Sammansatta Banka- och Lag-Utskottets Utlåtande X:o 2.
1
\:« 2.
Ank. till Riksd. Kansli den 7 Maj 1874 kl. 2 e. m
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
ändringar i lagstiftningen för enskilda sedélutgifvanäe
hank,er, samt Herr A. 0. Wallenbergs motion i sant,ma
ämne.
Med tillkännagifvande att, då för flertalet af de enskilda sedelutgifvande
bankerna nu gällande oktrojer snart löpa till ända, Kongl. Maj:t
funnit sig böra taga i öfvervägande, huruvida några ändringar vore af behofvet
påkallade i de för enskilda sedelutgifvande banker nu gällande föreskrifter,
hvilka innefattas i Kongl. kungörelsen den 20 Maj 1864; att Kongl.
Maj:t af denna anledniag lemnat tillfälle åt sakkunnige män att i ämnet sig
yttra, samt att med begagnande hufvudsakligen af det rikhaltiga material,
som de afgifna yttrandena erbjudit, inom Finans-departementet uppgjorts ett
förslag till omarbetning i vissa delar af 1864 års ofvan nämnda kungörelse
hvilket blifvit af Kongl. Maj:t gilladt; har Kongl. Maj:t, med förklarande
tillika att Kong!. Maj:t ansett sig i ett så -vidrigt ämne som detta icke böra
lagstifta utan Riksdagens medverkan, uti nådig proposition till godkännande
jemväl af Riksdagen framlagt den förändrade författning rörande enskilda,
sedelutgifvande banker, som enligt nämnda förslag skulle utfärdas.
Banko-Utskottet, till hvilket blifvit hänvisad så väl berörda nådiga
Proposition som en af Herr A. O. Wallenberg inom Första Kammaren väckt
motion, lS:o 17, om åtskilliga ändringar i Kongl. kungörelsen den 20 Maj
fide till Riksd. Fint,. 1874. 6 Sami. 2 Afä. 2 Höft. 1
2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
1864 rörande enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, har,
för behandling af dessa förslag, begärt sammanträde med Lag-Utskottet;
hvadan ett genom deputerade från dessa båda Utskott sammansatt Utskott
har att derutinnan till Riksdagen afgifva utlåtande.
Enligt det, den nådiga propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 8 April, har chefen för Finansdepartementet,
vid ärendets föredragning inför Kong! Maj:t, yttrat bland
annat, hurusom med ledning af erfarenheten under de tio år, som förflutit
sedan Kongl. kungörelsen af den 20 Maj 1864 angående enskilda sedelutgifvande
banker utfärdades, något annat allmänt omdöme om ändamålsenligheten
af deruti meddelade stadganden ej med skäl kunde fällas, än att
gällande banklagstiftning i förening med bankstyrelsernas klokhet och omtanke
lemnat de mest utmärkta resultat i en snabb, men tillika säker och
naturlig utveckling af penningrörelsen och i samband dermed af handel och
industri inom landet samt af nationalvälmågan i allmänhet; men att, ehuru
det vid sådant förhållande kunde synas, som om i en så ändamålsenlig lagnågon
rubbning eller förändring icke borde ske, likväl just den starka utvecklingen
af penningerörelsen påkallade nya eller i viss mån förändrade
stadganden, med syfte förnämligast att för en så stor rörelse betrygga tillvaron
af en större metallisk fond såsom grundval för dess säkerhet, än som
under nu gällande bestämmelser varit för handen, hvarjemte och då det visat
sig, att några skärpta kontrollföreskrifter, hvilka med anledning af vissa i de
enskilda sedelutgifvande bankernas qvartalsuppgifter sig företeende förhållanden
meddelats, föranledt ryckningar i penningemarknaden och stor föränderlighet
i vexelkurserna just vid tiderna för dessa uppgifters aflemnande,
det äfven synts behöflig! att, genom några tilläggsbestämmelser till gällande
lagstiftning, begränsningen af sedelutgifningsrätten gjordes mera beroende af
konstanta och mindre af de vid de så kallade uppvisningsdagarne förekommande
tillfälliga förhållanden, än nu vore fallet.
De delar af nu gällande lagstiftning för enskilda sedelutgifvande banker,
i hvilka ändring torde vara af nöden för att befordra fasthet och ändamålsenlighet
i landets penningeväsende, synas Utskottet vara i det anförda
riktigt angifnä; men Utskottet anser ock ändringarne i nuvarande författning
böra inskränkas hufvudsakligen härtill. Denna författning torde nemligen,
såsom till ganska väsendtlig del utgörande ett uttryck för de grunder, på
hvilka penninge- och bankväsendet här i landet hvilar, redan och i desto
större mån ju mera landets affärsförhållanden till andra länder utvecklats,
i dessa ådragit sig uppmärksamhet, och hvarje i en sådan författning vidtagen
ändring, som icke är föranledd af vigtiga skäl och tydligen kan inses
syfta till penningeväsendets ytterligare stärkande, föranleder lätteligen dertill,
att den kredit, landet redan vunnit, snarare försvagas än starkes.
3
Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.
Från denna synpunkt har Utskottet utgått vid den utaf Kongl. Maj:ts
förslag verkställda pröfning, för hvilken Utskottet nu går att redogöra.
Den fråga, som härvid framställer sig i första rummet både i anseende
till dess framstående vigt och derföre att bestämmelserna rörande sedelutgifningen
af densamma bero, är, huruvida enskild sedelutgifvande bank bör
åläggas att ovilkorligen, när så fordras af den som innehar en utaf banken
utgifven sedel, inlösa densamma med verkligt mynt, eller om medgifvandet
att verkställa sådan inlösen med Riksbankens sedlar bör fortfara.
I allmänhet taget, torde den grundsatsen icke möta motsägelse, att en
förbindelse, lydande å mynt, bör med mynt infrias; och en sådan förbindelse
är banksedeln.
Emot allmängiltigheten af denna grundsats torde den invändningen
framställas, att i åtskilliga länders lagstiftning statsbankens sedlar förklarats
såsom lagligt betalningsmedel enskilde emellan; men härvid får icke förbises,
att denna bestämmelse icke fritager den lank, som utgifva sedeln, från
skyldigheten att inlösa sin förbindelse med mynt, och sålunda icke upphäfver
den nämnda grundsatsen.
I de fall, då en undantagslag befriat den sedelutgifvande banken från
skyldigheten att inlösa med mynt, har detta icke skett i följd af underkännande
utaf den nyss anförda grundsatsens giltighet, utan till följd af en
oförmåga, hvars följder alltid visat sig uti större eller mindre rubbning i
penningeväsende och varuvärden, och som just härigenom mer än något
annat faktiskt bevisat grundsatsens riktighet och stora vigt.
Om, i den fråga, som nu föreligger, nemligen huruvida det må vara
rätt och för ett säkert penningeväsende behöfligt att fordra, det de enskilda
bankerna här i landet skola inlösa sina sedlar med klingande mynt, när sa
fordras, det invändes, att sådant icke är nödigt, emedan våra förhållanden
icke gifva anledning till att befara det ju banksedlarne icke skola bibehålla
sitt värde oförminskadt, så torde till svar härå i första rummet kunna hänvisas
till den i chefens för Finans-departementet ofvan berörda yttrande,
efter Utskottets förmenande riktigt angifna, anledningen till uppkomsten nu
af frågan om ändring i lagstiftningen rörande de enskilda bankerna, nemligen
betryggande af tillvaron utaf en större metallisk fond, än som nu är
för handen, för landets starkt ökade rörelse. Det ligger nemligen i sakens
egen natur och är af afl erfarenhet bestyrkt, a ena sidan, att i samma mån
som nödtvånget att begagna häråt mynt undanrödjes, i samma mån upphör
också detsamma att finnas till hands; men ock, å den andra, att ett lands
penningeväsende icke kan hafva eller bibehålla den sa ytterst vigtiga fastheten
och styrkan, om icke till grund för banksedlar och andra löpande omsättningsmedel
finnes ett tillräckligt förråd af häråt mynt och sådan metall,
4- Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Uti ätande N:o 2.
hvaraf myntet präglas. Om således förmågan här i landet icke saknas att
undanrödja den svaghet i penningeväsendet, hvilken, uppkommen eller ökad
genom den industriellt och penningerörelsens snabba, och störa tillväxt undei
de senare tiderna, just gifvit upphof till frågan om ändring i nuvarande
lagstiftning, så lärer man ej böra underlåta att dervid begagna det
enda rätta medlet härtill, nemligen att fota kreditcirkulationen på eu starkare
metallisk, grund, än hittills, hvilket åter icke låter sig på ett fullt rättvist
och ändamålsenligt sätt gorå annorlunda, än genom att tillförbinda deri,
som i allmänna rörelsen utgift-er myntrepresentativ, att desamma med mynt
inlösa.
Fiagan, huiuvida det later sig med bestämmelsen i 72 Regeringsformen
om riksbanksscdlarnes giltighet såsom lagligt betalningsmedel förena
att ålägga de enskilda bankerna eu ovilkorlig skyldighet art sina sedlar med
mynt inlösa, har varit föremål för så mångsidigt meningsutbyte, att dess
vidare upptagande icke torde vara behöflig!;'' hvadan Utskottet inskränker
»ig till ett tillkännagifvande, att l tskottet för sin del icke uti det nämnda
grund lagsstadgandet ser något hinder mot införande i lagen för enskilda sedelag
lfvande banker åt eu föreskrift om inlösen åt deras sedlar med mynt.
Icke mindre utförligt har man af handlat frågan om de faktiska verkningar
pa Riksbanken, de enskilda, bankerna sjelf va och deri allmänna rö1
elsen, som den ifrågavarande föreskriften skulle komma att utöfva.
J)e särskilda meningarna i donna del äro ganska utförligt återgifrra
uti chefens . för Finans-departementet vid den Kong!, propositionen bifogade
anförande till statsråds-protokollet (sid. Öb och följande).
Öl ver hufvud torde det vara ganska svårt att med någon säkerhet förutse,
huru förhållandena i detta afseende kunna komma att gestalta sig;
men Utskottet är öfvertygadt, att torändringarne från det hittills varande
icke komma att blifva brådstörtande eller så störa, att afse värda olägenheter
under öfvergå ngen behöfva befaras.
I detta afseende torde Utskottet, med hänseende till hvad under meningsutbytena
härutinnan vid flera tillfällen anförts, kunna inskränka sitt
till följande erinringar.
De enskilda sedelutgif v ande bankernas oktrojer tilländalöpa först etter
hand, de flesta under loppet af tre på hvarandra följande år; och då afsigten
icke kan vara att annorlunda, än i mån som nuvarande banker erhålla
nya oktrojer, ålägga dem den ifrågavarande skyldigheten, inträder behofvet
att anskaffa ett ökadf förråd af guld, för så vidt detta behof beror af den
föreskrift, som nu är i fråga, endast småningom. Huru stort förråd för
hvarje bank särskild t och för dem alla tillsammantagna kan komma att erfot
dias, beror dels pa de bestämmelser, som angående sedelutgifningen varda
fastställda, dels på näringsförhållandena i allmänhet och det med dem huf
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2. 5
vudsakligen sammanhängande större eller mindre behofvet af sedelutgifningsrättens
anlitande; om det förslag till föreskrifter rörande sedelutgifnings-.
rätt för enskilda banker, Utskottet här nedan afgifver, varder antaget, torde
behofvet för dem att förse sig med guld, att döma efter hittills varande förhållanden,
icke blifva så stort, att det kan anses betungande, ehuru det
naturligtvis för den ena • banken blifver, i följd af rörelsens omfång och
bankens belägenhet, måhända vida större än för andra banker. Men de
banker, hvilka i följd af rörelsens storlek eller belägenheten på en handelsplats,
der beröringen med utlandet kan föranleda någon betydligare
omsättning af guld, behöfva hålla ett större förråd deraf, ega ock, om de
ändamålsenligt förvaltas, vida större lätthet än andra banker att förskaffa
sig sådana valutor och tillgångar, genom hvilka de kunna erhålla det
erforderliga guldförrådet och genom hvilka de i viss mån kunna undvika
dettas alltför starka uttagande.
Det har anmärkts, att, om det skulle inträffa, att Riksbanken icke vidare
inlöste sina sedlar med guld, men dessa ändock fortfore att gälla såsom
lagligt betalningsmedel, de enskilda bankerna vore tvungna att mottaga
betalning'' för sina fordringar i sedlar, hvilkas värde vore förminskadt, under
det de icke vore berättigade att med dem liqvidera sina skulder, utan dertill
måste använda guld. Onekligen blefve detta för dem betungande, men
dock icke i den ofantliga grad, som man i allmänhet torde föreställa sig.
Det gäller nemligen endast deras förbindelser uti utgifna banksedlar, men
ingalunda deras öfriga skulder, i afseende på hvilka de blefve fullkomligt
likställda med alla andra. Man kan möjligen härvid anmärka, att följderna
för den allmänna rörelsen af de mått och steg, enskilda bankerna för sitt
eget bestånd skulle finna sig nödgade att vidtaga, komme att blifva mycket
svåra; men deremot kan uppställas den frågan, om den allmänna rörelsen
under sådana förhållanden skulle få mindre svårigheter och förluster, i fall
Riksbanken varit ensam sedelutgifvande, eller om icke just de enskilda sedelutgifvande
bankernas inlösningsskyldighet i ej ringa mån aflägsnar nödvändigheten
för Riksbanken af en betalningsinställelse samt skulle, i fall en
sådan ej kunde undvikas, åtminstone minska hastigheten och storleken af
fallet i sedlarnes värde.
Det anspråk allmänheten skulle hafva och utan tvifvel i det yttersta
gjorde gällande mot enskilda sedelutgifvande banker, att upprätthålla inlösen
af deras sedlar, torde i det ifrågasatta olyckliga fallet, att statsbanken måste
fritagas från sin enahanda skyldighet, i det längsta hindra rubbningarne i
penningeväsendet att stiga till en sannolikt i annat fall oundviklig höjd.
Kongl. Maj:ts förslag innefattar, att de enskilda bankerna skulle vara
berättigade att inlösa sina sedlar med riksbankssedlar, så länge dessa af
B Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
Riksbanken med guld inlöstes, men, när Riksbanken icke längre uppfyllde
• detta dess åliggande, vara skyldige att verkställa inlösen af sina sedlar med
guld. ^ Det skäl, chefen för Finans-departementet härför i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet anfört, utgar från ifrågasättande af lämpligheten utaf
eu ovilkorlig föreskrift för de enskilda bankerna i detta hänseende. Föreskriften
befaras nemligen kunna komma att motverka spridningen af guldmynt
i landet, sa länge sedlar a små valörer utgifvas och allmänheten, vidhängande
sin förkärlek för begagnande af sedlar, icke efterfrågade guldmynt,
hvilket bankerna deremot vore intresserade af att qvarhålla i sina
kassor; ^ tyngden af den ifrågavarande skyldigheten skulle falla mycket
olika pa de särskilda bankerna, och förhållanden kunde tänkas, under hvilka
följden af ett påbud derom skulle blifva, att en enskild bank i sjöstad kunde
blifva tvungen att utan all ersättning bekosta frakt och assurans från hufvudstaden
för större guldpartier till förmån för exportörer, hvilka sjelfve
borde bära kostnaden härför.
Beträffande de två sist anförda anmärkningarne har Utskottet redan
antydt skälen, hvarföre Utskottet icke kan tillerkänna dem en sådan betydelse,
att de böra hindra hvad som i och för sig är riktigt och af vigt.
Utskottet vill endast ytterligare tillägga, att påståendet, det de enskilde, som
kunna behöfva guld för export, rätteligen sjelfve borde bära kostnaden för
anskaffande deraf, torde kunna bestridas. Desse enskilde kunna nemligen
icke tvinga den enskilda banken att åt dem tillhandahålla guld, med mindre
än att de hos banken hafva en penningefordran uti bankens egna sedlar,
och de torde da vara i sin goda rätt, när de för denna å penningar lydande
fordran begära mynt, utan att dervid behöfva vidkännas kostnader för dess
anskaffande.
Hvad åter den törst anförda anmärkningen vidkommer, så torde det,
så vida allmänheten icke vill begagna klingande mynt, blifva enahanda, ehvad
bankerna äro skyldiga att mot sina sedlar utlemna sådant eller icke; men
deremot måste, i den mån myntet blifver för allmänheten begärligt, detsamma
bifva lättare åtkomligt, om bankerna hafva åliggande att utlemna
sådant, än om detta får bero endast på deras goda vilja.
Yare härmed huru som helst, så är dock hufvudsaken, att ett tillräckligt
starkt metalliskt underlag finnes för myntrepresentativet. Men om
man vill åstadkomma detta, så bör sådant ske och kan knappast ske annat
än under lugna tider, då i sjelfva verket detta underlag minst anlitas; och
då bör det vilkor, som, i sig sjelft rättvist, kraftigast och naturligast härtill
verkar, icke för de enskilda bankerna eftergifvas så länge, intilldess de
olyckliga följderna inträdt af den svaghet i penningväsendet, hvilken det nu
förevarande förslaget just afser att undanrödja, då det ock utan tvifvel blif
-
Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2. 7
ver omöjligt för de enskilda bankerna att, oförberedda som man låtit dem
under de goda tiderna få vara, uppfylla ett åliggande, från hvilket nöden
just tvungit att befria den starkare Riksbanken.
På de skäl, Utskottet nu i korthet antydt, måste Utskottet för sin del
afstyrka Kongl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del, men tillstyrker deremot,
i enlighet med hvad Herr Wallenberg i sin ofvan nämnda motion
hemställt, att de enskilda sedelutgifvande bankerna åläggas att ovilkorligen,
när innehafvare af deras sedlar det fordrar, desamma vid deras hufvudkontor
med klingande mynt inlösa.
Det ämne, som närmast föranledt frågan om ändringar i nu gällande
lagstiftning för enskilda sedelutgifvande banker, rörer grunderna och gränserna
för sedelutgifning genom dessa banker.
Syftemålet är redan i början af detta betänkande i allmänna drag
angifvet, nemligen att betrygga tillvaron af ett tillräckligt starkt metalliskt
underlag och att fota sedelutgifningen på mera konstanta förhållanden, än
nu är fallet.
Utan tvifvel innebär sjelfva väsendet af myntrepresentativ vissa grunsatser,
hvilka vid lagstiftningen derutinnan böra tjena till ledning, ehuru
deras tillämpning kan vara mycket skiljaktig och bör bero på faktiska förhållanden,
som på skilda tider och i olika länder kunna vara mycket
skiljaktiga.
En bland verkningarne utaf myntrepresentativ är, att medelst den användningen
af metalliskt mynt kan inskränkas, hvilket är af ej ringa betydelse,
då det metalliska myntet, i sig egande ett stort värde och i dess
användning såsom omsättningsmedel icke gifvande afkomst å det kapital, detsamma
representerar, är kostsamt att anskaffa och underhålla. Men hvad
som gifver myntrepresentativet dess största betydelse är, att begagnandet af
sådant blifvit en ren nödvändighet för möjligheten att verkställa de ofantliga
liqvider, som kulturländernas utvecklade och vidt utgrenade industri
samt dermed sammanhängande byten föranleda. Den befintliga tillgången
på de ädla metaller, som äro användbara till omsättningsmedel, skulle icke
räcka till för dessa liqvider, och ingen möjlighet att ensamt med deras tillhjelp
verkställa alla liqvider skulle finnas, med mindre än att metallernas
värde stegrades till en sådan höjd, att alla nu existerande egendoms- och
näringsförhållanden helt och hållet omstörtades. Då nu myntets hufvudändamål
är att vara ett allmänt uttryck för värden, och då ett hufvudvilkor
härvid är, att detta uttryck sjelft är så oföränderligt som möjligt, så
måste myntrepresentativet, såsom afsedt att tjena på enahanda sätt som
myntet sjelft, hafva och bibehålla en så fullständig oföränderlighet, såsom
uttryck för värdet, som möjligt. Härtill fordras, att lagstiftningen bereder
garanti för att representativet alltid kan få utbytas mot verkligt mynt.
<s Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
Men för att myntrepresentativet skall kunna fullt uppfylla de rörelsens
kraf, hvilka det är afsedt att tjena, erfordras, att tillgången derå må.
så vidt det är möjligt och förenligt med det i första rummet vigtiga vilkoret
af stadga i värde, motsvara rörelsens behof af omsättningsmedel.
I hvad män hittills varande lagstiftning varit i nu antydda delar tillfredsställande,
torde här icke behöfva utredas; men, då med fullt skäl kan
antagas, att närvarande penningeförhållanden här i landet i det hela äro
sunda, är det af vigt, att de ändringar i lagstiftningen, som göras, icke,
åtminstone hastigt eller i känbar mån, rubba dessa förhållanden, dem ändringarne
tvärtom i detta fall afse att stärka och för framtiden betrygga.
Detta är den uttalade af sig ten med Kongl. Maj:ts till Riksdagen affinna
förslag, detsamma är ock den tydliga syftningen i den motion, Herr
Wallenberg afgifvit, och Utskottet delar i allo denna uppfattning.
Utskottet anser för den skull, att de ändringar, som vidtagas, icke böra
näfva till egentligt syfte att ovilkorligen inskränka de gränser, inom hvilka
enskilda bankerna hittills kunnat förse rörelsen med omsättningsmedel.
Tvärtom anser Utskottet det vara af största vigt, att sedelutgifningen bibehåller
eu tänjbarhet, som sätter bankerna i tillfälle att gå alla- en sund och
kraftigt växande rörelses behof till mötes. Men deremot vill Utskottet, på
det bankerna sjeltva alltid ma bibehålla sundhet och kraft samt derigenom
i hvad pa dem ankommer verka helsosamt på näringarne och rörelsen, att
vdkoren för bankernas sedel utgifning må blifva fullt betryggande och i deras
tillämpning så enkla som möjligt.
Det vid Kongl. Maj ds proposition bifogade utdrag af statsrådsprotokollet
innehåller en utförlig redogörelse för de närvarande förhållandena beträdande
enskilda bankernas sedelutgifnmg och för de förslag, hvilka i fråga
om ändring- af grunderna derför eller införande af alldeles nya kommit
på tal.
o Till denna redogörelse anhåller Utskottet att fä hänvisa, då Utskottet
nu går att yttra sig öfver Kongl. Maj fös förslag till förändrad lydelse för
26 § i Kongl. kungörelsen den 20 Maj 1864, hvilken paragraf innehåller
bestämmelserna rörande enskilda bankers sedelutgifningsrätt; äfvensom öfver
Herr Wallenberg* motion i hvad den angår bestämmelserna angående sedelutgifningen.
Enligt Kong], Maj ds förslag skulle gränserna för sedelutgifningen bestämmas
efter följande grunder, nemligen:
värdet af bankens grundfe idshypotek och andra dermed jemförliga, i
allmänt förvar nedsatta säkerhets -.andlingar, af föreskrifven beskaffenhet; dock
oj till större belopp, än som motsvarar grundfonden och den reservfond,
som enligt föreskrift i bolagsregl urna blifvit i banken bildad;
9
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
bankens vid hufvud kontoret och de afdelningskontor, der allmänna
ombud funnes anställda, befintliga tillgångar af i riket lagligen gällande
mynt och riksbankens sedlar äfvensom bankens behållning af i riksbanken
på löpande räkning insatta medel, dock med den inskränkning, dels att a
riksbankssedlar och behållning åt nyssnämnda slag sedelutgifnmg finge grundas
endast så länge berörda sedlar i riket utgöra lagligt betalningsmedel
och af riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse inlösas, dels ock att
samtliga de i denna punkt omförmälda tillgångar, med undantag af guldmynt
icke finge såsom grund för sedelutgifnmg användas till större belopp,
än som, sammanlagdt med värdet af de i sådant afseende enligt nästföregående
punkt använda hypotek och säkerhetshandlingar motsvarades åt
grundfonden, beräknad en och en half gång, samt banken tillhörig reservfond
af den i samma punkt nämnda beskaffenhet;
bankens tillgångar vid hufvudkontoret och nyss berörda afdelningskontor
i myntadt och omyntadt guld; „
dock att, vid beräknande af det belopp egna banksedlar, som unge
utlemnas eller hållas i rörelsen utelöpande, borde iakttagas, att detta icke
finge utgöra mera än tre gånger beloppet af den kassa, banken liktidigt
innehade; hvarjemte borde iakttagas, att till kassa finge hänföras endast vid
hufvudkontoret och de afdelningskontor, der allmänna ombud funnes anställda,
befintliga tillgångar af lagligen i riket gällande mynt samt riksbankens
sedlar, äfvensom bankens behållning af i riksbanken pa löpande
rakning insatta medel; de båda sistnämnda dock endast så länge nksbankssedlarne
i riket utgöra lagligt betalningsmedel och af riksbanken vid anfordran
enligt deras lydelse inlösas. . . T,
Herr Wallenbergs förslag innehåller, att sedelutgifnmgsratten skulle
bestämmas genom: det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek; svenskt
och enligt gällande konvention dermed lika berättigad! utländskt guldmynt,
som finnes i bankens hufvudkontor; bankens reservfond, för så vidt den uto-öres
af så beskaffade säkerheter, som äro med grundfondshypotek jemforliga
och blifvit i allmänt förvar nedsatta; och slutligen ett belopp, motsvarande
högst femtio procent af enskilda bankens hela fond, så vida detta belopp
blifvit uti säkerhetshandlingar, jemforliga med grundfondshypotek, i allmän
förvar nedsatt. o ,
I den del af de ofvan anförda förslagen som angar sedelutgifnmg, motsvarande
nedsatta grundfondshypotek och reservfondens belopp, så vidt deremot
svarande säkerheter i allmänt förvar nedsatts, föienai sig t® o ® ''
Behofvet att åt sedelutgifningen gifva eu viss tänjbarhet, för hvilken
en ovilkorlig gräns icke torde behöfva sättas förr än der, hvarest garantien
för sedlarnes säkra och punktliga inlösen upphör, kan icke tillgodoses genom
Bih, till Rikad. Prot. 1874. 6 Sami. 2 Afd. 2 Håft. 2
10 Sammansatta Banko- och Lag-TJtslwttets Utlåtande N:o 2.
den sedelutgifning, som beror på grundfonden och reservfonden, enär deras
ökande, för så vidt sådant kan ske, i allt fall fordrar ganska lång tid, och
en minskning af den på dessa fonder beroende sedelutgifningen, ifall en bank
finner för sig fördelaktigt att nedsätta sin sedelutgifningsrätt, kan ega rum
endast så till vida, som banken kan minska de i allmänt förvar nedsatta
hypoteken.
Kongl. Maj:ts förslag afser att åstakomma den nämnda tänjbarheten
genom tillåtelse till sedelutgifning dels på banken tillhörigt guld, dels på
tillgång i riksbankens sedlar samt i löpande räkning hos riksbanken.
Detta förslag, i hvad det afser sedelutgifning, motsvarande banken
tillhörig behållning i guld, anser Utskottet böra godkännas, likväl med den
inskränkning, att endast det guld, som finnes i bankens hufvudkontor, får
beräknas, men icke guldtillgång hos något bankens afdelningskontor, samt
att en guldtillgång, motsvarande tio procent af grundfonden, i visst fall, för
hvilket Utskottet nedan kommer att redogöra, icke berättigar till sedelutgifning.
Den senare delen af Kongl. Maj:ts förslag, nemligen att upptaga
kassa i riksbankssedlar samt behållning på räkning i riksbanken såsom faktor
i fråga om sedelutgifningen, finner sig Utskottet deremot icke böra tillstyrka.
Då nemligen de enskilda bankerna icke längre få fritt val att inlösa
sina sedlar antingen med riksbankssedlar eller mynt, utan tillförbindas att
liqvidera sina banksedelförbindelser med det sistnämnda, när så fordras,
vore det icke följdriktigt att, det oaktadt, låta riksbankens sedlar eller fordran
hos riksbanken qvarstå såsom sedelutgifningsgrund. Dertill kommer,
att kontrollen öfver en sedelutgifning på “kassa" är förenad med icke så
litet besvär och måhända ej heller kan blifva fullt tillförlitlig.
Tillåtelse att utgifva sedlar på nu ifrågavarande grund skulle ock,
synnerligast om dervid finge beräknas äfven hvad som funnes hos afdelning’skontor,
kunna lemna rum för begagnande af utvägar till ett skenbart ökande
af sedelutgifningsrätten, hvilket icke öfverensstämde med bankens verkliga
ställning. Det läte sig nemligen lätt göra för en landsortsbank, som hade
afdelningskontor i hufvudstaden, att, exempelvis, när en undersökning i banken,
äfven oförberedt, företoges, hastigt från en annan bank förskaffa sig en
kassaförstärkning, hvilken utgjordes af upplånta medel; och derigenom skulle
bankens ställning för ögonblicket visa sig helt annorlunda än den i sjelfva
verket vore.
Den bestämmelse, Utskottet, för att gifva sedelutgifningen erforderlig
tänjbarhet, i stället föreslår, nemligen att sedlar må få utgifvas, utöfver hvad
som motsvaras af grundfond, reservfond och guld, till ett belopp, hvars
maximum Utskottet anser böra bestämmas till hälften af grundfonden, torde
11
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
i princip väl låta sig försvara, synnerligast när Utskottet dervid fäster det
vilkor, att sedelutgifning i denna del ej får begagnas, med mindre än att
banken i sitt hufvudkontor innehar i riket gångbart guldmynt, uppgående
till minst en tiondedel af grundfonden, hvarå ingen sedelutgifningsrätt får
beräknas. Mot de sedlar, hvilka sålunda utan motsvarighet i särskilt nedsatt
säkerhet kunna utgifvas, bör i allt fall kunna antagas att banken
eger fordringar, representerade genom dess s. k. portfölj, och en yttersta
säkerhet finnes dessutom uti bolagsmännens solidariska ansvarighet.
I sjelfva verket innebär för öfrigt Utskottets förslag endast en ganska
ringa inskränkning af den sedelutgifning på kassa, som Kongl. Maj:t föreslagit,
såvida ej det af Utskottet uppställda vilkoret af en guldmyntkassa,
uppgående till minst tio procent af grundfonden, kan anses strängare än
det af Kongl. Maj:t föreslagna vilkoret beträffande sedelutgifningen öfver
hufvud, att sedelmassan ej får uppgå till mer än tre gånger kassan, sådan
denna i förslaget är bestämd. Enligt Kongl. Maj ris förslag skulle nemligen
på kassa och behållning i riksbanken icke få utgifvas sedlar till större belopp,
än som motsvarade grundfonden, tagen en och en half gång, jemte
reservfonden. Enligt Utskottets förslag är samma proportion till grundfonden
bibehållen och endast reservfonden lemnad å sido.
Emot den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen angående en viss
minimikassa i förhållande till utelöpande sedelmassan, hvilken torde söka
sitt berättigande uti tanken att derigenom sätta en gräns för sedelutgifningen
der, hvarest möjligheten för bankerna att ytterligare öka sin& kassa
upphör, möter den allvarsamma betänkligheten, att, vid en något betydligare
minskning i kassan, indragningen i sedelcirkulationen blifver så stark, att
den lätt kan vålla stora svårigheter och rubbningar i rörelsen.
I fråga om sedelutgifning på kontanta tillgångar, har Kongl. Maj:t
föreslagit att i beräkning skulle tagas äfven hvad som funnes vid vissa afdelningskontor,
nemligen de, hvarest allmänt ombud vore förordnadt. Detta
skulle emellertid föranleda dertill, att en ganska stor mängd ombud från
det allmännas sida behöfde tillsättas och aflönas, hvilket åter Utskottet finner
sig icke kunna förorda.
För afvikelse från eller öfverträdelse af bolagsreglor^ och den allmänna
författningen rörande enskilda sedelutgifvande bankerna innehåller nu
gällande Kongl. kungörelse ingen annan ansvarsbestämmelse, än att Kongl.
Maj:t förbehållit sig att i svårare fall, och om det anmärkta förhållandet ej inom
en månad varder rättadt, förklara bankbolaget hafva förverkat rättigheten
att drifva bankrörelse, hvartill kommer, för den händelse bank brustit uti
infriande af sina sedlar, att Konungens Befallningshafvande skall låta inställa
bankrörelsen, intill dess Kongl. Maj:t beslutat, huruvida oktrojen skall
anses förverkad.
12
Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande i\:o 2.
Ett äfven afsigtlig!; öfverskridande af sedelutgifningsbestämmelserna
drabbas sålunda icke af någon direkt påföljd, savida det icke lortfar utöfver
en månad och Kong]. Maj:t finner förseelsen vara så svår, att den bör
föranleda till upphäfvande af bolagets rätt att drifva bankrörelse.
Skilnaden emellan ansvarsfrihet för en dylik förseelse och den svåra
påföljden af hela bankrörelsens inställande torde vara alltför stor; hvarföre
ock Kongl. Maj:t föreslagit en bestämmelse, att bank, som öfverskridit sedelutgifningsrätten,
skall för hvarje dag ett sadant förhållande eget tum till
statsverket erlägga ett belopp af ett tusen kronor, samt att, om förhållandet
ej varder rättadt inom tio dagar eller inträffar oftare, det då skall ankomma
på Kongl. Maj:t att återkalla det banken lemnade tillstånd att utgifva egna
banksedlar.
Gillande den åsigt, Kongl. Maj:ts förslag uttrycker, anser dock Utskottet
att, då ett öfverskridande af sedelutgifningsrätten kan vara tillfälligt
och alldeles ofrivilligt, något rådrum bör lemnas för återställande af det
rätta förhållandet, innan ansvarspåföljden tillämpas; och föreslår fördenskull,
att det ifrågavarande vitet skall drabba först i den händelse det rätta förhållandet
ej inom fem dagar blifvit aterstäldt. ■
Innan Utskottet lemnar detta ämne, anhåller Utskottet slutligen att
få fästa uppmärksamheten på den stora enkelhet och lätthet vid kontrollen,
Utskottets förslag till bestämmelser för sedelutgifningen innebär i jemförelse
med det af Kongl. Maj:t framställda. i
Denna enkelhet, önskvärd i och för sig, medför ock den redan antydda
fördelen, att tillsynen öfver sättet, hvarpå enskilda bankerna begagna
sedelutgifningsrätten, blifver lättare och säkrare, och att de ombud, som, om
Kongl. Maj:ts förslag antoges, behöfde förordnas vid ett sannolikt ganska
stort antal afdelningskontor, alldeles kunna undvaras. Yid bankernas hufvudkontor
måste i allt fall, hädanefter som hittills, uppsigt öfver iakttagandet
å bankernas sida af hvad banklagen föreskrifver utöfvas.
Nu gällande författning bestämmer, i särskilda paragrafer, de delar, i
hvilka Konungens Befallningshafvande eller af honom förordnadt ombud har
att utöfva sådan uppsigt eller eljest vidtaga åtgärder, nemligen: vid pröfning
och förvar af grundfondssäkerheter; vid upprättande af öfversigter öfver
bankens ställning; öfver iakttagandet af vissa formela vilkor för rörelsens
öppnande och för sedelutgifning; vid det fall, att banken brister i inlösen al
sina sedlar eller i händelse banken i och för anskaffande af medel till sedelinlösen
vill använda någon del al grundfondssäkerheterna., samt i händelse
att, efter inträffade förluster, tillskott af bolagsmännen för grundfondens fyllande
beslutats.
Yissa bland dessa åligganden skulle nu, enligt Kongl. Maj ds förslag,
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N.o 2. lo
öfverflyttas till ombud, som af chefen för Finans-departementet förordnades,
under det andra fortfarande skulle tillhöra Konungens Befallningshafvande
eller af honom förordnadt ombud.
En sådan sönderdelning af uppsigten lärer dock icke vara ändamålsenlig.
Det torde heller icke för vinnande af önskvärd öfverensstämmelse i
uppfattningen och förfaringssättet vid särskilda banker vala behöflig! eller
ändamålsenligt att helt och hållet öfverflytta tillsynen till Finans-departementet
och förbehålla chefen för detta departement förordnandet af ombud
vid bankerna. Svårligen kunde han i alla de skilda orterna finna de lämpligaste
personerna utan genom inhemtande af upplysningar från Konungens
Befallningshafvande, och då torde det så gerna kunna öfverlemnas åt dessa
att sjelfve utöfva tillsynen eller förordna ombud derför. Den nödiga likformigheten
kan utan svårighet ernås derigenom, att instruktion för sättet att
utöfva denna tillsyn af Kongl. Maj:t eller chefen för Finans-departementet
meddelas vederbörande.
På dessa skäl har Utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka antagande
af det förslag Kongl. Maj:t framställt till en ny paragraf, innefattande bestämmelse
att chefen för Finans-departementet skulle ega förordna ombud
vid bankerna, och att dessa ombud skulle aflönas af statsmedel.
Utskottet öfvergå!- nu till. öfriga ändringar i gällande författning, som
Kongl. Maj:ts förslag innehåller.
Enligt nämnda författning, § 1, meddelas oktroj åt enskild sedelutgit
vande
bank på högst tio år i sender.
Kongl. Maj:t har nu föreslagit, att bankbolag må kunna ingas och
oktroj meddelas antingen för viss tid eller utan någon tidsbestämning, dock
med förbehåll för Kong!. Majd att kunna hvart tionde år efter nu föreslagna
nya författnings utfärdande anställa förnyad granskning af bolagsreglorna
för alla dåvarande sedelutgifvande bankbolag och deri vidtaga de
ändringar, som kunna finnas vara af förändrad lagstiftning eller andra omständigheter
påkallade: och äro skälen för detta förslag angifna a sidorna
fl8 och 49 af det den Kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokoll.
Det, som hufvudsakligast kunde tala för en bestämmelse i den syftning,
Kongl. Maj ds förslag afser, torde vara, att å ena sidan bankernas
tillvaro vore betryggad, så att de icke af någon osäkerhet i denna del vore
hindrade från att, fullt utveckla sin verksamhet, under det, å andra sidan,
nödiga befunna ändringar i banklagstiftningen kunde inom en icke särdeles
lång tid tillämpas på dem alla, och detta samtidigt, så att icke några banker
för längre eller kortare tid blefve underkastade möjligen strängare vilkor
än andra. o
Men den antvdda svagheten i bankernas verksamhetsförmaga, hvilken
kunde härflyta af osäkerhet i fråga om en för längre tid fortfarande tillvaro,
14 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
torde gorå sig känbar endast under förutsättning åt en sådan förändrad
uppfattning beträffande bankväsendet i landet, att statsmakterna skulle vilja
aldeles afskaffa eller undertrycka bankrörelse genom enskilda sedelutgifvande
banker; en förutsättning hvars inträffande dock ej torde vara att
befara. Den omständigheten åter, att en bank under någon tid kan blifva
underkastad andra och strängare vilkor, än en annan, synes vara af icke
särdeles stor praktisk betydelse. Hvad nuvarande banker beträffar, tilländagå
de flestas oktrojer inom loppet af några få år, och de sedan år 1868 oktrojerade
fyra sedelutgifvande banker äro genom stadgande i bolagsreglorna
förbundna att såväl i afseende på utgifning som invexling af egna banksedlar
underkasta sig de förändrade bestämmelser, hvilka under oktrojtiden
kunna komma att för enskilda banker i allmänhet stadgas. Hvad beträffar
banker, som hädanefter kunna varda bildade, är Kong!. Maj:t oförhindrad
att, om anledning dertill anses vara för handen, i deras bolagsreglor införa
nödigt förbehåll i likartad! eller äfven annat afseende.
Kongl. Majrts förslag i denna del torde sålunda icke kunna anses vara
af vigtig anledning påkalladt; men emot detsamma förekommer den, efter
Utskottets åsigt, vigtiga omständigheten, att personer, som hafva något att
vedervåga, sannolikt skulle draga i starkt betänkande att ingå i ett solidariskt
ansvarigt bolag för obestämd tid, utan att kunna, åtminstone annorlunda
än genom en försäljning af sina lotter, hvilken just i händelse bankens ställning
vore mindre god måhända vore omöjlig, få utträda derutur.
Med afseende härpå har Utskottet ansett de af Kongl. Maj:t i §§ 1,
2 och 5 gjorda förslag icke vara af den vigt, att de böra föranleda ändring
i nu gällande författning.
Dennas § 8 föreskrifver, att bolagsreglorna böra innehålla bestämmelser
i vissa hufvudsakliga ämnen, bland hvilka under punkt k): om de grunder,
efter hvilka, med iakttagande af hvad § 13 i författningen föreskrifver,
de intecknade skuldebref och räntebärande obligationer skola uppskattas,
hvilka få såsom grundfondshypolek antagas.
I den åberopade § 13 föreskrifves, i hvilken mån grundfond shypoteken
kunna bestå af räntebärande obligationer och intecknade skuldebref; och
§ 14 stadgar, att dessa hypotek skola pröfvas af bolaget jemte Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande eller den han i sitt ställe förordnar att pröfningen öfvervara,
samt godkännas, när de finnas vara af den beskaffenhet, § 13 omförmäler
och i öfrigt anses innefatta full säkerhet.
Sistnämnda paragraf torde innehålla tillräcklig bestämmelse i afseende
på grunderna för grundfondshypotekens godkännande och uppskattning; och
omförmälda punkt k) i § 8 synes fördenskull vara öfverflödig, synnerligast
om det förslag varder godkändt, som Kongl. Maj:t vid § 13 framställt och
15
Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.
af Utskottet tillstyrkes, nemligen att Kongl. Maj:t skall ega meddela särskilda
föreskrifter i afseende på räntebärande obligationer, som få såsom
grundfondshypotek antagas. Utskottet föreslår fördenskull, att nämnde punkt
k) i nu gällande författning må uteslutas.
I stället för denna har Kongl. Maj:t i sitt förslag infört en annan
bestämmelse, nemligen att bolagsreglorna skola innefatta bestämmelse: om
hankens upphörande på grund af holagsstämmoheslut.
Detta synes närmast vara föranledt af förslaget att bankbolag skulle
kunna bildas utan viss tidsbestämning; ett förslag, hvilket Utskottet för sin
del afstyrka För öfrigt torde bestämmelse i berörda afseende vara af den
beskaffenhet, att bolag, när det bildas och öfverenskommer om bolagsreglor,
må fritt ega afgöra huruvida i detta afseende särskilda och andra vilkor
må böra uppställas, än de som skola gälla beträffande öfriga delar af
bolagsaftalet.
Fördenskull anser sig Utskottet icke böra tillstyrka antagande af det
nämnda förslaget; hvadan § 8, efter Utskottets åsigt, bör komma att innehålla
endast hvad som nu finnes uti punkterna a) till och med i).
I § 9 bör uttrycket “Riksdaler riksmynt“ utbytas mot “kronor“.
Till föreskriften i nuvarande författnings § 12, att insatt grundfond
ej må genom utdelning minskas så länge bankrörelsen fortfar och icke heller
vid dennas upphörande i vidsträcktare mån, än att återstoden fullt motsvarar
beloppet af bolagets utelöpande och gällande förbindelser af alla slag,
har Kongl. Maj:t gjort det tillägg, att enahanda stadgande skall gälla om
sådan reservfond, som på grund af föreskrift i bolagsreglorna blifvit bildad.
Då, på sätt Kongl. Maj:t jemväl föreslagit och Utskottet för sin del
här nedan tillstyrker, sedelutgifningsrätten skall bestämmas, bland annat, äfven
efter reservfondens belopp, är nu ifrågavarande stadgande otvifvelaktigt
riktigt. Momentet 1 i § 13 stadgar, att af grundfonden skola minst 60,
högst 75 procent förvandlas till grundfondshypotek. Såsom chefen för
Finans-departementet i sitt anförande erinrat, bör, när bankerna berättigas
att grunda sin sedelutgifning på hypotek till sammanlagda beloppet af
grundfonden och reservfonden, det nu stadgade maximum upphäfvas. Lika
med Kongl. Maj:t finner Utskottet deremot nu bestämda minimum af 60
procent böra bibehållas.
Samma §:s mom. 2 föreskrifver för närvarande, att grundfondshypoteken
skola till minst en tredjedel bestå af lätt säljbara, räntebärande obligationer
och till den öfriga delen af intecknade skuldebref.
Kongl. Majits förslag, hvilket beträffande fördelningen mellan obligationer
och intecknade skuldebref är infördt i § 26, innehåller, att, såvidt
hypoteken skola kunna tjena såsom grund för sedelutgifning, desamma skola
16 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
till minst halfva beloppet bestå af obligationer, samt att Kongl. Maj:t
förbehåller sig att meddela föreskrifter hvilka räntebärande obligationer i sådant
afseende få antagas.
Instämmande i hvad Kongl. Maj:t rörande ändringar i § 13 föreslagit,
afgifver Utskottet ett förslag till lydelse för denna paragraf, hvilket i saken
öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts.
Den af Kongl. Maj:t vid § 14 ifrågasatta ändring af orden ”full säkerhet”
till ”erforderlig säkerhet” torde icke vara af behof påkallad, och det
föreslagna införandet i § 15 af orden ”det vid bankens hufvudkontor anställda
ombud”, i stället för motsvarande ord i nuvarande paragraf, bör förfalla,
om hvad Utskottet ofvan beträffande utseende af ombud vid bankerna
yttrat gillas.
Då Utskottet nu öfvergår till § 19, tillåter sig Utskottet för åskådlighetens
skuld att bredvid hvarandra anföra denna paragrafs hittills varande
lydelse och Kongl. Maj:ts förslag.
Paragrafen lyder för närvarande så- Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle
lunda: paragrafen få följande lydelse:
”Styrelsen åligger: Styrelsen åligger:
1. att när som helst hålla bankens 1. att när som helst hålla bankens
räkenskaper och handlingar tillgäng- räkenskaper och handlingar tillgängliga
liga för Wår Befallningshafvande eller för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
dess ombud, samt för den särskilda eller vid banken anstäldt allmänt omundersökning
Wi kunne finna för godt bud, samt för den särskilda undersökatt
låta anställa; ning Kongl. Maj:t eller Chefen för Dess
Finans-departement kan finna för godt
att låta anställa;
2. att genast efter hvarje (partals 2. att, till kontroll öfver behörigt
slut, i närvaro af Wår Befallnings- iakttagande af det i § 26 föreskrifna
hafvande eller dess ombud, upprätta förhållande mellan kassa och utelöpande
och derefter ofördröjligen till Oss in- banksedlar, vid hufvudkontor et och de
sända, äfvensom genom allmänna tid- afdelningskontor, der allmänna ombud
ningarne offentliggöra en öfversigt af finnas anställda, enligt formulär, som
bankens ställning; börande denna öf- af Finans-departementet meddelas, hålla
versigt jemväl innehålla uppgift om särskilda, böcker öfver beloppet dels af
upp- och utlåningsränta samt diskonto, utelöpande banksedlar och dels afinnesom,
under den tid öfversigten omfat- liggande sådana valutor, hvilka enligt
tar, varit i banken gällande; nämnda paragraf må till kassa hän
föras,
samt att deruti vid afstigande
af hvarje dags rörelse i nämnda hän
-
Sammanfatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
IT
3. att, så snart ändring i upp- eller
utlåningsrknta eller diskonto beslutas,
genast derom i allmänna tidningarne
kungöra;
4. att, efter verkställd revision, till
Wårt Finans-departement insända revisionsberättelsen,
äfvensom att låta
införa densamma i allmänna tidningarne;
och
5. att ställa sig till noggrann efterrättelse
hvad denna lag bjuder samt
de af Oss fastställda bolagsreglor föreskrifva;
6.
Sker afvikelse härutinnan och
varder ej det anmärkta förhållandet
inom en månad rättadt, ankomme på
Oss att i svårare fall förklara bolaget
hafva förverkat rättigheten att bankrörelse
drifva.
Bill. till Rilcsd. Vrot. 1874. 6 Samt. 2
seenden införa noggranna anteckningar,
utvisande det förhållande, som då eger
rum:
3. att genast efter hvarje månads
slut, i närvaro af vederbörande allmänna
ombud, enligt formulär, som frän
Finans-departementet meddelas, upprätta
och derefter ofördröjligen till nämnda
departement insända en öfversigt af
bankens ställning; börande denna öfversigt
jemväl innehålla uppgift om
upp- och utlåningsränta samt diskonto,
som, under den tid öfversigten omfattar,
varit i banken gällande;
4. att jemväl i öfrigt meddela Chefen
för Finans-departementet alla de
upplysningar, rörande hanken, som af
honom äskas:
5. att, så snart ändring i upp- eller
utlåningsränta eller diskonto beslutes,
genast derom i allmänna tidningarne
kungöra;
6. att efter verkställd revision till
Finans-departementet insända revisionsberättelsen,
äfvensom att låta införa
densamma i allmänna tidningarne; och
7. att ställa sig till noggrann efterrättelse
hvad denna lag bjuder samt
de af Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor
föreskrifva;
8. Förekommer vid någon bank i sådan
bok öfver förhållandet mellan kassa
och utelöpande sedlar, som här ofvan
omförmäles, osann eller missledande
uppgift, hvars ovigtighet ej kan på tillfredsställande
sätt förklaras, ankomme
det på Kongl. Maj:t att återkalla den
banken lemnade tillåtelse att egna banksedlar
utfärda.
Afd. 2 Höft. 3
18
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
9. Sker eljest afvikelse från denna
lag eller gällande bolagsreglor, då skall
i de fall, hvarom i §§ 26 och 29 sägs,
tillämpas hvad der finnes stadgadt. 1
andra fall må, der det anmärkta förhållandet
ej inom en månad rättas, det
ankomma på Kongl. Maj:t att vid
svårare afvikelse förklara bolaget hafva
förverkat rättigheten att bankrörelse
bedrifva.
Hvad nu först angar den med 1) betecknade del af paragrafen är
det tydligt, att, da Utskottet afstyrker Kongl. Maj:ts förslag rörande förordnande
genom Chefen för Finans-departementet af ombud vid bankerna, lydelsen i
den hittillsvarande paragrafen bör bibehållas i detta afseende, hvaremot det
torde vara rigtigt att nämnde Departements-chef må ega förordna om anställande
af särskild undersökning.
Derigenom blifver det nemligen möjligt att, om särskild anledning yppat
sig att företaga undersökning i någon bank, besluta och låta verkställa
sådan, utan den omgång och tidsutdrägt, som en anmälan inför Kong!
Maj:t och expedierandet af Kongl. Maj:ts beslut medförde.
Den med 2) betecknade del af Kongl. Maj:ts förslag blifver helt och
hållit öfverflödig, om de bestämmelser rörande sedelutgifningsrätten, Utskottet
föreslagit, varda antagna.
Kongl. ^aj''^s förslag i den med 3) betecknade punkt, att öfversigter
af ställningen böra efter hvarje månads, i stället för efter hvarje qvartal
slut, upprättas, anser Utskottet nyttigt och tillstyrker fördenskull detta jemte
de öfriga ändringar i denna del, Kongl. Maj:t föreslagit; liksom den med
4) betecknade i Kongl. Maj:ts förslag införda föreskrift.
De med 5, 6 och 7 i Kongl. Maj:ts förslag betecknade punkter äro
lika med de punkter i hittills gällande författning, hvilka här betecknats
med 3, 4 och 5.
Af det ofvan anförda blifver en naturlig följd, att den med 8 betecknade
del af Kongl. Maj:ts förslag bör uteslutas; hvaremot sista med 9) beteek
nade delen bör antagas.
Utskottet tillstyrker det af Kongl. Maj:t i § 22 föreslagna tillägg.
Hittills har det, jemlikt § 24 i gällande författning, varit en bank
som börjar sin rörelse, medgifvet att utfärda egna sedlar, så snart grundfondshypotek,
i värde motsvarande 25 procent af grundfonden, blifvit i allmänt
förvar nedsatte.
19
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
Om emellertid, efter hvad Utskottet föreslår, egna sedlar skola få,
utan att särskilda säkerheter nedsättas, utgifvas till 50 procent utöfver grundfonden,
torde det vara nödvändigt, att grundfondshypotek till hela det belopp,
som § 13 föreskrifver, eller 60 procent, äro nedsatta, innan sedelutgifningen
får börjas.
I det Utskottet tillstyrker bifall till Kongl. Maj:ts förslag i § 27 angående
de sedelvalörer, som af enskilda banker må begagnas, åberopar Utskottet
hvad Chefen för Finans-departementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
derutinnan anfört.
I § BO är, vid tillåtelse för bank att för infriande af sina sedlar använda
större eller mindre del af grundfondshypoteken, stadgadt att i sådant
fall sedelutgifningsrätten skall minskas med det belopp, hvartill de föryttrade
säkerheterna varit uppskattade. Då emellertid, efter Utskottets förslag, sedelutgifningsrätt
skulle medgifvas, utan deponerande af säkerhet, för ett belopp,
motsvarande 50 procent af grundfonden, anser Utskottet att, om någon del
af grundfondssäkerheterna användas för infriande af sedlar, sedelutgifningsrätten
bör minskas med ett hälften större belopp, än det värde, hvartill säkerheterna
varit uppskattade.
Med anmälan slutligen, att Utskottet icke anser det af Kongl. Maj:t
i § 29 införda tillägg af orden “sedelutgifningsrätt eller“ behöflig!, men
att Utskottet deremot tillstyrker de af Kongl. Maj:t i § 35 införda ord, såsom
nödvändiga för att gifva tillräcklig bestämdhet åt stadgandet, samt med
tillkännagifvande^ att Utskottet genom det här anförda anser sig hafva besvarat
Herr A. O. Wallonbergs ofvan omförmälda motion, hemställer Utskottet,
att Kongl. Maj:ts proposition icke må i vidsträcktare mån
bifallas, än att Riksdagen för sin del beslutar, att följande
paragrafer i Kongl. kungörelsen den 20 Maj 1864 angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
må få den lydelse, nedanstående förslag innehåller,
nemligen :
§ 8.
Bolagsreglorna böra innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga
ämnen:
a) om beloppet af grundfonden;
b) huruvida kommanditlottegare må inrymmas och på hvilka vilkor,
deribland särskild! om den andel i vinsten, som skall dem tillfalla;
c) om grunderna för rösträttighets utöfvande vid bolagsstämma;
■> ()
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 2.
d) om antalet af styrelsens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret böra
vara minst fem;
e) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen, som årligen
bör förrättas;
f) om bankens rörelsegrenar; börande uttryckligen stadgas, att egna
eller andra enskilda bankers lottbref ej få såsom säkerhet för försträckning
emottagas;
g) om sättet för vinnande af ändring i bolagsreglor na;
h) om tiden för ordinarie bolagsstämma, som minst eu gång årligen
bör hållas, och om välboren för sammankallande af extra bolagsstämma;
i) om bildandet af en reservfond och om den andel af årliga vinsten,
som till densamma skall öfverföras.
§ 9.
Bankbolags af de solföariska bolagsmännen insatta grundfond må ej
understiga en million kronor
-
§ 12.
Insatt grundfond äfvensom sådan reservfond, som pa 1grund af föreskrift
i bolagsreglorna blifva bildad, må ej genom utdelning minskas, så
länge bankrörelsen fortfar, och icke heller vid dennas upphörande i vidsträcktare
mån, än att återstoden fullt motsvarar beloppet af bolagets utelöpande
och gällande förbindelser af alla slag.
ii 13.
Mom. 1. Utaf grundfonden skall styrelsen, enligt af bolaget meddelade
närmare föreskrifter, förvandla minst sextio procent till grundfondshypotek
af sådan beskaffenhet, som här nedan sägs.
Mom. 2. Dessa grundfondshypotek skola bestå till minst hälften af
så beskaffade räntebärande obligationer, som enligt särskilda, af Kongl.
Maja meddelade föreskifter få i sådant afseende antagas, och för öfrig! af
skuldebref, intecknade i jordegendom å landet inom hälften af senast fastställda
taxeringsvärde, eller uti fastighet i stad inom hälften antingen af
brandförsäkringsvärdet eller af sist fastställda taxeringsvärdet; börande lik
-
21
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
väl alltid byggnad i stad, för att inteckning deri må kunna såsom grundfondssäkerhet
antagas, vara brandförsäkrad uti någon med vederbörligen
stadfästadt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom landet.
§ 19.
Styrelsen åligger:
att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller dess ombud samt för den särskilda
undersökning, Kongl. j\laj:t eller Chefen för Dess Finans-departement
kan finna för godt att låta anställa;
att genast efter hvarje månads slut, i närvaro af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud, enligt formulär, som från Finans-departementet
meddelas, upprätta och derefter ofördröjligen till nämnda Departement
insända en öfversigt af bankens ställning; börande denna öfversigt jemväl
innehålla uppgift om upp- och utlåningsränta samt diskonto, som, under den
tid öfversigten omfattar, varit i banken gällande;
att jemväl i (ifrigt meddela Chefen för Finans-departementet alla de upplysningar
rörande hanken, sam af honom äskas:
att, så snart ändring i upp- eller utlåningsränta eller diskonto beslutes,
genast derom i allmänna tidningar ne kungöra;
att, efter verkställd revision, till Finans-departementet insända revisionsberättelsen,
äfvensom att låta införa densamma i allmänna tidningarne; och
att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna lag bjuder samt de
af Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor föreskrifva.
Sker afvikelse från denna lag eller gällande bolagsreglor, då skall i
de fall, hvarom i §§ 26 och 29 sägs, tillämpas hvad der finnes stadgadt.
I andra fall må, der det anmärkta förhållandet ej inom en månad rättas,
det ankomma på Kongl. Maj:t att vid svårare afvikelse förklara bolaget
hafva förverkat rättigheten att bankrörelse bedrifva.
bs 22.
Genom kungörelse i allmänna tidningarne skall tillkännagifvas, när
banken öppnar eller slutar sin rörelse; och skall underrättelse om dagen, då
sådant sker, till Finans-departementent insändas.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2
■> ■>
§ 24.
Förrän banken börjar att utgifva egna banksedlar, skall tillika inför
Kong]. Maj:ts Befallningshafvande styrkas:
a) att grundfondshypotek till det belopp, som i 13 § sägs, blifvit på
föreskrifvet sätt i allmänt förvar nedsatta;
b) att profblanketter till banksedlarne blifvit till Finans-departemente*
aflemnade;
c) att uppgift å de personer, som skola banksedlarne underskrifva
blifvit uti allmänna tidningarne införd.
§ 26.
Mom. 1. Bankbolag, som till utgifvande af egna banksedlar är berättigad!,
må ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång utelöpande
hålla större belopp, än som sammanlagdt i värde motsvaras af:
a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek;
b) bankens reservfond, för så vidt den utgöres af så beskaffade säkerheter,
som äro med grundfondshypotek jemförliga och blifvit i allmänt förvar
nedsatta;
c) bankens fordringar till högst femtio procent af bankens hela grundfond,
så framt vid hufvudkontöret befintlig kassa af lagligen i riket gällande
guldmynt uppgår till tio procent af grundfonden, samt
d) allt vid hufvudkontoret befintligt, banken tillhörigt guld, som i värde
öfverstiger tio procent af grundfonden och utgöres af lagligen i riket gällande
guldmynt, så ock omyntadt guld samt utländskt guldmynt efter i riksbanken
gällande beräkningsgrunder.
Mom. 2. Finnes vid någon bank den sedelutgifningsrätt, som densamma
tillkommer, vara öfverskriden, skalf der förhållandet ej inom fem
dagar blif vit rättadt, banken för hvarje dag sådant förhållande eger rum till
statsverket erlägga ett belopp af ett tusen kronor. Inträffar ett sådant öfverskridande
af sedélutgifningsrätten oftare, ankomme på Kongl. Maj:t att
återkalla det banken lemnade tillstånd att egna banksedlar utgifva.
§ 27.
Mom. 1. De af bankbolag utgifna banksedlar skola utställas till innehafvaren
att utan ränta vid anfordran inlösas, och underskrifvas af minst
23
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
två bland styrelsens ledamöter samt en bankens tjensteman, som dertill af
styrelsen förordnas.
Banksedlar få endast lyda å tio, femtio, etthundra, femhundra och ett
tusen kronor samt tillsvidare, och intilldess Kong/. Maj:t annorlunda förordnar,
jemväl å fem kronor.
Mom. 2. De skola till storlek och form vara så beskaffade, att papperet
till dem å 5 och 10 kronor är 4,5 tum i längd och 2,5 tum i bredd, till
dem å 50 och 100 kronor 5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, samt till
dem å 500 och 1,000 kronor 7,5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, allt
efter Kongl. Stadgan om mått och vigt den 10 November 1865.
Mom. 3. Banksedlar må tillverkas af ofärgadt papper, dock icke till
likhet med riksbankens sedlar. Om tryckning'' eller gravering ankomme på
bolaget att bestämma; dock bör banksedels valör alltid vara tydligen utmärkt.
§ 28.
Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till invexling
företes, inlösas med lagligen i riket gällande guldmynt. Vägras inlösen
vare banksedelinnehafvaren berättigad att, jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter
sex för hundrade om året från den dag inlösen blifvit vägrad, intill dess
betalning kan erhållas.
§ 30.
För infriande af sina utelöpande banksedlar eger bankbolag att, om
behofvet sådant klöfver, efter dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
erhållet tillstånd, använda större eller mindre del af bankens grundfondssäkerheter;
i hvilket fall bankbolagets sedelutgifningsrätt dock skall minskas
med ett belopp, motsvarande en och eu half gång det värde, hvartill de föryttrade
säkerheterna varit uppskattade; skolande bankbolaget, så snart möjligen
ske kan, återbringa dessa säkerheter till behörigt belopp.
§ 31.
Mom. 1. Enskild banks räntebärande förbindelse, ställd till innehafvaren
eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp än femhundra
kronor.
24 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2,
Mom. 2. Insättningsbevis med eller utan ränta skall ställas till viss
man och innehålla, att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens säkerhet i
banken anmälas.
§ 35.
Har bankbolag, enligt något räkenskapsårs behörigen reviderade bokslut,
gjort sådana förluster, att bankens reservfond och tio procent af den
grundfond, som de solidariska bolagsmännen insatt, gått förlorade, då skall
banken ställas under utredning och bolaget derefter upplösas, så framt ej
bolaget, på en af denna anledning ofördröjligen sammankallad bolagsstämma,
förklarar sig villigt att inom tre månader derefter, genom erforderligt tillskott
å lotterna, återställa grundfonden till dess behöriga belopp.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åligge noggrann! tillse, att sådant
bolagsstämmobeslut inom sagde tid blifvit fullgjordt. Har ej så skett, värde
bolaget ovilkorligen under utredning stöld t.
Stockholm den 7 Maj 1874.
På Utskottets vägnar:
•T. v. SCHWERIN.
STOCKHOLM, ISVÄG MARG US’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1874,
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande. N: o 2.
25
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre, Eric: »Emot Utskottets förslag uti § 12 att
der inskjuta orden »äfvensom sådan reservfond, som på grund af föreskrift
i belagsreglorna. blifvit bildad» får jag mig reservera. En bestämmelse
som förbjuder bolaget att vid oktrojens slut göra någon utdelning
af reservfond är så till vida olämplig, att den förvandlar reservfonden till
ett tillägg i grundfonden och ingenting annat. Hittills hafva bankbolagsreglorna
innehållit, att bolaget vid oktrojtidens slut egt disponera reservfonden.
Nu skulle deremot lagen komma att bjuda att bolaget endast
»vid bankrörelsens upphörande», d. v. s. när banken slutar, kunde få full
dispositionsrätt öfver reservfonden. Jag anser derför ifrågavarande tilllägg
i § 12 böra erhålla följande form:
Reservfond, som på grund af föreskrift i bolagsreglor na blifvit bildad,
må ej under oktrojtiden genom utdelning minskas.
Emot Utskottets beslut att tillstyrka: det endast af Kongl. Maj:t
hallstämplade obligationer skulle kunna såsom grundfondshypotek antagas
får jag mig reservera. Ett sådant förfaringssätt skulle leda dertill
att antingen alla obligationer, som med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd äro
utgifna, kunna såsom grundfondshypotek antagas, eller också en del deraf
blifva försedda med denna företrädesrätt, hvarigenom alla andra jemväl
fullgoda obligationer nedsattes i värde uti allmänna marknaden. Antingen
blir åtgärden en tom formalitet eller en orättvisa, och till ingendera
bör lagstiftningen medverka. De hittills gällande bestämmelserna i
detta afseende hafva visat sig fullt tillräckliga, ty ännu har ingen bank
drabbats af någon den ringaste förlust på inneliggande grundfondshypotek.
Det är också allt hvad man bör begära, såvida man med lagstiftningen
i dessa delar endast afser bankbolagens och allmänna rörelsens
säkerhet, och icke jemväl vill begagna denna utväg att gynna andra intressen.
Jag anser således, att tillägget om hallstämpling af obligationer
i § 13 mom. 2 kan utelemnas.
Bill. till Biksd Prot. 1874. 6 Samt. 2 A/d. 2 Raft.
4
20
Sammansatta Banko- ocä Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
Uti bestämmelserna under § 26 mom. 2 har det blifvit bestämdt,
att ett tillfälligt öfverskridande af sedelutgifningsrätten skulle rättas inom
fem dagar. Uti nu gällande författning är denna tid bestämd till tretio
dagar. Förminskningen af en dylik respittid till endast fem dagar torde
få anses val skarp. Dertill kolonier att om enskild bank behöfver genom
vexeldragning eller försäljning af inneliggande vexlar å utländskt
mynt stärka sin kassa, så kan det inträffa att under fem dagar endast eu
vexelbörs inträffar, då som bekant är endast två vexelbörser hållas i
veckan och å samma dagar såväl i Stockholm som i Göteborg. Jag tillåter
mig derföi’e föreslå; att uti berörda § 26 mom. 2 »fem dagar» må utbytas
till sju dagar.
I 30 § har Utskottet föreslagit, att om bankbolag nödgas, med
Konungens Befallningshafvandes tillstånd, använda någon del af bankens
grundfondssäkerheter för infriande af sina sedlar, bolagets sedelutgifningsrätt
skall minskas med ett belopp, motsvarande en och en half gång det
värde, hvartill de föryttrade säkerheterna varit uppskattade. I nu gällande
lag stadgas, att sedelutgifningsrätten skall minskas med ett belopp
motsvarande det värde hvartill säkerheterna uppskattats. Kongl. Maj:ts proposition,
ehuru äfven deri medgifves sedelutgifningsrätt till belopp af en
och en half gång grundfonden, stadgar ej minskning i nu förevarande
fall af sedelutgifningsrätten till högre belopp än som motsvaras af de
föryttrade säkerheterna. Det af Utskottet föreslagna stadgandet skulle
föranleda dertill att, i det ögonblick banken nödgas använda en del af
sina grundfondshypotek till infriande af sina sedlar, sedelutgifningsrätten
öfverskridits; och det kan blifva banken omöjligt att genast, indraga det
belopp af sedlar, hvarmed utgifningsrätten till följd endast af detta omotiverade
stadgande öfverskridits. Jag har således ansett denna § 30 böra
lemnas oförändrad».
af Herr von Gegerfelt: »Från Utskottets beslut är jag så^vida skiljaktig,
att jag anser nedannämnde paragrafer böra erhålla följande lydelse:
§ 26 mom. 1. — — — förvar nedsatte.
c) Bankens fordringar till högst 50 procent af bankens hela grundfond;
dock att de på grund häraf utelöpande sedlars belopp icke må öfverstiga
fem gånger beloppet af det vid hufvudkontoret i kassan befintliga,
lagligen i riket gällande guldmynt.
§ 28. Banksedel skall — — — gällande mynt; dock må till inlösen
jemväl användas Riksbankens sedlar, så länge de i riket utgöra lagligt
betalningsmedel. Vägras inlösen af banksedel som bankbolag utgifva
— — — kan erhållas.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2. 27
§ 30. Lika med lydelsen i nuvarande lag och Kongl. Maj:ts proposition».
af Herr Wijkander, som anser att § 30 i nu gällande författning
bör oförändrad qvarstå.
af Grefve J. O. Mörner: »Ehuru jag för min del icke gillar
de grunder, hvaruppå i åtskilliga hufvudsakliga delar nu gällande
privatbanklagstiftning hvilar, och i hvilka grunder någon väsendtlig
ändring icke sker genom, vare sig det i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
intagna eller det af Utskottet framlagda lagförslag, har jag dock
ansett mig skyldig deltaga i pröfningen af det lagstiftningsärende som
till Utskottet varit hänskjutet. Dervid har, utom några smärre skiljaktigheter,
jag funnit mig icke kunna godkänna de af Utskottet föreslagna
innehållen af 8, 13, 19, 26 och 28 §§, uti hvilka jag önskat väsendtliga
förändringar, dem tiden dock icke nu medgifver mig att vidare framställa,
och hvilket icke heller egentligen behöfves, då mina åsigter delvis
återfinnas uti af andre reservanter framlagda meningar».
af Herrar Nordenfelt och N. Pettersson mot Utskottets beslut angående
§ 13 mom. 2 och § 30.
af Herr Gumcelius: »Då Utskottet, i enlighet med Herr Wallen
bergs
förslag, tillstyrkt ovilkorlig skyldighet för enskilda bankerna att
mot guldmynt invexla sina sedlar, har jag på de i betänkandet anförda
grunder delat Utskottets mening i motsats mot det kungliga förslaget.
Och då Utskottet icke allenast, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, utvidgat
sedelutgifningsrätten till halfannan gång grundfonden och till reservfonden
och till myntadt eller omyntadt guld, utan jemväl derutinnan
vidtagit den för bankerna lättande förändring, att de för en half gång
grundfonden icke skola behöfva, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, ega riksbankssedlar
eller riksbankstillgodohafvanden, utan helt enkelt hvad man
kallar portfölj af obestämdt innehåll, så har jag äfven härutinnan varit
med Utskottet ense, men blott under vissa förutsättningar, hvilka Utskottet
ej i sin tid funnit sig böra i väsendtligare mån godkänna, hvadan
jag nödgas anmäla min reservation mot Utskottets betänkande. Tidens
knapphet tillåter mig blott i korthet anföra grunden för min afvikande
mening.
Förutsättningarne från min sida voro, att bankerna skulle åläggas
hålla anständig kassa; att deras till beloppet obegränsade sedelutgifningsrätt,
utöfver den på nedsatta säkerhetshandlingar och så kallad portfölj
skulle begränsas till platsen, till det vid hufvudkontoret befintliga
guldet; att detta guld, om omyntadt, .skulle vara nedsatt i förvar lika
som säkerhetshandlingarne; samt att kontroller, hvilkas behöflighet finans
-
28 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande lN:o 2.
ministerns sakkännedom vitsordar, måtte stadgas och verkande straff mot
missbruk bestämmas.
Anständig kan jag icke kalla den kassa, Utskottet velat föreskrifva.
Efter att i banklagens § 28, hvilken först hos Utskottet företogs till behandling,
hafva stadgat, att enskild banks sedel skall vid anfordran i hufvudkontoret
inlösas med lagligen i riket gällande mynt, har Utskottet
sedan i § 26 föreskrifvit, att 10 procent af bankens grundfond skall hållas
i guldkassa, för den händelse att banken vill, utöfver sedelutgifning
på grundfondens och reservfondens säkerhetshandlingar, begagna rätt att
utgifva sedlar till ännu en half gång grundfonden. Men Utskottet har icke
velat lagligen tillförbinda bankerna att hålla någon guldkassa alls för
deras så att säga normala sedelutgifning på grundfonden och reservfonden,
hvilken senare möjligen i ett eller annat fall torde blifva lika stor
som grundfonden. Denna efterlåtenhet sticker alltför bjert af emot Kongl.
Maj:ts förslag, att bankerna i alla händelser skola hafva en kassa af minst
en tredjedel mot den utelöpande sedelstocken. Om nu än detta sistnämnda
må anses nog strängt och, särdeles efter antagande af grundsatsen
om invexling med hårdt mynt, mindre behöfligt i sådan utsträckning,
torde det å andra sidan höra till satser, som ej tarfva bevis, att
sedelutgifvande bank gerna bör hålla någon kassa. Mig har det förefallit,
att denna, äfven efter guldvexlings införande, icke skäligen kan, i
förhållande till grundfonden, beräknas lägre än till en tiondedel, såsom
en handpenning, en grundplåt för sedelutgifningsrätt. Utsträckes denna
rätt utöfver grundfondssäkerheterna och dertill ytterligare öfver reservfondssäkerheterna,
samt träder in på de å portfölj grundade femtio procentens
område, torde det, med hänsyn jemväl dertill att större sedelutgifning
lättare kan taga förhållandevis än mera ökad kassa i anspråk,
icke böra anses obilligt, att då, reservfonden oräknad, sedelutgifningsrättens
område af banken sjelf vidgas från 100 till 150 procent af grundfondsbeloppet,
skyldigheten att hålla kassa bestämmes till åtminstone en
tiondedel af jemväl den sålunda ökade rättigheten, eller till 15 procent
af grundfondsbeloppet. Det skulle ändock, särdeles der reservfondshandlingar
ingå såsom sedelutgifningsgrund, blifva för lägre sedelutgifning
väsendtligt mindre än tredjedelen och för större sedelmängd likaledes
mindre än. hälften af hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Och att denna bestämmelse
skulle i bankerna hålla för mycket guld, kan knappast med
fog påstås. Bankerna hade vid nedannämnda tider följande:
Sammansätta Banko- och Lag-Ut skottets Utlåtande N:o 2.
29
Utelöpande 15 procent derå
sedelbelopp: utgöra:
Riksmynt
kassa:
31 Mars 1873......... 65,732,074: 25. 9,859,811: 14.
30 Juni 1873......... 64,875,947: 25. 9,731,392: 09.
30 September 1873 72,351,788: 75. 10,852,768: 31.
31 December 1873 67,213,158: 56. 10,081,973: 78.
31 Mars 1874 74,948,946: 75. 11,242,342: Öl.
26,678,374: 02.
23,361,209: 89.
26,013,165: 69.
27,723,024: 17.
29,883,031: 61.
Den andra förutsättningen, nemligen att kassan skulle begränsas
till den vid hufvudkontoret befintliga, ansågs inom Utskottet nödvändig.
Den åtgärden torde komma att göra bankerna ondt och besvära deras
sedelvexling och postvexelrörelse. Möjligen kommer den ock att öka i
stället för att minska smärre bankers beroende af ett fåtal större. Emellertid
hafva kända missbruk och kontrollernas besvärlighet föranledt Utskottet
att i denna punkt fatta ett beslut, som jag på här antydda skäl
måst biträda, hvaremot jag nödgats reservera mig mot Utskottets beslut
att, då det velat medgifva sedelutgifningsrätt på guldplants, icke föreskrifva
att plantsen, lika väl som grundfondshandlingarna, skall stå under
sådan kontroll som bestyrker dess närvaro jemväl vid andra tider än
uppvisningsdagarne.
Och härmed är jag inne på frågan om kontroller och uppvisningsdagar.
Dessa senare hafva hittills för hvarje bank varit 4 om året, hvartill
för sistförflutna 7 år kommit en uppvisning hvart sjunde år inför
finansministerns ombud. Uppvisningarne, i någon mån skärpta genom
finansministerns bekanta skrifvelse af den 28 November 1872, hafva, särdeles
efter den tiden, åstadkommit ryckningar,, som ådagalagt, att icke
allt emellan uppvisningstiderna varit i behörigt skick. Nu har Kong!.
Maj:t föreslagit, att bankerna skulle dag efter dag, naturligtvis i mån
som redogörelser från afdelningskontoren hunne till hufvudkontoret ingå,
anteckna förhållandet med sedelutgifningen, hvilka anteckningar skulle
vara för deras kontrollanter tillgängliga, samt att fjerdedelsårsredogörelserna
skulle förvandlas till månadsredogörelser. Sålunda skulle anledningarne
till ryckningar försvinna. Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag,
som, i hvad det rör dagboken, icke vunnit Utskottets tillstyrkan, synes
mig icke vara förenadt med de praktiska svårigheter, man från flera
håll sökt framhålla, men deremot gagneligt för det allmänna, som bör
få ega trygghet mot en farlig rättighets möjliga missbruk, och jemväl,
rätt sedt, nyttigt äfven för bankerna, som i längd visserligen skola finna
sig bäst vid att hålla sig noga inom lagstadgade skrankor.
Men skulle bankerna hoppa öfver dessa skrankor, så har Kongl.
Maj:t velat till en början straffa dem med en plikt af 1,000 kronor eller
30
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
en tiondedels procent af minsta tillåtna grundfondsbeloppet för hvarje
dag öfverträdelsen egt rum. Denna bestämmelse står naturligtvis i nära
samband med dagboken. Genom dennas slopande har Utskottet inskränkt de
farliga dagarne från årligen 300 till 12 och derutöfver gifvit bankerna
rätt att under 5 följande dagar efter uppvisningen återställa det behöriga
förhållandet mellan sedelutgifningsgrund och utelöpande sedlar samt
derigenom undgå böter. Men detta är i sjelfva verket att gränslöst utsträcka
den redan förut af Utskottet för dess del vidgade sedelutgifningsrätten.
Nu — antager jag exempelvis har Skanörs enskilda bank, grundad
på 1 million i grundfond och en half million i reservfond, för hvilka
belopp säkerheter blifvit nedsatta, men nära nog fri från guldkassa, som
ej heller af bankens affärsvänner plägar starkt tagas i anspråk, begagnat
sin sedelutgifningsrätt ej blott till medgifna beloppet, två millioner, utan
en half million deröfver. Det var kanske mera förut under månaden,
men på dess sista dag var sedelutgifningen nedbringad till en half million
för mycket. Det åligger då banken, för att undgå något som helst ansvar,
att inom fem dagar derefter mot lämplig säkerhet (t. ex. en del af den
sedelgrundande »portföljen») skaffa sig från en grannbank af dess på
månadens sista dag uppvisade kassa den nödiga halfva millionen, hvilken
samma halfva million med nattågens hjelp kan, om Skanör då ligger vid
jernväg, under svår penningtid sex dagar å rad (31 Maj samt 1, 2, 3, 4
och 5 Juni) visas upp i (5 olika banker såsom grund alltså för 3 millioners
sedelutgifning på »guldkassa», som skulle finnas krona om krona. Detta
får nu visserligen icke* upprepas »oftare», ty då inträder annat straff,
men en eller annan gång, då det kniper, kan en guldfri bank alltför väl
månaden igenom och fem dagar derutöfver klanderfritt öfverskrida sin
sedelutgifning på grund af angränsande banks förmodade bättre kassa,
och fortsätta dermed under nästan hela följande månaden, om kassa kan
för en dag till uppvisning få lånas.
Ett bifall till Utskottets förslag beträffande § 26 mom. 2 skulle
återföra olägenheter, som till en viss grad undanröjdes genom det stadgande
i Herr Finansministerns åberopade skrifvelse af 28 November
1872, att de kassor, som i bankerna uppvisas, skola undergå denna
kontroll samtidigt, efter slutad bankrörelse å månadens sista dag.
På tal om kontroller må här nämnas, att jag ock varit böjd för
det kungliga förslagets bestämmelse om att Finansministern skulle tillsätta
ombud i orterna, dock med inskränkning till bankernas hufvudkontor,
derest ej, hvilket synes mig än bättre, Kongl. Maj:t skulle finna
skäligt förbehålla sig rätt att utse en styrelseledamot, hvilken i denna
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande Nio 2. 31
egenskap skulle pröfva säkerhetshandlingar, innehafva en nyckel till deras
förvaringsrum och vara Kongl. Maj:t ansvarig för att bankstyrelsen i allo
ställde sig lagar och författningar till efterrättelse.
Då jag, lika med Utskottet, är en vän af sedelutgifning äfven på
guldkassa, och såsom stöd för denna åsigt åberopar de härutinnan i betänkandet
anförda skäl, inskränker jag mig icke till att bestrida borttagandet
af snart sagdt alla de kontroller, Kongl. Maj:t funnit sig böra
föreslå, utan påstår ock, att man icke, såsom Utskottet synes mig ha
gjort, må förvandla det kungliga förslagets bestämmelse om dagaböter
till, snart sagdt, ett gyckelspel. Om dagboken verkligen skulle anses
alltför mycket besvära bankerna, så ville jag i stället medelvägsvis hemställa,
att dem måtte åläggas till Kongl. Maj:t insända sammandrag af
sina veckoslut, uppställda enligt sådant formulär som från finansministeriet
meddelas. Visar sig då sedelutgifningsrätten öfverskriden, synas mig
dagaböterna genast böra inträda. Hölles dagbok, i hvilket fall månadsuppgifter
synas vara tillräckliga, kunde det möjligen vara skäl medgifva,
att sådana dagaböter finge undslippas, om medelbeloppet af begagnad
sedelutgifningsrätt under månaden stode minst lika mycket under, som
den en gång under månaden öfverskridna befann sig ofvanför den tillåtna
gränsen.
Denna gräns har af Utskottet satts ganska högt. Under vanliga
och lugna förhållanden borde den då ej behöfva trädas för nära, än mindre
öfverskridas. Låter man emellertid detta ske utan lagstadgad nämnvärd
risk för bankerna, torde en eller annan af dem möjligen af vinningsbegär
eller bristande klokhet föranledas att uppdrifva sin rörelse alltför högt
och främja eu svindel, som i sin mån medverkar att onaturligt uppjaga
alla pris och skapar någras välstånd, men kanske efter hand bringar
många i olycka. Så kommer möjligen risken för bankerna på annan väg;
de ha illa skadat sig sjelfva, men äro ändock hälft ursäktade. Lagbestämmelser,
som gåfvo dem stora, okontrollerade rättigheter, hade ju likasom
uppmanat, dem att begagna sina fördelar till det yttersta, och detta med
den naturliga påföljd, att det svajrum, som var afsedt att kunna anlitas i
nödens tid, då befinnes längesedan upptaget, och att fallet från papperspyramidens
spets blir bedröfligt.
Men icke för sådant ändamål, icke för att öka sedelutgifningens
möjliga vådor, har banklagen förelagts Riksdagen. Tvärtom ville man
väl vinna bättre och tidsenligare grunder i förening med kontroller,
hvilka, såsom alla i detta ämne något förfarne nogsamt känna, visat sig
vara af omständigheterna påkallade. Derför nödgas jag söka sammanbinda
de föreslagna nya sedelutgifning sgrunderna med kontroller.
32'' Sammanfatta Banko-, och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.
Vid § 27 har jag ansett en bestämd tidpunkt för femmornas upphörande
(31 December 1878) kunna redan nu med fördel stadgas; jag
har vidare, för den händelse att 1872 års skandinaviska nationalekonomiska
mötes uttalande, att inom Sverige, Norge och Danmark lägsta
sedeln skulle lyda å 20 kronor, komme att godkännas af Riksdagen i hvad
anginge Riksbankens sedelutgifning, ett förbehåll borde vara gjordt, att
de enskilda bankerna aldrig finge utge smärre sedelvalörer än Riksbankens
minsta; och slutligen har jag ansett öfverflödigt att medge de enskilda
bankerna rätt att hålla två olika sedelvalörer öfver hundrakronsedeln, då
Riksbanken håller blott en, och förmenat att antingen 500 eller 1000-kronesedeln icke borde tillåtas; men skall icke beträffande den första af
dessa frågor, den om femmorna, framställa särskildt yrkande, utan fogar
mig härutinnan efter Utskottets förslag.
För öfrig! må det tillåtas mig här, utan att för närvarande göra
motsvarande yrkanden, uttala den mening,
att ur banklagen borde borttagas, hvad i § 3 in. fl. innehålles om
kommandit-loltegare, icke-solidariske-delegare i grundfond hvarpå sedelutgifning
beräknas;
att deremot i banklagen borde inflyta ett förtydligande, som löser
det omtvistade spörsmålet, om hvad den solidariska ansvarigheten för
enskild banks förbindelser innefattar för grad af betryggande, att bankens
sedelinnehafvare in. fl. hastigt och fullständigt må kunna utfå sitt;
att likaledes i banklagen borde inflyta den af många bekämpade,
men af sakförhållandet tillräckligt motiverade bestämmelsen, att de såsom
grund för sedelutgifning i allmänt förvar nedsatta hypotek må, om
det gäller, få utgöra säkerhet för sedlarne;
att, om kontrollen öfver de enskilda bankerna fortfarande skall
bedrifvas så, att Konungens Befallningshafvande skola utgöra mellanlänkar
mellan finansministeriet och de af de förra förordnade ombuden,
sådana instruktioner måtte för dessa kontrollanter utfärdas, att kontrollen
blir fullständigare än hittills; hvarförutom det torde böra för vederbörande
antydas, att landshöfdingar, landssekreterare och landskamererare
samt jemväl länsnotarie!’ och länsbokhållare, som icke sällan på förordnande
bekläda landssekreterare- och landskamererare^enst, helst icke
borde vara delegare i de under deras kontroll hörande banker.
Vore ej Riksdagen så nära sitt slut, skulle jag finna mig föranlåten
begära lagförslagets återförvisande till Utskottet för ytterligare pröfning
i här antydda punkter; men nu anser jag mig böra hemställa:
att
33
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
§ 8 må godkännas i enlighet med Utskottets
att
förslag;
att § 9 godkännes enligt Utskottet förslag;
att § 12 godkännes enligt Utskottets förslag;
att | 13 godkännes enligt Utskottets förslag;
att § 19 må erhålla följande lydelse:
Styrelsen åligger:
att när som helst hålla bankens räkenskaper och
handlingar tillgängliga för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud samt för den särskilda undersökning,
Kongl. Maj:t eller Chefen för dess Finansdepartement
kan finna för godt att låta anställa;
att för hvarje vecka till Finans departementet, enligt
Soslut; l et f0rmulär> insäHda »tdrag ur hankens
Bill. till Riksd.
att genast efter hvarje månads slut, i närvaro af
orig]. Maj ds Befallningshafvande eller dess ombud,
enligt formulär, som från Finans-departementet meddelas’
upprätta och derefter ofördröjligen till nämnda Departement
insända en öfversigt af bankens ställning- börande
denna öfversigt jemväl innehålla uppgift om uppoch
utlåmngsränta samt diskonto, som, under den tid
öfversigten omfattar, varit i banken gällande;
att jemväl i öfrigt meddela Chefen för Finans-departementet
alla de upplysningar rörande hanken, som
af honom äskas;
att, så snart ändring i upp- eller utlåningsränta
eller diskonto beslutes, genast derom i allmänna tidmngarne
kungöra:
att,. efter verkställd revision, till Finans-departementet
insända revisionsberättelsen, äfvensom att låta
inföia densamma i allmänna tidningarne; och
att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna
lag bjuder samt de af Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor
föreskrifva.
Sker afvikelse från denna lag eller gällande bolagsreglor,
da skall, i de fall, hvarom i §§ 26 och 29 sägs
tulampas hvad der finnes stadgadt. I andra fall må
er det anmärkta förhållandet ej inom eu månad rättas
Prof. 1874. 6 Sami. 2 Afd. 2 Raft. 5
34
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
det ankomma på Kong]. Maj it att vid svårare afvikelse
förklara bolaget hafva förverkat rättigheten att bankrörelse
bedrifva.
att § 22 godkännes enligt Utskottets förslag;
att § 24 godkännes enligt Utskottets förslag;
att § 26 måtte erhålla följande lydelse:
Mom. 1. Bankbolag med sedelutgifningsrätt skall
alltid i kassa hålla lagligen i riket gällande guldmynt till
minst 10 procent af grundfonden. Sådan bank må ej utlemna
eller i allmänna rörelsen på en gång utelöpande
hålla större belopp af egna banksedlar, än som sammanlagdt
i värde motsvaras af:
a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek;
b)
bankens reservfond, för så vidt den utgöres af
så beskaffade säkerheter, som äro med grundfondshypotek
jemförliga och blifvit i allmänt förvar nedsatta;
c) bankens fordringar till högst femtio procent af
bankens hela grundfond, så framt vid hufvudkontoret
befintlig kassa af lagligen i riket gällande guldmynt
uppgår till femton procent af grundfonden;
d) allt vid hufvudkontoret befintligt, banken tillhörigt
guld, som i värde öfverstiger femton procent
af grundfonden och utgöres af lagligen i riket gällande
guldmynt, så ock i sillmäiit förynr nedsätt omyntadt
guld samt utländskt guldmynt efter i Riksbanken
gällande beräkningsgrunder.
Mom. 2. Finnes vid någon bank den sedelutgifningsrätt,
som densamma tillkommer, vara öfverskriden, skall
banken för hvarje dag sådant förhållande eger rum till
statsverket erlägga ett belopp af Ett tusen kronor. Varder
det anmärkta förhållandet ej rättadt inom tio dagar
eller inträffar det vid samma bank oftare, ankomme på
Kongl. Maj:t att återkalla det banken lemnade tillstånd
att egna banksedlar utgifva.
att § 27 måtte erhålla följande lydelse:
Mom. 1. De af bankbolag utgifna banksedlar skola
utställas till innehafvaren att utan ränta vid anfordran
inlösas, och underskrifvas af minst två bland styrelsens
35
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
ledamöter samt en bankens tjensteman, som dertill af
styrelsen förordnas.
Banksedlar få lyda endast å tio, femtio, etthundra
och ett tusen kronor samt tills vidare, och intill dess
Kongl. Maj:t annorlunda förordnar, jemväl å fem kronor ;
dock skall, om Riksbankens minsta sedelvalör kommer att
bestämmas högre än tio kronor, enskild banks minsta sedelvalör
likaledes höjas.
Mom. 2. De skola till storlek och form vara så
beskaffade, att papperet till dem å 5 och 10 kronor
är 4,5 tum i längd och 2,5 tum i bredd, till dem å 50
och 100 kronor 5 tum i längd och 4,5 tum i bredd,
samt till dem å 500 och 1,000 kronor 7.5 tum i längd
och 4,5 tum i bredd, allt efter Kongl. Stadgan om mått
och vigt den 10 November 1865.
Mom. 3. Banksedlar må tillverkas af ofärgadt
papper, dock icke till likhet med Riksbankens sedlar.
Om tryckning eller gravering ankomme på bolaget att
bestämma; dock bör banksedels valör alltid vara tydligen
utmärkt.
Mom. 4. 1 sedlarne skall bankens skyldighet att vid
hufvudkontoret med lagligen i riket gällande guldmynt
inlösa desamma, vara tydligt angifven.
att § 28 godkännes enligt Utskottets förslag;
att § 30 godkännes enligt Utskottets förslag;
att § 31 godkännes enligt Utskottets förslag;
att § 35 godkännes enligt Utskottets förslag;
I denna reservation hafva Herrar G. Hceggström
och G. Jonsson instämt, den förre med anmälan, att
han icke deltagit i behandlingen af § 26.
af Herr Philipsson, med hvilken Herr J. Ekman instämt.
Då jag icke kunnat biträda Utskottets åsigter beträffande dels grunderna
för den sedelutgifningsrätt, hvilken bör tillkomma de enskilda
bankerna, och dels det sätt, hvarpå de böra verkställa inlösning af sina
kreditsedlar, så finner jag mig föranlåten härmed afgifva reservation emot
den ifrågasatta lydelsen af 26:te och 28:de §§ uti det af Utskottet framlagda
förslag.
Vidkommande först sedelutgifningsrätten, så anser jag den af Utskottet
föreslagna utsträckning af grunden för densamma jemväl till bankens
fordringar väl kunna godkännas, dock icke till mera än femtio pro
-
36
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
cent af de i allmänt förvar insatta grundfondsliypoteken, så att begagnandet
åt ifrågavarande rätt till ett belopp, motsvarande femtio procent af
grundfonden först intrader, då hypoteken uppgå till hela grundföndsbeloppet.
Det ad Utskottet för tillämpning af nu oinförmälda grund för sedelu
gifmngsrätten uppställda vilkor, att bankens vid hufvudkontoret befintliga
kassa uti inom riket gångbart guldmynt skall uppgå till tio procent
åt grundfonden, har jag så mycket mindre funnit mig böra tillstyrka,
som denna bestämmelse lätteligen skulle kunna hos bankstyrelserna framkalla
den åsigt att riksmyntskassan i allmänhet icke behöfde öfverstiga
nämnda procentbelopp, och följaktligen uppmuntra bankerna att hålla
lägre nksmyntskassa, än som för deras normala förvaltning torde vara
önskvärd. Uteslutandet af stadgandet deremot kan, i min tanke, icke
leda till någon olägenhet, enär hvarje solid bankstyrelse torde inse nödvändigheten
deraf att riksmyntskassan ständigt står i ett väsendtligen
högre procentförhållande till grundfonden, än det af Utskottet föreslagna.
sammanhang med den sålunda medgifna nya grund för sedelutgifningsratten,
anser jag emellertid bankernas rätt att utgifva sedlar till belopp,
som motsvara deras inneliggande riksmyntskassor, helt och hållet böra
upphora helst denna rätt, enligt min uppfattning, derefter icke kan för
svaras från hvarken soliditetens eller kontrollens synpunkt. Om sedelutgifmngsrätten
vore begränsad till ett belopp, som motsvarade den innelggande
riksmyntskassan, då vore visserligen kassan den bästa och säkraste
valutan för sedelemissionen; men, sådant förhållandet nu är för
handen, att nemligen en bank eger utgifva kreditsedlar emot räntebärande
underlag, maste den inneliggande myntkassan betraktas såsom en tillgång,
nära nog uteslutande afsedd att sätta banken i tillfälle att ständigt kunna
vid anfordran verkställa inlösning af sina sedlar. Att på denna valuta
grunda en ytterligare sedelutgifningsrätt, synes derföre icke vara med
myntkassans ändamål öfverensstämmande; hvaremot det ju alltid står
bankstyrelse öppet att, då kassan öfverskjuter det för inlösningens beönga
upprätthållande erforderliga belopp, omedelbart använda öfverskottet
i bankrörelsen.
i Hvad härefter beträffar sättet för inlösningen af banksedlarne, så
bär Merr Chefen för Finans-Departementet, uti sitt anförande till det vid
ivongl. Maj:ts nadiga proposition fogade statsråds-protokoll, anfört så öfvertygande
skal för bibehållande åt de enskilda bankerna af deras nu
medgifna rättighet att verkställa inlösningen med i riket lagligen gällande
mynt eller Riksbankens sedlar, att jag anser öfverflödigt inlåta mig
nti en vidare motivering af min åsigt derom, att en förändring uti nu
gällande lags föreskrift i förevarande afseende icke bör äfventyras
Sammansatta Banko-'' och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2. 37
På grund af hvad jag nu i största korthet haft äran anföra får
jag vördsammast hemställa, det Riksdagen för sin del måtte besluta,
att 26:te och 28:de §§ i Kongl. Kungörelsen den 20
Maj 1864, angående enskilda banker med rått att utgifva
egna banksedlar, skola erhålla följande lydelse:
§ 26.
Mom. 1. Bankbolag, som till utgifvande af egna
banksedlar är berättigadt, må ej utlemna eller i allmänna
rörelsen utelöpande hålla större belopp, än som
sammanlagdt i värde motsvaras af:
a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek;
b) bankens reservfond, för så vidt den utgöres af
så beskaffade säkerheter, som äro med grundfondshypotek
jemförliga och blifvit i allmänt förvar nedsatta;
c) bankens fordringar till högst femtio procent af
de i allmänt förvar nedsatta grundfondshypoteken;
d) allt vid hufvudkontoret befintligt, banken tillhörigt
omyntadt guld samt utländskt guldmynt efter
i Riksbanken gällande beräkningsgrunder.
Mom. 2. Finnes vid någon bank den sedelutgifningsrätt,
som densamma tillkommer, vara öfverskriden,
skall, der förhållandet ej inom fem dagar blifvit rättadt,
banken för hvarje dag sådant förhållande eger
rum till statsverket erlägga ett belopp af ett tusen
kronor.'' Inträffar ett sådant öfverskridande af sedelutgifningsrätten
oftare, ankomme på Kongl. Maj:t att
återkalla det banken lemnade tillstånd att egna banksedlar
utgifva.
§ 28.
Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens
hufvudkontor till invexling företes, inlösas med lagligen
i riket gällande mynt eller Riksbankens sedlar.
Vägras inlösen, vare banksedelinnehafvaren berättigad
att, jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter sex för hundrade
om året, från den dag inlösen blifvit vägrad,
intill dess betalning kan erhållas.
af Herr O. Månsson: »Då Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet
började behandlingen af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen,
Bih. till Likså. Prot. 1874. 6 Sami. 2 Afd. 2 Saft. 6
38
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
angående förändrad lagstiftning för enskilda sedelutgifvande banker, företogs
först till afgörande § 28 om bankernas inlösningsskyldighet af sina
utelöpande sedlar, och dernäst § 27 om sedelvalörerna. Mot beslutet i
förstnämnde paragraf, att banksedel vid hufvudkontoret skulle inlösas med
lagligen i riket gällande guldmynt, hade jag då ingen anmärkning, utan
röstade med majoriteten, med uttalad förutsättning att § 27 senare delen
af mom. 1 skulle få följande lydelse: Banksedlar få endast lyda å femtio,
etthundra, femhundra, och ett tusen kronor. Följden efter en längre
öfverläggning blef motsatsen, och enligt Utskottets förslag blefvo de enskilda
bankerna äfven hädanefter berättigade att få utgifva fem, och tio
kronor sedlar, jemte en sedelvalör, som sjelfva Riksbanken icke för närvarande
är berättigad utgifva. Således är jag i dessa delar lindrigast
sagdt mindre belåten med Utskottets förslag; och då jemväl betänkandet,
som föreligger, tillerkänner bankbolag rätt att utelöpande hålla en icke
obetydligt större sedelmassa på grund af motsvarande säkerheter än förr,
och den säkra kontrollen mot missbruk äfven af detta och allt i hufvudsak
lemnats å sido, så är det som jag för min del anser hufvudriktningen
icke vara den rätta; och måhända hela förslaget denna gång helst
bör falla, för, att en annan gång upptagas före sista riksdagstiden, att
då med någon tid och lugn kunna behandlas så väl af Utskott som Riksdagen
i sin helhet.
af Herr JElfstedt, som instämmer med Herr Grefve Sparre i hvad
angår §§ 13 och 30.
Herr Wijkander anmäler, att han icke i justeringen af detta betänkande
deltagit.
Stockholm, Associations-Boktryekeriet, 1874.