10 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
i sammanhang dermed om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunna erfordras
lör bildande af lärarinnor.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 22 Maj 1873.
N:o 78.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 Maj 1873.
— — — —■ Andra Kammaren den 23 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förändringar i de'' vid meddelande
af tillåtelse för utländing att här i riket förvärfva
och besitta fast egendom, eller idka bergsbruk m. m. hittills
följda grundsatser.
(Andra Kammarens Tillf. Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 27 samt Första Kammarens
Tillf. Utskotts (N:o 3) Betänkande N:o 8 och Utlåtande N:o 12.)
S. A. K.
Uti flera, inom Riksdagens båda Kamrar väckta, motioner har uppmärksamheten
fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas deraf,
att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare, få med
Kongl. Majtts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, idka bergsbruk m. m.,
hvilken åsigt motionärerne hufvudsakligen grundat på nedannämnda förhållanden:
Sedan genom Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 förklarats, att utländsk
undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke är berättigad att i riket förvärfva
och besitta fast egendom, utan att dertill hafva undfått Kongl. Maj:ts nådiga
tillåtelse, samt att i följd deraf uppbud och fasta å egendomen ej må utländsk man
beviljas; så hade under den derefter förflutna tiden till år 1860 dylika tillåtelser icke
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
11
blifvit i någon synnerlig stor utsträckning meddelade, enär, enligt till Justitiestatsdepartementet
år 1 857 från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna uppgifter,
antalet af de norske och främmande makters undersåter, som då besuto jord
i Sverige, uppginge till 71, bland hvilka 12 norske, samt taxerings väldet a den sålunda
åt dem öfverlåtna jordegendom utgjorde 1,991,568 R:dr, och den del deraf,
som tillhörde utom riket boende utländingar, vore uppskattad till 591,235 Iv.dr;
uppgående sådana tillåtelser under treårsperioderna 1854-—1856, och 1857— 1859,
till ett sammanräknadt antal af 65.
Men redan vid riksdagen åren 1850—1851 hade förhållandet i afseende å
ifrågavarande angelägenhet ådragit sig uppmärksamhet i den mån, att Rikets Ständer
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t hemställde, att utländsk man, som derefter
ville sig här i riket bosätta för att bruka och besitta fast egendom, ej måtte dertill
erhålla tillåtelse, innan han blifvit till svensk medborgare antagen, hvilken hemställan
likväl icke vunnit Kongl. Maj:ts nådiga bifall, enär sådana tillåtelser deiefter i ökad
mängd och med utsträckning till egendomar af högst betydligt värde blifvit utfärdade.
Om förhållandet under åren 1860—1869 saknas närmare upplysningar; men antalet
af de fall, der Kongl. Maj:t beviljat utländsk undersåte tillstånd att i riket besitta
fast egendom utgjorde: år 1870 femtioåtta, år 1871 femtioen och år 1872 nittio,
och det penningbelopp, som från den 19 Januari 1872 till den 10 Januari 1873
blifvit af utländske undersåtar för inköpt fast egendom utfå stad t, hade uppgått till
icke mindre än 10,601,151 R:dr 59 öre, deruti inbegripna 2,117,608 R:dr 71
öre, utgörande köpeskilling för de med egendomarne förenade grufveandelar och skogsafverkningsrättigheter,
äfvensom i köpeaftalen möjligen innefattad annan lös egendom,
hvars värde icke kunnat uppgifvas.
Ifrågavarande tillåtelser hade icke alltid lemnats vissa, till namnet uppgifna,
enskilda personer, utan jemväl bolag och handelsfirmor. Sålunda hade under år 1872,
bland andra, ett handelskonsortium af två firmor i Berlin och en i Hamburg fått
inom Westmanland förvärfva och besitta en stor landt- och bruksegendom med dertill
hörande skogar, malmfält m. m. mot en köpeskilling af 1,192,970 R:dr; likaså hade
ett handelskonsortium af tre eller fyra firmor i London erhållit tillåtelse att. inom
Örebro och Stora Kopparbergs län inköpa en bruksegendom med skogar, gruffält,
masugnar, valsverk m. m. mot en köpeskilling af 3,200,000 R:dr, af hvilka 1.200,000
R:dr voro beräknade för grufveandelar, samt en delegare i en af dessa firmor tillåtits
inom Gefleborgs län förvärfva och besitta en mindre jordfastighet för 35,000 R:dr
jemte dertill hörande skogsafverkningsrätt för 1,374,638 R:dr, och att dessutom i
samma län för 34,000 R:dr tillhandla sig 5/100:delar af ett sågverk med afverkningsrätt;
i sammanhang hvarmed äfven anmärkts, att det nya Gellivara-bolaget undfått
tillstånd att besitta ett område af 25 qvadratmil, inköpt för 7 7 5,000 R:dr.
Jemte hvad motionärerne såluuda i detta ämne andragit, har hos Riksdagen
i betraktande kommit, att genom Kongl. Kungörelsen den 12 April 1872 utländing
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
förbjudits att hädanefter i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufvedrift,
med mindre han erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, och Kongl.
Maj:t jemväl, på hans särskilda ansökning att få å fyndigheten eller grufvelägenheten
arbete anställa och fullfölja, funnit skäligt dertill lemna bifall; hvarjemte i siståberopade
kungörelse föreskrifvits, att det försöks- eller grufvearbete, som utländing utan
Kongl. Maj:ts dertill lemnade medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta,
skall vara utan all verkan till bevarande af hans rätt i hit hänförligt afseende.
Vid öfvervägande af ofvanangifne förhållanden och hvad dermed för öfrigt står
i sammanhang, har Riksdagen funnit ärendet vara af beskaffenhet att förtjena den
största uppmärksamhet. Det gäller en af samhällets lifsfrågor, eller den: huruvida
det med dess sanna vällärd kan anses fullt förenligt, att fäderneslandets jord må
obegränsadt och utan förbehåll kunna få öfvergå till ego och besittning af främlingar,
som icke vilja fullständigt inträda i statens gemenskap, som icke vilja blifva dess
undersåtar, lika med dess infödda söner, och med dem dela ljuft och ledt, och som
eftersträfva dessa förvärf endast i spekulation på den vinst, de beräknat sig kunna
hemta af de näringskällor, med hvilka naturen särskildt försett vårt land i ersättning
för fördelar, dem hon tilldelat andra länder. Det har tillförene funnits tider, då utländingar
i mängd nedsatte sig här i landet för att söka del i den verksamhet och
den vinst, som våra grufvor, våra malmfält, våra skogar, vårt jordbruk kunde erbjuda;
men som då tillika funno det naturligt, att de på samma gång äfven för sina personer
borde införlifva sig med samhället och blifva undersåtar af den stat, af hvars
område de önskade för industriela ändamål förvärfva andelar. Deras bosättning i landet
var för detsamma obestridligen en varaktig vinst, ej mindre i anseende till de
kapital de medförde, än fastmer i anseende till den arbetsskicklighet och konstfärdighet,
de innehade och här i landet utbredde i en tid, då, i brist af ändamålsenliga
och tillräckliga kommunikationsanstalter, staterna i förhållande till hvarandra voro vida
mer slutna än nu, och kännedom om de industriela framstegen i främmande länder
mera svår att vinna, än förhållandet nu är. Härtill kom den synnerligen vigtiga omständigheten,
att den vinst, dessa i landet sig bosättande utländingar af sin företagsamhet
skördade, stannade inom landet och sålunda bidrog till kapitalbildningens tillväxt
och reproduktionens förkofran.
De fall, då utländingar, som icke önska sjelfve sätta sig ner här i landet,
eller blifva svenska undersåtar, förvärfva fastighet i riket, framstå deremot i en annan
dager. Det bör erkännas, att det kapitalbelopp, de såsom köpeskilling för de förvärfvade
egendomarne erlägga och på sådan grund i landet införa, för ett jemförelsevis
kapitalfattigt land icke är utan betydelse; det må äfven medgifvas, att den större
utsträckning, de med sina rikare penningtillgångar kunna åt sin affärsverksamhet bereda,
i sin mån äfven för landet och isynnerhet dess arbetarebefolkning kan blifva
gagnelig, ehuru på andra sidan, äfven dessa tillgångar kunna verka till uteslutande
eller minskning af inhemsk täflan; men hufvudvinsten eller den rena behållningen,
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
13
skall, åtminstone i de flesta fall, komma att inflyta i de utländske egarnes kassor
på deras boningsorter utrikes och sålunda gå för landet förlorad, och likväl utgör
denna behållning en del af afkastningen från de hufvudnäringskällor, ur hvilka landets
eget materiela välstånd bör hemta stödet för sin styrka, sin varaktighet, sin utveckling.
Hvad som emellertid i minst lika hög grad härvid förtjenar att noggrann!
betänkas, är den säregna ställning, dessa utländska makters undersåtar i sin egenskap
af jord- och fastighetsegare i Sverige samt af näringsidkare derstädes intaga och alltvidare
komma att intaga i förhållande till sina s. k. »underhafvande» samt befolkningen
i de kommuner ocli nejder, der deras egendomar äro belägna. Det innefattar
omisskänneligen något rent patriarkaliskt, detta band, som förenar egendomsegaren med
iians »underhafvande»; det ålägger honom pligter, som väl icke kunna lagligen utkräfvas,
men som icke destomindre äro i lika om ej i ännu högre grad för honom
bindande, om han rätt uppfattar sin ställning. Förtrogen bekantskap med sina underlydande^
lefnadsvanor, goda råd och understöd i nöden, uppmuntran ocli belöning åt
de deraf förtjente, varning åt de felande, varmt nit för skolors och uppfostrans välsignelser,
goda föredömen genom redbarhet och ordentlighet, och framför allt aflägsnande
af den hårdhet och vrångvis*, som så ofta af egennyttiga förvaltare kan utöfvas:
sådana äro hufvuddragen af de pligter, som beteckna den ställning, den fosterländske
egendomsherren till sina underlydande intager, sådana medlen för dot helsosamma
inflytande, han på dem, till fördel äfven för samhället, kan utveckla, och till
afböjande af den bittra stämning, som, icke minst i våra dagar på olika sätt hos
den fattige söker att gifva sig luft mot den rike. För att kunna utöfva detta helsosamma
inflytande erfordras, att fastighetsegaren, åtminstone tid efter annan, bor och
vistas på sin egendom och inom kretsen af sin dithörande omgifning, att han sålunda
lär sig att känna, rätt uppfatta och bedöma de verkliga förhållandena, sådana de äro,
inom den trakt, den kommun, det samhälle, hvaraf han dock genom sitt egendomsförvärf
i sin mån är en medlem.
Det nu anmärkta gäller isynnerhet utländska bolag sföreningar med begränsad
eller obegränsad ansvarighet, konsortier, handelsfirmor, korporationer, stiftelser och
andra föreningar, de der af lag erkännas föreställa juridiska eller sammansatta personligheter
med rätt att kära och svara. Ingen af de individer, af hvilka de utgöras,
eger i dem något annat eller högre intresse än det, som tillfredsställes genom
ymniga dividender, och deras egendomsförvaltares hufvudsträfvan kommer således att
företrädesvis riktas uppå att tillgodose detta intresse, utan afseende på inverkuingarne
deraf på de underlydande. Särskildt kan man derjemte härvid ej undgå att framhålla,
att i de flesta fall de individuela delegarne i ett bolag kunna — till och med
för sjelfva bolagets styrelse — vara, med undantag af dem, som på bolagets allmänna
sammankomster infinna sig, alldeles okända |personer. Det hör till företeelserna
i vår, på materiel vinst i alla riktningar spekulerande tid, att de s. k. anonyma,
på aktier ställda bolagen, med ansvarigheten begränsad till aktiebeloppet, blifva
14
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
allt flere, och de solidariska bolagen färre, och då lagarne numera tillåta äfven utfärdande
af aktier, lydande på innehafvaren, är det klart, att kunskapen, om hvilka
de verkliga delegarne i ett aktiebolag äro, och huruvida de, som äro det i dag, äro
det äfven i morgon, blir omöjlig att vinna. Det är från styrelsen på den utrikes
orten, som alla föreskrifter och befallningar till förvaltarne utgå; det är från de sednare,
som framställningarne rörande förvaltningens detaljer i de flesta fall till den
förra ingå; och om, vid sådant förhållande, husbondemaktens pligter, äfven då ogynnsamma
konjunkturer göra det för bolaget fördelaktigt att hastigt minska antalet af
arbetare, alltför mycket åsidosättas, må det väl kunna beklagas, men icke utgöra föremål
för förundran.
Hvad nu är sagdt om aktiebolagen gäller äfven om de utrikes i nyare tider allt mer
uppträdande s. k. lconsnrtier af två eller flera för ett visst ändamål samverkande aktiebolag
eller handelsfirmor; det gäller ock i allmänhet om de solidariska bolagen, med
den inskränkning likväl som följer deraf att medlemmarne af slika bolag äro kända
och med samma inskränkning kan detta ock sägas om utländska korporationer, stiftelser
och andra föreningar, som för andra än industriela och merkantila ändamål vilja
komma i besittning af jord fastighet i främmande land. Men äfven en annan synpunkt
finnes, och den icke minst af vigt, som afser dem alla gemensamt och härvid
förtjenar att särskildt framhållas. Den angår det rättsförhållande till staten och dess
verkliga medlemmar, hvari utländska bolag och föreningar, i deras egenskap af, på
ena sidan utländska undersåtar för sina personer och på den andra jord- eller bruksegendomsegare
i Sverige, komma att befinna sig. En allmänt erkänd och vedertagen
internationel rättsmaxim är den, att alla tvister om jord och gods ä landet, vare
sig om eganderätt, besittning, nyttjande, bolstada skäl, åverkan m. m. skola afgöras
och dömas af behörig lätt i det land, der jorden ligger; och i detta afseende har
man, under förutsättning att denna rättsgrundsats alltid kan hållas vid makt, således
ej några egentliga förvecklingar att befara. Men annat blir förhållandet i fråga om
de rättsanspråk af civil natur, hvilka inhemske personer kunde få anledning att söka
göra gällande mot dessa utländska bolags och jordegares personer eller, med andra
ord, inhemske mans personliga fordringar hos utländingar. Om en sådan utländsk
gäldenär anträffas inom riket, kan han ock, enligt allmänt erkända och äfven hos oss
gällande internationela grundsatser, sökas å ort, der han anträffats, och äfven domen,
der den utfaller till kärandens förmån, genom de tillgångar den förres i landet befintliga
egendom kan erbjuda, bringas till verkställighet. Men för utländska holag
och föreningar gälla andra grundsatser. Härom stadgar vär lag: ”bolagsmän sökas,
der bolaget är”, och detsamma är ock i andra länders lagar stadgadt: hvaraf följer,
att svensk man med fordran hos ett utländskt bolag måste, för att söka ut Sin rätt,
vända sig till domstolen på den ort utrikes, der bolagets styrelse finnes. Om bolaget
försättes i konkurstillstånd, så kommer äfven hela den deraf följande proceduren att
försiggå utrikes, och alltså en svensk fordringsegare blifva nödsakad att, för utbekom
-
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
15
mande af sin fordran utföra talan vid konkursdoinstolen utrikes, ehuru de i Sverige
befintliga egendomstillgångarne skola tagas i anspråk för massa dividendi på den utländska
orten. Ända till nyare tider har kännedomen om Sverige och dess vigtiga
förvärfskällor varit jemförelsevis mindre utbredd. Förhållandet är nu ett annat; och
hvad här ofvan blifvit anfördt om de utländska bolag, som sökt och erhållit Kongl.
Maj:ts tillåtelse att förvärfva och besitta landt- och bruksegendomar, grufvor och skogar
med full afverkningsrätt, utgör derpå ganska talande bevis. Det ligger i affärsrörelsens
natur, att ju mera utsträckt och mångsidig den är, desto flera måste de
kreditförbindelser blifva, hvilka rörelsen på orten framkallar; och det visar sig således,
hurusom hvad här ofvan blifvit anfördt angående forum domicilii, isynnerhet då det
gäller för verklig kapitalstyrka eller soliditet mindre kända utländska bolag, som kunna
erhålla tillåtelse att besitta jord eller bedrifva bergsbruks- eller skogsrörelse här i
landet, kan leda till förvecklingar och betydliga förluster för svenska medborgare.
Men förvecklingar af ett annat och ännu ömtåligare slag kunna uppkomma.
Statens obegränsade rätt att ordna den ekonomiska lagstiftningen för sina ändamål är
oeftergiflig; men representanterne af de mäktiga intressen af hvilka ifrågavarande utländska
bolag i sina spekulationer ledas, kunna af en eller annan sådan lagstiftningsåtgärd
finna sig störda i sin verksamhet och, af sådan orsak, söka hjelp och beskydd
af de makter, hvilkas undersåtar de i politiskt afseende äro. På de förhanden varande
politiska beräkningar kan det då komma att bero, huruvida dessa makter finna skäligt
att inblanda sig i våra lagstiftningsåtgärder; och att sådana inblandningar af mäktigare
stater i svagare staters inre angelägenheter egt rum, derpå kan äfven den senaste
tidens historia framställa bevis af mycket beaktansvärd beskaffenhet. I flera
europeiska stater har man väl i nyare tider frångått den gamla grundsatsen, att utländing,
som inom landet ville förvärfva jord, äfven skulle vara pligtig att såsom
undersåte inträda i dess gemenskap; men då England först år 1870 fann det med
sina intressen förenligt att genom parlamentsakten af den 12 Maj nämnda år utan
dylikt förbehåll medgifva utländing sådan frihet, omnämnes i densamma dock icke
bolag eller associationer, och undantagas derifrån äfven dess kolonier.
Ehuruväl mycket af hvad nu om bolag och andra associationer är yttradt
eger full tillämplighet äfven på utländingar, såsom individer betraktade, förekommer
dock i afseende å desse sistnämnde äfven åtskilligt, som föranleder till att hänföra
dem till en särskild kategori. Man kan i detta hänseende icke lemna obemärkta
följderna af det nya system för försvarsverkets ordnande, som uti senare tider antingen
redan gjort eller håller på att göra sig gällande inom de europeiska staterna, grundadt
på en för hvarje manlig individ inom en viss ålder, på få undantag när, obligatorisk
värnepligt. I fall af ett krig emellan Sverige, på ena sidan, och någon främmande
stat, som har ett sålunda ordnadt försvarssystem, på den andra, skulle deraf
ganska egna förvecklingar och pligtkollisioner kunna uppkomma, då en främmande
makts undersåte, som tillika är jord- eller bruksegare i Sverige, blefve af den makt,
16
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.
hvars undersåte han är, kallad att fullgöra sin värnepligt, medan på andra sidan han,
lika med alla andra jordegare i Sverige, blefve underkastad kontributioner, hvilka
krigets härda nödvändighet ovilkorligen påkallade. Hjms ställning i det förra hänseendet
kunde dervid icke på någon rättsgrund medföra befrielse för honom i det senare;
men den derigenom uppkommande striden emellan olika pligter kunde i flera hänseenden
medföra betänkliga svårigheter. Sådant skulle kunna undvikas, om med utländings
berättigande att förvärfva och besitta jordegendom m. m. i Sverige förenades
skyldigheten att tillika, åtminstone inom bestämd kortare tid, blifva svensk undersåte;
under förutsättning likväl att den utländske mannen, under den tid som förflöte intilldess
han kunde blifva till svensk undersåte upptagen, icke vore berättigad till vidtagande
af sådana åtgärder, som kunde lända till skada för egendomen, hvilken förutsättning
synes Riksdagen förtjena särskild vigt med afseende på rättigheten att bedrifva
skogsafverlming.
På grund häraf, har Riksdagen funnit sig föranlåten att, med uttalande af
de betänkligheter, som hos Riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten af obegränsadt
medgifvande för utländingar och särskildt hvad angår tillåtelse för utländska bolag,
handelsfirmor eller föreningar af dylika, att här i riket förvärfva fast egendom eller
idka bergsbruk, i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare bestämmelser, till inskränkning i så
beskaffade medgifvanden, eller eljest angående vilkoren derför, utöfver hvad genom
Kongl. Kungörelserna den 3 Oktober 1829 och den 12 April 1872 i detta afseende
redan är stadgadt, må vara behöfliga och böra meddelas, samt derom till Riksdagen
göra den framställning, hvartill Eders Kongl. Maj:t må finna anledning; dervid frågan
om utländings rätt att här bedrifva skogsafverkning, utan att en sådan brukningsrätt
är förenad med eganderätt till jorden, särskildt torde förtjena uppmärksamhet.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 23 Maj 1873.