Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:6 51.

7

4

lita St.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 7 April 1873, kl. 10 f. m.

Kongl. Maj:t$ nådiga Proposition till Riksdagen, i fråga om åtgärder
för afskaffande af de så kallade säljbara apoteksprivilegierna;
Gifven Stockholms Slott den 4 April 1873.

I underdånig skrifvelse den 12 Juli 1851 anförde Rikets Ständer, hurusom, i
anseende till de menliga följder, svin uppkomme deraf, att privilegier för apotekareyrkets
bedrifvande öfverlätes genom köp och arf med mera, hvaraf icke sällan händt,
att förvärfvandet af rättighet att detta yrke bedrifva mindre varit beroende af kunskaper
och ådagalagda insigter i detsamma, än af förmågan att för apoteksprivilegierna erlägga
eu hög, ofta öfverdrifven köpeskilling, framställning blifvit hos Rikets Ständer gjord om
angelägenheten att i detta förhållande tillvägabringa förändring; hvarvid Rikets Ständer
inhemta!, bland annat, att öfver de flera tid efter annan till Kongl. Maj:t inkomna
underdåniga hemställande!! och förslag i ämnet, Sundhets-kollegium den IT Oktober 1845
afgifvit underdånigt yttrande, deri Kollegium på anförda skal ansett, att uti hvad redan
om apoteksprivilegiers öfverlåtande vore stadgadt någon ändring icke borde ifrågakomma,
men att en Kollegii ledamot, General-direktören m. in. Ekströmer derutinnan varit af
skiljaktig mening samt hufvudsakligen anfört, att, vin än apotekareyrket vore till en viss
grad att anse såsom ett merkantilt näringsfång, det derjemte vore ett vetenskapligt yrke,
af den vigt för menskligheten att dess utöfning icke anförtroddes åt någon annan än
flen, som deri förvärfva! och ådagalagt behöriga kunskaper och skicklighet, hvaraf äfven
syntes hora följa, att den, som genom högre kunskaper och större skicklighet gjort sig
bäst qvalificerad till samma yrkes utöfning, företrädesvis borde dertill blifva använd,
hvilket dock, så länge rättigheten att drifva apoteksrörelse endast genom inköp af företrädarens
privilegium kunde förvärfvas, icke alltid lät sig verkställa, då det vore icke
skickligheten, utan bästa tillgången på penningar eller största krediten och i förening

8

Kongl. Maj:ts l^åot. Proposition N:o 51.

dermed mången gång minsta betänksamhet i kalkyl, som bestämde, hvilken blefve egare
af ett ledigt eller till salu utbjudet apotek, så att staten icke blott vore beröfvad tillfället
att för det allmännas båtnad företrädesvis använda och genom befordran belöna
och uppmuntra den större skickligheten, utan ock måste stillatigande öfverlåta dispositionen
af detta vigtiga prerogativ åt enskild mans åt enskildt intresse beroende val; till
undanrödjande af hvilka olägenheter, de der icke både sin grund uti någon i gällande
författningar bestämdt medgifven rättighet att apoteksprivilegiet försälja, utan snarare
vore att söka uti en oriktig tydning af den oegentliga benämningen »privilegium», som
rättigheten att å viss ort idka apoteksrörelse af ålder erhållit, bemälde general-direktör
framställt ett förslag, gående derpå ut, att, efter skodd samt af Kongl. Maj:t i nåder
gillad värdering och klassifikation utaf samtliga i riket befintliga apoteksprivilegier, två
procent af det för hvarje privilegium sålunda, inom klassen, bestämda värde borde årligen
afskrifvas, hvarigenom detta värde vid inträffande köp minskades med motsvarande
summa, intilldess vid utgången af femtionde året privilegiet vore helt och hållet hemfallet
till staten; och yttrade Rikets Ständer vidare uti berörda skrifvelse, att, som otvifvelaktigt
vore, att handeln med så kallade apoteksprivilegier, hvilken handel svårligen kunnat
blifva möjlig utan genom bristerna i gällande stadganden, medförde störa olägenheter
för apoteks-yrkets behöriga utöfning, hvadan det syntes nödigt, att donna handel herde
upphöra, äfvensom att bestämda föreskrifter derom utfärdades, likväl på det sätt, att
någon uppoffring för staten derigenom icke ifrågasattes och att någon förhöjning af medicinaltaxan
ej heller af sådan anledning komme att ega ruin, Rikets Ständer, som för sin
del funnit det af General-direktören Ekströmer föreslagna sätt för tillvägabringande af
rättelse derutinnan vara val grundadt, i underdånighet anhöllo, det Kongl. Maj:t i nåder
måtte tillse, huruvida ej, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af bemälde Generaldirektör
uppgifna grunder, ifrågavarande privilegiihandel måtte, genom årlig amortering,
kunna för framtiden afskaffa^.

I det underdåniga utlåtande, Sundhets-kollegium den 21 December 1852 afgaf i
anledning af Rikets Ständers berörda framställning, vitsordade Kollegium nyttan af privilegiihandelns
afskaffande och tillstyrkte så väl då, som i de underdåniga yttranden,
Kollegium sedermera i donna fråga afgifvit, att donna handel måtte bringas till slut, så
mycket hellre som Kollegium icke ansåg densamma hvila på laglig grund, ehuru tillika,
enligt Kollega förmenande, måste medgifvas att ett omedelbart afskaffande af dylik handel
skulle ådraga de med en sådan förändring samtida apoteksinnehafvarne ett oförtjent
lidande och medföra en både för dem enskildt och för yrket i allmänhet betänklig rubbning
i deras ekonomiska ställning. — Apoteksinnehafvarne åter, som jemväl lemnades
tillfälle att yttra sig öfver det af Rikets Ständer väckta förslag, bestredo privilegiihandelns
afskaffande såsom hvarken nyttigt för yrket ''eller nödvändigt för det allmänna
eller ens lagligen kunnande ega rum utan uppoffring af staten, eftersom privilegiet vore
innehafvarens välfången egendom, som icke utan full ersättning kunde honom fråntagas.

Då

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

9

Då emellertid frågan förblef oafgjord, inkom Apotekare-societetens direktion ungefär
tio år sednare, eller den 30 April 1863, till Kongl. Maj:t med en underdånig framställning,
deruti direktionen väl förklarade sig vidhålla den af apotekarne förut uttalade
äsigten om privilegiernas natur och nyttan af deras fortvara, men tillika, »på det den
väckta frågan måtte erhålla ett definitivt afgörande, som kunde bringa till slut den
osäkerhet, som alltid i någon mån uppstode derigenom att ett dylikt förslag (privilegiihandelns
afskaffande) väckts och vunne något understöd», i underdånighet gaf tillkänna,
att, om Kongl. Maj:t funne en förändring med de säljbara privilegierna höra ske och
statens tillgångar icke medgåfve deras inlösande, Apotekare-soCietetens medlemmar förordade
frågans lösning i enlighet med ett förut framstäldt förslag, som af Sundhetskollegium
redan i dess ofvanberörda utlåtande den 21 December 1855 omnämnts med
gillande såsom till sin hufvudsakliga grund öfverensstämmande med, men i enkelhet och
ändamålsenlighet öfverträffande det förslag, som af Rikets Ständer i deras omförmälda
skrifvelse berördes. Nämnda af Apotekare-societeten då omfattade förslag afsåg, att
Kongl. Maj:t skulle genom allmän författning stadga, att all försäljning af apoteksprivilegier
skulle vara upphäfven med femtionde året efter det, dä författningen utkom. Intilldess
donna tidpunkt inträffade, skulle således privilegierna få försäljas såsom förut, ehuru
privilegiipriset naturligtvis komme att efterhand nedgå, i den man den föreskrift^ tidpunkten
för handelns upphörande nalkades, hvarigenom den förlust, som blefve oundviklig
för privilegii-innehafvarne, åtminstone komme att fördelas på en längre tid och någon
ersättning alltid för dem vara att påräkna, när de lemnade privilegiet. Vid det medgifvande
till privilegiernas framtida upphörande,, Apotekare-societetens biträdande af nämnda
förslag innefattade, fästade societeten dock vissa förbehåll, hvilka Sundhets-koilegium i
infordradt underdånigt utlåtande den 21 December 1863 emellertid ansåg Vara af beskaffenhet
att icke höra vinna nådigt bifall, enär derigenom det allmännas anspråk med
afseende å sättet för denna närings utöfvande under den bestämda öfvergångstiden icke
skulle blifva behörigen tillgodosedt. Detta föranledde ock, att Kong!. Maj:t genom nådigt
beslut den 12 November 1869 förklarade det af societetens direktion framlagda förslag i
dess dåvarande skick icke kunna bifallas, men att Kongl. Maj:t villo lemna direktionen
tillfälle att, efter förnyad behandling af ärendet, till Kongl. Maj:t inkomma med ytterligare
framställning i ämnet.

Med begagnande af det tillfälle, Kongl. Maj:t sålunda lemna! Apotekare-societetens
direktion att afgifva ett förnyadt förslag om sättet för de säljbara apoteks-privilegiernas
afskaffande, öfverlemnade direktionen den 20 September 1870 till Kongl. Maj:ts pröfning
ett dylikt förslag, som åsyftade att för samtliga apotek af ifrågavarande beskaffenhet
upprätta en gemensam amorteringsfond, från hvilken de nuvarande innehafvarne af säljbara
Dih. till Riksd. Prat. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

apotek skulle få till sig utbetala hvad sjelfva öfverlåtelserätten af apoteket, efter behörig
uppskattning, kunde anses vara vard, emot det att med apotekets innehafvande följde
skyldighet att a bestämda tider till fonden erlägga hvad till ränta och amortering af det
från fonden utbetalda ersättningsbeloppet jemte förvaltningskostnader erfordrades, till dess
att hela beloppet af ersättningen blefve guldet.

Enligt det förslag till stadgar för berörda amorteringsfond, direktionen uppgjort,
skulle hvarje egare af säljbart apoteks-privilegium vara berättigad att anteckna sig till
delaktighet i fonden för en viss summa, hvartill han uppskattade sitt privilegium. Innan
något privilegium af fonden inlöstes, skulle emellertid alla de privilegier, Indika till inlösen
anmälts, värderas af nämnder, utsedda af fondens styrelse, hvarefter och sedan nämndernas
yttranden inkommit till styrelsen, donna skulle ega att fastställa de belopp, hvarmed
privilegierna herde af fonden inlösas. Såvida innehafvaren af apoteket åtnöjdes med
det af styrelsen fastställda beloppet, skulle han, så snart tillräckliga medel blifvit för
fondens räkning upplåga, få hos fonden lyfta hela detta belopp, hvarmed han ock afstode
från all rätt att vidare försälja eller eljest på annan person öfverlåta apoteket. Dessutom
ålåge honom, att, jemte en viss afgift, som skulle erläggas när lian tecknade sig till
delaktighet i fonden, och som vore afsedd till bestridande af organisationskostnader och
bildande af en reservfond, från den dag, privilegiet blifvit inlöst, för hvart halfår förskottsvis
till fonden inbetala hvarje gång högst 3lj.> procent å inlösningsbeloppet, hvilket
skulle fortgå under sä lång tid, som erfordrades för beloppets amortering. När dylikt
apotek blefve ledigt, skulle ny apotekare tillsättas af Kongl. Maj:t, i den ordning som nu
iakttages vid apotek med personliga privilegier, och skulle denne, hvilken således ej
vidare behöfde såsom för närvarande förvärfva rättigheten till apotekets innehafvande
mot en viss köpesumma, deremot vara förbunden att öfvertaga företrädarens skyldighet
att verkställa halfärsinbetalningarne till fonden. Underrättelse om det belopp, hvartill
dessa uppginge, samt huru lång amorteringstid återstode, skulle meddelas i kungörelsen
om privilegiets ledighet, hvari jemväl bolde intagas föreskrift, att sökande skulle ställa
borgen för hvad till inlösen af företrädaren tillhöriga varulager, inredning, kärl och
instrumenter erfordrades. Underläte apotekare att å den bestämda förtal lotiden verkställa
föreskrifven inbetalning till fonden, skulle han vara skyldig att erlägga viss ränta å det
förfallna beloppet, och om detta ej inom två månader vore inbetaldt, skulle han hafva
förverkat rättigheten att vidare innehafva apoteket, som då genast komma att förklaras
ledigt, en föreskrift som vore nödvändig för att betrygga fondens rätt att komma i
åtnjutande af de beräknade amorteringsbidragen. Om under amorteringstiden Kongl.
Maj:t skulle bifalla nytt apoteks anläggande i stad, der redan ett eller flera sådana funnos,
för hvilket eller hvilka privilegiet blifvit af fonden inlöst, skulle jemväl innehafvaren af
det nyinrättade apoteket vara underkastad skyldighet att lemna bidrag till fonden efter
vissa i förslaget angifna grunder, hvaremot den eller de andre apotekarne i staden skulle
eihalla en motsvarande minskning i sina förut bestämda bidrag; varande detta stadgande
pakalladt af omtanken om de i amorteringen deltagande apoteksinnehafvarnes förmåga att

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

11

fullgöra sina skyldigheter till fonden, hvilken förmåga skulle kunna i väsentlig man
minskas, derest nya apotek finge inrättas som icke bidrogo till fonden och derigenom
komme i en fördelaktigare ställning än de äldre apoteken. Förslaget bestämde vidare,
atf den upplåning af medel, som erfordrades för att sätta fonden i stånd att verkställa
privilegiernas inlösen, skulle ske med det vilkor, att återbetalningstiden icke finge öfverstiga
fyratiofem år. Slutligen innehöll förslaget åtskilliga föreskrifter, afseende fondens
förvaltning, som skulle uppdragas åt en styrelse, utsedd af delegarne och för dem
redovisningsskyldig.

Öfver det förslag, hvars grunder här blifvit i korthet angifna, har Sundhetskollegium
blifvit hördt, dervid Kollegium ansett det vara otvifvelaktigt, att för apoteksväsendet
öfver hufvud vore nyttigt, om den osäkerhet kunde bringas till slut, hvilken
nu rådde om verkliga betydelsen af ifrågavarande apoteksprivilegier, hvarföre och då det
nu framlagda förslaget, hvithet afsåga såväl ett skyndsamt upphörande af handeln med
dylika privilegier, som ock att bereda nuvarande innehafvare af privilegierna någon
ersättning för hvad de för sina apoteksrättigheter utgifvit, — syntes kunna leda till det
dermed afsedda ändamålets vinnande, Kollegium funnit sig höra i hufvudsaken tillstyrka
dess godkännande, ehuru Kollegium på samma gång gjort hemställan om åtskilliga
ändringar i förslagets särskilda delar, likasom rörande behofvet af ett särskildt stadgande
i fråga om sådana hittills säljbara privilegier, hvilkas innehafvare icke läte anteckna sig
till delaktighet i fonden; i hvithet afseende Kollegium föreslagit, att Kongl. Maj:t måtte,
i sammanhang med pröfniugen af det underdåniga förslaget till stadgar för amorteringsfonden,
förordna, att, äfven om innehafvare af dylikt privilegium icke begagnat tillfället
att få privilegiet af fonden inlöst, all stadfästelse å försäljning eller öfverlåtelse af
apoteksprivilegium skulle upphöra med femtionde året efter det, då nådigt beslut fattades
angående apoteksprivilegiernas amortering, så att efter berörda tids förlopp alla apotek
blefve personligt privilegierade.

Med afseende å hvad Sundhets-kollegium anfört rörande amorteringsförslagets
särskilda delar och hvad i (ifrigt vid pröfniugen deraf förekommit, har Kongl. Maj:t funnit
samma förslag icke vara af beskaffenhet att kunna i oförändradt skick bifallas. För ett
ändamålsenligt ordnande af apoteksväsendet, är det emellertid af synnerlig vigt, att den
visserligen ej i lag uttryckligen medgifna, men på långvarig häfd grundade rättigheten
för innehafvarne af alla äldre apotek att till hvilken kompetent person som helst öfverlåta
sitt privilegium och sålunda kunna derför betinga sig en mot inkomsten af rörelsen
svarande betalning, må, så snart ske kan, upphöra. Fn sådan förändring af det nuvarande
förhållandet kan dock ej åstadkommas utan känbar förlust för de apotekare,
hvilka, enligt det hittills följda bruket, varit nödsakade att för sina privilegier betala
ofta ganska höga köpeskillingar; och då till godtgörande häraf någon mellankomst från
statens sida icke lärer kunna ifrågasättas, synes det vara en af billigheten förestafvad
oafvislig pligt mot de nuvarande apoteksinnehafvarne, att förlusten för dem åtminstone
göres så litet tryckande som möjligt och framför allt att de ej, genom förändringens

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

omedelbara vidtagande, må på en gång drabbas af dess följder, utan lemnas rådrum att,
genom årliga afskrifningar å den erlagda köpeskillingen för privilegiet, på en längre tidrymd
fördela den förlust, som säljbarhetens upphörande medför, men just emedan för
reformens fullständiga genomförande en längre tid således kommer att åtgå, är det desto
mera angeläget, att åtgärder för målets vinnande skyndsamt vidtagas. Derföre torde
redan nu en viss tid höra utsättas, efter hvilkens utgång all handel med apoteksprivilegier
ovilkorligen må upphöra. Då denna tidrymd, såvida ej de årliga afskrifningarne
skola beräknas alltför höga, måste tilltagas någorlunda rymlig, och således ej torde kunna
bestämmas kortare än till 45 år, skulle emellertid det nuvarande förfaringssättet med
dermed förenade missförhållanden komma att ännu under eu lång följd af år fortfara,
hvarjemte och då det under hela denna tid ej kunde undvikas att nya apotek blefve inrättade,
för hvilka någon betalning icke erlades, den med nyssnämnda tidrymds bestämmande
afsedda förmånen för de nuvarande apoteksinnehafvarne skulle komma att betydligt
förringas. Att fullständigt undanrödja dessa olägenheter lärer svårligen låta sig gorå.
Ofvan omförmälda af Apotekare-societeten framlagda förslag om bildande af en amorteringsfond
för inlösen af alla de så kallade säljbara apoteksprivilegierna synes dock anvisa
en utväg att i väsentlig man förmildra dem. Om nemligen hufvudsakligen enligt grunderna
för nämnda förslag en amorteringsfond af tillräcklig styrka blefve genom upplåning
anskaffa-!, hvarför under nuvarande penningekonjunktur några synnerliga svårigheter ej
torda mota och nödiga garantier ställas för uppfyllande af fondens förbindelser, kunde
derigenom tillfälle beredas för hvarje apotekare, som det önskade, att erhålla full lösen
för sitt apoteks uppskattade värde, och dä antagas kan, att största delen af nuvarande
apotekare skulle af en sådan förmån sig begagna, samt de apotek, hvilkas privilegier af
fonden inlöstes, upphörde att vidare vara säljbara, så att föreståndarna för dem, vid inträffande
ledighet, komma att antagas i samma ordning som nu i fråga om apotek med
personliga privilegier eger ruin, komma följaktligen innan kort den tid att inträda, då ett
mera ändamålsenligt ordnande af apoteksväsendet läte sig gorå.

På grund häraf anser Kongl. Maj:t val förevarande fråga kunna på ofvan antydda
sätt lämpligen vinna sin lösning; men då dels bestämmelsen af en viss tid, efter hvars
utgång apoteksprivilegiers försäljning eller öfverlåtelse skulle komma att upphöra, måste
anses innebära en försäkran, att dylika, nu icke genom någon allmän författning uttryckligen
medgifva öfverlåtelser skulle under nämnde tid tillerkännas giltighet; dels ock för
möjligheten att åvägabringa en* amorteringsfond till nuvarande apoteksprivilegiers inlösen,
erfordras, att äfven framdeles blifvande innehafvare af sådana privilegier tillförbindas att
under nämnda tid, såsom vilkor för apoteksyrkets bedrifvande, till fonden utgöra årliga
för amorteringen erforderliga bidrag, har Kongl. Magt funnit sig, innan nådigt beslut i
ämnet meddelas, höra i ofvannämnda, hänseende inhemta Riksdagens yttrande; och föreslår
alltså Kongl. Maj.t,

att all handel med eller öfverlåtelse enskilde emellan af apoteksprivilegier skall
med utgången af år 1920 upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft, så att derefter

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

13

rättigheten till apoteksrörelses idkande kommer att under alla förhållanden vara beroende
allenast af de föreskrifter, som i fråga om sådan näring i allmänhet meddelas; och

att, i händelse derför!iman en amorteringsfond kan komma att bildas, i ändamål
att inlösa nuvarande s. k. säljbara apoteksprivilegierna, en hvar innehafvare af sådant
apotek, hvars privilegium blifvit af fonden inlöst, eller af nytt apotek, som framdeles
kan komma att i stad inrättas, må, såsom vilkor för apoteksrörelsens fortfarande utöfvande,
kunna tillförbindas att intill nyssnämnda års utgång årligen till amortering af de
för apoteksprivilegiers inlösen upplånta medel utgöra bidrag enligt de grunder Kongl. Maj:t
vid fastställande af stadgar för amorteringsfonden kan komma att bestämma.

De till detta ärende hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande
Utskott; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR

Gr. Wennerberg.

Bill. till Riksd. Prat. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 25 ffäft.

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

i

Utdrag af Protokollet öfver Ecklesiastik-ärenden, hållet inför Hans M.aj:t
Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 4 April 1873.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg och
Wennerberg.

Slutligen uppläste Statsrådet Wennerberg till justering ett i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, förut fattade beslut uppsatt
förslag till nådig proposition till Riksdagen i fråga om åtgärder för afskaffande af de så
kallade säljbara apoteksprivilegierna;

Och behagade Hans Näjd Konungen, enligt Stats-Rådets underdåniga
hemställan, gilla om förmäl da förslag, sådant det finnes detta
protokoll bilagdt, och förordna att i enlighet dermed nådig proposition
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

C. A. Th. Ädelgren.

STOCKHOLM, tryckt hos A. -Holmbekg & Coup., 1873.