B tvinning s- Utskottets Betänkande N:o 3.

1

AV» 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 6 Mars 1874, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan Bevillnings-Utskottet till behandling förehaft de till Utskottet
hänvisade motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser
rörande allmänna bevillningen, samt i sammanhang dermed verkställt
granskning af Bevillningsstadgari i öfrigt, får Utskottet, jemlikt 40 § Riksdags-ordningen,
till Riksdagen afgifva de förslag och framställningar,
till hvilka Utskottet i följd häraf funnit anledning, härvid följande den
ordning, hvartill Bevillningsstadgans uppställning föranleder.

Art. I.

Personlig skyddsafgift.

§ 1.

Inom Andra Kammaren har Herr A. Johansson från Jönköpings
län framställt ett förslag, hvaruti Herr Johannes Andersson från samma
län instämt, »att Riksdagen måtte besluta, att den efter första artikeln
Bevillnings-förordningen utgående personel skyddsafgift 40 öre för man
och 20 öre för qvinna måtte afskaffa^ och upphöra att utgå;» och har
motionären såsom skäl för denna sin framställning hufvudsakligen anfört,
Bill. till Riksd. Prof. 1874. 5 Sami. 1 Afd 2 llåft.

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 3.

2

att af de till Staten utgående skatter de personela vore de minst rättvisa,
emedan dessa inom en viss ålder af hvarje person utginge med lika
belopp utan afseende på personens större eller mindre förmåga att betala
desamma; att dessa personela skatter, som för de mindre bemedlade
vore hårdast tryckande, vore mer än rättvist högt bestämda i förhållande
till andra skatter, att Statens tillgångar mycket väl medgåfve nedsättning
i berörda skatter, och att lämpligaste sättet för denna skattelindring vore
afskaffande af den personliga skyddsafgiften.

Att en kapitationsskatt sådan som den personliga skyddsafgiften, om
densamma uppginge till ett högre belopp, skulle, såsom motionären uppgifva,
blifva på ett orättvist sätt tryckande för den mindre bemedlade,
måste visserligen medgifvas, men så snart beloppet af denna afgift är så
afpassadt, att det icke kan anses öfverstiga äfven den mindre bemedlades
skatteförmåga, eger denna afgift deremot sitt fulla berättigande i hvarje
individs pligt att i någon mån bidraga till fyllande af statsbehofven såsom
ett vederlag för det skydd han af Staten åtnjuter. Sedan den personliga
skyddsafgiften från ett belopp af 1 Riksdaler banko för man och
24 skillingar banko för qvinna, hvartill den år 1812 under ansenligt högre
penningevärde än nu bestämdes, blifvit tid efter annan nedsatt, så att
densamma för närvarande utgör allenast 40 öre för man och 20 öre för
qvinna, lärer icke någon med skäl kunna påstå, att denna afgift utgör
någon synnerligt tryckande börda för en arbetsför person; och Utskottet
har icke heller förnummit, att något allmännare missnöje eller klagan
inom landet öfver denna beskattning låtit sig förspörja. Hvarken i skattens
beskaffenhet af personlig afgift eller i dess inverkan på de skattskyldige
har Utskottet sålunda funnit nog giltiga skäl för dess borttagande;
och Utskottet har icke heller ansett den af motionären åberopade
omständighet, att Statsverkets ställning nu skulle medgifva skattelindring,
utgöra anledning härtill. En förändring i de nu rådande gynsainma
ekonomiska förhållandena kan inträffa, och i dylika fall, då de
inkomstkällor, som nu lemna de rikaste statsbidragen, tull- och bränvinstillverkningsafgifterna,
vanligen mest känna inflytandet af en sådan
förändring, lärer det, efter hvad erfarenheten äfven visat, blifva nödigt
att anlita den allmänna bevillningen för statsbehofvens fyllande; men
detta blifver, — om man minskar denna bevillning med ett belopp, hvilken
efter hvad motionären sjelf påpekat, utgör en ganska väsendtlig del
deraf, — desto svårare, som bevillningen för inkomst enligt de grunder,
hvarefter den för närvarande utgår, icke kan utan betydliga svårigheter
ökas så, att något större skattebelopp derigenom kan uttagas.

Utskottet hemställer med anledning af det nu anförda,

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

3

l:o.

att Herr A. Johanssons förevarande motion icke må vinna
Riksdagens bifall.

Art. II.

§ 9.

I afseende å denna paragraf har Herr A. Andersson från Göteborgs
län (uti motion N:o 31) inom Andra Kammaren förnyat sitt vid de tvänne
sista riksdagarne framställda förslag om sådan ändring af 1 mom. i paragrafen
att, likasom bank och jernvägsbolag påföras inkomstbevillning,
der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller
kommissionskontor eller vid större och mindre stationer, äfven kanalbolag
skulle på enahanda sätt påföras bevillning inom de särskilda kanaldistrikten.

Såsom af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2 vid nästlidna
års riksdag synes, hemställde Utskottet, att Herr Anderssons då väckta
motion i enahanda syfte ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
och detta af skäl att den komité, som, med föranledande af en Riksdagens
framställning, varit af Kongl. Maj:t tillsatt för utarbetande af
ny förordning om mantalsskrifningars förrättande, jemväl haft uppdrag
att föreslå förändringar i bevillningsstadgan i syfte att kommunernas
anspråk att för rörelse, som bedrefves inom flera kommuner, erhålla
bidrag för sina kommunala behof, så vidt möjligt tillgodosåges, för hvilken
frågas lösning komitén föreslagit ett annat sätt än det af motionären
ifrågasatta; hvarföre och då Kongl. Maj:ts proposition i ämnet antogs
komma att till den nu innevarande Riksdagen aflåtas, Utskottet ansåg
mindre välbetänkt att föreslå förändrade bestämmelser, som möjligen
endast kornme att tillämpas för ett år. Och enär ofvanberörda Kongl.
proposition möjligen kan vara att under denna riksdag förvänta, har
Utskottet ansett behandlingen af Herr Anderssons motion lämpligen böra
tills vidare anstå, hvarom Utskottet

2:o

härmed blott velat hos Riksdagen göra anmälan.

4

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

§§ 18 och 19.

Under anförande att de i afseende å kontrollen af gåfvo-, testamente-
och arfsbevillnings beräkning, erläggande och redovisande gällande
särskilda föreskrifter, som innefattas uti Kongl. Förordningen den
11 December 1811, vore af så invecklad natur, att det skulle fordras
en hel tjenstemannapersonal för att fullständigt sköta denna kontroll
och att ändock ouppsåtliga misstag knappast skulle kunna undvikas, har
Herr C. A. Larsson inom Andra Kammaren (uti motion N:o 82) föreslagit,
»att afl den bevillning, som bör utgå af arf, gåfva, testamente
eller fideikomisstiftelse, bör påföras af taxeringskomitéerna efter de uppgifter,
som från Kongl. Hofrätterna och Underdomstolarne meddelas,
samt derefter i vanlig ordning debiteras, uppbäras och redovisas på
enahanda sätt som annan personel bevillning»; äfvensom att, om detta
motionärens förslag godkändes, den för taxerings- och uppbördsmännen
gällande instruktion måtte rättas uti hit lämpliga delar.

Utskottet får med anledning häraf erinra, att nästlidna års Riksdag,
i sammanhang med det beslut, som då fattades derom, att de till
allmänna bevillningen hörande medel skulle ingå till Statskontoret i stället
för till Riksgälds-kontoret, uti sin till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse härom tillika anhållit, att, som de särskilda föreskrifter i afseende
på kontrollen af all gåfvo-, testaments- och arfsbevillnings vederbörliga
beräkning, erläggande och redovisande, hvilka innehålles i Kongl.
Kungörelsen den 11 December 1811, måste ändras på samma gång Statskontoret
skulle öfvertaga bestyret med uppbörden och kontrollen jemväl
af nyssnämnda slag af bevillning, samt derjemte Riksdagen funnit berörda
Kongl. Kungörelse äfven i andra hänseenden tarfva omarbetning för att
motsvara det med samma författning åsyftade ändamål, Kongl. Maj:t
täcktes, rörande kontrollen af nyss omförmälda bevillnings vederbörliga
beräkning, erläggande och redovisande, meddela de förändrade föreskrifter,
hvilka så väl i följd af Riksdagens beslut om bevillningens ingående till
Statskontoret som i öfrigt kunde finnas erforderliga.

Vid sådant förhållande och då det icke kan vara lämpligt att Riksdagen,
utan att afvakta Kongl. Maj:ts beslut i anledning af förberörda
framställning, nu skulle meddela föreskrifter i afseende å alldeles samma
sak, hvarom Riksdagen hänvändt sig till Kong]. Maj:t, finner Utskottet
sig förhindradt att tillstyrka något Riksdagens afseende å motionärens
förslag.

Men enär, efter hvad Utskottet inhemtat, besväret med bevakandet
och uttagandet af testamentsbevillningen för den mängd testamenten,

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o_ 3.

o

hvilka innefatta dispositioner å belopp intill 5,000 R:dr, icke på något
sätt motsvaras af den inkomst, de för statsverket medföra, såsom exempel
hvarå Utskottet tillåter sig anföra att, enligt uppgjorda approximativa
beräkningar för de tre åren 1870—1872 bevillningen för testamenten
intill 5,000 R:dr, utgjort tillhopa 9,741 R:dr 8 öre, eller allenast
5,3 procent af hela testamentsbeviilningen för samma år, 184,941 R:dr
91 öre, under det antalet testamentstagare på grund af ifrågavarande
testamenten utgjort 450, eller 68,5 procent af samtlige 657 testamentstagare;
har Utskottet trott en väsendtlig lättnad i kontrollen å testamentsbeviilningen
kunna beredas genom att från 1,000 till 5,000 R:dr
förhöja det lägsta belopp, för hvilket testamentsbevillning eger rum; och
då vidtagande af eu sådan förhöjning ensamt beror på Riksdagen och
icke kan få något väsendtligt inflytande på de föreskrifter, Kong!. Maj:t
i anledning af Riksdagens framställning kan komma att meddela rörande
kontrollen å ifrågavarande bevillning, har Utskottet icke tvekat att föreslå
Riksdagen en sådan förhöjning i fråga om testamentsbeviilningen äfvensom,
till bibehållande af den likhet som nu förefinnes i föreskrifterna
för denna bevillning och den af gåfva, fideikommiss och arf utgående,
enahanda förhöjning af det lägsta belopp för hvilket sistberörda slag af
bevillning skall utgöras.

Med anledning af det nu anförda hemställer Utskottet:

3:o.

a) att Herr C. A. Larssons motion icke må af Riksdagen
bifallas:

b) att Riksdagen må besluta, att det lägsta belopp, hvarför
bevillning af gåfva, testamente, fideikommiss eller
arf skall utgöras, bestämmes till 5,000 R:dr samt att i
följd häraf mom. 4:o) punkterna c) och e) samt mom.
5:o) i § 18 Bevillningsstadgan skall erhålla följande
lydelse:

»4:o. Från de i förestående momenter stadgade bevillningsafgifter
befrias:

c) annan fjermare arfvinge för sin lagliga arfslott äf- ''
vensom för allt hvad derutöfver är gifvet, som icke
uppgår till ö,000 R:dr kapital;

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.

e) hvar och en annan, då värdet af den gifna egendomen
eller kapitalet icke uppgår till fem tusen riksdaler; 5:o.

För arf af fast eller lös egendom, som icke öfvergår
till skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, syskon
eller deras afkomlingar, utan till fjermare arfvinge,
erlägges en af hundra i bevillning, när arfsbeloppet
uppgår till fem tusen riksdaler.»

Instruktion för Taxeringsförrättningarne,

§ 7.

Denna paragraf har följande lydelse:

»Sedan fast egendom blifvit enligt föreskrifna taxeringsgrunder till
sitt verkliga värde uppskattad, må detta värde under de närmast efter
taxeringen följande tre åren bibehållas oförändradt, så vida icke brandförsäkringsvärdet
å byggnader i stad och på dess område eller å öfriga
i § 4, mom. 4 uppräknade hus och byggnader blifvit ökadt eller minskadt
eller egendomens värde antingen genom ny- eller tillbyggnader,
nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar blifvit under tiden i betydligare
mån förhöjdt, eller genom inträffad eldsvåda, vattenflöde eller
af annan dylik anledning märkligen förminskats, i hvilka fall sagda värde
bör jemkas efter de förändringar egendomen undergått».

Under uppgift att berörda föreskrift utgjort föremål för olika tolkning
och tillämpning i fråga om det antal år, som bör förflyta emellan
förnyad uppskattning i allmänhet af fast egendom, och att detta föranledt
dertill att inom en socken, som tillhör tvänne särskilda län, fastigheterna
inom den ena sockendelen undergått ny taxering år 1873, under det i
den andra delen af socknen sådan taxering ej skett, då Länsstyrelsen i
dess kungörelse om nämnda års bevillningsberedningar förklarat att den
förnyade uppskattning af fastigheter, som 1870 egde rum, fortfarande
skulle gälla intill år 1874, har Herr Joh. Edström uti en inom Andra
Kammaren väckt motion (N:o 132) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
det förtydligande eller den förändrade lydelse af 7 § uti instruktionen
för taxeringsförrättningarne, omständigheterna kunna påkalla.

B(1’illnmgs- Utskottets Betänkande N:o 3.

7

Föreskriften att fastigheters taxeringsvärden skola bibehållas oförändrade
under tre år, härrör från den tid, då Riksdagarne endast hvart
tredje år återkommo, men bibehölls äfven sedan de årliga riksdagarne
kommit till stånd, af skäl att man ville undvika allt för täta rubbningar
i förberörda värden.

Efter det vid 1865—1866 årens riksdag beslut blifvit fattadt, att
en allmän fastighetstaxering skulle ega rum år 1867, erhöll början af
ifrågavarande paragraf i de derefter utkommande bevillningsförordningarne
denna lydelse:

»Sedan fast egendom år 1867 blifvit enligt föreskrifna taxeringsgrunder
till sitt verkliga värde uppskattad, må detta värde under tre är
bibehållas oförändradt såvida icke» etc. Då vid 1871 års riksdag denna
lydelse utbyttes mot den nuvarande var meningen endast att, med bibehållande
af den förutvarande grundsatsen om treåriga taxeringar för
fastighet, gorå föreskriften mera allmän än. den förut var. Ehuru häraf
framgår, att rätta tydningen af paragrafen är den, att det fastighet
åsätta taxeringsvärde skall bibehållas under tre år från det sådant värde
åsattes, och att således, då fastighets taxering skett 1867 och 1870, förnyad
sådan sedermera bort ega rum 1873, kan det dock icke förnekas,
att ju paragrafens nuvarande ordalydelse kan lemna rum för en annan
tolkning; hvarföre och då Utskottet ansett det vara för vinnande af en
jemlik beskattning sä väl till staten som kommunen angeläget, att taxeringsvärdena
under samma år bestämmas för all fastighet inom riket,
Utskottet funnit ett förtydligande af paragrafen böra ega rum. För att
härvid ernå nyssberörda samtidighet i fråga om fastighets-taxeringen, äfven
i sådana fall, som det af motionären uppgifna, att dylik taxering
hittills icke egt rum ä derför i Instruktionen afsedd tid, har det blifvit
nödigt att angifva (in bestämd utgångspunkt för beräkning af tiden för
de hvart tredje år återkommande allmänna fastighetstaxeringarne, och
Utskottet har härtill antagit år 1873, då enligt gällande stadgande fastighets-taxering
bort ega rum och väl i allmänhet också torde hafva
skett. Då i de fall der taxeringsvärde blifvit fast egendom åsatt mellan
tiden för de allmänna taxeringarne, brist på enhet och samtidighet i
fastighets-taxeringen skulle uppkomma, om sådant taxeringsvärde finge
under tre år oförändradt bibehållas, har Utskottet härjemte föreslagit
ett tillägg till paragrafen med föreskrift, att dylikt mellan de allmänna
taxeringarne bestämdt taxeringsvärde skall vid första allmänna taxering
derefter ånyo pröfvas.

I öfverensstämmelse med det nu anförda hemställer Utskottet,

8

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 3.

4:o.

att Riksdagen må besluta, det 7 § i Instruktionen för
taxerings-förrättningarne skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Det verkliga värde, hvartill fast egendom blifvit enligt
föreskrifne taxeringsgrunder uppskattadt, må, med de
undantag här nedan omförmälas, utan förnyad uppskattning
bibehållas oförändradt under tre år; börande i följd
häraf och enär, enligt hittills gällande instruktion, uppskattning
af fast egendoms värde bort ske 1873, ny taxering
allmänt verkställas hvart tredje år frän nämnda år
räknadt.

Har under tiden mellan tvänne på hvarandra följande
allmänna fastighets-taxeringar, brandförsäkringsvärdet å
byggnader i stad och på dess område eller å öfriga i § 4
inom. 4 uppräknade hus och byggnader blifvit ökadt eller
minskadt, eller fast egendoms värde antingen genom nyeller
tillbyggnader, nya fabriksanläggningar eller andra
inrättningar blifvit i betydligare mån förhöj dt eller genom
inträffad eldsvåda, vattenflöde eller af annan dylik
anledning märkligen förminskats i förhållande till dess
uppskattade värde; då bör detta värde jemkas efter de
förändringar egendomen undergått.

Det taxeringsvärde, som blifvit fast egendom åsatt
under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna
fastighets-taxeringar, bör vid först derefter inträffande
sådan taxering ånyo prof vas.

Först sedan Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, kan yttrande afgifvas angående de i bevillningsstadgan
upptagna procent- och sjfferbelopp, hvarföre Utskottet kommer att
framdeles under riksdagens lopp gorå den slutliga framställning i ämnet
hvartill förhållandena föranleda; hvilket Utskottet

5:o.

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 6 Mars 1874.

På Utskottets vägnar:

GUST. AF UGGLAS.

Stockholm, Åssoeiations-Boktryekeriet, 1874.