Banko-Utskottets Betänkande N:o 23.
1
\:o SS.
Aiik. till Eiksd. Kansli den 26 April 1875, kl. 3 e. in.
Betänkande, angående dels af Herr A. O. Wallenberg väckt motion
om utlemnande af skiljemynt pregladt efter 1855 års
myntordning; dels åtgärder för indragande ur rörelsen
af äldre kopparmynt.
I motion N:o 26, väckt i Första Kammaren, har Herr A. O. Wallenberg,
under förmälan, att knapphet å skiljemynt yppats, att angeläget vore,
det myntverket icke sysselsattes med det som kunde uppskjutas, och att
derför 1855 års öresmynt af brons icke borde dragas ur rörelsen förr, än
myntkonventionens bestämmelser gjorde sådant oundvikligt, eller förr än
myntningen af guld och silfver blifvit så tillräcklig, att den motsvarade allmänna
rörelsens behof, hemstält, att Riksdagen behagade besluta en sådan
ändring af § 17 mom. 2 uti bankoreglementet, att bankofullmäktige må
tillåtas efter omständigheterna bestämma, huruvida Riksbanken tillhörigt eller
dit inflytande, enligt 1855 års myntordning pregladt skiljemynt må till allmänna
rörelsens underlättande utlemnas under åren 1875 till och med 1880.
Då i 2 mom. af 17 § af bankoreglementet redan är stadgadt, att
“kopparskiljemynt, pregladt enligt 1855 års mvntordning, skall i riksbanken
qvarhållas, i den man detsamma kan med nytt mynt, pregladt enligt 1873
års myntlag, ersättas", och då i dessa ord obestridligen innebäres rätt för
Bill. till Riksd. Prof. 1875. 6 Samt. 1 Afd. 18 Höft. 1
2
Banko-Utskottets Betänkande N:o 23.
fullmäktige att efter omständigheterna, d. v. s. efter tillgången å nytt, enligt
L 87 3 års myntlag, pregladt bronsmynt bestämma, huruvida det äldre kopparmyntet
skall qvarhållas eller, då rörelsen så fordrar, ånyo utsläppas; då
dessutom för närvarande inga särdeles svåra omständigheter synas påkalla
någon ytterligare utvidgning af fullmäktiges befogenhet i detta hänseende,
enär myntverket för närvarande lär vara vida mera än förut i stånd att
motsvara anspråken på dess verksamhet, och då riksbanken, enligt rapport
af den 17 April, innehar 58,000 kronor i nytt bronsmynt, pregladt enligt
1873 års myntlag, emot 35,700 kronor i öresmynt, pregladt efter 1855 års
myntordning, och 39,598,^6 kronor i kopparskillingsmynt, finner Utskottet
intet skäl vara för handen att uti ifrågavarande paragraf af bankoreglementet
föreslå någon ändring och hemställer derför,
1:0
att Herr Wallenbergs motion, N:o 26, ej må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
I samband härmed har Utskottet ansett skäligt att underställa Riksdagens
pröfning en fråga rörande vårt myntväsen, som enligt vitsord från
många orter inom vårt land för den allmänna rörelsen torde vara af rätt
stor betydenhet. De kopparmynt af pregel äldre än efter 1855 års myntordning,
som inom landet ega omlopp, förorsaka nemligen allmänheten i den
dagliga omsättningen ett känbart obehag. De förekomma mångenstädes i
stor mängd och af alla möjliga slag, sexskillingar, treskillingar, sexstyfrar,
trestyfrar, bankovittnar, rundstycken, Riksgäldskontorets polletter m. fl.,
preglade ofta i början af detta eller slutet af förra århundradet, ej sällan
mycket nötta och skafda; de vålla förvecklingar och besvär mest genom
svårigheten för den yngre generationen att fastställa deras värde i nu gällande
mynt, och de bidraga ej litet till qvarhållandet i folkets minne af eu
penningeräkniug, hvilken ju förr dess hellre bör lemna rum för den nu
gällande. Till följd af stadgandena i 1835 och 1855 års myntordningar
äro dessa mynt fortfarande lagligt betalningsmedel man och man emellan, i
kronans kassor mottagas de vid betalningar intill belopp af 1 krona i hvarje
betalningspost, och i riksbankens hufvudkontor till invexling i hvilket belopp
som helst. Men vägen till riksbankens hufvudkontor är oftast längre,
än att ett insändande af dylika mynt dit kan löna mödan, och då de, som
i landsorterna vore i tillfälle att uppsamla de äldre mynten i större belopp,
icke på någorlunda nära håll finna tillfälle att få dem invexlade, då icke
Banlco-Utskottets Betänkande N:o 23. 3
heller någon vare sig enskild eller offentlig kassa har skyldighet eller intresse
af att innehålla dem, komma de oupphörligen ånyo ut i den allmänna rörelsen.
Då nu allmänt lär anses, att dessa äldre mynt af allehanda mer
eller mindre kända valörer äro till olägenhet, och då dessutom jemiikt den
med Danmark afskräde myntkonvention den yttersta tidpunkt, intill hvilken
de få gälla som lagligt betalningsmedel, är faststäld till år 1881, synes det
Utskottet, som om åtgärder ju förr dess hellre borde vidtagas för att ur allmänna
rörelsen så fort som möjligt indraga dem till omsmältning.
Den kassa, i hvilken dessa mynt slutligen skola med gångbart mynt,
motsvarande nominalvärdet, invexlas, lär väl fortfarande som hittills böra
blifva riksbanken, men torde skyldigheten dertill under förhållanden sådana
som de nuvarande böra utsträckas äfven till afdelningskontoren. Utskottet
har dessutom förestält sig, att för vinnandet af det för allmänheten vigtiga
syftet af de äldre myntens aflägsnande ur rörelsen, skulle riksbanken utöfver
sin förlust i öfrigt på denna invexling äfven kunna påtaga sig kostnaden
för frakten till bankens hufvudkontor af de till invexling insända
mynten, dock allenast för de poster, som insändas från någon af statens
kassor eller från andra invexlingsställen, som kunna komma att bestämmas,
enär i annat fall, eller om äfven enskilde finge på bankens räkning insända
större eller mindre belopp mynt till invexling, denna rätt kunde begagnas
i en utsträckning och på ett sätt, som vållade banken alltför känbara kostnader
och besvär. Deremot torde riksbanken å sin sida kunna begära, att
det insända myntet, då det inkommer i belopp öfver 5 kronor, må af inlemnaren
förut sorteras; hvarom, likasom om öfriga i detta hänseende nödiga
närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t otvifvelaktigt lär sätta fullmäktige i
tillfälle att yttra sig före utfärdande af de för åtgärden nödiga förordningar.
Då uppgiften skall vara att åvägabringa en snabbare indragning af
de äldre mynten, och då man ej helt och hållet torde kunna lita derpå, att
enskilda kassor, såsom i handelsbodar och i banker, eller kyrkokassor, kommunalkassor
och dylika, der dessa mynt vanligen inströmma, alltid skola
iakttaga att insända desamma för vexling till något af riksbankens kontor,
lär väl till främjande af invexlingen finnas nödigt, att åtminstone i hvarje
län måtte bestämmas en offentlig kassa, der de äldre mynten till hvilket
belopp som helst för invexling emottagas, och Utskottet föreställer sig, att
dertill skulle bäst lämpa sig residensstädernas landtränterier, hvarifrån de
största partierna skulle komma att till riksbanken för slutlig invexling afsändas.
Utskottet har väl funnit, att en invexling till hvilket belopp som helst
af de äldre mynten icke gerna kunde åläggas alla öfriga kronans kassor och
uppbördsman, enär desse af sådant uppdrag skulle kunna allt för mycket
4
Banko-Utskottets Betänkande N:o 23.
förhindras i sina löpande göromål. Men då dessa kassor och tjensteman i
alla fall äro skyldige att i betalning intill belopp af en krona mottaga dessa
mynt, skulle det helt visst icke kunna innebära någon obehörig tunga, om i
samband med öfriga åtgärder Kongl. Maj:t utfärdade påbud att samtliga
kronans kassor och uppbördsman vore skyldige att innehålla och i rörelsen
ej åter utsläppa ifrågavarande mynt, som i deras uppbörd influtit.
Om sålunda vid alla post-, telegraf- och statsjernvägsstationer, hos alla
kronouppbördsmän, vid alla tullplatser i riket hvarje der inbetaldt skiljemynt
af äldre pregel blefve innehållet och ej vidare till allmännheten utlemnades,
utan i landtränterierna eller i riksbankens hufvudkontor utbyttes mot gångbart
mynt, om dertill alla banker och andra allmänna inrättningars kassor,
alla handlande på landet och i städerna visste sig kunna blifva af med dessa
mynt antingen i ränterierna eller i riksbanken, vill det synas Utskottet,
som om deras indragning skulle kunna försiggå temligen snabbt och utan
olägenhet för allmänheten.
På grund af hvad här ofvan är anfördt, får Utskottet härmed hemställa
:
2:o
dels att Riksdagen må besluta, att vid riksbankens
hufvudkontor och afdelningskontor skall emottagas till
invexling mot gångbart mynt hvilket som helst belopp af
kopparmynt, pregladt efter myntordningar äldre än 1855
års myntordning, dock enligt de närmare vilkor och bestämmelser,
som fullmäktige kunna fasta vid mottagandet
särskildt af större partier af dylikt mynt, samt att vid
insändning från landsorterna af större eller mindre belopp
sådant mynt riksbanken skall bekosta utgiften för porto
eller frakt från den statens kassa, genom hvilken myntet
till Riksbankens hufvudkontor insändes, eller från andra
invexlingsställen, som kunna komma att bestämmas;
dels att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i nåder
påbjuda:
att tjensteman vid kronouppbörden, vid tull-, post-,
telegraf-, jernväg^- eller andra kronans kassor, då de i
betalning emottaga kopparmynt, preglade efter myntordningar
äldre än 1855 års mvntordning, ej få dessa mynt åter
i rörelsen utsläppa utan skola dem till landtränteri eller
till riksbankens hufvudkontor för utvexling mot gångbart
mynt insända;
Banko-Utskottets Betänkande N:o 23. 5
samt att vid alla rikets landtränteri tillfälle må beredas
enhvar att intill den tid, Kong!. Maj:t täcktes bestämma,
få kopparmynt, prella dl efter myntordning äldre
än 1855 ''års hnyntordning, till hvilket som helst belopp
, invexladt mot gångbart mynt.
Stockholm den 26 April 1875.
På Utskottets vägnar:
.J v. SCHWERIN.
Bih. titt Riksd. Prof.. 1875. 6 Samt. 1 Afd. 18 Höft.