18

Riksdagens underd. Skrifvelse, R:o 92.

iV.*© 92,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 Maj 1873.

— — Andra Kammaren den 24 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående dels unga förbrytares
insättande i förbättring sanstalter och dels införande
af det s. k. progressiva fängelsesystemet.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.)

S. A. K.

Hos Riksdagen har i öfvervägande kommit, huruvida ej förbrytare,
yngre än aderton år, i stället att inspärras i de allmänna fängelserna,
borde insättas i särskilda förbättringsanstalter för att derstädes till lagliga
medborgare upptuktas; hvarjemte Riksdagen i sammanhang härmed
till pröfning förehaft väckt förslag om införande här i landet af det
så kallade progressiva fängelsesystemet.

Beträffande den förra af dessa frågor har Riksdagen, med afseende
å den brist på förbättringsanstalter som ännu förefinnes i vårt land, ansett,
att domen borde lyda å fängelse eller straffarbete, men det ådömda
straffet, der så. ske kunde, efter Fångvårdsstyrelsens bestämmande öfvergå
till insättande i förbättringsanstalt. Häremot kan visserligen från teoretisk
. synpunkt anmärkas, att lagens värdighet synes fordra, att, så snart
en förbrytare, gammal eller, ung, blifvit till visst straff dömd, detta ovilkorligen
skall verkställas i öfverensstämmelse med domen. Men om å

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 92.

19

andra sidan besinnas, att, efter nutidens uppfattning, i straffens ändamål
ingår äfven den brottsliges förbättring; att denna, då fråga är om personer,
hvilka hvarken fysiskt eller moraliskt äro utvecklade, svårligen
kan befrämjas under vistelsen inom fängelsemurarne; att deremot vistandet
inom en anstalt af ifrågavarande beskaffenhet desto heldre kan antagas
verka välgörande i moraliskt hänseende, som tiden för detsamma
kan utsträckas så långt behofvet kräfver och vida utöfver den, som
måste bestämmas, derest straffet skulle fullbordas i allmänt fängelse;
samt att den svårighet att vinna en aktad ställning i samhället, hvilken
vanligen möter den frigifne straffången, skulle besparas den unge förbrytaren,
om han i stället utginge från en förbättringsanstalt; så synes det
Riksdagen, att berörda teoretiska betänklighet desto heldre måste vika,
som det för närvarande, eller intill dess ett tillräckligt antal förbättringsanstalter
inom landet uppstått, icke låter sig göra att åt domaren uppdraga
att, i stället att döma till fängelse eller straffarbete, omedelbarligen
förordna om den brottsliges insättande i dylik anstalt.

Hvad åter angår frågan om införande af det progressiva fängelsesystemet,
så lärer ej kunna förnekas, att staten gör sig skyldig till ovarsamhet,
ej mindre då den tillåter den, hvars kroppskrafter blifvit nedsatta
och hvars sinnesspänstighet blifvit förslappad genom en längre vistelse
i cell, att omedelbart derifrån utträda i verldshvimlet bland dess
för honom främmande vordna bestyr, än äfven då den plötsligt lösgifver
ur ett flerårigt gemensamhetsfängelses tvång den gröfste missdådare,
innan han varit i tillfälle att vinna och öfva den sjelfbeherrskning, hvarförutan
äfven de bästa föresatser oftast duka under i kampen mot frihetens
frestelse. Fördelarne af nämnda fängelsesystem, för hvars grunder
Justitie-ombudsinannen uti sin till Riksdagen afgifna embetsberättelse
närmare redogjort, hafva i andra länder, der detta system vunnit tillämpning,
visat sig så uppenbart, att någon tvekan ej torde kunna uppstå i
afseende på tjenligheten af detsammas införande äfven här i landet. Och
ehuru sådana tvångsarbetsanstalter, hvilka förutsättas såsom vilkor för
systemets utförande, hos oss ännu icke finnas, lärer hinder deraf dess
mindre möta mot vidtagandet af en lagförändring i ifrågavarande riktning,
som det kraftigaste medlet att befordra anstalternas uppkomst torde
vara att gifva dem utrymme för sin gagnande verksamhet.

På nu anförda skäl får Riksdagen i underdånighet anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej stiafflagen
och författningarne angående verkställighet af straffarbete och fängelse
böra undergå förändring i den syftning, dels att förbrytare under aderton
år må kunna, i stället att, för undergående af ådömdt straff, hållas i de

20

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 92.

vanliga straffanstalterna, insättas i särskilda af staten eller med Konungens
tillstånd af enskilde inrättade förbättringsanstalter, der en för deras
sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig behandling
kan dem egnas, dels ock att, i enlighet med grunderna för det så
kallade progressiva fängelsesystemet, till straffarbete dömde förbrytare
må tillåtas att, om de ej genom sitt uppförande inom fängelset gjort sig
deraf oförtjente, under sista delen af strafftiden åtnjuta ett större mått
af frihet, så att den, som varit längre tid i enrum innesluten, ej nödgas
omedelbart derur utträda i det fria, och att gemensamhetsfången, innan
han lösgifves, förflyttas i någon anstalt, inrättad af staten, eller, med
Konungens tillstånd, af enskilde, af den beskaffenhet, att fången på samma
gång han hålles till tvångsarbete, dock tillerkännes större sjelfbestämningsrätt
än med den vanliga fängelsedisciplinen öfverensstämmer; samt
att Eders Kongl. Maj:t behagade till nästa Riksdag framlägga de förslag
i ämnet, som påkalla Riksdagens medverkan eller godkännande.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 24 Maj 1873.