6

Riksdagens under/!. Skrifvelse, N:o 77.

väl för påbörjande redan nästa år af de i förslaget åsyftade angelägnaste arbetena
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra nådig framställning om
anslag af allmänna medel till belopp af åtminstone 200,000 R:dr att ställas till
Eders Kongl. Maj;ts disposition under år 1874.

Behofvet af kraftiga och skyndsamma åtgärder för ökad hospitalsvård för sinnessjuke
har synts Riksdagen till fullo ådagalagdt. Om derför, såsom önskvärdt varit,
något eller några af de utaf Serafimerordensgillet antydda byggnadsförslagen varit af
Eders Kongl. Maj:t pröfvade, skulle Riksdagen icke tvekat att redan nu bevilja de
för byggnadsarbetenas påbörjande erforderliga medel, men då Eders Kongl. Maj:t ännu
icke tagit denna vigtiga angelägenhet under nådigt öfvervägande, föranlåtes Riksdagen
nu endast anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta uppgöra en fullständig plan för
ett tillfredsställande ordnande af hospitalsvården i riket samt till nästa Riksdag göra
den nådiga framställning i ämnet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 22 Maj 187 3.

N:o 77.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 Maj 1873.
__ — — — Andra Kammaren den 22 Maj 1873.

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, med anledning af Kongl. Maj-ts
nådiga Proposition angående inrättande af elementarskolor
för qvinlig ungdom.

(Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.)

S. A. K.

I underdånig skrifvelse den 16 Juni 1866 gjorde Rikets Ständer underdånig
framställning derom, att Eders Kongl. Maj:t måtte, på sätt lämpligast pröfvades, L

Biksdagens underd. Skrifvelse, N:o 77.

i

utreda och undersöka dels i hvilken mån offentliga läroanstalter för qvinlig ungdom
kunde anses ytterligare böra på det allmännas bekostnad upprättas, och dels huru, i
sådan händelse, dylika anstalter borde organiseras, samt att Eders Kongl. Maj:t
täcktes för en kommande Riksdag låta framlägga den utredning, soin sålunda kunde
i frågan vinnas, jemte de förslag som deraf kunde föranledas.

Sedan Eders Kongl. Maj:t uppdragit verkställandet af den utaf Rikets Ständer
begärda utredningen åt en särskild komité, och denna den 18 November 186 8
afgifvit underdånigt betänkande, har Eders Kongl. Maj:t, efter öfvervägande af hvad
i detta ärende förekommit och på de grunder, som äro omförmälda i ett Riksdagen
jemväl tillhandakommet utdrag af det inför Eders Kongl. Maj:t i Stats-Rådet den 3
Januari innevarande år hållna protokoll öfver ecklesiastikärenden, uti nådig proposition
af den 30:de i sistnämnde månad föreslagit Riksdagen:

att på statsverkets bekostnad må inrättas till en början fyra offentliga elementarskolor
för qvinlig ungdom, belägna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping,
och afsedda att efter behof utvidgas, dock under vilkor att dessa kommuner förbinda
sig att, så länge skolorna fortgå, på egen bekostnad anskaffa och underhålla för dem
erforderliga och lämpliga lokaler med passande platser för lärjungarnes vistelse i
fria luften under fristunderna;

att för hvarje af nämnda skolor, hvilka till en början komme att omfatta ej
flera än tre klasser, beviljas ett årligt anslag af 5,000 riksdaler, att användas i
öfverensstämmelse med den stat, som enligt nyssberör«|i statsrådsprotokoll är föreslagen;

att ordinarie lärare eller lärarinna, som fullgjort vilkoren för kompetens till
lektors- eller adjunktsbefattning vid elementarläroverken, må, i likhet med hvad för
adjunkter vid sistnämnda läroverk är stadgadt, ega att, efter viss tids för nit och
skicklighet vitsordad tjenstgöring, åtnjuta rätt till löneförhöjning;

att föreståndarinna må, efter tio års lika vitsordad tjenstgöring, erhålla tillökning
i lönen med 500 riksdaler, och derefter, om hon fullgjort ofvannämnda kompetensvilkor,
åtnjuta samma rätt till löneförhöjning, som i nästföregående moment omförmäles,
dock så att lönen icke må öfverstiga 3,000 riksdaler; samt

att för berörda ändamål under riksstatens åttonde hufvudtitel samt rubrik.
''»elementarskolor för qvinlig ungdom», näst efter anslaget till »seminarium för bildande
af lärarinnor», uppföres ett nytt reservationsanslag å tillhopa 20,000 riksdaler,
hvaraf möjligen uppkommande besparingar må användas till sådana nödiga utgifter för
elementarskolorna, som icke af dem kunna eller af kommunerna böra bestridas.

I afseende på önskvärdheten deraf, att god och grundlig elementar-undervisning
må så allmänt som möjligt komma den qvinliga ungdomen till godo, instämmer
Riksdagen i de åsigter, som finnas uttalade i bilagan till Eders Kongl. Maj:ts nådiga
proposition och i förut nämnda komiterades betänkande.

Vid pröfhingen af den nådiga propositionen har Riksdagen likväl funnit skäl
iäll betänkligheter i afseende på beskaffenheten af de nu föreslagna skolorna. Dessa

8

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 77.

skulle omfatta endast tre klasser, ock intagningsåldern utgöra 9 år, hvadan barnen
redan vid 12 års ålder skulle afsluta sin skolkurs. Riksdagen fruktar, att de kunskaper,
som
komma att medföra verkligt gagn för eleverna efter deras utträde ur skolan. Visserligen
äro dessa skolor afsedda att efter behof utvidgas, men då en sådan utvidgning
göres beroende af den erfarenhet, som framdeles komme att vinnas rörande omfattningen
och beskaffenheten af det gagn, som sådana anstalter kunde medföra, torde
en tillökning med flera klasser ej allt för snart komma i fråga, hvadan den af Riksdagen
påpekade olägenheten länge nog skulle komma att ega rum.

Vida mer maktpåliggande är likväl det spörsmålet, huruvida staten bör anses
ega förbindelse att ensam bekosta den qvinliga undervisningen, och om denna bör
vara kostnadsfri.

Af ålder har väl i vårt land den högre undervisningen för den manliga ungdomen
meddelats nästan uteslutande på statens bekostnad i af denne inrättade läroverk,
och det kan ej förnekas, att denna anordning medfört åtskilliga fördelar. I
samma mån som välståndet i landet ökats, har likväl tilloppet i de offentliga skolorna
blifvit så stort, att statens omkostnader för dessa skolor i betydlig grad ökats,
och det hai delfin u satts i fråga, huruvida icke de föräldrar, som befinna sig i goda
ekonomiska vilkor, borde anses pligtiga att mer än hittills deltaga i omkostnaderna
för sina barns undervisning''.

Riksdagen anser sig iok# böra afgöra huruvida dessa yrkanden stödja sig på
tillräckliga grunder, men tillåter sig erinra derom, att, så vidt Riksdagen har sig
bekant, uti intet annat land kostnadsfri undervisning meddelas i samma utsträckning
som hos oss.

f 1 fråSa :"ller om den qvinliga undervisningen har någon grundsats i detta afseende
icke kunnat blifva fastställd, emedan ännu inga åtgärder från statens sida blifvit vidtagna
för att i vidsträcktare män se denna undervisning till godo. Så mycket angelägnaxe
blifver det derför, att de första stegen i denna riktning äro väl öfverlagda,
så att ett fortskridande på den en gång beträdda vägen må kunna ske utan för stora
olägenheter.

^ Olika åsigter hafva yppat sig derom, huruvida staten har samma förpligtelse!''
med afseende på den qvinliga som på den manliga ungdomens bildning. Riksdagen
för sin del anser förbindelserna i förra afseendet vara större, derför att staten mer
tager mannens verksamhet i anspråk än qvinnans, och fruktar för den skull, att Eders
Kongl. Maj:ts nådiga proposition innehåller ett vidsträcktare erkännande af statens
skyldighet att vidkännas uppoffringar för qvinnans bildning, än landet kan och bör
åtaga sig.

Hade staten en gång börjat upprätta och ensam underhålla offentliga flickskolor.
så blefve en återgång svår, om ej omöjlig. Anspråk skulle framträda, som

f

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 77.

9

det blefve omöjligt att tillfredsställa, fastän rättvisan fordrade, att den ena orten
erhölle en skola lika väl som den andra.

Ehuru Riksdagen af dessa skäl ej anser sig böra bifalla upprättandet af flickskolor
på det sätt, som af Eders Kongl. Maj:t blifvit föreslaget, anser Riksdagen likväl
sjelfva saken vara i hög grad behjertansvärd, och att för den skull staten borde
uppmuntra till inrättande af goda undervisningsanstalter för qvinnor genom att under- -stödja sådana läroverk. Detta skulle, enligt Riksdagens mening, bäst kunna ske på
det sätt, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, som af komiterade
uttalats, staten samverkade med kommunerna för ändamålets vinnande. De bidrag
som staten åtoge sig att lemna, torde då lämpligen böra gifvas under vissa vilkor
rörande skolornas omfång, lärares och lärarinnors kompetens, skolafgifternas maximibelopp,
frie elevsplatser, rättighet för staten att utöfva kontroll öfver de särskilda skolornas
verksamhet m. in., hvilka bestämmelser likväl enligt Riksdagens tanke ej borde
gå derhän, att kommunernas rätt att organisera dessa skolor efter sina behof träddes
för nära.

På sådant sätt blefve det enligt Riksdagens öfvertygelse möjligt att lättare
och snarare få goda qvinliga bildningsanstalter upprättade öfverallt i landet, än om
staten ensam åtoge sig att successivt anordna sådana. Åtskilliga kommuner hafva
utan något statsunderstöd ådagalagt ett verksamt nit för den qvinliga undervisningens ,
befrämjande. Vissheten om att erhålla ej obetydliga bidrag af allmänna medel skulle
utan tvifvel stegra ifvem att erhålla en väl ordnad undervisning för flickor.

Men framför allt bör, enligt Riksdagens åsigt, staten underlätta kommuners
äfvensom enskildas bemödanden för den qvinliga undervisningens befrämjande, genom
att i vidsträcktare omfattning sörja för lärarinnors bildande. För denna ytterst vigtiga
angelägenhet anser nemligen Riksdagen, att hittills uträttats mindre, än som ensidigt
varit. Väl anslogs vid Riksdagen 1859—1860 erforderliga medel till inrättande af
ett seminarium för bildande af lärarinnor, hvilket läroverk 1861 började sitt arbete
och sedan dess på ett tillfredsställande sätt verkat för sin uppgift att förse familjer och
enskilda skolor med lärarinnor, hvilka ega ett högre mått af kunskaper, än som folkskolelärarinne-seminarierna
kunde meddela. Men enligt hvad Riksdagen erfarit, har antalet
af de unga qvinnor, som utgått från detta i sitt slag enda läroverk i vårt land,
icke varit tillräckligt att ens fylla det behof af så qvalificerade lärarinnor, hvilket
hittills visat sig. In mindre skall detta blifva möjligt, om ett större antal flickskolor
inrättas, af hvilkas lärarinnor kräfvas större kunskaper och pedagogisk skicklighet.

På grund häraf har Riksdagen icke ansett sig kunna bifalla Eders Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i detta ämne, men deremot beslutit att hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande
Riksdag framlägga nådigt förslag i hvad män och under hvilka vilkor staten
må understödja af kommuner upprättade undervisningsanstalter för qvinlig ungdom och
Bih. Ull Biksd. Prof- 1873. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. U Häft. 2

10 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 78.

i sammanhang dermed om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunna erfordras
lör bildande af lärarinnor.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 22 Maj 1873.

N:o 78.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 Maj 1873.
— — — —■ Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om förändringar i de'' vid meddelande
af tillåtelse för utländing att här i riket förvärfva
och besitta fast egendom, eller idka bergsbruk m. m. hittills
följda grundsatser.

(Andra Kammarens Tillf. Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 27 samt Första Kammarens
Tillf. Utskotts (N:o 3) Betänkande N:o 8 och Utlåtande N:o 12.)

S. A. K.

Uti flera, inom Riksdagens båda Kamrar väckta, motioner har uppmärksamheten
fästats å de vådor, som, efter motionärernes förmenande, kunde föranledas deraf,
att utländingar, utan att i riket sig bosätta och blifva svenska medborgare, få med
Kongl. Majtts tillåtelse förvärfva och besitta fast egendom, idka bergsbruk m. m.,
hvilken åsigt motionärerne hufvudsakligen grundat på nedannämnda förhållanden:

Sedan genom Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober 1829 förklarats, att utländsk
undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke är berättigad att i riket förvärfva
och besitta fast egendom, utan att dertill hafva undfått Kongl. Maj:ts nådiga
tillåtelse, samt att i följd deraf uppbud och fasta å egendomen ej må utländsk man
beviljas; så hade under den derefter förflutna tiden till år 1860 dylika tillåtelser icke