Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 43.

]

Sko 43.

Ant. till Riksd. Kansli den 31 Mars 1873, kl. 5 e. in.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande
af en författning angående utsträckt tillämpning af
straffarbetes verkställande i enrum; Gifven Stockholms
Slott den 28 Mars 1873,

»

I flera främmande länder, der fängelseväsendets förbättrande utgör ett
ständigt föremål för vetenskapliga undersökningar och praktiska försök i olika
riktningar, har under senare tider den metod vid fångbehandlingen alltmera
vunnit tillämpning och medfört gynsamma följder, enligt hvilken fången under
den första delen af strafftiden hålles i enrum, på det han, i den enslighet
hvari han sålunda är försatt, mätte bringas till besinning och ånger öfver sina
felsteg samt sålunda den moraliska förbättring hos honom grundläggas, som
genom straffet må kunna åstadkommas. Enligt svensk lag skall väl straffarbete,
ådömdt för två år eller derunder, jemlik! Kongl. Förordningen den 21
December 1857, verkställas i cell; men de, hvilka gjort sig förfallna till straffarbete
under längre tid eller för lifstiden, undergå detsamma oafbrutet i gemensamhetsfängelse.
I sammanhang med Fångvårdsstyrelsens underdåniga framställning
om ombyggnad af straff- och arbetsfängelserne å Långholmen och i
Malmö samt dessas förseende med nödigt antal celler, i anledning af hvilken
framställning Kongl. Maj it af innevarande Riksdag äskat anslag till berörde
Bill. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 23 Häft. 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 43.

byggnad sarbeten, har Generaldirektören i Styrelsen, med stöd af den utomlands
vunna erfarenheten, uttalat sig till förmån derför, att äfven de fångar, som enligt
nu gällande bestämmelser, i gemensamhetsfängelse utstå bestraffningen,
skulle i början deraf under någon tid förvaras i enrum. Då det utan tvifvel
är af vigt att straffånge redan från början får erfara allvaret i den bestraffning,
hvartill lian gjort sig skyldig, samt cellstraffet, som härför är särdeles
lämpligt, tillika visat sig vara synnerligen verksamt till uppmjukande af fångens
sinnelag och kufvande af den motspänstiga viljan, anser Kong]. Maj:t någon
tvekan icke höra finnas om lämpligheten af den ifrågasätta anordningen.
Ett lagförslag i ämnet hav derföre blifvit upprättaui; och efter att hafva i
frågan hört Högsta Domstolen och Stats Rådet, h v il kas protokoll härkos bifogas,
vill Kongl. Maj:t alltså, jemlik! § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga eu så lydande

Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande
i enrum.

Utöfver hvad Förordningen den 21 December 1857 innehåller angående
straffarbetets verkställande i enrum förordnas som följer:

Den, som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall, der
så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum en sjettedel af den
ådömda strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf månader. Uppkommer
vid bestämmandet af tiden för cell straffet brutet månads- eller dagatal, ta ges
detta icke i beräkning. För den tid straffet sålunda verkställes i enrum skall
från återst#ende strafftiden aldra gas en tredjedel af den tid, hvarmed cellstraffet
öfverskjuter tre månader; uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal,
räknas en tredjedels månad till tio dagar.

Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall ock. der så ske kan,
vid bestraffningens början hållas i enrum tolf månader.

I öfrig! gälle om straffarbete i enrum enligt denna Förordning hvad
ofvannämnda Förordning den 21 December 1857 i derå tillämpliga delar stadgar.

Kongl. Näjd förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse
välbevågen.

O B C Å R.

Axel Adlercreuiz.

Korist Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

3

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans
Maj:i Konungen i Stats-Bådet å Stockholms Slott Fredagen den 24 Jmuan 1873

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreuts,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna.

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

»

Hans Excellens Herr dustitie statsministern anmälde i underdånighet
följande af den inom Justitie-departementet inrättade lagbyrå uppgjorda lagförslag
nemligen

2:o Förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående utsträckt tillämpning
af straffarbetes verkställande i enrum.

Utöfver hvad Kongl. Förordningen den 21 December 1857 lnnehåiler
ångående straffarbetes verkställande i enrum förordnas som följer:

Den som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år skall, der
så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum en sjettedel af den
ådömda strafftiden, dock icke under sex månader eller öfver ett år och sex
månader. Uppkommer vid bestämmandet af tiden för cell straffet brutet dagatal,
tages detta, icke i beräkning. För den tid straffet sålunda verkställes i enrum
skall afdrag å det ådömda straffarbetet ske enligt grunderna i Kong!. Förordningen
den 21 December 1857; i följd hvaraf den tid som öfverskjuter tre månader
afräknas med tillägg af en tredjedel. Uppkommer dervid brutet in ån ad stal,
räknas en tredjedels månad till tio dagar; uppkommer i aldra get brutet
dagatal; värde för det tal hel dag å strafftiden afräknad.

Den som är dömd till straffarbete på lifstid skall ock, der sä ske kan,
vid bestraffningens början hållas i enrum ett år och sex månader,

I (ifrigt galle om straffarbete i enrum enligt denna Förordning hvad ofvan
nämnda Kong]. Förordning den 21 December 1857 i derå tillämpliga delar stadgar.

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

Jemte förestående förslag anmäldes i underdånighet de dertill hörande
motiver. som finnas detta protokoll bilagde.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna att öfver ifrågavarande förslag
Högsta Domstolens utlåtande skulle för det ändamål § 87
Regeringsformen omförmäler genom note ur protokollet
infordras.

Ex protocollo
C. J. E. Åkentedt.

O

Till Hans Excellens Justitie-Statsministern.

Sedan Riksdagens Justitie ombudsman i underdåniga skrifvelser den 31
Oktober 1870 och den 27 December 1871, med förmälan hurusom han under
utöfningen af sitt embete mer och mer kommit i erfarenhet af att gällande
lagstiftning rörande straffs verkställande och dermed sammanhang agande ämnen
i vissa delar vore otydlig, i andra för sitt ändamål mindre lämplig
och slutligen i några alldeles ofullständig, gjort hemställan, bland annat, om
nya eller förändrade stadganden dels i syfte att påskynda den tidpunkt, då
häktad kunde få börja undergå det honom ådömda straff, dels derom att någon
del tzf den ransakningstid, som förflyter före underrättens utslag eller efter
detta utslags meddelande, möjligen kunde få afräkna!? på strafftiden; så har
Eders Excellens till oss öfverlemnat dessa skrifvelser jemte Fångvårdsstyrelsens
deröfver afgifna utlåtanden tillika med bemälde Styrelses underdåniga
skrifvelse den 6 November 1871 angående utsträckning af tiden för cellstraffs
användande; och kåfve vi, med anledning häraf, uppgjort förslag:

d) till Kongl. Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes
verkställande i enrum; — — — -— — — — — — —--- — —> — — —

o

Kongl. Maj:ts JNåd. Proposition N:o 43.

Då. dessa förslag nu öfverlemnas, få vi tillika i korthet angifva skälen
för de föreslagna stadgandena, i de delar sådant nyligen kan vara af nöden.

D) Förslaget till Kongl. Förordningen angående utsträckt tillämpning af
straffarbetes verkställande i enrum.

I förut nämnda skrifvelse den 6 November 1871 har Fångvårdsstyrelsen
hemställt att, i stället för den i Kongl. Förordningen den 21 December 1857
gifna föreskrift att den som är dömd till straffarbete på två år eller kortare
tid skall undergå straffet i cell, hvarvid cellstraffet efter Obestämdt afdrag
kommer att fortgå under högst ett år sex månader och tjugutvå dagar, det
måtte stadgas att det straffarbete, som blifvit ådömdtj under högst två år och
sju månader, och hvithet, med iakttagande af stadgadt afdrag, icke komme att
fortfara längre tid än två år måtte, så vidt utrymmet i cellfängelserna sådant
medgåfve få i dylikt fängelse verkställas.

Då fråga sålunda är vackt om cell straffets användande i större utsträckning
än hittills, torde det höra tagas i betraktande, huruvida icke en sådan
utsträckning kunde till större gagn för såväl fångarne som samhället ske på
annat sätt än Fångvårdsstyrelsens förslag innehåller, nemligen genom en bestämmelse
derom, att de som blifvit dömda till straffarbete på längre tid än
två år, och hvilka nu genast afsändas till gemensamhetsfängelserna, skola vid
straffets början under någon tid hållas i enrum.

Enär bland straffets ändamål äfven ingår det att väcka fången till besinning
och verka till hans förbättrande, synes det för uppnående af ett sådant
mål vara synnerligen lämpligt att fången vid strafftidens början genom att
hållas i cell väckes till aktgifvande på sig sjelf och skiljes från umgänge med
förderfvade menniskor. I de flesta civiliserade länder har man ock på senaste
tid såväl teoretiskt som praktiskt arbetat på att åt fängelsestraffen gifva en
sådan anordning att fångarne under strafftiden genom gradvis skeende förändringar
i behandlingen kunde utvecklas till förbättrade menniskor och nyttiga
samhällsmedlemmar; och härvid har man varit enstämmig deruti att fängelsestraffet
alltid herde börja med cell. Donna uppfattning af sättet för straffens
anordnande, hvilken tillhör det så kallade progressivsystemet, innebär utan
tvifvel mycket som är tänkvärdt; och hvad angår frågan derom att fängelsestraff
i allmänhet herde börja med cell, torde någon tvekan icke höra uppstå
om lämpligheten att när som helst dä utrymmet i fängelserna det medgifver,
och hvithet enligt Fångvårdsstyrelsens yttrande nu synes vara förhållandet,
härom meddela ett lagstadgande, hvithet, på samma gång det i och för sig
medför väsendtlig nytta, kan utgöra första steget till progressivsystemets iuföförande,
om och när sådant kommer i fråga.

Deremot, hvad angår Fångvårdsstyrelsens hemställan att till två år ut -

6

Kongl, Maj ds Nåd. Proposition N:o 43.

sträcka tiden, under hvilken straff-fånge må hållas i enrum, finnes så mycket
större anledning till betänksamhet, som lämpligheten af detta straffs användande
under så lång tid blifvit bestridd af flertalet bland dem, som egnat sig
åt fängelseväsendet; och det har synts oss icke vara skål att för närvarande
och innan frågan om det svenska fängelseväsendets slutliga anordning bl ifver i
hela sin omfattning pröfvad, införa eu sådan utsträckning af cellstraffets användande
som den af Fångvårdsstyrelsen ifrågasätta.

Beträffande den tid, som för ce!istraffet bör bestämmas, kåfve vi, med
hänsyn dertill att såväl här som i andra länder erfarenheten synes gifva vid
handen att cellstraffets gagnande verkan hufvudsakligen inskränker sig till första
året, förslagsvis uppställt ett år såsom en lämplig tidrymd. Förslagets bestämmelser
äro icke utsträckta till lifstidsfångar, emedan de anförda skälen för
det nya stadgandet ej hafva samma tillämplighet på dem som på andra fångar,
och dessutom, då det lagbestämda afdraget på strafftiden icke kan komma
dem till godo, cellstraffets användande här i sjelfva verket skulle blifva en
straffskärpning.

Stockholm i Januari 1873.

Alb. Lindhagen. Axel Örbom. L Annsrstedt.

Förslag

till Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes
verkställande i enrum.

Utöfver hvad Kongl. Förordningen deri 21 December 1857 innehåller
angående straffarbetes verkställande i enrum, förordnas som följer:

Den som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år skall, der
så ske kan, vid strafftidens början under ett år hållas i enrum; och njute
derför afdrag å strafftiden med ett år och tre månader; skolande i fråga om
sådant straffarbete i enrum gälla hvad Kongl. Förordningen den 21 December
1857 i derå tillämpliga delar stadgar.

7

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

T ill Hans Excellens Justitie-Statsministern

Eders Excellens tiar anmodat oss att i vårt förslag till Kong!. Förordning
angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum, enligt
hvilket den, som vore dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skulle,
der så ske kunde,, vid strafftidens början under ert år hållas i enrum, verkställa
omarbetning, så att den tid, under hvilken strafffången skulle hållas i
cell, bestämdes till en sjettedel af den ådömd a strafftiden, dock icke understigande
sex månader eller öfverstigande ett år och sex månader, samt att författningen
gjordes tillämplig jemväl å lifstidsfångar; och få vi med anledning
häraf öfverlemna nytt förslag i ämnet.

Stockholm i Januari 1873.

Alb, Lindhagen. Axel Örbom. L. Annerstedt,

Vidimeras

ex oflioio

G. F. W. Lamberg.

f ■'' '' '' '' ---------

Utdrag af Särskilt Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti Kongl,
Maj ds Högsta Domstol Tisdagen den 4 Mars 1873.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitie-Råden Cramér,

Almqvist,

Bolin,

Rabe.

Olivecrona,

Lagerståle,
von Segebaden.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 13 sistlidne Februari vid
föredragning af det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade förslag till
Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes
verkställande i enrum, nämde förslag för närmare granskning emellan Högsta

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43-

Domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs ärendet nu till afgörande;
varande ifrågavarande förslag af den lydelse, som i bilagan till detta proto -

koll förmäles.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig om följande yttrande:
“Enär ett cellstraff från och med 6 till och med 12 månader antagligen bör i
allmänhet kunna åstadkomma, att fångens trotsiga lynne kulvas och han väckes
till besinning och ånger, samt bestämmandet, på sätt förslaget innehåller, af
tiden för cellstraffet i viss lika bråkdel af ådömd straffarbetstid försvårar uträknandet
af den tid, hvarunder fången bör hållas dels i enrum, dels i gemensam
hetsfängelse efter afdrag för någon del af cell straffet, hemställde Högsta
Domstolens flesta ledamöter, att 1 och 2 momenten efter ingressen i förslaget
måtte erhålla följande lydelse:

“Den, som'' är dömd till straffarbete på viss tid utöfver 2 år, skall, dejsa
ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum, om straffarbetet är ådömdt

öfver 2 till och med
deröfver „ „ „

år i 6 månader
7

v v

8

, 10

11

12

För den tid straffet sålunda verkställes i enrum skall från återstående
strafftiden afdragas en }:del af den tid, hvarmed cellstraffet öfverslcjutit 3 månader.
Uppkommer vid aldra gets bestämmande brutet månadstal, räknas |-dels
månad till 10 dagar.

Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall ock, der så ske kan,
vid bestraffningens början hållas i enrum i 12 månader.

För den händelse donna hemställan icke skulle godkännas, fingo Högsta
Domstolens fleste ledamöter vid förslaget erinra, att, då vid bestämmandet af
tiden för cellstraffet i de fall, som afses i förslaget, brutet månadstal kan
uppkomma, nödigt synes vara att stadga, huru dylikt månadstal skall i dagatal
räknas: att hvad förslaget innehåller om det afdrag från ålagdt straffarbete,

som den dömde skall åtnjuta för undergånget cellstraff, i mer än ett hänseende
icke är affattadt med erforderlig klarhet för att tjena till säker ledning vid
afdragets bestämmande, samt att vid uträkningen, enligt förslaget, af berörda
afdrag sådane brutna månadstal kunna uppkomma, att en föreskrift allenast
derom, att H:dels månad skall räknas till 10 dagar, icke är tillräcklig.

Vid den nu gjorda granskning af förslaget hafva Högsta Domstolens
fleste ledamöter ansett sig icke ega anledning antaga detsamma åsyfta införande
af det såkallade progressiva straffsystemet, och för tv kunnat hemställa, att

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

afdrag för fangen å den ådömd a straffarbetstiden skulle ske till följd endast
af det undergångna cellstraffet, såsom med grunderna i Förordningen den 21
December 1857 öfverensstämmer och förslaget äfven innehåller, hvaremot vid
tillämpning af omförmälda straffsystem frågan, om och i hvad mån sådan!
afdrag skall ega ruin, lärer höra efter annan grund afgöras. Derest förslaget
skall utgöra ett första, af andra snart efterföljd!, steg till införande af det
progessiva straffsystemet, torde för öfrig! flera, nu icke vidrörda omständigheter
höra komma under bedömande och dervid, bland annat, huruvida förenämnda
Förordning bör blifva oförändrad gällande/6

Justiticrådct Lagerstråle yttrade: “För min del instämmer jag med Högsta
Domstolens fleste ledamöter, utom i fråga om den tid, under hvilken den, som
är dömd till straffarbete på lifstid, bör hållas i enrum. Enär cellstraffet måste
betraktas såsom en skärpning i straffet, men för donna skärpning afdrag icke
kan tillgodokomma den för lifstiden dömde i dess straffarbetstid, på sätt som
eger ruin för alla andra straffångar, anser jag dylikt cellstraff för den färre
icke bära utsträckas längre, än som nödvändigt må erfordras för att hos honom,
genom ensamheten, väcka ånger och besinning; och då donna sinnets
förändring antagits kunna vinnas genom vistande! sex månader i enrum för
en icke ringa del af de till straffarbete på viss tid dömde, synes mig icke
heller för de till straffarbete för lifstiden dömde cellstraffet bära längre utsträckas
än till sex månader/6

Justitierådet Olivecrona anförde: 66En genomgående grundsats i Förordningen
den 21 December 1857, angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum, är uppenbarligen den, att tillämpningen af hvardera af dessa
straffarter skall, från och med den första till och med den sista dagen af den
ådömda strafftiden, vara absolut lika. I afseende på straffarbete är blott den

skilnad föreskrifven, att, om straffet är ådömdt för en tid af 2 månader till

och med 2 år, skall den brottslige, “der så ske kan, under strafftiden hållas
66i enrum eller så kallad ceZZ66, hvaremot, om tiden för det ådömda straffarbetet
öfverskrider 2 år, delinqventen skall i gemensamhetsfängelse utstå straffet.
I förra fallet, om straffarbete verkställes i enrum, skall likväl “från den ådömda
“strafftiden, som öfverskjuter tre månader, afdragas en fjerdedel1*; i senare fälle!,
eller om den brottslige undergår straffarbete i gemensamhetsfängelse, åtnjuter
han deremot icke något afdrag.

När donna Förordning utfärdades, egde man inom vårt fädernesland
icke synnerlig erfarenhet om verkningarne af cellstraffets användning, såväl
med hänseende till detta straffs förmåga att afskräcka från brott, som ock att

bringa delinqventer till allvarlig ånger öfver begångna förbrytelser; ännu mindre

kände man, huruvida ett under längre tid utan afbrott fortsatt cellfängelseBih.
till Bilcsd. Prot. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 23 Bäft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

straff kunde menligt inverka på fångarnes intellektuel och fysiska krafter.
Under den tid af 15 år, som emellertid förflutit sedan nämnda förordning träd!
i gällande kraft, har icke blott här i landet, utan ock i de fleste civiliserade länder,
der ensamhetsfängelse blifvit an vän dt, eu rik skörd af erfarenhet vunnits,
hvilken svårligen kan förbises vid fråga om förbättringar af lagen rörande
verkställighet af fängelsestraff. Denna erfarenhet har ganska bestämdt ådagalagt:

att fängelsestraff i enrum är ett ganska kraftigt medel att böja och
kufva obändiga lynnen;

att fångar, som tillbringat någon tid i enrum, i allmänhet visat
större mottaglighet för religiös och moralisk inverkan, än delinqventer,
som omedelbart förflyttats till gemensamhetsfängelserna;

att det lidande, som frihetens förlust i cellfängelset innebär, kännes
svårast under de första månaderna af strafftiden;

att brottslingar, som gjort sig skyldiga till iteration af brott, vanligen
hysa större fruktan för straffarbete i cell, än för samma straff i gemensamhetsfängelse;
samt

att fängelsestraff'' i enrum, utan nämnvärdt men för fångarnes helsotillstånd,
i allmänhet kunnat för eu kortare tid användas.

Det till utlåtande af Högsta Domstolen i öfverensstämmelse med 87 §
Regeringsformen nu remitterade förslaget till förordning, angående utsträckt
tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum, gifver vid handen, att dessa
af erfarenheten bestyrkta observationer blifvit tagna i öfvervägande. Det torde
likaledes kunna anses sannolikt, att med förslaget åsyftas att gorå en förberedelse
till genomförandet inom fäderneslandet af det så kallade progressiva
straffängelsesystemet, hvilket i utlandet allt mer och mer vunnit erkännande
såsom det lämpligaste för ernående af fångarnes moraliska förbättring. Då nu
grundtanken i det nämnda progressiva systemet just är den, att fångar, dömde
till straffarbete på viss, längre Hd, icke under hela strafftiden skola underkastas
ett qvalitativt absolut lika straff, utan tvärtom till en början, under det
första stadiet af strafftiden, hållas i cell för att genom ensamheten väckas till
eftertanke, ånger och besinning, och först derefter tillbringa de följande stadierna
af straffängelsetiden tillsammans med andra fångar i gemensam hetsfängelser
och att de derunder kunna vinna vissa förmåner och eu viss begränsad frihet,
äfvensom stadgad afkortning på strafftiden, allt likväl under förutsättning
af visadt. godt och pålitligt uppförande, skall jag nu undersöka, huruvida det
ifrågavarande förslaget mä kunna anses tillfredsställande såsom innehållande

jKong?,. Majds Nåd. Proposition N:o 43. 11

stadgande!!, tjenliga att bereda en öfvergång till ett progressivt straffängelsesystein.

Förslaget uppställer i sådant afseende den allmänna regel, att “den,
“som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall, der så ske kan,
“vid bestraffningens början hållas i enrum", samt bestämmer derefter, att tiden
för cell straffet skall utgöra aen sjettedel af dm ådömda strafftiden, dock icke
under sex månader eller öfver ett år och sex månader1''''. Men då förslaget derefter
innehåller den förklaring, att för den tid, straffet sålunda verkställes i
enrum, skall afdrag å det ådömda straffarbetet ske enligt grunderna i Kongl.
Förordningen den 21 December 1857, “i följd hvaraf den tid, som öfverskjuter
"tre månad,er, afrälcnas med tillägg af en tredjedel1,1, stannar man genast i villrådighet
hvad ordställningen “afräknas med tillägg af en tredjedel" rätteligen
skall betyda. Det är nemligen ingalunda tydligt, huruvida ordet “afräknas"
bär skall utmärka detsamma som ordet afdragas eller tagas i en från vanligt
språkbruk afvikande mening, icke heller hvad orden “afräknas med tillägg",
skola betyda. Det är äfvenledes ej klart, hvaraf den “tredjedel", som skall
tilläggas, rätteligen skall beräknas. Till följd af denna, icke lyckligt valda,
redaktion, anser jag mig icke kunna tillstyrka förslagets öfverlemnande till
Riksdagen i oförändrad! skick. Men, om jag åker från den formel a ofullkomligheten
i donna del, kan jag deremot icke annat än anse den i förslaget
uttalade grundsats fullt riktig, att den, som är dömd till straffarbete på viss
tid utöfver två år skall, såvidt sådant låter sig gorå. vid bestraffningens början
hållas i enrum under en viss del af strafftiden. Ett stadgande i sådan
syftning bör nemligen, utan tvifvel, dels verka välgörande för att bringa den
brottslige till ånger och allvarliga betraktelse!- öfver brottets följder, innan han
i gem ensamhetsfängelset åter träder i beröring med sina likar, dels innehålla
en lämplig skärpning af straffet, så mycket mera nödvändig, som det är bekant,
att brottslingar i allmänhet hysa större fruktan för straffarbete i cell,
än för sådant straff i gemensamhetsfängelse. Men deremot finner jag betänkligheter
mota att tillstyrka dels så lång tids cellstraff, som förslaget innehåller,
dels att afdrag på den ådömda strafftiden skulle kunna komma fången till godo
utan allt afseende på godt uppförande å hans sida.

Beträffande härvid först tiden för cellstraff vid sjelfva början af straffarbetets
undergående, innehåller förslaget, att donna skall bestämmas till en
sjettedel af den ådömda strafftiden, dock icke under sex månader eller öfver ett
år och sex månader. Om jag ock skulle kunna medgifva, att minst sex månaders
cellstraff bör föregå vistelsen i gemensamhetsfängelset, är jag dock af
den åsigt, att en utsträckning af ensamhetsfängelse utöfver ett år icke bör ifrågakomma.
Jag vet visserligen, att man till stöd för ett vidsträcktare tillämpande
af cellfängelsestraffet skall åberopa, att, enligt förutnämnda förordning af den

l

] 2

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition No 43.

21 December 1857, sådant fängelse redan nu kan tillämpas för en tid af högst
ett år sex månader och 22 dagar och att Fångvårdsstyrelsen i underdånig
skrifvelse af den (1 November 1871 till och med förordat en utsträckning af
cellstraffet ända till två år, under förmälan att sådant antagligen icke herde
menligt inverka på fångarnes helsotillstånd, enär redan nu stundom inträffat
att sammanlagda ransakning^- och strafftiden, som fångar tillbringat i enrum,
öfverskjutit två år, utan att fångarnes helsa kunnat sägas hafva deraf tagit
skada. Det torde likväl vara kandi, att just rörande frågan om maximitiden
för användandet af cellstraff pågår för närvarande i utlandet en ganska liflig
strid mellan anhängarne af fångarnes absoluta isolering och försvararne af
den progressiva straff-fängelseregimen. De förre anföra till stöd för sitt
yrkande på användning af fängelse i enrum under flere fortlöpande år exemplet
af fångar, hvilka kunnat uthärda ensamheten i en längre följd af år,
hvaremot de senare åter med fullt skål sökt visa, att, om ock fångar funnits,
som genomgått en så lång fängelsetid i enrum, utan att hafva positivt tagit
skada till kroppens eller själens helsa, har dock erfarenheten bestyrkt, att de
fleste, som utgått från ensamhetsfängelset efter mer än ett års. oafbruten fängelsetid
åtminstone varit till sina intellektuela eller fysiska krafter försvagade.
Ett år af en menniskas lifsläugd får icke anses såsom en obetydlig tid. För
flen, som, beröfvad friheten, nödgas räkna årets alla dagar i ensamheten, är
cellstraffet ett mycket allvarsamt strafflidande, hvilket verkar skarpast under
de första månaderna eller det första halfåret. Det är under donna period, som
stratfångarne i allmänhet visa största håg att lyssna till fångpredikantens förmaningar
och att vånda tan kamé till ett förbättrande af sitt lefverne. Nen
utsträckes strafftiden i enrum längre än ett år, har den iakttagelsen blifvit
gjord, att fångarne, isynnerhet de qvinliga, småningom vänja sig vid ensamheten
och att en slö liknöjdhet inträder, hvilken ingalunda är egnad att öka
den moraliska kraft, som är så nödvändig för brottslingen att ega, då han
slutligen lemnar fängelset, på det att han sedermera i det fria samhället må
kunna bestå profvet vid mötande frestelser. Menniskans sedliga utveckling är
ock betingad af beröringen med hennes likar. Vill man derföre hos den brottslige,
genom användandet af ett straff, som skall förbättra honom, påskynda
denna utveckling, bör icke heller en allt för långt utsträckt fängelsetid i enrum
— så lång att hans krafter under ensamhetsperioden måhända blifva försvagade
— sättas såsom en förberedelse till gemensamhetsfängelset. Då nu
härtill kommer, att de sträfvande!!, som sedan 1848 egt rum för reformer i
tillämpningen af frihetsstraffen, hufvudsakligen gått i riktningen af en nedsättning
af maximitiden för cellfängelsets användande och då man i utlandet redan
på flora ställen funnit sig höra bestämma donna maximitid under ett år, anser
jag rådligast vara att, vid en förändring af 1857 års fängelselag, den läng -

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

sta tid för straffarbete i enrum, som skall föregå straffarbete i gemensamhetsfängelse,
åtminstone icke stadgas längre än tolf månader.

Är man af den åsigt, att den fånge, som skall undergå straffarbete
dels i cell, dels i ge men sam hetsfängelse, bör åtnjuta något afdrag af fängelsetiden
med hänsyn till den del deraf, som fången tillbringar i cell, synes äfven
rättast vara, för öfvergången till den progressiva fängelseregimen, att i fängelselagen
inflyter ett stadgande, att ifrågavarande afdrag allena skall komma
den till godo, som under den förflutna strafftiden iakttagit ett oklanderligt uppförande.
Genom ett sådant vidfogadt vilkor inlägges i lagen ett ganska kraftigt
medel att mana fången till iakttagande af godt uppförande, hvilket icke
kan annat än verka fördelaktigt; och när afdraget på strafftiden göres beroende
af fångens uppförande under den tid, han undergår straffet, bör afdraget
icke heller komma honom till godo under det första stadiet af den ådömda
strafftiden eller den för cellstraffet afsedda tid, utan först under senare delen
af straffarbetstiden i gemensamhetsfängelset. Ett afdrag af en sjettedel af hela
den ådömda strafftiden anser jag under sådane vilkor kunna vara lämpligt;
och, med antagande af donna norm för afdraget, skulle alltså den fånge, som
t. ex. vore dömd till 6 års straffarbete, kunna, om hans uppförande varit
oklanderligt under de 5 år, som han sammanlagdt tillbringat under straffarbete,
dels i cell, dels i gemensamhetsfängelse, vinna en eftergift af ett år af
hela den ådömda strafftiden, h vil ket afdrag skulle göras på tiden för straffarbete
i gemensamhetsfängelset.

Utan att vilja här söka närmare formulera ordalagen för ett förslag i
den syftning, som jag nu angifvit, vill jag blott erinra derom, att lagstiftarens
mening utan tvifvel skulle kunna göras åskådlig och klar, om de ifrågavarande
bestämmelserna uppställdes ungefärligen på det sätt, som jag bär blott antydninysvis
trott mig höra utmärka sålunda:

l:o att den, som är dömd till straffarbete på viss tid
utöfver 2 år till och med 3 år skall, der så ske kan, vid strafftidens början

undergå 6 månaders straffarbete i cell

O

* - (O C5
» er

B

d- S SL E"

£ o g

CD 5

» £
b 2 ^ 2

^ 0 w »

V

3 år

5)

V

v

4

år

V

7 mån.

V

4 år

V

V

V

5

åi-

V

8 mån.

V

5 år

))

V

»

11

år

V

9 mån.

))

6 år

V

V

V

8

bl-

V

10 mån.

))

8 ål-

5?

V

5?

10

år

V

11 man.

??

it) år

V

12 mån.

2:o att

den,

som

är

dömd

till

straffarbete

ro B 3
® '' §? §

vid strafftidens början, undergå 12 månader straffarbete i cell och sedan fortsätta
straffarbetet i gemensamhetsfängelse.

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

3:o att den, som av dömd till straffarbete på viss tid utöfver 2 år, och,
i den ordning ofvan är stadgadt, undergått straffarbete i cell, kan, om lian
ådagalägger godt uppförande, medgifvas afdrag på den tid, hvarunder han skall
undergå återstående straffarbete i gemensamhetsfängelse; att detta afdrag skall
beräknas till en sjettedel af hela den ådömda straffarbetstiden och att på
Fångvårdsstyrelsen skall ankomma att afgöra om straffånge gjort sig förtjent
att sådant afdrag på straffarbetstiden åtnjuta.

4:o att, om, vid beräkning af detta afdrag, brutet månadstal uppkommer,
räknas en sjettedel månad till fem dagar och att, om dervid uppkommer
brutet'',dagatal, skall detta vara förfallet.

Det kan härvid visserligen med fog erinras, att föreskrifter i nu antydda
riktning icke stå i öfverensstämmelse med de i 1857 års förordning stadgade
grunder för verkställandet af straffarbete i enrum under kortare tid än
två år. Men, om sådant af mig villigt medgifves, sker det under uttalande
af min öfvertygelse om det önskvärda deri, att hela fängelselagen måtte undergå
en nödig omarbetning, hvarigenom erforderlig konseqvens i lagens stadganden
kunde ernås, på samma gång första stegel hos oss tages till införandet
af den progressiva fängelseregimen".

Ex protocollo
N. Becker.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

15

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenäcn, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti Slats-Bädet å Stockholms Slott Fredagen den 28 Mars 1873,

i närvaro a f:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adtercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieräden: Friherre Leuhusen,

Wretman.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtlydande
åt Kong!. Maj:ts den 24 sistlidne Januari meddelade nådiga befallning, Högsta
Domstolen afgifvit infordrad t utlåtande öfver det inom Justitiedepartements
lagbyrå uppgjorda förslag till Förordning angående utsträckt tillämpning af
straffarbetes verkställande i enrum.

Efter lemnad redogörelse för de inom Högsta Domstolen enligt dess
protokoll den 4 innevarande månad afgifna yttranden, utlät sig Hans Excellens:

Med den ifrågasätta utsträckta tillämpningen af straffarbetes verkställande
i enrum bär visserligen varit afsedt i främsta rummet att bringa den
dömde till besinning och ånger öfver sina brott och sålunda grundlägga den
moraliska förbättring, som genom straffets tillämpning må kunna vinnas, men
derjemte äfven att genast i början låta den brottslige på ett lämpligt sätt
känna allvaret i det straff, hvartill han genom sina förbrytelser gjort sig
skyldig. Endast den sednare af mig nu anförda omständigheten kali utgöra
motiv dertill att tiden för straffets undergående i cell göres beroende af och
sättes i proportionerligt förhållande till hela ådömda strafftiden. Med donna
princip, hvilken jemväl bl Hvit af Högsta Domstolen omfattad, synes mig bäst
hafva öfve ren sstämt att sätta maximum för celltiden ungefär lika med den tid,
under hvilken den till två års straffarbete dömde skall, enligt Förordningen

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

den 21 December 1857, undergå straffet i cell. Då mellertid Högsta Domstolen
enhälligt tillstyrkt nedsättning af berörda maximum till ett år och denna
nedsättning endast inverkår på längden af strafftiden i cell för dem, som äro
dömda på mycket lång tid och för Indika straffet alltså ändock är af ganska
allvarsam art, samt allmänna tendensen i strafflagstiftningen onekligen är att
minska tiden för straffs verkställande i cell, vill jag i denna del vika för
Högsta Domstolens åsigt.

Den svårighet, som, efter hvad inom Högsta Domstolen blifvit antyda
skulle uppstå deraf, att enligt förslaget tiden för cellstraffet skall bestämmas i
viss lika bråkdel af den ådömda straffarbetstiden, torde lämpligast undanrödjas
derigenom att den i förslaget förekommande föreskrift, att vid bestämmande
af tiden för cell straffet brutet dagatal ej skall tagas i beräkning, utsträcka
jemväl till det fall, då brutet man ad stål skulle uppkomma.

De i Högsta Domstolen gjorda anmärkningar emot förslagets redaktion
beträffande bestämmelsen om beräknande af afdrag a det ådömda straffarbetet
för den tid fången hålles i enrum synas mig väl ej vara af synnerlig betydenhet;
men då den affattning Högsta Domstolens flesta ledamöter velat gifva
åt ifrågavarande stadgande utmärker sig genom ännu större bestämdhet och
tydlighet, anser jag förslaget höra till enlighet dermed ändras.

I öfverensstämmelse med det nu anförda har förslaget blifvit om arbetad!;
och får jag alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Näjd.
täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga följande

Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum.

Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr JustitieStatsministerns
ofvanberörde hemställan;

Och behagade Hans Näjd Konungen densamma i nåder
bifalla; i följd hvaraf nådig Proposition af den lydelse, bilagan
B. till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.

Ex protocollo
C. J. Björkman.

Stockholm, Bergström & Lindroth, 1873.