16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
Rho H2.
Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1864, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion, i fråga om rättighet för
tjensteman, som blifvit till riksdagsman utsedd, att. af
statens medel erhålla godtgörelse för bekostande af vikaries
aflöninq.
J (R. A.)
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Stats-Utskottet remitterad
motion (N:o 11) har Herr A. Törnfelt föreslagit, att Riksdagen
måtte besluta, antingen att hvarje embets- och tjensteman, som måste
under vistandet vid riksdag hålla vikarie för sin innehafvande tjenst, tar
kostnaden derför ersatt af statens medel, eller att ingen embets- och tjensteman
får vikariekostnad ersatt af statens medel under den tid han bevistar
riksdag. .. .
Då Riksdags-ordningen icke innehåller någon allmän föreskritt, huruvida
embets- eller tjensteman, som af riksdagsmannauppdrag är förhindrad
att förrätta sin tjenst, skall vara befriad från eller underkastad skyldigheten
att, under den tid han vid riksdagen sig uppehåller, bekosta
vikaries aflönande, måste frågan härom vara beroende af de författningar
och allmänna föreskrifter, som för olika stater och korpser äro gällande,
i afseende på embets- och tjenstemans skyldighet att under vissa
förhållanden afstå större eller mindre del af sina löneinkomster. Bifall
till någotdera af de utaf motionären framställda alternativer förutsätter
alltså ått i dessa ämnen åstadkomma en förändrad lagstiftning, hvartill
det icke kan åligga Stats-Utskottet att afgifva förslag. Det torde ock
vara
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 82.
17
vara tvifvelaktigt, huruvida vinnandet af den utaf motionären åsyftade
likhet vore önskvärd, eller, om icke densamma skulle leda till
olägenheter af vida betänkligare art, än dem motionären önskar
lå alhjelpta. Utskottet anser nemligen att det icke lämpligen kan
eller bör för alla möjligen förekommande fall på förhand lagstiftas
i ett ämne, der förhållandena äro så olikartade, som beträffande
frågan huruvida och till hvad belopp staten bör vidkännas utgift för
upprätthållande af en tjenst, som den ordinarie tjenstemannen af sitt
riksdagsmannakall är förhindrad att sjelf bestrida; och Utskottet finner
det, i följd häraf, ock vara ändamålsenligast att frågor af dylik art utaf
Kongl. Maj:t pröfvas efter de i hvarje särskildt fall förekommande omständigheter
och förhållanden. På dessa skäl och då Riksdagen icke saknar
utväg att genom Konstitutions-Utskottet inhemta huru en sådan åt
Kongl. Maj:t letnnad pröfningsrätt blifvit begagnad, får Utskottet, som
anser bifall till motionärens förslag i ena eller andra syftningen hvarken
vara gagneligt eller behöfligt, hemställa,
att Herr Törnfelts ifrågavarande motion måtte lemnas
utan afseende.
Stockholm den 28 April 1874.
På Stats-Utskottets vägnar:
ARVID FR:SON POSSE.
Reservation:
af Herrar Grefve A. Posse, Liss Olof Larsson, Carl Jfvarsson, Ket/, Hörnfeldt,
Friherre Ericson, Ola Bosson Olsson, P. Olsson, J. Rundbäck, Sven Ändreasson,
J. E. Johansson samt Peter Carl Andersson, hvilka såsom sin
mening åberopade Riksgäldsafdelningens förslag, så lydande:
»För att lemna någon ledning vid bedömandet af frågan huruvida
embets- eller tjensteman, som blifvit till riksdagsman utsedd, må ega
grundade anspråk att af statens medel erhålla godtgörelse för bekostande
af vikaries aflöning under den tid han vistas vid riksdagen, anser sig
Bih. till llilcsd. Prat. 1874. 4 Sami. 1 Afd. 34 Raft. 3
18
Siats- Utskottet* Utlåtande N:o 82.
Utskottet böra erinra derom, att Konstitutions-Utskottet vid 1868 års riksdag
uti lista punkten af sitt under N:o 1 afgifna memorial lemnat en fullständig
utredning af denna fråga. Utskottet upplyste nemligen, att det visserligen
vore en häfdvunnen praxis, att embets- och tjensteman äfven under tider,
då de äro af tillfälliga allmänna uppdrag förhindrade att utöfva sina befattningar,
egde att uppbära sina löner oafkortacle. Om det äfven lemnades
åsido, att denna praxis icke omedelbart grundade sig på någon lag
eller uttrycklig föreskrift, qvarstode dock den omständigheten att de bil—
lighetsskäl, hvilka föranledt grundsatsens tillämpning på andra fall, icke
egde samma giltighet i fråga om embetsman® hinder af riksdagsmannabefattning.
Riksdags-ordningens 12 § hade nemligen i fråga om Första
Kammaren satt den rättighet att afsåga sig riksdagsmannauppdraget, som
tillkomme dess ledamöter, i närmaste sammanhang med skyldigheten att
utan arvode fullgöra detsamma, och hade tydligen velat hänvisa på
nämnda rättighet såsom en laglig utväg att befria sig från uppdraget.
Hvad åter anginge Andra Kammaren, sä hade 23 § Riksdags-ordningen
lika för alla bestämt den ersättning, som bör komma ledamöterna i
nämnda Kammare till godo för deras ekonomiska uppoffringar, utan afseende
derå, att dessa vore vida större för den ene, än för den andre;
och då den enskilde riksdagsmannen icke kunde af allmänna medel utöfver
det bestämda beloppet bekomma någon ersättning för den förlust,
som möjligen kunde genom en längre tids hinder för vården af de enskilda
angelägenheterna drabba honom, så syntes ej heller skäl vara för
handen, att embetsmannen skall åtnjuta någon lindring i de uppoffringar
för tjenstens uppehållande under riksdagstiden, som honom enligt
lag åligger.
Då Utskottet för sin del icke kunnat undgå att gilla de skäl, hvilka
sålunda blifvit anförda mot beviljandet af särskild ersättning åt embetseller
tjensteman, som blifvit till riksdagsman utsedd, för den utgift han
får vidkännas till bekostande af vikaries aflöning under den tid han bevistar
riksdag, anser sig Utskottet böra hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att embets- eller tjensteman,
som blifver till riksdagsman vald, skall vara
skyldig att under den tid han vid riksdagen sig uppehåller,
sjelf bekosta sin vikaries aflönande samt att någon
godtgörelse af statsmedel till följd deraf icke må
för sådant ändamål användas.»
Stockholm. Associations-Boktryckeriet, 1874.