Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
1
«
N:o 5.
Ank. till Riked. Kansli den 10 Mars 1874, kl. 12 nödd.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring i .9, 12, 14 och 23 §§ Riksdags-ordningen.
Till Utskottet liar från Andra Kammaren blifvit remitterad en
derinom af Herr Nils Hansson väckt motion (N:o 67), i hvilken föreslagits
sådan förändring af ofvannämnda §§ i Riksdags-ordningen, att
dels resekostnadsersättning och arvode skulle tillerkännas Första
Kammarens ledamöter till samma belopp, som nu uppbures af ledamöterne
i Andra Kammaren,
dels till Första Kammaren skulle kunna väljas män, som uppnått
tretiofem års ålder samt ägde och minst tre år före valet ägt fastighet
till taxeringsvärde ej understigande fyratiotusen riksdaler eller ock
till staten skattade samt under tid, som nyss sagd vore, skattat för
minst tvåtusen riksdaler årlig inkomst af kapital eller arbete,
dels ock rätt att deltaga i val af ledamot i Andra Kammaren skulle tillkomma
inom den kommun, der han vore bosatt, en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen ägde
eller med stadgad åborätt innehade fast egendom på landet eller i
stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler eller för lifstid
eller minst fem år arrenderat jordbruksfastighet till taxeringsvärde ej
understigande tretusen riksdaler eller ock erlade till staten bevillning
för eu till minst fyrahundra riksdaler uppskattad årlig inkomst.
Vid nästlidet års riksdag förehade Utskottet till behandling en
motion, jemväl väckt af Herr Nils Hansson och af enahanda syfte, som
den förevarande. 1 sitt deröfver afgifna utlåtande genomgick Utskottet
de af motionären till förment stöd för motionen anförda skäl samt
androg dervid hufvudsakligen följande:
Bill, till RiJcsd. Prat. 1874. 3 Sami. 4 Raft. I
2 Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.
Erinrande derom, att äfven under föregående riksdagar efter den
nyaRiksdags-ordningens införande Utskottet fått emottaga åtskilliga
motioner, afseende genomgripande förändringar af grunderna för Riksdagens
sammansättning, men att alla dessa motioner blifvit af Utskottet
afstyrkta, isynnerhet på grund af den korta tid, hvarunder den nya
Riksdagsordningen ägt bestånd, och den deraf följande omöjlighet att
med säkerhet uppgifva hvarutinnan det nya representationssättet tarfvade
en grundlig förändring, ansåg Utskottet samma skäl kunna åberopas
emot Herr Nils Hanssons motion, hvilken i ännu högre grad, än
de föregående, syftade till rubbning af det nya representationssättets
grundvalar. Väl hade motionären sagt sig finna det vara lika billigt,
som rättvist, att ledamot i Första Kammaren åtnjöte arvode och resekostnad
i likhet med hvad som bestodes ledamot i den Andra; men
den förmenta orättvisan eller obilligheten härvidlag vore icke en lagens
eller samhällets orättvisa mot ledamoten af Första Kammaren, enär
denne ju vore oförhindrad att vid valet eller mellan riksdagarne afsäga
sig förtroendet; och Utskottet kunde så mycket mindre förorda beviljande
af arvode åt Första Kammarens ledamöter, som en dylik grundlagsändring
uppenbarligen skulle vida mer än någon nedsättning i
census medföra förändring i denne Kammares karakter och dermed i
hela statsskicket så vidt det vore bestämdt af de begge Kamrarnes
ställning till hvarandra och till folket i dess helhet. Utom det att
frånvaron af arvode i sjelfva verket innebure ett ännu större anspråk
på ledamotens förmögenhetsvilkor, än den, som för närvarande vore
framstäld i Riksdags-ordningens 9 §, läge deri också uttalad en grundsats,
hvilken bättre än hvarje förmögenhetscensus betecknade den fordran,
lagstiftaren velat ställa på denne Kammare, i det nemligen hos
dess ledamöter förutsattes icke blott ett visst ekonomiskt oberoende
och en samhällsställning, som medförde mera omfattande blick för allmänna
angelägenheter, utan äfven benägenhet att för representantkallets
utöfvande ikläda sig personlig^ uppoffringar; och för så vidt
den anförda bestämmelsen innebure eu nyttig och betryggande garanti
och derigenom ett af grunddragen i det för vår författning väsentliga tvåkammarsystemet,
kunde den, enligt Utskottets öfvertygelse, icke öfvergifvas
utan i sammanhang med eu fullständig ombildning af hela representationssättet.
— Vidare hade motionären uppgifvit, att antalet af de till Första
Kammaren valbare vore alltför begränsad^ så att landsting i den ena
ändan af landet icke sällan nödgades söka sin riksdagskandidat i den
andra, ehuru den valde, lör att desto bättre fylla sitt vigtiga kall,
rätteligen borde tillhöra och sålunda också känna den ort, hvars in
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
tressen och angelägenheter han blifvit satt att i riksförsamlingen bevaka.
Utskottet kunde likväl icke för sin del medgifva, att ledamot af Riksdagen
finge betraktas såsom särskildt representerande någon viss ort,
med förpligtelse att bevaka dennes enskilda intressen. Af de 128
ledamöter, som under 1873 års riksdag sutto i Första Kammaren, voro
för öfrigt ej mindre än 100 vid valet bosatte eller innehafvare af fast
egendom inom det län, för livilket de blifvit välde; och af de återstående
28 hade flere antingen blifvit födde och uppfostrade inom den
af dem representerade ort eller der utöfvat någon verksamhet, som
gjort dem med ortens förhållanden förtrogne. — Hvad slutligen beträffade
den af motionären föreslagna utsträckning af valrätten till
Riksdagens Andra Kammare förekomme, att antalet af de nu valberättigade
redan utgjorde i medeltal omkring 22 procent eller nära en
fjerdedel af antalet myndige män, att desse valberättigade vore fåtaligast
i de län, der de stora bruks- och landtegendomarne vore belägna,
samt att deras antal vore mest betydande der, hvarest stammen
af mindre sjelfständige jordägare vore starkast och de stora egendomarne
vore minst talrika. Af desse senare förhållanden syntes följa,
att genom den ifrågasatta förändringen valmännens antal skulle komma
att ökas just i de delar af landet, der de stora egendomarne vore
mest representerade och således antalet af mindre arrendatorer, torpare
och tjenstekarlar vore mest betydande. Valkorporationerna skulle efter
all sannolikhet på dessa ställen blifva till sin karakter ganska betydligt
förändrade, i det att vid sidan af de mindre jordägare, som nu
tillsammans med de större godsägare bestämde valens utgång, äfven
skulle inträda ett högre antal af dessa större godsägares underhafvande;
men det kunde då också med skäl sättas i fråga huruvida
en sådan förändring verkligen skulle gå i den riktning, som af motionären
syntes vara afsedd, eller åt Andra Kammarens sammansättning
gifva den karakter, som motionären ansett önskvärd.
Till hvad sålunda vid förliden riksdag anfördes har Utskottet nu föga
att tillägga. Uppenbart torde nemligen vara, att genom bifall till motionärens
förslag, i hvad detsamma åsyftar Första Kammarens ledamöter,
den väsendtligaste skilnaden emellan de begge Kamrarne skulle komma
att upphäfvas och ett enkammar-system i sjelfva verket, ehuru
icke till formen, skulle blifva infördt; och härtill vill Utskottet ingalunda
gifva sitt förord.
Emot motionen har Utskottet för öfrigt anmärkt, att, oaktadt, enligt
densamme, ledamot af Första Kammaren skulle åtnjuta arvode, han
ändock skulle förblifva berättigad att efter eget godtfinnande afväga
I
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.
sig sin riksdagsmannabefattning. Detta innebär eu påtaglig inkonseqvens
och bör följaktligen icke godkännas.
Beträffande motionärens förslag om nedsättning af census för
såväl valbarhet till Första Kammaren, som valrätt och deraf följande
valbarhet till den Andra, tillåter sig Utskottet slutligen erinra, att, sedan
nu gällande bestämmelser i berörda hänseenden antogos att lända till
efterrättelse, egendomsvärdet och arbetslönen i allmänhet så stigit eller,
hvilket torde vara liktydigt, penningevärdet så fallit, att en betydlig
förändring i den riktning, motionären åsyftat, redan af sig sjelf inträdt
samt antagligen än vidare kommer att göra sig gällande.
Vid dessa förhållanden och då Utskottet i allt fall saknar skäl
förutsätta, att samma representation, som nästlidet år afslog motionärens
då framställda förslag, nu skulle vara hågad att gilla det förevarande
af alldeles enahanda innehåll, får Utskottet vördsamt hemställa:
Do) att Herr Nils Hanssons motion icke må af Riksdagen
bifallas.
I sammanhang med ofvannämnda motion bär Utskottet till behandling
förehaft en af Herr Linné jemväl inom Andra Kammaren
väckt och till Utskottet remitterad motion (N:o 73), enligt hvilken, med
ändring af 14 § Riksdags-ordningen, valrätt skulle tillkomma inom den
kommun, der han vore bosatt, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man.
Då likväl, utom hvad här ofvan i tillämpliga delar åberopats
emot Herr Nils Hanssons motion, emot en dylik förändring kan erinras,
att den politiska valrätten såmedelst skulle komma att hvila uteslutande
på ett stadgande i kommuna 1-lag och derigenom blifva utsatt
för möjligheten att förändras genom eu enda Riksdags af Konungen
sanktionerade beslut, hemställer Utskottet:
2:o) att ej heller Herr Linnés motion må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 10 Mars 1874.
A Utskottets vägnar:
TH MUNCK af ROSENSCHÖLD , ,
Kmiditutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.
<>
Reservationer:
al’ Herr Ola Andersson, med hvilken Herrar Johnson och Norén
instämt:
»Utskottets åtgärd att afstyrka allt afseende å Herrar Nils Hanssons
och Linnés motioner, har jag ej kunnat biträda. Jag har nemligen
trott, att, om ock en nedsättning af census till hälften af nu bestämda
för valbarhet till Första Kammaren ej är nödvändig, ett sammanslående
af de olika förmögenhetsslagen dock vore både billigt och
rätt. Jag hänvisar i detta fall till eu af Herr Ehrenborg vid 1872 års
riksdag väckt, af Konstitutions-Utskottet i betänkande N:o 12 tillstyrkt
motion.
Ej heller tror jag det vara alldeles rätt att från Första Kammaren
utesluta de insigter, den erfarenhet, den mogenhet i åsigter, som
ej har råd eller lust att minst fyra månader årligen utan ersättning
vistas vid riksdagen. Att från Första Kammarens ledamöters sida ej
höjts någon röst för en anordning, hvarigenom äfven desse tillädes
arvode, utesluter ej möjligheten att de väljande kunna vara mindre
nöjde, och det är väl — förmodar jag — ej tillräckligt att grundlagen
är sådan att endast de valde sjelfve finna sig med den belåtne. En
sådan slutsats måste dock dragas af det nu åberopade förra årets
utskottsbetänkande. Ej heller kan jag obetingadt taga den räkningför
god, som kommer till det resultat att frånvaron af arvode åt Första
Kammarens ledamöter medför en större karaktersskilnad Kamrarne
emellan än de för valbarhet till båda bestämda förmögenhetsvilkor.
Skilnaden, både i den direkta inkomsten af kapital och arbete eller i
afkomsten å de fastighetsvärden, som för valbarhet till båda Kamrarne
äro bestämda, är nemligen vida större än ett arvodesbelopp af 1,200
R:dr. Jag tror således att, äfven med denna förändring, all nödig
karaktersskilnad vore bibehållen.
Hvad slutligen beträffar valrätten till Andra Kammmaren, gör
man vanligen den frågan: huru långt bör denna utsträckas. Riktigare
vore att säga: huru långt hade denna rätt bort inskränkas. Det är
nemligen ej ett fåtals rättighet, beror således ej heller på dettas godhet
att dela med sig, utan det är en allas, hela samhällets rätt och
rättighet, och samhället hade derföre bort fråga sigsjelft: huru långt
är det nödigt att göra inskränkningar. Svaret derpå hade då uppenbarligen
blifvit att denna rätt, som ursprungligen är allas, ej bör inskränkas
längre än för samhällets trygghet är rent nödvändigt.
Bill. till Riksd. Prot. 1874. 3 Sami. 4 Höft.
2
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
Förr eller senare lär man väl få komma derhän, att den, som
till staten erlägger bevillning efter II art. för arbete eller förmögenhet
får politisk rösträtt, en grund som också är hållbar, men hvilken naturligen
likväl borde vara till siffran i grundlag bestämd, för att ej
vara beroende af en lätt föränderlig bevillningsstadga. Af samma skäl
kan man ej heller, hvad Utskottet ock riktigt anmärkt, bygga denna
rätt på kommunallag, hvilket blefve följden af Herr Linnés, i öfrigt
med ofvan uttalade åsigt öfverensstämmande förslag.
Tydligt är emellertid att man ej längre rättvisligen kan uttaga
bevillning ända ned till 400 R:drs inkomst, emedan detta vanligen
drabbar endast den i bekymmer stadde mindre yrkesidkaren, som är
bofast, men ej den i andras arbete varande arbetaren, hvilken ofta
förtjenar mera, hvadan både rättvisa och billighet påkalla denna summas
höjande till 600 Ii:dr. Af detta skäl har jag i Utskottet endast
påyrkat rösträttens bestämmande till denna inkomstsiffra, i hvad det
rör kapital och arbete.
Då jag blifvit försatt i nödvändighet att deltaga i den förberedande
pröfningen af de framlagda förslagen, har jag ansett mig pligtig
uttala dessa mina tankar, öfvertygad att ofvan antydda förändringar
ej skola rubba de grundvalar, på hvilka våra grundlagar hvila, och
hvilka af mig högt .kattas.»
af Herrar Per Nilsson i Espö, Sven Nilsson och Lyttkens.
STOCKHOLM, ISAAC MAHCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOI.AG, 1874.