Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.
N:o 3.
Ank. till Riksrl. Kansli den 26 Jan. 1874 kl. 2 e. m.
kont/l, Mnj:ts Nådiga ''Proposition till Riksdagen, med förslag till
Förordning angående förändradt sätt för offentliggörande
i kyrka oj allmänna författningar och kungörelser samt
enskilda tillkännagifva^<<len: 6äfven Stockholms Slott den
21 November 1873.
Med föranledande af en framställning utaf Upsala stifts vid allmänt
prestmöte i Juni månad 1865 församlade presterskap hemställde domkapitlet
i namnda stift ^ i underdånig skrifvelse den 27 September samma år. att
Kongl.
vidtagas till afhjelpande och förminskande af de olägenheter, som vore föronade
med det nu brukliga sättet för offentliggörande af såväl allmänna som
enskilda kungörelser m. m.; i anledning af hvilken hemställan det vid 1866
ars riksdag församlade Presteståndet afgifvit infordradt yttrande, hvarefter
• e ö liga stiftens domkapitel samt Stockholms städs konsistorium och Hofkonsistorium
äfvensom Ofverståthållare-embetet samt Ivongl. Makts samtlige
befallningshafvande i länen, på gifven nådig befallning, inkommit med under<
aniga utlåtanden och förslag i ämnet. Vidare anhöll Kyrkomötet i underdånig
skrifvelse den 24 September 1868, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
sadana åtgärder, som funnes vara af omständigheterna påkallade, på d°et
ungorelsers och allmänna författningars uppläsande ä predikstolarne måtte
upphora eller att, derest detta mötte hinder i afseende å nådiga förordningars
samt embetsmyndigheters kungörelser, Kongl. Maj:t ville taga i nådigt
» ''vem ägande, huruvida icke antalet af de författningar och kungörelse)1,
hvilkas uppläsande blefve anhefaldt, kunde i väsendtlig mån inskränkas.
8
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o S.
Ett förslag till författning i don uti dessa skrivelser antydda syftning
blef med anledning deraf utarbetadt; och sedan detsamma undergått den i §
87 Regeringsformen föreskrifna granskning inom 1 Högsta Domstolen samt, på
grund af dervid framställda anmärkningar, i vissa delar omarbetats, har Kyrkomötet,
hvars yttrande öfver det sålunda reviderade förslaget Kongl. Maj:t den
9 sistl. September infordrat, uti underdånig skrifvelse den ö derpåföljde
Oktober förklarat, att Kyrkomötet för sin del godkände nyssberörda förslag.
Med öfverlemnande af Stats-Rådets i frågan hållna protokoll, deruti
äfven de i Högsta Domstolen afgifna yttranden i ämnet äro intagna, vill
Kongl. Maj:t alltså, jemlikt ofvan åberopade grundlagsbestämmelse, föreslå
Riksdagen att antaga följande
jFörordning (ingående föriindradt sätt Jör offentliggörande i kyrka af allmänna
författningar och kungörelser samt enskilda tillkänvajifvanden.
I fråga om offentliggörandet i kyrka af allmänna författningar, vederbörande
embetsmyndigheters kungörelser samt andra allmänna eller enskilda
tillkännagivanden varda följande förändrade bestämmelser meddelade:
§ 1.
Vid offentliggörande i kyrka af sådana författningar eller kungörelser,
som finnas intagna i Svensk Författningssamling, må endast deras rubrik och
datum uppläsas, der de ej angå kyrkliga angelägenheter eller eljest i vissa
fall annorlunda särskild! förordnas.
Det årligen förnyade offentliggörandet i kyrkan af dylika författningar
eller kungörelser, som hittills varit föreskrivet, kommer hädanefter att upphöra.
§ ''3.
I fråga om de kungörelser, som af Öfverståthållare-embetet utfärdas eller
af öfrige Kongl. Majds Befallningshafvande genom deras tryckta länskungörelser
meddelas, må likaledes, vid deras offentliggörande i kyrka, såvida ej
Öfverståthållare-embetet eller Kongl. Majds Befallningshafvande i särskild! fall
om någon viss kungörelses fullständiga uppläsning förordna, endast en kort
uppgift om ämnet för hvarje kungörelse meddelas; börande förty nämnda
kungörelser, då de för offentliggörande till vederbörande presterskap aflemnas,
alltid innehålla eller vara åtföljda af sådan uppgift, som nu sagd är.
9
Kong!. Maj.is Nåd. Proportion N:o .7.
§ 3.
1M dom utslag eller resolution skall, medelst offentliggörande 1 kyrka
någon memghet delgrfvas, må för sådant ändamål, jemte uppgift i den modighet
som domen, utslaget eller resolutionen meddelat, och ! den men Tet
beslutet angår, endast sjelf™ beslutet med besvärshänvisning uppläsa” ”
§ I
K
handkam™ r’lihillkat-|i ??,"**, “j*? tfll sMana'' hvarom »n***d«
bb dia men liktal, till följd af vederbörande embetsmyndis-hets förordnande
skola i kyrkan allmänheten delgifvas; så oek sådana meddelanden af
kommunala embetsman eller enskilda personer, hvilka på grund af föreskrift
stMg^iåS °ffentIiggÖraS’ Sk°''“ *« sMa"‘ ändamål derstädTfulf -
§
der deDeei föTpt §§ ,7?™““ k»***» och andra handlingar skola,
presttTrrt* i;s, kTT,
u™%oh “ankoTTT6 7rmuMbtJreIse h»>'' ^aT kTrfhcmtande
kTlTitationTeTnåln
resolutionens offentlio-o-"^ S^° a Således, cd:er kommunikations
vodtts:
«asft,nsaramans raed Ä™"a i- ■*- *«
§ 6.
för,,! na|.011 andra meddelanden eller handlingar än sådana, som
ml 1 denna förordning omförmälda äro, må offentliggöras, ege lian att deBdi.
Ull micsd. Prof. 1874. 1 Sand. 1 Afd. 2 Uäft. 2
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o
a rn j.n af vederbörande kommunalstyrelse, enligt § o, till
samma aflemna till den åt
10
samma aflemna till flen aived—.’ att de, i flen
kungörelsers emottagande utsed . p ’ hållas för kommunens med
ordning
kommunalstyrelsen^ ^fvan(jc ,’,m aflemnandet jemte en kort
lemmar tillgängliga; och ma ■ V* ; kyrkan uppläsas, derest skriftligt
uppgift I flet ämne, phheikap tiltatälles och ämnet prof
sådant
tillkännagivande \u < I vidsträcktare mån, an nu sagdt
ir t1"? *£ 1 kyAa - *“*•* me<Me‘
landen eller handlingar, som i denna § afses.
§ 7-
Sådana kungörelser, om hyilkas ^^■adt, lysningar till
eller i förordningarne om kyrkostam J}aPmeddelanden i kyrkliga angeäktenskap,
bönedagspla^at samt i est i hittills stadgad
lägenheter komma fortfarande a J pUer handlingar, hvilka hora
ordning att offentliggöras. - u( | p högmessogudstjenstens slut offent
“f
Se oSeutliggotauflet, « «M«»t tfraga
»“
K“”*L "SA °Ch y",,eSt
städse välbevågen.
O S C A K.
Axel Adlercreiiix.
STOCKHOLM
IS A A C MAI i < !1IS’ 110KTRYCK l-i HT-AK TT K HOT. AR, 18 T f.
1
Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti Siats-Rådet ä Stockholms
Slott Tisdagen den 7 September 1860,
i närvaro af:
Hans Excellens Justitie-statsministern, Herr Friherre De Geer,
Statsråden: Friherre af Ugglas,
Bredberg,
von Ehrenheim,
Abelin,
Berg,
Adlercreutz.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:
ej mindre Domkapitlets i Upsala stift underdåniga skrifvelse den 27
September 1865, hvaruti, med föranledande af en framställning utaf stiftets
vid allmänt prestmöte i Juni månad nämnda år församlade presterskap,
Domkapitlet hemställt, att Kongl. Maj:t måtte taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke åtgärder kunde vidtagas till afhjelpande eller förminskande af
de olägenheter, som vore förenade med det nu brukliga sättet för offentliggörande
af såväl allmänna som enskilda kungörelser m. m.; i anledning
hvaraf det vid 1866 års riksdag församlade Presteståndet afgifvit infordradt
underdånigt yttrande, hvarefter de öfriga stiftens Domkapitel samt Stockholms
stads Konsistorium och Hofkonsistorium, äfvensom Öfvcrståthållare-embetet
och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande i länen, på gifven nådig befallning,
inkommit med underdåniga utlåtanden och förslag i ämnet;
än äfven Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 24 September 1868,
med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som funnes
vara af omständigheterna påkallade, på det kungörelsers och allmänna författningars
uppläsande å predikstolarne måtte upphöra, eller att, derest detta
Bill. till Rilcsd. Prot. 1874. 1 Sami. 1
mötte hinder i afseende på nådiga förordningar samt embetsmyndigheters
kungörelser, Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke
antalet af de författningar och kungörelser, hvilkas uppläsande blefve anbefaldt,
kunde i väsentlig mån inskränkas; hvilka båda skrifvelser blifvit, till
följd af Kongl. Maj:ts beslut den 23 Oktober 1868, uppå Ecklesiastik-departementets
föredragning, till Justi tie-depar temen tets handläggning öfverlemnade;
hvarefter
Hans Excellens TIerr Jusfitie-statsministern uppläste ett uti
ifrågavarande ärende inom Justitiedepartementet uppgjordfc förslag till förordning
avgående förändradt sätt för offentliggörande i lajrlca af allmänna
författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagif''vanden, så lydande:
“I fråga om offentliggörandet i kyrka af Yåre författningar, vederbörande
embetsmyndigheters kungörelser samt andra allmänna eller enskilda
tillkännagifvanden varda följande förändrade bestämmelser meddelade:
Uppläsning från predikstolen af Yåre författningar samt andra, vare
sig allmänna eller enskilda, kungörelser eller meddelanden må med de undantag,
hvartill § 8 föranleder, icke vidare ega rum, utan skola i stället desamma
i de fall, då deras offentliggörande i kyrka är eller varder föreskrifvet,
efter slutad liögmessogudstjenst, under dervid tjenstförrättande prests
tillsyn, af klockaren eller annan lämplig person, som derom af presten anmodas,
från kyrkogången delgifvas den församlade menigheten, på sätt här
nedan närmare bestämmes.
§ 2.
Yid offentliggörande i kyrkan af sådane författningar eller kungörelser,
som finnas intagne i Svensk Författningssamling, må endast deras rubrik och
datum uppläsas, der ej i vissa fall annorlunda särskildt förordnas.
Det årligen förnyade offentliggörandet i kyrkan af dylika författningar
eller kungörelser, som hittills varit föreskrifvet, kommer hädanefter att upphöra.
§ 3.
I fråga om de kungörelser, som af Öfverståthållare-embetet utfärdas
eller af öfrigc Yåre Befallningshafvande genom deras tryckta länskungörelser
3
m»Gu(°naS’ ma, ^kfdedes Vld deras offentliggörande i kyrkan, såvida ej Öfverstathallare-embetet
eller Yåre Befallningshafvande i särskild t fall om mVon
viss kungörelses tullständiga uppläsning förordna, endast en kort uppgiftom
a!™et „ ^vaide kungörelse meddelas; Börande förty nämnde kungörelser,
da de för offentliggörande till vederbörande presterskap aflemnas, alltid innenalla
eller vara åtföljde af sådan uppgift som nu sagd är.
§ 4.
„ Dä dora> utelaS e]!er resolution skall, medelst offentliggörande i kyrka,
någon menighet delgitvas, varde för sådant ändamål, jemte uppgift å den
myndighet som domen, utslaget eller resolutionen meddelat, och å den menighet,
beslutet angår, sjelfva beslutet uppläst.
8 o.
. Allmänna eller enskilda kungörelser eller meddelanden, hvilka ej äro
att hänföra till sadana, hvarom föregående §§ handla, men likväl till följd af
vederbörande embetsmyndighets förordnande eller på grund af föreskrift i
tag bora i kyrkan offentliggöras, skola derstädes fullständigt uppläsas.
§ 6.
1 2> fö ^ch 5 §§ omförmälde kungörelser och andra handlingar
skola genast efter det de, på der stadgadt sätt, blifvit i kyrkan offentlio--gjouio, genom tjenstförrättande prestens försorg emot qvitto, som vid kyrkan
förvaras, aflemnas till den person, som vederbörande kommunalstyrelse har
att till deras emottagande utse; och åligge det kommunalstyrelsen vidtaga
sadana åtgärder att sa val nyssnämnde kungörelser och handlingar som
vensk Författningssamling, af hvilken hvarje kommunalstyrelse, på sätt särsluldt
ar stadgadt, eger att undfå del, varda på lämpligt sätt hållna till
gangbga
för dem bland kommunens medlemmar, som önska att deraf tana
närmare kännedom. b
Besvärs- eller ansökningshandlingar, hvilka blifvit utställda till kommunikation
med någon menighet, skola likaledes, efter kommunikationsresolutio
SLtmS^:ulaammms
mcd denna pä nyss stati»’ade *
4
§ 7.
Yill någon att andra meddelanden eller handlingar an sådana, som
förut i denna förordning omförmälde äro, må offentliggöras, ege han att desamma
aflemna till den af vederbörande kommunalstyrelse, enligt § 6, till
kungörelsers emottagande utsedde person, hvilken föranstaltar att de, i den
ordning nyssnämnde § stadgar, hållas för kommunens medlemmar tillgängliga;
Och må tillkännagifvande om aflemnandet jemte en kort uppgift å det ämne,
meddelandet afser, i kyrkan uppläsas, derest skriftligt sådant tillkännagifvande
vederbörande presterskap tillställes och ämnet prölvas tjenligt att på
sådant sätt kungöras.
8 8.
Hvad i denna förordning föreskrifves ege ej tillämpning å sådana
kungörelser, om hvilkas uppläsning från predikstolen i grundlag eller Yåre
förordningar om kyrkostämma och prestval stadgas; ej heller å lysningar till
äktenskap, bönedagsplakatet samt andra kungörelser och meddelanden i
kyrkliga angelägenheter, utan förhålles med deras offentliggörande på hittills
öfligt sätt/1
Uppå Stats-Rådets tillstyrkan täcktes Kongl. Maj:t i nåder förordna,
att öfver berörda förslag Högsta Domstolens yttrande skulle, för
det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur
protokollet infordras.
Ex protocollo
Oscar David Egge.
Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj.i Konungen uti Stats-Rädet ä Stockholms
Slott Tisdagen den 9 September 1875,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
WyRRN,
Wennerbeeg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
"Weidenhielm,
J ustitieråden: Almqvist,
von Hofsten.
„ T'' c^e^en för Justitie-departementet, Statsrådet Berg anmälde i underdånighet,
att sedan Kongl. Maj:t den 7 September 1869 infordrat Högsta
Domstolens utlåtande, öfver ett inom Justitie-departementet uppgjordt förslag
till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande i kyrka af
allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagifvanden; så
hade, enligt Högsta Domstolens protokoll den 13 Oktober 1869, af de i förslagets
granskning deltagande Justitieråd följande yttranden blifvit afHfna
nemligen af: ° ’
Justitierådet Dreijer: “Då, enligt förevarande förslag, författningars
och andra allmänna kungörelsers offentliggörande fortfarande skulle ske i
kyrka — hvilket ej heller för närvarande torde kunna här i landet undvikas_
sa kan jag för min del ej inse giltig grund, hvarför kungörelsernas uppläsning
borde, förflyttas från predikstolen till kyrkogången och hvarför uppläsningen
hädanefter skulle vara presten förbjuden, men i stället ålagd kloc
-
6
karen eller på prestens anmodan annan person. Från rent kyrklig synpunkt
borde det vara temligen likgiltigt, om kyrkogång eller predikstol härtill användes.
Hvad angår en väsentligare del af frågan, nemligen huru ändamålet
med publikationen vinnos, förefaller det deremot föga tvifvelaktigt, att
ju läsningen bättre skall höras, när hon sker från predikstolen, och äfven
i största allmänhet att läsningen bäst skall af menigheten fattas, näi hon
verkställes af presten. Härvid må dock medgifvas, att presterskapets upplåsningsåliggande
hittills varit sträckt längre än som svarat emot det dermed
åsyftade och uppnådda gagn, då åtskilliga författningar, hvilkas innehåll
svårligen, att ej säga omöjligen, lämpat sig för åhörares uppfattning vid en
kursiv läsning, ändock skolat enligt gifven föreskrift in extenso uppläsas;
och jag anser likaledes det årligen förnyade offentliggörandet af vissa författningar
och kungörelser, som nu eger rum, kunna utan skada upphöra.
Men om i dessa delar, hvad ock genom förslaget är afsedt, inskränkning i
författningsläsandet vidtoges, så synes mig derigenom så mycken lättnad vara
för presterskapet uti dess ifrågavarande åliggande avågabragt, som lör sakens
skull bör under närvarande förhållanden medgifvas. Och när presten i allt
fall skulle, enligt förslaget, hålla tillsyn öfver klockaren eller hans substitut,
så bör, allrahelst med förutnämnda lindring, prestens tjensteverksamhet härutinnan
ej anses vara för vida tagen i anspråk, om det fordras, att han i
stället såsom hittills sjelf fullgör läsningen. En betänklighet emot förslaget
förekommer ock efter min tanke deri, att enligt detsamma de upplasta Kungörelserna
skulle icke vidare förvaras och tillgänglighållas på nu stadgade
sätt, utan öfverlemnas till den person, som vederbörande kommunalstyrelse
utsåge till deras emottagande, hvarefter tillgänglighållandet berodde pa åtgärd,
som vidare vore af kommunalstyrelsen vidtagen. Hittills har varit föresknfvet,
särskildt angående Svensk Författningssamling, att densamma skulle vid
hvarje kyrka förvaras och i ordning hallas, för att vara för församlingsboarne
tillgänglig; vidare i allmänhet, att alla de kungörelser, h vilka icke
enligt särskilda författningar borde påtecknade återlemnas, skulle vid kyrkorna
i god ordning förvaras; och genom andra stadganden har omsorg egnats
deråt, att nämnde ordning hlefve iakttagen. Huru åter genom det nu löieslagna
sättet för författningars förvarande och tillgänglighållande ändamalet
i allmänhet komme att vinnas, må vara oafgjordt: men åtminstone sy ne mig
anledning icke saknas för farhåga, att nämnda ändamål icke hade någon
vinst af förändringen att vänta, och redan på förhand vill det förefalla klart,
att för hvarje söndag, då det omförmälda kommunalombudet komme att vara
från kyrkan frånvarande och presten således vore satt ur tillfälle att, såsom
förslaget afser, genast efter kungörelsernas offentliggörande aflemna dem emot
qvitto till nämnda ombud, jemväl församlingsboarnes _ rätt att om dem taga
närmare kännedom, der sådan önskades, hlefve tillsvidare ställd utom möj
-
7
ighet att uppfyllas; och i lika mån blefve ock för den, som till laga offentlggorande
aflemna!; handling, hvilken han egde att med uppläsningsbevis
återfå, hans rätt derutinnan honom förhållen. Hvad förslaget i ofvanberorda
hanseenden mnehåller, till förändring i nuvarande bestämmelser, kan
jag således dels icke, dels endast till någon del biträda.
... 1Iv,ad .a“8''ai'' de alldeles enskilda kungörelserna och frågan om deras
uppläsande i kynca så torde i de städer, der tidning utgifves, detta sätt
nfulda publikationer högst sällan förekomma, och det vore således för
nagra de minsta städerna och för landsbygden, hufvudsakligast dock för den
senare, som _ saken praktiskt är af någon betydelse. Att flertalet af den
H0]% ,rlkn!ngen på landsbygden lägger stor vigt vid att på nu öfliga sätt
undfå kännedom om äfven dessa meddelanden, lärer vara nog bekant. Men
t et kan ej heller förnekas både att den vigt och fordran, som från statens
sida maste fastas dervid, att de allmänna publikationerna ske i viss öfver
lefa riket, hka och solenn ordning, här ej förefinnas, och att dessa enskilda
‘ kauuagafvanden aro af den beskaffenhet, att deras offentliggörande eo-entigen
borde tillhöra den enskildes omtanke eller på sin höjd hvarje kommuns
ioi sig. Och om i sadant hänseende det är kommunen obetaget att för sin
del besluta hvar och huru slika kungörelser finge aflemnas och offentlighållas
sa synes, för att isynnerhet under öfvergångstiden gå allmogens gamla vanor
till
stämmelse med förslaget, rättighet är medgifven den, som kungörelsen aflemnat,
att _ fa ett kort tillkännagifvande derom i kyrkan uppläst. Dock torde
för den jemförelsevis obetydliga uppläsning, som derefter i fråga om enskilda
kungörelser komme att i kyrkan qvarstå, ingen ny anordning behöfva göras,
utan detta uppläsande kunna ske i sammanhang med och näst efter läsningen
ai de allmänna kungörelserna. °
1 i Af hvad sålunda blifvit anfördt lärer framgå, att enligt min åsigt 88
och 6 borde ur förslaget uteslutas, hvarefter hvad som återstode icke torde
vara af annan beskaffenhet, än att Kongl. Maj:t egde enligt 89 8 Regerino-sformen
derom ensam besluta. ö ° °
• i !°r„ deU- händelse clock att raiu ofvan uttalade uppfattning om saken
icke skulle vinna afseende, har jag vid vissa delar af förslaget, uti hvilka
,CS,5 y.f!e s0, s^nfs kunna föranleda missförstånd, ansett mig böra framställa
följande erinringar:
• .. ,Zld § 4:. att, enär af det här förekommande “värde11, jemfördt med det
i nästföregående två §§ förekommande “må“, lätteligen den följd kan dragas
lt’A0Ch.reSO!Utr iGke 4» uppläsas i sin helhet;
l J‘ö r0,re? er In^>. att för (fen härvid tjenstförrättande, isynnerhet om
,enne enligt förslaget blir klockaren eller annan med honom likställd person,
det ej sällan bör falla sig vida lättare, på samma gång som för menigheten
redigare, om uppläsandet får ske in extenso, lydelsen måtte derhän andras;
vid 8 6: att innehållet gör det tveksamt, huruvida förslaget afser, att
presterskapet skulle åligga att öfver skedd publikation meddela bevis såsom
hittills. I saknad al bestämdt förklarande härutinnan, formodar jag likväl,
hvad ock synes mig ändamålsenligast, att ingen ändring är i nu gå aru e
stadganden härom åsyftad; men efter mm tanke hade sadant^desto hellre
bort uttryckas (vare sig i denna eller i slutet af 8 §), som pa slikt bevis
mången vigtig rättsföljd kan vara beroende, och
vid 8 8: att då det icke linnes i grundlag särskildt uttaladt, att någon
der föreskrifven kungörelse skall i kyrka uppläsas från predikstol, redaktionen
af § 8 synes böra till förekommande af missuppfattning i någon man
samt att, enär efter min tanke med offentliggörande af kungörelser
eller meddelanden i ärenden, som angå skolorna, jemväl bör forhallas pa
hittills öflig! sätt, sådant måtte uttryckas. “
Justitierådet Babe: “Lika med Justitierådet Dreijer anser jag, att 1
och 6 §8 böra ur förslaget uteslutas, äfvensom att hvad derefter skulle
återstå, faller inom det lagstiftningsområde, hvarom 89 § Regeringsformen
handlar. .. ,
Då offentliggörande af författningar och andra allmänna kungörelser
icke, åtminstone för närvarande, torde kunna ändamålsenligt ske annorstädes
än i kyrkan, synes mig lämpligast vara, att den uppläsning, som dervid bor
e«,-a rum, fortfarande såsom hittills, verkställes af tjenstförrättande piesten,
för hvilken dessutom, genom hans befrielse från uppläsmngsbestyret, efter
mitt omdöme icke någon lindring i besvär skulle åstadkommas, enär han i
allt fall, enligt förslaget, borde hafva tillsyn derå, att den person, som komme
att deDifva den församlade menigheten författningar och kungörelser, sadant
riktigt °fullgiorde. Skola emellertid stadgandena i 1 § hufvudsakligen bibehållas,
torde dock sådan ändring af densamma böra vidtagas, att, för en
händelse hinder någongång mötte för klockaren att delgifmngsbestyret verkställa
samt annan person antingen icke ville det sig ataga ellei funnes i v
lämplig derför, det skulle åligga prosten sjelf att berörda bestyr utöfva.
Vidkommande åter 6 §, förefalla mig, med hänsyn till _ giltigheten och
vigten af omsorg från det allmännas sida i fråga om författningars och andra
allmänna kungörelsers förvarande och i ordning kallande för
het, de nu derom gällande bestämmelser vara att föredraga fiamtor loisif
frets, helst för utlemnande! från kyrkan af de i 6 § omformalda kungoielser
och handlingar, enligt förslaget, icke ens skulle erfordras godkännande från
9
det ° allmännas sida af de åtgärder, som inom kommunerna kunde beslutas
angående dessa kungörelsers och handlingars tillgänglighållande och behöriga
förvai ande. I vissa fall, såsom cia, jemlikt befintliga föreskrifter, resolutioner
och utslag, besvärshandlingar m. m. skola efter deras offentliggörande
utlemnas till annan vederbörande än kommunalstyrelse, synas mig äfven de
nu i nämnda hänseenden gällande stadganden vara lämpligare än° förslagets.
Uteslutes icke 6 §, är efter min tanke angeläget och behöflig!, ej mindre
att föreskrifter införas dels om skyldighet för vederbörande prest att före
utlemnandet till kommunalstyrelsens ombud förse sådana kungörelser och
handlingar, hvarom i §:n är fråga, med bevis om det skedda offentliggörandet,
dels om skyldighet för.detta ombud att, genast efter det berörda kungörelser
och handlingar blifvit i kyrkan offentliggjorda, bos tjenstförrättande presten
sig anmäla till deras emottagande, än ock att närmare bestämmelser meddelas
beträffande aflemnande till vederbörande af besvärs- och ansökningshandlingen
samt utslag- och resolutioner, hvarom handlas i Ivongl. brefvet den 5
Januari 1808, när sådana handlingar och beslut ej röra sjelfva kommunen,
äfvensom angående utfärdande af bevis derom.
I afseende a förslagets stadganden om hvad vid offentliggörande i
kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagifvanden
uppläsas borde, får jag, jemte instämmande i den af Justitierådet
Dreijer vid 8 § framställda anmärkning, i öfrigt endast i underdånighet erinra,
att, i anledning°af 4 §:s innehåll, om förslaget blefve lag, tvekan mången
gång torde uppstå om hvad af domar, utslag eller resolutioner skulle såsom
innefattande sjelfva beslutet uppläsas, och att den granskning, som i sådant
hänseende erfordrades till undvikande af misstag och förekommande af befogade
anmärkningar, ofta kunde medföra större besvär, än uppläsning af
handlingarne i deras helhet; hvadan mig synes lämpligt, om, på sätt Justitierådet
Dreijer jemväl ansett, fullständig uppläsning af de i 4 § omförmälda
handlingar blefve vederbörande medgifven. “
Justitierådet Cctrleson: “Sa vida myndigheters och enskilda personers
tillkännagifvanden för allmänheten måste fortfarande ske i kyrkan samt ansvaret
för det lagliga förfarandet dervid skall åligga presten, med skyldighet
föi honom att behörigen redovisa aflemnandet af de offentliggjorda handlingaine;
sa. synes äfven mig det nu ölliga promulgationssättet, med en inskränkning.
i den understundom öfverflödiga uppläsningen af handlingarne
samt en tillåtelse för presten att vid sitt bestyr använda lämpligt biträde,
vara att såsom ändamalsenligare föredraga det föreslagna.
• i ^oen läsning, som sker från predikstolen, skall vara lättare för
nimbar
för åhöraren och lata sig verkställas med större ordning, än läsningen
Bih. till Biksd. Prof. 1874. 1 Sami. " 2
10
från kyrkogången, följer redan af valet af predikstolens särskilda plats, och
att icke sällan kan inträffa att presten finnes vara den för tillfället lämpligaste,
om icke enda lämpliga person att rätt fullgöra den föreskriftm låsningen
i kyrkan, förefaller åtminstone högst sannolikt. Hufvudsakligast ligger
dock det öfliga promulgationssättets företräde framför det föreslagna deruti
att, då enligt det förra de offentliga påbuden skola för allmänheten uppläsas
och hållas tillgängliga af en viss, för ortens innebyggare nogsamt känd
person, af hvilken kan på en gång väntas den största beredvillighet att tillhandagå
med nödiga upplysningar och tillika utkräfvas det strängaste ansvar
för hvarje försummelse i hans åligganden, så har man för närvarande full
befogenhet att antaga, det ingen sina gerningar tillräknelig samhällsmedlem,
i hvilken ställning han för öfrigt må befinna sig, saknar tilliälle att förskaffa
sig kunskap om de lagar eller andra allmänna föreskrifter, hvilkas
efterlefnad honom affordras; men att deremot, då förslaget^icke gör de tryckta
påbudens uppläsning till regel utan till undantag samt åt de faktiskt oansvarige
kommunalstyrelsernas urskilning och godtfinnande öfverlemuar att
förordna huru sådana påbud må hållas för allmänheten tillgängliga, sa skulle
det föreslagna promulgationssättet vara förenadt med ett ständigt öfverhängande
äfventyr för många att blifva lagbrytare i följd af en för dera oofvervinnerlig
svårighet att erhålla nödig kännedom om de utfärdade påbuden.
Ännu är på flera orter i olika delar af riket hvarje kommunalbestyr oetiaivtadt
såsom en börda, hvilken fördrages med ovilja och utan tvekan _ öfverlåtes
åt personer, som äro oskickliga att bära den. Det är klart att x kommuner,
der ett sådant förhållande eger rum, kommunalstyrelsens ^åligganden
ofta blifva åsidosatta eller illa fullgjorda, och det kan icke påräknas att
åligganden af beskaffenhet, som de i 6 § omförmälda, blefvo utförda bättre
än andra. Derpå skulle emellertid för större delen af kommunens medlemmar
och i synnerhet för mängden af dem, som äro oberättigade att deltaga
i kommunalvården och kontrollera densamma, bero möjligheten att erhålla
kunskap om innehållet af hvarjehanda påbud, hvilka det ålåge dem att efterlefva.
Antagandet att en lag eller annan allmän föreskrift, intagen i eu författningssamling
eller tryckt länskungörelse, blifvit, efter skedd uppläsning af
en kort och såsom ämnesbeteckning föga upplysande rubrik, behörigen promulgerad,
äfven om vederbörande kommunalstyrelse underlåtit att göra trycket
tillgängligt för allmänheten, skulle hvila på en ren fiktion, som naturligtvis
icke bör läggas till grund för någon lagtillämpning. Icke heller torde det
gå an att låta giltigheten af statsmyndigheternas förordnanden blifva beroende
af kommunalmyndigheternas åtgärder.
Enligt förslaget skulle några olägenheter af det nu brukliga promulgationssättet
väl minskas, men ingalunda undanrödjas, samt till dessa komma
nya såsom följd af det för närvarande åt en ende person, eller presten, upp
-
11
dra gna bestyrets fördelning på flera, eller presten, klockaren, kommunalstyrelsen
och någon af samma styrelse utsedd person, mellan hvilka hvarjehanda
kollisioner vore att förutse. Den förnämsta olägenheten af förslaget
blefve dock den, om på sätt jag vågat i underdånighet anmärka, promulgationsförfarandet
förfelade sitt ändamål. Under den förutsättning, hvarifrån
detta mitt underdåniga yttrande utgått, tror jag icke att i det nu öfliga
sättet att offentliggöra myndigheters och enskilda personers kungörelser någon
väsentligare förbättring, än förkortningen af uppläsningen och tillåtelsen
för presten att i och för läsningen påkalla annans biträde, kan tills vidare
åstadkommas. “
Jnstitierådet Södergren: “Förevarande lagförslag innefattar erkännande
af den sanning, att den till gudstjenst egnade och invigda tempelsalens helgd
ingalunda förnärmas deraf, att, när dagens gudstjenst slutat och församlingen
står redo att återgå till sina verldsliga bestyr i den samhällsordning, som
skall sammanhållas, ledas och förädlas genom inflytelsen af religionens läror
och förutan hvilken verldsliga inrättning den kyrkliga ordningen icke kunde
cga bestånd, genast derefter i samma rum, men såsom en från gudstjensten
afskild förrättning, sker ett förkunnande af statsstyrelsens och de derunder
lydande myndigheters påbud i de till samhällsordningen hörande ämnen.
Det lärer väl således icke vara på denna förrättnings karakter af verldslig
syftning man ville grunda ett förslag om den nya ordning, att hädanefter
icke, såsom förut under seklernas lopp, den i tempelsalen inrättade talaretribunen,
beräknad att genom sin plats i rummets höjd låta talaren blifva
sedd och säkrare hörd, men icke hitintills genom lag eller sedvanans begrepp
uteslutande förbehållen det rent kyrkliga, såsom altaret varit och är — att
icke denna talaretribun, predikstolen, finge begagnas vid frambärande af den
verldsliga samfundsordningens bud och meddelanden till församlingen, utan
detta skulle ske från “kyrkogången“, der sålunda, enär i de redan befintliga
tempelbyggnaderna kyrkogångens egna ändamål måste fordra att den
icke vore belamrad med någon ständig talarestol, talaren, för att icke nödgas
att orda osed och blott oredigt hörd af församlingens större del, hvarvid
just derföre sorlet af hans röst kunde komma att af mången misstänkas
vara skrålet af någon okynnig fridsstörare i folkhopen, måste åt sig för
tillfället välja utväg att upphöja sig öfver mängden och göra sig åtminstone
något hufvud högre än de andra. Orsaken till talarens förvisning från
predikstolen till kyrkogången torde då böra sökas endast deri, att man
vill till talare utse någon annan, än en prest, men icke anser tillständigt
att låta denne nye talare, en af den underordnade kyrkobetjeningen, intaga
prestens ställe å talarestolen. Klockaren eller någon annan — det skulle
nemligen bero på prestens fria bestämmande att dertill utse hvilken annan
som helst, möjligen i nödens stund kyrkovaktaren eller dödgräfvaren —
12
sändes åstad att å kyrkogången uppklättra på någon stol eller bänk eller
pall, för att derifrån framföra regeringsmaktens bud och befallningar. Och
dervid skulle den ecldesiastike tjensteman, som under den slutade gudstjensten
varit innehafvare af talaretribunen, ställa sig invid klockarens tillfälliga
talareplats på kyrkogången, för att rätt utöfva “tillsyn11 öfver hans förrättning
och i afseende å hvarje författning kunna intyga, att densamma verkligen
blifvit till efterlefnad kungjord: en i sjelfva förrättningens stund lifligt
framträdande påminnelse, att statsstyrelsens värf blifvit flyttadt till den lägre
regionen af de offentliga funktionärernas krets.
Med blicken under eu dylik scen vexlande emellan den tomma ordinarie
talarestolen och den på någon bänk uppklättrande förkunnaren af
Ivongl. Maj:ts bud till dess trogna folk, skall ofelbart mången åskådare göra
den tysta betraktelse, att man numera alltför väl förstått att i yttre måtto
göra skilnaden stark emellan dagens begge officiela värf, den föregående
förrättningen i religionens tjenst och den efterföljande i statens tjenst. Emot
den förras äfven i yttre form betecknade karakter af det höga, det sublima,
det för tanken och känslan lyftande, afsticker skarpt den senare föirättningens
totala saknad af all yttre värdighet, dess egenskap att i estetiskt hänseende
sänka sig ned åtminstone hardt nära gränsen af det platta och
lumpna. Åskådaren vid denna scen lärer få synnerligen svart att inse tillfredsställande
skäl till en dylik förändring af den under århundraden häfdvunna
ordningen. Han har visserligen hört sadant tal, att slumt af en
gudstjenst, särdeles i städerna, företedde ett för det allvarliga religiösa sinnet
vidrigt skådespel, då presten på det rum, der han nyss förkunnat eviga
lifsens ord, uppträder för att uppläsa kungörelser för en menighet, hvars
ojemförligt större del härunder vänder honom ryggen och lemnar. templet,
utan att aktgifva på läsningen, hvilken det oaktadt maste fortfara, intilldess
han befinner sig ensam med kyrkobetjeningen; att ehuru således det egentliga
ändamålet med uppläsningen, att bringa författningar och kungörelser till
allmänhetens kännedom, vore i detta tall alldeles förfeladt, qvarstode dock
för presten vid hvarje högmessogudstjenst i stad som pa landet den motbjudande
pligten att vända åhörarnes sinnen till verldsliga omsorger, pa det
att den laga formen för ifrågavarande akters promulgerande matte iakttagas.
Sådant tal och hvarjehanda annat i dylik syftning har han hört, men han
finner, att den sålunda klagande måste hafva förbisett den sanning, att den
verldsliga förrättningen icke är någon fortsättning eller slutet af gudstjensten,
utan är en särskild akt, alldeles i den mening, som framkallade förordningen
den 8 Maj 1849, hvarigenom den ditintills förda klagan öfver de verldsliga
bestyrens inblandning i gudstjensten an saga vara i tillit matt afhulpen,
att väl icke borde förväntas, att, utan afseende derå, om samhällslagarnes
promulgerande vore en för samhällsordningen nödvändig angelägenhet eller
13
icke, någon skulle blott derföre, att denna angelägenhet hörer till den verldsliga
samhällsordningen, icke till den kyrkliga, tilltro sig kunna uttala den
missaktning för samma angelägenhet, att det vore för en prest ”motbjudande”
att vända sina åhörares sinnen till denna verldsliga omsorg, eller för öfrigt
vilja, i likartad syftning, såsom någon stund af förnedring för menniskosinnet
beteckna den naturligt nödvändiga öfvergången från afhörande af religionslärarna
i templet till sysselsättningen med den borgerliga sammanlefnadens
för menniskolifvet oundvikliga omsorger, hvaruti städse förekommer den
pligtutöfning, som i väsentlig man utgör tillämpning af religionens sanningar
i hvad angår den ena menniskans förhållande till don andra; — att
den, som kunde hysa sådana åsigter, måste vara i behof att ännu sysselsätta
sitt eget sinne med öfvervägande och utredande af åtskilliga grundbegrepp,
hvilka väl slutligen, i en rätt ordnad tankegång, skola leda derhän, att,
åtminstone i vårt land och åtminstone ännu, innan vissa nyare läror i religionsväsendet
fått fullt insteg i lagstiftningen, kyrkan icke är något i den
luftiga rymden frittsväfvande, från beröring med det borgerliga samhället
frigjordt samfund, utan deremot staten och kyrkan med hvarandra så införlifvade
och samverkande, att prosten i sin anställning såsom kyrkoföreståndare
är statens tjenare, så att ännu såsom i fordna dagar, då svenska folket
visst icke var mindre ömtåligt i sin vördnad för religionen än i våra dagar,
staten kan ålägga kyrkoherdeembetet ett göromål af ifrågavarande beskaffenhet,
lämpadt efter nödvändigheten att begagna den enda möjlighet, der
kyrkodistriktets innevånare kunna vara att påräkna såsom mera ofta och
mera mangrannt församlade och sålunda tillgängliga för emottagande af hvad
samhällsordningen har nödigt att meddela; — att sådana den borgerliga ordningens
värf ovilkorligen kräfva aktning ej mindre af presten, än af hvarje
annan samhällets medlem, och att prestmannens värdighet i samhällsordningen
är ingalunda förnärmad derigenom, att han är utsedd till förkunnare af
hvad statens och kyrkans gemensamma högste styresman sjelf eller genom
sina underlydande organer förordnar. Yår reflekterande åhörare i kyrkan
har vidare måhända väl någon gång bemärkt, att, vid kungörelsers uppläsande
från predikstolen, ”menighetens ojemförligt större del vändt presten
ryggen och lemnat templet, utan att aktgifva på läsningen”; men han besinnar,
att svårligen lärer utan öfverdrift kunna sägas, att allmänneligen i
landet så tillgår, som denna, måhända mest från förhållandet särskildt i
hufvudstaden hemtade lifliga skildring innebär, enär åtskilliga kyrkoherdar i
landsortsförsamlingar, derom tillsporda, bestämdt förneka det skildrade förhållandet;
äfvensom det lärer komma under besinning, att i allt fall man i
lagstiftningen måste vara ytterst aktsam att icke, på grund blott af sådana
allmänna skildringar, utan säkra undersökningar, låta timade partiela missbruk
upphäfva regeln, till förfång för dom, hvilka för sin del vilja hemta
14
nytta af regelns iakttagande. Han tror sig för öfrigt veta, att i våra dagar
presterskapet i Sverige icke fått sina embetsgöromål af verldslig beskaffenhet
ökade, utan fastheldre, i följd af senare tidens inrättningar i kommunalväsendet,
i betydlig mån minskade; och i afseende på det rent andliga kallet
är det för honom svårt att rätt inse, huruledes detta skulle i senare tid
fått någon betydlig utsträckning, i annan måtto, än genom den prestbrist,
som väl skäligen bör förmodas vara en öfvergående olägenhet, i detta hänseende
således icke af beskaffenhet att, till beredande af någon fjerdedels
timmas afkortning i prestens tjenstgöring i kyrkan, böra verka omstörtning
af de under hela århundraden gällande lagstadganden. Och kommer slutligen
härvid i betraktande, att om ifrågavarande särskilda bestyr i och för
sig, inom sin egen utsträckning, vore mödosamt och betungande, sa att en
förenkling och afkortning deruti erfordrades — så, som förevarande lagförslag
i särskilda delar afser — denna förenkling i bestyret lika väl kunde
göras under dess bibehållande såsom prestens åliggande, som vid dess nedlyftning
till en underordnad kyrkobetjent® kall.
Visserligen medgifves det, att om de sociala inrättningarne kunde erbjuda
möjlighet att på annat rum, än i kyrkan, gifva allmänheten del af
kungörelser i verldsligt angelägenheter, borde utan tvifvel denna möjlighet
begagnas, så framt nemligen dervid kunde tillfredsställas det oundgängliga
vilkor, att det nya sättet skall innebära minst lika stor säkerhet om vinnande
af hufvudändamålct i sjelfva saken, som det nuvarande kungörandet
i kyrkan medför. Men sådan tid är ännu icke inne i vårt land. Glada
förhoppningar för framtiden om stor och ändamålsenlig utbildning af de
sociala institutionerna, om talrikt besökta, täta och lifiiga sammankomster i
och för ett högt utveckladt kommunallif, må man gerna ega, men icke låta
lagstiftningen skynda framom verkligheten i sådana förhållanden, på hvilka
lagarnes tillämpning och nytta måste bero.
Den nuvarande ordningen för lagars samt öfriga från statsstyrelsen
och derunder lydande myndigheter utgående påbuds kungörande afser naturligen
att; dessa lagar och påbud skola blifva kända för dem, till hvilkas
efterrättelse de äro gifna. Ett högt och stort ändamål, bestämdt af en ädel
grundsats: staten vill icke låta sin inrättning skadas genom lagöfvertrådelser,
i följd af saknad kunskap om lagarne, och vill så litet som möjligt vara
nödsakad att genom straff för omedvetna lagöfvertrådelser inskärpa kunskap
om lagarne. De menskligt inrättningarnes allmänna lott åt ofullkomlighet
vidlåder visserligen äfven denna ordning, så att ändamålet vinnes blott ofullständigt,
måhända i hög grad ofullständigt. Men staten har dock, sä långt
det varit möjligt, begagnat det enda tillgängliga medlet att låta de för
samhällfinrättningen nödiga offentliga meddelanden komma till allmänhetens
kännedom, väl vetande nemligen, att den tid ännu icke är kommen, om den
15
ens någonsin kan komma, då det vore till förväntande, att hvar och en inom
samhället skall prenumerera på Svensk Författningssamling eller på sådana
tidningar, som meddela sina läsare underrättelse om allmänna författningar,
äfvensom att lagars kungörande medelst deras uppspikande på gathörnen, så
raskt och beqvämt detta än är att uttala och dermed affärda, vore ett ytterligt
dåligt medel. För den, som verkligen velat der, har det varit möjligt,
att genom publikationernas afhörande i kyrkan få kunskap i allmänhet om
hvad han i sin verldsligt verkningskrets hade att iakttaga för att icke blifva
lagbrytare. Och äfven den, som icke sjelf söker ett sådant tillfälle, kan
vinna det ofrivilligt. Så t. ex. kan den, som idkar jagt eller fiske, genom
kungörelsernas afhörande i kyrkan få en af honom icke sjelfmant sökt kunskap
derom, att det af honom begagnade sätt i dessa yrken nu icke vidare
är lofligt; den, som idkar seglation, får höra nya föreskrifter till hans, likasom
till den öfriga allmänhetens, iakttagande, o. s. v. lan sådan undgår
då att blifva lagbrytare, hvilkct åter lätt kunde inträffa, derest antingen alls
icke skedde något offentligt kungörande af den nya lagen, eller ock detta
kungörande innefattade blott underrättelse, att i sådant ämne funnes ett nytt
lagstadgande, om hvars innehåll han egde att skaffa sig kännedom hos en
af kommunalstyrelsen utsedd person, som icke ständigt kan träffas och icke
kan åt hundratals på en gång efterfrågande tillhandahålla det enda exemplaret
af Svensk Författningssamling, för hvars åtkommande den efterfrågande
sålunda kunde nödgas en annan dag åter göra en resa till den utsedde författningssamlaren,
efter att emellertid hafva fortsatt sitt yrke på vanligt sätt
och således mot sin vilja blifvit lagbrytare. Ofullkomligheten i den nuvarande
publikationsordningen kan, enligt min åsigt, icke vara giltigt skäl för
staten att öfvergå till en ytterlighet derigenom, att något kungörande alls
icke skedde eller ock skedde på sådant sätt, att allmänheten derigenom blott
finge underrättelse att något funnes, om hvars innehall ett verkligt kungar
ande för allmänheten vore behöjUgt. Tvärtom påstår jag det vara statens
oafvisliga pligt att genom sådana anstalter för lagarnes kungörande till allmän
kännedom, som mest kunna befrämja detta ändamål, förekomma de
ofvan antydda skadorna: för staten sjelf, att den stadgade allmänna ordningen
brytes af den enskilde i följd af hans ovetenhet om lagens innehåll,
och för den enskilde, att han, i följd af bristande tillfälle att få denna kunskap
eller af en eller annan för honom enskildt, billigtvis, men icke juridiskt,
ursäktande svårighet att vinna sådan kunskap, komme att svika sina
pligter mot samhällsordningen.
Skulle någon vilja påstå, att de i tryck meddelade författningarnes förvarande
hos en enskild, af kommunalstyrelsen derom anmodad person, för
att under närmaste tid och all framtid tillhandahålla:''; såsom ett fortgående
kungörande af författningarne, skall medföra samma säkerhet om allmännare
16
kunskap i författningarnes innehåll samt om reda, ordning och ständig tillgänglighet
i författningarnes tillhandahållande åt allmänheten, som är grundad
i nuvarande stadganden om författningarnes kungörande i kyrkan, deras
förseende med embetsbevis om detta kungörande, deras förvarande under
kyrkoförvaltningens vård och kontrollen deröfver vid de inom ecklesiastika
ordningen påbjudna offic.iela visitationerna: då vågar jag, med varm öfvertygelse,
Öppet och bestämdt förneka sanningen i detta omdöme. Och lärer
jag härvid kunna tillägga den betraktelse, att om, under den föreslagna nya
ordningen, sträfvandet till kunskap i de dåmera icke någonstädes offentligen
upplästa författningarnes innehåll blefve så allmänt, som det utan tvifvel
vore att önska, enär motsatt förhållande vore tecken af sjuklighet i det
sociala lifvet, måste tilloppet hos den af kommunalstyrelsen utsedde författningssamlaren
blifva så stort och så vid spridda tillfällen ofta besvärande
för honom, att väl ingen skulle vilja länge innehafva detta uppdrag, utan
blefve detsamma ambulatoriskt, vid hvarje ombyte allt mera osäkert i fråga
om fullständigheten i samlingen af författningar, slutligen måhända icke
tillsättligt annorlunda än mot aflöning och kanske i sådant fall utbjudet pa
offentlig auktion till den, som fordrade lägsta arvodet. Eller har verkligen
den allmänna erfarenheten i kommunallifvet varit af beskaffenhet att aflägsna
alla sådana farhågor? Måste det icke fordras stor uppoffring af egen huslig
trefnad och beqvämlighet, att hålla sitt hem dagligen och stundligen öppet
för okända författningsläsare ? Får man i allmänhet förlita sig derpå, att
män med nog ädelmod att tåligt underkasta sig sådant obehag städse skola
i kommunerna finnas?
Mig synes det således icke vara klokt och statsnyttigt, att den offentliga
makten, i stället för att åt en hvarje Söndag af en och samma ständiga
orsak talrikt församlad menighet på en gång erbjuda ett vetande, som rörer
denna menighets samtliga medlemmar och angår något så vigtigt, som innehållet
af de lagar de skola efterlefva, blott uppmanar dem att, sedan de
blifvit skingrade, hvar för sig uppsöka en viss person för att förskaffa sig
detta vetande. Skulle dessa många menighetsmedlemmar genast efter uppmaningen
vilja efterkomma densamma, så möter det hinder, att, enligt 6 §
i förslaget, presten och den af k om mun alstyrelsen utsedde författningssamlaren
(derest denne funnits tillstädes i kyrkan) äro sinsemellan sysselsatta med de
måhända ganska många författningarnes och kungörelsernas inventering och
öfverlemnande emot qvitto. I sådant fall, likasom derest författningssamlaren
icke är i kyrkan närvarande (i hvilken händelse presten väl icke, mera än
eljest, torde vilja åtaga sig samlarens åliggande till allmänheten), inträder
nödvändigheten för de läslystne att vänta till annat tillfälle; de resa hem —
och måste välja att antingen göra en särskild resa till författningssamlaren
eller
17
eller ock förblifva i saknad af den kunskap om förfatfcningarnes och kungörelsernas
innehåll, som de, om nuvarande ordning fått gälla orubbad
skulle genast i kyrkan hafva vunnit utan annan olägenhet, än möjligen att
någon fjerdedel timma sednare hemresa från kyrkan. Att denna nya ordning
blefve bättre för allmänheten, kan jag alls icke fatta. Om —''hvilket
•jag., dock i det hela betviflar, men hvarom jag icke nu behöfver inlåta mioi
närmare betraktelse — den föreslagna ordningen blefve bättre för presters/cajmt,
vore dock denna förmån dyrköpt, då den vunnits på hela allmänhetens
bekostnad. En så långt drifven egoism i personliga önskningar bör
jag icke förutsätta hos svenska presterskapet.
I det föregående har jag yttrat mig hufvudsakligen i afseende på frågan
om ofjiciela kungörelser. Det är naturligt, att de enskilda meddelanden
och kungörande!!, om hvilka förslaget jemväl handlar, kunna, i den mån
deras ämnen ma finnas verkligen förtjena en sådan behandling, publiceras i
samma ordning, som gäller för de officiela.
Måhända kunde jag komma att få höra till försvar för detta förskoframdragas
exempel från främmande länder. Jag har dock icke kommit till
sådan missaktning för mitt eget fosterland, att jag nödvändigt skulle tro allt
utländskt vara bättre än vårt inhemska. Det ankommer på sorgfällio- pröfning
i hvarje sak. En lag eller en sedvana, som är nyttig eller åtminstone
o 1 Franknkes eller Englands landsbygd, torde icke just ega
sa alldeles lika verkan i Sveriges nordliga landskap, o. s. v. — Visserlkon
har jag af förevarande ärendes föredragning inhemta t, att mån o-a röster höjt
sig för en reform med den hufvud sakliga syftning förslaget innebär; men
detta synes mig klart framstå såsom en bekräftelse af den gamla sanningen
om nödvändigheten deraf, att i statsärenden de många rösterna icke blindt
antagas såsom uttryck af det sanna, lämpliga och nödvändiga, blott derföre
att de aro många, utan deremot, såsom Sveriges statsförfattning afser statsinrättningens
rubbning väsentligt ankommer på statsstyrelsens verkliga pröfning.
‘ & 1
Då jag för min del på ofvananförda grunder afstyrker allt förslag i
sådan hufvudsyftning, som det nu granskade eger, och derföre leranar å sido
de säl skilda anmärkningar jag eljest kunde hafva att göra vid vissa delar
förbiser eller nekar jag visst icke verkligheten af åtskilliga svåra oläo-onheter
i den nuvarande ordningen. Men, enligt min tanke, kunna de afhjelpa8
utan omstörtning af denna ordnings hufvudgrunder. Jag föreställer mionemligen,
att utan förändring- af hvad i kyrkolagstiftningen finnes i detta
ämne stadgadt, nemligen i 2 kap. 5 § Kyrkolagen och den såsom ändring
, „a Eldrum tillkomna förordningen den 8 Maj 1849, och således utan
den nödvändighet af allmänt Kyrkomötes samtycke, som, i följd af 87 8
Bill. till Rämd. Vroi. lS7i. 1 Samt. o b
18
2 mom. Regeringsformen, enligt min öfvertygelse förefinnes för antagande af
förevarande förslag om ändring i livad Kyrkolagen bjuder om hvad i kyrkan
far förelagar, kunde uti den författning, Kongl. cirkuläret till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande den 2 April 1833, som bestämmer tiden, hvarifrån utfärdade
författningar skola anses ländande till efterrättelse, göras en jemkning,
som gjorde det möjligt, att vissa författningar, t. ex. medicinaltaxor och
andra sådana, hvilkas innehåll och vidd icke lämpade sig för kungörande
medelst fullständig uppläsning, skulle, enligt i samma författningar utsatta
eller dem åtföljande särskilda bestämningar, på viss tid inträda i gällande
kraft utan att hafva annorlunda, än med rubrik och datum eller derjemte
andra bestämdt uppgifna delar, blifvit offentligen upplästa. Efter sådana
bestämningar i sjelfva författningarne, som skola kungöras, fogar sig naturligen
tillämpningen af kyrkolagsstiftningens ofvanberörda föreskrifter, hvilka
afse icke den för samma lagstiftning främmande frågan om hvad som, för
att blifva gällande lag, måste kungöras, utan blott frågan om tid och sätt
för det kungörande i kyrkan, som varder äskadt. Men då detta nya lagstiftningsämne
icke hufvudsakligt ingår i föremålet för Ivongl. Maj:ts nu
föredragna nådiga remiss, har jag blott med denna korta antydan velat erkänna,
att någon del af det, granskade förslagets syftning, fastän icke dess
hufvudsakliga, påkallar lagstiftningens åtgärd;”
Justitierådet Friherre Leuhusen instämde hufvudsakligen i de af
Justitieråden Dreijer och Rabe afgifna yttranden.
Justitierådet Oramér: “Statens styrelse måste, såsom mig synes, hafva
en oeftergiflig pligt att tillse, det de påbud, som innefatta förändringar i
allmänna lagstiftningen inom landet, på ändamålsenligaste och lämpligaste
sätt bringas till folkets kännedom. Denna uppgift löses, enligt min tanke,
vida bättre genom nu gällande föreskrifter om påbudens publikation af pimsten
från predikstolen, än genom det remitterade förslagets bestämmelser.
Till stöd för min åsigt härom åberopar jag Justitieråden Rabes och Dreijers
yttranden, uti hvilka jag jemväl i öfrigt hufvudsakligen instämmer. “
Justitierådet Alexanderson biträdde i det hufvudsakliga de af Justitieråden
Dreijer och Rabe framställda anmärkningar samt tilläde i afseende på
förslagets § 5, att enär stadgandet om fullständig uppläsning af en del allmänna
eller enskilda kungörelser eller meddelanden, nemligen sådana, hvilka
“på grund af föreskrift i lag böra i kyrkan offentliggöras“, men ej äro att
hänföra under föregående §§, syntes blifva för obestämdt och förutsätta en
vidsträcktare kännedom och mera ständig hugkomst af hithörande spridda
lagbud (t. ex. om beviljade lagfarter å fast egendom, ny åbos antagande å
kronohemman, arrendeauktioner å kronans fastigheter, rågångs- eller skiftesförrättningar,
egodelningsrättssammanträden, ändring af vattendrag för jords
odling, utlagda försåt emot skadedjur, undersökningar angående nya vägars
19
och broars anläggande, vägsyner, utmätningsauktioncr, tiden för lagtima
ting, o. s. y.\ än som skäligen kunde i allmänhet hos presterskapet eller
kyrkobetjeningen förväntas, det måhända vore skäl påbjuda, att ifrågavarande
kungörelser eller meddelanden, Indika äro af beskaffenhet att på grund af
föreskrift i lag böra i kyrkan offentliggöras, och som afse fullständig uppläsning,
skulle vara försedda med vederbörandes förordnande eller anhållan
om sådan uppläsning.
Tillförordnade Departements-chefcn anförde härefter i underdånighet:
“Att publikation af såväl allmänna som enskilda kungörelser i verldslig’1
angelägenheter är ett för den allmänna gudstjenst™ och de presterliga
förrättningarne främmande bestyr lärer icke kunna förnekas, och, då dessutom
publikationen afser äfven andra än statskyrkans medlemmar, hade det
visserligen varit mest ändamålsenligt, om nämnda bestyr kunnat, såsom
Kyrkomötet önskat, helt och hållet öfverflyttas från den presterliga till den
verldsliga myndigheten och på annat ställe än i kyrkan fullgöras. En sådan
förändring i det hittills af ålder följda förfaringssättet kan dock, af lätt
insedda skäl, ej under nuvarande förhållanden på en gång fullständigt genomföras
och i det framlagda förslaget har man derföre endast dels genom inskränkning
eller förkortning af den uppläsning af publicerade författningar
och kungörelser, som nu oger rum, och dels genom tillåtelse att denna uppläsning
må, ehuru under prostens tillsyn, af någon annan person verkställas,
sökt att, i öfverensstämmelse med Kyrkomötets senare alternativ, undanrödja
de mest framstående olägenheterna af det nuvarande publikationssättet; hvarjemte
det åt vederbörande kommuners egen omtanke blifvit öfverlemnadt att
vidtaga de vidare åtgärder, som kunna finnas erforderliga för att de publicerade
handlingarne må hållas för allmänheten tillgängliga.
I förstnämnda hänseende, eller i fråga om den minskade uppläsningsskyldigheten,
har egentligen endast en af Högsta Domstolens i förslagets
granskning deltagande ledamöter framställt anmärkning. Af de skäl, som af
honom blifvit anförda, har jag dock ej kunnat öfvertygas om det nuvarande
förfaringssättets företräde eller lämplighet.
I fråga om sådana meddelanden af enskilda personer, hvilka ej på
grund af föreskrift i lag, men till följd af gammalt bruk, ofta till stort antal,
synnerligen på landet, genom uppläsning i kyrkan delgifvas allmänheten, har
af andra ledamöter inom Högsta Domstolen blifvit framhållet, hurusom den
vigt och fordran, som från statens sida måste fästas dervid, att do allmänna
20
publikationerna ske i viss öfver hela riket lika och solenn ordning, ej i afseende
å dessa enskilda meddelanden förefinnes och att deras offentliggörande
egentligen borde tillhöra den enskildes egen omtanke eller på sin höjd hvarje
kommun för sig; och då det oaktadt enligt förslaget är medgifvet den, som
vill ett dylikt meddelande offentliggöra, att få en kort uppgift om ämnet
derför i kyrkan publicerad, synes mig en tidsödande uppläsning af sjelfva
meddelandet, till hela dess ofta vidlyftiga och mången gång mindre sammanhängande
innehåll, utan våda kunna undvaras.
Hvad åter angår allmänna författningar samt andra offentliga kungörelser
eller officiela meddelanden, har i afseende å deras uppläsning inskränkning
blifvit föreslagen endast i fråga om sådana, som äro intagna i
Svensk Författningssamling och de tryckta länskungörelserna, med rättighet
för vederbörande embetsmyndighet att i särskilda fall, då så anses nödigt,
äfven om deras fullständiga uppläsning förordna. Då nu dessa författningar
och kungörelser genom tryck allmängöras samt, såsom i förslaget afses,
komma hvarje kommun i riket särskildt tillhanda, synes mig, om derjemte
ämnet för desamma i kyrkan offentligen meddelas, vara från statens sida
tillräckligen sörjdt för deras publicerande, utan att vederbörande må betungas
med hvarje särskild författnings eller kungörelses fullständiga uppläsning,
hvilken i de flesta fall, då, i anseende till det upplästas vidlyftighet eller beskaffenhet
i öfrigt, äfven den mest uppmärksamma ej kan blott genom
åhörandet göra sig med innehållet förtrogen, måste blifva utan allt gagn
och förefalla tröttande, ej blott för den som läser, utan äfven för de åhörande.
Men ehuru Högsta Domstolens flesta ledamöter, såsom jag redan antydt,
lemnat utan anmärkning den ifrågasatta inskränkningen i de publicerade
författningarnes uppläsning, hafva de dock ansett donna uppläsning, i
den mån den komme att bibehållas, fortfarande böra af prosten fullgöras och
således afstyrkt förslaget om offentliggörandets verkställande af annan person
under prostens tillsyn. Detta offentliggörande är dock ej af beskaffenhet att
taga i anspråk några sådana kunskaper eller egenskaper, som företrädesvis
hos presterskapet kunna förutsättas. Ej heller ligger det för ändamålets vinnande
någon vigt derpå, huruvida publikationen sker af en prest eller en
lekman; och, om än presten ej, åtminstone ännu, kan helt och hållet befrias
från detta till sin natur verldsligt bestyr, ser jag dock ingen anledning att
göra detsamma för honom mera betungande än ändamålet oundgängligen
k räfvel’. Jag anser derföre billigheten fordra, att han må dervid, om han
så finner lämpligt, begagna sig af annan tjenlig persons biträde, deraf, enär
publikationen i allt komme att ske under prostens ansvar och tillsyn, några
olägenheter ej torde kunna befaras. Genom en redaktionsförändring har jagtrott
böra förebyggas den missuppfattning, att presten icke ens skulle ega att
sjelf verkställa publikationen.
21
De betänkligheter, som vidare inom Högsta Domstolen blifvit yttrade
rörande förslagets stadgande i 6 § om de publicerade handlingarnes öfverlemnande
till cn af kommunen utsedd person för att hållas för kommunens
medlemmar tillgängliga, kan jag icke heller dela. Då, såsom ofvan är nämndt,
publikationen afser äfven andra än statskyrkans medlemmar, synes redan
häri en giltig förklaringsgrund finnas, hvarför man ansett de i kyrkan publicerade
handlingarne böra särskildt delgifvas den borgerliga kommunen.
Men härtill kommer dessutom att publikationen i kyrkan, på hvad sätt den
än må ske, dock aldrig ensam kan blifva tillfyllestgörande för att bibringa
allmänheten erforderlig kännedom om de publicerade handlingarnes innehåll.
Det måste således ligga icke ringa vigt derpå, att dessa, äfven efter publikationen,
hållas lätt tillgängliga, så att en hvar må ega tillfälle att af dem
taga närmare del, och att detta tillfälle ej lemnas obegagnadt är i hög grad
att önska. För nämnda ändamål synes dock handlingarnes förvarande i
kyrkans arkiv ej rätt lämpligt, då det svårligen torde kunna fordras att
piesten, sa ofta någon derom sig anmäler, skulle begifva sig till den stundom
aflägsna kyrkan för att i. arkivet framtaga och tillhandahålla en äskad handling.
En större tillgänglighet af de offentliggjorda handlingarne, än som nu
dr fallet, lärer derföre vara af behofvct påkallad, men sättet huru en sådan
skall _ kunna lämpligast beredas är allt för mycket beroende af lokala omständigheter
för att kunna genom en allmän, för hela riket gemensam författning
bestämmas, och jag tror derföre ändamålet bäst vinnas, om man
later fragan härom blifva föremål för de särskilda kommunernas egen omtanke.
Da emellertid en hvar kommun får sig Svensk Författningssamling
tillställd och den jemväl utan svårighet torde kunna förskaffa sig del af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tryckta kungörelser, kunna från de handlingar,
hvilka efter publikationen i kyrkan böra af presten till kommunen
utlemnas, utan olägenhet undantagas ej blott författningssamlingen, utan
äfven länskungörelserna, och om dessa sålunda fortfarande komme att, såsom
hittills, qvarblifva vid kyrkan, synas de af Högsta Domstolen i donna del
framställda betänkligheter emot förslaget komma att till största delen förfalla,
utan att syftemålet dermed ändock förfelas.
Pa . grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag mig böra i allt väsentligt
tillstyrka antagande af förslaget. På sätt jag ofvan till en del redan
antydt har jag dock, med anledning af de gjorda anmärkningarne, trott
några ändringar i vissa detalj bestämmelser böra ske och har af sådan orsak
låtit uppsätta ett nytt, i någon mån omarbctadt förslag, hvilket, sådant det
finnes detta protokoll bilagdt, jag nu har nåden till Eders Kongl. Maj:ts
godkännande öfverlemna, med underdånig hemställan, att Eders Kongl. Maj :t
täcktes förklara sig vilja genom nådig proposition framställa detsamma till
Riksdagens antagande, såvida Kyrkomötets samtycke till förslaget erhålles,
22
samt att Eders Kong]. Maj:t förty nu måste besluta att i nådig skrifvelse
ett sådant samtycke af Kyrkomötet äska”.
Justitierådet Almqvist utlät sig: “Efter genomläsning af de yttranden,
som den 13 Oktober 1869 vid granskning af det då framlagda förslaget till
förändrade bestämmelser om författningars och kungörelsers offentliggörande
i kyrka afgåfvos i Högsta Domstolen, der jag då ej var ledamot, har jag
funnit mig böra biträda den åsigt, som af Domstolens ledamöter mer eller
mindre bestämdt uttalades derom, att det nuvarande sättet för kungörelsers
uppläsande i kyrkorna vore att föredraga framför det föreslagna och derför
borde bibehållas, intilldess förhållandena må göra det möjligt och lämpligt —
hvad som för närvarande icke lärer få ifrågasättas — att från kyrkorna förvisa
alla kungöranden, som ej röra kyrkliga angelägenheter.
Emellertid har uti der år 1869 granskade förslaget nu blifvit vidtagen
en förändring af väsentlig beskaffenhet. Nämnda förslag började nemligen
i sin första paragraf med en bestämd föreskrift huru med kungörelsernas
uppläsande i kyrkorna skulle tillgå: det borde verkställas ej af presten från
predikstolen, utan af klockaren eller någon annan från kyrkogången. Uti
det i dag anmälda förslaget är nämnde paragraf borttagen och vid slutet af
sista paragrafen i stället införd t det alternativa stadgande, att kungörandet
skall ske antingen af presten från predikstolen eller af klockaren eller annan
tjenlig person från kyrkogången. Om detta antages, skulle således möjligen
och ganska sannolikt inträffa, att i en församling kungörandet skedde af
presten från predikstolen, under det att i grannsocknen klockaren eller någon
annan hade detta bestyr å kyrkogången, eller att i samma kyrka ena söndagen
tillämpades det ena sättet, den andra ett annat. En sådan brist på
ordning och regelbundenhet i de förrättningar, som i kyrkan förehafvas, torde
böra undvikas; och då nu den i 1869 års förslag uttalade grundsats om de
verldsligt kungörelsernas skiljande helt och hållet från predikstolen ansetts
i det förändrade förslaget böra öfvergifvas och nämnda ändamål således ej
genom förslagets antagande vinnes, framstår detta senare förslag såsom sak
nande
egentlig vigt och såsom icke egnadt att tillfredsställande ersätta den
ordning, som uti ifrågavarande afseende för närvarande är gällande.''1
Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde uti t. f. Departements-chefens
underdåniga hemställan;
Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder
bifalla; i följd hvaraf skrifvelse till Kyrkomötet skulle
aflåtas af det innehåll, som bilagan till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo
C. II. Broberg.
23
Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti Stats-Bådet å Stockholms Slott
Fredagen den 21 November 1873,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Justi tie-statsmi ni stern Adlercreijtz,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena ''Björnstjerna
Statsråden: Bredberg,
Berg,
Friherre Leijoniiufvud,
Waern,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Weidenhielm,
Justitieråden: Qvensel,
Friherre Leuhusen.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet
åt, sedan Kongl. Maj:t medelst nådig skrifvelse den 9 sistlidne September
askat Hyrkomotets godkännande till ett inom Justitiedepartementet utarbetadt
och i Högsta Domstolen granskadt samt derefter i vissa delar omarbe
tadt förslag till förordning angående förändradt sätt för offentliggörande i
,yika af allmänna forfattningar och kungörelser samt enskilda tfllkännao-ifvanden,
Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 3 sistförflutne Oktober för<
aiat, att Kyrkomötet for sin del godkände omförmälda förslag; och hemställde
Hans Excellens att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition till Riksdagens
antagande framlägga samma författningsförslag.
Uppå tillstyrkan af Stats-Ilådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla Hans Excellens Herr Justitiestatsministcrns
berörde hemställan; i följd hvaraf nådfö
proposition af den lydelse bilagan till'' detta protokoll
utvisar skulle till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo
N. Becker.