsöka ersättning.

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 14.

4:o.

Angående Strömsholms nya kanalbolag.

(Rev.-ber. sid. 80—97. Direktionens förklaring sid. 186.)

Med föranledande af en utaf 1872 års Revisorer gjord hemställan uppdrog
1873 års Riksdag åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret att lemna den revisor, som
af dem komme att utses att deltaga i granskningen af Strömsholms nya kanalbolags
förvaltning och räkenskaper, nödiga föreskrifter om meddelandet af alla
de uppgifter, som ansåges nödiga för att kunna bedömma det sätt, hvarpå bolaget
fullgjorde sina förbindelser till det allmänna.

Till följd häraf anmodade Fullmäktige den af dem senast utsedde revisorn
att tillse, det i revisionsberättelsen komme att intagas nödiga uppgifter öfver
bolagets så väl inkomster som utgifter under de år, revisionen omfattade,
som ock tillgångar och skulder vid slutet af hvart och ett af samma år, äfvensom
i öfrigt söka anskaffa de upplysningar, som vore nödiga för att bedöma det sätt,
hvarpå bolaget fullgjorde sina förbindelser till det allmänna; och borde dervid
särskild uppmärksamhet fästas vid det, enligt senaste revisionsberättelse, under
rubrik “för innestående aktieutdelning1* bland skulderna upptagna belopp af 77,616
kronor samt vid det förhållande, att fastigheterna Skantzen, Norrtunbo och Finntorp
blifvit i räkenskaperna upptagna såsom bolagets särskilda, till kanalverket
ej hörande egendomar, och att ränta å den innestående aktieutdelningen beräknats
bolaget till godo.

I bolagsrevisorernes berättelse hafva de begärda uppgifterna rörande kanalbolagets
inkomster och utgifter samt ställning blifvit lemnade äfvensom redogörelse
för de inkomster och tillgångar, som äro upptagna uti “aktieegarnes hufvudbok*1.
Derjemte har den af Fullmäktige utsedde revisorn, Bruksegaren Carl von Stockenström,
uti en till Fullmäktige särskildt afgifven berättelse lemnat en utförlig
redogörelse för hvad som kunnat lända till upplysning i afseende på de i öfrigt
anmärkta förhållandena. Af denna redogörelse framgår, att bolaget den 14 November
1863 beslutat, att i räkenskaperna skulle uppläggas ett särskildt “Utdelningskonto11,
till hvilket skulle vid hvarje års slut öfverföras:

l:o) afkastningen af bolagets fasta egendomar Skantzen, Norrtunbo och
Finntorp, hvarvid de två förstnämnda borde för året upptagas till afkastning,
Skantzen till 1,250 kronor och Norrtunbo till 1,000 kronor; dock skulle från afkastningssumman
afdragas hvad som under året åtgått för underhåll och reparationer
;

2:o)

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

9

2:o) all inkomst af bron vid Borgås sund samt hamn- och lastageplatsen m. m.
derstädes, likaledes efter afräkning af hvad för reparationer derå under året åtgått;

3:o) fem procent ränta, 3,880 kronor 80 öre, å de under åren 1848—1859
å utdelningen innehållna 2 procent å aktiebeloppet, eller tillhopa 77,616 kronor;

4:o) det bolaget i privilegiet såsom utdelning tillerkända belopp, 22,500
kronor, så framt årets kanalinkomster dertill lemnade tillgång, sedan ej mindre
stadgad betalning till handels- och sjöfartsfonden, till reparationsfonden och för
amorteringslånet egt rum samt alla årets öfriga utgifter blifvit guldna, än ock en
förlagssumma för det följande året reserverad;

5:o) den ränteinkomst, som genom direktionens åtgärd kunde, medelst
utlåning af influtna medel under året, bolaget beredas.

Sedan detta beslut från och med år 1864 blifvit tillämpadt, förordnade
direktionen den 26 Oktober 1871, att räkenskaperna skulle skiljas i tva afdelningar,
den ena, upptagande de kanalverkets inkomster och utgifter, enligt hvilka.
utdelningen till aktieegarne på grund af privilegiet och det öfverskott, som tillkomme
statsverket, bestämdes, och den andra innefattande redogörelse för aktieegarnes
enskilda tillhörigheter. Först nämnda räkenskap skulle afslutas uti en
“Hufvudbok vid Strömsholms nya kanalbolag“ och den öfriga redogörelsen inflyta
i “Aktieegarnes i Strömsholms nya kanalbolag hufvudbok''*, dill sist nämnda
hufvudbok öfverfördes från och med år 1872 fastigheterna Skantzen, Norrtunbo och
Finntorp, Borgås sunds bro, hamn- och lastageplatsen vid Borgås sund, eu kanaljakt
samt telegrafstationen vid Strömsholm, hvartill kommo räntor dels å här förut omförmälda
innestående aktieutdelning och dels å under året tillfälligtvis utlånta medel.

Enligt sistnämnde räkenskap utgjordes aktieegarnes tillgångar den 31 December
nedannämnda år af följande fasta egendomar, fordringar och andra tillhörigheter:

1871.

1872.

1873.

Egendomen Skantzen, boställe åt

kamereraren........

20,000

—

20,000

—

20,000

—

Dito Norrtunbo, boställe åt me-

kanikus..........

15,000

—

15,000

—

15,000

—

Dito Finntorpet...... .

2,000

—

2,000

—

2,000

—

Outtagen aktieutdelning för åren
1848—1859, 2 procent för hvarje

år............

77,616

—

77,616

—

77,616

—

Hamn- och lastageplatsen vid Borg-

ås sund..........

27,544

89

30,512

22

30,512

22

Borgås bro .........

28,329

18

28,329

18

28,329

18

Räntemedel.........

4

80

—

—

—

—

Summa kronor
Bill. till Riksd. Prot. 1875. 4

| 170,494

Sami. 1

87

Afä.

173,457

11 Häft.

| 40

173,457

40

2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

1 foljd af .demia dubbla räkenskapsföring, som härleder sig från det förhållande,
att aktieegarne ansett sig hafva laglig rätt att efter godtfinnande och
utan något anspråk från statens sida använda utdelningar af kanalverket, från
h vilkas uttagande de för tolf år till en del och för tre år helt och hållet afstått,
hafva, jemte den utdelning af 22,500 kronor, som utgått på grund af 10 8 i bolagets
den 28^ April 1872 utfärdade privilegium, åtskilliga andra vinster tillfallit
aktieegarne, pa sätt det s. k. aktieutdelningskonto utvisar. Detta konto upptager
sålunda utom förenämnda 22,500 kronor, följande belopp:

1872.

1873.

Af fastigheterna . . .

Kr.

1,765

89

1,645

27

af hamn- och lastageplatsen vid Borgås sund

1,549

76

af Borgås bro . . . . .

af räntor, dels 5 procent å innestående aktie-

322

45

370

99

utdelning, dels å under året tillfälligtvis

utlånta medel ....

4,841

41

5,101

94

af en aktieegarne tillhörig kanaljakt

600

600

t _

af telegrafstationen vid Strömsholm ....

1,249

86

1,056

66

Kronor

8,779

61

10,324

62

Afgår det belopp, hvarmed utgifterna öfver-stego inkomsterna för hamn- oali lastage-

platsen vid Borgås sund . . .

2,967

33

—

_ 1

Återstår summa Kronor |

5,812

28 |

10,324

62 1

De särskilda omständigheter, på grund af hvilka bolaget ansett sig kunna
pa omformalda satt till aktieegarnes hufvudbok öfverföra vissa fastigheter och
tillgångar, omförmälas utförligt i revisionsberättelsen, till hvilken Utskottet i sådant
afseende far beträffande de närmare detaljerna hänvisa, och innefattas hufvudsakligen
i följande förhållanden.

Beträffande egendomen Shmtzen:

... , ,.^ld bolagsstämma den 12 Februari 1842 gjorde bolaget det uttryckliga
förbehåll, att derest, efter det kanalen vore färdigbygd enligt den af Kongl
Majh faststalda plan, några tillgångar skulle öfverblifva, vare sig i kontanter
fordringar, fastigheter eller effekter af hvad namn de månde vara, hvilka icke
vidare för kanalens verkstälda ombyggnad erfordrades, bolaget skulle vara berattigadt
att öfver sådana dess tillhörigheter fritt förfoga, antingen genom dessa

11

Stats-Utskottels Utlåtande N:o lå.

realiserade tillgångars återbetalning till aktieegarne eller på hvad sätt bolaget i
öfngt ansåge lämpligt. Enligt uppdrag af bolaget anmälde direktionen, uti skrifvelse
den 3 Mars 1842, detta vid bolagets stiftelse gjorda förbehåll; och hvad
bolaget sålunda beslutat intogs derefter i Kong], Majrts skrifvelse till direktionen
af den 28^ näst påföljde April, dock utan att af Kong! Maj:t uttryckligen godkannas.
På grund af detta förbehåll anse sig aktieegarne ega rätt att fritt, förfoga
öfver egendomen Skantzen, hvilken från gamla bolaget öfvergått till det nya
och således var deras tillhörighet vid den tid, då berörda beslut fattades och
af Kongl. Maj:t godkändes.

Revisorer^ erinra härvid, att, äfven om förbehållets omnämnande i den
Kong!, skrifvelsen på sätt som skett skulle innebära, att detsamma icke blifvit
ogilladt, vore dock, enligt Revisorerues åsigt, sjelfva förbehållets beskaffenhet
sådan, att derur icke torde kunna sökas något stöd för den af bolaget vidtagna
åtgärd med egendomen Skantzen. Bolaget förbehöll sig att, derest, efter kanalens
fullbordan i enlighet med den faststälda planen, några tillgångar skulle öfverblifva,
hvdlca icke vidare för kanalens verkstäläa ombyggnad erfordrades, deröfver
fritt förfoga. Under ombyggnadsarbetets fortgång visade sig, att den för
dess utförande från början beräknade summa icke var tillräcklig, hvadan bolaget
ar 1851 erhöll, förutom ett anslag utan återbetalningsskyldighet af 225,000 R:dr,
ett lån ur handels- och sjöfartsfonden af 450,000 R:dr. Här förutom upptog bolaget,
år 1857 ett lån mot obligationer å 250,000 R:dr att amorteras under 36 år.
Vid kanalens fullbordan år 1860 qvarstod hela skulden till handels- och sjöfartsfonden
och största delen af obligationslånet. Bolaget häftade således vid nämnda
tid för en skuld af omkring 700,000 R:dr, Indika medel blifvit använda för den
verkställa ombyggnaden Af denna skuldsumma qvarstod ännu vid 1873 års
slut ett oguldet belopp af tillsammans 539,843 R:dr. Bolaget egde följaktligen
hvarken vid tiden, då kanalen var färdigbygd, eller vid den tid, då bolaget fattade
sitt här förut omnämnda beslut i afseende på egendom Skantzen, några tillgångar,
som icke erfordrats för den verkstälda ombyggnaden.

Härtill komme, och förnämligast, att, enligt 7 § i så väl privilegiet som
det med kronan afslutade kontraktet, bolaget skulle såsom säkerhet för statsbidraget
och för uppfyllandet af sina åtagna förbindelser till statsverket öfverlemna
Strömsholms gamla kanal- och slussverk med alla dess tillhörigheter i fast och lös
egendom; och då egendomen Skantzen från gamla bolaget öfvergått till det nya, hade
den således varit en det gamla kanal- och slussverkets tillhörighet i fast egendom,
och borde såsom sådan utgöra en del af nämnda säkerhet, hvaraf väl också
torde följa att afkomsten deraf bort upptagas bland kanalverkets inkomster, för
hvilka redovisas till staten.

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Beträffande den outtagna aktieutdelningen för åren 1848—1859 ä 2
procent ock den derå beräknade ränta.

Enligt 10 § mom. d. i privilegiet och motsvarande stadgande i kontraktet
egde bolaget att under ombyggnadstiden beräkna aktieutdelning till högst 5 procent
på det insatta aktiekapitalet, så vidt kanalinkomsten för hvarje år dertill
lemnade tillgång, sedan af densamma först blifvit afdraget hvad till ombyggnaden
tagits i beräkning och som erfordrats för upprätthållande af farten på den gamla
kanalen. Men redan från och med år 1848 fann bolaget sjelft nödigt att till 3
procent inskränka utdelningen och i sammanhang med det understöd till arbetets
fullbordande, som enligt Kongl. brefvet den 22 December 1851 beviljades från
handels- och sjöfartsfonden, bestämdes, såsom vilkor för understödets utbekommande,
att, intill dess Kongl. Maj:t funne skäl annorlunda förordna, den årliga utdelningen
å aktierna icke finge öfverstiga nyss nämnda tre procent å aktiekapitalet.
Till och med år 1859 fortgick denna utdelning, men under tiden uppfördes
i räkenskaperna två procent å aktiekapitalet såsom en aktieegarnes fordran, och
som nämnda kapital utgör 323,400 R:dr samt 2 procent årlig ränta derå 6,468 R:dr,
egde aktieegarne efter de tolf årens förlopp en bokförd fordran af 77,616 R:dr,
eller det belopp, på hvilket de sedermera beräknat sig till godo 5 procent årlig
ränta, ett beräkningssätt, som de vilja såsom lagenligt försvara dermed att,
derest aktieegarne icke tillskjutit medlen, ett lån å motsvarande summa ovilkorligen
måst upptagas för att kunna fullborda kanalbyggnaden, i hvilken händelse skilnad
en endast varit den, att räntan utgått af kanalverkets inkomster till främmande
långifvare, i stället för till aktieegarne sjelfva.

Genom ofvannämnda Kongl. bref medgaf Kongl. Maj:t förlängning till 1859
års slut i den för kanalverkets ombyggnad bestämda tid samt tillät bolaget att,
såsom understöd till arbetets fullbordan, från handels- och sjöfartsfonden utbekomma
de här ofvan omförmälda anslag utan återbetalningsskyldighet af 225,000
R:dr och lån af 450,000 R:dr under vilkor, bland andra, att bolaget förpligtades
för segelfartens ändamålsenliga bedrifvande före ombyggnadstidens utgång förse
samtliga öfver kanalerna och slussarne erforderliga vägöfvergångar med rörliga
eller så kallade dragbroar af jern; att lånet, hvilket vore räntefritt, från och med
år 1860 borde med 9,000 R:dr årligen, till dess full liqvid skett, till nämnda fond
återgäldas; att detta årliga amorteringsanslag, 9,000 R:dr, borde af kanalinkomsterna
utgå, innan någon utdelning å aktierna enligt 10 § mom. e i privilegiet och
kontraktet finge åtnjutas; hvaremot den summa, som efter ombyggnadsarbetets
verkställande skulle, enligt 5 § i privilegiet och kontraktet årligen afsättas till
reparationsfond, fick, jemlikt Rikets Ständers medgifvande, minskas från 7,500
R:dr till 4,500 R:dr under så lång tid, som komme att åtgå för amortering af i
fråga varande statsbidrag; att, intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnade,

13

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

9

den årliga utdelningen å aktierna i kanalverket icke finge öfverstiga 3 procent å
aktiekapitalet; att de för Strömsholms nya kanalbolag den 28 April 1842 utfärdade
privilegium och regler äfvensom det derpå grundade, mellan staten och
bolaget afslutade kontrakt skulle, der förändring härigenom icke skett, fortfarande
tjena till efterrättelse; och att, såsom en följd häraf, Strömsholms så väl gamla
som nya kanal- och slussverk med alla dess tillhörigheter i löst och fast samt
verkstälda ombyggnadsarbeten skulle tjena statsverket till säkerhet för uppfyllandet
af de förpligtelser, bolaget dels redan genom kontraktet med staden ingått,
dels ytterligare borde genom en till styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
afgifven förbindelse i och för understödet från handels- och sjöfartsfonden
sig ikläda. På grund af aktieegarnes vid extra bolagsstämma den 28
Februari 1852 lemnade bemyndigande afgaf direktionen, å bolagets vägnar, den 8
derpå följande Mars förbindelse å här förut af Kongl. Maj:t föreskrifna vilkor
och bestämmelser.

Huruvida den omständigheten, att bolaget under åren 1848—1851 sjelfmant
åtnöjt sig med endast 3 procent utdelning, härledt sig deraf att kanalinkomsten
efter sagda afdrag icke lemnat tillgång till högre utdelning, eller deraf att bolaget,
vid tillgång till 5 procent utdelning, af nödig omtanke för arbetets fortgång
endast uttagit 3 procent, hafva Revisorerne, i saknad af derför erforderliga
handlingar, icke kunnat utreda, och en sådan utredning torde äfven numera vara
svår att åstadkomma. Men i skrifvelsen till Kongl. Maj:t den 25 Oktober
1851 förklarade bolaget sig hafva från 1848 års början åtnöjt sig med 3 procent
utdelning; och detta förklarande torde icke rimligen kunna så förstås, att den
utöfver nämnda 3 procent under anförda förutsättningar medgifna utdelning af 2
procent på något annat sätt än genom utdelning, t. ex. genom en bokföringsåtgärd,
kommit bolaget till godo. Sedan Kongl. Maj:t, enligt berörda bref af
den 22 December 1851 för tiden från och med år 1852 föreskrifvit och bolaget
uti här förut omnämnda förbindelse af den 8 Mars 1852 åtagit och förpligtat sig
“att, intill dess Kongl. Maj:t derom annorlunda förordnar, den årliga utdelningen
“å aktierna i kanalverket icke skall öfverstiga tre procent å aktiekapitalet''1, hade
således härigenom den i privilegiets 10 § mom. d medgifna utdelning af 5 procent
å aktiekapitalet förändrats till 3 procent, och då Kongl. Maj:t icke sedermera
härutinnan meddelat någon vidare bestämmelse, hafva Revisorerne ansett
bolaget hafva saknat befogenhet att, på sätt som skett, i räkenskaperna för åren
1848—1859 såsom sin fordran uppdebitera 2 procent utöfver den verkstälda utdelningen
af 3 procent å aktiekapitalet; hvaraf äfven lärer följa, att bolagets
beslut om årlig öfverföring till utdelningskonto af 5 procent ränta med 3,880 R:dr
80 öre å sammanlagda beloppet, 77,616 R:dr, af dessa på sådant sätt uppdebiterade
2 procent likaledes saknar allt berättigande.

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Beträffande fasta egendomarne Norrtunbo och Finntorp äfvensom bron
vid Borgas sund samt hamn- och lastageplats en derstädes tn. ni.

Genom nådigt bref den 1 Februari 1861 beviljade Kongl. Maj:t, på bolagets
ansökning, bolaget anstånd till 1863 års slut med inbetalningen af 9,000 It:dr årligen
till handels- och sjöfartsfonden mot vilkor, att aktieegarne, så länge detta
anstånd varade, frånträdde allt anspråk på utdelning. På sådant sätt afstodo aktieegarne
under tre år, 1860, 1861 och 1862, från all utdelning, hvilken dock för
hvarje år bokfördes sa,som en bolagets fordran, till dess balansen, i följd af bolagsstämmobeslut
den 14 November 1863, blef ur räkenskaperna afförd. Öfver
denna sålunda innehållna utdelning hafva aktieegarne ansett sig ega rätt att för
sin enskilda räkning förfoga lika väl genom en bokföringsåtgärd, som om de först
uttagit medlen och sedermera disponerat dem till enahanda ändamål, hvartill desamma
nu blifvit använda, i hvilket fall aktieegarne förestält sig, att anmärkning
mot förfarandet icke skulle hafva kunnat förekomma, och vilja de på detta sätt
förklara, hvarför de förmena sig såsom enskild egendom områda eu del af bolagets
tillhörigheter. Så hafva aktieegarne år 1852 inköpt lägenheten Finntorp;
genom salubref af den 18 Juni 1855 tillhandlat sig ett mantal frälseskatte Norrtunbo ;
år 1860 dels inlöst Borgås sunds gamla bro, dels börjat anlägga hamn-och lastageplatsen
vid Borgås sund, på hvilken bro och plats betydliga kostnader under de
följande åren blifvit nedlagda; vidare förvärfvat sig eganderätt till en kanaljakt
och slutligen år 1868 vid Strömsholm anlagt en telegrafstation, som dock upphörde
den 1 Januari 1874, då den förändrades till statstelegrafstation ; för hvilken
allt omkostnaderna blifvit bestridda genom i fråga varande outtagna utdelning,
den der, på grund af privilegiet, beräknats för tre år utgöra 67,500 R;dr.

Finntorp betaides med................B:dr 1 800'' _

Norrtunbo med . .............lO^OOO." —

Borgåa sunds bro inlöstes med 5,175 R:dr och är numera, sedan

den blifvit ombygd, upptagen till värde af.......„ 28,329: 18.

Hamn- och lastageplatsen är bokförd till..........n 30,512: 22.

tillsammans R:dr 70,641: 40.

Afdrages från nämnda summa det belopp, som år 1872, enligt
direktionens beslut, utgick från aktieegarnes utdelningskonto
till betäckande af skilnaden emellan utgifter och inkomster
i räkningen för hamn- och lastageplatsen.......„ 2,967: 33,

så befinnes återstoden utgöra R:dr 67,674: 07,
och i det närmaste motsvara den högsta tillåtna utdelning för tre år.

Kanaljakten och telegrafstationen hafva icke varit till något värde bokförda.

15

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Egendomen Norrtunbo hade bolaget inköpt egentligen af den anledning,
att vattenhöjden vid Skantzep icke kunde vederbörligen regleras, så länge från
sjön derstädes driftvatten måste utsläppas till en egaren af Norrtunbo då tillhörig
mjölqvarn, men derjemte i ändamål att bereda boställe åt kanalverkets
mekanikus.

Med brobyggnaden och lastageplatsen vid Borgås sund angifves förhållandet
vara följande: I början af 1830-talet hade ett bolag bildat sig, som vidden gamla
färjestaden å nämnde plats uppfört en fast bro, förbi hvilken fartygen icke kunde
komma, utan att vara försedda med fällmaster. Sedan Kongl. Maj:t i bref af den
22 December 1851 förordnat, att rörliga broar af jern, der sådana erfordrades,
borde anbringas utefter hela kanalliuien, och denna för rörelsen högst nyttiga
inrättning måste helt och hållet komma att förfela sin verkan och blifva alldeles
andam alslös, om den fasta bron vid Borgås sund fortfarande skulle bibehållas i dess
dåvarande skick, enär trafiken icke kunde fritt röra sig och begagna sig af ångbåtar,
utan hållas stängd af Borgås sunds bro, fann kanalbolaget nödvändigt att
på något sätt åvägabringa ombyggnad af ofta nämnda bro. I sådan afsigt anhöll
direktionen hos Kongl. Maj:t om bidrag af allmänna medel för brons inlösen och
ombyggnad. Denna framställning vann icke bifall af Kongl. Maj:t, “enär 3 § i
prmlegiet alade kanalbolaget att, utan att kunna påräkna ytterligare statsbidrag,
fullborda kanalens ombyggnad, hvartill hörde, att segelleden skulle af bolaget
foras ut i Mälaren" (Kongl. brefvet den 22 Juni 1859).

En förnyad framställning om tillstånd att, för beredande af ersättning för
kanalbolagets kostnader för samma ändamål, under vissa år uppbära särskilda
utgifter å åtskilliga af de varuartiklar, som forslades på kanalen, blef jemväl af
Kongl. Maj:t afslagen, "såsom grundad på det antagande, att kanalbolaget icke
s u le ega förpligtelse att utan ersättning vidtaga förändring af bron öfver Borgås
sund, och enär genom bifall dertill trafiken för öfrigt skulle jemväl belastas med
afgifter för bolagets lastageplats, ehvad den begagnades eller icke" (Kongl brefvet
den 10 Augusti 1860).

Efter att sålunda förgäfves hafva sökt bidrag af allmänna medel eller
understöd från de trafikerandes sida för att bringa till stånd de för kanalfarten
högst nödiga mrättningarne, måste aktieegarne, som, i öfverensstämmelse med
sitt eget erbjudande vid understödets utbekommande från handels- och sjöfartsfonden,
åtagit sig att förse samtliga öfver kanalerna och slussarne erforderliga
vagofvergångar med rörliga eller s. k. dragbroar af jern, slutligen besluta att
med egna medel utföra så väl ombyggnaden af den fasta, för kanalfarten hinderliga
bron vid Borgås sund som anläggningen af hamn-och lastageplatsen derstädes,
för hvilka arbetens bekostande den för de tre åren 1860—1862 afsätta utdelning
togs i anspråk.

16

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 14.

Denna bolagets åtgärd att, ehuru bolaget frånträdt allt anspråk på utdelning
under åren 1860, 1861 och 1862, likväl i räkenskaperna såsom en bolagets
fordran uppföra utdelning under dessa år och sedermera till gäldande af denna
fordran derur afföra samt till sin enskilda räkning öfverföra förenämnda egendomar
samt bro- och lastageplats, har synts Revisorerne helt och hållet stridande
mot Kongl. Maj:ts ofvan berörda beslut, och då, på sätt här förut finnes omförmäldt,
förvärfvandet af eganderätten till kanaljakten och inrättandet af telegrafstationen
likaledes skett medelst användande af i fråga varande outtagna utdelning,
har öfverföringen till aktieegarnes enskilda räkning af nämnda jakt och
telegrafstation samt afkomsten af desamma icke heller ansetts med Kongl. Majrts
åberopade beslut öfverensstämmande.

Genom privilegiets 6 §, som stadgar att efter byggnadstidens förlopp samt
från och med det år, då kanalen blifver fullt färdig och farbar, skall, sedan af
kanalverkets inkomster erforderliga kostnader och utgifter af alla slag, deribland
äfven afsättning till reparationsfonden och aktieegarne enligt 10 § mom. e tillkommande
utdelning af högst 22,500 Rdr, blifvit godtgjorda och bestridda, all
öfrig inkomst tillfalla staten, har staten sökt bereda sig någon godtgörelse för
de betydliga bidrag, den till kanalverket förskjutit. I bolagsrevisorernes berättelse
lemnas äfven uppgift på de belopp, som i enlighet härmed under de senaste
5 åren kommit staten till godo, nemligen:

år

1869 . . . .

67.

55

1870 . . . .

... „ 10:

44.

55

1871 . . . .

. . . „ 274:

26.

n

1872 . . . .

... „ 1,139:

47.

55

1873 . . . .

. . . „ 2,687:

58.

Statens i berörda 6 § uttryckta syftemål har synts Revisorerne i icke ringa
grad motverkas af de utaf bolaget vidtagna, här omförmälda åtgärder. Till förekommande
af en framtida fortsättning i samma riktning hafva Statsrevisorerne
hemstält, det Riksdagen måtte låta vidtaga nödiga åtgärder för åstadkommande
af.rättelse i här anmärkta förhållanden, äfvensom af hvad i öfrigt kan erfordras,
för att staten må- komma i åtnjutande af sin rätt.

I sin öfver Revisorernes framställning afgifna förklaring, hvaraf Utskottet
tagit del, har styrelsen för Strömsholms nya kanalbolag hufvudsakligen anfört,

beträffande egendomen Skantzen, att § 7 af privilegiet den 28 April 1842 icke
skulle afse annat än de förbindelser, hvilka på den tiden ålågo bolaget i och för
kanal- och slussverkets ombyggnad samt att då enligt privilegiet staten endast vore
förbehållet hvad af behållna kanalinkomsten för året öfverstiger 15,000 Rdr banko,
men deremot eganderätten till kanalen och slussverket samt all öfrig egendom
blifvit för everldeliga tider bolaget tillförsäkrad, häraf måste vara uppenbart, att
all den inkomst, som kunde hemtas af denna egendom, tillhörde aktieegarne;

beträffande

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

17

beträffande den outtagna aktieutdelningen, att bolagets i i fråga varande afseende
fattade beslut tillkommit i laga ordning vid 1848 års ordinarie bolagsstämma
i enlighet med en af direktionen, i hvilken staten då hade ombud att
tillgodose och bevaka sin rätt, i sammanhang med aktieutdelningens inskränkning
till tre procent om året gjord och af bolaget bifallen hemställan derom, att, på
det den betydliga uppoffring, aktieegarne sålunda för någon tid skulle komma att
göra, måtte, under lyckligare förhållanden och sedan kanal- och slussverket nått
sin fullbordan, kunna godtgöras, i bolagets räkenskaper från och med det år, då
aktieutdelningen komme att till 3 procent om året inskränkas, borde uppföras ett
särskildt konto, hvarå aktieegarne gemensamt såsom fordran, utan ränta, hos bolaget
tillgodofördes eu årlig snmma af 4,312 riksdaler banko, hvilken fordran,
sedan ombyggnaden verkstälts, kunde komma aktieegarne till godo, i händelse
kanalinkomsterna efter denna tid, jemlikt 10 § mom. e. uti bolagets privilegium,
skulle lemna tillgångar äfven till successiv inlösen af denna bolagets skuld; samt
att den omständigheten, att aktieegarne i stället för uppdebiterade kapitalet uttagit
endast ränta derå, ej torde kunna anses innebära ett öfverskridande af beslutet;
och

beträffande Norrtunbo och Finntorp m. m., att det förhållande, att med
beloppet af den innehållna utdelningen för åren 1860—1862, 67,500 R:dr, betalts
bron och hamnen vid Borgås sund samt skulder, motsvarande värdet af Norrtunbo
och Finntorp, icke föranledde att afkastningen af nämnda egendom ej borde tillkomma
aktieegarne, utan staten och således öka statsverkets behållning af kanalen
utöfver hvad eljest skulle vara fallet, enär det skulle af aktieegarne varit mer
än rimligt uppoffrande, om de, för att erhålla uppskof med tre års afbetalningar
å skulden till handels- och sjöfartsfonden, tillsammans 27,000 R:dr, för all framtid
afsagt sig de tre årens utdelningar å 22,500 R:dr om året eller sammanlagdt
ett kapital af 67,500 R:dr, samt att bolagsmännens uppfattning i de anmärkta frågorna
varit delad af de olika statens ombud, hvilka jemlikt § 7 af de år 1842
faststälda bolagsreglerna intill kanalombyggnadens slut år 1860 varit ledamöter
af bolagets direktion.

Af hvad Revisorerne beträffande Strömsholms nya kanalbolag anmält, synes
det Utskottet framgå, att statens rätt blifvit för nära trädd, och Utskottet anser
sig derför böra hemställa,

att åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret måtte uppdragas
att vidtaga de åtgärder, som må finnas af behofvet påkallade
dels för att af Strömsholms nya kanalbolag utkräfva fullgörandet
för den förflutna tiden af de bolaget mot staten
åliggande skyldigheter, för så vidt dessa ej ännu blifvit af
bolaget behörigen fullgjorda, eller statens rätt blifvit genom
af bolaget fattade beslut eller vidtagna åtgärder för nära
Bih. till Biksd. Prot. 1875. 4 Sami. 1 Afd. 11 Hä/t. 3

18

Stats- Utskottets Utlåtande N:o lå.

trädd, och dels för att förmå samma bolag att för framtiden
noggrannt iakttaga de bolaget åliggande förbindelser till staten.

5:o.

Angående Gefle—Dala jernvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. sid. 106—111. Direktionens förklaring sid. 194.)

Revisorerne hafva beträffande nämnda bolag anfört, att år 1873 såsom ränta
och utdelning till aktieegarne utbetalts 600,000 R:dr, motsvarande 25 procent af
aktiekapitalet, att till reservfonden blifvit afsattta 18,611 R:dr 20 öre och att till
pensionsfonden blifvit öfverförda icke mindre än 129,000 R:dr. Sammanläggas dessa
tre poster, uppkomme en summa af 747,611 R:dr 20 öre, hvilken utgjorde den i
nämnda berättelse synliga behållningen af bolagets rörelse under året och uppginge
till 31,15 procent af aktiekapitalet samt öfverstege föregående årets enahanda
behållning med 1,89 procent. Enligt tillgängliga offentliga handlingar hade
bolagets behållna inkomst under nedan nämnda år motsvarat följande procent af
aktiekapitalet:

år 1873 . . .

„ 1872 . . .

.... 29,26 „

„ 1871 . . .

.... 27,24 „

„ 1870 . . .

.... 26,3

samt åren 1857—1869 i

medeltal. 10,48 „

Såsom ränta och utdelning i
under samma tid utbetalts:

i det af aktieegarne tillskjutna kapital hade

år 1873 . . .

a

t—»

OO

..... 25 „

„ 1871 . . .

.....20 „

„ 1870 . . .

.....18 „

samt åren 1857—1869 i medeltal. . 6,78 „

Om ränta å aktiekapitalet beräknades till fem procent årligen, hade således
aktieegarne, förutom denna ränta, erhållit på sitt tillskjutna kapital tillhopa
91,14 procent; hvaremot staten under samma tid af det bolaget beviljade lån återbekommit,
förutom stadgad två procent ränta, af kapitalet endast 26,32 procent;
och enär uti 6 § af det mellan Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,
å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar, samt bolaget år 1855 afslutade kontrakt om
jernvägsanläggningen stadgas att, om behållna inkomsten af jernvägen, efter afdrag
af den årliga afbetalningen å det af staten erhållna lån, öfverstiger 8 procent
å aktieegarnes tillskott, Kongl. Maj:t eger bestämma, om och med hvad belopp

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14. 19

den stadgade amorteringen å sagda lån bör ökas, hafva Revisorerne, på grund af
bär ofvan uppgifna förhållanden och med förnyande af ett vid 1874 års riksdag
framstäldt, men ej af Riksdagen bifallet förslag, hemstält, det Riksdagen måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke en ytterligare ökad amortering af sagda lån borde föreskrifvas, på det
att detsamma så fort som möjligt måtte varda gäldadt*

På grund af hvad Revisorerne anfört, och då allt skäl förefinnes att begagna
ofvan omförmälda, Kongl. Maj:t förbehållna rätt att öka den stadgade amorteringen,
hvilken rätt ingalunda synes vara, på sätt direktionen påstått, inskränkt
till begagnande endast en gång för alla, hemställer Utskottet,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i förnyad ompröfning, huruvida icke — med
begagnande af den i 6 § af kontraktet mellan staten och
Gefle—Dala jernvägsaktiebolag Kongl. Maj:t förbehållna rätt
, att, då den årliga behållningen öfverstiger åtta procent å
aktieegarnes tillskott, bestämma med huru stort belopp den
stadgade amorteringen å statslånet borde ökas — en i förhållande
till den öfver nämnda procenttal uppgående behållningen
ytterligare ökad årlig amortering af sagda lån borde
föreskrifvas, så att lånet må, så fort som möjligt, varda gäldadt.

6:o.

Angående uppställningen af revisionsberättelserna rörande de med statslån
understödda jernvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. sid. 142. Fullm. uti. sid. 177.)

Med förmälan, att de berättelser, som till Kongl. Maj:t ingifvas om verkstäld
granskning af de med statslån understödda jernvägsaktiebolags förvaltning
och räkenskaper och af hvilka ett exemplar aflemnas till Riksgälds-kontoret samt
tillhandahålles Revisorerne, äro uppstälda på flera från hvarandra högst afvikande
sätt, hvarigenom uppfattningen och öfversigten af de angifna förhållandena, om
icke rent af omöjliggöras, dock i hög grad försvåras, hafva Revisorerne framhållit
önskvärdheten deraf, att de ombud, som erhålla uppdrag att å statens vägnar deltaga
i sådan granskning, måtte anmodas att i sina till Kongl. Maj:t afgifvande
berättelser upptaga bolagens ställning vid revisionsårets början och slut samt inkomster
och utgifter under samma år och i enlighet dermed hemstält, att Riksdagen
måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan i detta hänseende.

20 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

Då det skulle betydligt underlätta öfversigten af de med statslån understödda
jernvägsaktiebolagens ställning, om de öfver dessas förvaltning afgifna revisionsberättelser
vore på ett likartadt sätt uppstälda, hemställer Utskottet,

att, på sätt Revisorerne föreslagit och Fullmäktige tillstyrkt,
Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes meddela erforderliga föreskrifter derom att i de berättelser,
som till Kongl. Maj:t afgifvas af de personer, hvilka
erhålla uppdrag att >å statens vägnar deltaga i granskningen
af de med statslån understödda jern vägsbolags förvaltning
och räkenskaper, skall upptagas bolagets ställning vid revisionsårets
början och slut samt inkomster och utgifter under
samma år.

7:o.

Öfver Revisorernes å sid. 145—149 af revisionsberättelsen gjorda förslag
derom att Riksgälds-kontoret måtte befrias från åliggandet att till allmänheten utlåna
egande kassabehållningar, hvarom Fullmäktige å sid. 178—182 sig utlåtit,
skall Utskottet framdeles meddela yttrande i sammanhang med förslag till reglemente
för Riksgälds-kontoret.

8:o.

Hvad Revisorerne i öfrigt vid granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd
och förvaltning anmält och framstält har Utskottet funnit vara genom afgifna
förklaringar och vidtagna åtgärder eller rättelser nöjaktigt besvaradt.

9:o.

Angående ansvarsfrihet för Iliks g aids-kontorets styrelse.

Då Stats-Utskottet vid den nu verkstälda granskningen af Riksgälds-kontorets
styrelse och förvaltning funnit Fullmäktige i nämnda Kontor hafva med nit och
omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, tillstyrker Utskottet,

att Fullmäktige må tillerkännas full ansvarsfrihet för alla beslut
och åtgärder, som finnas antecknade uti deras protokoll
från den 23 Januari 1874 till och med den 20 Januari 1875.

Stockholm den 20 Februari 1875.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arv. Fr:son Posse.

Reservation:

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14.

21

Reservation:

vid 5:te punkten (ang. Gefle—Dala jernvägs-aktiebolag) af Herrar Friherre
J E. Stjernblad, Grefve C. L. F. af Ugglas, Friherre C. J. A. Skogman, G. Ekman,
F. Brusevits, F. L. S. Hederstjerna, N. B. N. G. Montgomenj Cederhielm och
L. M. Nordenfelt, hvilka ansågo, det Utskottets utlåtande angående Revisorernes
ifrågavarande hemställan bort vara af följande innehåll. ..... .„ .,

“Genom nådigt bref den 6 September 1872 har Kongl. Maj:t föresknfvit,
att den annuitet, bolaget hade att inbetala, skulle vid “näst instundande inbetalning
och vidare framgent beräknas till sex procent å ursprungliga försträcknings“beloppet,
af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter två för hundra å oguldna
“kapitalbelopp och återstoden utgör afbetalning derå»; och anser, enligt styrelsens
afgifna förklaring, till hvilken Utskottet får hänvisa, bolaget detta Kongl. Maj:ts beslut
innebära, att den sålunda bestämda annuiteten och ingen annan, hvarken högre
eller lägre, skall utgå tills statslånet blifvit slutbetaldt.

Utan att ingå i någon tolkning af ordalagen i Kongl. Maj:ts ofvanberörda
nådiga beslut, anser dock Utskottet, enär det genom kontraktet med
bolaget är lagdt uteslutande i Kongl. Maj:ts hand att bestämma om hastigare amortering
af det bolaget beviljade lån, och eu sådan bestämmelse nyligen skett, samt da
Kongl Maj:t efter förloppet af kortare tidsperioder och i sammanhang med stadfästelse
af ny trafiktaxa kommer i tillfälle att taga kännedom om bolagets stallning
och då icke lärer underlåta att pröfva förmågan och billigheten af en ytterligare
förhöjd amortering, sig sakna skäl tillstyrka Riksdagen att for närvarande i
detta ämne bos Kongl. Maj:t gorå någon framställning, och hemställer or ty,

att Revisorernes ifrågavarande förslag icke må till någon vidare
åtgärd föranleda11.

Bill. till Biksd. Prof. 1875. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

4