Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7,
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. Kansli den 14 April 1874, kl. 2 e. in.
Konstitutions-Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning af de
i Statsrådet förda protokoll.
Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och intill
början af den innevarande i Statsrådet förda protokoll, nemligen öfver
Justitiedepartements- och Justitie-ärenden från och med den 18 Januari
1873 till och med den 9 Januari 1874;
Utrikesdepartements-ärenden från och med den 24 Januari 1873 till och med
den 9 Januari 1874;
Landtförsvarsdepartements-ärenden från och med den 18 Januari 1873 till
och med den 9 Januari 1874;
Sjöförsvarsdepartements-ärenden från och med den 18 Januari 1873 till
och med den 9 Januari 1874;
Civildepartements-ärenden från och med den 18 Januari 1873 till och med
den 12 Januari 1874;
Finansdepartements-ärenden från och med den 24 Januari 1873 till och
med den 12 Januari 1874; samt
Ecklesiastikdeparlements-ärenden från och med den 24 Januari 1873 till
och med den 9 Januaiå 1874.
Derjemte har Utskottet, på särskild begäran, fått emottaga protokollen
i ministeriela ärenden, förda inför Hans Maj:t Konungen den 14 Juni, 19 Juli
och 2 Augusti 1873 angående svenska och danska undersåters rätt till lotsning
i Öresund.
Bill. till liiksd. Prof 1874. 3 Sami. 6 Höft.
1
2
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
Vid den jemlik! grundlagarnes stadgande företagna, numera fullbordade
granskningen af dessa protokoll
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af
Statsrådet tillämpa 106 § Regeringsformen;
hvaremot Utskottet
funnit det af t. f. Kongl. Regeringen i nedan omförmälda
ärende fattade beslut vara af beskaffenhet att höra enligt
107 § Regeringsformen hos Riksdagen anmälas:
I underdånig skrifvelse af den 5 Fehruari 1873 anhöll Kammarherreu
Friherre Th. Adelsvärd, såsom innehafvare af Åtvidabergs kopparverk, att under
en tid af fem år från och med år 1873 varda befriad från den skatt, som derföre
med hvar 30:de centner af den tillverkade kopparen in natura utgått från
nämnda verk. Till stöd för ansökningen anförde sökanden hufvudsakligen: att
icke blott malmtillgången i verkets grufvor högst betydligt minskats, utan ock
kopparprocenten i den malm, som erhölles, vore så ringa, att tillverkningspriset
per centner koppar derigenom blifvit uppdrifvet till den grad, att det under år
1871 med mera än åtta riksdaler per centner öfverstigit försäljningspriset och
således åstadkommit en förlust af 110,701 rdr 18 öre; att under år 1872 malmtillgången
än ytterligare minskats och kopparprocenten i malmen än mera fallit
samt bränsleprisen på samma gång blifvit utomordentligt uppdrifna, så att, oaktadt
försäljningspriset på koppar varit högre än på måuga år, det vore att befara,
att äfven för år 1872 slutresultatet blefve förlust, i synnerhet som under
samma år en af de äldsta och djupaste grufvorna, den s. k. Mormorsgrufvan,
med anledning af allt som oftast inträffade ras och olyckshändelse!-, högst betydligt
ökadt vattentillopp och nästan ingen malmtillgång måst nedläggas, hvarigenom
en vid och i närheten af denna grufva befintlig befolkning af öfver 100
hushåll blifvit utan arbete derstädes och endast med stor svårighet lämpligen
kunde användas vid de andra, mer än en mil derifrån belägna, ännu under
arbete varande grufvorna; att såsom bevis på huru den ringa malmtillgången och
den riuga kopparprocenten i den erhållna malmen inverkat på tillverkningssumman
och följaktligen äfven på inkomsten, då utgifterna i det allra närmaste
varit desamma, som vid en större tillverkning, kunde omförmälas, att tillverkningen,
som år 1869 utgjorde 26,293 centner koppar, derefter nedgått år 1870
till 19,311 centner, år 1871 till 13,687 centner och år 1872 till 12,293 centner;
samt att den omständigheten, att kopparverket under åtskilliga år tillförene gifvit
en högst betydlig vinst, och eu deraf härledd uppfattning, att egaren skulle
kunna utan synnerlig svårighet bära några års förlust, icke kunde emot ansökningeu
åberopas, enär sökanden, som den 1 Januari 1869 tillträdde det s. k. Adelsvärdska
fideikommisset, hvaraf Åtvidabergs kopparverk utgjorde en hufvudsaklig del, dervid,
för att kunna emottaga denna stora egendom, måste till förre innehafvarens
Konstitutions-Utskottets Memorial N:0 7.
3
sterbhus ikläda sig eu för eu enskild person ovanligt stor skuld, och kopparverket
under de fyra år, sökanden innehaft detsamma, endast för ett år, nemligen
det första, gifvit någon vinst.
Sedan Kommers-kollegium, som genom nådig remiss fått sig anbefaldt
att, efter vederbörandes börande, öfver ansökningen afgifva underdånigt utlåtande,
i anledning deraf infordrat yttrande i ämnet från vederbörande bergmästare
äfvensom från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län, samt desse,
på anförda skäl, förordat bifall till ansökningen, inkom sökanden till Kollegium
med eu skrift, deri, vid det förhållande, att kopparverket af staten åtnjöte förmånen
af nyttjanderätt till en del af allmänningstrakten Gaddstigen, sökanden,
under förutsättning att den begärda afradsfriheten beviljades, erbjöd sig att
under hvart och ett af de fem frihetsåren och derest koppar komme att under
dessa år fortfarande vid verket frambringas för nyssnämnda förmån till staten
erlägga en summa, motsvarande den årliga afkastning, som med skogens bestånd
vore af denna del af Gaddstigen påräknelig, hvilken summa sökanden hemställde
måtte bestämmas till 500 rdr om året.
I utlåtande den 20 Juni 1873 anförde Kollegium, att bergmästaren, efter
att på stället hafva undersökt förhållandet beträffande de grufvor, af hvilka
verket vore för sitt malmfång beroende, vitsordat, att detta förhållande vore i
hög grad ogynsamt; hvarjemte af hvad bergmästaren dervid andragit äfven
visade sig, att för den närmaste framtiden någon väsentlig förändring till ett
bättre härutinnan icke vore, så vidt saken nu kunde bedömas, att påräkna; och
då, hvad anginge verkets ekonomiska ställning under de nästförflutna åren, dels
i ett af Kammarrätten den 21 Oktober 1872 meddeladt utslag den inkomst af
koppartillverkningen vid ifrågavarande verk, för hvilken bevillning pröfvats böra
för år 1871 af sökanden till statsverket erläggas, funnes bestämd till blott 3,668
rdr 14 öre, dels ock af vederbörande häradsskrifvares intyg rörande bevillningstaxeringen
för år 1872 inhemtades, att för samma år kopparverket icke blifvit
upptaget till någon beskattningsbar inkomst, i hvilket hänseende dessutom ett
företedt utdrag af bruksräkenskaperna för är 1871 innefattade uppgift om eu
förlust å handteringen af 110,701 rdr 18 öre; alltså och med hänsyn jemväl dertill,
att, enligt hvad sökanden förmält, honom icke kunnat tillgodokomma någon
förmån af den betydliga vinst, som verket före hans tillträde till fideikommisset
lemnat, hvadan en då vunnen större behållning icke heller billigtvis kunde i
fråga om den nuvarande ofördelaktiga ställningen tagas i beräkning, ansåg Kollegium
någon tids befrielse från den åsyftade afgälden vara af omständigheterna
påkallad. — Mot det belopp af 500 rdr, hvilket sökanden, under förutsättning
af att afradsfrihet erhölles och koppar vid verket under tiden komme att frambringas,
erbjudit i årlig afgift såsom ersättning för nyttjanderätten till den skogstrakt,
kopparverket disponerade såsom förläning af kronan, hade Kollegium icke
4
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
något att erinra; men då i det af Bergskollegium den 17 Augusti 1775 meddelade
utslag (se bilagan litt. A), på grund hvaraf denna förläning åtujötes, fortvaron
af rätten till begagnandet af skogen vore gjord beroende deraf, att kopparverket
underhölles i behörig drift, borde, derest ifrågavarande nyttjanderätt
skulle under frihetsåren, i händelse sådana beviljades, fortfara, nämnda belopp
utgå utan afseende å huruvida koppartillverkning vid verket under berörda år
egde rum eller icke. — I betraktande af hvad sålunda förekommit, fann Kollegium,
med stöd af Kongl. brefvet angående de ädlare verkens upphjelpande
den 10 Maj 1748 (se bilagan litt. B.) samt med hänsigt till den tid, för hvil
ken
tiondefrihet vid jemförliga verk numera vanligen medgifvits, sig ega skäl
tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga ansökningen, så att för tillverkningen
vid Åtvidabergs kopparverk finge för eu tid af fem år, räknad från och med år
1873, åtnjutas frihet från utgörande af afrad eller tionde till Kongl. Maj:t och
Kronan, dock med skyldighet för vederdörande atf under samma tid ej mindre
årligen, för innehafvandet af skogstrakten Gaddstigen, till statsverket inbetala ett
belopp af 500 rdr, än ock för nyssberörda tillverkning erlägga den bevillning,
som i sådant hänseende kunde vara eller blifva i författningsenlig ordning bestämd.
Ansökningen blef sedermera den 11 Augusti 1873, enligt hvad protokollet
öfver finans-ärmden för samma dag utvisar, af t. f. Expeditionschefen, Expeditionssekreteraren
Fries föredragen inför den under Hans Maj:t Konungens frånvaro i
nåder t. f. Regering, Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz samt
Herrar Statsråden Berg, Friherre Lejonhufvud och Wcern; hvarvid, enligt Kommers-kollegiets
samt öfriga vederbörandes af föredraganden biträdda hemställan,
Kongl. Regeringen, med åberopadt stöd af Kongl. brefvet den 10 Maj 1748 angående
de ädlare verkens upphjelpande samt med hänsigt till den tid, för hvilken
tiondefrihet vid jemförliga verk vanligen medgifvits, fann godt ansökningen
bifalla på det sätt och med de vilkor, bemälda Kollegium föreslagit.
Detta regeringsbeslut har i flera hänseenden synts Utskottet vara anmärkningsvärdt,
icke minst med afseende å hvad vid 1873 års riksdag rörande
bergverkstionden förekom. Såsom bekant är, aflät Kongl. Maj:t till samma riksdag
nådig proposition (N:o 17) om bergverkstiondens upphörande. Deri meddelades
till en början angående flera särskilda verk redogörelse för medelbeloppet
under åren 1865—1869 af åtnjutna förmåner och erlagd afrad eller tionde ; utvisande
denna redogörelse, bland annat, att Åtvidabergs kopparverk fått till
Malmviks grufvas behof och nyttjande under kopparverket upplåten en del af
allmänningen Gaddstigen, innehållande, oberäknadt ytvidden af en å allmänningen
belägen mindre sjö, 400 tunnland 7,9 kappland, af hvilken afkastningen, sådan
den af verkets innehafvare tillgodonjutits, uppgått till 712 rdr, men med
hänsyn till skogens framtida bestånd endast kunde beräknas till 280 å 300 rdr
årligen, samt att Kronans behållning af den med en trettiondedel af tillverkningen
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
5
utgående tionden i medeltal uppgått till 42,009 rdr In öre. Vidare åberopades,
att. på sätt Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 5 Juni 1866 yttrat,
olämpligheten och obilligheten af produktionsskatter i allmänhet icke kunde vara
ringaste tvifvel underkastade, samt att Kongl. Maj:t på grund häraf ansåge den
skatt af nämnda slag, som under benämning bergverkstionde ännu betungade tillverkningen
och tillgodogörandet af metaller och andra mineralrikets alster
utom jern, så mycket hellre böra försvinna, som, sedan jerntillverkningen numera
vunnit fullständig befrielse från de samma tillverkning förut åliggande
skatter af ifrågavarande slag, följdriktigheten kräfde, att en sådan befrielse komme
äfven ofri ga metall- och mineral-tillverkningar till godo. I anledning häraf och
då det icke vore skäl att från åtnjutande af denna förmån utesluta de verk. som
vore i besittning af särskilda, dem fordom förlänade privilegier eller fördelar,
sä vida de underkastade sig att från samma privilegier eller fördelar afstå eller
att derför på annat lämpligt sätt lemna statsverket godtgörelse, föreslog Kongl.
Maj:t, att, med undantag tills vidare för Sala och Hellefors silfververk samt
Garpenbergs kopparverk, alla öfriga verk, som vore förpligtade till bergverkstiondes
utgörande, måtte från och med år 1873 befrias från berörda tionde och
sådan tionde icke heller åsättas derefter uppstående verk, dock med vilkor och
förbehåll, hvad Åtvidabergs kopparverk anginge, att dess egare inom 1873 års
slut till Kronan afstode kopparverkets del af allmänningen Gaddstigen. Riksdagen
fann sig likväl icke böra bifalla hvad Kongl. Maj:t i berörda hänseende
behagat föreslå, utan upptog och beräknade för år 1873 inkomsten af bergverkstionden
till enahanda belopp, hvartill samma inkomst för år 1872 funnits uppförd,
eller 93,000 riksdaler.
Af hvad sålunda förekommit framgår, att genom den Kong]. Regeringens
ofvan anmärkta beslut af den 11 Augusti 1873 en af inkomsttitlarne i den af
Riksdagen uppgjorda statsreglering blifvit med ett betydligt belopp icke allenast
utan Riksdagens medgifvande utan till och med i strid med dess kort förut uttalade
åsigter nedsatt. Behörigheten af denna åtgärd vågar Utskottet för sin
del betvifla. I våra grundlagar, utfärdade långt senare än det af den Kongl.
Regeringen åberopade nådiga bref, är beskattningsrätten öfver svenska folket uttryckligen
tillerkänd Riksdagen. Med en dylik rätt för Riksdagen kan svårligen
anses vara förenad rättighet för Konungen att utan Riksdagens medgifvande
förminska eller upphäfva de af Riksdagen fastställda ordinarie inkomster,
enär dessas minskande uppenbarligen föranleder en på annat håll ökad beskattning
och sålunda rubbar det af Riksdagen fastställda beskattningssystem. Konungen
eger ju icke ens att disponera öfverskotten å statsverkets inkomster, utan
skola dessa, enligt 48 § i det för Riksgälds kontoret gällande reglemente, från
Kongl. Statskontoret till Riksgälds-kontoret aflemnas.
(3
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7,
Hvad vidare beträffar den till kopparverket upplåtna del af Gaddstigen
är här ofvan redan anmärkt, att densamma egentligen anslagits till Åtvidabergs
kopparverk med vilkor, att kopparverket i behörig drift underhölles, men nu
blifvit i en ordning, hvarom lag och författningar ingenting förmäla, och för en
mindre arrendesumma, än beloppet af den dittills derifrån tillgodonjutna afkastning,
upplåten till nyttjande af kopparverkets innehafvare utan afseende å huruvida
koppartillverkning kommer att ega rum eller icke. Till ett sådant upplåtande
af statens fasta egendom har, enligt Utskottets förmenande, den Kongl.
Regeringen saknat befogenhet; och då för öfrigt riksdag numera hålles hvarje
år, samt följaktligen ingen betydlig tidsutdrägt skulle äfventyrats genom ifrågavarande
ärendes hänskjutande till Riksdagens pröfning, kan Utskottet lör sin del
icke finna annat, än att en dylik åtgärd hade, med afseende å den grannlaga
beskaffenheten af ofvan omförmälda frågor, varit mest öfverenstämmande med eu
riktig uppfattning af konungamaktens och riksdagens ömsesidiga ställning till
hvarandra.
Slutligen får Utskottet fästa uppmärksamheten jemväl derå, att den Kongl.
Regeringen fattat sitt beslut innan utlåtande infordrats från Kongl. Kammarkollegium.
Enligt den för detta embetsverk utfärdade nådiga instruktion åligger
detsamma, bland annat, att hafva öfverinseende å de till civila behof och ändamål
anslagna hemman och lägenheter med undantag af akademie- samt hospitals-
och barnhus-hemman, att dervid tillse, det hemmanen och lägenheterna
icke emot de derom gifna föreskrifter användas eller disponeras, samt att hålla
hand deröfver, att redan fastställda grundskatter å jord, qvarnar och andra lägenheter
samt bergverk icke i annan, än stadgad ordning förändras eller försvinna.
Då följaktligen Kammar-kollegium är det embetsverk, under hvilket
ärenden rörande grundskatterna och statens fasta egendom hufvudsakligen sortera,
synes häraf följa, att ifrågavarande ansökningsärende icke lämpligen bort
till pröfning företagas förr än Kammar-kollegium lemnats tillfälle att deri
yttra sig.
Alla dessa förhållanden har Utskottet ansett sig pligtigt att för Riksdagen
tillkännagifva till den åtgärd, Riksdagen kan finna lämpligt att i anledning
deraf vidtaga; viljande Utskottet i sammanhang härmed upplysa, att anledningen
hvarföre Utskottet i förevarande fall tillämpat 107 § Regeringsformen och icke
den 106:te varit det prejudikat, som erhållits genom riksrättens i en till någon
del likartad fråga den 2 Juli 1842 meddelade dom. Förhållandet härmed var
i korthet följande: egarne till Riddarhytte kopparverk i Vestmanland, hvilka
genom nådig resolution den 1 Juni 1830 erhållit tillåtelse att under tio år, räknade
från och med år 1829, afbörda kronans afrad med hvarje fyrationde skeppund
koppar med vilkor, att densamma efter nämnda tids slut skulle till vanligt
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o
7
belopp eller, enligt Kong!, resolutionen den IB November 1744, med hvarje tjugonde
skeppund utgöras, hade i underdånighet sökt, att kopparverkets innehafvare
måtte tillåtas att under ytterligare tio år tillgodonjuta enahanda lindring
i tionde-afgiften af verket, samt att efter denna periods förlopp afgiften för
framtiden måtte fastställas till hvarje trettionde skeppund. Efter det Bergskollegium
öfver ansökningen afgifvit underdånigt utlåtande, blef ärendet den
15 Februari 1839 föredraget inför den under dåvarande Hans Maj:t Konungens
frånvaro tillförordnade Regering, som, med åberopadt stöd af Kongl.
förordningen den 21 Juni 1831, fann skäligt att från och med år 1839 bevilja
Riddarhytte kopparverksegare den lindring i afraden, att de, i stället för
hvarje tjugonde, endast skulle erlägga hvarje trettionde skeppund af koppartillverkningen.
För detta beslut lät Konstitutions-Utskottet vid 1840 års riksdag
ställa den Kongl. Regeringens ledamöter under tilltal inför riksrätt; men
efter slutad ransakning förklarade riksrättens pluralitet genom ofvanberörda
dom, att enär ansvarighetslagen icke upptoge ett dylikt fall bland dem, för
hvilka ansvar vore i samma lag bestämdt, blef åtalet icke till vidare pröfning
upptaget.
Stockholm den 13 April 1874.
A Utskottets vägnar:
Th. Munck af Rosenschöld.
Reservationer:
af Herrar Hallmborg och Sahlin emot Utskottets här ofvan framställda
anmärkningar;
af Herr von Ehrenhmn, med hvilken Herrar Munck af Rosenschöld, Bergstedt,
Odelberg, Mannerskantz, Rydin och Friherre De Geer, C. E., instämt:
“Uti skrifvelse af den 14 December 1747, angående de ädlare verkens
upphjelpande, anförde Rikets Ständer, bland annat, följande: “Skulle de ädlare
verk, som nu betala halfva tionden eller hvart 20:de skeppund eller marker af
grutvornas tillfälliga förändringar blifva så svaga, att de med sådan utgift belastade
skulle gå under, så anse Rikets Ständer för det allmänna gagneligt, att
8 Konstitutions■ Utskottets Memorial N:o 7.
de, efter noga skedd undersökning derutinnan, antingen inäga erhålla någon
lindring eller ock derifrån på vissa år befrias, till dess malmgångarne öppna sig
och gifva ymnigare malmer, så att de kunna tåla en sådan utgift"; — och utfärdades
den 10 Maj 1748 i ordagrann öfverensstämmelse med denna Rikets
Ständers skrifvelse det Kongl. bref till Kammar- och Bergs-kollegierna, som af
den Kongl. Regeringen i det af Utskottet anmärkta mål blifvit tillämpadt och
som i afskrift finnes betänkandet bifogadt. Om ett genom båda statsmakternas
medverkan sålunda tillkommet stadgande skulle kunna anses upphäfdt genom
våra nu gällande grundlagar, borde någon uttrycklig bestämmelse, som går derpå
ut, kunna i dessa lagar påvisas, men derefter skall man förgäfves söka. I
57 § Regeringsformen stadgas, att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
utöfvas af Riksdagen allena, men enligt allmänt språkbruk betyder beskatta att
pålägga, icke att borttaga skatt, och då rättigheten kallas “urgammal" bevisas
deraf äfven hvad som afses, ty i äldre tider utöfvade regeringsmakten ofta rättigheten
att lindra skatter i en utsträckning, som nu icke lärer komma i fråga,
och i vissa fall, såsom nu ifrågavarande, var denna rätt uttryckligen lemnad åt
Regeringens organer. I 60 § Regeringsformen finner man ett förbud emot förhöjning
af allmänna afgifter utan Riksdagens samtycke och i 3 § af Ansvarighetslagen
för Statsrådets ledamöter af den 10 Februari 1810 stadgas ansvar för den
Statsrådets ledamot, som tillstyrker Konungen att vidtaga något steg, som är
stridande emot Riksdagens i 57 och 60 §§ Regeringsformen stadgade beskattningsrätt,
men tillägges uttryckligen: “allt sådant till förökande af Kronans inkomster".
Den tystnad, som de konstitutionela lagarne iakttaga i fråga om
nedsättning af skatter, då de förbjuda påläggande deraf, lärer väl icke bero
derpå, att 1809 års lagstiftare ansågo att af förbudet att pålägga skatter följde
att de icke heller kunde nedsättas, utan helt naturligt finna sin förklaring deraf,
att vårt nuvarande statsskicks grundläggare väl visste, att Konungen enligt gällande
lag och konstitutionel praxis i vissa fall egde att nedsätta skatter, samt att
de ville åt Konungen bevara denna i det allmännas intresse honom gifna rätt.
Att af rättighetens begagnande möjligen kan följa att nya skatter blifva behöfliga,
lärer väl icke i och för sig vara ett bevis emot rättighetens tillvaro, och
allraminst kan ett sådant skäl få gälla emot en lag, som tillförsäkrar den skattdragande
att under vissa förhållanden kunna erhålla lindring, hvilken rätt väl
icke heller kan anses honom fråntagen, derigenom att Riksdagen nyligen vägrat
att för all framtid eftergifva skatten i sin helhet.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag ifrågavarande skatteeftergift
icke hafva bort af Utskottet anmärkas; och vill jag till ytterligare belysning
af frågan erinra, att bestämmelserna i det Kongl. bref, hvarpå beslutet
grundar sig, flera gånger blifvit utan anmärkning tillämpade och att Rikets
Ständer
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
9
Ständer till och med uttryckligen erkänt Konungens rätt att nedsätta af mineralverks
produkter utgående tionde. Sålunda har, på sätt bilagan Litt. C närmare
utvisar, frihetsår blifvit vid särskilda tillfällen beviljade Waldemarsviks kopparverk,
Klefva nickelverk, Ljusnarsbergs kopparsmältningsverk, Guldsmedshytte silfververk
samt senast 1873 — eller under det år, som är föremål för Utskottets
granskning — Gustafs och Carlbergs kopparverk; och hafva Rikets Ständer vid
1823 och 1829 årens riksdagar i underdåniga skrivelser påkallat Kongl. Maj:ts pröfning
af lämpligheten att bevilja Lovers alunbruk, den ena gången frihetsår, och
den andra gången nedsättning i tiondeafgift.
Den Kongl. Regeringens beslut, angående allmänningen Gaddstigen, har jag
icke heller funnit förtjent af anmärkning. Någon ändring har, så vidt jag kan inse,
icke derigenom blifvit gjord i de vilkor, hvarpå nyttjanderätten till Gaddstigen
beror, utan lärer väl fortfarande talan kunna väckas om Gaddstigens återlemnande,
i händelse Åtvidabergs kopparverk icke underhålles i behörig drift, hvilket uppenbarligen
icke är uteslutande beroende deraf att koppar årligen tillverkas. Den bestämmelse,
som föranledt anmärkningen, innebär för öfrigt en skärpning af sökandens
erbjudande och är gifven i Kronans intresse, på det att Kronan, då den icke
får någon inkomst af koppartionden, likväl skall hafva någon ersättning för nyttjanderätten
till allmänningen".
Herrar Björkenstam, von Möller och Reuterskiöld hafva velat tillkännagifva,
att de icke öfvervarit detta ärendes slutliga behandling inom Utskottet.
af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Per Nilsson i Espö och Sven Nilsson
sig förenat:
“Posttidningen för den 9:de sistlidne Juni innehåller följande meddelande:
Arfprinsens palats i Stockholm den 5 Juni 1873.
Protokoll
hållet i sammansatt norskt-svenskt statsråd inför Hans Maj:t Konungen.
Närvarande voro: H. Exc. Herr Statsministern Kierulf,
H. Exc. Herr Justitie-statsministern Adlercreutz samt Statsråden
Helliesen, Vogt, Berg och Bergström. Hans Maj:t behagade
tillkännagifva som följer:
Bill. till Riksd. Prot. 1874. 3 Sami. 6 Häft.
2
10
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
“Norges storting har fattat beslut om ändring i de paragrafer
af Norges grundlag, hvarest en ståthållare omnämnes.
Enligt stortingets beslut skulle Konungens rätt att utnämna en
ståthållare upphäfvas och ordföranden i Norska regeringen benämnas
statsminister. I det svenska statsrådet har yrkande
framstälts, att behandlingen af ett sådant beslut och särskildt
sanktionen deraf borde företagas i sammansatt statsråd, mot
hvilket yrkande man från norsk sida protesterat. Jag önskar
nu inhemta det sammansatta statsrådets mening rörande den
formela frågan, i hvilket statsråd saken bör behandlas och
afgöras. Derjemte önskar jag inhemta det sammansatta statsrådets
mening om, huruvida stortingets nämnda beslut, om
det sanktioneras, erfordrar ändring i riksakten af den 6 Augusti
1815, enkannerligen i dess §§ 4 och 7. Riksakten förutsätter,
att det finnes endast en norsk statsminister, medan enligt
omförmälda beslut det skulle blifva två statsministrar".
De norska statsrådsledamöterne anmärkte i underdånighet,
att den framställda formola frågan om, i hvilket statsråd
omnämnda sak borde behandlas och afgöras, icke, efter deras
mening, kunde få annan lösning än den, att det borde ske i
särskildt norskt statsråd, i hvilket afseende de stödde sig på
hvad förut från norsk sida blifvit anfördt. För så vidt det
vore afsedt, att norska regeringens betänkande i allmänhet borde
inhemtas, ansågo de sig för öfrigt böra tillägga, att i föreliggande
fråga det icke vore tid att iakttaga denna form.
Angående frågan om, huruvida nämnda beslut, derest
det sanktioneras, erfordrar ändring i riksakten anmärkte de
norska statsrådsledamöterne, att man icke vid den år 1840 i
svenska Regeringsformen vidtagna förändring ansåg nödigt att
samtidigt väcka fråga om en deraf härflytande förändring i
riksakten ''(jfr stortingets förhandlingar 1842, den 3 April, sid.
248—255 och grundlagsbestämmelsen af den 2 April 1845),
likasom man hittills icke ansett det af nöden att förändra de
uttryck i riksakten, som afse den förra svenska ståndsrepresentationen.
På samma sätt borde i föreliggande fall förfäras
om någon ändring i riksakten skulle bringas å bane. Derom
borde under alla omständigheter den norska regeringens yttrande
inhemtas, hvilket de norska statsrådsledamöterne för närvarande
icke ansågo sig böra tillstyrka.
H. Exc. svenske Justitie-statsministern afgaf följande
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
11
yttrande, hvari de öfrige svenske statsrådsledamöterne förenade
sig:
“Då jag nu går att yttra mig i anledning af den fråga
Eders Kongl. Maj:t till öfverläggning framställt, har det icke
undfallit min uppmärksamhet, att i afseende å sammansättningen
af det statsråd, som för detta ärende blifvit tillkalladt, en
afvikelse skett från det förfarande, som efter år 1842 varit
följdt, och enligt hvilket sammansatta statsråd, när de hållits
i Sverige, bestått af samtlige de svenska rådgifvarne och den
i Sverige sig uppehållande norska statsrådsafdelningen. På
grund af denna frågas beskaffenhet och då nu använda förfaringssätt,
hvilket öfverensstämmer med hvad vid särskilda
tillfällen före 1842 iakttagits, icke strider emot bestämmelserna
i 5 § af riksakten, sådana dessa synas mig rätteligen böra
förstås, finner jag likväl anförda omständighet ej böra utgöra
hinder för frågans företagande i den ordning densamma nu
förekommit, dervid jag dock förbehåller mig att framdeles få
taga i öfvervägande, om ej, till vinnande af mera stadga i
förfaringssättet vid liknande fall, ett förtydligande af åberopade
paragraf i riksakten må kunna åstadkommas.
Hvad derefter sjelfva frågan angår, kan jag icke inse
att genom antagande af den föreslagna ändringen i Norges
grundlag några egentliga tvifvelsmål om riksaktens rätta tillämpning
äro att befara och att af sådan anledning förändring i
densamma erfordras. Deremot delar jag den uppfattning, som
år 1860 hos Kongl. Maj:ts dåvarande svenske rådgifvare gjorde
sig gällande, att frågan om ändring af stadgandet i 14 § af
Norges grundlag, att till ståthållare i Norge må utses äfven
svensk man, faller under bestämmelserna i 5 § riksakten.
Från svensk sida lärer emellertid icke ifrågasättas, att Kongl.
Maj:t med begagnandet af sin i Norges grundlag förbehållna
rätt skulle till ståthållare i nämnda rike utse en svensk man.
Omförmälda rättighets qvarstående i Norges grundlag synes
mig icke heller på annan grund vara af en rätt uppfattning,
angående Sveriges sanna intresse, påkalladt; och vill jag alltså
med afseende å de förhållanden, hvarunder denna sak nu föreligger,
hemställa att ärendet må i uteslutande norskt statsråd
till behandling och afgörande förekomma*''.
De norske statsrådsledamöterne funno sig, i anledning
af hvad nu blifvit anfördt af de närvarande ledamöterne af
12
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
svenska statsrådet, höra upprepa, att det gåfves endast ett
svar på frågan om, i hvilket statsråd berörda stortingsbeslut
om ändring i Norges grundlag skall behandlas och afgöras.
De norska statsmyndigheternas uteslutande rätt att bestämma
öfver Norges grundlag är lika oberoende af andras medgifvanden
som af andras meningar. För så vida de svenska statsrådsledamöterne
med något al sina ofvan anförda yttranden angående
rätta stället för behandlingen åt stortingets beslut gått
öfver gränsen af frågans formela betraktande, såge sig de norska
8tatsrådsledamöterne nödsakade att nedlägga sin protest
mot dylika yttranden, såsom framställda utan befogenhet och
såsom öfverskridande det af Kongl. Maj:t äskade uttalande.
Hans Maj:t behagade derefter i nåder tillkännagifva, att
stortingets beslut om ändring i flera paragrafer af Norges grundlag,
hvarigenom biand annat Konungens rättighet att utnämna
eu ståthållare upphäfves, kommer att behandlas och afgöras i
norskt statsråd.
Expedieras
OSCAR.
jKierulf.
Oaktadt 48 § Riksdags-ordningen medgifver hvarje Utskotts ledamot rätt att
emot Utskottets beslut afgifva sin reservation, skulle jag dock halva tvekat att begagna
denna rätt, derest jag skilt mig i åsigten från Utskottets majoritet vid bedömandet
af någon regeringshandling, som endast genom statsråds-protokollen kommit
till min kännedom; men då den norska ståthållarefrågans behandling, enligt
hvad af ofvanstående inhemtas, är ett allmänt kändt faktum, har jag ansett mig
icke böra förhålla Riksdagen min från Konstitutions-Utskottet afvikande mening i
ett ämne, som icke så mycket i och för sig, som fastmera genom det sätt, hvarpå
det blifvit behandladt, synes mig vara af ganska allvarlig beskaffenhet.
Emot Hans Maj:t Konungens åtgärd att sanktionera norska stortingets beslut
om ståthållareembetets indragning, kan jag ur svensk synpunkt så mycket mindre
hafva något att invända, som jag är öfvertygad att det måste bidraga till upprätthållandet
af ett godt förstånd emellan brödrafolken, att hvarje anledning till tvist,
så vidt möjligt är, undanrödjes; men lika mycket som detta Hans handlingssätt af
Konstiiutions-Utskottets Memorial N:o 7.
13
mig erkännes, lika mycket beklagar jag att Han till ledning för sitt beslut saknat
det stöd Han haft rätt att påräkna af sina svenske rådgifvare, hvilka efter ansvarighetslagens
bestämmelser äro skyldige att uti förekommande regeringsärenden,
af hvad beskaffenhet de vara må, efter bästa förstånd och öfvertygelse råda Konungen
till det som Rikets grundlagar likmätigt är. Af omförmälda statsrådsprotokoll
inhemtas emellertid att H. Exc. Herr Justitie-statsministern, med hvilken
Herrar Statsråden Berg och Bergström sig förenat, förklarat, att han ansåg ståthållarefrågan
i öfverensstämmelse med de åsigter, hvilka af 1860 års regering uttalades,
falla under bestämmelserna i 5 § riksakten, men det oaktadt tillstyrkt Kongl.
Maj:t att frågan, såsom af föga vigt för Sverige, i uteslutande norskt statsråd afgöra.
Det är detta sätt att gå till väga, som jag utan allt afseende å den större
eller mindre vigten af det ämne, som förelåg, finner i hög grad betänkligt. Frågan
är nemligen den, huruvida Konungens rådgifvare äro berättigade att tillstyrka
ett ärendes behandling i en ordning, som de anse olaglig, utan anförande af annat
skäl, än att detta ärende, enligt deras uppfattning, saknar en mera omfattande
betydelse, ett skäl, hvilket så mycket mindre lärer gälla, som det är svårt att fatta,
att eu irågas ringa vigt skulle kunna utgöra ett hinder för hennes afgörande i
den af lagen föreskrifna ordning.
Då Konungens rådgifvare icke ansågo det ifrågavarande ämnet vara af enbart
norsk natur och på den grund saknade skäl tillstyrka Konungen att detsamma
i uteslutande norskt statsråd afgöra, utan förenade sig i den åsigt, som af 1860
års konselj uttalades, hade de, enligt min förmening, bort vid denna sin uppfattning
förblifva, då Hans Maj:t Konungen säkerligen det oaktadt, ledd af sin önskan
att befrämja brödrafolkens väl och med stöd af sin grundlagsenliga rätt att, sedan
statsrådet blifvit hördt, allena besluta, sanktionerat Stortingets beslut, hvarigenom
frågan både i afseende å sak och sätt blifvit löst till begge de förenade rikenas
belåtenhet.
Det konstitutionela statsskicket hvilar ytterst på vördnad för lagarne, och
inom vårt land, der alla rättstvister kunna bänskjutas till Konungens afgörande,
är det angeläget, att allmänheten hyser den orubbliga öfvertygelse att Konungen är
omgiiven af rådgifvare, som af inga omständigheter kunna föranledas att afgifva
sina råd i strid med de rättsåsigter, som af dem uttalats. Huru skall det väl gå,
om de, som underlåta att ställa sig lagarne till efterrättelse, kunna till stöd för
sitt handlingssätt åberopa exempel af Konungens rådgifvare och huru kunna väl
desse å sin sida uppträda såsom ifrare för lagarnes upprätthållande, om de sjelfve
icke följa sin egen uppfattning deraf utan låta deras tillämpning vara beroende af
omständigheterna.
Af dessa principiela skäl, har jag ansett mig pligtig att inom Utskottet
yrka, det den ifrågavarande regeringshandlingen skulle enligt föreskrifterna i 107 §
Regeringsformen till Riksdagen anmälas, hvilken framställning dock blifvit un
-
14
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
dertryckt, ehuru kanske mindre derföre att man godkänt regeringens handlingssätt,
utan hufvudsakligast af en viss farhåga att genom en sådan anmälan skulle inom
Norge uppväckas den föreställningen, att man här vore missnöjd med sjelfva sakens
utgång, hvilket komme att inverka störande på det goda förhållandet emellan
brödrafolken.
Dessa betänkligheter hafva ej kunnat på mig utöfva någon verkan, dels
emedan jag icke kan föreställa mig att det är genom svaghet och missaktning för
lagen, som vi kunna vinna brödrafolkets aktning, en åsigt, som finner ett för det
svenska sinnet upprörande stöd i de norska statsrådens yttrande till här ofvan
meddelade protokoll, och dels derföre att, äfven om förhållandet vore så bedröfligt,
jag icke skulle kunna anse mig berättigad att på sådan grund åsidosätta min skyldighet
såsom ledamot af Konstitutions-Utskottet. Enligt min åsigt har Konstitutionsutskottet
en pligt att fullgöra, som af inga skäl får uraktlåtas, den att vaka öfver
upprätthållandet af de konstitutionela grundsatserna, och det bör derföre tillse att
dessa icke, äfven i till utseendet obetydliga fall, åsidosättas; och då Utskottet i afseende
å tillämpningen af 107 § Regeringsformen icke utgör en dömande utan
blott en åklagande delegation af Riksdagen hade det icke skolat af konsiderationsskäl
låta den af mig gjorda anmärkning förfalla.
Ehuru jag sålunda, hvad sjelfva ståthållarefrågan vidkommer, icke kan annat
än glädja mig öfver att genom Hans Maj:t Konungens sanktion af Stortingets beslut
densamma blifvit afgjord, har jag icke kunnat godkänna dess formela behandling,
hvilken synes mig vara af beskaffenhet att den bort föranleda Konstitutions-Utskottet
att derom till Riksdagen göra anmälan, emot uraktlåtenheten hvaraf jag härmed
får anmäla min reservation1''.
I denna reservation, hvad sjelfva saken beträffar, har jemväl Herr Ola Andersson
instämt.
af Herr By din:
“I anledning af Kongl. Maj:ts proposition den 30 Januari sistlidet år angående
en i vissa delar förändrad anordning af rikets elementarläroverk, hade
Riksdagen den 24 derpåföljde Maj till Kongl. Maj:t afgifvit underdånig skrifvelse,
hvari Riksdagen, med afslag på Kongl. Maj:ts förslag till normalstat, förklarade
sig, efter pröfning af de till statsrådsprotokollet af Departementschefen anförda
grunder för den ifrågasatta förändrade anordningen, böra lemna utan anmärkning
följande punkter, nemligen den i 2:dra punkten uttalade grundsats, att
undervisningen i språk i skolans nedre klasser inskränkes; 3:dje punkten, att, i
stället för botanik, zoologi och fysik, allmän naturlära införes såsom hufvudämne
i de fem lägre klasserna; 4:de punkten, att den särskilda slutpröfning i naturalhistoria
och det tyska språket, hvilken nu eger rum vid sjette klassens slut, upp
-
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7. 15
hör; 6:te punkten, att de skriftliga hemarbetena göras färre; 8:de punkten, att de
egentliga lärotimmarnes antal minskas; 9:de punkten, att förmiddagsläsningen i
skolan inskränkes; 10:de punkten, att klassläraresystemet utsträckes; ll:te punkten,
att lärarnes undervisningsskyldighet minskas; 13:de punkten, att de klassiska språkens
inträde i undervisningen uppskjutes, latinets till fjerde och det grekiska språkets
till den sjette klassen; 14:de punkten, att kursafslutningar anordnas i tredje och
femte klasserna; samt 15:de punkten, att läseterminerna förlängas. Likaledes hade
Riksdagen lemnat utan anmärkning den i lista punkten innehållna grundsats, att
antalet af samtidigt i klass lästa ämnen inskränkes, dock med tillägg af den åsigt,
att undervisning i naturalhistoria i elementarläroverkens högre klasser bör meddelas
å alla linierna; den ^:de punkten, att fordringarne i afgångsexamen inskränkas,
med hemställan att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbytes emot en
öfversättning från latin till svenska. I afseende på 12:te punkten förklarade sig
Riksdagen vara öfvertygad om vigten af nödiga åtgärders vidtagande för lärarebildningens
främjande, i afseende hvarå Kongl. Maj:t redan föreskrifvit förberedande
åtgärders vidtagande för frågans utredning, men tilläde derjemte såsom ett önskningsmål,
att i skollagen intages stadgande, att för hvarje lektorsbefattning vid
elementarläroverken må bestämmas vissa ämnen, dels såsom hufvudämnen, dels
såsom biämnen. Med anledning af förslaget i 25:te punkten att reallinien i de
fyra öfre klasserna vid de högre elementarläroverken indrages och vid vissa af
dessa läroverk ersättes genom sjelfständiga högre realklasser, hade Riksdagen med
afslag på denna punkt visserligen förklarat sig anse, att reallinien i de öfre klasserna
vid vissa elementarläroverk kan indragas, men hemställt, att Kongl. Maj:t
täcktes framlägga förslag om inrättande af högre realklasser vid ett så stort antal
af likets elementarläroverk, att den reala bildningens behof derigenom må kunna
anses behörigen tillgodosedt. I afseende på 5:te punkten angående undervisningens
sammanslutning kring hufvudämnen på hvarje linie; 10:de punkten angående intagningsålder;
17:de punkten att den reala linieus kurs förkortas med ett år; 18:de
punkten angående bestämmandet af ett högsta antal lärjungar för klass; 19:de och
20.de
ningens gemensamhet samt afskiljande för den klassiska och den reala linien afgaf
Riksdagen till följd af Kamrarnes olika beslut intet yttrande.
Med anledning af de olika meningar, som vid denna frågas afgörande framträda
och det sväfvande och obestämda innehållet uti de flesta af de i statsrådsprotokollet
innehållna punkter, hvilka varit föremål för Riksdagens Öfverläggning,
syntes såsom en nödvändighet för Departementschefen, sedan han i dess vigtigaste
delar lemnat utan afseende det af de på hans föredragning år 1870 af Kongl. Majrt
utnämnde komiterades förslag, att, derest en betryggande grund för den nya anordningen
af vårt skolväsende skulle kunna läggas, låta af sakkunnige män utarbeta
ett förslag till ny skollag på den nya grunden och att först sedan detta skett.
10 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
samt frågan kommit ur sitt sväfvande tillstånd i ett fullt utredt skick, föredraga
den till afgörande och i sammanhang dermed framlägga förslag till öfvergångsstadgande.
Det dröjde ej heller längre tid än en månad förrän man hörde omtalas,
att öfverläggningar höllos af chefen för Lcklasiastik-departementet med tillkallade
universitets- och skollärare. Något officielt meddelande om dessa konferenser
saknades visserligen i motsats mot hvad eljest varit förhållandet med konferenser,
så talrikt sammansatta som denna. Allmänheten fick emellertid af hufvudstadens
tidningar, deribland äfven Post- och Inrikes-Tidningar i dess icke officiela afdelning,
underrättelse om att komiterade sammanträdt i hufvudstaden för att öfverlägga
angående åtskilliga vigtiga skolfrågor den 27 Juni sistlidet år, och varit samlade
till den 10 Juli; att dess medlemmar, 18 till antalet, utgjorts af 2 lärare
från Lunds universitet, 6 från elementarläroverken i Stockholm, 3 från Skara stift,
en från hvartdera af de fullständiga läroverken i Upsala, Lund, Örebio, Kalmai
och Wisby, samt en från hvartdera af Wadstena och Göteborgs treklassiga läroverk;
att dess ledamöter varit fördelade på sex sektioner, en för matematik och
naturvetenskap, en för historia och geografi, en för kristendomsundervisning, eu
för modersmålet, en för klassiska och eu för moderna språk, hvilka hade att uppgöra
förslag till undervisningsplan jemte kursbestämmelser för elementarläroverkens tre
lägsta klasser; att bland de angelägenheter, som förekommit på de allmänna sammankomsterna,
vanligen under Ecklesiastik-departements-chefens ordförandeskap, varit granskning
af sektionernas ofvannämnda förslag; jemkningar i fordringarne för godkänd
afgångsexamen; frågor om för- och eftermiddagsläsningen; om läseterminernas förlängning;
löneförbättrings- och pensionsfrågan; om indelning i bestämda grupper
af de ämnen, hvari undervisningsprof för lärarebefattning skulle aftäggas m. fl.
Hvar och en, som var intresserad för undervisningsfrågans lyckliga lösning, samt
att, sedan striden om ordningen för de klassiska språkens inträde bland undervisningsämnena
blifvit genom Konungs och Riksdags gemensamma beslut definitivt
afgjord, en fäst och betryggande grund för den nya anordningen blefve efter mogen
pröfning och sorgfälligt begrundande lagd, kunde ej annat än glädja sig åt, att
Departementschefen, oaktadt det stora besvär och bryderi, som genom inhämtande
af sakkunniga myndigheters yttrande skulle enligt hans offentligen tillkännagifna
åsigt förorsakas den, hvilkens pligt det blefve att framställa en öfversigt af dessa
utlåtanden, sökt förskaffa sig enskilda sakkunnigas yttranden. Man hade sålunda
att hoppas att få se framställd den undervisningsplan, som i den nya anordningen
innebars, och i tydliga drag, i stället för allmänna satser, angifvet det sätt, hvarpå
genom den ifrågasatta nya anordningen de öfverklagade olägenheterna af mångläseri
och öfveransträngning skulle kunna undanrödjas. Man kunde så mycket
säkrare förvänta, att eu fullständig utarbetning af ett nytt skollagsförslag skulle
med erforderlig sorgfällighet ske, som tidningarne omförmälde, att, efter det konferenserna
i skolfrågan under Departementschefens ordförandeskap slutat, en särskild
-
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o
/v
/ .
17
skild komité af sex personer sammanträdt för att utarbeta förslag till ett pedagogiskt
seminarium, hvilken komité naturligtvis borde till ledning för sitt arbete hafva
ett till sitt innehåll bestämdt, om ock ej i särskilda paragrafer formuleradt lagförslag.
Härtill kom slutligen, att tiden redan så långt framlidit att, till följd af Hans Maj:t
Konungens resa i Norge och förestående kröningshögtidligheter, i hvilka äfven Departementschefen
deltog, denna fråga, som utgör föremål för öfverläggning i Statsrådet
i dess helhet, ej kunde hinna att afgöras så tidigt, att den nya anordningens
tillämpning utan men för undervisningen kunde under det stundande läseåret öfverallt
sättas i verket, hvadan man syntes böra vara viss på att den nya anordningen
skulle blifva föremål för mogen, omsorgsfull och omfattande pröfning.
Det var till följd af dessa förhållanden, som man med en viss öfverraskning
emottog den underrättelse, som innehölls i den icke officiela afdelningen af
Post- och Inrikes-Tidningar för den 13 Augusti, att Kongl. Maj:t fastställt ny undervisningsplan
och fördelning af läroämnena i elementarläroverkets tre lägsta klasser
att tillämpas från då instundande läseårs början. Hvilken dag beslutet blifvit
fattadt omnämndes ej, men af Ecklesiastik-departementets diarium imhemtas, att den
9 Augusti sistlidet år, då Hans Maj:t Konungen ännu ej hade återkommit till hufvudstaden
från sin resa i Norge, från Ecklesiastik-departementet utgått ett cirkulär,
såsom det heter “Till samtliga Eforalstyrelser i riket samt direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk angående förändrad undervisningsplan för de tre
lägsta klasserna af rikets elementarläroverk11, hvilket blifvit i tryckta exemplar, å
hvilka äfven Konungens och Departementschefens namn voro tryckta, tillstäldt samtliga
ofvannämnda skolstyrelser samt af innehåll att, sedan Riksdagen, i anledning
af Kongl. proposition om förändrad anordning af rikets elementarläroverk, den 24 Maj
med underdånig skrifvelse inkommit, samt Konungen låtit densamma sig föredragas,
Konungen, som ansett det vara angeläget att vissa af Honom och jemväl af Riksdagen
omfattade grunder rörande förändringar i elementarundervisningen måtte
vinna tillämpning utan afbidan derpå att öfriga framställda förslag till förändrade
anordningar af nämnda läroverk varda till slutlig pröfning och afgörande företagna,
funnit godt dels förordna att undervisningen i elementarläroverkens tre
lägsta klasser skall för samtliga lärjungar i klassen vara i alla läroämnen gemensam,
dels ock i sammanhang dermed för samma klasser fastställa den i cirkuläret
innehållna undervisningsplan och fördelning af läroämnen, med följande bestämning i
afseende på tiden för undervisningsplanens tillämpning: “Hvad sålunda blifvit
stadgadt skall vinna tillämpning för första och andra klasserna från instundande
läseårs början, samt för tredje klassen från och med höstterminen år 1874“. Som
emellertid för elementarläroverket i Upsala och elementarskolan i Stockholm särskilda
läseordningar voro bestämda, så blef efter Hans Maj:t Konungens återkomst en
särskild skrifvelse den 20 Augusti aflåten till Upsala Eforalstyrelse i handskrifvet
Bill. till Rikscl. Urat. 1874. 3 Samt. 6 Häft. 3
18
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
exemplar med Konungens och föredragandens egenhändiga underskrifter, hvilken
skrifvelse var så till vida olika med den, som afläts den 9 Augusti, att bestämmelsen
i afseende på tiden för undervisningsplanens tillämpning var ändrad till
följande lydelse: “hvad som sålunda blifvit stadgadt, skall vid högre elementarläroverket
i Upsala tillämpas för första klassen från instundande läseårs början, förandra
klassen med höstterminen 1874, samt för tredje klassen med höstterminen
1875, men vid öfriga elementarläroverk med undantag af Nya elementarskolan för
första och andra klasserna från instundande läseårs början samt för tredje klassen
med höstterminen 1874“. I Svensk Författningssamling N:o 52 af den 24 September
infördes derpå cirkuläret, sådant det lyder i det den 9 Augusti utfärdade.
Detta cirkulärs utfärdande var egnadt att i flera afseenden ådraga sig uppmärksamhet.
Dess innehåll öfverraskade, emedan det utvisade att Departementschefen
tillstyrkt att, utan afbidan på genomfordt och utveckladt förslag till den
nya anordningen i dess helhet, förberedande ändringar i elementarundervisningen
skulle vidtagas, som ju möjligen kunna komma att tarfva rättelse, när frågan i
dess helhet kommer under pröfning. Sättet och tiden för dess utfärdande voro
ej heller väl valda. I en fråga, som denna, hvilken rör ej allenast läraren utan
äfven föräldrar och målsmän för den ungdom som begagnar skolorna, hade man
väntat sig att, då den nya anordningen innebär ändring af föreskrift i gällande
skollag, föreskriften härom meddelats i form af lagändring genom kungörelse
och ändring i elementarläroverksstadgan, i stället för genom cirkulär som blott
meddelas vederbörande embetsverk. Åtminstone hade man kunnat påräkna att i
god tid och fullständigt erhålla kännedom om den nya anordningen. Cirkuläret
expedierades till Eforalstyrelserna så sent, att en mängd läroverk ej före höstterminens
början kunde erhålla kännedom om förändringen; dess utfärdande i Svensk Författningssamling
först den 24 September, eller först en månad efter det anordningen
trädde i verket, och det utan att upptaga Upsala elementarläroverks och Nya
elementarskolans i Stockholm särskilda ställning, måste medföra olägenhet för
målsmän och föräldrar, som anordnat sina barns undervisning på gällande skollags
grund.
Dessa anledningar till anmärkning träda emellertid i bakgrunden för den
fråga som hvar och en, som med uppmärksamhet följt detta ärendes handläggning,
måste göra sig, nemligen den, huru det varit möjligt, att ett cirkulär, hvars innehåll
skulle, till följd af den ändring i gällande skollag det innehöll, afgöras i samladt
statsråd, kunde, innan Konungen upplöst den tillförordnade regeringen, hafva
blifvit i grundlagsenlig ordning utfärdadt. Denna förvåning borde visserligen
skingras af det datum, cirkuläret befanns hafva erhållit, den 6 Juni, således innan
Konungen afrest till Norge. Men äfven detta förhållande var egnadt att väcka
förundran, emedan, efter hvad ofvan nämnts, cirkulärets innehåll utgjort föremål
för öfverläggningar med universitets- och skollärare under tiden, 27 Juni—10 Juli,
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
19
således tre veckor senare än den dag, hvars datum cirkuläret bar. Under sådant
förhållande kunde ej cirkulärets innehåll hafva blifvit bestämdt ofvan uppgiga
dag, hvilket jemväl visar sig af dess expedierande först den 9 Augusti,
hvilket ej kan tänkas hafva egt rum, derest cirkulärets innehåll verkligen blifvit
beslutadt den 6 Juni; det skulle nemligen bära vittne om en i högsta grad klandervärd
senfärdighet i expedition af ett beslut sådant som detta, hvilket var afsedt
att omedelbart vid läseårets början träda i verket. Om man dertill erinrar
sig, att Riksdagens skrifvelse är daterad dsn 24 Maj, och att, på sätt ofvan anförts,
Riksdagen lernnat undervisningsfrågan från sig i allt annat än utredt skick, visar
sig ej heller möjligt, att Departementschefen kunnat medhinna ärendets bringande
i ordning till föredragning redan den 6 Juni. Cirkuläret måste således för
den, som aktgifvit uppå ofvanuppgifna faktiska förhållanden, framstå såsom antedateradt.
Om man härtill erinrar sig, att t. f. regering förde styrelsen under
tiden 13 Juni—12 Augusti, hvilken regering ej egde besluta i saken, samt att
till följd af konferenserna i skolfrågan 27 Juni—10 Juli, vid hvilka ifrågavarande
cirkulärs innehåll var föremål så väl för sektionsarbete som för debatt
vid de allmänna sammankomsterna, dess innehåll ej kunde hafva blifvit beredt till
föredragning, förrän efter det dessa öfver!äggningar blifvit afslutade, så synes det
cirkulär, som den 9 Augusti utgick, ej halva i anseende till Konungens frånvaro
kunnat blifva i laga ordning föredraget och i statsrådet af Konungen afgjordt, utan
synes det antingen hafva blifvit af Departementschefen på egen hand utfärdadt,
hvarför talar det den 9 Augusti skedda utfärdandet af samliga cirkulären i tryckta
exemplar utan Konungens handskrifna undertecknande å något, eller ock synes
Departementschefen utom statsrådet hafva utverkat Konungens bifall till detsamma.
Hvilketdera förfaringssättet som än må hafva blifvit användt, så kommer det i
strid med grundlagen, som ej tillåter en expeditions utfärdande utan på grund af
i statsrådet fattadt beslut (jfr R.-F. § 38. Ansv.-Lagen för statsrådet § 8).
Den uppfattning af Departementschefens uraktlåtenhet att vid skolfrågans
handläggning iakttaga de i grundlag stadgade former för regeringsärendens afgörande
och expeditioners utfärdande, som påtränger sig hvar och en som fäst uppmärksamhet
på denna frågas handläggning, vinner bekräftelse af statsrådsprotokollet.
Går man till protokollet för den 6 Juni, eller den dag, hvars datum cirkuläret
bär, finner man vid samma protokoll bilagdt ett i laga form affattadt, af Konungen
underskrifvet cirkulär med påskrift “till samtliga Eforalstyrelser i riket samt
direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk angående förändrad undervisningsplan
för de tre lägsta klasserna af rikets elementarläroverk", men till innehållet
lika med det, som expedierades till Eforalstyrelsen i Upsala den 20 Augusti,
för hvars från det den 9 Augusti expedierade cirkulär afvikande lydelse ofvan redogjorts.
I nämnda statsrådsprotokoll omförmäles jemväl, att Kongl. Maj:t på Departementschefens
hemställan beslutat, att “cirkulär sådant det finnes detta protokoll
20
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
bilagdt angående förändrad anordning af undervisningen i de tre lägsta klasserna
af elementarläroverken finge aflåtas till samtliga eforalstyrelser samt direktionen
öfver Stockholms undervisningsverk11. Men att det protokollet bilagda cirkulär ej
då var till sitt innehåll bestämdt visar protokollet för den 12 nästföljande Juni,
och senare inträffade af oss ofvan anförda fakta. Det var nemligen sistnämnda dag,
således 6 dagar efter det cirkulärets innehåll hetes vara bestämdt, som Departementschefen
först bemyndigades att för öfverläggningar om åtskilliga läroverksfrågor
tillkalla några af elementarläroverkens lärare samt andra sakkunnige män;
och det var på grund af detta bemyndigande som de förr omnämnde 18 lärarne
den 27 Juni sammanträdde till de öfverläggningar, som efter hvad utan vederläggning
meddelats i Post- och Inrikes-Tidningar haft till eu af sina hufvudsakliga
uppgifter att utarbeta den undervisningsplan, som sistlidne hösttermin skulle tilllämpas,
eller med andra ord den, som enligt statsrådsprotokollet skulle redan den
6 Juni hafva blifvit fastställd. Att ifrågavarande cirkulär skulle kunna hafva blifvit
till sitt innehåll bestämdt den dag hvars datum det bär, blir således en omöjlighet.
Men, kan häremot invändas, äfven om beslutet ej blifvit fattadt den 6 Juni,
följer ej ovilkorligen häraf, att cirkuläret erhållit oriktigt datum. Beslutet kan ju
vid justeringen hafva blifvit till innehållet bestämdt och på sätt plägar ske erhållit
datum efter den dag, då ärendet föredrogs. Äfven ett sådant förfarande låter sig
ej ursäkta. Har ett beslut vid justeringen blifvit ändradt eller till sitt innehåll
bestämdt och ej blott till redaktionen modifieradt, bör den derpå grundade expeditionen
bära justeringsdagens datum, i synnerhet då fråga är om utfärdande af Kongl.
Maj:ts regeringsbeslut. Grundlagen fordrar i Regeringsformen § 10, att regeringsärendena
skola innan de föredragas vara beredda; det låter sig derföre ej konstitutionelt
försvaras, att ett regeringsärende till protokollet tages såsom afgjordt, innan
det till sitt innehåll blifvit bestämdt, allraminst om det mellan dagen då det hetes
vara afgjordt och justeriugsdagen gjorts till föremål för öfverläggningar med utom
statsrådet stående personer. Jag behöfver blott påpeka, bvilka betänkliga följder
skulle uppstå, om under tiden emellan den dag, då ett regeringsbeslut säges vara
fattadt, och till dess justering egen rum tillfälle vore öppet att förmå Departementschefen
att jemka beslutet. Härtill kommer ännu en betänklighet till följd
deraf, att regeringsbesluten i allmänhet ej justeras inför Konungen, hvadan ett
uppskjutande af ett ärendes definitiva afgörande till justeringsdagen blifver detsamma
som att det definitiva beslutet undandrages den enda lagenliga pröfning,
som grundlagen känner för regeringsbeslut, som ej röra ministeriela och kommandomål,
nemligen af Konungen i statsrådet. Men äfven om man skulle vilja ursäkta
beslutets antedatering med att betrakta beslutets definitiva fattande såsom en justeringsfråga,
kan ej ens från denna synpunkt betraktadt cirkulärets utfärdande
anses hafva i grundlagsenlig ordning skett. Inför Konungen hölls ej statsråd i
ecklesiastikärenden mellan den 12 Juni—19 Augusti, hvadan endast det cirkulär,
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7,
21
som aflåta till Upsala den 20 Augusti, hvilket ock till alla delar öfverensstämmer
med det som är bilagdt statsrådsprotokollet den 6 Juni, kan hafva blifvit utfärdadt
i laga ordning. Med det cirkulär åter, som, infördt den 24 September i Svensk
Författningssamling N:o 52, tillsändts öfriga skolstyrelser och expedierats den 9
Augusti, innan Konungen återtagit styrelsens utöfning, är ett annat förhållande.
Detta är först och främst i en icke helt och hållet oväsendtlig del af olika lydelse
med det statsrådsprotokollet bilagda; der saknas nemligen ofvananförda bestämmelser
om Upsala elementarläroverks och Nya elementarskolans särskilda ställning.
xVlan har sökt förklara saken såsom om detta cirkulär skulle vara en transsumerad
skrifvelse med bortglömmande af att deri på behörigt ställe insätta transsumtionsstreck.
Jemför man vare sig det i Författningssamlingen införda eller till Eforalstyrelserna
utfärdade, finner man dock ingen liknelse till ett sådant antagande.
Vidare saknas för detta cirkulär i laga ordning underskrifvet orginalexemplar,
hvartill kommer, att, då detsamma till följd af Konungens frånvaro ej kunnat
till sitt innehåll i laga ordning bestämmas i något statsråd förrän den 19 Augusti,
dess expedierande redan den 9 Augusti ej kan förklaras på annat sätt, än att
detsamma utfärdats före protokollets justering och innan eller utan att innehållet
blifvit af Konungen i statsrådet definitivt bestämdt.
Alla de i Regeringsformens § 38 föreskrifna vilkor, för att en från Konungen
utgående expedition skall anses lagligen utfärdad, synas således hafva blifvit vid
det den 9 Augusti atlåtna cirkulär lemnade utan afseende, både föreskriften
att beslutet skall till sitt fullständiga innehåll hafva blifvit i statsrådet bestämdt
innan expedition eger rum, och att expeditionen skall i alla delar öfverensstämma
med det i statsrådet förda protokoll, samt att åtminstone någon af de då utfärdade
expeditionerna varit försedd med Konungens handskrifna underskrift. Man
har visserligen sagt att genom detta förfarande, om det ock ej kan bestridas att
laga former ej blifvit fullständigt tillgodosedda, ingen skada skett, mera än den
olägenhet som består deruti, att de föräldrar, som tvekat i val af skolor för sina
barn, ej fått fullständiga upplysningar om förhållandet vid Upsala högre élementarläroverk
och Nya elementarskolan i Stockholm; man har äfven velat ursäkta detta
förfarande dermed, att till följd af Konungens frånvaro den nya anordningen af
elementarundervisningen eljest ej låtit sig under det då förestående läsåret genomföra
och att det mindre formliga förfarandet ursäktas af den skyndsamhet, som
erfordrades för att sätta reformen i verket; en skyndsamhet, som borde lända till
beröm, då här var fråga om att verkställa ett Riksdagens beslut. Ingendera af
dessa ursäkter kan tillerkännas någon betydelse. Ett regeringsbeslut får ej misstänkas
vare sig att det i''ör dess lagliga tillkomst eller den derpå grundade expeditionens
fulla öfverensstämmelse med det i protokollet innehållna beslutet. En
Departementschef kan lika litet ursäktas för att utan ringaste rimligt skäl en eller
annan rad i ett noggrannt formuleradt regeringsbeslut blifvit i en expedition ute
-
22
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7-
sluten, som han bör kunna ursäktas, om han i expeditionen gör tillägg till detsamma
eller deri införer helt och hållet nya föreskrifter. Den ursäkt, som hemtas
ur brådskan, förfaller också. Riksdagen lemnade ej denna fråga i ett så utredt
skick, att den omedelbart kunde företagas till afgörande, och i dess skrifvelse finnes
intet ord, som bort föranleda Departementschefen att, innan frågan var i dess helhet
färdigberedd, partielt ordna undervisningen i de tre lägsta klasserna.
Jemte det, efter hvad sålunda synes, lagstridiga förfarande, hvartill föredraganden
gjort sig skyldig vid ärendets afgörande och beslutets expedition, visar sig
äfven i afseende på ärendets beredning, att laga former ej blifvit så som sig bör
iakttagna. Jag har förut anmärkt, huruledes beredningen skett mellan föredragningen
och justeringen, hvilket står i strid med Regeringsformens § 10, som föreskrifver,
att innan ärendena hos Konungen i Statsrådet föredragas, skola de af den
föredragande beredas. Sättet för denna beredning är ej heller i full öfverensstämmelse
med § 10, som föreskrifver att ärendena skola beredas genom nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande embetsverk. Departements-chefen har
emellertid, i strid emot hvad eljest plägar ske med de enklaste mål, hvarken inhemta!
utlåtande från vederbörande embetsverk, eller, för den händelse detta skulle
leda till alltför långt dröjsmål med ärendets afgörande, på annat sätt beredt dem
tillfälle att afgifva yttranden, utan i dess ställe så påskyndat föredragningen, att
hvarje kritisk belysning från sakkunnig myndighets sida blifvit omöjlig. Han har
visserligen hållit enskilda konferenser med åtskilliga lärare, men då dessa hvarken
varit förpligtade eller ens berättigade att yttra sina meningar till protokoll, och
hvarje officiel kunskap om de yttranden, som afgifvits, saknas utöfver hvad som
rör frågan om lärareseminarium, kunna ej dessa öfverläggningar anses hafva uppfyllt
ändamålet med grundlagens ofvan anförda stadgande; de synas tvärtom stå i
strid dermed.
Då, i stället för officiela upplysningar af vederbörande embetsverk, sådana
inhemtas af komitéer eller konferenser af sakkunniga personer, församlade till ett
så stort antal, som här varit fallet, böra öfverläggningarne erhålla någon slags officiel
karakter, vare sig så att resultaten, såsom förhållandet varit med komitéers
arbeten, i form af utlåtanden offentliggöras, eller så att de såsom vid rektorskonferenser
i form af referater i tryck delgifvas allmänheten; eller ock så att Departements-chefen
redogör för de inhemtade upplysningarne vid föredragningen till
statsrådsprotokollet. Något slags officiel! meddelande hade så mycket mera varit
af nöden, som Departements chefen ansett nödigt att af Konungen särskild! begära
bemyndigande att sammankalla dem och förordnande om anslag af allmänna medel
äfven till dem, som, anställde vid hufvudstadens läroverksanstalter, funnos på stället.
Särskildt anslag af statsmedel bör ej komma i fråga till så beskaffade samspråk,
som ifrågavarande konferenser, vid hvilka, efter hvad Departements-chefen gifvit tillkänna,
det icke ansetts nödigt att inhemta något skriftligt yttrande, ej heller att
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7,
23
öfver hvad vid öfverläggningarne förekommit låta upprätta protokoll, och komitéledamoten
således vet, att han ej yttrar sig under ansvar och ej heller kan förpligta
Departements-chefen att taga de framställda skälen under öfvervägande, medan å
andra sidan Departements-chefen kan i stället för att kritiskt bemöta gjorda anmärkningar
genom deras förtigande lemna dem utan afseende. Den kritiska utredning
och belysning, som Regeringsformen § 10 om officiel upplysningars inhemtande
afser, och den kontroll, som dels är Konstitutions-Utskottet särskildt öfverlåten,
och dels tillkommer hvarje medborgare till följd af hans rätt att få del af
protokoll och beslut i mål, som varit föremål för komitéeöfverläggningar, skulle
blifva eluderade, om i stället för af Konungen tillsatta komitéer, om hvilkas sammansättning
och yttranden officielt meddelande sker, ett nytt slags komitéer eller
konferenser komma att ega rum, hvilkas ledamöter af Departements-chefen tillsättas
i tysthet, och hvilkas yttranden blefve Departements-chefens uteslutande egendom,
så att gifna upplysningar hvarken inflyta i statsrådsprotokollen, af hvilka Konstitutionsutskottet
eger erhålla del, ej heller affattas i protokoll eller betänkande, hvilka
äro tillgängliga för medborgare i allmänhet.
Det sätt, hvarpå denna fråga i öfrigt blifvit behandlad, har ock varit egnad
att ådraga sig uppmärksamhet. Ifrågavarande cirkulär har, efter hvad ofvan omnämnts,
blifvit tillstyrkt, innan föredraganden för Kongl. Maj:t gifvit någon utredning
af frågan i dess helhet, sådan den af Riksdagen genom skrifvelsen den 24 Maj
till Kongl. Maj:t öfveriemnades, och utan att någon närmare bestämd plan till undervisning
i läroverkets samtliga klasser blifvit framlagd, så att i ett sammanhang
kunnat öfverskådas den fullständiga undervisningsplanen, med dertill hörande anordning
af de båda liniernas förhållande till hvarandra, bestämning af kurser och
fördelning af ämnena, äfvensom af längd för läseterminer och af ålder för intagning,
allt frågor, hvarom olika meningar yppats, och hvilka måste vara afgjorda,
innan ett fullt ändamålsenligt ordnande af de tre lägsta klassernas undervisning
kunnat bestämmas. Mot sättet och tiden för beredande af verkställighet åt
regeringsbeslutet kunna jemväl, efter hvad ofvan anförts, befogade anmärkningar
göras.
Som den behandling af en utaf de för samhället vigtigaste frågor, hvilken
jag ofvan belyst, utanför riksdagen väckt en större uppmärksamhet i och för ifrågavarande
cirkulärs tidiga datum, sena expedition och den mellan expeditionen och
beslutet af Departements-chefen hållna konfidentiel öfverläggning med utom statsrådet
stående personer, hvartill kom tvifvel om att det definitiva afgörandet kunnat
ske med gällande konstitutionela formers iakttagande, har jag ej ansett mig böra
instämma i den tystnad Konstitutions-Utskottet härom iakttagit, helst sedan Utskottet
gjort en enligt min uppfattning fullt laglig regeringsåtgärd till föremål för anmärkning.
Man må vara af hvilken åsigt som helst i fråga om lämpligheten att uti
ifrågavarande fall tillämpa grundlagens föreskrifter om ansvar för Departements
-
24
Ronstitutions-Uiskottets Memorial N:o 7.
chefen för hvad han i ofvanberörda hänseende låtit komma sig till last. Ingen lär
vilja bestrida det betänkliga deruti, att vid regeringsärendenas handläggning af vederbörande
Departements-chef ett likartadt förfarande med det som, efter hvad ofvan
angifna fakta gifva vid handen, synes egt rum med undervisningsfrågans behandling,
skulle komma att vinna häfd; vare sig så att regeringsärenden föredragas,
innan de blifvit beredda till föredragning och att i sammanhang dermed beslutet erhåller
annan dags datum, än den, på hvilken det verkligen blef till innehållet bestämdt;
eller så att den förberedande handläggning, som tillhör vederbörande embetsverk
i form af officiela utlåtanden, åsidosättes och utbytes emot konfidentiela
samspråk med af Departements-chefen utsedda personer, hvilka ej yttrat sig under
ansvar och hvilkas yttranden Departements-chefen ej heller är förpligtad att taga
under öfvervägande; eller så att afgörandet af ett föredraget regeringsärende uppskjutes
till justeringen och under tiden mellan den dag, då beslutet i protokollet
skall antecknas såsom fattadt, och den, då justering kommer att ske, Departementschefen
håller öfverläggningar om hvad i beslutet skall inflyta med utom statsrådet
stående personer; eller så att beslut i ett ärende af Departements-chefen expedieras,
innan det definitiva afgörandet i Statsrådet egt rum; eller så att, sedan detta
skett vid justeringen, man ej ens tillser att det i verkligheten först då fattade beslutet
fullständigt instämmer med den i förväg utfärdade expeditionen; eller så att,
då beslutet inbegriper ändring af gällande lag, dess utfärdande sker utan samband
med allmän kungörelse om den ändrade lagen och så sent att så väl det allmänna
som den enskilde medborgaren derigenom kan tillskyndas olägenhet.
Jag har derföre ansett min pligt såsom ledamot af Konstitutions-Utskottet
fordra att fästa uppmärksamheten på det af Chefen för Eclesiastik-departementet
i förevarande sak iakttagna, i alla nu angifna hänseenden anmärkningsvärda förfarande".
Med Herr Rydin har i denna fråga Herr Ter Nilsson i Espö i hufvudsakliga
delar sig förenat.
af Herr Ola Andersson, med hvilken Herrar Sven Nilsson, Bäckström och
Assar sson instämt:
“Konstitutions-Utskottets rätt och pligt att hos Riksdagen anmäla de
Konungens rådgifvares rådslag, genom hvilka det ansett rikets sannskyldiga nytta
icke vara behörigen iakttagen eller detta förtroende-embete ej med skicklighet
utöfvadt, hade efter min öfvertygelse bort föranleda Utskottet att hos Riksdagen
tillkännagifva det sätt, på hvilket den s. k. lotsfrågan under sistlidne och nästföregående
-
Konstiiutions-Utskoitets Memorial N:o 7. 25
föregående år blifvit handlagd och slutligen löst genom den med Danmark den
14 Augusti 1873 afslutade deklaration.
Då så ej skett, och jag ansett saken anmärkningsvärd, anser jag mig skyldig
derför andraga några skäl.
Danmarks öfverhöghetsrätt i Sundet under tiden före 1857 vill jag hvarken
medgifva eller bestrida; jag är mest höjd för det förra.
Denna rätt kan emellertid ej åberopas till stöd för den af Danmark nu
fordrade uteslutande lotsningsrätten, ty frågan härom ingick bland de ärenden,
som voro föremål för de i 1857 års traktat deltagande makternas öfverenskommelse.
Således: frågan har derigenom blifvit internationel; alltså måste, till stöd
för Danmarks rätt, åberopas denna traktat, ej något annat. Har man då, genom
denna traktat, förklarat Danmarks gamla rätt — om det egde en sådan —
oförändrad, eller har en förändring deruti blifvit vidtagen? Ettdera måste
hafva skett.
Skyldigheten ätt, likasom tillförene, vaka öfver lotsväsendet, har man
ålagt Danmark — d. v. s. Danmark måste hålla lotsar och tillse att afgifterna
för begagnandet af dessa äro måttliga — men uågot förbud för sjöfarande att
begagna andra lotsar finnes icke; fastmer heter det, omedelbart efter åläggandet
för Danmark att vaka öfver lotsväsendet: “hvilket det i Kattegat, Sundet
och Bälterna alltid skall stå sjökaptenerne och skepparne fritt att anlita eller
icke11 (Art. Il, 3:o i 1857 års traktat). Hvad är det nu för lotsväsen här omhandlas?
Jo, det, som Danmark är skyldigt att hålla och vaka öfver. Icke finnes
det med ett enda ord antydt, att ej andra än de lotsar, som Danmark
måste hålla och vaka öfver, få betjena sjöfarande. Eller kan väl friheten att
anlita eller icke anlita detta lotsväsen, öfver hvilket Danmark kan och skall vaka,
tolkas på sådant sätt, att det skulle vara sjöfarande förbjudet att hjelpa sig
fram på hvad annat sätt som helst, som de kunde finna för sig förmånligt, helst
ju hela traktaten tydligen går ut på att göra sjöfarten i dessa farvatten för de
kontraherande makterna så fri som möjligt? Jo, säger man: Danmark kan fordra
(enligt åberopade traktaten) lotsalgifter af dem, som “sjelfvilligt begagnat lots“,
äfven om det är lotsar, öfver livilka det ej kan falla någon menniska in att
fordra att Danmark skall vaka. Ohållbarheten häraf behöfver väl knappast bevisas;
konseqvenserna af dessa fordringar blifva alltför orimliga.
Men så påstår man: “Drogden är väl åtminstone, efter alla folkrättsliga
principer, uteslutande danskt farvatten".
Lotsfrågan i sin helhet har blifvit, genom oftanämnda traktat, en interuationel
fråga. Detta har jag ej ansett nödigt att här bevisa, emedan det blifvit
erkändt både af förre och nuvarande utrikes-ministern, och detta i hvad det rör
Kattegat, Sundet och Bälterna, utan något undantag för Drogden eller någon
Bill. till Riksd. Prof. 1874. 3 Sami. 6 Häft. 4
26
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
annan del af dessa farvatten. De folkrättsliga principerna hafva blifvit frånträdda
eller modifierade genom en frivillig och laglig öfverenskommelse, genom hvilken
man ville göra passagen mellan Nord- och Östersjön till fritt vatten och i sådant
fall naturligtvis äfven den del deraf, som utgör den nära nog enda egentliga segelleden.
Att således Danmark blifvit medgifvet uteslutande lotsningsrätt i denna
del af Sundet, kan jag för min del icke finna öfverensstämmande med traktaten
och med Sveriges innebyggares derpå grundade rättigheter; jag finner detta så
mycket mera anmärkningsvärdt, som vår ställning i frågan — derest den, såsom
sig bör, hänskjutes till de kontrollerande makterna — blifvit genom detta medgifvande
väsendtligen försvagad.
Om Danmarks påstående, att skyldigheten att vaka öfver lotsväsendet
innefattar rätt att ensamt besörja lotsningen å de nämnda farvattnen och således
ett förbud för alla andra att dermed befatta sig, samt att det utan denna rätt i
sin fulla utsträckning ej kan fullgöra den i traktaten föreskrifna skyldigheten att
vaka öfver lotsväsendet på det vidsträcktare sätt som Danmark nu tolkar denna,
vore riktig; huru skall nu Danmark, i enlighet med denna tolkning, kunna vaka
öfver den lotsning, som i en del af Sundet enligt deklarationen kan utöfvas af
svenska lotsar? Då nu Sverige, genom denna deklaration alldeles icke iklädt sig
någon Danmark i traktaten ålagd skyldighet, så är — i fall nämnda uppfattning
vore riktig — äfven från denna synpunkt deklarationen uppenbarligen stridande
mot 1857 års traktat. Häraf synes tydligen att den rätt, som Danmark velat
grunda på sin i traktaten åtagna skyldighet, omöjligen kan få en så vidsträckt
tolkning.
Om jag förbigår alla omständigheter som röra sättet för hela frågans behandling,
skall man helt visst gilla detta förbigående, hoppas jag; det endast har
jag velat tillägga, att då vår Regering handlat ensam å ena sidan i en fråga som
rör alla de makters rätt, hvilka till Danmark erlagt en ansenlig summa för vinnande
af vissa friheter i de omtalade farvattnen, så kunde man väntat någon
undersökning om huru Danmark uppfyllt den så mycket omtalade stora skyldigheten,
något hvaröfver klagomål ingalunda saknats. En sådan fordran synes mig
så mycket mindre obillig, som denna utredning, hvartill utvägar väl ej helt och
hållet skulle saknats, icke borde hafva varit alldeles utan gagn vid underhaudlingarne,
hvilka pågingo under ett och 1U år.
Att frågan ej varit den lättaste att omhänderhafva och utföra, medgifves
villigt, men vid min uppfattning om det slut den genom deklarationen fått, att
Danmark genom denna deklaration erhållit förmåner, hvartill det enligt traktaten
ej haft grundad rätt, står jag fast, och ehuru denna min mening ej blifvit af
utskotts-majoriteten delad, och således ej kan leda till någon påföljd, har jag
dock funnit min pligt mana mig att densamma uttala*''.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7-
27
Jemväl Herr Lyttkens har i näst ofvanstående reservation i hufvudsaken
instämt.
För öfrigt anmäles, på begäran, att Herrar Jonas Andersson och Thorell
icke varit i Utskottet tillstädes vid den slutliga behandlingen af de s. k. ståthållare-
och lotsfrågorna, samt att Herr Samuel Jonsson icke deltagit i slutliga
handläggningen inom Utskottet af sistnämnda fråga.
Afskrift.
Litt. A.
Kongl. May.ts och Rikets Bergs-kollegii Utslag uppå Åtvidabergs kopparverks
intressenters ansökning att till verkets behöriga vidmakthållande
undfå tilldelning af then så kallade Gaddstigsallmänningen
i Östergötland och Kinda härad belägen; Gifvit
i Stockholm den 17 Augusti 1775. I
I anledning af förherörda ansökning samt inhemtade underrättelser såväl
vid en år 1773, vid Åtvidabergs kopparverk och Malmviks grufva hållen kommission,
som igenom Bergmästaren i orten, huruledes Gaddstigs allmänning skulle
vara för kopparverket ganska nödig, såsom nästan thet enda ställe i hela then
orten ther sådan furuskog vore till finnandes, hvarifrån storvirke kunde erhållas
till grufvornas och smältverkens oumgängliga behof, har Kongl. Kollegium medelst
skrifvelse till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i orten begärt, att sedan vederbörande
i thetta mål hörde blifvit erhålla thess utlåtande huruvida nämnda allmänning
kunde till kopparverket disponeras, antingen helt och hållen eller till
någon del, hvarefter bemälte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, jemte eget yttrande
i målet, till Kongl. Kollegium insändt Kinda Häradsrätts den 16 December
förlidet år härom anställda undersökning, såväl som vederbörande Krono- och
Jägeri-betjenings utlåtande tillika med en af Herr Riksrådet och Kommendören
af Kongl. Nordstjerne-Orden Högvälborne Baron Melch. Falckenberg i anseende
till dess i berörda härad innehafvande Säteri- och Frälse-egendomar, sedan undersökningen
för sig gått, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifven skrift
med protest emot allmänningens upplåtande till Kopparverket.
Vid handlingarnas föredragande har Kongl. Kollegium inhemtat, hurusom
the vid undersökningen närvarande fullmäktige för allmogen theromkring väl i
28
KonstiMions-UtsJcottets Memorial N:o 7.
början påstått att Gaddstigen vore eu härads-allmänning, hvaraf de hemman,
hvilka varit i behof af skog, sig i långliga tider skola betjent, samt att berörda
skog vore på häradets bekostnad utbruten, så ock att åtskilliga hemman inom
häradet vore så skoglösa, att the utan understöd härifrån icke skulle kunna till
theras brukning ega bestånd, med mindre allmänningen förblefve som tillförene
bibehållen till theras tjenst, att deraf hemta theras nödiga tarfver, hvarutom såväl
för Salpetersjudningen vid the skoglösa hemmanen, som ock kyrkobyggnader
med mera, Gaddstigs allmänning skulle vara häradet alldeles omistlig; men efter
något vidare samtal och öfverläggning hafva likväl fullmäktige å egna och öfriga
härads- och sockneboers vägnar förklarat sig nöjde till nyttjande af Åtvidabergs
kopparverk, så länge det drifves, afstå then i norr tint närmast belägna del af
allmänningen ifrån Efgölen till norra ändan af Gogiöl i rätt linea till Tylings
grind neder till Tolångs å-mun, midt i sjön Tolången, till skjälstenen tre hällar,
hvarvid fullmäktige likväl förbehålla sig att den öfriga delen måtte blifva en häradets
evärdeliga tillhörighet samt vid ansenligt vite fridlyst från all utsyning
till Åtvidaberg eller annat behof utom häradet, så ock att dess innevånare ej
belastas med någon kostnad, i fall vederbörande skulle finna nödigt ofvanbeskrifna
skogstrakt framdeles afskilja.
Emot thetta allmogens begifvande har ingen af Kronojägarebetjeningen
haft något att påminna, utan är blott af Öfverjägmästaren erinradt, thet han ansåge
för nödvändigt att, i händelse någon del af allmänningen skulle afsöndras,
thet öfriga blifver häradet enskildt förbehållet, både för de skoglösa hemman
och Salpetersjuderiverket, hvilket sednare ogiörligen utan understöd från allmänningen
skulle kunna der i orten drifvas; men Herr Riksrådet och Kommendören
Baron Falckenberg har uti ofvanberörda thess ingifna skrift yrkat: att utom thet
allmogens fullmäktige, emot hvad som förut i allmän sockenstufva med Herr Riksrådets
och Kommendörens bifall skall blifvit afgjordt, ingått uti afstående af en
del utaf Gaddstigs allmänning till Åtvidabergs kopparverk, hvilket Herr Riksrådet
och Kommendören anser lagstridigt, så skola jemväl the olagligheter förelupit,
dels att några socknar eller deras fullmäktige icke hörde blifvit, dels ock att the
närvarande icke haft några föreskrifter, dels them egenvilligt frångått; och hvad
sjelfva hufvudsaken anginge, så bestrider Herr Riksrådet och Kommendören så
mycket mera all afsöndring utaf Gaddstigs-allmänningen från häradet, som thenna
icke för the nu varande skoglösa hemmanen vore tillräcklig, mycket mindre till alla
the öfriga som med tiden kunde komma i samma behof med thessa, hvilka i äldre
tider säkert icke skola varit skoglösa; hvarjemte om flera än häradsboerne skulle
få nyttja hela eller en del af thenna allmänning skulle then snart ödeläggas till
mera skada för Kronan och räntetagare, än den nytta kunde ersätta, som Åtvidabergs
kopparverk nu eller framdeles varde gifvande, helst hemmanens tillhöriga
häfd och bygnad gjorde en säker inkomst och vore angelägnare att bibehålla,
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
29
än ett enda verk, som behöfde ganska mycken skog och hvars inkomst alltid
blefve både ojemn och tillfällig.
Thetta allt med hvad Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i förberörda ämne
sig yttrat och vederbörande Krono- och Jägarebetjening uti hvarderas särskildt
infordrade utlåtanden vid handen gifvit, har Kongl. Kollegium uti behörigt öfvervägande
tagit; och hvad angår Herr Riksrådets och Kommendören Baron Falckenbergs
i thetta ämne gjorda protest och först thet, som thäruti blifvit anmärkt,
rörande förmenta olagligheter vid undersökningen, i thy att dels fullmäktige från
socknarne skola gått ifrån thet beslut, som i socknestufvan blifvit tagit, dels icke
varit försedda med behöriga föreskrifter, dels ock att icke alla vederbörande
skola i saken hörde blifvit m. m., så kan Kongl. Kollegium så mycket mindre
härå göra något afseende, som enligt Häradsrättens protokoll största delen af
fullmäktige varit skriftligen anmodade att föra de hemmavarandes talan, hvarigenom
deras yttrande följaktligen såsom lagligt och gällande bör anses, och i öfrigt af
berörda protokoll finnes det behöriga utlysningar om undersökningen förutgått,
så att vederbörande, som sådant åstundan haft tillfälle förrättningen bevista och
ther tillkännagifva hvad de för sig kunnat finna nödigt andraga och påminna.
Beträffande vidare Herr Riksrådets och Kommendörens anförande i sjelfva
hufvudsaken, så ehuru såsom ett hinder emot Bolagets ansökning är vordet anmält,
att allmänningen Gaddstigen vore en häradets tillhörighet, så anser likväl
Kongl. Kollegium så mycket mindre ett sådant anförande kunna ligga bolaget i
vägen, som, enligt hvad både Konungens Befallningshafvande tillkännagifvit och
handlingarne äfven intyga, thet befinnes att Gaddstigen icke annorlunda än såsom
eu Krono-allmänning blifvit nyttjad och i sådan egenskap stått under Konungens
Befallningshafvandes disposition: i följe hvaraf och alldenstund härads-och sockneboernes
fullmäktige vid den hållna undersökningen i anseende till hemmanens
behof endast förbehållit sig nyttjande af den del i allmänningen, hvarom nu icke
är fråga, samt godvilligt begifvit sig ifrån allt påstående om then ofvannämnda
utstakade trakt theraf till kopparverkets behof; Konungens Befallningshafvande
jemväl härutinnan instämt med tillstyrkande att densamma måtte komma kopparverket
till godo; fördenskull och som Åtvidabergs bolag både till Malmvik och
the flera af Bolaget i gång hållna koppargrufvor tarfvar skog af timmer och virke
så väl för konstbyggnaden som andra förefallande behof vid grufvedriften, särdeles
som utom besagde allmänningstrakt föga någon tillgång på sådant erforderligt
virke annorstädes ther i orten nu mera befinnes; så pröfvar Kongl. Kollegium
skäligt härmedelst till berörda grufvas behof samt nyttjande under Åtvidabergs
kopparverk anslå then del af Krono-allmänningen Gaddstigen, som enligt hvad
här ofvan anfördt är med Kinda häradsboers begifvande blifvit utstakad ifrån
Efgiölen till norra ändan af Gogiöl i rätt linea till Tylings grind neder till Tolångs
å-mun, midt i sjön Tolången till skjälstenen Tre hällar; hvilken allmänning
oU
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7.
kopparverks interessenterne till förberörda behof och nödig betjening måga få
nyttja så länge kopparverket af them uuderhålles i behörig drift; åliggandes Bolaget
att om denna allmänningstrakts afrösande samt affattande på karta draga
behörig försorg och kartan vid vederbörlig domstol till fastställande uppte, deraf
sedermera ett exemplar till Kongl. Kollegium insändas bör.
Then med föregående Utslag icke åtnöjes, eger likmätigt Kongl. Förordningen
af den 10 Januari 1759, angående fatalier i politie- och ceconomimål, att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet sig besvära inom 4 månader ifrån then dag han
härom får kunskap, hvarje månad räknad till tretio dagar, then oräknad, thå
en sådan kunskap erhålles; åliggande tillika honom att ställa borgen för kostnad
och skada samt löftesskriften derom vid sina nuvarande besvär bifoga. Thet vederböraude
till efterrättelse länder. År och dag som föreskrifvet står.
J. O. Judbeck. Pelir Adlerheim. Leyonmark. L. G. Hermelin.
And. Wetterman.
Likheten med originalet intygar ex officio
Frans Ant. Crcelius.
Litt. B.
Kongl. Maj:ts bref den 10 Maj 1748 till Kammar- och Bergskollegier ne
samt Statskontoret, angående de ädlare verkens upphjelpande.
Friedrich etc. Hos oss hafva Riksens Ständer vid sist öfverståndne riksdag
genom skrifvelse af den 14 December sistförlidet år i underdånighet andragit,
huru som de sträckt sin omsorg jemväl till ädlare verken och det, som till deras
understöd och upprätthållande kunnat leda, samt dervid funnit berörde verk fordra
så mycken sorgfälligare omvårdnad, som deras afkomster äro nya uppkommande
kapitaler i riket och deras drift för många tusende arbetare en födande näring;
men som grufvorne, hvarpå desse verk grundas, äro omskifteliga, bergshandteringen
dervid äfventyrlig och de, som derpå använda sina medel, icke med penningar
alltid så försedde, att de kunna uthärda med alla förefallande svårigheters öfver
-
Konstitution s-l)t slottets Memorial N:o 7. 31
vinnande, så hafva Riksens Ständer ock tyckt angeläget vara, att de, hvilka hafva
lust att derutinnan nedlägga sin förmåga, under osäkerhet om all deras välfärd
och. i fara att deraf sätta sig i mistning, icke måge ifrån en slik för riket högst
nyttig rörelse afskräckas, utan böra på allt sätt uppmuntras att dermed fortfara.
I sådant afseende samt uppå Riksens Ständers härvid gjorde underdåniga
hemställan, finne Vi i nåder godt, det så väl de redan upptagne och under frihet
stående ädlare verk, som ock de, hvilka framdeles kunna yppas och inrättas, måge
erhålla 18 frihetsår ifrån all afgift till kronan, som är dubbelt emot hvad sådane
verk efter Vår förordning af den 27 Augusti 1723 åtnjutit; hvarjemte dock Eder,
Vårt Bergskollegium, bör vara obetaget att efter frihetsårens förlopp, i fall sådane
verks ägare då ännu icke af tillverkningarne fått sin använde kostnad ersatt och
veiken icke finnas lönande, uppå ägarens ansökning förlänga friheten på så många
år, I sedan kunnen pröfva nödigt.
Skulle de ädlare verk, som nu betala halfva tionden eller hvart tjugonde
skeppund eller marker, af grufvornes tillfälliga förändringar blifva så svaga'', att de
med sådan afgift belastade skulle gå under, så anse Vi för det allmänna gagneligt
att de, efter noga skedd undersökning, derutinnan antingen måge erhålla någon
lindring eller ock derifrån pa vissa år befrias till dess malmgångarne öppna
sig och gifva ymnigare malm, så att de kunna tåla en sådan afgift; förmodande
Vi, det I, Vårt Bergskollegium, vid slike tillfällen lären nogsamt finnas måne derom,
att kronan icke må råka i förlust af hvad som utaf sådane verk drägeligen
utgöras kan.
I öfrigt, så nödigt det är att ädlare verken njuta det understöd, som dem
nu beviljadt är, så angeläget är det ock, att ägarne af sådane verk, som derunder
hafva skogstilldelning ifrån någon kronoallmänning, icke nyttja densamma till annat,
än verkets behof; åliggandes det Eder, Vårt Bergskollegium, och vederbörande
bergsbetjenter att deröfver hafva noga inseende.
Skulle sådane verk så lörkofras, att deras tillverkningar fordra vidare skogstilldelning
till nödig rostved och koltägt, så vele Vi i nåder hafva förordnat, att,
i fall agarne deraf i nejden hafva stångjernshamrar eller masugnar, hvilkas underlydande
skog kan betjena ädlare verket, bör den dertill först anslås samt smidet
eller blåsningen i proportion efter den bortgående skogen nedläggas innan någon
under annan stångjernshammare eller masugn disponerad kronoskogslägenhet ädlare
verket underlägges.
32
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 7.
Kitt. C.
Waldemar sviks kopparverk privilegierades deri 21 April 1831 med 18 års
afradsfrihet till och med 1848. Denna frihet förlängdes genom Kongl. Blefven den
14 Januari 1851, den 19 April 1861 och den 2 November 1866 till ocli med 1868.
Ytterligare afradsfrihet begärdes, men afslogs genom Kongl. Brefvet den 22 Juni
1870, hvilket likväl för eu tid af fem år från och med 1869 medgaf eu nedsättning
af afraden till V120 af tillverkningen eller till */* af den genom Kongl. Kungörelsen
den 21 Juni 1830 utsatta qvot. Kufva nickelverk åsattes genom Kammarkoilegii
utslag den 17 Oktober 1865, sedan den 1859 beviljade förlängning af
frihetsåren gått till ända, en årlig afrad af l/so af tillverkningen. Häröfver anfördes
besvär och Konungen förklarade den 15 Februari 1867 att afraden finge under
fem år, räknade från och med år 1865, utgå med % o- Gustafs och Carlhergs
kopparverk erhöll den 12 Januari 1869 genom Kongl. Bref, i stället för begärd
tioårig afradsfrihet, för en tid af fem år från och med 1867 nedsättning af
afraden till en sextiondedel af tillverkningen. Denna nedsättning förlängdes genom
Kong!. Brefvet dm 17 Juni 1873 på ytterligare fem år, räknade från och
med 1872.
Lju snarshergs koppar smältning sverk erhöll genom Kongl. Brefvet den 22
Juni 1870 för en tid af fem år räknade från och med den 1 November 1869 afradsfrihet,
men med skyldighet för egaren att utgöra den bevillning, som lagligen
kunde blifva ålagd. Guldsmedshytte silfververk, privilegieradt den 18 Oktober 1847,
hade från och med 1861 erlagt den genom Kongl. Kungörelsen den 21 Juni 1831 bestämda
tionde, hvilken genom Kongl. Brefvet den 11 Juni 1868 för fem år, räknade
från och med 1867, nedsattes till 760:del af tillverkningen. Genom Kongl. Brefvet
den 21 December 1871 befriades, under åberopande af Kongl. Brefvet den 10 Maj
1748, verket för en tid af fem år, räknade från och med 1870, från all tionde.
Uti skrifvelse af den 29 Juli 1823 (N:o 99) anhöllo Rikets Ständer, i
anledning af remiss af disponentens af Lovers utanverk underdåniga ansökan om
befrielse från tiondes utgörande på 10 års tid, till följd af kostnaden för att hålla
hamn i ordning, att Kongl. Maj:t, sedan förhållandet blifvit undersökt och Bergsoch
Kammar-kollegierna fått tillfälle att öfver ämnet afgifva utlåtande, täcktes “pröfva
om och i hvad mån Lovers bruksegare må af de begärda frihetsåren i jemförelse
till ofvanberörde kostnader i åtnjutande komma.
Uti skrifvelse af den 25 Maj 1829 (N:o 48), med afslag på anslag till hamn
vid Lovers alunbruk, yttrade Rikets Ständer: “och lärer Eders Kongl. Maj:t efter
sig företeende omständigheter i nåder pröfva, huruvida någon eftergift af tiondealun
må Lovers bruks intressenter till ändamålets vinnande beviljas".