Banko- Utskottets Memorial N:o 18.

I

t\:o 18.

Ank. till Eiksd. Kansli dan 12 April 1875, kl. 3 a. ra.

Memorial, i fråga om ordnandet af förhållandena mellan Riksbanken
och Kongl. Myntverket.

I Fullmäktiges Riksdagen tillstälda berättelse om Riksbankens styrelse
och förvaltning år 1874, sid. 28, fram hålles efter en utförlig framställning
af förhållandena mellan Riksbanken och Myntverket särskildt med hänsyn
till stadgandena i Kongl. instruktionen för Myntverket i afseende på emottagande
af guld i plants af den 11 September 1874, såsom slutsats, att så
vida ändring i denna instruktions stadgande)! icke vid utfärdande af det
nya reglementet för Myntverket eller eljest kan vinnas, torde den i § 10
mom. 4 af gällande bankoreglemente stadgade ordning för gulds inlemnande
till Myntverket och inköp af Riksbanken icke längre kunna tillämpas.

Nämnda § 10 mom. 4 af bankoreglemente! stadgar, att “guld i plants,
som till Kongl. Myntverket för Riksbankens räkning af lenmas, inlöses, enligt
myntverkets bevis, med guldets värde i svenskt mynt eller 2,480 kronor
för ett kilogram fint guld, efter afdrag derifrån af en fjerdedels procent i
myntningskostnad; börande Fullmäktige, så vidt på dem ankommer, tillse att
så stort förråd af mynt alltid förefinnes, att betalningen i allmänhet må
kunna erläggas omedelbart efter det guldet aflemnats och dess värde i mynt
blifvit behörigen styrka.

Hvad senare delen af denna föreskrift beträffar, torde kunna antagas,
att, sedan det nya guldmyntverket blifvit färdigt, inga svårigheter skola
Bih, till RiJcsd. Prof, 1875. 6 Sami, 1 Afä. 15 Höft, 1

2

Banko- Utskottets Memorial N:o 18.

möta att etter behof med guldmynt kunna inlösa de guldpulver, som åt
Riksbanken varda erbjudna till inköp. Deremot förekommer, med afseende
å sj elfva uppgörelsen mellan inlemnaren af guldet och Riksbanken såsom
köpare af detsamma, att de för Fullmäktige i detta hänseende gifna föreskrifter
synas förutsätta en samverkan mellan Riksbanken och Kongl. Myntverket,
hvilken enligt nu gällande instruktion icke synes kunna, så som
(hiskligt vore, ega rum.

o Det är gifvet, att för inköp af större eller mindre guldpartier Fullmäktige
pa något sätt måste förskaffa sig fullgod t och vederhäftigt intyg om den erbjudna
varans halt, vigt och beskaffenhet. Endast i högst få undantagsfall
kan säljarens egen uppgift derom anses som tillräcklig säkerhet. Fullmäktige
sjelfve eller Riksbankens egne tjensteman kunna åter icke verkställa de åtgärder
som erfordras för bestämmande af ett metallstyckes egenskaper, och
så vida ej i Riksbankens tjenst skall enkom för detta ändamål anställas en
särskild guldproberare, måste Fullmäktige anlita bistånd af Kongl. Myntverket,
som i alla hänseenden är mest befogad! att afgifva sådant intyg.
Det är vidare nödvändigt, att Myntverket vid utfärdandet af dylikt värderingsinstrument
öfver företedda guld- eller silfverplantsar tillika mottager
plantsäng till förvaring under den tid, som förflyter emellan plantsarnes
värdering oeh deras inköp af Riksbanken, eller att intyget tillika är ett depositionsbevis.
I annat fall, eller om den värderade plantsen jemte deröfver
utfärdadt intyg skulle af säljaren i Riksbanken företes till inköp, återstode
ju ändock för Riksbankens tjensteman att pröfva, huruvida den i Riksbanken
företedda plantsen vore densamma som den i intyget beskrifna. Men
da det måste anses högligen vigtig!, att formerna för uppgörelse mellan
köpare och säljare så mycket som möjligt förenklas, är det nödigt att den
Kongl Myntverkets åtgärd, som för köpets afsilande erfordras, sker med
minsta möjliga omgång och besvär för begge de kontraherande parterna.

I 1836 års reglemente för Myntverket funnos redan bestämmelser,
som voro egnade att underlätta handeln med ädla metaller. En hvar egde
enligt § 8 rättighet att till Myntverket inlemna guld eller silfver till förmyntning
och, enligt § 31, att för det i vederbörligen utfärdad myntattest
uträknade värdet af det inlemnade metallpartiet af Myntverket erhålla beta 1 -ning genom assignation å Ve.velbanken (der Myntverket hade räkning). Men
om Myntverket behöfde för metallpartiets inlösen begagna den af Rikets
Ständer medgifna förmån att få myntattesten förskottsvis inlöst genom
lånehaniken, skulle attest utfärdas om godsets deposition uti Myntverket
“för Lånebankens rakning'''', och lånebanken kunde sålunda utan vidare besvär
eller risk, endast genom inlösen af ett från Myntverket utfärdadt värdepapper,
blifva egaro af hos Myntverket deponeradt* guld eller silfver. Utan

6

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

tvifvel medförde detta sätt för uppgörelsen om inköp af ädel metall all vid
den tiden önskvärd beqvämlighet och trygghet så för köpare som säljare.
och det är oj kändt, att Kong!. Myntverket deraf lidit något men.

För Banken såsom köpare af å Kongl. Myntverket deponerad t guld eller
silfver måste det emellertid förr eller senare blifva fråga om dess rätt att
förfoga öfver sin sålunda förvärfvade egendom, och denna fråga har blifvit
af vigt, då, efter guldmyntsystemets införande, Riksbanken allt mer måste
komma att drifva handel med ädla metaller. I och med utvidgandet af vår
handelsrörelse och efter införandet af skyldighet för de enskilda bankerna
att inlösa sina sedlar med guldmynt, borde oftare är förr komma i fråga
att för fordringar af utlandet införa eller till betäckande af skulder i utlandet
utföra guld, och Riksbanken måste derföre helt naturligt bereda sig för
den stora och vigtiga uppgiften att verka som förmedlare af sådana transaktioner.
Lika vigtigt som det för sjelfva köpslutets verkställande var att
Myntverket på ofvan anförda, redan häfdvunna sätt dertill lemnade sitt bistånd,
lika vigtigt måste det ock vara, att Riksbanken efter köpets afselande
fritt fick förfoga öfver sin hos Kongl. Myntverket deponerade egendom.
Men härutinnan hade nu, såsom af Fullmäktiges berättelse framgår,
under föregående år mött hinder så till vida, att guld eller silfver, pa angifna
sätt för Riksbankens räkning å Myntverket deponeradt, ej ansetts kunna
till Riksbanken utlemnas i omyntadt skick, efter som det ju i enlighet med
§ 8 af Myntverkets reglemente af år 1836, blifvit af Myntverket mottaget
“till förmvntning“. Fullmäktige maste alltså sa länge detta reglemente egde
gällande kraft, vid hvarje uppgörelse om inlösen af attester å större guldpartier,
taga i betraktande den omständigheten, att detta guld, en gång inköpt,
ej vore att disponera i annan form än såsom 10- och 20-kronestycken, att
ciet ej kunde vid ett hastigt påkommande behof från Myntverket uttagas i
plants och möjligen först om ett år kunde utfås i mynt, att det sålunda
hvarken vore så lätt och snabbt tillgängligt, som en metallisk kassa borde
vara, eller så kunde användas som omständigheterna bäst kräfde.

Utskottet behöfver ej inlåta sig i någon undersökning rörande befogenheten
af eu sådan reglementets tolkning och tillämpning, men anser
sig böra hänvisa på den i Fullmäktiges berättelse gittra framställning af i
ärendet vexlade skrivelser, hvaraf uppenbart framgar, att de synpunkter,
som i denna fråga bestämt Myntverkets yrkanden, icke hade det ringaste att
gorå med det som för Fullmäktige och för Utskottet måste vara hufvudsaken.
Öfverdirektören för Myntverket har icke någon gång yrkat, att allt guld

4 Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

eller silfver, som till Myntverket inlenmas, nödvändigt måste förmyntas, eller
att det vore eu för Myntverket och dess tjensteman obehörig och olämplig
uPPgih ‘ht verkställa den för Riksbanken bohöfhga värderingen af guldplantsar
samt deröfver afgifva intyg; lian hade blott uttryckligen velat häfda de
hittills till vissa Myntverkets tjensteman utgående sportler för all värdering,
som ej åtföljdes af de värderade plantsarnes utmyntning, och det var af
detta skäl han ansåg, att Riksbanken ej annorledes än till förmyntning borde
få använda de efter inlemnarens uppgift för detta ändamål hos Myntverket
deponerade och der värderade plantsar.

Utskottet anser sig numera icke heller behöfva ingå i någon pröfning
af den omtvistade frågan, huruvida anspråken på särskilda sportler för profilering
och värdering åt alla plantsar, som ej förmyntas, voro befogad.
Riksdagen har redan, vid pröfning af frågan om dyrtidstillägg för Myntverkets
tjensteman, beslutat i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
det de åtskilliga till Myntverkets tjensteman för probering, vågning och värdering
af guld och silfver utgående sportler må för framtiden upphöra, samt
att de utgifter, ^som för sådana åtgärders vidtagande skola erläggas, må till
M) afvel ket ingå. Men om sadana utgifter hädanefter skola till Myntverket
i stället för till dess tjensteman erläggas, följer deraf dock icke, att eu anordning,
som för högre och allmännare intressen finnes lämplig, bör för deras
skull fä stå tillbaka. De kunna mycket väl uttagas af eu hvar, som
mlemnar plantsar till behandling af Myntverket, när han ej tillika uttryckligen
begär deras förmyntning. Om på sådant sätt de anspråk tillfredsställas,
som från Myntverkets sida i denna fråga gjorts gällande, kan Utskottet
icke se, hvilken svårighet skulle möta att äfven tillfredsställa de
anspråk, som från Riksbankens sida och i det allmännas intresse varit upprepade
gånger framhållna.

Dessa anspråk är o ingå andra, än att hädanefter som hittills guld
(ellei silfver) ma fa af enskilde å Myntverket deponeras »för Riksbankens
läkning», men icke blott såsom hittills »till förmyntning», utan äfven till
Riksbankens fria disposition. Utskottet kan ej finna, att för Myntverket någon
väsendtlig olägenhet skulle kunna uppkomma af en dylik anordning. Den
omständigheten, afl det icke är Riksbanken sjelf utan enskilde, som för Riks -

bankens räkning inlemna godset

guuoci, kan intet betyda. Myntverket har ju reatt
af enskilde mottaga silfver för Riksbankens räk -

dan länge varit vant

ning »till förmyntning»; att nu denna inskränkning i Riksbankens dispositionsrätt
öfver den deponerade varan upphäfvos, gör ju alls ingen förändring
i afseende å sjelf va formen för inlemmandet. Möjligen skulle väl den far

håga

tunna framställas, att om Myntverket sålunda fövbundes att för Riksbankens
räkning mottaga och förvara ädel metall, som icke måste förmyn -

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

o

tas, så kunde Riksbanken finna med sin fördel förenligt att låta godset
qvarligga i Myntverkets förvar och på dess ansvar under längre tid, och
sålunda der hopa en större del af sin metalliska kassa, för hvars förvarande
Myntverket dock icke eger tillräckligt säkra förvaringsrum, och för hvilken
det ej har till uppgift att bära ansvar. Ehuru föga troligt lär vara, att ett
sådant missbruk af det åstundade medgifvandet någonsin skulle komma i
fråga, finner Utskottet dock, att denna invändning bör häfvas genom något
stadgande i sådan riktning, att för inlemnadt guld eller silfver, som hos
Myntverket får utan bestämmelse om dess förmyntning qvarligga längre lid
än tre månader, skall en viss, lämpligt tilltagen förvaringsafgift till Myntverket
erläggas. Genom ett sådant eller, om så finnes nödigt, ännu strängare
stadgande möttes äfven den betänklighet, som från något håll kunde
framställas, att äfven enskilde kunde tänkas begagna denna form till att först
»för Riksbankens räkning» inlemna och sedermera efter någon tid med attestens
återlemnande ånyo uttaga ett guld- eller silfver parti, som på sådant
sätt finge af Myntverket för intet förvaras. Det är visserligen efter afl erfarenhet
nästan otroligt, att enskilde sålunda skulle längre tid låta metallisk
valuta ligga rån telös i Myntverkets förvar, men det synes Utskottet vida
bättre att mot sådana undantagsvis tänkbara missbruk skydda sig genom äfven
de strängaste bestämmelser, än att för deras skull beröfva Riksbanken såsom
förmedlare af guld- och silfvérhandeln en förmån, som endast after det
allmännas intresse, och icke är något annat än en följdriktig tillämpning af
redan stadgad praxis.

Den genom Kongl. instruktionen för Myntverket af den It September
187 1 Riksbanken medgifna rätt att sjelf få hos Myntverket deponera
guld “till framtida disposition motsvara]'' emellertid alldeles icke de efter
Utskottets åsigt billiga anspråk Riksbanken i detta hänseende framställ
och torde vid närmare beseende finnas vara för Fullmäktige nästan utan
allt värde. Fullmäktige hafva begärt att hädanefter få fri dispositionsrätt
öfver det guld som på förut vanligt sätt blifvit för Riksbankens räkning å
Myntet inlemnadt och hvartill Riksbanken fått eganderätt genom inlösen af
depositionsbeviset; Kongl. Maj:t har åter medgifvit Fullmäktige fri dispositionsrätt
allenast öfver det guld, som i närvaro af ett Riksbankens ombud
blifvit a Kongl. Myntverket värderadt och deponera^ i eu kista, hvartill
Riksbankens ombud förvarar en nyckel. 1 förra fallet skulle Fullmäktige
icke hafva annan befattning med köpslutet än att uppgöra aftalet, hänvisa
säljaren till Myntverket samt derefter inlösa Myntverkets attest; i senare
fallet skola de dessutom, om do vilja bevara sin dispositionsrätt, för hvarje
gäng ett parti guld, stort eller litet, till värde af eu million eller af femtio
kronor bjudes till köp, affärda eu tjensteman såsom ombud till Kongl.

6

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

Myntverket för att der öfvervara en mer eller mindre långvarig profning,
vågning och värdering af partiet.

Det är svårt att se, hvarför Fullmäktige, sedan eu Riksbankens tjensteman
sålunda tagits i anspråk, skulle underlåta att ålägga honom att genast
efter verkstad värdering låta varan under sin uppsigt hemföras till
Riksbanken; ty det är naturligtvis icke af brist på utrymme i egna hvalf
eller af större tillit till Myntverkets förvaringsrum, som frågan om godsets
mottagande och förvaring å Myntverket förevarit, utan endast för att
kunna undgå just den omgång och det besvär för Riksbanken, som instruktionens
medgifvande innebär, och den medgifna rättigheten kan derför med
skäl anses af ingen betydelse.

Icke heller synes Utskottet den i instruktionen af den 11 September 1874
§ (j intagna bestämmelse, att, så länge vid myntverket begärd operation ej skett,
vederbörande inlemnare eller egare har frihet att skriftligen återkalla derom
gjord begäran, för allmänheten och för Riksbanken medföra samma gagn,,
som afses med det här af Utskottet förordade medgifvande. Ty om Riksbanken
derigenom också fått rättighet att genom skriftvexling med Myntverket
inställa utmyntningen af ett för dess räkning till Myntverket inlemnadt
guldparti, så är det intet som hindrar, att under den tid, som förgått
emellan guldets inlemnande “till förmyntning“ för Riksbankens räkning och
köpets afsilande medelst myntattestens inlösande, sjelfva utmyntningen vid
Myntverket redan blifvit begynd, och således Fullmäktiges önskan med afseende
å det inköpta guldets användning endast med svårighet och mot erläggande
af afgiften för redan verkstäldt arbete kan uppfyllas. Det af Fullmäktige
föreslagna sätt för dessa transaktioners verkställande är uppenbarligen
vida enklare och mera affärsmessigt än det, som i Kong!, instruktionen
af den 11 September 1874 föreskrifves och som, utom att det är med mycken
omgång förenadt, allt för lätt kan leda till förvecklingar af hvarjehanda
art.

Utskottet, som af anförda skäl är fullt öfvertygadt derom, att den rättighet,
hvarå Fullmäktige under denna frågas behandling gjort anspråk, och
för hvars betydelse i deras berättelse är utförligt redogjord t, är af stor vigt
för fullgörandet af det dem genom bankoreglementets § 10 gifna uppdrag,
samt att densamma under ofvan anförda förbehåll icke på något sätt kan
anses menlig för Kong!. Myntverket, föreslår derföre:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid utfärdande af
Hytt reglemente för Myntverket eller eljest bestämma:

Banl:o-TJUkottets Memorial N:o 18.

att en hvar må ega att till Myntverket inlemna guld
“tor Riksbankens räkning11 utan närmare angifvande af
ändamålet;

att Myntverket eget- mottaga sålunda inlemnadt guld,
om så behöfves nedsmälta det till plants, samt profva,
våga och värdera plantsen, allt mot de afgifter, som
kunna böra erläggas och som betalas af inlemnaren;

att Myntverket utfärdar öfver det inlenmade guldet bevis,
särskilt för hvarje plants, upptagande att plantsen
blifvit af innehafvaren eller af viss person för Riksbankens
räkning till Myntverket inlemnad samt plantsens
märke, halt, vigt och värde i rikets mynt, utan afdrag af
myntskatt eller andra afgifter:

att guldet, utan bestämmande om dess användning, får
hos Myntverket qvarligga för Riksbankens räkning kostnadsfritt
under en tid af tre månader, men öfver denna
tid endast mot den afgift, som Kong!. Magt finner böra
fastställas, och att Riksbanken mot aflemnande af depositionsbeviset
oger bestämma, om guldet skall myntas
eller till Riksbanken utlemnas för annat användande.

För (ifrigt kan Utskottet icke annat än med Fullmägtige instämma
deruti, att den uti instruktionen af den 11 September 1874-intagna bestämmelse
om särskilda afgifter för smidbar(/öring åt osmidigt guld, äfven då sådant
till förmyntning inlemnas, kunde, med hänsyn till vissa bestämmelser i
lagen om rikets mynt af den 30 Maj 1873 och Kong], förordningen om
prägling af karoliner af den 12 Juli 1868, anses innebära etU alltför stort
anspråk från Myntverkets sida.

1 lagen af den 30 Maj 1873 är nemligen i § 9 stadgadt, att eu hvar,
som vid rikets Myntverk inlemnar guld, eger att derför erhålla guldmynt mot
erläggande af myntningskostnaden, hvars belopp är i paragrafen uttryckligen
bestämdt till resp. { eller -1, procent af guldets värde. Då nu Kong!, instruktionen
af den 11 September 1874 bestämmer, att i vissa fall skall för guld,
som till myntning inlemnas, utöfver myntningskostnaden erläggas eu särskild

8

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

afgift för guldets föregående behandling, så har dermed instruktionen påbjudit
utgörandet, utöfver myntningskostnaden, af eu afgift, som lagen af den
SO Maj 1873 åtminstone icke har omnämnt. Och att detta utlemnande af smidbargöringsafgiften
ur lagen af den 30 Maj 1873) icke berott på ett förbiseende,
utan kan anses innebära ett verkligt medgifvande, som motväges af
ett högst betydande vederlag, derom kan man lätt öfvertyga sig genom en
jemförelse mellan detta och nästföregående lagstadgande om guldmyntning.
Jemlikt Kongl. förordningen af den 21 Juli 1868 skulle nemligen för utmyntning
af guld till karoliner erläggas -i- procent af guldets värde, men
“för guld som är osmidigt“ dessutom en särskild “skedningsafgiftff Då
nu någon sådan afgift för guld som är osmidigt ej nämnes i lagen af den
30 Maj 187.3, men denna af Riksdagen gillade lag i stället har höjt myntningskostnaden
från \ procent till resp. \ och l procent, en förhöjning, hvilken,
så vida ej derjemte verkligen afsetts borttagande af den afgift för behandlingen
af osmidigt guld som i den nya lagen ej omnämnes, skulle hafva
varit en orimlighet, enär tio- och tjugo-kronestyckena, såsom betydligt större
än karolinen, rätteligen skulle anses betinga en lägre myntningskostnad än
denna, så vill det med hänsyn till dessa omständigheter synas Utskottet, som
om i fråga åtminstone om sådant s. k. osmidigt guld, för hvars beredning
till förmyntning icke kräfves någon annan åtgärd än behandling med kopparklorid
eller hvad som i Kongl. instruktionen af den 1 l September 1874
kallas smidbargöring, någon särskild afgift utöfver myntningskostnaden icke
billigtvis bör till Myntverket erläggas.

Hvad för öfrigt beträffar den i Kongl. instruktionen af den it September
1874 stadgade afgift för skedning af guld, som är så orent, att det
ej kan medelst kopparklorid göras smidbart, synes denna afgift visserligen
vara, i jemförelse med hvad i andra länder är stadgadt, ganska högt beräknad,
men anser sig Utskottet dock ej lämpligen kunna göra något yrkande
om dess nedsättning, i synnerhet som guld af sådan beskaffenhet sällan
torde komma att för Riksbankens räkning till Myntverket inlemnas; likasom
Utskottet ej heller finner den omtvistade frågan om rätta sättet för utgörande
af afgifterna för profning och värdering af inlemnadt guld vara af
nog stor betydelse att böra göras till föremål för Riksdagens behandling,
och får Utskottet derför blott, med afseende å afgiften för smidbargöring af
osmidigt guld, på grund af ofvan anförda skäl hemställa,

att Riksdagen må i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid utfärdande af
nytt reglemente för Myntverket eller eljest bestämma, att
den i Kongl. instruktionen för Myntverket af den 11

Banko- Utskottet* Memorial N:o 18.

9

September 1874 § 3 stadgade afgift för smidbar gör ing af
osmidigt guld icke må erläggas för guld, som är till förmyntning
inlemnadt.

Stockholm den 9 April 1875.

På Utskottets vägnar:

J v. SCHWEltIN.

Herr Ribbing har anmält, det han icke inom Utskottet deltagit uti
slutliga behandlingen af förevarande ärende.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1875. (t Sami. 1 Afä. 15 Haft.

2