Banko- Utskottets Betänkande N:o 14.

1

M:o 14.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 Maj 1874, kl. 1 e. m.

Betänkande, med yttrande i anledning af Herr A. 0. Wallenbergs
motion i''fråga om bestämmelserna rörande Riksbankens
sedelutgifning samt med förslag till ändringar i l:sta
och 2:dra afdelning änne af Bankoreglementet.

Den omarbetning, för hvilken bankoreglementet under flera riksdagar
varit föremål, och särskildt de afdelningar deraf, hvilka innehålla
dels allmänna föreskrifter, dels föreskrifter angående riksbankens rörelse,
hafva icke kunnat undanrödja behofvet af ytterligare ändringar vid denna
riksdag; så mycket mindre, som vissa stadganden, hvilka stå i sammanhang
med det införda nya myntsystemet, nu måste efter de genom detta
inträdda nya förhållanden lämpas, samt för öfrigt äfven i några andra afseenden
förändrade förhållanden inträffat, de der påkalla ändringar i reglementet.

Att Utskottets yttranden och förslag rörande de ifrågavarande delarne
af reglementet icke förrän nu blifvit Riksdagen förelagda, har berott
derpå, att vissa ämnen ansetts erfordra en förberedande behandling,
hvilken icke tidigare medhunnits.

Vid sistlidne riksdag beslöts angående riksbankens reservfond en
förändrad bestämmelse, hvilken innehålles i reglementets § 4.

Beloppet af denna fond sattes då till 3,523,861 riksdaler 66 öre,
men blifver hädanefter, till följd af nu församlade Riksdags beslut, 5 millioner
kronor, hvilken sistnämnda summa bör införas i § 4, som innehåller
bestämmelserna angående reservfonden.

Bih. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afä. 13 Häft.

1

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

Andra punkten i denna paragraf innehåller, att »åtminstone så
stort belopp af bankens tillgångar, som motsvarar reservfonden, skall användas
till inköp af goda utländska statspapper.» Det är naturligt, att
ändamålet med dessa statspapper bör, utom fruktbargörandet af denna
del utaf bankens kapital, vara att kunna använda dem i fall af behof att
vidtaga särskilda åtgärder för förstärkande af den metalliska kassan äfven
medelst deras försäljning, om så behöfves. Men som de nyss anförda ordalagen
kunna föranleda tvifvel, huruvida fullmäktige må vara berättigade
att afhända riksbanken densamma tillhöriga utländska statspapper vidare,
än att riksbanken ändock hade qvar en så stor behållning i dylika, att
den motsvarade reservfonden, har Utskottet ansett ordalagen i den nu
ifrågavarande delen af § 4 böra ändras.

Sedan Riksdagen, på derom af Herr A. Gumselius väckt förslag,
beslutat att i lagen för Rikets Ständers bank af den 1 Mars 1830 införa
den bestämmelse, som innehålles i tredje stycket af § 4, så torde
detta stycke kunna utur reglementet uteslutas.

Utskottet hemställer, i öfverensstämmelse med hvad nu är anfördt:

l:o.

att § 4 i reglementet må få följande
lydelse:

Riksbankens reservfond utgör/m
millioner kronor.

Uti goda utländska statspapper bör
riksbanken innehafva minst ett belopp,
som motsvarar reservfonden;
åliggande det fullmäktige att, i händelse
dylika statspapper någon gång
behöfva till metalliska kassans förstärkning
eller annat ändamål afyttras,
så att behållningen nedgår -under
hvad ofvan är bestämdt, så fort
sig göra låter ånyo uppbringa densamma
till det belopp, att den motsvarar
reservfonden.

Det kapitalöfverskott Riksbanken
utöfver grundfonden och reservfonden,
enligt senast uppgjorda bok -

Nuvarande lydelse:

Riksbankens reservfond utgöres
för närvarande af 3,523,861 riksdaler
66 öre.

Åtminstone så stort belopp af
bankens tillgångar, som motsvarar
reservfonden, skall användas till inköp
af goda utländska statspapper.

Skulle riksbanken göra större
förlust, än att den kan ersättas med
inkomsterna för året samt möjligen
befintliga, särskildt reserverade medel,
skall det, som ytterligare erfordras
till betäckande af sådan förlust,
tagas från reservfonden, som
icke i annat fall får förminskas.»

Det kapitalöfverskott, Riksbanken
utöfver grundfonden och re -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

3

slut, eger, utgör: »reserverade me- servfonden, enligt sednast uppgjorda
del till framtida förfogande.» bokslut, eger, utgör: »reserverade

medel till framtida förfogande.c

I ett till Utskottet afgifvet yttrande hafva fullmäktige, med uttalande
af den åsigt att, då det svenska silfvermynt, som är prägladt enligt
1855 års myntordning, är användbart för inlösen af utelöpande riksbankssedlar,
detsamma, äfvensom äldre fullhänga silfvermynt, bör bokföras
efter en krona för riksdalern riksmynt, i afseende på det efter 1873
års myntlag präglade skiljemynt af silfver anfört, att, såvidt det blifvit
af riksbanken efter prägelvärdet betaldt, detsamma ock borde bland
riksbankens tillgångar bokföras till samma värde, men att, då detta mynt
icke innehåller silfver motsvarande prägelvärdet, det i fråga om sedelutgifningsrätten
icke kunde eller borde till fulla prägelvärdet upptagas.
Enär silfvervärdet, är beräknadt för olika valörer till 94, 92 eller 90 procent
af prägelvärdet, hafva fullmäktige ansett lämpligast, om silfverskiljemyntet
i afseende på sedelutgifningsrätten beräknades såsom metallisk
tillgång, motsvarande nio tiondedelar eller nitio procent af prägelvärdet.

Godkännande dessa åsigter, hemställer Utskottet, i öfverensstämmelse
med hvad fullmäktige föreslagit,

2:o.

att § 5 i bankoreglementet må
få denna lydelse:

Såsom metallisk kassa anses och
beräknas allt riksbanken tillhörigt,
inom landet befintligt svenskt och
utländskt guld- och silfvermynt samt
omyntadt guld och silfver, dock att
härvid det efter lagen om rikets mynt
af den 30 Maj 1873 präglade silfvermynt
icke beräknas till högre värde
än nitio procent af prägelvärdet.

Nuvarande lydelse:

Såsom metallisk kassa anses och
beräknas allt riksbanken tillhörigt,
inom landet befintligt svenskt och
utländskt silfver- och guldmynt samt
omyntadt silfver och guld.

I nyss afgifna förslag till § 5 hafva orden »silfver och guld» omflyttats
till »guld och silfver». Sistnämnda uttryck begagnas öfverallt, der
de båda anförda orden förekomma tillsammans; men då särskild framställning
för hvarje sådant fall icke torde vara behöflig, hemställer Utskottet,

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

3:o.

att öfverallt, der i nuvarande reglemente orden »silfver
och guld» förekomma tillsammans, de må få utbytas
mot »guld och silfver».

Uti den af Herr A. O. Wallenberg i Första Kammaren väckta motion,
N:o 11, om antagande af förändrade bestämmelser för riksbankens
sedelutgifningsrätt, har föreslagits, att silfver, i afseende på sedelutgifningsrätten,
icke skulle få beräknas för mer än fem millioner kronor.
Skälet till den sålunda ifrågasatta inskränkningen, i hvad angår silfver,
ligger naturligtvis deruti att, då guld numera är grunden för landets
mynt, riksbankens metalliska fond bör bestå hufvudsakligast af denna
metall; och den inskränkning, motionärens nu ifrågavarande förslag innefattar
beträffande silfver, är likartad med den tillförene befintliga, men
utur de senare årens reglementen uteslutna föreskriften, att riksbankens
metalliska kassa fick endast till en mindre del bestå af guld — då silfret
var den metall, hvarpå myntet var grundad!,.

Emellertid torde den ifrågasatta inskränkningen icke vare behöflig,
enär det väl lärer kunna med full säkerhet antagas, att fullmäktige, då
inköp af silfver numera i hvarje fall beror på deras afgörande, icke skola
belasta riksbanken med ett onödigt stort förråd af denna metall; och i
allt fall skulle en dylik inskränkning, som den föreslagna, dels vara för
tidig, då ännu hufvudsakligen sedlar, lydande på inlösen med silfver, äro
utelöpande, dels för närvarande knappast kunna tillämpas utan stor olägenhet,
då riksbankens metalliska kassa ännu består till eu betydlig del
af silfver, som före myntförändringens genomförande förefanns och ännu
icke kunnat förvttras.

Vid sistlidne riksdag var, såsom Banko-Utskottets då afiåtna betänkande
N:o 15 gifver vid handen, frågan om grunderna för riksbankens
sedelutgifningsrätt föremål för en utredning, för hvilken Utskottet
ansåg sig böra lemna Riksdagen en redogörelse, som innehålles i nyss nämnda
betänkande, ehuru Utskottet fann denna fråga böra anstå intilldess verkningarne
på cirkulationsmedlet af de då fattade besluten rörande landets
mynt hunnit lemna en praktisk vägledning till bedömande, huruvida möjligen
några, och hvilka ändringar af närvarande bestämmelser i ämnet
kunde finnas ändamålsenliga.

Nu har denna fråga ånyo blifvit bragt å bane genom Herr Wallenbergs
ofvan berörda motion, deri föreslås sedelutgifningsrättens bestämmande
sålunda:

a) riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt
guldmynt samt omyntadt guld;

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14. 5

b) riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och utländskt
silfvermynt samt omyntadt silfver till ett sammanlagdt värde af högst
fem millioner kronor;

c) riksbankens hos banker eller bankirer å utrikes ort innestående
medel;

d) riksbanken tillhöriga räntebärande obligationer eller fonder, lydande
å utländskt mynt och af den beskaffenhet, att de noteras på en
eller derå af Europas större fondbörser, till ett sammanlagdt värde af
högst tio millioner kronor;

e) riksbanken tillhöriga vexlar å utländskt mynt, betalbara å utrikes
ort senast inom tre månader.

I sammanhang hvarmed motionären hemställt, att till bankofullmäktige
måtte öfverlemnas att bestämma tidpunkten för tillämpningen af
dessa grunder, dock så, att de senast träda i kraft inom innevarande års
utgång; samt föreslagit att en ny paragraf måtte intagas i reglementet af
innehåll att, om banksedelutgifningsrätten emot förväntan blifvit öfverskriden,
rättelse skall följa senast inom en månad.

1 en fråga af den vigt och omfattning, som denna, har Utskottet
ansett nödigt att inhemta yttrande af bankofullmäktige, hvilkas utlåtande
till Utskottet inkommit den 28 sistlidne April.

I detta utlåtande hafva fullmäktige till eu början till vederläggning
upptagit åtskilliga punkter af den historiska redogörelse, motionären lemnat
rörande de sedan år 1830 vidtagna ändringar uti stadgandena angående
riksbankens sedelutgifningsrätt, samt derefter yttrat sig öfver motionärens
förslag till grunder för sedelutgifningen.

Härutinnan hafva fullmäktige först, med anledning af motionärens
yttrande, att den i reglementet medgifna sedelutgifningsrätt å 30 millioner
riksdaler utöfver vissa i reglementet angifna valutor hvilade pa riksbankens
allmänna kredit, åberopat ett uti sistlidne Riksdags Banko-Utskotts
utlåtande N:o 15 å sidan 23 infördt sammandrag af riksbankens såsom
vederlag för dess metalliskt obetäckta sedlar innehafvande tillgångar, enligt
hvilket riksbanken innehade valutor för mera än dubbla beloppet
icke blott af de metalliskt obetäckta sedlarne, utan af den metalliskt
obetäckta delen af sedelstocken, d. v. s. då postvexlar, depositions- och
upp- och afskrifningsmedel räknas som sedlar.

Vid sådant förhållande bestode den väsendtliga och vigtiga skilnaden
mellan nuvarande sedelutgifningsgrunder och de af motionären
föreslagna deruti, att då, enligt de förra, vissa riksbankens vid anfordran
förfallande förbindelser, hvilka följaktligen kunde när som helst emot
riksbanken göras gällande med verkan att antingen minska dess metalliska

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

tillgångar eller öka beloppet af utelöpande sedlar, beräknades såsom
sedlar, skulle deremot, enligt motionärens förslag, endast verkligen utelöpande
sedlar tagas i beräkning. Detta vore dock, under de förhållanden,
hvari riksbanken arbetar, icke den säkrare och tryggare metoden.

En annan eftertänklig sida af motionärens förslag vore, att alla
sådana riksbankens tillgångar, hvilka vid tillfälliga behof kunna lättast
användas till ökande af riksbankens sedelutgifningsrätt eller till förekommande
af minskning deruti, af motionären tagits i anspråk för det
dagliga behofvet, utan att någon del af dessa tillgångar blifvit lemnad
till bankstyrelsens begagnande för att, vid behof, kunna bereda särkilda
tillgångar för sedelutgifning. En gifven följd, om motionärens grunder
antoges, och således hvarken depositions- eller upp- och afskrifningsmedel
eller outtagna kassakreditivbelopp toges i beräkning i afseende på sedelutgifningsrätten,
medan både utländska vexlar och obligationer i utländskt
mynt räknades såsom sedelutgifningsvalutor för att åstadkomma en sedelutgifningsrätt
betydligt understigande den nuvarande, blefve, att riksbanken
af sin sålunda nedsatta sedelutgifningsrätt nödgades hålla en ej
ringa del obegagnad för att kunna möta opåräknade uttag å nämnda
rörelsegrenar. Den 31 December 1873 skulle, efter motionärens uppgift,
riksbanken, efter de af honom föreslagna grunder, haft 5,605,000 kronor
obegagnad sedelutgifningsrätt, under det den efter nuvarande grunder
hade endast 3,733,000 kronor. Sedelutgifningsrätten skulle således efter
motionärens grunder varit nära 1,900,000 kronor högre än efter nu gällande.
Men vid en riktig jemförelse visade sig förhållandena sådana att,
enligt nuvarande grunder, riksbanken den 31 December 1873 hade en
sedelutgifningsrätt af 70,905,514 kronor, enligt motionärens, en sedelutgifningsrätt
af 50,380,000 kronor. Enligt nu gällande grunder kunde
riksbankens styrelse medelst begagnande af sedelutgifningsrätten fullgöra
alla riksbankens förbindelser enligt depositions- samt upp- och afskrifningsräkningarne
samt hade till sin disposition utländska vexlarne för att
bereda tillgång för ökade kreditivuttag eller eljest för tillfälliga behof,
hvarjemte riksbankens tillgång på utländska statspapper kunde anvisas
för samma ändamål. Enligt motionärens grunder skulle riksbanken haft
att af ett med mer än 20 millioner nedsatt sedelutgifningsbelopp än
ytterligare lemna obegagnadt hvad som kunde erfordras för att möta
uttag från depositions- och upp- och afskrifningsräkningarne, hvilkas belopp
motionären sjelf uppgåfve hafva på föga mer än ett. år fluktuerat
omkring 10 millioner, och från kreditivräkningarne, hvilkas outtagna belopp
nämnda dag öfversteg åtta millioner. Att en högst väsendtlig inskränkning,
att ej säga strypning, af Riksbankens verksamhet skulle blifva

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

följden af de förändringar motionären föreslagit, framginge sålunda vid
granskning af de faktiska förhållandena.

Beträffande den emot nu stadgade sedelutgifningsgrurider framställda
anmärkning, att stadgandet att beräkna statens samt allmänna
verks och inrättningars vid anfordran förfallande fordringar såsom sedlar
skulle förutsätta, att alla dessa fordringsegare, staten inbegripen, vid eu
gifven tidpunkt skulle uttaga sina fordringar, erinrade fullmäktige, att
det ej vore nödvändigt att förutsätta, det alla medel på depositions- och
upp- och afskrifningsräkningarne skola på en gång uttagas, derför att man
så ordnade riksbankens ställning, att om ett dylikt, visst ej otänkbart
förhållande oväntadt skulle inträffa, riksbanken städse hade utväg att
fullgöra sina förbindelser. Att dessa i allt fall vore af beskaffenhet att
kunna medföra känbara rubbningar i riksbankens liqvider hade, på sätt
nyss nämnts, motionären sjelf vitsordat, då han ornförmält att behållningarne
på depositions- samt upp- och afskrifningsräkningarne under föga
mer än ett år fluktuerat emellan tio och tjugu millioner riksdaler.

Under åberopande i öfrigt af hvad vid sistförlidne riksdag i frågan
anfördes, afstyrkte fullmäktige i allo motionärens förslag till bestämmelser
angående sedelutgifningsgrunderna, likasom fullmäktige äfven förklarade
sig sakna skäl att tillstyrka det stadgande, som ifrågasatts för den
händelse sedelutgifningsrätten blifvit öfverskriden.

Om emellertid det finge anses för en erkänd sak, att några genomgripande
förändringar ej tillsvidare borde företagas i fråga om sedelutgifningsrätten,
borde dock hinder ej möta att vidtaga sådana mindre
jemkningar, som af nyinträdda förhållanden påkallades. I sådant afseende
förekomme, att, sedan upp- och afskrifningsmedlen år 1872 intogos i
sedelstocken, desamma, genom de betydliga belopp enskilda bankerna å
sina räkningar hållit insatta, vuxit vida utöfver hvad som beräknades då
förändringen vidtogs. Om derföre, i enlighet med hvad fullmäktige i
fråga om reglementsföreskrifterna rörande depositions- samt upp- och afskrifningsrörelsen
förordade, de enskilda bankernas medel icke vidare
emottoges på upp- och afskrifningsräkniug, syntes de på dessa räkningar
innestående medel kunna från sedelstocksberäkningen uteslutas och sålunda
riksbankens förmåga att, med i öfrigt oförändrade sedelutgifningsgrunder,
tillmötesgå rörelsens behof i någon mån ökas. Då emellertid
härvid ej blott riksbankens betydliga kassakreditivrörelse, utan äfven uppoch
afskrifningsrörelsen komrne att vid hastigt ökade uttag inverka på
sedelutgifningsrätten, samt, efter fullmäktiges mening, riksbankens förhållanden
borde, så vidt ske kunde, ordnas så, att, vid tillfälligt ökade
penningebehof för den allmänna rörelsen, riksbanken vore i tillfälle att,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

8

derest omständigheterna gjorde sådant önskvärdt, kunna öka sin lånerörelse,
vore det ej blott nyttigt, utan nödvändigt, att riksbankens styrelse
hade till sin disposition reserver, hvilka kunde vid behof användas
till upprätthållande eller tillfälligt ökande af riksbankens verksamhet. En
sådan reserv vore vexlarne på utländskt mynt, hvilken visat sig vara i
denna egenskap af synnerlig nytta, en annan, i afseende på hvilken fullmäktige
för närvarande ej hade full frihet att använda den, vore riksbankens
tillgångar på utländska statspapper. 1 detta senare afseende antogo
fullmäktige dock, att Riksdagen skulle sätta fullmäktige i tillfälle att
använda båda de nyssnämnda slagen af tillgångar såsom reserver för
upprätthållande och ökande af riksbankens sedelutgifningsrätt, då sådant
i den allmänna rörelsens intresse erfordrades; och i fall så skedde samt
hvad fullmäktige föreslagit rörande ändringar i §§ 20, 23 och 24 af nuvarande
bankoreglemente vunne bifall, hemställde fullmäktige om en sådan
ändring af § 6 mom. 2 b), att upp- och afskrifningsmedlen uteslötos
ur sedelstocksberäkningen.

I anledning af fullmäktiges ofvan återgifna yttrande i fråga om
den olika ställning riksbanken skulle komma att i afseende på sedelutgifningsrätten
få, i fall motionärens förslag antoges, emot hvad nu är
förhållandet, anser Utskottet sig böra fästa uppmärksamheten på följande.

Enligt motionärens förslag skulle, om förhållandet den 31 sistlidne
December lägges till grund för beräkningen, och alla af banken inköpta,
ej förfallna vexlar, äfven med längre löpningstid än 3 månader, inberäknas,
sedelutgifningsrätten nämnda dag utgjorts af:

guld ........................................................................................

behållningar hos utländska banker och bankirer........

silfver.........................................................................................

obligationer..............................................................................

vexlar, betalbara på utrikes ort.....................................

Då till den s. k. sedelstocken skulle räknas endast

utelöpande sedlar .......................................................

så skulle den obegagnade sedelutgifningsrätten visserligen
hafva utgjort ...................................................

hvaremot densamma enligt nu gällande bestämmelser,
efter hvad den tryckta uppgiften för den 31
December utvisar, utgjorde endast .....................

R:dr 14,915,800: 50.
» 11,552,742: 39.

» 5,000,000: —

» 10,000,000: —
» 8,779,405: 72.

R:dr 50,247,948: 61.

» 44,725,616: 71.

R:dr 5,522,331: 90

» 3,733,151: 54.

Förhållandet

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

y

Förhållandet skulle alltså varit skenbart bättre, enligt motionärens
sedelutgifningsgrunder; men härvid är följande att taga i betraktande:

»Sedelstocken» bestod nämnda dag af

1) utelöpande sedlar ............................................................. tf:dr 44,725,616: 71.

2) på depositionsräkning innestående, vid anfordran

förfallande medel ...................................................... » 9,178,207: 62.

3) på upp- och afskrifning innestående medel ............ » 11,981,718: 67.

4) utelöpande postvexlar ................................................... » 1,286,820: 07.

R:dr 67,172,363: 07^

Men utaf dessa, till sedelstocken hörande summor äro de med 2,
3 och 4 betecknade i sjelfva verket allenast skulder, för hvilka sedlar
utgå först när desamma af fordringsegaren kräfvas. Till betalning af
dessa skulder kan riksbanken, i följd deraf att desamma redan äro i
sedelstocken inräknade, eller, som är detsamma, redan på förhand afdragna
från sedelutgifningsrätten, använda sina sedlar, utan att den obegagnade
sedelutgifningsrätten deraf beröres.

Enligt motionärens förslag åter, skulle den obegagnade sedelutgifningsrätten
minskas med hvarje belopp, som utginge till betalning för
någon af ofvannämnde slags skulder.

Då härtill kommer, att innehafvande obligationer och ej förfallna
utländska vexlar, hvilka nu kunna tjena såsom reserv, då redan vore
tagna i anspråk för en sedelutgifning, som dock ej finge öfverskrida i
rundt tal 50 millioner, så blifver det tydligt huru mycket inskränktare
riksbankens förmåga blefve, om motionärens förslag antoges.

De åsigter, fullmäktige uttalat i afseende på föreskrifterna rörande
riksbankens sedelutgifningsrätt, delas af Utskottet. Särskildt anser Utskottet
vexlar å utländskt mynt böra betraktas, icke såsom grund för
sedelutgifning, utan såsom reserv för den händelse att antingen metalliska
kassan behöfver förstärkas eller medel till utsträckning vid någon viss
tidpunkt af utlåningen behöfva anskaffas. Derjemte finner Utskottet ett
skäl att nu icke gorå någon större ändring i grunderna för riksbankens
sedelutgifning uti den omständigheten, att nya föreskrifter rörande enskilda
bankernas sedelutgifning äro i fråga, hvilka föreskrifters verkningar
icke torde kunna på förhand med tillräcklig säkerhet beräknas; och då
Utskottet dels, i fråga om § 4 i reglementet, föreslagit en sådan ändring, att
tvifvel icke vidare kan uppstå om fullmäktiges rättighet att vid behof
använda riksbanken tillhöriga utländska statspapper, dels nedan i hufvudsak
tillstyrker hvad fullmäktige föreslagit beträffande §§ 20, 23 och
Bih. till liikså. Prof. 1874. 6 Samt.. 1 Afcl. 13 Häft. 3

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

24; så får Utskottet, som alltså finner nuvarande § 6 i reglementet icke
böra för närvarande undergå någon annan förändring, än i den del, som
rörer upp- och afskrifningsmedlens inräknande i sedelstocken, och
som anser Herr Wallenbergs motion icke böra bifallas i annat afseende,
än för så vidt densamma afser nyssnämnda del, nu hemställa:

4:o.

att reglementets § 6 må erhålla
följande lydelse:

Mom. 1. Riksbanken eger att
under de vilkor och inom de gränser,
som nedan bestämmas, utgifva
sedlar, hvilka, jemlikt 72 § Regeringsformen,
för mynt i riket må
erkännas.

Mom. 2. Såsom riksbankens sedelstock
anses och beräknas:

a) utelöpande sedlar;

b) på depositionsräkningar innestående
medel, hvilka skola vid anfordran
tillhandahållas;

c) beloppet af utelöpande postvexlar.

Mom. 3. Sedelstocken, sålunda
beräknad, får aldrig uppgå till
mera än högst tretio millioner kronor
utöfver sammanlagda beloppet
af följande riksbankens tillgångar,
nemligen;

a) metalliska kassan enligt nästföregående
§;

b) på utrikes ort nedsatt eller
under transport derifrån varande
guld och silfver i myntad eller
omyntad form; och

c) andra hos bankinrättningar
eller handelshus å utrikes ort innestående
medel.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Riksbanken eger att
under de vilkor och inom de gränser,
som nedan bestämmas, utgifva
sedlar, hvilka, jemlikt 72 § Regeringsformen,
för mynt i riket må
erkännas.

Mom. 2. Såsom riksbankens sedelstock
anses och beräknas:

a) utelöpande sedlar;

b) på depositions- samt uppoch
afskrifnings-räkningar innestående
medel, hvilka skola vid anfordran
tillhandahållas:

c) beloppet af utelöpande postvexlar.

Mom. 3. Sedelstocken, sålunda
beräknad, får aldrig uppgå till mera
än högst tretio millioner riksdaler
utöfver sammanlagda beloppet af
följande riksbankens tillgångar, nemligen
:

a) metalliska kassan enligt nästföregående
§;

b) på utrikes ort nedsatt eller
under transport derifrån varande
silfver och guld i myntad eller
omyntad form; och

c) andra hos bankinrättningar
eller handelshus å utrikes ort innestående
medel.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

11

Sjunde paragrafen i reglementet innehåller bestämmelserna angående
de grunder, enligt hvilka nyare och äldre sedlar skola inlösas. Här
bör fördenskull införas hvad som i detta afseende rörer de nya sedlarne å
guldmynt, och Utskottet hemställer fördenskull:

5:o.

att § 7 i reglementet må få följande
lydelse:

Riksbanken år ovilkorligen skyldig
att, när så påfordras, inlösa sina
sedlar efter den grund Konung och
Riksdag fastställt, hvadan sedlar å
kronor och riksdaler riksmynt inlösas
efter deras lydelse, sedlar å specie
eller banko efter den grund,
att eu riksdaler specie eller banko
gäller lika med en riksdaler femtio
öre riksmynt, samt sedlar å 14 och
10 skillingar uti koppar efter enahanda
grund, som för inlösen af
sedlar, lydande å banko.

(Se lagen för Rikets Ständers
bank af den 1 Mars 1830, Kongl.
Majts nådiga förordning om rikets
mynt af den 3 Februari 1855 samt
lagarne om rikets mynt och om öfvergången
till det nya myntsystemet
af den 30 Maj 1873).

Nuvarande lydelse:

Riksbanken är ovilkorligen skyldig
att, när så påfordras, sina sedlar
med svenskt silfvermynt inlösa
efter den grund, Konung och Riksdag
fasställt, hvadan sedlar å riksdaler
riksmynt inlösas efter deras
lydelse, sedlar å specie eller banko
efter den grund, att en riksdaler
specie eller banko gäller lika med
en riksdaler femtio öre riksmynt,
samt sedlar å 14 och 10 skillingar
uti koppar efter enahanda grund,
som för inlösen af sedlar, lydande
å banko.

(Se lagen för Rikets Ständers bank
af den 1 Mars 1830 och Kongl.
Maj:ts nådiga förordning om rikets
mynt af den 3 Februari 1855.)

Den vid“förlidet års^riksdag under behandling varande frågan om
öfvergång till ett nytt myntsystem, grundadt på guld, föranledde att,
med detsamma förutvarande, i bankoreglementets 2:dra afdelning under
§§ 10, 11, 16 och 17 gifna bestämmelser rörande köp och försäljning af
guld och silfver m. m. bibehöllos oförändrade, vissa ötvergångsstadganden
bifogades, hvilka skulle träda i kraft för den händelse ett nytt myntsystem
blefve beslutadt och i mån som nytt mynt komme att åt rörelsen
tillhandahållas.

Sedan dess har genom den med Danmark under den 27|Maj 1873
afslutade konvention samt genom lagarne af den 30 Maj samma år om

12

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

rikets mynt samt om öfvergången till det nya myntsystemet, myntfrågan
bhfvit afgjord; och hafva förberedelserna för det nya myntets utgifvande
numera fortskridit så, att guldmynt å 10 och 20 kronor börjat från och
med den 16 Mars innevarande år i rörelsen utlemnas.

Förutsättningen för de vid förra riksdagen beslutade öfvergångsstadgjandena
har således redan i det hufvudsakliga inträdt; och i följd
deraf böra de förut varande nyss omförinälda reglementsbestämmelserna
rörande köp och försäljning af guld och silfver med mera undergå nödiga
ändringar.

Nuvarande §§ 10 och 11 innehålla bestämmelser om mottagande
eller köp samt utlemnande eller försäljning af in- och utländska myntslag,
hvilka icke hafva egenskapen att vara tvunget betalningsmedel, samt
af ornyntadt guld och silfver.

Andringarne i dessa §§ föranledas i första rummet af det förhållandet,
att guldet numera, i stället för silfret, blifvit grund för landets
myntsystem; och hafva dervid naturligtvis reglementsbestämmelserna
ställts i öfverenstämmelse med de nya myntlagarne, i de fall, der dessa
sistnämndas stadganden ligga till grund för reglementsföreskrifterna.

Mpm. 1 och 2 af nuvarande § 10 innehålla bestämmelser angående
mottagning af de enligt äldre författningar präglade svenska guldmynt,
nemligen caroliner och dukater, samt af utländska guld- och silfvermynt Motsvarande

stadganden äro nu införda i samma §:s mom. 1 och 3
jemte det i mom. 2 införts föreskrift i öfverensstämmelse med § 3 i lagen
om öfvergången till det nya myntsystemet, rörande mottagningen af hittills
varande svenska silfvermynt; och har samma rättighet, som förut,
bibehållits åt fullmäktige att beträffande utländska myntslag, hvilka icke
äro tvunget _ betalningsmedel, bestämma såväl huruvida de må för riksbankens
räkning mottagas, som till hvilket pris.

I mom. 4 af § 10 äro införda bestämmelser i fråga om köp, vare
sig direkt i riksbanken eller genom inlemnande hos myntverket för riksbankens
räkning af ornyntadt guld.

De hittills varande bestämmelser, hvilka svara mot nyssberörda
moment, finnas uti mom. 3, 4 och 5 af 10 § i 1873 års reglemente och
innehålla hufvudsakligen: att myntadt- silfver och guld kunnat aflemnas
till försäljning åt riksbanken såväl i hufvudkontoret och afdelningskontoren
som i myntverket; att allt ornyntadt silfver och guld, vid försäljning
till riksbanken skolat å myntverket profvas och värderas, samt att
fullmäktige egt, efter pröfning för hvarje fall, befria säljare af ornyntadt

Banko- Utskottets Betänkande N:o 14.

13

silfver och guld från myntskatt samt andra särskilda afdrag till myntverket.

Under den numera inträdda förutsättningen att guld komme att
blifva grund för landets myntsystem, infördes i det vid förra riksdagen
fastställda reglemente följande öfvergångsstadgande: »Så snart de vid

innevarande riksdag beslutade lagar om rikets mynt och om öfvergången
till det nya myntsystemet trädt i gällande kraft, skall, med upphäfvande
af hvad i § 10 mom. 3 är föreskrifvet derom, att fullmäktige ega bestämma
pris för guld i plants samt annat omyntadt guld, sådant guld,
när dylikt till Kongl. myntverket för riksbankens räkning, eller till något
af riksbankens afdelningskontor aflemnas, af riksbanken, enligt från
Kongl. myntverket, efter verkställd profning och värdering, aflemnadt bevis,
inlösas med guldets värde i svenskt mynt efter afdrag af myntskatt
och andra kostnader till myntverket; dock är riksbanken icke skyldig
att erlägga betalningen förr än guldet blifvit i myntad form från myntverket
till riksbanken aflemnadt; egande likväl fullmäktige att, efter särskild
pröfning för hvarje fall, när de finna sådant för riksbanken fördelaktigt,
ej mindre medgifva att betalningen tidigare erlägges, än äfven
befria säljaren från såväl myntskatt som särskilda kostnader till myntverket;
hvarförutan det tillkommer fullmäktige att i afseende på emottagande
af omyntadt guld vid afdelningskontoren och insändandet derifrån
meddela de särskilda föreskrifter, fullmäktige anse behöfliga».

Liksom det, så länge silfver var grund för landets myntsystem,
var naturligt att för omyntadt silfver erlades betalning efter silfrets värde
i mynt, så faller det af sig sjelft, att, sedan numera myntsystemet grundats
på guld, omyntadt guld, som för riksbankens räkning emottages,
skall betalas efter enahanda grund, eller värdet i mynt, äfvensom att,
då silfver numera befinner sig i samma ställning, som guldet tillförene,
nemligen att dess värdeförhållande till landets hufvudmynt kan vexla,
priset för inköp af sådant måste kunna, efter omständigheterna, vid olika
tidpunkter vara än högre än lägre.

Om dessa bestämmelser torde ingen meningsolikhet förefinnas; men
deremot förekomma i fråga om vilkoren vid inköp af omyntadt guld ett
par andra omständigheter, rörande hvilka meningarne kunna vara i viss
mån delade.

Förut, när silfver utgjorde myntgrund, var det regel, att riksbanken,
så fort bevis från myntverket företetts om silfrets profning och
värdering, erlade betalningen utan afvaktan på verkställande af utmyntningen,
äfven i de fall, då sådan var ämnad att ske strax efter silfrets
aflemnande, hvilket åter ingalunda var det vanligaste förhållandet, enär

14

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

silfverplantsarne merendels efter profningnn antingen återfördes till riksbanken
eller stannade hos myntverket intilldess behof af myntning
uppstod.

Beträffande . den vid förra riksdagen beslutade, nyss anförda bestämmelsen,
att riksbanken icke skulle vara skyldig erlägga betalningen,
förrän guldet blifvit i myntad form från myntverket till Riksbanken aflemnadt,
ehuru med rättighet för fullmäktige att, efter pröfning i hvarje
fall, medgifva betalningens erläggande tidigare, anförde Utskottet, att
ehuru ganska giltiga invändningar kunde framställas emot denna bestämmelse,
det gjorda förbehållet syntes vara berättigadt af hänsyn dertill
att, då riksbanken, i afseende på tillgången å mynt, vore beroende
af myntverket och, synnerligast till en början, svårighet kunde möta mot
erhållande af tillräckligt stort förråd, riksbanken skulle kunna blifva ur
stånd att med mynt i förskott liqvidera inlemnade guldpartier, om sådana
å betydliga belopp förekomme.

Nu har, vid innevarande riksdag, af Herr A. O. Wallenberg inom
Första Kammaren väckts motion, N:o 16, om införande i bankoreglementet
på lämpligt ställe af ett stadgande, så lydande: »Guld i plants,
som till Ivongl. myntverket härstädes för riksbankens räkning inlemnas’
skall, sedan det blifvit på säljarens bekostnad afprofvadt, af riksbanken
inköpas till ett pris af 2,480 kronor för en kilogram fint guld, med afdrag
af en qvart procent i myntningskostnader.»

I anledning dels af denna motion, dels af en inom Utskottet uttalad
åsigt, att riksbanken borde åtaga sig att i regeln alltid genast vid myntattests
företeende betala omyntadt guld, har Utskottet anmodat bankofullmäktige
att meddela utlåtande, huruvida hinder kunde förefinnas för
införande redan nu i reglementet af stadgande härom.

Det af fullmäktige afgifna utlåtandet är af följande lydelse: »Om
det ålägges riksbanken såsom en ovilkorlig skyldighet att, vid företeende
af myntattest öfver till Kongl. myntverket inlemnadt guld, samma attest
inlösa, så innebär detta detsamma som att ålägga ifiksbanken att städse
lemna myntadt guld för hvilket belopp omyntadt guld som helst, hvilket
kan till myntverket inlemnas. Det är nemligen klart, att, om än betalningen
i första hand verkställes med sedlar, dessa sedlar kunna användas
till utfordrande af guldmynt. Förslår nu ej riksbankens guldmyntsförråd
till uppfyllande af dylika, för riksbankens styrelse lätteligen opåräknade
påkänningar, eller medtages derigenom förrådet så att det, innan förstärkning
från myntverket erhålles, befinnes ej motsvara rörelsens vanliga
anspråk, utsättes ju riksbanken för tillämpning af § 2 i lagen om Rikets
btänders Bank den 1 Mars 1830. Det må visserligen vara sannolikt att

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

riksbanken, om myntverket blifver bragt i fullt ändamålsenligt skick
och dess verksamhet riktas på att utan omgång och svårigheter betjena
den allmänna rörelsen, kan i regeln inköpa allt det omyntade guld, som
erbjudes, utan att behöfva fördröja betalningen, till utmyntning försiggått,
men då ett sådant åliggande icke har omedelbart sammanhang med
fullgörandet af riksbankens privaträttsliga förbindelser, utan egentligen
skulle afse att befordra landets förseende med myntmetall, något som,
då riksbanken ej ensam drifver bankrörelse med sedelutgifningsrätt, icke
bör åligga Riksbanken ensam, lärer väl ock inlösningsskyldigheten för

riksbanken ej böra göras ovilkorlig.

Statsmakterna hafva redan genom lag stadgat, att myntverket skall
emottaga och gifva valuta för allt dit inlemnadt guld. Denna skyldighet
kan, så länge myntverkets verksamhet får fortfara och icke genom brand
eller annan” händelse afbrytes, af myntverket fullgöras; riksbanken åter
kan, sig sjelf lemnad, icke fullgöra den; det lärer väl då, som eljest,
vara rättast att skyldigheten lägges på den, som det tillkommer att fullgöra
den. Att nu riksbankens reqvisitioner på myntning flera gånger
lemnats åsido vid myntverket eller blifvit fördröjda, är väl kändt och har
på senaste tiden upprepats; riksbankens styrelse har ej ens förmått att,
emot myntverkets bestridande, förskaffa helgd åt Riksdagens föreskrift
att riksbankens guld och silfver skulle, sa fort ske kunde, till riksbanken
i myntad eller omyntad form återlemnas, utan fullmäktiges derom
för mer än halftannat år sedan hos Kongl. Maj:t gjorda framställning är
ännu obesvarad.»

»Riksdagen har ock i ett annat fall erkänt att riksbankens styrelse
icke kan bestämma öfver mynttillgången och derefter affattat sina föreskrifter,
då i § 16 af bankoreglementet det endast »så vidt ske kan»

blifvit ''fullmäktige ålagdt att vid hufvudkontoret ständigt hafva förråd
af hvarje valör af silfvermyntet. Och dock vore det väl för den allmänna
rörelsen vida vigtigare, att alla myntvalörer städse funnes att
tillgå, än om eller annan inlemnare af plantsguld får vänta på mynt,
tills utmyntning hunnit ske.»

»Då lagen om rikets mynt bestämmer utmyntmngskostnaden för
tiokronor till eu tredjedels procent och lagen tydligen stadgar, att inlemnaren
skall vidkännas myntningskostnaden, lärer det väl vara klart
att, om inlemnaren, genom riksbankens mellankomst, befrias från att
afvakta myntning, riksbanken ock bör kunna på inlemnarens bekostnad
förvandla guldet till den myntvalör, som, när myntning sker. kan vara
mest behöflig, och följaktligen afdrag ske för det högre myntningskostnadsbeloppet,
eu tredjedels procent, Skilnaden, en tolftedels procent, gör, efter

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

fem procent för år, ränta för sex dagar, och om man antager att riksbanken
för hälften af det sålunda mottagna guld kunde inbespara denna
skilnad, ställer sig medeltalsförhållandet så, att riksbanken erhölle tre
dagars ränta för det den beredde inlemnaren en vinst af kanske i allmänhet
dubbelt, så många veckors ränta.»

»När ett stadgande i den syftning, Utskottet, att döma af ordalagen
i dess protokoll, torde afse, lämpligen kan i bankoreglementet inflyta,
synes detta fullmäktige böra affattas i ungefär följande ordalag:

Myntverkets bevis öfver derstädes för riksbankens räkning
inlemnadt omyntadt guld skola, sedan inlemnaren
betalt profnings- och, när så fordras, nedsmältningsoch
reningskostnader, af riksbanken, så vidt sådant
utan olägenhet kan ske, inlösas efter guldets värde i
svenskt mynt efter afdrag af en tredjedels procent i
myntningskostnad.

Genom ett sådant stadgande vore åt inlemnare af små belopp städse
tillfälle beredt att af riksbanken erhålla mynt för inlemnadt guld och för
de större spekulanterne bereddes samma förmån, så ofta den utan olägenhet
för riksbanken kunde dem lemnas.»

■Tyvärr kunna emellertid fullmäktige ej för närvarande tillstyrka
att ens nyss angifna bestämmelse ingår i bankoreglementet, och detta
till följd af förhållanden vid myntverket, för hvilka fullmäktige nu gå
att redogöra.»

»Såsom närmare inhemtas af en i senaste revisionsberättelse omförmäld
skriftvexling emellan fullmäktige och myntverket, mottager detsamma
myntmetall endast på två sätt, nemligen till afprofning, i hvilket
fall inlemnaren betalar profningskostnader och återfår sin egendom, eller
»till utmyntning», i hvilket fall profningskostnad ej erlägges, men Myntverket
anser sig berättigadt till myntskatt, men icke skyldigt hvarken att
mynta eller utlemna godset. Efter dessa grunder kan ej ett inlemnande
för riksbankens räkning med skyldighet för inlemnaren att betala profnings-
och andra kostnader samt rätt för riksbanken att fritt bestämma
om sin egendom komma till stånd.»

»Derjemte har i en skrifvelse till fullmäktige öfverdirektören för
myntverket angifvit såsom en bland orsakerna till dröjsmålet med guldmyntningen,
att en del guldplantsar skulle befunnits innehålla ämnen,
hvika genom ytterligare rening borde undanrödjas, innan guldet kunde
obehindradt till myntning användas. Under hand har försports, att vederbörande
vid myntverket skulle vara betänkte på att fordra ersättning

för

jBanko-Utskottets Betänkande N:o 14.

för några reningskostnader. Ehuru vid det förhållande, att lagen om rikets
mynt berättigar en hvar att få inlemnadt guld rnyntadt, utan några
vilkor rörande guldets beskaffenhet och utan rätt för myntverket att för
guldets bearbetande till mynt fordra annan ersättning än den i lagen
bestämda myntningskostnaden, det vill synas föga troligt att dylika anspråk
skulle af statsverket framställas, hafva fullmäktige dock ansett sig
böra fästa uppmärksamhet på saken och angelägenheten deraf att, så
framt reningskostnader skola myntverket godtgöras, förbehåll om ersättning
derför af inlemnaren göres, enär i annat fall riksbanken tilläfventyrs
skulle fåividkännas kostnader för rening af guld, hvilkas belopp och
inverkan på förmånligheten af ett guldköp fullmäktige sakna all tillförlitlig
ledning att bedöma».

»ETnder afvaktan derföre:

att myntverket genom utförandet af nu tilltänkta förbättringar må
blifva i tillfälle att visa sig i någon mån motsvara billiga fordringar på
skyndsam guldutmyntning:

att reglementet för myntverket varder så affattadt, att guld kan
till myntverket inlemnas för riksbankens räkning, med skyldighet för
inlemnaren att betala profnings- och, när sådana ifrågakomma, nedsmältnings-
och reningskostnader, men med rättighet för riksbanken att, sedan
den betalt guldets värde efter afdrag af en tredjedels procent, bestämma
öfver hela guldbeloppet, vare sig riksbanken vill hafva detsamma
förmyntadt eller i plantsar uttaga det för att annorlunda användas;
samt

att visshet må vinnas derom, huruvida de, vid betraktande af
guldmyntens ökade storlek, nu så väsendtligt mot förr höjda utmyntningsafgifterna,
utgöra, såsom lagen angifver, hela den kostnadsersättning
myntverket eger uppbära för gulds bearbetande till guldmynt, eller om
derutöfver ännu andra kostnader skola tillkomma;

finna fullmäktige sig icke för närvarande kunna tillstyrka någon
förändring i de bestämmelser, öfvergångsstadgandena i nuvarande bankoreglemente
i senare delen af mom. 3 innehålla».

Från den af fullmäktige sålunda uttalade åsigt har en ledamot,
Friherre Skogman, varit skiljaktig och anfört följande:

»Emot den till herrar fullmäktiges utlåtande remitterade, uti Riksdagens
Första Kammare af Herr A. 0. Wallenberg väckta motionen (N:o
16) om inlösen i riksbanken af myntattester å guldplantsar, efter den
för utmyntning af rikets guldmynt gällande grund af 2,480 kronor för
ett kilogram fint guld, med afdrag till Riksbankens förmån af ^procent
Bih. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 3

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

i myntskatt, har jag för min del intet hufvudsakligt, att invända, om än
med tillämpningen af en dylik föreskrift möjligen ännu någon tid måste
anstå».

»Det väckta förslaget innebär intet nytt, utan endast en utsträckning
till landets nuvarande mynt, guldmyntet, af den föreskrift, hvilken
hittills oklandrad varit gällande för det äldre myntet, silfvermyntet. Jagkan
icke heller inse att någon våda igenom ett sådant stadgande tillskyndas
banken, så snart denna en gång fatt tillräckligt förlag af guldmynt
i kronor och Kongl. myntverket blifvit försatt i lämpligt och tidsenligt
skick, för att kunna skyndsammare, än hvad hittills varit fallet,
fullgöra de reqvisitioner ä guldmynt, hvilka kunna från banken dit
ingå».

»Visserligen kan invändas, att det ifrågavarande stadgandet förr
icke gerna kunde bereda banken några svårigheter eller olägenheter,
dels emedan silivermynt, utom i små poster såsom skiljemynt, var för
rörelsen inom landet föga begärligt, dels att kostnaden och omgången
vid hitförskaffandet af silfver voro så ansenliga, att några stora poster
af silfverplantsar icke gerna kunde antagas blifva å Kongl. myntet inleinnade
för erhållande af myntattest i afsigt att mot densamma uttaga
silfver mynt, utan endast för att i deras ställe erhålla sedlar, men att
under de nu inträdda nya förhållandena ingen säkerhet förefinnes att
betydande poster guldplantsar kunna blifva pa myntet inlemnade, hvarigenom
ock om banken vore skyldig genast inlösa deras belopp med
guldmynt, förlägenhet i rörelsen för banken sjelf, ja måhända svårighet
att fullgöra skyldigheten att inlösa sedlarne kunde för Banken uppstå».

»Härvid torde nu först få erinras, att om efterfrågan pa guldmynt
för den dagliga rörelsen, såsom sannolikt är, blir betydligt starkare än
den hittills varande på silfvermynt, så kan också myntverket med samma
mekaniska arbete och på samma tid lemna ett vida större belopp ''nödmynt
än silfvermynt. Arbetsåtgången vid åstadkommande af en 20-krona kan ej gerna vara så stor som vid en specie, men äfven om så
vore, skulle ett belopp af 2 millioner kronor kunna utmyntas på samma
tid och med samma arbete som 400,000 R:dr i silfver. Visserligen
hafva nu vid guldmyntningen vissa svårigheter yppat sig, men antagligen
skall man kunna för framtiden lyckas undanrödja dem, hvarjemte
åtgärder till förökande af myntverkets arbetskraft redan äro pätänkta.
Med något större förråd guldmynt, än det nu beställda af sex millioner,
synes mig ingen svårighet att fullgöra det föreslagna stadgandet
böra möta, om än jag nu icke är beredd att uppgifva en bestämd siffra
på detta förråd.»

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

19

»Under antagande t. ex. att en enskild bankinrättning hit införde
ett parti guldplantsar af ett par millioners värde — ett antagande, hvithet
väl endast undantagsvis lärer blifva verklighet — samt begagnade
sig af den medgifva rätten att deremot utfå guldmynt, så torde få anmärkas,
dels att man sannolikt lättare och med mindre kostnad åtkommer
guldmyntet förmedelst riksbankens sedlar, företedda till inlösen, än
genom att bekosta hitforsling af guld och erläggande af myntskatt på
detsamma. Ändamålet, i hvilket ett dylikt företag göres, kan ej gerna
vara annat, än antingen att använda guldmyntet i rörelsen inom landet
eller vid liqvider till utlandet. Behöfver rörelsen nu icke detta guldmynt,
skall det icke dröja länge förrän det åter till banken ingår; behöfver
den det, så får ju banken anspråken på utvexling af dylikt mot
sedlar i samma förhållande förminskade. Införsel af guld för enskild
räkning lärer väl för ofri åt icke förekomma annat än under för landet
synnerligt gynnande handelskonjunkturer. Under tider af större underbalans
i handel, då för liqvider i utlandet riksbankens tillgångar för
vexeldragning först tagas i anspråk, derefter dess tillgång i plantsar och
mynt, och beloppet af det sistnämnda således måhända gått ned till en
så låg siffra, att det genom en större guldleverans af enskild man på
Kongl. myntet och beloppets uttagande i mynt skulle till en betänklig
grad nedgå, har man mycken liten anledning att befara dylika åtgöranden.
Vid sådana tillfällen pläga kurserna på utlandet vara höga, och
den, som har guld till sitt förfogande å någon ort derstädes, skall tvifvelsutan
föredraga att derpå draga vexlar, som kunna afyttras med öfverkurs,
framför att med kostnad och tidsspillan hitförskaffa sitt guld
endast för det nöjet att bereda riksbanken svårigheter. Några farhågor
utur denna synpunkt synas mig således icke böra finnas».

»Enligt § IV af den för Englands bank gällande parlamentsakt, är
banken skyldig att tillösa sig allt guld i plants som erbjudes, till ett
pris som med halfannan penny undersi igel’ utmyntningsgrunden, 3 pund
17 sh. 10Ä d. pr uns troy standard, utgörande detta vederlag för myntskatt
litet mindre än 1|6 procent. Nu är visserligen skilnaden emellan
Englands bank och riksbanken i alla afseenden mycket stor, men så
lärer väl lika stor, om ej större skilnad vara i de anspråk, som kunna
komma att på densamma uti ifrågavarande afseende ställas, då ingenstädes
i verlden så stora belopp uti guldplantsar när som helst
kunna omsättas som i London, hvaremot rörelsen uti denna vara inom
Sverige just icke hunnit taga någon synnerlig omfattning. Emellertid
vill jag här icke åberopa detta för Englands bank gällande stadgande,
helst då ett annat likartadt ligger mycket närmare till hands.

20

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

Uti senast utkomna kungörelsen om bestämmelser för fonderingen
af danska nationalbankens sedlar, af den 20 December 1873, förekommer
nemligen uti § 5 följande; »likasom banken vid sitt hufvudkontor
är förpligtad att vid anfordran omvexla en hvar af densamma
utställd sedel, efter dess pålydande belopp, med lagligen gångbart guldmynt,
så skall den också vara förpligtad att på samma ställe af en hvar, som
det önskar, inköpa tina guldplantsar till ett pris af 2,480 kronor för
kilogrammet fint guld, med afdrag af x|4 procent i myntningsomkostnader.
»

»Då nu i Danmark man kunnat ålägga nationalbanken, som är ett
bolag af enskilda, en dylik inlösen af guldplantsar till lättande för enskilda
att fa sina guldtillgångar lätt och hastigt omsatta i mynt, finner
jag intet skål hvarföre icke riksbanken, som är eu statsinrättning,
skulle erhålla och kunna åtaga sig samma uppdrag, hvithet icke kan
blifva mera betungande eller vådabringande här än i Köpenhamn, förutsatt
att Kong], myntet blir försatt i ändamålsenligt skick. Visserligen
kunde det varit önskligt att myntskattsafdraget blifvit satt till r\s procent,
såsom för 10-kronor, i stället för 1|4 procent, såsom för 20-kronor,
men då jag anser det önskligt att bestämmelserna i dessa frågor blifva
möjligast lika i de två genom 1873 års myntkonvention i nära samband
bragta länderna, vill jag sa, mycket mindre härvid gorå någon anmärkning,
som skilnaden emellan dessa siffror, utgörande 1j12 procent, för en
årlig utmyntning af två millioner kronor uppgår till högst 1,6662|3 kronor,
en kostnad, den riksbanken synes kunna bära för befrämjande af
ett ändamål, som ej är för densamma alldeles främmande, landets lätta
förseende med mynt.»

»Jag tillstyrker alltså, att Herr Wallenbergs motion i ämnet måtte
af Banko-Utskottet förordas till intagande uti bankoreglementet, dock
med det tillägg att åt fullmäktige öfverlemnas att, med ledning af
riksbankens förråd af guldmynt och de vid Kongl. myntverket för vinnande
af skyndsammare myntning vidtagna tekniska och administrativa
åtgärder, bestämma den tidpunkt, när stadgandet härom skall oinskränkt
träda i verkställighet.»

Den mot eu föreskrift för riksbanken att utan afvaktan på myntning
betala för bankens räkning till myntverket eller till direkt inköp
hos riksbanken lemnadt omyntadt guld, af fullmäktige uttalade betänklighet
på grund af oförmåga eller andra hinder från myntverkets sida
att förse riksbanken med tillräckligt myntförråd, bör visserligen icke
lenmas utan afseende, så länge de tekniska anordningarne vid myntverket
icke medgifva en hastigare utmyntning än den, som nu kan ega rum,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

21

samt riksbankens och myntverkets förhållande till hvarandra icke äro
fullt ändamålsenligt ordnade. Ett ovilkorlig! åliggande för riksbanken
att utan afvaktan på myntning af inlem nadt guld parti betala detsamma,
lärer fördenskull icke böra stadgas. Om åter ett sådant åliggande väl
uppställes såsom grundsats, men den inskränkning dervid uttryckes, att
förpligtelsen gäller endast i den mån fullmäktige äro i stånd att anskaffa
tillräckligt myntförråd, torde den anförda betänkligheten vara undanröjd.

I och för sig synes det ifrågavarande stadgandet vara både riktigt
och af ganska stor vigt, ty om det också ej står i Omedelbart sammanhang
med riksbankens åligganden att fullgöra sina rättsliga förbindelser,
så ingår likväl i riksbankens uppgift såsom statsanslag att befordra penningerörelsens
gång och underlätta landets förseende med mynt på den
enklaste och minst kostsamma väg. Men om den enskilde, när han skall
besluta sig för att låta hitföra guld — något som icke lärer ifrågakomma
annat än för att på detta sätt tillgodogöra sig fordringar i utlandet,
hvilka icke på annat fördelaktigare sätt kunna realiseras — står i ovisshet
om huru lång tid kan åtgå, innan han, efter guldets aflemnande, utfår
betalningen derför, samt i följd deraf icke kan med någon sannolikhet
beräkna, huruvida en dylik operation blifver fördelaktig eller förlustbringande,
så måste följden blifva, att införsel af guld genom enskilde knappast
kan ifrågakomma, samt att omsorgen om och kostnaderna för landets
förseende med myntmetall falla på riksbanken ensam, i stället att
detta eljest skulle åtminstone till en del komma att försiggå direkt genom
den allmänna affärsrörelsens försorg.

Ehuru Utskottet, såsom redan är nämndt, icke anser eu ovilkorlig
förpligtelse, åtminstone för den närmaste tiden, kunna åläggas riksbanken
att omedelbart efter aflemnande! af ett guldparti för detsamma erlägga
betalning, tror Utskottet det, på nu antydda skäl, likväl utan fara
kunna stadgas, att fullmäktige skola, sä vidt på dem ankommer, tillse,
att sådant i allmänhet må kunna ske.

Enligt 1873 års myntlag utgör myntskatten vid myntning af 10-kronstycken % procent, men vid myntning af 20-kronstycken allenast *|4
procent. När ett guldparti från enskild person öfverlåtes på riksbanken,
lärer det väl sällan på förhand vara bestämdt, huruvida detta kommer
att utmyntas i 10- eller 20-kronstycken, och om det såsom regel skall
gälla, att säljaren af guldet bör vidkännas allenast den verkliga utmyntningskostnaden,
är det vid uppgörelsen obestämdt, huruvida ^ eller
1|4 procent i myntskatt bör afdragas.

Fullmäktige hafva ansett, att den högre myntskatten, 1|3 procent,
bör beräknas; men då riksbanken vid köp af guld, som genom enskilde

22

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

hitförts, är befriad från de transportkostnader, hvilka banken får vidkännas
när guld måste genom dess egen försorg införskrifvas, samt det icke
är utan betydelse, aft i detta afseende bestämmelserna göras öfverensstämmande
med hvad som är stadgadt i Danmark, der nationalbanken
afdrager allenast \ procent, finner Utskottet för sin del lämpligt att
allenast *|4 procents myntskatt af säljaren fordras.

Med omförmälande hurusom dels, i vissa fall, ersättning för profning
å myntverket af guld vore att erlägga, dels ifrågasatt varit, att
myntverket skulle fordra, utom myntskatt, godtgörelse för nedsmält ni ngsoch
reningskostnader, hafva fullmäktige föreslagit bibehållande af nuvarande
bestämmelse om afdrag, vid liqvider till enskild person för guld,
utom myntskatten, äfven af andra kostnader till myntverket.

Ersättningen för profning äf guld, hvilken ersättning tillfaller vederbörande
tjensteman vid myntverket, utgör allenast 1 krona 25 öre för
hvarje plants, som profvas, och denna obetydliga kostnad torde riksbanken
utan obillighet kunna vidkännas.

Hvad åter angår de ifrågasatta nedsmältnings- och reningskostnaderna,
synes myntverket icke till påförande af dylika vara berättigadt,
dä 9 § af myntlagen icke medgifver något annat afdrag än myntskatten.

I öfverensstämmelse med hvad Utskottet nu anfört och med bibehållande
i öfrigt af hvad 3:dje punkten af de vid sistlidne riksdag beslutade
öfvergångsstadganden innehåller, föreslår Utskottet här nedan lydelsen
för 4 inom. af 10 § i reglementet.

Då silfver numera egentligen endast är att betrakta såsom handelsvara,
och riksbanken icke har att taga befattning med myntning af silfvermyrit,
är det naturligt, att frågor om inköp af omyntadt silfver samt
pris derå böra vara öfverlemnade till fullmäktiges pröfning.

Stadgande härom är infördt i 5 mom. af § 10.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet:

6:0.

att § 10 i bankoreglementet må
erhålla följande lydelse: Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I Riksbankens såväl Imf- Mom. 1. Riksbanken emottager
vud- som afdelningskontor emottages såväl i dess hufvudkontor i Stocksvenskt
guldmynt, prägladt i enlighet holm som i dess afdelningskontor i

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

23

med Kongl. Förordningen den 31
Juli 1868 och äldre författningar,
efter dess värde i gångbart, mynt.

Mom. 2. Lte i enlighet med Kongl.
Förordningen den 3 Februari 1855
eller äldre författningar präglade
svenska silfvermynt komma att af
riksbanken emottaga,& enligt den i
§ 3 af lagen den 30 Maj 1873, om
öfvergängen till det nya myntsystemet,
stadgade grund.

Mom. 3. I afseende på utländska
guld- och silfvermyntsorter, Indika
icke, till följd af afslutad konvention,
skola gälla såsom gångbart
mynt i riket, ega fullmäktige bestämma
såväl hvilka slag må köpas,
sold pris derå.

Mom. 4. Omyntadt guld skall,
när sådant till riksbankens hufvudeller
afdelningskontor eller till Kongl.
myntverket för riksbankens räkning
aflemnas, inlösas med guldets behörigen
styrkta, värde i svenskt mynt,
efter 2,480 kronor för ett kilogram
fint guld, med afdrag af en fjerdedels
procent i myntskatt; börande fullmäktige,
sä vidt på dem, ankommer,
tillse, att sä stort förråd af mynt
alltid, förefinnes, alt betalningen i allmänhet
mä kunna erläggas omedelbart
efter det guldet ajiemnats och
dess värde i mynt blifvit behörigen
styrkt.

Göteborg, Malmö, Luleå och Wisby
svenskt guldmynt, prägladt i enlighet
med Kongl. Förordningen af den
31 Juli 1868, till det pris, som fullmäktige
finna skäligt derå fastställa.

Mom. 2. Likaledes emottages såväl
i hufvudkontoret som i afdelningskontoren
svenskt guldmynt af
äldre prägel samt utländskt guldoch
silfvermynt af de slag och till
de pris, som fullmäktige bestämma.

Mom 3. Silfver och guld i plants,
kontrolleradt verksilfver samt kontrolleradt
eller annat omyntadt guld
inköpesi såväl bankenshufvudkontor
sem afdelningskontoren.

Allt omyntadt silfver och guld
skall ä Kongl. myntverket profvas
och värderas, och erlägges betalning
för silfver efter värdet i svenskt
mynt och för guld efter af fullmäktige
bestämdt pris.

Mom. 4. Riksbanken inköper jemväl,
efter enahanda grund, silfver
och guld, som i ändamål att till
riksbanken försäljas, omedelbart blifvit
i Kongl. myntverket afiemnadt.

•24

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

På fullmäktige ankommer dock
att, efter särskild pröfning för hvarje
fall, när de finna sådant för banken
fördelaktigt, befria säljare af
guld från myntskatten eller större
eller mindre del deraf.

Och ega fullmäktige att i afseende
på mottagande af omyntadt
guld vid afdelningskontoren meddela
de särskilda föreskrifter, fullmäktige
anse behöfliga.

F» O

Mom. Fullmäktige ega pröfva om
och till hvithet pris silfver i plants
samt annat omyntadt silfver må af
riksbanken inköpas.

Mom. 5. Fullmäktige medgifves att
efter särskild pröfning för hvarje fall
och om de finna sådant lämpligt samt
för riksbanken fördelaktigt, befria
säljare af omyntadt silfver och guld
från såväl myntskatt, som det eller
de särskilda afdrag i öfrigt, hvartill
Kongl. myntverket är berättigadt,
utan afseende derå, om silfver eller
guld blifvit inlemnadt i riksbankens
hufvud- eller afdelningskontor eller
å Kongl. myntverket.

Hittills gällande reglementes § 11 innehåller föreskifter angående
utlemnande af äldre svenskt silfvermynt, af guldmynt, prägladt enligt
förut gällande författningar, af utländskt guld- och silfvermynt samt
guld och silfver i plants.

Uti motsvarande paragraf föreslår Utskottet nu dels en från punkten
5:o i de vid förra riksdagen beslutade »öfvergångsstadganden» hemtad
föreskrift om tillhandahållande åt rörelsen af silfvermynt, prägladt
enligt 1855 års myntordning, å 2 rdr och derunder, intilldess silfvermynt,
prägladt i enlighet med den nya myntlagen, hinner blifva tillgängligt,
dels en föreskrift om utlemnande äfven sedermera af nämnda slags silfvermynt
i den mån sådant föranledes af stadgandet i § 1 af lagen om
öfvergången till det nya myntsystemet, om rättighet för innehafvare af
riksbankens å silfver lydande sedlar att få desamma mot silfvermynt inlösta,
dels ock stadganden, som motsvara nuvarande innehållet af § 11,
med de jemkningar, som naturligen föranledts af de nya myntlagarne.

Utskottet

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

25

Utskottet hemställer,

7:o.

att § 11 i reglementet inä få
följande lydelse:

Mom. 1. Svenskt silfvermynt,
prägladt i enlighet med Kongl. Förordningen
den 3 Februari 1855 å
två riksdaler och derunder, skall, så
vidt ske kan, tillhandahållas till
utvexling i såväl hufvud- som afdelning
skontor en, intilldess tillgång
på skiljemynt af silfver, prägladt
i enlighet med myntlagen af den
30 Maj 1873, hunnit blifva tillgängligt;
men derefter utlemnas förstnämnda
slags mynt endast i den mån
sådant kan föranledas af stadgandet
i § 1 af lagen den 30 Maj 1873 om
öfvergången till det nya myntsystemet,
om rättighet för innehafvare af Riksbankens
å silfver lydande sedlar att
få desamma emot silfvermynt inlösta.

Mom. 2. I fråga om utlemnande
af svenskt guldmynt, prägladt före
år 1873, eller af utländskt guldeller
silfvermynt, som icke, i följd
af afslutad konvention, skall gälla
såsom gångbart mynt i riket, ega
fullmäktige att besluta.

Mom. 3. Guld och silfver i
plants tillhandahålles vid hufvudkontoret
i mån af tillgång, till pris
som fullmäktige ega bestämma.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I riksbankens såväl
hufvud- som afdelningskontor tillhandahålles
i mån af tillgång å
hvartdera stället och till de pris,
fullmäktige hafva att bestämma, icke
allenast svenskt silfvermynt, prägladt
före år 1830, och guldmynt, af både
äldre och nyare prägel, utan äfven
utländskt silfver- och guldmynt.

Mom. 2. Likaledes tillhandahålles
i riksbankens hufvudkontor,
i mån af tillgång, silfver och guld
i plants till det pris fullmäktige,
med ledning af priset å silfver och
guld på utrikes orter,^bestämma.

Hvad angår § 14, innefattande vissa föreskrifter, som röra metalliska
kassans vidmakthållande; ifrågasattes i mom. 1, 2 och 4 ingen annan
ändring, än af orden “riksdaler riksmynt*'' till “kronor“.

Bih. till Biksd. Prof. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

4

26

Banko-Utskottets Betänkande N.o 14.

Mom. 3 åter innehåller vissa föreskrifter om sättet och ordningen
för indragning å låneiöreisen, när sådan påkallas.

I allmänhet har man på senare tider hyst och tillämpat den grundsatsen,
att detaljerna af riksbankens förvaltning borde öfverlemnas åt
fullmäktiges bepröfvande, utan att binda dem genom föreskrifter, hvilka
antingen ligga sä i sakens natur, att en klok styrelse äfven förutan dylika
på förhand gifna föreskrifter skulle handla i öfverensstämmelse dermed,
eller ock nästan nödvändigt måste under vissa förhållanden blifva mindre
lämpliga samt i följd deraf motverka det med dem afsedda ändamål.

Af sådan beskaffenhet anser Utskottet de nu ifrågavarande, här
nedan anförda föreskrifterna i mom. 3 af § 14 vara; hvadan Utskottet

8:o.

hemställer, att ur reglementets § 14 må uteslutas mom. 3, så lydande:

»Vid indragning å lånerörelsen bör följande ordning iakttagas:

a) minskning i vexeldiskonteringen, i utlåningen utan ornsättningsrätt
samt i kassakreditivrörelsen;

b) inställande af vexeldiskonteringen, utlåningen och kassakreditivrörelsen,
dock med undantag för de kreditiv, som här nedan omförmälas,
samt minskning i utlåningen med omsättningsrätt;

c) uppsägning till inbetalning inom den i hvarje fall bestämda tid
af de Kongl. Kommerskollegium och filialbankerna beviljade kreditiv,
samt slutligen

d) uppsägning af riksgäldskontorets kreditiv».

I de vid förra riksdagen beslutade, ofta åberopade »öfvergångsstadgandena»
föreskrefs under l:o) punkt, b) att, när tillräckligt förråd
af guldmynt funnes att börja utgifvande deraf i allmänna rörelsen, riksbanken
samtidigt borde utgifva sedlar å en kronas, samt fem, tio, femtio,
etthundra och ettusen kronors valör; hvarjemte bestämdes, att texten å
dessa sedlar skulle lyda sålunda: »Sveriges riksbank inlöser, vid anfordran,
denna sedel å 00 kronor med guldmynt enligt lagen om rikets
mynt af den--».

Skälen för bibehållande af samma valörer, som hittills, med undantag
allenast af valören 500, äro anförda å sid. 30 af Utskottets memorial
N:o 15 vid förra riksdagen.

På samma ställe äro äfven skälen anförda för den lydelse, texten
å sedlarne borde erhålla;

Och finner Utskottet icke anledning att för närvarande föreslå ändring
i någondera af nämnda bestämmelser.

Dessa äro fördenskull nu införda i mom. 1 af 15 §, hvilket mom.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

27

tillika bör upptaga stadgandet i 3 § af lagen om öfvergången till det
nya myntsystemet, angående inlösen af riksbankens å silfver lydande
sedl<xr

Monn 2 i samma § erfordrar ingen annan ändring, än af ordet
“riksdaler44 till “krona44.

I mom. 3 böra de sista två orden “svenskt silfvermynt utbytas mot
“det i riket gångbara mynt44.

Mom. 4 lyder sålunda: “För invexling i landsorten af förslitna
sedlar å fem riksdaler och derunder i utbyte mot sedlar eller silfvermynt
ega fullmäktige vidtaga nödiga åtgärder4''.

Som orden “i utbyte mot sedlar eller silfvermynt numera äro
för inskränkta, i det att jemväl guldmynt bör få utlemnas mot förslitna
sedlar, samt för öfrigt ej äro behöfiiga, anser Utskottet desamma kunna
alldeles uteslutas, hvaremot föreskriften bör göras tillämplig å förslitna
sedlar af kronvalörer.

Mom. 5 angifver grunderna för inlösen af bristfälliga och förslitna
sedlar; och bör, sedan Kongl. Maj:t under den 7 November 1873 utfärdat
kungörelse angående grunderna för inlösen af dylika sedlar å kronvalör,
denna författning jemte de förut varande åberopas. .

Med bibehållande af nuvarande mom. 6, bör slutligen i ett nytt
moment införas det förbud, punkt l:o, c) i öfvergångsstadgandena innehåller
mot vidare utlemnande af sedlar å riksdaler riksmynt.

1 öfverensstämmelse med hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

att mom. 1 af § 15 må få följande
lydelse:

Mom. 1. Riksbanken utgifver
sedlar å en kronas, fem, tio, femtio,
etthundra och ettusen kronors valör;
skolande texten å dessa sedlar lyda
sålunda i Sveriges riksbank inlöser,
vid anfordran, denna sedel å 00
kronor med guldmynt enligt lagen om rikets
mynt af den 30 Maj 1873.

De af riksbanken utgifna sedlar å
riksdaler skola, efter innehaf varens önskan,
inlösas antingen med silfvermynt efter deras
lydelse, eller med guldmynt enligt den

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Riksbanken utgifver
sedlar å följande valörer, nemligen:

å 1 R:dr R:mt, att inlösas med 1|4
R:dr i silfver eller 2 ort tolflödig!
myntad t silfver,

å 5 R;dr Runt, att inlösas med l1^
R:dr i silfver eller 10 ort tolflödigt
myntadt silfver,

å 10 R:dr R:mt, att inlösas med
21|2 R:dr i silfver eller 20 ort tolflödigt
myntadt silfver.

å 50 R:dr Runt, att inlösas med

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

i § 3 af lagen om öfvergången till det nya
myntsystemet bestämda grund, att en krona
räknas lika med en riksdaler riksmynt.

Vidare hemställer Utskottet,''

121|2 R:dr i silfver eller 100 ort tolflödig
rnyntadt silfver,

å 100 R:dr R:mt, att inlösas med
25 R:dr i silfver eller 200 ort tolflödigt
rnyntadt silfver,

å 500 R:dr R:mt, att inlösas med
125 R:dr i silfver eller 1,000 ort
tolflödigt rnyntadt silfver,

å 1,000 R:dr R:mt, att inlösas med
250 R:dr i silfver eller 2,000 ort
tolflödigt rnyntadt silfver;
skolande texten å dessa sedlar lyda
sålunda:

Sveriges Riksbank inlöser, vid anfordran,
denna sedel å Riksdaler 00
Riksmynt med 00 Riksdaler i silfver
eller 00 ort tolflödigt rnyntadt silfver:
och böra sedlarne derjemte

innehålla erinran om lagen mot banksedlars
efterapning och förfalskning
samt om gällande bestämmelser angående
belöning för upptäckandet af
sådant brott.

10:o.

att mom. 3 af § 15 må få följande
lydelse :

Mom. 3. Riksbankens hufvud- och
afdelningskontor skola alltid vara
försedda med riksbankens sedlar till
utvexling mot det i riket qånqbara
mynt.

Dernäst hemställer Utskottet,

11

att mom. 4 af § 15 må få denna
lydelse:

Mom 4. För invexling i landsorten
af förslitna sedlar å fem riks -

Nuvarande lydelse:

Mom. 3. Riksbankens hufvud- och
afdelningskontor skola alltid vara försedda
med riksbankens sedlar till
utvexling mot svenskt silfvermynt.

;o.

Nuvarande lydelse:

Mom. 4. För invexling i landsorten
af förslitna sedlar å fem riks -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

29

daler eller kronor och derunder ega daler och derunder i utbyte mot
fullmäktige att vidtaga nödiga åt- sedlar eller silfvermynt, ega fullgärder-
mäktige att vidtaga nödiga åtgärder.

Ytterligare hemställer Utskottet,

12:o.

att mom. 5 i § 15 må få denna
lydelse:

I fråga om inlösen af bristfälliga
och förslitna sedlar iakttages hvad
som är stadgadt dels i Kong!, kungörelserna
af den 5 Mars 1 836, den
4 Februari 1859 och den 7 November
1873 samt dels i instruktionen för
riksbankens tjensteman.

Nuvarande lydelse:

Mom. 5. 1 fråga om inlösen af

bristfälliga och förslitna sedlar iakttages
hvad som är stadgadt dels i
Kong!, kungörelsen af den 5 Mars
1836 och den 4 Februari 1859 och
dels i instruktionen för riksbankens
tjensteman.

och hemställer Utskottet, som icke ifrågasätter ändring i nuvarande mom.
6, slutligen,

13:o.

att i § 15 må införas ett nytt moment, så lydande:

Mom. 7. Sedlar å riksdaler få hädanefter icke
utlemnas i rörelsen; och skola sådana till riksbanken
ingående sedlar på föreskrifvet sätt obrukbargöras.

Nuvarande reglementes §§ 16 och 17 innehålla föreskrifter i fråga
om tillhandahållande åt allmänheten af dels silfver- dels kopparmynt;
om invexling af kopparmynt, samt derom, att invexladt äldre kopparmynt
icke får åter utlemnas.

De bland dessa stadganden, hvilka afse utlemnande och vexling af
de nya myntslagen, äro sammanförda i det förslag till § 16, Utskottet
här nedan afgifver och vid hvilket myntlagarnes stadganden iakttagits;
varande för öfrigt bibehållen hittills gällande grundsats, att riksbanken
endast vid hufvudkontoret har ovilkorlig skyldighet att utlemna och mot
sina sedlar utvexla mynt.

I § 17 har införts föreskrift i fråga om invexladt äldre kopparmynt,
dervid Utskottet emellertid ansett onödigt att i reglementet bibehålla

30

Banko- Utskottets Betänkande N:o 14.

bestämmelse om bokföringspriset å
detta till fullmäktiges afgörande.

O O

1 öfverensstämmelse med hva
skottet,

14

att reglementets § 16 må få följande
lydelse:

I riksbankens hufvudkontor skall
tillhandahållas svenskt mynt af alla
de valörer, som enligt gällande-lag
om rikets mynt utmyntas; börande
fullmäktige tillse att, så vidt ske
kan, nödigt förråd af hvarje slag
förefinnes.

Derjemte skall, i enlighet med 16 §
af lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873,
vid afdelning skontoren i Göteborg och
Malmö alltid finnas sä stort förråd af
guld-, silfver- och bronsmynt, som erfordras
för vexling af sådana mynt, hvilka
endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
mot lika stort belopp samma
slags gångbara mynt samt för utlemnande
af guldmynt mot skiljemynt till hvilket
som helst med tio kronor delbart belopp.

1 öfrig! utvexias vid afdelningskontoren
guld-, silfver- och bronsmynt
endast i män af tillgång;

och hemställer Utskottet vidare,

15

att § 17 må få följande lydelse:

Invexladt kopparskiljemynt af
äldre prägel än år 1855 samt riksgäldskontorets
kopparskiljernyntspoletter
få icke utvexias.

Koppar skiljemynt, pr ägladt enligt 1855

plikt skiljemynt, utan öfverlemnat
nu blifvit anfördt, hemställer Ut -

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I hufvudkontorets kassor
skall tillhandahållas svenskt silfvermynt
af alla de valörer, som enligt
gällande myntordning utmyntas;
börande fullmäktige tillse att, så
vidt ske kan, nödigt förråd af hvarje
slag förefinnes.

Mom. 2. Vid afdelningskontoren
utvexias svenskt silfvermynt endast
i mån af tillgång.

:o.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. I riksbankens såväl
hufvud- som afdelningskoritor inoeh
utvexias kopparmynt.

Mom. 2. Vid afdelningskontoren
är utvexlingen inskränkt inom det

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

31

års myntordning, skall likaledes i riksbanken
qvarhållas i den mån detsamma
kan med nytt mynt, prägladt enligt 1873
års myntlag, ersättas.

Fullmäktige ega bestämma till hvilket
värde sådant koppar skiljemynt, som ej vidare
i rörelsen utlengnas, skall i riksbankens
räkenskaper bokföras.

belopp, som genom invexling dit
ingått, men hufvudkontoret bör
städse vara försedt med ett, efterfrågan
motsvarande förråd kopparmynt,
så vidt ske kan, af alla fastställda
valörer; hvadan det. åligger
fullmäktige tillse, att myntning af
koppar i mån af behof varder verkställd.

Mom. 3. Invexladt kopparmynt
af äldre prägel än år 1855, riksgäldskontorets
kopparskiljemyntspoletter
deri inbegripna, får icke
utvexlas, utan skall, i riksbankens
räkenskaper bokfördt till allenast det
värde, hvartill detsamma af Ivongl.
myntverket inlöses, till ommyntning
användas.

Ju mera det nya myntet blifver i allmänna rörelsen begagnadt,
desto angelägnare blifver det för allmänheten att ega kännedom om välboren
för myntets gångbarhet, så att ej förluster må göras till följd af
okunnighet om när ett myntstycke, i anseende till slitning eller olaglig
åverkan, upphör att vara gångbart; och då de delar af bankoreglementet,
kvilka direkt röra allmänheten, pläga genom offentlig kungörelse bekantgöras,
har Utskottet trott det vara af nytta, att i eu not vid § 16 infördes
myntlagens bestämmelser angående myntens gångbarhet, samt hemställer
fördenskull,

16:o.

att vid § 16 i reglementet må införas en not, så lydande: »Rörande

gångbarheten af mynt, prägladt i enlighet med lagen om
rikets mynt den 30 Maj 1873, äro genom nämnda lag följande stadganden
meddelade:

Myntstycke af guld, silfver eller brons, si ra blifvit vanstäldt eller
genom skafning, filning, borrning, Glödning eller annan olaglig åverkan
af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt
betalningsmedel.

32

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassor, när det genom nötning förlorat iner än två procent, men
till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt, som
det enligt nämnda lag skall ega, nemligen 10-kronstycke, 4,4803 gram och
20-kronstycke 8,9606 gram.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande
till statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas,
huruvida det för rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när
prägeln genom nötning blifvit otydlig.

I fråga om förändringar i reglementets §§ 20, 23 och 24 hafva
fullmäktige till Utskottet inkommit med eu hemställan, hvilken, då de
af fullmäktige derutinnan gjorda förslag, allenast med undantag i ett fall,
af Utskottet gillas, här nedan meddelas.

Fullmäktige hafva anfört följande:

»Enligt § 20 i nuvarande bankoreglemente kunna ej mindre staten
och dess allmänna kassor än äfven de under städernas styrelser hörande
embetsverk och kassor m. fl. samt enskilda personer insätta penningar på
depositionsräkning, hvilka vid anfordran hållas insättaren tillhanda och
för hvilka ränta ej erlägges. Då dessa insättningar ingå i beräkningen
af riksbankens sedelstock och, med afseende på det belopp, hvartill de
uppgå, icke, med bibehållande af trygghet i beräkningarne, kunna derifrån
uteslutas, har riksbanken af desamma föga eller ingen nytta i lånerörelsen,
bland hvars tillgångar de icke heller inräknas. Men deremot
göra många af dessa räkningar ganska mycket besvär i bankens rörelse.
Såvidt detta sker af de räkningar staten samt dess allmänna verk och
kassor hos riksbanken hålla, är derom mindre att säga, då riksbanken i
detta fall tillhandagår staten, men andra räkningar äro vida besvärligare.
Stockholms stads kronoutskyldsdepositionsräkning har i detta afseende
väckt revisorernes af statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret uppmärksamhet
och föranleda framställning från deras sida. Såväl denna,
som andra dylika räkningar, öka tidtals under året arbetet vid den afdelning
af hufvudkontoret, hvarest dessa räkningar föras, så att särskilda
tjensteman måste tillfälligtvis anställas och eu samt ibland två extra kassor
ordnas. För de kostnader, som härigenom åbringas riksbanken, har
densamma icke någon ersättning. Insättriingarne inflyta mestadels i mindre
belopp och uttagas så snart de nått högre belopp för att göra medlen
fruktbärande. Räkningarne användas till stor del af kassor och inrättningar,
hvilka finna sin fördel af desamma för den lättnad i kontroll
en dylik räknings begagnande medför. Det vill synas fullmäktige, som

borde

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

33

borde riksbanken icke undandraga sig att föra dylika räkningar åt de
inrättningar och jemväl enskilde, som finna för sig fördelaktigt att desamma
begagna, men att, då sålunda hos riksbanken insatta penningar
egentligen äro att betrakta såsom i förvar emottaget gods, af hvilket
riksbanken ej har nytta, den ej heller bör för desamma vidkännas kostnader
och besvär utan ersättning. Fullmäktige hafva derför ansett sig
böra hos Utskottet föreslå, att för nu omförmälda räkningar borde, likasom
eljest för egendom, som af riksbanken emottages i förvar, erläggas
afgift, hvars belopp det torde böra öfverlemnas åt fullmäktige att bestämma.
En dylik afgift har förut erlagts under namn af folioafgift, men
borttogs vid 1862—1863 års riksdag, såsom dåvarande Banko-Utskotts
betänkande N:o 45 pag. 23 visar, af den anledning, att räkningshafvarne
ansågos kunna på upp- och afskrifningsräkning mot ränta verkställa dylika
insättningar.»

»Fullmäktige finna sig emellertid nödsakade att äfven i afseende på
upp- och afskrifningsräkningarne föreslå förändringar. Beloppet af dessa
räkningar har under sistlidna år vuxit till ett vida högre belopp, än förut,
derigenom att de enskilda bankerna der haft innestående högst betydliga
belopp. På upp- och afskrifningar i riksbanken innestodo den 31
December 1872 riksdaler 3,597,447: 72, men den 31 December 1873 riksdaler
11,981,718; 67. Följden har varit, att fullmäktige nödgats nedsätta
de belopp, hvarå ränta tillgodoföres de enskilda bankerna, men, detta
oaktadt, är den ränteutgift, som till dessa banker fortfarande utgår, vida
större än den nytta riksbanken, äfven med tillfälle att i lånerörelsen använda
dem, kan draga af medel, hvilka, vid anfordran förfallna, också
visat sig vara underkastade vexlingar just å de tider, då riksbankens
tillgångar eljest anlitas. Då, i enlighet med hvad ofvan är yttradt, riksbanken
icke torde böra undandraga sig att i förvar emottaga penningar,
som åt densamma anförtros, men ränta å penningarne eller andra fördelar
böra lemnas endast i den mån, riksbanken kan af penningarne hafva
fördel för sin egen rörelse, hafva fullmäktige ansett att de enskilda bankerna,
för så vidt de vilja hafva sina åt riksbanken anförtrodda penningar
förfallna vid anfordran, böra hänvisas att insätta dem på depositionsräkning
utan ränta. För de fall åter, då enskild bankinrättning kunde
finna anledning att hos riksbanken insätta penningar, hvilka den egde
att, när så önskades, uppsäga till betalning efter viss tid, har det synts
fullmäktige, som sådant borde kunna ske på grund af § 24 i bankoreglementet,
om hvilken fullmäktige här nedan komma att vidare yttra sig.»

»Om således upp- och afskrifningsräkningarne höllos tillgängliga för
Bih. till JRiksd. Vrot. 1874. 6 Sami. 1 Åfä. 13 Käft. 5

34

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

dem, hvilka der insatte i allmänhet mindre summor för att i löpande
utgifter användas, under det såväl de enskilda bankinrättningarne med
sina betydliga och stundom rätt rörliga belopp, som de, hvilka i många
små poster insätta penningar för att, när större belopp blifvit samlade,
uttaga och annorledes använda dem, hänvisades till depositionsräkningarne,
torde för upp- och afskrifningsmedel både högsta beloppet, hvarå
ränta finge beräknas, böra betydligt nedsättas samt något högre ränta
kunna af riksbanken medgifvas, hvarigenom här insatta medel i sin mån
blefve längre qvarstående och med mindre osäkerhet kunde i lånerörelsen
användas. Ett nödvändigt vilkor för dessa förändringar med upp- och
afskrifningsrörelsen är emellertid, att fullmäktige och kontorsstyrelserna
erhålla rättighet att pröfva, huruvida upp- och afskrifningsräkning må
beviljas eller icke, samt derigenom också få rättighet att utestänga eller
stadga särskilda vilkor för dem, hvilka erfarenheten visat icke begagna
sina räkningar så, att någon fördel jemväl för riksbanken kan vara att
förvänta.»

»Då fullmäktige, för den händelse dessa åsigter skulle vinna Utskottets
gillande, här nedan framlägga förslag till en derefter lämpad lydelse
af § 23 i bankoreglementet, få fullmäktige tillika anmäla, att fullmäktige
i annat, denna dag till Utskottet afgifvet utlåtande föreslå att,
derest dessa förändringar genomföras, de på upp- och afskrifningsräkningar
insatta medel icke vidare skulle i riksbankens sedelstock inräknas.»

»Enligt § 24 af bankoreglementet är det endast enskilda personer
och enskilda korporationer, bolag och inrättningar tillåtet att i riksbanken
insätta penningar på viss tid eller på uppsägning emot ränta. Härigenom
har inträffat att, då statsmyndigheter önskat sålunda insätta allmänna
medel i riksbanken, fullmäktige, äfven då dylika insättningar villigt mottogos,
nödgats afvisa oinförmälda medel. Det synes fullmäktige att
detta förhållande icke är sådant det bör vara, utan att fasthellre allmänna
medel, för hvilka dylik användning sökes, borde företrädesvis erbjudas
åt riksbanken och, så vidt de der kunde begagnas, också emottagas.
En annan omständighet, i hvilken en förändring i afseende på handhafvandet
af denna rörelse vill synas påkallad, torde vara den redan här
ofvan vidrörda frågan, huruvida icke å sådana medel, som enskilda bankinrättningar
kunde vilja på bestämd tid eller på uppsägning hålla hos riksbanken
innestående, någon ränta kunde dein beviljas. Till Banko-Utskottet
vid 1870 års riksdag gjorde fullmäktige, på sätt Utskottets memorial N:o 8
sid. 39 utvisar, framställning derom, att fullmäktige skulle vara oförhindrade
att vägra emottagande af depositmedel, i syfte att utestänga enskilda
bankernas insättningar, hvilka eljest skulle uppgå till belopp, som omöjli -

35

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

cren kunde i lånerörelsen användas och tvinga fullmäktige att nedsätta
räntan till skada för den del af allmänheten, som, för säkerhetens skull,
sökte plats för sina penningar i Riksbanken och hvilka borde ega företräde
att få dem emottagna. Utskottet förklarade sig anse, att fullmäktiges
befogenhet uti ifrågavarande afseende borde hafva hela den utsträckning
fullmäktige förordat, samt föreslog i sådant syfte ett tillägg
till § enligt hvilket fullmäktige skulle ega bestämma högsta insättningsb
dopp et. På grund häraf hafva sedermera penningar ej blifvit emottagna
af enskilda bankinrättningar i denna rörelse. _ Med orubbadt vidhållande
af de år 1870 gillade åsigter, kunna fullmäktige dock ej förbise, att det
under vissa förhållanden ganska väl låter tänka sig, att bankinrättningar
skulle finna sin fördel att mot lägre ränta, än den vanliga depositräntan,
lemna större belopp till riksbanken, och att denna skulle kunna på sådana
vilkor dem emottaga och till sin nytta använda. _ Gjordes dylika erbjudanden
på större belopp emot nedsatt ränta vare sig af banker eller tran
andra håll, synes det böra vara riksbankens styrelse medgifvet att derom
aftala, hvad den ansåge för riksbanken mest fördelaktigt. I afseende pa
sådana enskilda banker, som hafva sedelutgifningsrätt förekommer val
den betänklighet, att, derest sålunda emot ränta i riksbanken insätta medel,
hvilka icke äro vid anfordran förfallna, få beräknas säsong grund för
sedelutgifning, dem skulle beredas en allt för stor förmån om de på en
gång erhölle ränta å medlen och kunde å desamma utgifva sedlar. Ett
dylikt sätt att beräkna sedelutgifningsrätten är emellertid redan nu åtminstone
omtvistadt och lärer väl vid snart väntad ny lagstiftning blifva
alldeles förhindradt, hvarför denna betänklighet icke torde höra lägga hinder
för ordnande af föreskrifterna för riksbankens rörelse i den syftning,

som ofvan blifvit angifven»; , „

och hafva fullmäktige afgifvit förslag till lydelse för de ifrågavarande
paragraferna i öfverensstämmelse med de af dem sålunda uttalade

^ Efter hvad redan blifvit antydt, gillar Utskottet fullmäktiges framställningar
i allt. öfrigt, men anser det i § 28 mom. 2 omförmälda maximum,
hvarå ränta må beräknas, böra bibehållas vid samma siffra, som
hittills, eller 400,000 R:dr.

Då fullmäktige i allt fall äro förhindrade att bestämma ett lägre
belopp, kan någon olägenhet ej gerna uppstå deraf, att maximum blifver
bestämdt lika högt som hittills. Men deremot kan, om riksbanken nedsätter
det belopp, hvarå den medgifver ränta, allt för mycket, följden
blifva, att större affärsmän och inrättningar vända sig från riksbanken till
enskilda banker och att riksbanken går miste om den stora affärsrörelsen,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

På grund af det anförda, hemställer Utskottet,

17:o.

att § 20 mom. 1 i bankoreglementet
må få följande förändrade lydelse: Af

staten samt dess allmänna
verk och kassor, de under städernas
styrelser hörande embetsverk
och kassor, allmänna inrättningar,
välgörenhetsanstalter, enskilda stiftelser
och bolagsföreningar samt enskilda
personer skall i riksbankens
så väl hufvud- som afdelningskontor
emottagas och a räkning föras penningar,
under förbindelse för riksbanken
att vid anfordran tillhandahålla
räkningshafvaren hvad å räkningen
innestå; och skola, med undantag
af staten samt dess allmänna
verk och kassor, öfriga räkningshafvare
erlägga den afgift för räkningens
hållande, som af fullmäktige
bestämmes.

För medel, som å dessa räkningar
innestå, erlägger riksbanken ei
ränta.

1 momenten 2, 3 och 4 föreslås ingen ändring.

Vidare hemställer Utskottet,

18:o.

lydelse^ ^ m°m‘ 1 ^ få fölJaride Nuvarande lydelse:

. 1 riksbankens hufvud- och afdel- Mom. 1. I riksbankens hufvudnmgskontor
emottagas, efter vederbö- och afdelningskontor emottagas penrande
styrelses pröfning, penningar ningar på upp- och afskrifningsräkpa
upp- och afskrifmngsräkning af ning af så väl enskilde personer, som

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Af staten samt dess allmänna
verk och kassor, de under städernas
styrelser hörande embetsverk
och kassor, allmänna inrättningar,
välgörenhetsanstalter, enskilda stiftelser
och bolagsföreningar samt enskilda
personer skall i riksbankens
så väl hufvud- som afdelningskontor
emottagas och å räkning föras icke
allenast svenskt silfvermynt eller riksbankens
sedlar, utan äfven caroliner,
under förbindelse att, vid anfordran,
tillhandahålla räkningshafvaren
det insättningen motsvarande
belopp mynt eller sedlar, eller det
antal caroliner, som insatt blifvit.

För sådana insättningar erlägger
riksbanken ej ränta.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

37

så väl enskilde personer, som enskilda enskilda korporationer, bolag och
korporationer och inrättningar, äf- inrättningar, under följande hufvudvensom
af bolag, som ej bedrifva sakliga vilkor, nemligen: etc.
bankrörelse, under följande hufvudsakliga
vilkor, nemligen:

(i öfrigt oförändradt).

Såsom redan är omförmäldt, anser Utskottet den af fullmäktige
föreslagna nedsättning af det i mom. 2 bestämda maximum ej böra godkännas,
hvadan detta mom. blifver oförändradt.

Slutligen hemställer Utskottet,

19:o.

att § 24 må få följande lydelse:

I riksbankens hufvud- och afdelningskontor
mottagas ock, efter vederbörande
styrelses pröfning, penningar
att återbetalas antingen å bestämd
dag efter insättningen eller
efter viss, på förhand bestämd ömsesidig
uppsägning, under följande
vilkor etc. (i öfrigt oförändrad).

Vid förra riksdagen väcktes

Nuvarande lydelse:

1 riksbankens hufvud- och afdelningskontor
mottagas ock penningar
af så väl enskilde personer
som enskilda korporationer, bolag
och inrättningar, att återbetalas antingen
å bestämd dag efter insättningen
eller efter viss, på förhand
bestämd ömsesidig uppsägning, under
följande vilkor: etc.
inom Utskottet förslag derom, att
tillfälle borde beredas allmänheten att få i riksbanken deponera värdeföremål,
såsom dyrbarheter och värdepapper med uppgifvet värde och
emot en efter värdet afpassad afgift, och anmodades fullmäktige att
öfver detta förslag till innevarande Riksdags Banko-Utskott afgifva utlåtande,
hvilket ock till Utskottet inkommit.

Förslaget har, så vidt det rörer dyrbarheter och dylika föremål,
blifvit afstyrkt, såsom dels icke af allmännare behof eller önskan påkalladt,
dels medförande svårigheter beträffande så väl föremålens värdering som
deras förvar i nuvarande lokaler; hvaremot fullmäktige tillstyrkt, att i
riksbanken måtte anordnas tillfälle till mottagning i förvar af värdepapper,
såsom obligationer och aktier, emot en efter värdet och förvaringstiden
beräknad billig afgift och emot skyldighet för riksbanken att utbetala
papperens värde, i fall desamma, af hvilken som helst anledning, icke
kunde vid anfordran återställas; anseende fullmäktige afgiften icke böra

38

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

sättas högre än en tiondedel procent, för år räknadt, dock ej under ett
visst minsta belopp.

I sammanhang med detta förslag hafva fullmäktige, då för deposition
af utländskt guldmynt icke borde sättas högre afgift, än för
värdepapper, och då för öfrigt nuvarande 22 § i reglementet erfordrade
ändring, sedan guldmyntfot blifvit införd, hemställt om ändring af afgiften
för förvarande af utländskt guldmynt till likhet med afgiften för värdepapper,
samt om en bestämmelse att guldets värde alltid beräknas efter
vigten, så att riksbanken icke, derest slitna mynt lemnas i förvar, måtte
äfventyra att få i ersättning betala ett högre värde, än den verkligen
emottagit; hvarjemte fullmäktige tillika föreslagit förenkling af den i 22 §
intagna taxa för vanliga slutna depositioner, samt afgifvit förslag till eu
i öfverensstämmelse med nu anförda åsigter affattad lydelse för nyss
nämnda reglementsparagraf.

I alla delar gillande hvad fullmäktige anfört och föreslagit, hemställer
Utskottet,

20:o

att öfverskriften framför reglementets
§ 22 samt denna § må få följande
förändrade lydelse:

D. Om mottagning i förvar af
värdepapper, utländskt guldmynt samt
förseglade paketer.

§ 22.

Mom. 1. I riksbankens hufvudkontor
emottages till förvar obligationer,
aktier och andra värdepapper
af de slag fullmäktige bestämma,
emot bevis, som, utstäldt å viss person,
skall innehålla så väl antal, utgifningsdag
och belopp samt serie,
nummer eller annan beteckning för
hvarje slag af värdepapp er, jemte derå
satt värde, som ock förbindelse för
riksbanken att mot bevisets återbekommande
och betalning af nedan bestämda
förvaring saf gift återställa de

Nuvarande lydelse:

D. Om mottagning af utländskt
guldmynt, paket er och annan flyttbar
egendom.

§ 22.

Mom. 1. I riksbanken emottages
till förvar utländskt guldmynt af
de slag, fullmäktige bestämma, och
mot bevis, som, utstäldt å viss person,
skall innehålla icke allenast
antal och valör af hvarje slag, dettas
vigt äfvensom värde i caroliner, eller
i mynt, om och när guld varder till
rikets mynt antaget, utan ock förbindelse
för riksbanken att mot bevisets
återställande och betalning af
nedan bestämda förvaringsafgift, återställa
det till förvar emottagna myn -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

39

i förvar emottagna handlingarne eller
lemna andra af samma slag, beskaffenhet
och belopp, eller och utbetala
det värde, som för det eller de felande
papperen, efter de i beviset bestämda
pris, belöper; skolande värdet, så vidt
ske kan, i beviset upptagas efter gällande
pris å papperen.

Mom. 2. I hufvudkontoret emottages
äfven till förvar utländskt
guldmynt af de slag fullmäktige bestämma,
emot bevis, som, utstäldt
å viss person, skall innehålla icke
allenast antal och valör af hvarje
slag samt dettas vigt och efter vigten
beräknadt värde i rikets mynt,
utan ock förbindelse för riksbanken

tet eller, om sådant ej kan ske, detsammas
värde, om i caroliner utfördt,
efter deras för tillfället gällande
invexlingspris; kommande härvid
hufvudsakligen att tjena till efterrättelse
följande:

a) vid myntets uppvägning eger
inlemnaren att närvara personligen
eller genom ombud, om så önskas;

b) åtnöjes icke inlemnare eller
hans ombud med det myntet i beviset
åsätta värde, emottages myntet
ej till förvar; och

c) afgiften, som vid myntets inlemnande
erlägges, utgör för hvarje
fullt 1,000-detal riksdaler af värdet,
enligt beviset, en riksdaler för en
förvaringstid af högst tre månader,
dock att lägre afgift än femton riksdaler
icke beräknas; och skall, om
depositionen fortfar längre än tre
månader, afgiften utgå med en
tredjedels riksdaler eller en tredjedel
af minimiafgiften för hvarje börjad
månad, hvilken afgift årligen infordras,
derest förvaringstiden öfverstiger
ett år;

och ega fullmäktige att meddela
de närmare bestämmelser, som i och
för denna rörelses bringande till
verkställighet må anses erforderliga.

Mom. 2. Riksbanken må, så vidt
lägligt är och utrymme dertill inom
riksbanken gifves, under försegling
emottaga paketer eller annan flyttbar
egendom, utan att om innehållet
undfå uppgift och utan ansvarighet
å riksbankens sida för oförvållad
skada eller tillfällig olycka; skolande
till riksbanken erläggas följande, i

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

att mot bevisets återbekommande
och betalning af nedan bestämda förvaringsafgift,
återställa det till förvar
emottagna myntet eller, om sådant
ej kan ske, betala detsammas i beviset
upptagna värde i rikets mynt.

förhållande till det nedsatta godsets
rymd och den tid det i förvar innestått,
bestämda afgift, nemligen, efter
månad räknadt:

för depositum af l1^ kubikfot eller

derunder......... R:mt — 50 öre

„ depositum derutöfver
till och med 4 ä
kubikfot:

första kubikfoten — 50 „
hvardera af de öfrig»
................... — 25 „

„ depositum derutöfver
till och med
8 å 8^-j kubikfot:
första 4 kubikfot 1: 25 „
hvardera af de öfrig»
..................... — 20 „

„ depositum derutöfver
till hvad storlek
som helst:

för första 8 kubikfot 2: — „
hvardera af de öfrig».
................. _ 12 „

Denna afgift utgår för minst en
hel månad, och halfva månader upptagas
icke, men hvad deröfver är,
anses för hel månad.

Ej heller upptagas halfva kubikfot,
men hvad som öfverstiger half,
räknas som hel kubikfot.

Uppmätning af hvarje depositum
sker vid dess inlemnande, då äfven
afgiften, till sitt månatliga belopp
uträknad och vederbörligen kontrollerad,
införes i depositionsbeviset,
hvilket å viss man utställes.

Vid det nedsatta godsets återtagande
erlägges belöpande afgift, hvilken -

Bonko-Utskottets Betänkande N:o 14.

41

ken dock årligen infordras för sådana
deposita, som under ett eller
flera år innestått, och skola afgifternas
belopp särskildt redovisas.

Skulle inlemnaren ej åtnöjas med
den afgift, som i depositionsbeviset
blifvit bestämd, återställes genast
hans depositum.

Mom. 3. 1 hufvudkontoret må, så
vidt lägligt är och utrymme dertill
inom kontoret gifves, jemväl emottagas
paketer eller annan flyttbar
egendom under försegling och utan
att uppgift lemnas om innehållet, emot
bevis, som, stäldt till viss man, skall
innehålla beskrifning å det till förvar
aflemnad.es
förbindelse för riksbanken att emot
återställande af beviset och erläggande
af ned,an bestämda förva,ringsa,(gift
återlemna godset; dock utan ansvarighet
å riksbankens sida för oförvållad
skada eller tillfällig olycka.

Mom. 4. Förvaringsa,f''giften för
värdepapper och utländskt mynt utgör
för är räkna,dt, en tiondedels procent
af yapperens eller myntets i beviset
upptagna, värde i rikets mynt, jemna,
dt för brutet tal till närmast högre
hundratal kronor, samt betad,as. utom,
afseende på förva,ringstidens längd.,
för minst tre månader, äfvensom lägre
afgift än tio kronor icke beräknas.

Mom. 5. För gods under försegling
beräknas förvaringsafgiften efter
godsets rymd och förvaringstiden
sålunda, att för hvarje månad betalas -

Bill. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

6

42

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

för gods af en kubikfots rymd

50

öre,

V

» tvä

80

>?

jj ti (3 jj jt Jcv•

5

» fyra „ 1 „

30

??

» fem » 1 „

50

och för hvarje hubikfot öfver

fem.

15

dervid

godset alltid beräknas i

till minst

en kubikfots rymd och hvad utöfver
hel kubikfot icke uppgår till half
kubikfot ej räknas, men half kubikfot
eller mera anses för hel; skolande
utan afseende å förvaringstiden,
afgift alltid erläggas för minst
tre månader.

Mom. 6. I öfrigt iakttages i afseende
på till förvar inlemnade värdepapper,
guldmynt eller förse gladt
gods:

att, om inlemnare icke ätnöjes med
det af riksbanken beräknade värde å
handlingar eller guldmynt eller uppmätning
af försegladt gods eller med
påförd för väring saf gift, depositum
icke emottages;

att vid inlemnandet skall betalas
den afgift, som, enligt hvad ofvan
är stadgadt, bör för hvarje fall minst
erläggas;

att för börjad månad förvarings•
afgift påföres såsom för hel månad;

samt att obetald förvaring saf gift
skall för hvarje kalenderår inbetalas.

Mom. 7. Under iakttagande af
de i föregående mom. stadgade grunder,
ega fullmäktige att meddela de
närmare bestämmelser och föreskrifter,
som för ifrågavarande rörelses bedrifvande
må finnas erforderliga.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

43

I anledning af inom Utskottet väckt fråga om upphäfvande i större
eller mindre mån af den distriktindelning beträffande riksbankens lånerörelse,
som genom 25 § är bestämd, bär Utskottet från fullmäktige infordrat
och emottaga ett utlåtande, deri fullmäktige anfört: att, så önskvärd!
och angeläget det vore att hinder och omgång för allmänhetens
beröring med riksbanken undanröjdes, den enskildes anspråk på tillmötesgående
från riksbankens sida dock icke rättmätigt kunde sträckas derhän,
ått riksbanken för enskildes beqvämlighet skulle äfventyra, att, vid pröfningen
af lånesäkerheter, de fem särskilda styrelser, åt hvilka denna
pröfning vore anförtrodd, lätteligen kunde inledas att åt en person utlemna
vida mer penningar än de, med kännedom om de förbindelser
samma person iklädt sig vid andra riksbankens kontor, skulle gjort; att
pröfningen af namnsäkerheter redan vore ganska försvårad genom det
inångtal af andra banker, hos hvilka en person kan häfta i förbindelser,
om hvilka vederbörande styrelse icke egde någon möjlighet att förskaffa
sig kännedom; att, när dessutom icke något hinder vore lagdt för personer
att såsom löftesmän och acceptanter blifva antagna, utan afseende
på lånedistrikt, det icke slutligen kunde begäras att, genom upphäfvande
af distrikttvånget för låntagare, tillfälle skulle beredas att på samma
namn kunna hos hvarje af riksbankens fem utlåningsställen utbekomma
belopp, som till äfventyrs icke bort eller, om de andra kontorens förhållanden
varit kända, kunnat mer än en gång beviljas; att, då på dessa
skäl fullmäktige ansåge sig pligtige att bestämdt afstyrka de framställda
förslagen, så vidt de afsåge namnsäkerheter, syntes det deremot fullmäktige
som giltiga skäl saknades, hvarföre belåning af realsäkerheter ej
skulle kunna, utan afseende på lånedistrikter, i allmänhet medgifvas; men
att, då i afseende på lån med omsättningsrätt är stadgadt att icke någon
får såsom låntagare häfta för mera än 6,000 riksdaler och förändring
häruti hvarken vore ifrågasatt eller med afseende å denna rörelsegrens
särskilda förhållanden torde böra ifrågasättas, syntes ock för dessa lån
distriktindelningens bibehållande vara nödvändigt.

I öfverensstämmelse med dessa åsigter hafva fullmäktige föreslagit
en ändring i mom. 2 af § 33, hvilken Utskottet finner lämplig och här
nedan föreslår, jemte det Utskottet tillika anser ett tillägg till 25 § böra
•röras; och hemställer Utskottet fördenskull:

21 :o.

följande lydelse:

Riksbankens utlåningsrörelse be -

att 25 § i reglementet, må få

Nuvarande lydelse:
Riksbankens utlåningsrörelse be -

44

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

drifves genom afdelningskontoret i
Göteborg för Hallands, Göteborgs
och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs
län; genom afdelningskontoret i
Malmö för Blekinge, Christianstads
och Malmöhus län; genom afdelningskontoret
i Luleå för Westerbottens
och Norrbottens län; genom
afdelningskontoret i Wisby för Gotlands
län, samt genom riksbankens
hufvudkontor för rikets alla öfriga
län; dock att hinder icke möter mot
meddelande af län utan omsättningsrätt
mot realsäkerhet samt kreditiv
mot enahanda slags säkerhet, utan
afseende; pa den här ofvan bestämda
distriktsindelning.

I sammanhang härmed hemställer
Utskottet vidare,

drifves genom afdelningskontoret i
Göteborg för Hallands, Göteborgs
och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs
län; genom afdelningskontoret i
Malmö för Blekinge, Christianstads
och Malmöhus län; genom afdelningskontoret
i Luleå för Wcsterbottens
och Norrbottens län; genom
afdelningskontoret i Wisby för Gotlands
län, samt genom riksbankens
hufvudkontor för rikets alla öfriga
län.

22:o.

Nuvarande lydelse;

Ingen mä medgifvas att diskontera
vexel eller erhålla lån eller kreditiv
inom annat lånedistrikt än det,
hvarest han är mantalsskrifven.

att mom. 2 af 33 § må få följande
förändrade lydelse:

Diskontering, lån eller kreditiv
inå ej heller beviljas annan än den,
som är inom lånedistriktet mantalsskrifven;
dock att denna inskränkning
ej gäller i afseende pa kreditiv
och lån utan omsättning sr ätt, sä
framt realsäkerhet ställes.

Med anledning deraf, att bestämmelserna i § 27 af reglementet
derom, . att till utlåning med omsättuingsrätt skall afsättas ett förlag af
tio millioner riksdaler, vid afdelningskontoren tolkats på det sätt, att den
c e a* förlaget, som ej vore utlånad, icke finge för annat ändamål anländas,
utan läge ofruktbar såsom en kontant kassa, hvilken ej ens för
tillfälligt behof af förstärkning i kontorets öfriga kontanta tillgångar finge
tagas i anspråk, anmodade Utskottet, som ansåg, att oanvända medel,
tillhörande fonden för- utlåning med omsättuingsrätt, kunna och böra,
när de icke för dylik utlåning erfordras, i bankens öfriga rörelser använ -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

45

(las, fullmäktige att yttra sig, huruvida något hinder deremot mötte samt,
om så ansåges icke vara förhållandet, huruvida någon ändring i nuvarande
bestämmelser kunde anses nödig för beredande af frihet att i den
angifna rigtningen använda ifrågavarande medel.

Härutinnan hafva fullmäktige anfört, att det hinder, reglementet
för närvarande lägger emot användande af ifrågavarande medel på sätt
Utskottet åsyftade och jemväl fullmäktige ansåge lämpligt och rätt, läge
i lydelsen af § 27, der det heter att till utlåning med omsättningsrätt ett
förlag af tio millioner riksdaler skall afsättas, med hvilken lydelse det
icke varit förenligt att använda medlen till andra ändamål; och. hafva
fullmäktige, till undanrödjande af det sålunda befintliga hindret, föreslagit
ändring i nuvarande reglementsstadgande, i öfverensstämmelse med
hvithet förslag Utskottet hemställer:

23:o.

att 27 § i reglementet må få
följande förändrade lydelse:

'' Mom. 1. Till utlåning med omsättningsrätt
skola, i den män ing ifalla
läneliandlingar dertill föranleda,
användas högst tio millioner kronor;
egaude fullmäktige att för den i
punkterna 1, 2, 3 och 4 af etc.
(oförändradt.)

Mom. 2. Fördelningen emellan
riksbankens hufvud- och afdelningskontor
af de till utlåningsrörelsen
afsedda medel bestämmes af fullmäktige;
dock bör j allmänhet, såsom
grund för fördelningen af det
till utlåning med omsättningsrätt
afsedda belopp iakttagas, att deraf
beräknas etc. (oförändradt).

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Till utlåning med omsättningsrätt
skall ett förlag af tio
millioner riksdaler afsättas.

För öfrigt ega fullmäktige att
för den i punkterna 1, 2, 3 och 4
af nästföregående § omförmälda diskontering,
utlåning och kassakreditivrörelse
använda dels de genom
upplåning enligt §§ 23 och 24 tillgängliga
medel, dels åt riksbankens
egna fonder hvad som för nämnda
rörelse kan afses.

Mom. 2. Fördelningen emellan
riksbankens hufvud- och afdelningskontor
af de till utlåningsrörelsen*
afsedda medel bestämmes af fullmäktige;
dock bör i allmänhet såsom
grund för fördelningen af det
till utlåning med omsättningsrätt afsätta
förlag iakttagas, att deraf afses
:

46

Banko Utskottets Betänkande N:o 14.

för

yy

v

yy

yy

riksbankens huf vudkontor

......... 5,300,000: —

afdelningskonto ret,

i Göteborg 2,600,000: —
afdelningskonto ret

i Malmö ...... 1,400,000: —

afdelningskonto ret

i Luleå ...... 500,000: —

afdelningskonto ret

i Wisby 200,000: —

Sgr R:dr 10,000,000: —

I mom. 3 af § 28, hvilken innehåller bestämmelser rörande diskontering.
af vexlar, är stadgadt, att vexel å lägre belopp än 200 K:dr icke
får diskonteras.

Denna minimibestämmelse har stått oförändrad ända från den tid,
då vexeldiskontering i riksbanken först begynte. Riksbankens utlåningsrörelse
torde öfverhufvud böra vara företrädesvis rigtad på den större
rörelsen, _ ehuru densamma hvarken lärer böra eller kunna undandraga
sig att tillhandagå äfven med smärre försträckningar. Men då ostridigt
penningens värde under de senare årtiondena högst betydligt fallit, kan
ett belopp, som för 30 år sedan ansågs såsom det minsta, som af riksbanken
i en försträckning borde utgifvas, icke numera fortfara att så
anses. Fördenskull borde, om en minimibestämmelse skulle bibehållas,
beloppet utan allt tvifvel höjas. Men Utskottet anser för sin del, att
i den del af riksbankens utlåningsrörelse, som ej tillhör omsättningslånefonden,
fullmäktige böra lemnas fria händer i bestämmande af
minsta beloppet, lika väl som i fråga om ränta och pröfning''af säkerheten,
samt att fördenskull det nu ifrågavarande stadgandet icke bör i reglementet
qvarstå. ö

Utskottet hemställer fördenskull,

24:o.

att mom, 3 af § 28 må uteslutas, så lydande:
»Diskontering af vexel å lägre belopp än tvåhundra
riksdaler är ej medgifven».

Enahanda minimibestämmelse, som den nyss nämnda, finnes i § 29
mom. 2 beträffande utlåning mot hypotek af löpande förskrifning, aktier,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14. 4

publika papper eller annan säkerhet, men bör på ofvan anförda skal
undanrödjas; och Utskottet hemställer derföre,

25:o.

att, med uteslutande ur mom. 2
i § 29 af den sista delen, detta
moment må få följande lydelse:

Lån meddelas å bestämd tid af
högst sex månader eller ock att
återbetalas efter förutgången uppsägning
af högst tre månader.

Nuvarande lydelse:

Mom. 2. Lån meddelas å bestämd
tid af högst sex månader eller
ock att återbetalas efter förutgången
uppsägning af högst tre månader,
men i begge fallen icke lägre
belopp än 200 riksdaler.

I afseende på de enligt 31 § i reglementet nu gällande bestämmelser
beträffande kassakreditiv, föreslår Utskottet ingen annan ändring,
än hvad angår det kreditiv, som hittills vant anvisadt åt Kommerskolleo-ium
till manufakturernas och fabrikernas understödjande. Detta
kreditiv, som ännu under år 1868 utgick med 2,250,000 Rall-, har sedan
dess årligen nedsatts med 250,000 R:dr, intill dess sistlidet ars riksdagbeslöt
att detsamma skulle från 1,000,000 R;dr, som det utgjorde för
1873, nedsättas för 1874 till 500,000 R:dr, under medgifvande likvai
att uppskof med inbetalningen till riksbanken af de 500,000 R:dr hval
med kreditivet då nedsattes, finge ega rum intill den 30 Juni 1874. _

Den utlåning från manufakturdiskonten, för hvilken kreditivet i
riksbanken var afsedt, har, i följd af Kongl. Maj:ts d 7 November 1873
fattade beslut, med slutet af nämnda år upphört; och berörda kreditiv

är fördenskull ej vidare behöfligt. . . Tr

Af denna anledning bör all kreditivrätt i riksbanken för Rommel skollegium
upphöra med 1874 års utgång; men som det möjligen kunde
för kollegium möta svårighet att redan vid 1874 års slut inbetala hela
det belopp, som då kan vara å kreditivet uttaget, har Utskottet ansett,
att uppskof dermed bör beviljas till den 30 Juni 1875.

Fördenskull hemställer Utskottet,

26:o

att § 31 i reglementet må få föl- Nuvarande lydelse:

jande lydelse:

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas:

Hanka-Utskottets ''Betänkande N:o 14.

48

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas:

a) riksgälds-kontoret;

b) jernkontoret,

c) sparbanker, som äro försedda
med stadgar, stadfästade af vederbörlig
myndighet;

d) bolag, ehvad de äro grundade
på Kongl. förordningen af den 6
Oktober 1848 angående aktiebolag
eller delvis eller till det hela solidariska,
och således äfven sådana
bolag, som drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar;
dock ankommer det ensamt på fullmäktige
aft bestämma icke allenast
huruvida och till hvithet belopp
bolag af sistnämnda slag må erhålla
kreditiv, utan äfven de särskilda
vilkor och förbehåll, hvarunder kreditivet
får begagnas; samt

e) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på

högst ett år, mot säkerhet, som af
vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet
äro riksgäldskontoret och
jernkontoret befriade.

Mom. 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens
belopp bestämmes af fullmäktige
och kan vara olika för de
särskilda kreditivhafvarne.

Från erläggandet af sådan afgift

a) Riksgälds-kontoret

b) Kongl. Kommers-kollegium till
manufaktur er nes och fabrikernas understödjande
;

c) jernkontoret;

d) sparbanker, som äro försedda
med. stadgar, stadfästade af vederbörlig
myndighet;

e) bolag, ehvad de äro grundade
på Kongl. förordningen af den 6
Oktober 1848 angående aktiebolag
eller delvis eller till det hela solidariska,
och således äfven sådana
bolag, som drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar;
dock ankommer det ensamt på fullmäktige
att bestämma, icke allenast
huruvida, och till hvilket belopp bolag
af sistnämnda slag må erhålla
kreditiv, utan äfven de särskilda vilkor
och förbehåll, hvarunder kreditivet
får begagnas; samt

e) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på
högst ett år, mot säkerhet, som af
vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet
äro riksgälds-kontoret och
jernkontoret befriade, hvaremot, riksbanken
för kreditivet till Kongl. Kommers-kollegium
skall ega säkerhet i
manufakturdiskontens alla fordringar
samt egna behållna, tillgångar.

.Mom. 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens
belopp bestämmes af fullmäktige
och kan vara olika för de
särskilda kreditivhafvarne.

Från erläggandet af sådan afgift

äro

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

49

äro riksgälds-kontoret, sparbanker
och s. k. folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgäl ds-kontoret eger
att begagna ett kreditiv af 1,500,000
kronor. -

Kreditiv må beviljas: till Stockholms
stads sparbank å högst 50,000
kronor, till Göteborgs sparbank högst
20,000 kronor, till hvar och en af
öfriga sparbanker samt till folkbank
högst 10,000 kronor.

I öfrigt eger vederbörande styrelse
att i hvarje fall bestämma huru
stort belopp må kreditivsökande beviljas.

Mom. 4, 5 och 6 oförändrade.

Mom. 7. Med återbetalningen till
riksbanken af det belopp, som kan
vid 1874 års slut vara lyftadt å det
Kongl. kommerskollegium för detta
år beviljade kreditiv å 500,000 R:dr,
eger kollegium begagna uppskof intill
den 30 Juni 1875, å hvilken
dag nämnda belopp med derå upplupen
ränta senast skall vara till
riksbanken inbetaldt.

äro riksgälds-kontoret, Kongl. kommers-kollegium,
sparbanker och s. k.
folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgälds-kontoret eger
att begagna ett kreditiv af 1,500,000
R:dr.

Kreditivet till Kongl. Kommerskollegium
bestämmes för år 1874 bil

500.000 R:dr, men med återbetalningen
till riksbanken af de 500,000
R:dr, hvarmed det för år 1873 beviljade
kreditiv sålunda blifvit minskadt,
eger Kongl. Kommerskollegium
begagna uppskof intill den 30 Juni
1874, å hvilken dag nämnda belopp
med derå upplupen ränta senast
skall vara till riksbanken inbetaldt.

Kreditiv må beviljas: till Stockholms
stads sparbank å högst 50,000
R:dr, till Göteborgs sparbank högst

20.000 R:dr, till hvar och en af
öfriga sparbanker samt till folkbank
högst 10,000 R:dr.

I öfrigt eger vederbörande styrelse
att i hvarje fall bestämma huru
stort belopp som kreditivsökande
beviljas.

Nytt.

Bih. till Riksd. Prot. 1874. 6 Sami. 1 Afd. 13 Raft.

7

50

Banko-TJtskottets Betänkande N:o 14.

Liksom beträffande vexeldiskontering samt lån på kort tid eller
uppsägning hittills ett minimibelopp af 200 R:dr varit bestämdt, så innehåller
§ 32, angående utlåningen med omsättningsrätt, i mom. 3, att lån
ej må utgifvas å mindre belopp än 200 R:dr.

Utskottet har redan anfört, hurusom, då penningevärdet under de
senare årtiondena högst betydligt minskats, detta minimibelopp numera
är allt för lågt. Beträffande de förutnämnda utlåningsgrenarne har Utskottet
föreslagit att utesluta all minimibestämmelse, men då utlåningen med
omsättningsrätt, hvilken i flera afseenden måste betraktas såsom en från
riksbankens egentliga funktioner såsom centralbank för landet skild undantagsinrättning,
hufvudsakligen är afsedd för dem, som kunna behöfva
försträckningar endast å smärre belopp, torde en minimibestämmelse här
med mera skäl, än beträffande den öfriga rörelsen, böra bibehållas.

Ett dylikt minimum anser dock Utskottet ej böra sättas lägre, än
till 400 kronor; och Utskottet, som icke finner någon ändring i öfrigt
af § 32 af reglementet erforderlig, hemställer fördenskull,

27:o.

att mom. 3 af nämnda § 32 må
få följande lydelse:

Lån må ej utgifvas å mindre
belopp är 400 kronor, eller annorlunda
än å hela tiotal kronor derutöfver.

Nuvarande lydelse:

Mom. 3. Lån må ej utgifvas å
mindre belopp än 200 riksdaler, eller
annorlunda än å hela tiotal riksdaler
derutöfver.

Stockholm den 11 Maj 1874.

J. v. SCHWERIN,
Banko-Utskottets Ordförande.

Reservationer;

vid punkt 4:o:

af Herr Ribbing, med hvilken Herr Peyron instämt: »Emot Utskottets
beslut att lemna öfriga delar af Herr Wallenbergs motion utan af -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

51

seende får jag mig reservera. Hvarken i det utlåtande, som bankofullmäktige
afgifvit, eller uti Utskottets betänkande har man enligt mitt förmenande
knappt nog gjort försök, ännu mindre lyckats att gendrifva den
grundsats, att ingenting bör benämnas utelöpande banksedlar än det som
är banksedlar. Det torde likväl böra förr eller senare komma derhän,
att hvarje sak får sitt rätta namn, och så vida man vill åstadkomma enkelhet
och klarhet i dessa frågor, så bör begreppet banksedel vara oomtvistadt
och inga af bankens öfriga skulder genom reglementsbestämmelser
såsom utelöpande banksedlar anses och betraktas.

Då bättre eller lämpligare säkerhet för sedelutgifningen icke kan
finnas än inneliggande portfölj af vexlar i utländskt mynt ej öfver tre
månader, sfi hade jag trott att den delen af motionen hade bort beaktas.
Man söker göra gällande den åsigt, att så mycken blankotrassering förekommer,
att ingen särdeles säkerhet kan tilläggas de valutor i utländskt
mynt, som kunna af riksbankens fullmäktige inköpas. Det är visserligen
icke förhållandet, och för öfrigt lärer det väl bero på bankofullmäktige
att köpa de vexlar, dem godt synes. Med anledning häraf hade jag önskat,
att Utskottet skolat inrymma vexlar i utländskt mynt, betalbara å
utrikes ort inom tre månader, bland grunderna för sedelutgifningsrätten.»

af Herr von Sfr olärdt: »Emot Utskottets åsigt, att ej tillerkänna de i
Herr Wallenbergs motion uttalade grundsatser den betydelse och vigt
de onekligen ega, får jag, i öfrigt gillande beslutet, att tidpunkten för
desammas omedelbara tillämpning för närvarande ej torde vara inne, mig
vördsamt reservera».

vid punkt 6:o:

af Herrar Wigardt, G. Jonsson, O. Månsson, Å. Andersson och
Hceggström, mot Utskottets beslut att bestämma den myntskatt, som skall
afdragas å till inlösen inlemnadt omyntadt guld till \ proc., under hänvisning
till fullmäktiges i utlåtandet refererade motiver för denna myntskatts
bestämmande till 1|8 proc.

vid punkt 8:o:

af Herrar G. Jonsson och Å. Andersson, som icke delat Utskottets
åsigt, att hela momentet skulle uteslutas, utan endast punkten c), och för
öfrigt momentets lydelse bibehållas.

Vid punkt 9:o:

af Herr Gumcelius: »Mot den af förlidet års Banko-Utskott i betänkande*''
N:o 15 öfvergångsvis föreslagna texten för sedlar å 1 och 5 kro -

52

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

nor hade jag anmält reservation, som jag emellertid för det dåvarande
fann anledning låta förfalla. Denna särskilda mening anser jag mig dock
med desto större skäl böra nu vidhålla, då det gäller att förflytta denna
bestämmelse ur dess tillfäJlighetsplats bland öfvergångsstadgandena vid
1873 års bankoreglemente in i sjelfva reglementets § 15, och då den tidpunkt
är nära, vid hvilken de enskilda bankernas sedlar torde komma att
väsendtligen ändra sin ordalydelse, möjligen till närmaste motsvarighet
mot riksbankssedlarnes. Det må visserligen vara beqvämt att hafva möjligast
kort och lika lydelse på riksbankens alla kronsedlar, men torde å
andra sidan ej kunna förnekas, att en försäkran om inlösen af t. ex. ett
stycke en-krone-sedel med guldmynt enligt 1873 års myntlag är ett tomt
löfte, som riksbanken icke förmår efter ordalydelsen uppfylla. Rättare
synes mig då vara att för skiljemyntsedlarne stadga en särskild, mera
sann, om än mindre nätt lydelse. I någon öfverensstämmelse med t. ex.
de smärre nordamerikanska statssedlarne, som innehålla tydlig uppgift
om, till hvilket högsta och lägsta antal de få såsom lagligt betalningsmedel
användas, skulle kanske texten kunna lyda för fem-krone-sedeln
sålunda:

Sveriges Riksbanks

sedel å

Kronor Tern Kronor.

Riksbanken inlöser, vid anfordran, hvarje jemnt tal
af dessa fem-krone-sedlar med guldmynt enligt lagen
om Rikets mynt af den 30 Maj 1873.

En-krone-sedlarnes lydelse skulle då blifva lika med femmornas, utom
att orden »jemnt tal» utbyttes mot »tiotal», och att, naturligtvis, valören
ändrades.

Jag hemställer alltså:

att § 15 inom. 1 måtte erhålla följande lydelse:

Riksbanken utgifver sedlar å eu kronas, fem, tio,
femtio, etthundra och ettusen kronors valör; skolande
texten å dessa sedlar lyda, för de å 1,000, 100, 50 och
10 kronor sålunda:

Sveriges Riksbank inlöser, vid anfordran, denna
sedel å kronor 00 kronor med guldmynt enligt
lagen om Rikets mynt af den 30 Maj
1873;

för sedlarne å 5 kronor sålunda:

Sveriges

Banko-Utskottets Betänkande N:o 14.

53

Sveriges Riksbanks sedel å kronor fem kronor.
Riksbanken inlöser, vid anfordran, hvarje jemnt
tal af dessa fem-krone-sedlar med guldmynt
enligt lagen om Rikets mynt af den 30 Maj
1873;

samt för sedlarne å 1 krona sålunda:

Sveriges Riksbanks sedel å krona eu krona.
Riksbanken inlöser, vid anfordran, hvarje tiotal
af dessa en-krone-sedlar med guldmynt
enligt lagen om Rikets mynt af den 30 Maj
1873.»

vid punkt 27:o:

af Herrar Wigardt, C. 1. Bengtsson, O. Månsson och A. Andersson
mot Utskottets förslag att lån med omsättningsrätt icke skulle få utlemnas
till mindre belopp än 400 kronor.

Herr Rettig har anmält, att han ej varit närvarande vid den slutliga
justeringen af detta betänkande.

Bill. till Riksd. Prof. 1874. 6 Sand. 1 A/cL 13 Raft.

8