Konstitutions- Utskottets Memorial JS'':o 6.
1
\:0 6.
Ank. till Itiksd. Kansli den 22 Mars 1875, kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning
af de i Stats-Bådet förda ''protokoll.
Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom gjord framställning, blifvit
öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början intill början af den innevarande
i Stats-Rådet förda protokoll, nemligen öfver
Justitiedepartements- och justitie-ärenden från och med den 16 Januari
1874 till och med den 9 Januari 1875;
Utrikes-departements-ärenden från och med den 16 Januari 1874 till
och med den 8 Januari 1875;
Landtförsvars-departemenis-ärenden från och med den 16 Januari
1874 till och med den 9 Januari 1875;
Sjö för svar s-departements-ärenden från och med den 16 Januari 1874
till och med den 9 Januari 1875;
Oivil-departements-ärenden från och med den 16 Januari 1874 till
och med den 9 Januari 1875;
kinans-departements-ärenden från och med den 16 Januari 1874 till
och med den 9 Januari 1875; samt
Bill. till Riltsd. Prat, 1875. P> Samt, 4 Höft.
1
9
Konstitutions- Utsleoiiets Memorial N:o 6.
Ecklesiastik-departements-ärenderi från och med den IG Januari 1874
till och med den 9 Januari 1875.
Yid den, jemlikt grundlagarnes stadgande, företagna, numera fullbordade
granskningen af dessa protokoll,
har Utskottet icke funnit skäl att mot någon ledamot af
Stats-Rådet tillämpa 106 § Regeringsformen;
hvaremot Utskottet
ansett Stats-Radets och särskild! föredragandens för Civildepartementet
förfarande i nedan omförmälda ärende vara
af beskaffenhet att böra enligt 107 § Regeringsformen
hos Riksdagen anmälas:
Sedan hos nästlidet års riksdag framställningar blifvit gjorda dels rörande
förändradt ordnande af de åt Kommerskollegium uppdragna ärenden
och dels om indragning af den ledigvaran de presidentslönen, samt desse framställningar
blifvit af Riksdagen pröfvade, aflat Riksdagen under den 1 7 Maj
1874 skrifvelse i ämnet till Kong!. Maj:t, deri till en början i underdånighet
erinrades: att Riksdagen i underdånig skrifvelse den 8 Maj 1867 anmält,
hurusom Riksdagen vid behandling af redan då väckt fråga om Kommerskollegii
indragning, m. m., ansett sig, i brist af erforderlig utredning, icke
höra ingå i hufvudsaklig pröfning'' huruvida kollegium kunde indragas eller
på hvilket sätt handläggningen af de under detta embetsverk hörande ärenden
lämpligast skulle kunna ordnas, helst fråga om förändrad organisation af
rikets styrelse- och förvaltningsverk i allmänhet då varit hos Riksdagen under
behandling; hvaremot, och då en ombildning af kollegium redan tillförene
varit ifrågasatt, Riksdagen, som ansett det välbetänkt om åtgärder
vidtoges till underlättande af en sådan förändring, anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes i nåder besluta, att, intill dess frågan om kollega indragning eller
förändrade organisation kunde varda slutligen afgjord, embeten och tjenstår
inom nämnda embetsverk måtte endast på förordnande och tills vidare tillsättas;
att, vid underdånig föredragning den 5 Juli 1867 af denna Riksdagens
framställning och pröfning i sammanhang dermed af särskilde komiterades
den 26 Maj 1859 afgifna förslag till förändrad organisation af
rikets styrelse- och förvaltningsverk, i hvad samma förslag afsett Kommers-,
kollegium, Kongl. Maj:t funnit den af komiterade föreslagna ombildning af
kollegium till en styrelse för handel, bergverk och slöjder icke innefatta
sådana fördelar framför den nuvarande organisationen., att detta förslag borde
vinna nådigt afseende; hvaremellertid Kongl. Maj:t — som förklarat sig
framdeles vilja taga i nådigt öfvervägande, huruvida eu sådan anordning kunde
ske, att de till kollegium hörande mål och ärenden skulle, utan uppoffring
Konstitutions-Utskottds Memorial N:o 6.
af deras ändamålsenliga handhafvande, kunna på annat, till besparing i
statsutgifterna ledande sätt pröfva^ och afgöras — dels, med bestämmande
att det ledigvarande presidentsembetet i kollegium icke för det dåvarande
komme att återbesättas, i nåder förordnat kollegii äldste ledamot att mod
bibehållande af egen foredragningsskyldighet tills vidare jemväl bestrida de
till ordförandebefattningen i kollegium hörande göromål jemte dermed förenad
tillsyn öfver ärendenas behöriga gång mot åtnjutande af stadgadt arfvode,
dels ock anbefallt kollegium att, intill dess annorlunda i nåder beslötes,
endast på förordnande och tills vidare tillsätta de tjenster och befattningar
hos kollegium, som under tiden kunde blifva lediga; att Kongl. Maj:t, utgående
från den åsigt, att frågan om Kommerskollegium icke kunde göras till föremål
för slutlig pröfning innan tvänne andra i och för sig särdeles vigtiga organisationsfrågor
först vore lösta, nemligen frågorna om bildande af ett nytt statsdepartement
och huruvida departementschef borde tilläggas en vidsträcktare
afgöranderätt än den, som för närvarande i allmänhet ansåges honom tillkomma,
allåtit den 10 Januari 1868 två särskilda propositioner i dessa ämnen och, då
dessa propositioner icke af Riksdagen bifallits, ansett frågan om Kommerskollegii
indragning böra förfalla, hvarföre [äfven presidentsembetet i kollegium
den i .Juni 1868 tillsatts; samt att, enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtats,
nuvarande departementschefen äfven vore af den mening, att upprättandet
af ett nvtt statsdepartement för näringar och allmänna arbeten vore första
och oeftergifliga vilkoret för Kommerskollegii indragning, men att han, vid
det förhållande att Kongl. Maj:ts till 1856—1858 samt 1868 årens riksdagar
aflåtna propositioner i ämnet icke blifvit bifallna, saknat anledningantaga,
att eu nådig proposition uti ifrågavarande syftning till 1874 års
Riksdag skulle röna större framgång, än som kommit föregående förslag i
ämnet till del, hvarföre, derest icke Riksdagen vid samma riksmöte för sin
del beslutade sådan ändring i Regeringsformen, att utsigt derigenom öppnades
till förverkligande af den oundgängliga förutsättning, under hvilken,
sådane förhållandena för närvarande vore, indragning af Kommerskollegium
och öfverflyttning till sjelfva regeringsmakten af större delen utaf de kollegium
nu åliggande göromål kunde ifrågakomma, det, enligt departementschefens
åsigt, borde efter afslutadt riksmöte tagas i allvarligt öfvervägande,
huruvida icke ett slut borde göras på omförmälda provisoriska tillstånd,
hvari kollegium sig befunne till följd af det väckta förslaget om dess indragning
och föreskriften i nådiga brefvet den 5 Juli 1867, att kollegium
skulle, intill dess annorlunda i nåder beslötes, endast på förordnande och
tills vidare tillsätta de tjenster och befattningar hos kollegium, som under
tiden kunde blifva lediga, i sammanhang hvarmed frågan om återbesättande
af det lediga presidentsembetet i kollegium jemväl borde förekomma.
Efter dessa erinringar yttrade Riksdagen vidare, att det icke torde
4
Konstitutions- Utskottets Memorial -N:o G.
kunna förnekas, att inrättandet af ett nytt departement för allmänna arbeten
och kommunikationer skulle väsentligen underlätta öfverflyttandet till regeringsmakten
af Kommerskollegii nuvarande, förvaltningsbestyr. Riksdagen
hade ej heller förbisett nödvändigheten deraf, att sådana mått och steg'' vidtoges,
hvarigenom regeringen vunne någon lättnad från det detaljarbete,
hvarmed den under nuvarande förhållanden betungades; men lösningen af
frågan om en lämplig och tidsenlig behandling'' af de till Kommerskollegium
hörande ärenden torde dock icke uteslutande vara beroende på eu utvidgning''
af statsdepartementen. Olämpligheten deraf, att dessa ärenden handlades
af ett embetsverk med kollegial styrelseform, hade länge varit insedd;
och numera torde meningarna icke vara delade derom, att bergsrörelsen,
handeln och industrien hade behof af mera praktiska målsmän än dem, som
uppfostrades för handläggning af ärenden efter kollegiala former, samt att
bland alla centrala förvaltningsverken Kommerskollegium företrädesvis borde
omorganiseras, så att de till samma kollegium hörande göromål måtte kunna
på ett mera enkelt och lämpligt sätt skötas. — Ett vid 1871 års riksmöte
väckt förslag angående föräudradt ordnande af Kommerskollegii göromål
hade af Riksdagen lemnats utan afseende, enär ofvanberörda underdåniga
skrifvelse af den 8 Maj 1867 gåfve anledning antaga, att nådig framställning
rörande Kommerskollegii indragning vore att inom kort förvänta. Dä
emellertid departementschefens anförande till statsrådsprotokollet gifvit stöd
åt ett motsatt antagande, hade frågan om detta embetsverks indragning eller
förändrade organisation synts böra göras till föremål för förnyad pröfning''
för att snarligen kunna befordras till en lycklig lösning; och torde emellertid,
för att underlätta denna lösning, presidentsembetet böra hållas obesatt
samt embeten och tjenster inom kollegium fortfarande liksom hittills endast
på förordnande och tills vidare tillsättas. Jemte ett arfvode af 1,500 kronor
af manufaktur-diskontfonden vore för eu president å Kommerskollegii
stat uppfördt ett belopp af 7,500 kronor. Enligt hvad Riksdagen inhemtat,
både den af kollega ledamöter, som under förut omnämnda ledighet uppehållit
de med nämnda embete förenade göromål, härför uppburit eu särskild ersättning
af 1,500 kronor. Skilnaden emellan detta belopp och den anvisade
presidentslönen hade derföre ansetts under tiden, intill dess frågan om verkets
indragning eller förändrade organisation blifvit afgjord, kunna statsverket
besparas. — Riksdagen anhöll alltså i underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes
taga frågan om Kommerskollegii indragning eller förändrade organisation
under förnyad ompröfning och till nästa Riksdag framlägga de förslag i
ämnet, hvartill omständigheterna föranledde; hvarjemte anmäldes, att Riksdagen
i sammanhang dermed beslutat, att, intill dess denna organisationsfråga
kunde varda slutligen afgjord, det för nämnda embetsverk anvisade aflöningsauslag
skulle minskas med 6,000 kronor.
Kmistitutims-Utsliottcts Memorial N:o 6.
ö
Denna Riksdagens skrifvelse blef den 29 Maj 1874 inför Hans Maj:t
Konungen föredragen af Chefen för Civil-departementet, Herr Statsrådet
Bergström i närvaro af Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!! Carleson,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna samt
Herrar Statsråden Bredberg, Berg, Friherre Leijonhufvud, Wcern, Wennerberg,
Friherre Alstromer och Weidenhielrn; hvarvid, beträffande Riksdagens
anhållan, att Kong]. Maj:t täcktes taga frågan om Kommerskollegii indragning
eller förändrade organisation under förnyad ompröfning och till nästa
Riksdag framlägga de förslag i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde,
föredraganden hemställde, att Kongl. Maj:t måtte förklara sig vilja, sedan
detta ärende hunnit behörigen beredas, låta detsamma sig ånyo föredragas;
och emedan, vidkommande derefter Riksdagens i sammanhang med nyssnämnda
anhållan anmälda beslut, att, intill dess den väckta organisationsfrågan
kunde varda slutligen afgjord, det för Kommerskollegium anvisade
afföningsanslag skulle minskas med 6,000 kronor, ifrågavarande embetsverk,
jemlikt den för detsamma af Kongl. Maj:t den 23 April 1831 i nåder utfärdade
instruktion, skulle bestå af icke allenast fyra kommerseråd, utan ock
en president, samt de för upprätthållande af eu sådan organisation nödiga
atlöningsbelopp blifvit af Konungen och Representationen gemensamt bestämde
jemte det Representationen medgifvit, att de erforderliga medlen, såsom
för framtiden fastställda, å ordinarie stat uppfördes, i öfverensstämmelse
hvarmed ock å rikets nu gällande stat, i hvad den afsåge Kommerskollegium,
funnes såsom lön för presidenten i samma kollegium uppfördt ett belopp af
7,500 kronor jemte arfvode af 1,500 kronor från manufaktur-diskontfonden,
men Riksdagens ifrågavarande beslut, enligt hvad de derför anförda skäl
och grunder otvetydigt utmärkte, åsyftade åvägabringande af en sådan till
rubbning al kollega nuvarande inrättning ledande anordning, som Riksdagen
önskade, eller att, för underlättande af lösningen utaf frågan om kollega
indragning eller förändrade organisation, det för närvarande lediga presidentsembetet
i kollegium emellertid hölles obesatt och dymedelst för statsverket
besparades 6,000 kronor, motsvarande skilnaden mellan den anvisade presidentslönen
7,500 kronor och det belopp 1,500 kronor, hvilket under eu
föregående tid, då presidentsembetet äfven varit ledigt, tilldelats eu af kollega
ledamöter såsom särskild ersättning för det han under sistberörda ledighet
uppehållit de med presidentsembetet förenade göromål; ty och som i frågor
om förändring af författningar, som rörde rikets allmänna hushållning, och
om grunderna för allmänna inrättningar af alla slag Riksdagen, jemlikt
§ 89 i Regeringsformen, icke egde makt att besluta annat eller mera än
föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas och hvarå Konungen,
sedan Siats-Rådet deröfver blifvit hörd t, egde att göra det afseende,
han för riket nyttigt funne, samt desto vissare vore, att Kommerskollegium,
6
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
likasom hvarje annat inrättadt och å rikets ordinarie stat uppfördt embetsverk,
måste till de i åberopade grundlagsrum omförmälda allmänna inrättningar
hänföras, som det af Rikets Ständer vid 1809 års riksdag tillsatta
Konstitutions-Utskott, hvilket utarbetat förslag till de nya grundlagarne
för rikets styrelse, uti ett den 6 Oktober 1809 afgifvet memorial, med yttrande
öfver inkomna anmärkningar vid den projekterade Riksdags-ordningen
samt med förslag till ändringar och tillägg i densamma, meddelat den authentiska
förklaring i afseende å vederbörande Utskotts behandling af uppkommande
frågor om indragning af mindre nödvändiga tjenster, att publika
tjänster kunde lämpligen inbegripas under hufvudtiteln af allmänna inrättningar;
alltså fann föredraganden, att Riksdagen måste anses hafva i förevarande
fall genom indragning till större delen af ett aflöningsbelopp, afsedt
för ett i Kommerskollegii organisation ingående embete, öfverskridit sin
i åberopade grundlagsrum utstakade rätt.
På de af föredragande departementschefen sålunda anförda skäl, uti
hviika Stats-Rådets öfrige ledamöter instämde, tillstyrkte Stats-Rådet i underdånighet,
att Kongl. Majt icke måtte bifalla Riksdagens omförmälda beslut,
utan anbefalla Statskontoret att, i enlighet med den för år 1874 gällande
riksstat, sådan den funnes införd uti den hos Statskontoret befintliga s. k.
hufvudliggare, i nämnda liggare bland utgiftsanslagen å riksstatens sjette
hufvudtitel under anslagstiteln: »Kommers-kollegium» fortfarande upptaga
presidentslönen till oförminskadt belopp, 7,500 kronor; hvarjemte, vid det
förhållande att Riksdagen uti den af honom för år 1875 upprättade riksstat
utfört statsverkets inkomster med eu summa, som enligt beräkning icke
lemnade full tillgång till betäckande af ifrågavarande lönebelopp, Stats-Rådet
hemställde, att Kongl. Maj:t måtte förklara sig vilja vid uppkommande behof
af medlens användande för afsedda ändamålet förordna om anvisande ä
statsmedel af det belopp, som till fyllande af presidentslönen enligt embetsverkets
aflöningsstat erfordrades; och blef hvad Stats-Rådet sålunda tillstyrkt
af Hans Maj:t Konungen godkändt.
Den första omständigheten, på hvilken Utskottet beträffande ifrågavarande
ärende ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet, är, att
den kontrovers angående Kongl. Maj:ts och Riksdagens ömsesidiga rättigheter,
hvilken Chefen för Civil-departementet genom sitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 29 Maj 1874 framhållit, blifvit af honom sjelf framkallad.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
i
Sedan det nemligen under tidernas lopp visat sig, icke allenast att presidentsplatsen
i Kommerskollegium vid särskilde tillfällen kunnat utan olägenhet
för det allmänna vara än tillsatt endast på förordnande (såsom från den 6
April 1821 till den 10 Maj 1824 och från den 28 September 1833 till den
21. September 1838), än alldeles obesatt (såsom förhållandet varit från den
23 Mars 186G till den 4 Juni 1868, och från den 18 Augusti 1873 till
närvarande tid) utan äfven att sjelfva kollegium i dess nuvarande sammansättning
icke längre uppfyllde det dermed afsedda ändamål, lät, såsom ofvan
nämnts, Herr Chefen för Civil-departementet, detta oaktadt, i otvetydiga
ordalag tillkännagifva, att, derest icke under 1874 års riksdag vissa förutsättningar
uppfylldes — för hvilkas förverkligande Herr Departementschefen
likväl icke vidtog någon åtgärd — frågorne om upphäfvandet af Kommerskollegii
provisoriska tillstånd samt om presidentsembetets återbesättande skulle
efter afslutadt riksmöte till behandling förekomma; och återstod vid sådant
förhållande för Riksdagen ingenting annat, än att, så vidt på Riksdagen
ankom, söka förhindra ett beslut, hvarigenom den af båda statsmakterna såsom
nödvändig erkända förändringen af embetsverket skulle för en obegränsad
tid undanskjutas och statens medel komma att på ett onyttigt eller ändamålslöst
sätt användas.
Hvad härefter angår behörigheten af det förfarande, hvilket Riksdagen
för berörda ändamål vidtog, bär Herr Chefen för Civil-departementet och
med honom Stats-Rådets samtlige öfrige Herrar ledamöter inför Hans Magt
Konungen förklarat, att Riksdagen derigenom öfverskridit sin i åberopade
grundlagsrum utstakade rätt; och då sålunda inför Konungen ett försök till
tolkning af grundlagen skett för att dermed tillbakavisa Riksdagens befogenhet
i ofvan nämnda hänseende, har Utskottet funnit sig förpligtadt att i sin män
tillse, huruvida denna tolkning är med grundlagens bud öfverensstämmande.
Frågan om representationens befogenhet eller obefogenhet att utan
Kongl Majrts bifall vidtaga ändringar i anslag, uppförde å ordinarie stat,
har så väl under föregående riksdagar, som under den innevarande, varit så
ofta, och så utförligt behandlad, att en redogörelse för hvad under dessa
öfverläggningar blifvit å hvardera sidan förebragt skulle fora till en vidlyftighet,
allt för mycket öfverskridande det vanliga omfånget af ett memorial.
Konstitutions-Utskottet torde derföre böra inskränka sig till att åberopa hvad
redan af 1854 års Ivonstitutions-Utskott i en likartad fråga erinrats, nemligen:
afl Regeringsformen i 57 § åt Riksdagen allena förvarat utöfningen af
svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta; att, enligt de begge nästföljande
paragraferna, statsverkets behof skola vid hvarje riksdag prof vas och
bestämmas; att samma grundlag vidare förklarar i 62 § angående den bevillning,
som erfordras utöfver''de ordinarie statsinkomsterne, samt i 64 och
65 §§ angående statens alla penningetillgångar, vare sig ordinarie statsmedel
8
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
och inkomster eller extra-ordinarie utlagor, att de icke få annorlunda användas
än af Riksdagen faststäldt blifvit; att, enligt 39 § 1 mom. Riksdagsordningen,
Stats-Utskottet åligger föreslå hvad till fyllandet af stats- och
riksgäldsverkens behof erfordras “sedan nödiga indragningar och besparingar
blifvit iakttagne“; att härmed uppenbarligen måste afses förut anordnade
statsutgifter, hvilka sedermera finnas kunna undvikas och upphöra; samt att
grundlagarne icke antyda någon nödvändighet af en mellankommande pröfning
å Kong]. Maj:ts sida af de beslutade indragningarnes möjlighet, äfven
om medlen äro å ordinarie stat uppförde.
Riksdagens makt att förordna om användandet af statens medel är
sålunda en i grundlagen uttalad regel. Hvarje inskränkning eller begränsning
af denna makt skulle vara ett undantag; och för erkännande af ett
sådant borde, då 84 § Regeringsformen fordrar att grundlagarne skola efter
deras ordalydelse i hvarje särskildt falt tillämpas, förefinnas stöd af grundlagens
bokstaf; men i hela följden af de paragrafer, som bestämma Riksdagens
anslags- och beskattningsrätt, påträffas icke ett enda ord, hvarpå ett
påstående om dylikt undantag skulle kunna grundas.
Det bör nemligen väl märkas, att skilnad emellan ordinarie och extra
ordinarie statsutgifter är för grundlagarne alldeles främmande, samt att således
ett anslags uppförande på ordinarie stat icke i och för sig medför
minskad rättighet för Riksdagen att vid upprättandet åt riksstaten för ett
senare år pröfva anslagets vidare behöflighet och på grund af eu sådan
pröfning bestämma, huruvida detsamma bör ytterligare utgå eller icke. Hvad
Herr Departementschefen uti statsrådsprotokollet åberopar derom, att anslaget
till Kommerskollegium är uppfördt på ordinarie stat, kan följaktligen
icke det ringaste inverka på frågan.
Redan af 1809 års Ständer gjordes flere indragningar och minskningar
på anslag, hvilka nu anses tillhöra ordinarie stat, utan att Kong! Maja
motsatte sig sådana beslut. Vid 1850 års riksdag minskades det ordinarie
anslaget till dåvarande Bergskollegium med 3,504 R:dr, en åtgärd, som dåvarande
chefen för Civil-departementet väl icke ansåg sig kunna tillstyrka
Kongl. Maj:t att för tillfället “godkänna", men som dock faktiskt iakttogs,
i det att Kongl. Maj:t sedermera reglerade kollega samfäld» aflöning inom
den riksstat, som af Ständerne hade blifvit fastställd. Af begge Kamrarne
minskades vid riksdagen 1869 anslaget till durchmarchekostnader från 30,000
till 20,000 R:dr och vid riksdagen 1870 ordinarie anslaget till blesserade
öfver- och underofficerare från 7,500 till 5,000 Rall’, utan att Ståts-Rådet
i afseende på dessa indragningar veterligen gjort erinran om erforderligheten
af Konungens bifall. Likaledes hafva vid flere särskilda tillfällen, pa
grund af stadgandet i 65 § Riksdagsordningen, gemensamma voteringar egt
rum rörande ganska betydliga, af Stats-Utskottet föreslagna nodsättningar åt
Konstitutions-TJtshottets Memorial N:o 6.
9
ordinarie anslag'' — och jemväl Riksdagens beslut rörande ifrågavarande
6,000 kronor har på sådant sätt tillkommit — utan att talmännen vägrat
proposition på bifall till dylika voteringar eller Kong!. Maj:t sedermera undandragit
samme talmän förtroendet att vidare i denna egenskap fungera.
Striden härom hade följaktligen, såsom det synes Utskottet, lämpligast bort
få anses vara utkämpad.
Beträffande slutligen den af föredraganden åberopade 89 § Regeringstormen,
finner Utskottet för sin del det vara klart, att hvad deri förmäles
rörande “grund er ne" för allmänna inrättningar icke afser de för samme inrättningars
uppehållande erforderliga anslag, om hvilka, såsom redan förut
anmärkts, Riksdagen allena eger rätt att förordna. I grundlagarne torde
nemligen icke kunna uppvisas ett enda ställe, der med “grunder" menas
penningeanslag, utan göres tvärtom t. ex. i 69 § Regeringsformen en bestämd
skilnad emellan hvad till Riksgäldskontorets utgifter och inkomster hörer
samt grunderna för detsammas styrelse och förvaltning; och äfven Kongl.
Maj:t har i sin till innevarande Riksdag atlåtna nådiga proposition om tilllägg
till 80 § Regeringsformen uttryckligen skilj t emellan grunderne för
krigsmaktens ordnande samt de för grundernes tillämpning oundgängliga
anslag.
Vidkommande saken i öfrig t har Utskottet visserligen icke förbisett,
att de ifrågakomua 6,000 kronorna hittills blifvit, såsom Riksdagen önskat,
åt statsverket besparade och att Stats-Rådet i sjelfva anslagsärendet blott
tillstyrkt Konungen att uttala ett rent teoretiskt förbehåll och en såsom
rättsvetenskap!ig thes afgifvcn förklaring, att Riksdagen öfverskridit gränserna
för sin i grundlagen utstakade befogenhet. Ej heller har det undgått
Utskottet, att föredraganden dels genom sitt senare tillmötesgående i fråga
om Kommerskollegii organisation sökt, med frångående af sina i ofvanberörda
statsrådsprotokoll uttalade fordringar, i väsentlig mån främja Riksdagens
afsigt och dels genom detta ärendes nästan exempellösa påskyndande
bemödat sig undvika följderna af den s. k. konstitutionel konflikten, äfvensom
att denna fråga, hvars lösning under flera årtionden utgjort ett af
Riksdagens önskningsmål, åtminstone blifvit bragd under förnyad behandling.
Obestridligt torde emellertid vara, att närmaste anledningen till detta
ärendes återupptagande är att söka i Riksdagens beslut, samt att Irågan i
annat fall utan tvifvel kommit att än ytterligare anstå. Men äfven om så
är, torde det icke kunna anses önsldigf, att Riksdagen för att påskynda
behandlingen af under längre tid uppskjutna ärenden finner sig föranledd
till vidtagande af åtgärder, hvilka af Stats-Rådets ledamöter på samma gång
kunna inför Konungen stämplas såsom grundlagsvidriga.
I alla händelser kan det icke lända till rikets sannskyldiga nytta eller
Bill. till BiJisd. Prof. 1875. 3 Sand. 4 Raft. 2
10
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
vitna om den statsmannaskicklighet, som är ett af hufvudvilkoren för befordrandet
af vårt statsskicks lugna och naturliga utveckling, att kronans
rådgifvare inför Konungen försöka att göra gällande eu tolkning af grundlagen,
som, enligt hvad här ofvan är visadt, icke öfverensstämmer med vare
sig grundlagens bokstaf, dess andemening eller den praxis, som under tidernas
lopp utvecklat sig; och då dertill kommer, att samma tolkning icke
ansetts böra faktiskt genomföras, utan stannat vid en enkel protest, kan det
väl ifrågasättas, huruvida det antagligen afsedda ändamålet att häfda kronans
prerogativ, hvars oantastlighet måste för begge statsmakterna anses i
lika grad helig, blifvit i någon mån uppnådt. Icke heller har den s. k.
konflikten, om den än genom Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 2
Mars innevarande år angående indragning af Kommerskollegium är för
tillfället undanskjuten, blifvit för framtiden undanröjd; ty om Riksdagen
icke bifaller den nådiga framställningen, och Kongl. Maj:t vidblifver sin
åsigt om presidentslönens uppförande såsom ett tillägg till riksstaten, måste
frågan allt framgent komma att gifva anledning till en meningsskiljaktighet
emellan statsmakterna, som, utan att någonsin kunna i vanlig konstitutionel
ordning utjeinnas, ovilkorligen måste till det allmännas skada försvåra samarbetet
dem emellan.
Stockholm den 22 Mars 1875.
o
A Utskottets vägnar:
TH. MUNCK af ROSENSCHÖLD.
Reservationer:
af Herr Muncli af Rosenschöld, med hvilken Herrar von Ehrenlieim,
Odelberg, Brun och Dahm instämt: “Emot det beslut, Utskottet med 10
röster emot 9 fattat att, med åberopadt stöd af 107 § Regeringsformen,
emot Stats-Rådets ledamöter framställa anmärkning för behandlingen af det
ärende, hvarom Utskottets memorial handlar, får jag anmäla min reservation.
Redan den omständighet, att Konungens rådgifvare icke i förevarande
fall tillstyrkt Konungen vidtaga någon åtgärd, som Utskottet ansett sig
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
11
kunna stämpla såsom lagstridig eller stridande mot “Rikets sannskyldiga
nyttavisar i min tanke obefogenheten af anmärkningen. Att Konungens
rådgifvare i eu länge omtvistad fråga uttala annan åsigt angående tolkning
af grundlagen, än den Riksdagens pluralitet synes hylla, lärer väl i och
för sig icke kunna hemfalla under 107 § Regeringsformen. Utskottet har
emellertid varit af annan mening och funnit detta förhållande “icke lända
till Rikets sannskyldiga nytta eller vittna om statsmaunaskickligliet“, grundande
denna mening på en tolkning af grundlagen, motsatt den Konungens
rådgifvare omfattat. Det är dock Konstitutions-Utskottet vid 1854 års
riksdag, från hvilket Utskottet hemtat sin bevisledning. För egen del har
Utskottet endast deraf dragit slutföljden, nemligen: att Riksdagens makt att
förordna om statens medel är utan inskränkning eller begränsning. Må det
tillåtas den, som hyser en annan åsigt, att häremot få framställa några anmärkningar.
Det torde med skäl kunna antagas, att stiftarne af 1809 års Regeringsform,
med minnet af den s. k. frihetstidens och enväldets förvillelser, hade
för ändamål att i den nya grundlagen så afväga maktställningen emellan
Konungen och Rikets Ständer, nu mera Riksdagen, att icke den ene af
dessa statsmakter komme att blifva ensam herskande, och hittills har man
trott, att detta äfven lyckats. Men med den grundlagstolkning, man nu
velat göra gällande, lärer förhållandet blifva ett helt annat. År det Riksdagens
rätt att ensidigt indraga hvilket anslag som helst, endast att ingen
enskild person derigenom blifver lidande, och begagnas denna rätt i afseende
å löner till embetsverk och tjensteman, som äro för statsförvaltningen
nödvändige, kan all regering göras omöjlig, domstolarne kunna pa samma
väg tillintetgöras, ja den allsmäktiga Riksdagen kan äfven genom indragning
af anslagen på första hufvudtiteln göra sig qvitt Konungen. Att sådana
konseqvenser kunna dragas af Utskottets grundlagstolkning torde,
äfven om man kan taga för afgjordt, att de förutsatta fallen aldrig skola
inträffa, dock ingifva en berättigad tvekan om tolkningens riktighet. Man
må lägga så stor vigt som helst på stadgandet, att “grundlagarne skola
efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas11, så blir det vid en
sund lagtolkning alltid nödvändigt att icke endast fästa sig vid ordalydelsen
i en eller annan §, utan äfven se till i hvad förhållande denna § står
till andra §§ och lagen i sin helhet. Utskottet har uteslutande fästat
sig vid de §§ af Regeringsformen, som afhandla Riksdagens beskattningsoch
an slagsrätt, utan att lemna någon uppmärksamhet åt de ^stadgande)),
hvarigenom denna kan vara inskränkt. Att Riksdagen i fråga om nya
anslag har full rätt att bevilja eller utslå dem är ovedersägligt, och jag
tror att grundlagsstiftaren hufvudsakligen haft detta för ögonen, da han
nedskref de ifrågavarande §§. I fråga åter om redan beviljade anslag.
12
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
de må vara uppförda på ordinarie stat eller ej, torde frågan bero på anslagets
beskaffenhet. För att nu komma till den fråga, som i memorialet
afhandlas, så är det för mig klart, att då Konungen med den rätt, 89 §
Regeringsformen honom lemnar, inrättat ett nytt embetsverk, och Riksdagen
dertill beviljat de erforderliga löneanslagen, Riksdagen icke sedermera kan
genom lönernas indragning sätta detta embetsverk eller någon del deraf
utom verksamhet, utan att göra intrång i Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt.
Detta framstår alldeles tydligt af det nu föreliggande fallet,
då Riksdagen, och ännu tydligare Utskottet, tillkännagifvit, att indragningen
åt presidentslönen i Kommerskollegium skett för att derigenom framtvinga eu
omorganisation. Utskottet räknar också Riksdagen till heder att afsigten
blifvit uppnådd. Stadgande^ i 89 § Regeringsformen har Utskottet affärdat
med den förklaring, att med “grunderna för allmänna inrättningar" icke
kan menas penningeanslag. Dermed må nu vara huru som helst, så synes
det mig hafva varit lämpligt, att Utskottet äfven lemnat någon förklaring
öfver hvad som kan menas med “förändring, förklaring och upphäfvande
af lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning röra". I den
enskilda hushållningen äro tjenarne och deras aflöning en icke oväsentlig
sak, och i rikets allmänna hushållning intaga tjenstemännen deras ställe.
I d7 § Regeringsformen uppräknas rikets kollegier bland de embetsverk
och tjensteman, som förvalta sina sysslor enligt de instruktioner in. m., som
Konungen eger för dera utfärda. Då nu för Kommerskollegium finnes en
åt Konungen utfärdad instruktion, deri bland annat en president finnes upptagen
och hans embetsverksamhet bestämd, lärer det vara svårt att bestrida,
att icke Riksdagen genom att medelst lönens indragning äfven göra tjenstens
återbesättande omöjligt, fattat beslut i ett ämne, deri Riksdagen endast
egde framkomma med “föreställningar och önskningar". Oanmärkt bör ej
heller lemnas, att Riksdagen genom denna sin åtgärd gjort eu ändring i
Riksrättens sammansättning, sådan den linnes bestämd i 102 § Regeringsformen.
Utskottet har till stöd för sin åsigt jemväl åberopat 39 § Riksdagsordningen
och den deri Stats-Utskottet meddelade föreskrift att tillse, det
"nödiga indragningar och besparingar blifva iakttagna". Men äfven om
man skulle vilja antaga, att ett stadgande af väsendtlig vigt i afseende å
Konungens och Riksdagens makt i fråga om indragning af redan beviljade
anslag kunnat inrymmas i en instruktion för ett Utskott, innebär icke stadgandet,
att beslutanderätten öfver indragningen skulle tillkomma Riksdagen
ensam och kan följaktligen icke heller innefatta någon inskränkning af
Konungens makt i detta hänseende. Den af Utskottet åberopade omständighet,
att Kamrarnes Talmän icke vägrat proposition i frågor af sådan beskaffenhet
som den, hvilken nu föreligger, finner jag icke kunna tillmätas någon vigt, då
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
1 O
sådan vägran icke far ske “utom nät'' Talman finner väckt fråga strida mot
grundlags lydelseoch dessa ordalag i väsendtlig män inskränka Talmännens
pröfningsrätt och mana till eu försigtighet vid rättighetens begagnande,
som åtminstone på senare tider äfven blifvit iakttagen.
Utskottet synes äfven rigta en förebråelse emot Konungens rådgifvare
derför, att de icke “faktiskt genomfört''* sin grundlagstolkning utan inskränkt
sig till eu protest, som icke för framtiden undanröjt “konflikten". Huruvida
hvad Utskottet sålunda yttrat kan tydas såsom ett uttryck af missräkning
deröfver, att saken ej kunnat hänskjutas till Riksrätts afgörande,
vet jag icke, men då Konungens rådgifvare önskade gå Riksdagens begäran
om omorganisation af Kommerskollegium till mötes, och således fråga ej
kunde uppstå om tillsättning af president derstädes, synes det mig att de,
genom det af dem nu iakttagna förfarande, fullgjort den" dem i ansvarighetslagen
för Stats-Rådets ledamöter ålagda skyldighet “att låta sig vårda om
Konungens makt", utan att derigenom träda “Rikets Ständers fri- och
rättigheter" för nära.
Slutligen kan jag icke underlåta att protestera emot Utskottets påstående,
att “controversen" blifvit framkallad af chefen för Civil-departementet,
då det väl måste vara ostridigt, att den, som föreslagit indragning
af presidentslönen, Stats-Utskottet och Riksdagen, som beslutat derom, måste
taga den på sitt ansvar. Emellertid rnåste man antaga, att, ehuru de skäl,
Utskottet anfört för sitt påstående, synas mig icke i någon mån bevisande,
Utskottet dock varit fullt öfvertygadt om deras giltighet, ty på annat sätt
kan man icke förklara, huru Utskottet kunnat hysa den föreställning, att chefen
för Civil-departementet skulle vara intagen af sådan fruktan för följderna
af den utaf honom enligt Utskottets uppfattning framkallade “konstitutionela
konflikten", att lian, för att undvika följderna af densamma “med exempellös
skyndsamhet** gått Riksdagens önskningar till mötes i fråga om Kommerskollegii
omorganisation.^
af Herrar Björkenstam, von Stockenström och Hceggström, med tillkännagifvande,
att, enligt deras åsigt, Utskottet saknat skäl för sin ifrågavarande
anmälan.
af Herr Rydin: “Den anmärkning, som Konstitutions-Utskottet gjort,
kan jag ej biträda. Det anmärkta regeringsbeslutet inbegriper icke någon
öfverträdelse af gällande riksstat, ej heller åsidosättande af den utaf Riksdagen
i sammanhang med regleringen af sjette hufvudtiteln uttalade önskan
om Kommerskollegii omorganisation. Regeringen har till alla delar efterkommit
Riksdagens för dess del fattade beslut, hvadan och då Regeringens
beslut sålunda lämpats efter Riksdagens uttalade önskan jag ej funnit något
14
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
skäl till anmärkning. Det råd, som ledt till detta resultat, är visserligen
beledsaga^ med uttalande af den grundsats, att Riksdagen ej eget’ ensidigt
indraga eller nedsätta de i embetsverksstaterna ingående aflöningsbelopp.
Man må emellertid i afseende på denna grundsats vara af ena eller andra
äsigten, så är dock klart, att denna grundsats ej i förevarande tall fått sin
tillämpning. Den annotation i Statskontorets hufvudliggare, som blitvit
Statskontoret anbefalld, gör ingen ändring uti den nedsättning af Kommerskollegii
stat, som Riksdagen förra året beslutit. Återstår således såsom
anmärkningsvärdt, att chefen för Civil-departementet och Statsrådets öfrige
ledamöter uttalat sjelfva grundsatsen. Härvid bör först och främst erinras,
att med hänsyn till de olika meningar, som uppstått och måste uppstå i
afseende på lagars rätta förstånd och mening, hyllandet och uttalandet af
den ena eller den andra åsigten om grundlagens rätta mening i ett visst
fall ej bör kunna i och för sig gifva anledning till anmärkning af eu granskande
myndighet, derest ej den grundsats, på hvilken rådgifvaren stöder
sig, följdriktigt tillämpad skulle strida emot grundlag eller rikets sannskyldiga
nytta. Huru omtvistad och omtvistbar denna grundsats än är, kan
den dock ej anses strida emot grundlagen, tvärtom tillhör den, enligt min
uppfattning, densamma. Ingen grundlagsparagraf finnes, som hindrar Konung
och Riksdag att gemensamt organisera embetsverk och bestämma de för
upprätthållande af en sådan organisation nödiga aflöningsbelopp; och har en
sådan organisation blifvit af Konung och Riksdag gemensamt i alla dess
delar gillad, måste den gälla till dess Konung och Riksdag gemensamt deri
gorå ändring. Detta följer af den grundlagen genomgående grundsats, att
hvad af Konung och Riksdag gemensamt blifvit stadfäst ej kan åt någondera
ensidigt rubbas. De stater för allmänna inrättningar, som på grund
af Konungs och Riksdags öfverensstämmande beslut blitvit fastställda med
dertill hörande tilläggsbestämmelser, gälla således tills båda öfverenskornmit
om deras ändring. Konungen blifver härigenom bunden i sin ekonomiska
lagstiftningsmakt, lian kan ej ändra de grunder, Riksdagen vid utgifternas
bestämmande förutsatt såsom bestående. Denna inskränkning i sin administrativa
myndighet erkänner jemväl Konungen; han ändrar ej en enda i
staten ingående, af Riksdagen gillad utgiftspost, utan att underställa fragan
Riksdagen. Vår riksdagshistoria visar ock, att Riksdagen erkänt samma
grundsats, hvilken ock af 1809 års Ständer stäldes i spetsen för statsregleringen.
I skrifvelsen härom heter det om den ordinarie aflöningsstaten, att
den ”icke vore någon förändring underkastad, så länge verket bibehölle sin
vanliga organisation och af inträffande omständigheter icke fordras ett förändrad!
skick eller förnyad reglering”. Men, invänder man häremot, rikss
ta ten upprättas hvarje år, och Riksdagen bestämmer öfver de anslag, som
deri skola inflyta, efter pröfning af statsverkets behof. Eger icke under
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
15
sådant förhållande Riksdagen rätt att fritt besluta, hvilka anslag skola i
staten införas och till hvilka belopp? I alla de fall, i hvilka Riksdagen
på en gång bestämmer utgiften och anslagssumman, har Riksdagen alldeles
fria händer, men så är icke fallet med alla utgifter. Vissa af dem hafva
sin grund i lagar och i förpligtelse!’, som åligga staten, utan att kunna
afvisas, vid hvilka anslagsfrågan blott är en förmak tetsfråga, bestående i
anslagsbeloppets upptagande i riksstaten. Detta kan Riksdagen ej rimligtvis
vägra, förrän den lag, som ligger till grund för utgiften, ändras, eller dessa
förpligtelse!'', som staten i laga ordning blifvit iklädd, upphöra. Under dessa
utgifter höra de adöningsbelopp, som blifvit af Konung och Riksdag gemensamt
fastställda för upprätthållande af lagbestämda allmänna inrättningar.
Tillämpning af ifrågavarande grundsats kan ej anses lagstridig. Att eu
grundsats, som i sin tillämpning gifver fasthet och stadga åt styrelse och
förvaltning ej kan anses strida emot rikets sannskyldiga nytta, fordrar ingen
bevisning. Men, skulle man slutligen kunna invända, är icke denna frågas
behandling bevis för att Riksdagen bör ega makt att genom indragning af
anslag framkalla en behöflig reform af embetsverk? Utan detta beslut, som
Riksdagen i afseende på ifrågavarande anslag fattat, skulle den behöfliga
omorganisationen af Kommerskollegium blifvit ytterligare uppskjuten. Tager
man emellertid i betraktande, huruledes hvarje allmän inrättning, för att
kunna tidsenligt verka, erfordrar nya eller tillökade utgifter, i afseende på
hvilka Riksdagens bifall måste inhemtas, så finner man, att Riksdagen i sin
anslagsrätt har en städse verksam makt att i fråga om de reformer, den
anser nödiga, gorå sin åsigt hörd, utan att behöfva utsträcka anslagsrätten
in på områden, till hvilka densamma ej principenligt hörer.
Konungens rådgifvare hafva således, enligt min uppfattning, hvarken
genom uttalande af ofvanberörda grundsats, som för öfrigt i förevarande
fall ej blifvit tillämpad, eller genom det regeringsbeslut, de tillstyrkt, förhållit
sig på sådant sätt, att Regeringsformens § 107 bör tillämpas. “
Herrar Mannerskantz och Reuterskiöld hafva velat tillkännagifva, att
de varit hindrade deltaga i detta ärendes slutliga behandling inom Utskottet.