14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34,
Mo 34.
Ank. till Riksd. Kansli den 3 Mars 1874, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ersättning åt Majoren
m. rn. D. W. Lilljehöök för häfda kostnader i sammanhang
med verkställd undersökning för reglering af sjön
Wenerns vattenhöjd.
(R. A.)
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Stats-Utskottet remitterad
motion (N:o 143) har Herr A. Andersson från Wermlands län fästat
Riksdagens uppmärksamhet på följande förhållanden:
Ar 1852 den 7 December anvisade Kongl. Maj:t såsom statsbidrag
till kostnaden för en undersökning i fråga om reglering af sjön Wenerns
vattenhöjd, till förekommande af de olägenheter, som genom sjöns periodiska
stigning tillskyndades strandegarne inom Skaraborgs, Elfsborgs och
Wermlands län, ett belopp af 5,000 R:dr B:ko, under vilkor, att hvad
derutöfver för ändamålet erfordrades, tillskötes af dem, som för frågans
utredande voro intresserade, och år 1853 den 22 Juli förordnades, att
undersökningsåtgärderna skulle ställas under tillsyn af en komité, som
valdes af strandegarne inom nämnda tre län, hvarjemte till ledande chef
för utförandet förordnades öfversten m. m. N. Ericson.
Enligt det af öfverste Ericson den 1 Juli 1861 afgifna utlåtande,
skulle kostnaden för reglering af Wenerns vattenhöjd uppgå till 1,686,862
R:dr Runt, hvartill måste läggas de högst betydliga ersättningar, som,
derest sjön skulle sänkas, komrae att utgifvas till vattenverksegare vid
Göta eif samt till de städer vid Wenern, hvilkas hamnar blefve obrukbara,
oafsedt att seglationen på Wenern derigenom försvårades m. m.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.
15
Vid sådant förhållande, och då komitén, till vinnande af kännedom
om hvilka jord vidder kring Wenerns stränder, som skulle genom utförande
af öfverste Ericsons plan fredas från öfversvämningar, fann nödigt
att låta undersöka och uppmäta den mark, som var belägen emellan 14,5
och 18,5 fots höjd öfver öfra slussen vid Brinkebergskulle, så uppdrogo
korniterade, under förutsättning att strandegarne skulle samtycka till
deltagande i betäckande af den kostnad, som öfverskrede det återstående
statsbidragsbeloppet, åt sin ordförande, att med Major D. W. Lilljehöök
göra aftal om uppmätningen.
Ar 1867 afslutades det vidlyftiga arbetet, och Major Lilljehöök aflemnade
undersökningshandlingarne jemte sin ersättningsräkning till
komitén.
Till gäldande af Lilljehööks räkning, som uppgick till 6,224 R:dr
45 öre, och emot hvilken ingen anmärkning gjordes af komitén, befunnos
de till komiténs disposition varande medel ej tillräckliga, hvarföre komitén
hos Kongl. Maj:t anhöll, att det bristande måtte af allmänna medel
bestridas; men Kongl. Maj:t afslog denna ansökan, emedan uppmätningsuppdraget
lemnats Major Lilljehöök endast under förutsättning, att strandegarne
skulle tillskjuta hvad som behöfdes utöfver statsbidraget. Major
Lilljehööks återstående fordran utgjorde 2,674 R:dr 45 öre.
När Major Lilljehöök således ej såg nfigon möjlighet att i godo få
sin räkning betald, stämde han komitén till Wenersborgs Rådstufvurätt,
hvilken genom utslag af den 27 December 1870 ålade komiténs ledamöter,
en för alla och alla för en, att till Lilljehöök erlägga det omstämda
beloppet jemte ränta och rättegångskostnad.
Emot detta utslag vädjade korniterade till Göta Hofrätt, som genom
dom af den 7 Juni 1872 på anförda skäl fastställde Rådstufvurättens
utslag, så vidt komiténs ordförande ålagts att till svaranden betala
fordrade 2,674 R:dr 45 öre med stadgad ränta derå samt ersätta
svarandens rättegångskostnad, hvaremot komiténs ledamöter ansågos icke
häfta i någon förbindelse i det omstämda hänseendet.
I denna dom sökte ordföranden ändring hos Högsta Domstolen, som
genom dom af den 24 April 1873 frånkände Major Lilljehöök all vidare
ersättning än den han redan uppburit, på grund deraf, att Lilljehöök underlåtit
upprätta och sina undersökningshandlingar bifoga en approximativ
beräkning, efter ett af Öfverste Ericson afgifvet förslag å kostnaden
för indämning och torrläggning medelst pumpning af de största och bästa
jordområdena vid Wenerns stränder.
Major Lilljehöök hade senare hos Kongl. Maj:t sökt att af gunst
och nåd vinna ersättning för den förlust honom tillskyndats; men hans
derom gjorda underdåniga framställning hade icke blifvit bifallen.
16
Stats-Utshottets Utlåtande N:o 34.
På grund af dessa i motionen närmare utredda förhållanden har
motionären yttrat det han ansåge, att representationen här hade ett lämpligt
tillfälle att göra rättvisa åt en ingeniör, som nedlagt mycket och
afgörande arbete för utredande af den för en stor del af fosterlandet vigtioa
frågan om reglering af sjön Wenerns vattenstånd. Denna fråga hade
genom lionom slutligen blifvit fullt utredd, och samtliga handlingarne
vore för framtida upplysningar såsom en statens egendom förvarade i
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens arkiv. Major Lilljehöök hade visat
och två underdomstolar hade bekräftat, att de utgifter, han i och för
förrättningen haft, varit fullt verificerade, och hans anspråk på ersättning
afsåge icke godtgörelse för hans på arbetet nedlagda möda, ty för den
hade han fått intet utom rättegångsbesvär, kostnader och bekymmer,
utan endast för hvad han länge sedan i förskott utbetalt till sina medarbetare.
På grund af hvad i denna sak sålunda förekommit, har motionären
föreslagit, att Riksdagen ville åt Major Lilljehöök bevilja ersättning för
hans hos meranämnda komité häfda kapitalfordran, två tusen sexhundra
sjutiofyra R:dr 45 öre, hvarigenom hans direkta förlust komme att inskränkas
till rättegångskostnader och förlorad ränta.
Ehuru de ifrågavarande undersökningarne, till hvilkas utförande
ett statsbidrag af ö”000 R:dr B:ko blifvit beviljadt, onekligen varit till
stort gagn, enär, på sätt motionären anmärkt, den för vidsträckta områden
vidtaga frågan rörande möjligheten att reglera sjön Wenerns vattenhöjd
derigenom blifvit fullt utredd, har dock Utskottet, vid det förhållande
att ”Majoren Lilljehööks fordringsanspråk såväl i rättsväg varit understäldt
Högsta Domaremaktens afgörande, som ock derefter utgjort
föremål för Kongl. Maj:ts nådiga ompröfning i administrativ väg, utan
att hans framställningar ansetts kunna vinna nådigt bifall, funnit sig böra
hemställa, .
att Herr A. Anderssons ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Mars 1874.
På Stats-Utskottets vägnar:
ARVID FR:SON POSSE.
N:o 35.