4
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
Mf» *44.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 Maj 1873.
— — — _ Andra Kammaren den 24 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om förändrad anordning i vissa delar af Rikets elementarläroverk.
(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1.)
S. A. K.
I underdånig skrifvelse af den 13 Maj 1870 anhöll Riksdagen, att Eders Kongl.
Maj:t, täcktes låta genom sakkunniga män företaga en revision af nu gällande stadga
för rikets elementar-läroverk och de särskilda, tid efter annan meddelade föreskrifter,
som blifvit gifna rörande hennes tillämpning, samt derefter underställa Riksdagens
pröfning de förslag till förändringar i nämnda stadga, öfver hvilka Eders Kongl.
Maj:t kunde finna nödigt att inhemta Riksdagens yttrande.
Med anledning af denna underdåniga skrifvelse förordnade Eders Kongl Maj:t
genom nådigt beslut den 21 Oktober nämnda år en särskild komité, hvilken den
23 Juli 1872 afgaf underdånigt betänkande i ämnet.
Efter det Eders Kongl. Maj:t sedermera låtit sig föredragas så väl Riksdagens
omförmälda underdåniga skrifvelse som ock det af komiterade afgifna underdåniga
betänkandet äfvensom särskilda ansökningar och framställningar i till ämnet
hörande frågor, och sedan Eders Kongl. Maj:t jemväl tagit i nådigt öfvervägande
ett inom Eders Kongl. Maj:ts Ecklesiastik-departement uppgjordt förslag till
grunder för en i vissa delar förändrad anordning af rikets elementar-läroverk, har Eders
Kongl. Maj:t, med godkännande af berörda förslag, och enär för denna anordning
erfordrades i åtskilliga delar Riksdagens medverkan, i sådant afseende och i öfver
-
5
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
ensstämmelse med hvad ett Riksdagen jemväl tillhandakommet utdrag af det inför
Eders Kongl. Maj:t i Stats-Rådet den 3 Januari innevarande år- hållna protokoll
öfver ecklesiastikärenden derom innehåller, uti nådig Proposition af den 30 i sistnämnda
månad föreslagit Riksdagen:
»att rikets allmänna elementar-läroverk skola till antal, art, omfång och belägenhet
utgöras af dem, hvilka äro angifna i det förslag (ill normalstat, som är
infördt i ofvannämnda statsråds-protokoll;
att elementar-läroverkens lärarepersonal och dess aflöning likaledes fastställas
enligt samma normalstat, utan annan förändring i nu stadgade grunder för rektorers
och andra lärares rättighet till viss löneförhöjning, än att de rektorer, hvilkas
lön föreslagits till 4,500 Riksdaler, må ega att, efter tio års tjenstgöring1 såsom
rektorer i denna lönegrad, erhålla 500 Riksdalers tillökning i lönen, samt att de
rektorslöner, hvilka finnas i nyssnämnda stat upptagna till 3,500 Riksdaler, höjas
till 4,000 Riksdaler, då lärjungeantalet vid de läroverk, för hvilka det förra lönebeloppet
finnes angifvet, uppgått till 200 eller derutöfver;
att det nu i gällande riksstat uppförda anslaget för elementar-läroverken.
1,691,047 Riksdaler 56 öre, förökadt med det ersättningsbelopp, 1,200 Riksdaler,
som, enligt hvad Kongl. Maj:t i Propositionen angående statsverkets tillstånd och
behof den 14 i samma månad gifvit Riksdagen tillkänna, för elementar-läroverket i
Christianstad erfordras, eller således tillhopa 1,692,247 Riksdaler 56 öre, må af
Kong], Maj:t disponeras för genomförande, så snart och i den mån ske kan. af
förutnämnda anordning af elementar-läroverken; och
att, oansedt den föreslagna förändringen af pedagogien i Engelholm till treklassigt
elementar-läroverk, anslaget till pedagogier och folkskolor, hvilket befunnits
för sitt ändamål otillräckligt, må bibihållas till oförminskadt belopp.»
Riksdagen, som tagit i noggrann! öfvervägande så väl denna Eders Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, som de i ofvan omförmälda statsråds-protokoll anförda
grunderna för en i vissa delar förändrad anordning af rikets elementar-läroverk,
får alltså i underdånighet anmäla nedanstående, i anledning deraf fattade beslut;
Och har Riksdagen ansett sig dervid böra följa den i nämnda protokoll iakttagna
ordningen.
Vid denna pröfning har Riksdagen funnit sig böra lemna utan anmärkning:
den i 2:dra punkten uttalade grundsats, att undervisningen i språk i skolans
nedre klasser inskrånkes;
3:dje punkten: att i stället för botanik, zoologi och fysik, allmän naturlära införes
såsom lmfvudåmne i de fem lägre klasserna;
4:de punkten: att- den särskilda, slutpröfning i naturalhistoria och det tyska språket,
hvilken nu eger rum vid sjette klassens slut, upphör;
6:te punkten: att de skriftliga hemarbetena göras färre;
8:de punkten: att de egentliga lärotimmarnes antal minskas;
9:de punkten: att förmiddag slåsning en i skolan inskrånkes; ,
6
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
IO:de punkten: att klasslär are systemet utsträckes;
11: te punkten: att lär ar nes undervisning sskyldighet minskas;
13:de punkten: att de klassiska språkens inträde i undervisningen uppskjutes,
latinets till den fjerde klassen och det grekiska språkets till den sjette;
14:de punkten: att kur saf slutning ar anordnas i tredje och femte klasserna; samt
15:de punkten: att låseterminerna förlängas.
Beträffande åter l:sta punkten: att antalet af samtidigt i klass lästa ämnen inskränkes,
har Riksdagen, med förklaring att någon anledning till anmäkning mot
punktens innehåll i öfrigt icke förekommer, velat hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke undervisning i naturalhistoria i elementar-läroverkens högre klasser
bör medelas å alla linierna, dock utan att upptagas såsom examensämne i mogenhetspröfningen
å linien A.
Riksdagen har nemligen funnit åtskilliga betänkligheter vid de förslag till bestämmelser,
enligt hvilka för linien A naturvetenskap och för den reala linien naturalhistoria
skulle uteslutas från de högre afdelningarnes läs-schema. De naturvetenskapliga
ämnena äro. enligt Riksdagens tanke, vare sig man betraktar dem
som bildningsmedel i allmänhet eller med afseende på deras praktiska betydelse,
af så stor vigt att någon kunskap i desamme torde få anses oumbärlig icke allenast
för dem, som egna sig åt det praktiska af lifvets yrken, utan ock för alla
dem, som ingå i statens, kyrkans eller läroverkens tjent.
Särskildt för realliniens alumner skulle bristen på under skolåren grundlagda
studier i naturalhistoria sannolikt medföra stora olägenheter. Flertalet skulle måhända
nödgas att, efter skoltidens slut, vid universitetet och tillämpningsskolor
eller enskildt, på elementarstudier i botanik och zoologi använda mycket arbete
och betydlig tid, hvilka då vore väl behöfliga för andra göromål. Dessutom är
en långvarig, föregående bekantskap med den yttre naturen en nödvändig förutsättning
för ett djupare studium af dessa ämnen. Men för vinnande af en sådan
bekantskap tyckes just skoltiden och icke minst de derunder förekommande ferierna
vara synnerligen lämpliga.
Såsom skäl för naturalhistoriens uteslutning från reallinien har blifvit anfördt,
att studiet af densamma icke gerna kan undvara all insigt i det latinska språket.
Riksdagen för sin del hemtar emellertid af naturalhistoriens egen beskaffenhet
samt af faktiska förhållanden stöd för den åsigten, att särskildt latinstudium
icke är oundgängligen nödigt ens för den som vill tränga djupare in i hithörande
vetenskaper. Redan naturalhistoriens föremål gifver vid handen, att insigt i densamma
ej kan vara absolut beroende af ett visst gifvet språk. Också skrifves nu
mera sällan något vetenskapligt arbete i naturalhistoria på latin, och, hvad mera
är, hvart och ett af de nyare språken har eller håller på att skapa en egen vetenskaplig
terminologi. Men äfven om det fortfarande skulle anses nödvändigt för
naturalhistorikern att känna naturföremålens latinska namn, så torde det ej kosta
7
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
mycket större möda att lära dessa än ett motsvarande antal ord ur ett annat främmande
språk, hvilket som helst. Också har under en lång tid naturalhistoria med
fördel studerats å den reala linien både vid svenska och utländska läroverk, och
lärdomens historia bevarar namnen på flera utmärkta botanister och zoologer, hvilka
icke särskildt studerat det latinska språket, men ändock varit fullkomligt hemmastadda
äfven i den latinska terminologien.
Enär å den reala linien intetdera af de klassiska språken läses, bör det enligt
Riksdagens mening icke medföra någon svårighet att der bereda tid åt naturalhistoria
jemte fysik och kemi, utan att något intrång behöfver ske i de sistnämnda
båda ämnena, om hvilkas stora betydelse för den reala bildningen Riksdagen
är öfvertygad.
Svårare blefve det obestridligen att bereda tillfälle för läsning af naturalhistoria
i den del af läroverket, der båda de klassiska språken läsas samtidigt. Riksdagen
har likväl funnit stora betänkligheter vid att från denna linie utesluta allt
studium af naturvetenskap. Genom en bestämmelse i denna syftning skulle de ifrågavarande
lärjungarnes kännedom om naturens företeelser blifva inskränkt till den
allmänna naturlära, som kunde medhinnas i skolans nedre afdelningar. Men då i
de öfre klasserna icke förefunnes något omedelbart intresse att vidmakthålla, än
mindre att öka de en gång vunna insigterna, måste deraf blifva en följd, att lärjungarne
snart skulle glömma hvad de en gång vetat, och att de dessutom skulle
förlora intresset för dessa ämnen; hvadan det sannolikt endast undantagsvis skulle
hända, att studiet af naturvetenskap upptoges efter skolkursens slut. Många blifvande
tjensteman skulle derigenom komma att nästan helt och och hållet sakna
insigter i ämnen, som dock snart sagdt i alla lifvets förhållanden ega den största
betydelse.
Riksdagen har derföre ansett sig böra i underdånighet uttala den öfvertygelsen,
att undervisning i naturvenskap bör meddelas jemväl å klassiska linien A.
Då det likväl ej är tänkbart, att alla de naturvetenskapliga disciplinerna kunna
der få plats, borde enligt Riksdagens öfvertygelse egentlig naturalhistoria få
företräde framför de öfriga, af bland andra det skälet, att densamma är mer än
kemi och fysik egnad att utveckla iakttagelseförmågan och sinnet för systematisk
anordning.
Enär likväl afgångspröfningen, äfven med den i nyssnämnda punkt af statsråds-protokollet
omförmälda minskningen i fordringar, torde blifva ett ganska svårt
prof och erhålla tillräcklig omfattning för utrönande af examinandernes mogenhet,
har Riksdagen icke ansett sig böra föreslå, att naturalhistoria upptages såsom ämne
i mogenhetsexamen med de lärjungar, som läsa latin och grekiska.
Hvad angår 7:de punkten: att fordringarne i af gångsexamen inskränkas, har
Riksdagen väl lemnat densamma utan anmärkning, men derjemte velat i underdånighet
anhålla, det Eders Ivongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke fordringarne i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk kunde ändras
8 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84,
på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbyttes mot en öfversättning
från latin till svenska.
En sådan förändring borde, under förutsättning att den förelagda uppgiften
icke gjordes för svår, lända till fördel både för latinstudiet och för undervisningen
i modersmålet. Det är allmänt kändt och vitsordas jemväl i oftanämnda statsrådsprotokoll,
att den formela sidan af språket jemte s. k. lokutioner och inlärande af
fraser merendels upptaga största delen af de åt latinet anslagna lärotimmarne.
Derjemte föreskrifver skollagen ett latinskt hemtema hvarje vecka från och
med den femte klassen. Denna metod för undervisningen i latinet är ock en nödvändig
följd af stadgan för afgångsexamen. En lycklig utgång af latinskrifningen
är nemligen icke blott ett vilkor för tillträde till den muntliga examen, utan en
väl gjord öfversättning torde äfven ganska mycket inverka på betyget i sjelfva ämnet,
då deremot den grundligaste insigt i latinska literaturen och språket och i alla
de öfriga ämnena ej ens berättigar till afläggande af examen, om det latinska stilprofvet
misslyckats.
Att en så stor vigt ännu alltjemt lägges på latinskrifningen, anser Riksdagen
strida mot elementarundervisningens sanna fördel. Det torde ej längre kunna förnekas,
att latinets ställning till följd af förändrade förhållanden är en helt annan
än i äldre tider. Fordom, då latinet ensamt var lärdomens tungomål, var också
konsten att ledigt skrifva latin nödvändig för hvarje person med högre bildning.
I våra dagar deremot är denna färdighet behöflig endast för dem, hvilka särskildt
egna sig åt fackstudium af klassiska språk. En riktig uppfattning af de latinska
författarnes tanke-innehåll torde nu böra anses utgöra ändamålet med latinets studium,
åtminstone då det är fråga om elementarläroverkets kurser. Men till ett
sådant studium intager sträfvandet efter virtuositet i latinskrifning en rent af fiendtlig
ställning. Lärjungen som finner det med sin fördel öfverensstämmande att
städse lägga märke vid och fästa i minnet enskilda ord och fraser, som kunna
blifva honom till nytta vid öfversättningen från svenska till latin, lockas nemligen
deigenom att mer fästa uppmärksamhet vid språkets yttre former, än vid innehållet
i det lästa. Men derigenom får hvad som är hufvudsak stå tillbaka för det
mindre vigtiga; ty huru rundlig tid än tillmätes latinet, är det dock ej tänkbart,
att lärjungarne i allmänhet skola hinna att både förväfva färdighet i att väl och
ledigt skrifva latin och tillegna sig innehållet af det lästa.
Genom en förändring af det skriftliga profvet för afgångsexamen i det af
Riksdagen ofvan angifna syftet blefve en förändring i metoden för latinundervisningen
en gifven följd. De latinska skriföfningarne på skolstadiet kunde blifva
hvad de borde vara, nemligen endast medel att inskärpa grammatikans allmänna
lagar; en riktig uppfattning af innehållet och dettas återgifvande på god| svenska
blefve hufvuduppgifterna vid studiet af de latinska författarne; och för dem,
hvilka vid universitetet ämnade välja latinet till specialstudium, vore derigenom i
alla fall en tillräcklig fast grund lagd i detta ämne, utan att den klassiska linieus
ö frige
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84. 9
öfrige lärjungar behöft onödigtvis spilla tid och krafter på för dem temligen ofruktbara
öfningar.
I afseende på 12:te punkten: om nödiga åtgärders vidtagande för lärarebildningens
befrämjande, är jemväl Riksdagen fullkomligt öfvertygad om otillräckligheten
af hvarje annan åtgärd än den, som står att åstadkomma genom en för det afsedda
ändamålet enkom inrättad anstalt, äfvensom derom att på lärarebildningen och på
den inverkan hon förmår utöfva på den offentliga undervisningen kommer att bero,
långt mer än på enskilda föreskrifter och lagstadganden, ej allenast huruvida öfveransträngningen
i vårt lands skolor verkligen och fortfarande skall blifva afhulpen,
utan ock huruvida vårt undervisningsväsende skall i sin helhet lyckas erhålla
en högre lyftning och kunna taga ett länge efterlängtadt steg framåt.
Då emellertid Eders Kongl. Maj:t redan föreskrifvit, att förberedande åtgärder
ofördröjligen må vidtagas för utredande af frågan och att sedermera skall framläggas
förslag att på det mest ändamålsenliga sätt tillgodose skollärares praktiska
utbildning, så har Riksdagen, som finner denna angelägenhet kräfva skyndsamt
afgörande, särskildt med afseende på de förestående fö rändringar ne i läroverkens
organisation, velat uttala den underdåniga önskan, att redan för nästa Riksdag må
framläggas förslag om inrättande af en anstalt^för elementariärares praktiska utbildning.
I nära sammanhang med frågan om lärarebildningen står den om vissa läroämnens
fästande vid de särskilda lärarebefätcningarne. Enär nu gällande skollag
icke innehåller fullt bestämda föreskrifter i detta syfte, har icke kunnat hindras,
att någon gång godtycke gjort sig gällande vid bestämmande af de ämnen, i hvilka
prof skolat afläggas för en ledig läraresyssla, hvilket understundom haft till
följd, dels att ämnen, som icke hafva närmare samband med hvarandra blifvit förenade,
dels att vissa läroämnen fått för många, andra deremot för få lärare.
Komiterade för revision af nu gällande läroverksstadga hafva om detta ämne
yttrat följande: »Lektorerna, hvilkas undervisningsskyldighet gäller företrädesvis de
öfre klasserna, böra ega de fackstudier, som äro behöfiiga för undervisningen å
det högre stadiet af elementarbildningens lärokurs, och derjemte hafva erhållit den
pedagogiska utbildning, som sätter dem i stånd att, på samma gång de i sin mån
äro hvar sina läroämnens vetenskaplige målsmän, tillika hafva åliggande att vara
hufvudlärare och såsom sådana öfvervaka undervisningens gång och metodiska
handhafvande i dessa ämnen inom de nedre klasserna. Då för behörigt fullgörande
af detta fordras en förutgående lång och allvarlig bildningskurs, är det af stor
vigt, att de, som bilda sig för lärarekallet, på förhand veta, i hvilka bestämda ämnen
särskild facklärdom och didaktisk färdighet fordras för en viss bestämd verkningskrets
vid elementarläroverket. Fordringarne på ådagalagd skicklighet och
kompetens för erhållande af en sådan verkningskrets kunna härigenom ställas så
högt, att möjlighet städse må vara för handen att förskaffa läroverket fullgoda läBih.
till Riksd. Prot. 1873. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Håft. 2
10
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
rarekrafter, hvarjemte alla slags tillfälliga och olämpliga sammanställningar af läroämnen
för någon viss ledigblifven lektorsbefattning blifva omöjliga. Genom denna
anordning vinnes dessutom den fördel, att, utom i få fall, hvarje tillfälligt och opåräknadt
arbetsskifte eller undervisnings utbyte lektorerna emellan bör kunna blifva
alldeles obehöfligt.»
Riksdagen, som till alla delar instämmer i hvad komiterade sålunda yttrat,
har på grund häraf velat hos Eders Kong], Maj:t i underdånighet anhålla om intagande
i skollagen af det stadgande, att för hvarje lektorsbefattning vid elementarläroverken
må bestämmas vissa ämnen, dels såsom hufvudämnen dels såsom
biämnen.
Med afseende på framställningen i 21:sta punkten derom att de tvåklassiga
läroverken indragas eller utvidgas tall treldassiga, har Riksdagen lenmat bifall dertill,
a) att de tvåklassiga läroverken i Stockholm indragas; samt
b) att de tvåklassiga läroverken i Ronneby, Sölvesborg, Trelleborg, Wernamo,
Marstrand och Strömstad utvidgas till treklassDa.
Inom Riksdagen har fråga uppstått huruvida ej det mer och mer känbara
behofvet af offentlig skolundervisning i finska språket skulle kunna genom en enkel
och föga kostsam åtgärd tillgodoses vid något af landets nordligare läroverk.
Efter hvad Riksdagen inhemtat, har detta behof, enligt offentliga myndigheters
uppgifter, redan i längre tid gjort sig gällande, i det att dels bristen på lärare,
kunniga i finska språket, utgjort ett ej ringa hinder för folkskoleväsendets behöriga
ordnande i Norrbottens finska församlingar, dels också den finsktalande befolkningen
rönt behjert ans värda olägenheter i afseende på rättskipningen och civilförvaltningen,
enär dessa varit öfverlemnade åt personer, som icke varit förtrogna med
denna befolknings språk. Dessa olägenheter hafva ock tillförene ådragit sig Riksdagens
uppmärksamhet och föranledt den framställning till Kongl. Maj:t, som åtföljdes
af Kungörelsen af den 21 Maj 1869, hvarigenom förordnades, »att vid tillsättning
af tjenstebefattningar inom de delar af Norrbottens län, der finska och lappska
språken talas, företräde lemnas sådan kompetent sökande, som, med jemngod
skicklighet och lika förvärfvad tjenstemannaduglighet med de öfrige sökande, styrker
sig vara mäktig det eller de ofvanberörda språk, som af befolkningen talas i
den ort, der tjenstebefattningen är ledig.» Emellertid torde med denna bestämmelse
ej särdeles mycket vara vunnet, så länge ej åtminstone vid något af statens
läroverk tillfälle beredes till undervisning uti ifrågavarande språk. Äfven om man
föreställer sig, att det icke alldeles obetydliga antal lärjungar, med finska språket
till modersmål, som vid statens läroverk söker en högre bildning, skulle utgöra en
tillräcklig plantskola för blifvande embets- ocli tjensteman inom de finska områdena,
och att samtliga dessa lärjungar endast hade i sigte framtida anställning i
statens tjenst inom sin hembygd, hvilket allt svårligen kan förutsättas, så lär det
få medgifvas, att den språkkunskap, som af dem uteslutande förvärfvats i hemmet,
icke är eu för embetsmannen tillräcklig. Slutligen har äfven påpekats, att i en
11
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
gränsort till Finland,under redan liflig och ständigt tillväxande samfärdsel och handelsgemenskap
med detta grannland, kunskap i finska språkets begagnande i tal
och skrift är af vigt för en ej obetydlig del af den svensktalande, näringsidkande
befolkningen.
När Riksdagen sålunda ansett sig böra anvisa medel till aflönande af en
adjunkt vid läroverket i Haparanda, med skyldighet för denne att undervisa äfven
i finska språket, kan Riksdagen ej annat än fästa uppmärksamheten å den minskning
i Haparanda läroverks nuvarande lärarekrafter, som enligt det .statsrådsprotokoll,
hvilket är bifogadt Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition, synes vara afsedd.
Haparanda ursprungligen tvåklassiga skola erhöll redan genom 1833 års interimsstat
för läroverken tre lärare »med afseende å den derstädes erforderliga undervisningen
på finska språket,» hvarefter, i följd af 1858 års Riksdags beslut, lärareantalet
höjdes till fyra, »i anseende till det för densamma egna förhållande, att en
del af dess lärjungar endast känna finska språket,» hvilket vid detta läroverk påkallade
en särskild undervisning, »som måste meddelas de lärjungar, som icke känna
svenska språket.»
Den i bilagan till den nådiga px-opositionen antydda återgång till ett mindre
antal lärare, än man redan för längre tid sedan funnit nödvändigt, kan Riksdagen
sålunda så mycket mindre finna välbetänkt, som Riksdagen anser det angelägna
behof af offentlig skolundervisning i finska språket, hvarom här ofvan talats och
hvilket åtminstone tillsvidare i väsendtlig mån bör kunna afhjelpas genom en föga
nämnvärd statsutgift, påkalla anställandet af en lärare för hufvudsakligen detta ändamål.
Riksdagen har nemligen, efter noggraunt öfvervägande, funnit denna undervisning
lämpligast böra anordnas vid Haparanda läroverk, såsom tillhörande den
finsktalande befolkningens område och beläget i en gränsort till Finland, stadd i
liflig beröring med detta land.
På grund af dessa skäl, och då enligt nu gällande stat löner för fyra lärare
redan finnas vid Haparanda läroverk anvisade, har Riksdagen för sin del beslutit,
att utöfver det antal lärare, som i allmänhet erfordras vid de treklassiga läroverken,
skall vid Haparanda elementarläroverk anställas en lärare, med skyldighet att
undervisa i finska språket.
Förslagen i 22:dra punkten: att pedagogien i Engelhohn förändras till treklassigt
elementarläroverk, samt i 23:dje punkten: att läroverket i Piteå uppföres bland de fernklassiga
elementarläroverken, hafva blifvit af Riksdagen bifallna.
Med anledning af förslaget i 25:te punkten: att reallinien i de fyra öfre klasserna
vid de högre elementarläroverken indrages och vid vissa af dessa läroverk ersättes
genom sjelf ständiga högre realklasser, har, med afslag å denna punkt, Riksdagen, som
anser, att reallinien i de öfre klasserna vid vissa elementarläroverk kan indragas,
velat hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes för näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag om inrättande af högre
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
realklasser vid ett så stort antal af rikets elementarläroverk, att den reala bildningens
behof derigenom må kunna anses behörigen tillgodosedt.
Af det Eders Kong!. Maj:ts nådiga proposition bilagda förslag till normalstat
har Riksdagen funnit, att nya elementarskolan i Stockholm är upptagen bland
högre läroverk med latinöfverklasser samt med ett lärareantal, som icke obetydligt
understiger det i nu gällande normalstat bestämda, hvaraf synes framgå, att reallinien
vid nämnda läroverk vore ämnad att indragas.
Riksdagen för sin del har icke funnit skäl förekomma för en så väsendtlig
förändring af nämnda läroverk, livilket fyllt sin uppgift såsom profskola på ett tillfredsställande
sätt, och anser derjemte för undervisningsväsendet gagneligt, att i
landet finnes åtminstone ett högre elementarläroverk, som ej är inrättadt på samma
sätt som de öfriga, och i hvilket undervisningen kan ordnas med större frihet.
Enligt Riksdagens mening bör vid detta läroverk äfven meddelas undervisning å
fullständig reallinie.
På grund häraf och på det att nya elementarskolan må kunna fortfarande
verka i samma syfte som hittills, har Riksdagen för sin del beslutit, att nya elementarskolan
i Stockholm bibehålies med oförändrad lärarestat.
Hvad angår förslaget i 26:te punkten: att åtskilliga rektorers och. öfning slärares
löneförmåner förändras, anser Riksdagen visserligen oförnekligt, att, i allmänhet
taget, rektorsgöromålen ökas i mån af lärjungeantalets tillväxt, men finner likväl
mindre tjenligt, att rektorslönerna vid samma slags läroverk bestämmas olika, endast
derför att lärjungarnes mängd är något större vid somliga läroverk än vid
andra.
Utgår man från en sådan grundsats, torde det nemligen blifva ganska svårt
att finna rätta gränsen, der ett högre lönebelopp skulle inträda. Dertill kommer,
att vid ett och samma läroverk antaled af lärjungar kan vara ganska omvexlande.
Riksdagen har derföre här velat såsom sin åsigt uttala, att det torde vara mest
med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att rektorernas aflöning göres beroende
hufvudsakligen af hvarje särskildt läroverks olika karakter, på dess egenskap
af tre- eller femklassigt, fullständigt högre läroverk på både klassiska och reala
linien eller på endera linien, hvarjemte Riksdagen ansett, att rektorernas egenskap
af konsistoriledamöter icke bör inverka på bestämmandet af rektorslönernas belopp.
Då emellertid Riksdagens uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att rektorerna
vid flera af de högre elementarläroverken äro så betungade af ekonomiska och
kamerala göromål för läroverkens räkning, att det ofta måste menligt inverka på
deras egentliga embetsverksamhet — lärarekallets utöfning och läroverkens närmaste
styrelse — har Riksdagen ansett, att, på det denna olägenhet måtte blifva
afhulpen, åt rektorerna vid dylika läroverk borde beredas tillfälle att antaga särskilda
biträden för de kamerala och ekonomiska göromålen, och att medel för detta
ändamål borde af Riksdagen framdeles anvisas.
Hvad i samma punkt vidare förekommer om förbättrade löneförmåner för öf -
13
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
mngslärarne vid Westerviks och Luleå högre elementarläroverk samt för lärarne
i sång och teckning vid de lägre elementarläroverken, har synts Riksdagen \''åÅgrundadt,
och har Riksdagen jemväl ansett, att dessa lärare redan med nästa år
böra komma i åtnjutande af de föreslagna löneförhöjningarne.
I fråga om godkännande af det förslag till normalstat, som Eders Kongl.
Maj:t låtit förelägga Riksdagen, och hvilket är infördt i den 27:de punkten afåberopade
statsrådsprotokollet, anser sig Riksdagen böra anföra, att, enär de vid
elementarläroverken erforderlige lärarnes antal är i väsendtlig mån beroende af det
beslut angående dessa läroverks organisation, hvilket Eders Kongl. Maj:t kan komma
att, till följd af Riksdagens derom uttryckta åsigter, fatta, och elementarlärarnes
anspråk på förbättrade lönevilkor, hvarom underdåniga framställningar till
Eders Kongl. Maj:t inkommit, och hvilka, såsom grundade på billighet, enligt
Riksdagens öfvertygelse icke kunna förbises, lämpligast torde böra i sammanhang
med andra erforderliga förändringar i nu gällande aiiöningsstat prof vas; samt då
dessutom genomförandet af elementarläroverkens reorganisation endast småningom
kan ske. och något förökadt anslag i sådant ändamål för den närmaste liden för
den skull icke lärer erfordras, någon normalstat för närvarande icke gerna kan
bestämmas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, far Riksdagen i underdånighet till
c5
kännagifva,
a) att Riksdagen icke ansett sig kunna fastställa den af Eders Kongl. Maj:t i nåder
föreslagna normaistat för läroverken, hvaremot Riksdagen beslutit, att för
läroverkens fortsatta verksamhet och för tillämpning under år 1874 af de i
Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition angifna och af Riksdagen antagna eller
utan erinran lemnade grunder för ordnande af elementarläroveiken, dertill under
sagda år får användas det för elementarläroverken bestämda reservationsanslag
1,691,047 R:dr 56 öre; hvarjemte Riksdagen velat i underdånighet anhålla,
0 det Eders Kongl. Maj:t behagade taga under öfvervägande beliofvet af
lönetillökning för elementarläroverkens lärare;
b) att till följd häraf Riksdagen ej heller nu ansett sig böra ingå i pröfning af det
förslag till förändrad aflöning för en del rektorer, som åt Eders Kongl. Maj:t
blifvit framlagdt, hvaremot Riksdagen — med förklarande, att den anser, att
ett särskildt biträde för rektorerna vid de högre elementarläroverk, der deras
göromål äro mest betungande i och för räkenskapsföringons samt i allmänhet
de ekonomiska och kamerala göromålens bestridande, bör al rektor anställas
velat, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes till näs*- sammanträdande riksdag framlägga ett förslag i dylik riktning
och på samma gång äska det belopp, som för ändamålet må erfordras; samt
ri att till löneförhöjning lör så väl öfningslärarne vid de högre elementarläioverken
i Luleå och Westervik, som för lärarne i sång och teckning vid de femoch
treklassiga läroverken äfvensom för gymnastikläraren vid Piteå feinklassiga
4 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 84.
läroverk får användas af de på Åttonde Hufvudtiteln befintliga besparingar å
»reservationsanslaget till elementarläroverken,» under år 1874, det belopp, stort
18,250 R:dr, hvilket för dessa ändamål erfordras.
Slutligen får Riksdagen äfven i underdånighet tillkännagifva, att den lemnat
utan anmärkning de i oftanämnda statsrådsprotokoll uttalade åsigterna om undervisningen
i modersmålet och bestämmandet af detta läroämnes omfattning, om
gymnastik-undervisningen i skolorna samt derom att rektorer vid de högre läroverken
böra hädanefter såsom hittills tillsättas genom förordnande.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 24 Maj 1873.