Kongl Maj ds Nåd. Proposition No 42.

1

N:o 42.

Ank. till lliksd. Kansli den 31 Mars 1873, kl. 5 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående verkställighet, i pissa fall, af straff,
ådömdt genom icke lag akr af teg ande utslag; Gifven Stockholms
Slott den 28 Mars 1873.

Då häkte, hvari någon, såsom misstänkt för brott, hålles, ej kan anses
såsom straff, utan endast såsom en för det allmänna rättstillståndets upprätthållande
nödig säkerhetsåtgärd, synes den häktade ega rättmätiga anspråk
att häktningen, hvilken för honom medför ett ofta känbart lidande,
icke blifver långvarigare än det afsedda ändamålet oundgängligen krafvel''.
Det måste derföre vara statens pligt att träffa sådana anordningar, hvarigenom
tiden för häktningens fortvara i möjligaste mån förkortas; och i
sådant afseende är det af vigt att det angående den häktade meddelade
utslag så fort omständigheterna det medgifva till verkställighet befordras.
För närvarande är genom Kongl. brefvet den 16 December 1819 stadgadt,
att, då en tilltalad, efter erhållen del af det angående honom gifna utslag,
förklarar sig dermed nöjd och vid ett sådant förklarande förblifver, samt
fråga ej heller eger rum om högre ansvar, än hvartill dömdt blifvit, hinder
för verkställigheten af samma utslag icke bör mota deraf, att tiden
för ändringssökande ännu icke förflutit. Då verkställigheten sålunda gjorts
beroende deraf, att fråga ej eger rum om högre ansvar, är nämnda stadgande
icke tillämpligt i de fall, då åklagare eller målsegare besvära sig
öfver utslaget, utan måste i dessa icke sällan förekommande fall, intill
dess slutlig dom hinner meddelas, fången i häktet qvarhållas, till ökadt
lidande för honom sjelf och till kostnad för staten, som under liden måste
besörja hans underhåll. Med anledning häraf och under anmärkning tilllika,
att förenämnda bestämmelse, hvarigenom fången lemnades frihet att
Bih. till Riksd. Prat. 1813. 1 Sami. 1 Afd. 22 Häft. 1

I

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

erm dagen förklara sig med utslaget nöjd samt begynna straffet, och andra
dagen återkalla sitt förklarande och afbryta bestraffningen, vore
olämplig, bär Riksdagens Justitie-ombudsman uti underdånig skrifvelse
den 31 October 1870 hemställt om borttagande ur ofvan åberopade Kongl.
bref af de der för straffets bringande till verkställighet förutsatta vilkor,
att den tilltalade förblef vid sitt förklarande att harr med den ådörnda
bestraffningen åtnöjdes och att fråga icke vore om straffets skärpning, så
att följaktligen det ådörnda straffet skulle kunna verkställas, så snart den
dömde dermed förklarade sig nöjd.

Kongl. Maj:t, som anser att ett sådant förfaringssätt skulle i många
fall medföra väsendtliga fördelar såväl för den häktade, som för staten,
samt att de oegentligheter, som derigenom undantagsvis kunde uppstå,
äro af underordnad vigt, vid jemförelse med de störa olägenheter, nu
gällande bestämmelser föranleda, har derföre låtit utarbeta ett lagförslag
i ofvan antydda syftning; och vill Kongl. Maj:t alltså, med öfverlemnande
af Högsta Domstolens och Stats-Rädets i frågan hållna protokoll, jemlik!
§ 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagande af följande:

Förordning angående verkställighet i vissa fall, af straff, ddömdt
genom icke lag akraft eg ande utslag.

Med ändring af hvad lag och författningar innehålla häremot stridande,
förordnas som följer:

1 §•

klar den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse
och skall hållas häktad i afbidan derå att det öfver honom fällda
utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för
ändringssökande föreskrift^ tid, eller har lian före besvärstidens utgång, i
den ordning 2 § bestämmer, förklara! sig nöjd med utslaget och villig att
undergå den ådörnda bestraffningen; då bör straffet genast gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre Rätts pröfning, eger hvad
nu sagd! är ej tillämpning.

2 §•

Vill häktad afgifva sådan! förklarande, hvarom i 1 § är nämndt; bör
det ske inför Konungens Befallningshafvande, derest den häktade förvaras
i länsfängelset, men i annat fall inför Tillsyningsmannen eller Föreståndaren
vid häkte! i vittnens närvaro; dock må förklarandet ej gälla med

3

Kougl, May.ts Nåd. Proposition N:o 42.

mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid efter
det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts utslag blef
honom delgifvet. Förklarande, som skott i öfverensstämmelse med hvad
nu är sagdt, må icke återkallas.

3 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skarpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den häktade,
på sätt ofvan sägs, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag, eller
detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

4 §•

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete
afräknas, förfares enligt de i 4 Kap. 6 § Strafflagen stadgade grunder.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSC AR

Axel Adlercreutz.

4

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms
Slott Fredagen den 24 Januari 1873.

Närv arande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet
följande af den inom Justitie-departementet inrättade lagbyrå uppgjorda
lagförslag, nemligen:

l:o) Förslag till Kong]. Maj:ts nådiga förordning angående straffs
befordrande till verkställighet i vissa fall.

Med ändring af hvad lag och författningar innehålla häremot stridande,
förordnas som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse
och skall hållas häktad i afbidan derå att det öfver honom fällda
utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för
ändringsökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång,
i den ordning 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig
att undergå den ådömda bestraffningen, då må straffet genast gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget enligt lag understäldt högre Rätts pröfning, eger hvad
nu sagdt är ej tillämpning.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

2 §.

Vill häktad afgifva sådant förklarande, hvarom i 1 § är nämndt,
bör det ske inför Konungens Befallningshafvande, derest den häktade
förvaras i länsfängelset, men i annat fall inför Ti 11 sy n i n gs in an n en eller
Föreståndaren vid häktet i vittnens närvaro; dock må förklarandet ej
gälla med mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid
efter det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts
utslag blef honom delgifvet. Förklarande, som skott i öfverensstämmelse
med hvad nu är sagdt, må icke återkallas.

3 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag till dess den häktade,
på sätt ofvan sägs, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag, eller
detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

4 §■

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete afräkna^,
förfares enligt de i 4 Kap. 6 § Strafflagen stadgade grunder.

5 §•

Bestraffning, hvilken är ådömd den som icke hålles häktad, må utan
afbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den
dömde som åklagare och målsegande förklarat sig nöjde med utslaget.

Jemte förestående förslag anmäldes i underdånighet de dertill hörande
motiver, som finnas detta protokoll bilagde.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att öfver ifrågavarande
förslag Högsta domstolens utlåtande skulle för
det ändamål § 87 Regeringsformen omförinäler genom
note ur protokollet infordras.

Ex protocollo
C. ./. E. Åkerstedt.

6

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt.

Till Hans Excellens Justi ti e-statsministern.

Sedan Riksdagens Justitie-ombudsman i underdåniga skrivelser den
31 Oktober 1870 och den 27 December 1871, med förmälan hurusom
häri under utökningen af sitt embete mer och mer kommit i erfarenhet
af att gällande lagstiftning rörande straffs verkställande och dermed sammanhang
egande ämnen i vissa delar vore otydlig, i andra för sitt ändamål
mindre lämplig och slutligen i några alldeles ofullständig, gjort hemställan,
bland annat, om nya eller förändrade stadgande!! dels i syfte att
påskynda den tidpunkt, då häktad kunde få börja undergå det honom
ådömda straff, dels derom att någon del af den ransakningstid, som förflyter
före underrättens utslag, eller efter detta utslags meddelande, möjligen
kunde få afräknas från strafftiden; så har Eders Excellens till oss
öfverlemnat dessa skrivelser jemte Fångvårdsstyrelsens deröfver afgifna
utlåtanden tillika med bemälda Styrelses underdåniga skrifvelse den 6
November 1871 angående utsträckning af tiden för cellstraffs användande;
och trafve vi, med anledning häraf, uppgjort förslag:

a) till Kongl. förordning angående straffs befordrande till verkställighet
i vissa fall;

Då dessa förslag nu öfverlemnas, få vi tillika i korthet angifva skälen
för de föreslagna stadgandena, i de delar sådant möjligen kärr vara
af nöden.

A) Förslaget till Kongl. förordning angående straffs befordrande till
verkställighet i vissa fall.

Enligt det nu gällande Kongl. Brefvet den 16 December 1819 är
det väl medgivet, att utslag angående tilltalad må utan afbidan på besvärstidens
utgång befordras till verkställighet så snart den tilltalade förklarar
sig nöjd med utslaget; men härvid är stadgadt såsom vilkor dels

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42. 7

att den tilltalade förblifver vid sitt nämnda förklarande, dels att fråga
ej, till följd af besvär af åklagare eller målsegande, eger rum om högre
ansvar än hvartill dörndt blifvit. Justitie-ombudsmannen har, för befordrande
af skyndsammare verkställighet af utslag angående häktade, hemställt
att dessa inskränkande bestämmelser må borttagas.

Strängt taget är utan tvifvel riktigast, att straff ej får verkställas,
med mindre att utslaget vunnit laga kraft samt straffet sålunda blifvit
tall art och storlek slutligen bestämdt; och det kan ifrågasättas, huruvida
det vore lämpligt att afvika från denna regel, och om det ej vore bättre
att. söka förekomma olägenheterna af en onödigt förlängd häktningstid,
sä i förevarande som i andra fall, genom att, medelst förbättringar i lagstiftningen
och kontroll å lagtillämpningen, så mycket som möjligt dels
söka inskränka fallen då häktning kan komma i fråga, dels påskynda
ransakningarne och förkorta den tid, som åtgår för att utslag angående
häktad må vinna laga kraft eller blifva af högre Rätt pröfvadt.

Men äfven härvid mota flera svårigheter, synnerligast derigenom att
väsendtliga .förbättringar af rättegångsordningen angående häktade svårligen
kunna åstadkommas utom i samband med processordningens omarbetande
i allmänhet, och att hos oss störa hinder för åstadkommande
af en skyndsam process ligga uti saknaden af permanenta domstolar på
landet samt den omständigheten att i en stor del af riket utstånden till
domstolarne äro särdeles störa och befolkningen är glest spridd på eu
stor yta. 1 1

Då det i följd häraf icke så hastigt torde låta sig gorå att åstadkomma
ofvan omförmälda förbättringar, och dessutom, äfven efter det
sådana blifvit införda, fall alltid maste förekomma, då det vore önskligt
att de häktade kunde straxt efter utslagens afkunnande få ingå på bestraffning,
torde det ej vara skäl att, i afvaktan på mera genomgripande
lagförbättringar, undanskjuta hvad som nu blifvit ifrågasatt.

Det har derföre blifvit föreslaget, att, när häktad antingen icke besvärat
sig öfver det angående honom gifna utslag inom den för ändrings
sökande föreskrift^ tid eller ock före besvärstidens utgång förklarat sig
nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen,
sträfhet genast må gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes
besvär. Detta medgifvande kan emellertid icke ega tillämpning
i det fall att. utslaget är af domstolen understäldt högre Rätts pröfning;
och det har icke heller ansetts höra utsträckas till dem, som äro dömda
till straffarbete på lifstid, enär för den, som i allt fall under hela sin
lefnad skall hållas i fängelse, någon mildring genom det föreslagna för -

8 Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

farandet icke kan antagas uppstå. För åtnjutande af förmånen att straxt
få börja bestraffningen bär uppställts såsom vilkor att den häktade ej
blott är villig undergå straffet, utan ock förklarar sig nöjd med utslaget
äfven i öfriga delar.

God ordning fordrar att, när en häktad afgifvit ett sådant förklarande,
som nyss är nämn dt, och i följd deraf fått börja sitt straff, förklarandet
sedermera icke må återkallas eller straffet afbrytas. Men
innan den häktade tillätes afgifva ett för honom så vigtig! förklarande,
är det nödigt att han haft tillräckligt rådrum att i lugn inom fängelset
noga betänka sig; och förklarandet bör afgifvas med iakttagande af sådana
formaliteter att något tvifvel icke må finnas om dess verklighet eller
derom att det skett fullkomligen frivilligt.

Sedan deri häktade börjat undergå bestraffningen kan inträffa, att
straffet till följd af åklagares eller målsegandes besvär af Hofrätten
skärpes. Sker detta med bibehållande af samma straffart, uppstår ingen
svårighet. Blir åter donna ändrad, torde ändock straffet höra fortgå enligt
underrättens utslag ända till dess straffarten genom lagakraftegande
beslut blifvit slutligen bestämd. Nedsättning till mildare straffart än den
i underrättens utslag bestämda kan icke ega rum, när deri häktade förklarat
sig nöjd med detta utslag. För den händelse åter att ändring
sker genom straffets skärpande, lärer det få anses gifvet, att den häktade
skall njuta afräkning för den bestraffning harr redan utstått, så att något
uttryckligt stadgande härom icke erfordras. För sådan afräkning, då
den skall ega ruin vid straffets förändring från fängelse till straffarbete,
är i förslaget hänvisadt till de i 4 kapitlet 6 § strafflagen stadgade mätningsgrunder.

Då den i 1 § af förevarande förslag afsedda anordning hvilar på
förutsättningen att den dömde fortfarande hålles häktad, har särskild
föreskrift icke ansetts behöflig för det fall, att det ådömda straffet är till
fullo utståndet innan högre Rätts utslag meddelas. Det är nemligen
klart att fången i det oinförmälda fallet förblifver i häkte, såvida ej den
högre Rätten annorlunda bestämt.

Enär fall förekomma, då det kan vara af vigt att äfven personer,
som icke äro häktade, få innan besvärstidens slut undergå dem ådömd
bestraffning, har det ansetts nödigt att i förslaget införa ett stadgande
jemväl härom. I afseende å dem torde dock bestraffningen i'' sådant fall
icke böra få gå i verkställighet, med mindre att ej blott den dömde utan
ock lians vederpart^ förklara! sig nöjde med utslaget, så att detta kan
anses såsom lagakraftvunnet å ömse sidor. Det har ej synts lämpligt

eller

9

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 42.

D eller behöflig! att på förhand bestämma någon viss form för afgifvandet
af dessa förklarande^ utan torde det böra bero på vederbörande myndigheters
eller tjenstefel än s bedömande huruvida verkligheten af ett sådant
förklarande kan anses vara ådagalagd eller ej.

Stockholm i Januari 1873.

Aib. Lindhagen.

Axel örbom.

L. Annerstedt.

Ex officio:

C. F. W. Lamberg.

Bill. till Piksd. Prof. 187:1 1 Sund. 1 Afil. LS Muff.

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Utdrag af Särskilt Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 4 Mars
1873.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Cramér,

Almqvist,

Bolin,

Rahe,

Olivecrona,

Lagerstråle,
von Segebaden.

Sedan, jemlik! Högsta Domstolens beslut den 12 sistlidne Februari,
vid föredragning af det till dess utlåtande remitterade förslag till Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående straffs befordrande till verkställighet
i vissa fall, förslaget för närmare granskning emellan Högsta Domstolens
ofvanbemälde Ledamöter cirkulera!, företogs ärende! nu till afgörande;
varande ifrågavarande förslag af den lydelse, som i bilagan till detta
protokoll förmärs.

Högsta Domstolen faun ifrågavarande lagförslag hufvudsakligen gifva
anledning till följande anmärkningar:

att, då i gällande straff- och fängelse-lagar bestämd skilnad är uppdragen
emellan straffarbete och fängelse, såsom straff af olika art, samt
strafflagen icke tillåter, att den svårare straffarten — straffarbete — må
öfvergå till den lindrigare — fängelse —, härmed icke öfverensstämma
att låta på den dömdes val ankomma att få till större eller mindre del

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

eller möjligen helt och hållet försona sitt brott med fängelse i stället för
straffarbete, hvithet dock enligt förslaget kunde inträffa i den händelse
att ålagdt fängelse finge, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär,
genast på den dömdes önskan verkställas, men högre Rätt ådömde
straffarbete i stället för fängelse;

att, ehuru visserligen det i allmänhet skulle lända den dömde till
förmån att få i de fall, förslaget afser, genast, utan hinder af åklagares
eller målsegandes besvär, undergå ålagd bestraffning, motsatsen likväl
kunde inträffa, när högre rätt, i anledning af åklagares eller målsegandes
besvär, i anseende till förelupna rättegångsfel eller af annan orsak, upphäfde
det fällda utslaget samt återförvisade målet till ny ransakning och
dervid sådana omständigheter yppades, att den tilltalade blefve frikänd
från allt ansvar, eller dömd till ringare bestraffning än förut, hvadan
och då i dessa händelser ett oförtjent straff skulle drabba den tilltalade,
det äfven ur annan än ofvan först anförda synpunkt icke torde vara
riktigt att afvika från den nu, utan annat undantag, än som medgifvits
genom Kongl. Brefvet den 16 December 1819, gällande regeln, att straff
endast få verkställas på grund af laga kraft egande utslag;

att i de fall, då den dömde, sedan han begynt undergå ådömd bestraffning,
men innan ännu tiden för besvärs anförande öfver det fällda
utslaget tilländagå^, antingen Unge tillgång till bevisning, som, om den
förebragts, möjligen föranledt till befrielse för honom från allt ansvar
eller till ringare straff, än det ådömda, eller erhölle upplysning, att sådan
gerning som den, för hvilken häri dömts till ansvar, ansetts af högre
rätt i annat mål icke vara straffbar, det synes vara obilligt, att, såsom
af stadgandet att den dömde ej egde återkalla sitt förklarande att åtnöjas
med det gifna utslaget, lärer följa, den började bestraffningen icke
(inge afbrytas och deri dömde kunna genom besvär vinna befrielse från
det återstående sträfhet; hvarförutan jemväl, i händelse den dömdes omförmälda
förklarande icke skulle utgöra hinder för honom att söka och
vinna ändring i det meddelade utslaget, den begynta bestraffningen torde
böra få afbrytas, derest deri dömde inom besvärstiden öfverklagade utslaget; att

föreskriften i 3 §, enligt Högsta Domstolens omdöme, skulle dels
leda till obillighet mot den dömde, i händelse det honom ålagda straff
blefve af Hofrätt förhöj dt till straffarbete på lifstid, dels icke motsvara
rättvisans kraf, i ty att, efter förslaget, fastän öfverrätt ålagt straffarbete
i stället för fängelse, den dömde ändock skulle icke allenast under tiden

I

12

Kouijl. Maj:ts Nåd. Proposition N:u 42.

för besvärs anförande mot Hofrättens utslag, utan äfven sedermera till
följd af egna besvär få fortsätta det började fängelsestraffet och sålunda,
oaktadt det utslag, som dömt honom dertill, blifvit ändradt, likväl kunna
under längre tid och tilläfventyrs helt och hållet undgå förtjent, ålagdt,
straff af svårare art;

att, äfven om giltig grund för förslagets bestämmelser, så vidt de
angå häktad person, skulle, oaktadt här ofvan framställda anmärkningar,
kunna emot Högsta Domstolens åsigt antagas bestå deri, att genom förslaget
bereddes möjlighet för den dömde att undgå en långvarigare förlust
af sin frihet och för Staten att vinna minskning i kostnaderna för
fångars nnderhåll, nämnda grund dock icke förefinnes i de fall, hvarom
förslagets 5 § handlar, eller då den dömde ej är häktad i afbidan derå,
att det angående honom gifna utslag skall vinna laga kraft;

att, om icke förty sådant stadgande, som 5 § innehåller, skall meddelas,
skål icke synas förekomma, hvarföre dels icke här, likasom i 1 §,
undantag för tillämpningen gjorts i den händelse, att det utslag, hvarigenom
till straff dömts, blifvit understäldt högre rätts pröfning, dels
icke heller här, likasom i 2 §, bestämmelse meddelats derom, att deri
dömde ej må återkalla af honom gjordt förklarande, att han åtnöjes med
det öfver honom fällda utslaget; samt slutligen

att förslaget i åtskilliga delar, enligt Högsta Domstolens tanke, icke
är affattadt med önskvärd tydlighet, i hvithet afseende må erinras, att
rubriken torde böra närmare, än nu är fallet, angifva förslagets innehåll;
att tvekan med skål lärer kunna uppstå om råtta betydelsen af ordet:
»må» i den uti l:a momentet af förslagets 1 § förekommande satsen: »då
må straffet genast gå i verkställighet» etc.; att lydelsen af 2:a momentet
i 1 § möjligen skulle kunna gifva exekutor anledning till förmodan, att
han borde ingå i bedömande, huruvida det utslag, hvars verkställighet
vore i fråga, blifvit enligt lag understäldt högre rätts pröfning; att, med
hänsyn till de hittills angående straffs verkställighet antagna och i Kongl.
Brefvet den 16 December 1819 uttryckta grunder samt vid jemförelse af
ingressen uti förslaget samt dess 2 och 5 §§, villrådighet i anledning af
bestämmelsen att den dömde ej må återkalla gjordt förklarande att han
åtnöjes med det öfver honom fällda utslag, torde kunna uppkomma derom,
huruvida af berörda bestämmelse skall följa, att den dömde, som
afgilvit sådant förklarande, förverkat rättighet att, det oaktadt, söka och
kunna vinna ändring i utslaget och derigenom erhålla befrielse från den
del af straffet, som må återstå, när högre rätts utslag fallit, eller endast

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42. 13

att straffet skall, ändå att den dömde förändrat vilja, verkställas; och
att ordalydelsen åt 5 § icke utmärker, att densamma ej skall afse
svårare bestraffning, än fängelse eller straffarbete på viss tid.

På grund af det anförda ansåg Högsta Domstolen sig icke böra
tillstyrka öfverlemnande till Riksdagen af ifrågavarande förslag.

Ex protocollo
N. Becker.

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms
Slott Fredagen den 28 Mars 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieråden: Friherre Leuhusen,

Wretman.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet,
att sedan Kongl. Maj:t den 24 sistlidne Januari infordrat Högsta Domstolens
yttrande öfver ett inom J ustitie-Departementets Lagbyrå uppgjordt
förslag till Förordning angående straffs befordrande till verkställighet i
vissa fall, Högsta Domstolen den 4 innevarande månad afgifvit det infordrade
utlåtandet.

Efter att hafva redogjort för innehållet deraf yttrade Hans Excellens:

Häkte, hvari någon, såsom misstänkt för brott, hålles, torde ej kunna
anses såsom straff, utan endast såsom en för det allmänna rättstillståndets
upprätthållande nödig säkerhetsåtgärd.

Häktningen kan således, om giltiga skål dertill förefunnos, lika litet
för den häktade, derest han varder om det angifva brottet förvunnen,

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

medföra någon rätt till minskning i det straff, lagen derå utsätter, som
han, i händelse han ej kan om brottet öfvertygas, erhåller någon godtgörelse
för den förlust af frihet, honom genom häktningen tillskyndats.
Det kan emellertid ej förnekas, att denna frihets förlust för den häktade
medför ett ofta känbart lidande och det måste således vara af vigt, ej
blott att häktningsåtgärderna i möjligaste måtto inskränkas, utan ock
att, der de ej kunna undvikas, det dermed förenade lidandet icke göres
svårare och långvarigare, än det afsedda ändamålet oundgängligen klöfver.
Genom de i nu gällande lag uppställda vilkor för häktning har
man väl sökt förebygga, att en sådan åtgärd utan giltiga skål vidtages,
men i fråga om tiden för häktningens fortvaro synes man ej hafva fäst
det afseende vid den häktades rättmätiga anspråk, dessa utan tvifvel
förtjena. Detta gäller egentligen det fall, då den tilltalade, efter slutad
ransakning, för det emot honom angifna brott blifvit dömd till frihetsstraff
på viss tid, men, ehuru han förklarat sig nöjd med bestraffningen,
likväl måste qvarhållas i ransakningshäktet, till dess utslaget, såsom laga
kraftvunnen kan till verkställighet befordras.

För att i någon man förmildra donna obillighet stadgades genom
Nådiga Brefvet den 16 December 1819 att, då en tilltalad, efter erhållen
del af det angående honom glida utslag, förklara! sig dermed nöjd och
vid ett sådant förklarande förhinder, samt fråga ej heller eger rum om
högre ansvar än hvartill dömd! blifvit, bör något hinder för verkställigheten
af samma utslag icke möta deraf, att tiden för ändrings sökande
ännu icke förflutit. Genom detta stadgande har den antydda olägenheten
dock endast högst ofullständigt blifvit afhulpen. Då nemligen verkställigheten
gjorts beroende deraf, att fråga ej eger rum om högre ansvar,
förlorar stadgandet all betydelse i de fall, då åklagare eller målsegande
finna anledning att anföra besvär öfver utslaget, och i dessa, ej sällan
förekommande, fall måste således fången under hela den tid, som förflyter
innan slutlig dom hinner meddelas, i häktet qvarhållas, och det
ökade lidande, som härigenom utan hans eget förvållande honom tillskyndas,
kan mången gång, särdeles då han är dömd endast till någon
kortare tids frihetsstraff, vara för honom känbarare, än sjelfva straffet.
Med anledning häraf och under erinran tillika, hurusom den frihet, genom
det åberopade stadgandet, lemnades fången, att ena dagen förklara sig
med utslaget nöjd samt begynna straffets undergående, och andra dagen
återkalla sitt förklarande och afbryta straffet, för att måhända, — hvarpå
exempel ej saknades, — en eller annan dag derefter ånyo förklara det
han åtnöjde sig med utslaget och omigen börja straffets aftjenande,
innebure ett gyckel, som förnärmade på en gång lagens anseende och

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

den verkställande maktens värdighet, har Riksdagens Justitie-ombudsman,
i sin till grund för förslaget liggande underdåniga skrifvelse af den 31
Oktober 1870, hvilken i donna del nu af mig till slutlig handläggning
anmäles, hemställt om borttagande ur 1819 års Nådiga Bref af de båda
der för straffets bringande till verkställighet förutsatta vilkor, att den
tilltalade förblef vid sitt förklarande att han med den ådömda bestraffningen
åtnöjdes och att fråga icke vore om straffets skärpning; så att
följaktligen det ådömda straffet skulle kunna verkställas så snart den
dömde dermed förklarade sig nöjd, emot hvilket förfaringssätt Justitieombudsmannen
ansåg den omständighet, att straffet möjligen, på grund
af åklagares eller målsegandes besvär, framdeles kunde blifva skarpt
destomindre numera böra utgöra giltig! hinder, som fängelse och straffarbete
utgjorde snart sagd! de enda straffarter, som ådömdes häktade
personer, samt dessa straff’ icke allenast uteslutande mättes efter liden,
under hvilken de varade, så att förlängning af donna tid ensamt åstadkom
deras skärpning, hvart i sitt slag, utan äfven stodo till hvarandra
i ett sådant af lagen bestämdt förhållande, att ett verkstad! fängelsestraff,
om det sedermera, på grund af besvär, förvandlades till straffarbete,
kunde efter gifna grunder anses motsvara en viss del af donna
senare straffart. Den af Justitieombudsmannen sålunda uttalade och i
den underdåniga skrifvelsen närmare utvecklade åsigt har i det nu föreliggande
förslaget blifvit följd och tillämpad. Att emellertid nämnda
åsigt, enligt hvilken ett utslag under vissa vilkor skulle kunna bringas
till verkställighet, innan det ännu vunnit laga kraft, icke kunnat genomföras
utan att i särskilda fall framkalla oegentligheter, ligger i sakens
natur, men detta förhållande anser jag ej i och för sig utgöra tillräcklig
grund för förslagets förkastande, helst de dermed förenade oegentligheterna
endast undantagsvis komma i fråga, samt dessutom äro af underordnad
vigt vid jemförelse med de störa olägenheter, hvilka, såsom ofvan
blifvit antydt, enligt regeln åtfölja det nuvarande förfaringssättet.

Det torde dock härvid till en början böra tillses om icke de öfverklagade
olägenheterna må kunna undanrödjas på något annat mera lämpligt
sätt än nu blifvit föreslaget. I sådant hänseende skulle kunna ifrågasättas
att låta den straffdom^, för den tid han, på grund af motpartens
besvär, utan eget förvållande, hållits i häkte, tillgodonjuta något visst
afdrag å det slutligen bestämda straffet. Härigenom skulle dock häktningen
förlora sin nuvarande egenskap af en blott säkerhetsåtgärd och
antaga karakteren af en verklig straffpåföljd, och om ett begånget brott
finge till större eller mindre del anses med donna påföljd försonad t,
skalle mången gång den verkligen brottslige ej blifva svårare behandlad

än

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 42.

17

än den, som lika med honom hållits häktad, men icke kunnat sakfällas.
Utan uppoffring af nödig konseqvens torde man ej heller under vissa
omständigheter kunna betrakta häktningen såsom straff, utan att äfven
gorå det under andra, och de fall då den skyldige komme att undgå all
annan påföljd för sitt brott än den, som äfven den slutligen frikände
fatt vidkännas, skulle i betänklig man ökas. Mera lämpligt synes mig
då det nu föreslagna sättet vara. Häktningen i och för sig skulle derigenom
lika litet som hittills komma att anses för en del af sjelfva bestraffningen;
den dömde lemnades endast Öppet att använda den tid, han
i afvaktan på sin slutliga dom måste vara sin frihet beröfvad, till att
undergå det genom första utslaget ådömda frihetsstraffet. Denna min
åsigt har ej heller blifvit rubbad af de anmärkningar, Högsta Domstolen
mot förslaget framställt och hvilka jag nu ber att få till granskning
upptaga.

Då straffarbete och fängelse utgöra särskilda straffarter, utaf hvilka
den svårare ej i allmänhet får öfvergå i den mildare, anser Högsta Domstolen
härmed icke öfverensstämma att en till fängelse dömd person lemnas
valfrihet att underkasta sig denna bestraffning innan ännu blifvit afgjordt,
om ej straffet af högre rätt kan komma att bestämmas till straffarbete,
i hvilket fall han skulle komma att till fullo eller någon del
försona sitt brott med en ringare straffart än hvartill han rätteligen gjort
sig förfallen. Om än häri kan anses ligga någon oegentlighet, synes den
mig dock ej vara af beskaffenhet att för undvikande deraf fången bör
underkastas det ökade lidande, som för honom ovilkorligen måste uppstå,
om med straffverkställigheten anstår till dess slutlig dom fallit, men han
under tiden qvarhålles i häktet. Att, i händelse Underrättens dom
fastställes, detta ökade lidande kan blifva känbarare än sjelfva straffet
är redan antydt, och äfven om straffet skärpes till straffarbete synes mig
rättskänslan i allt fall vida mindre förnärmas, om han fått i stället för
en del af detta straff undergå fängelse under motsvarande längre tidrymd,
än om straffarbetet varder till sitt tulla mått verkställa utan afkortning
för den, detta matt måhända vida öfverstigande, tid, han efter
rån sak ningens fullbordan, varit i afvaktan på det slutliga utslaget utan
eget förvållande sin frihet beröfvad. Att undergånget fängelsestraff i
vissa fall kan lå afräkna^ å straffarbete, hvartill den brottslige gjort sig
förfallen, är dessutom redan nu i lagen förutsatt. Om till exempel
någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, varder öfvertygad
att förut hafva föröfvat annat brott, skall han enligt 4 Kap. 9 § Strafflagen
så dömas som hade han på eu gång varit för båda brotten lagföra!
och skall vid straffets tillämpning afräknas hvad han af det förut ådömda
Bill. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 22 Haft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

straffet redan undergått. Om nu detta bestått i fängelse, men det straff,
han för båda brotten finnes rätteligen hafva förtjent, bestämmes till
straffarbete, hummer ju en del af detta att anses aftjenadt genom det
förut undergångna fängelset, och att på det af Högsta Domstolen förutsatta
fall tillämpa enahanda grundsats synes mig således desto mindre
höra mota betänklighet som något annat sätt icke blifvit uppgifvet, hvarigenom
det erkändt obilliga i lagens nuvarande stadgande må kunna
förmildras.

Den andra af de anmärkningar, som Högsta Domstolen framställt,
går derpå ut, att straffets verkställande, innan utslaget vunnit laga kraft,
skulle, ehuru det skott med den dömdes eget begifvande, likväl komma
att blifva för honom menligt, i händelse Öfverrätten på grund af rättegångsfel
eller annan dylik orsak undanröjde det förra utslaget och visade
målet åter till ny ransakning, hvarefter, på grund af ny utredning i
målet, den tilltalade blefve frikänd eller ansedd skyldig till lindrigare
straff än det förut ådömda. Detta af Högsta Domstolen förutsatta fall,
då en för brott dömd, som sjelf ej klagat öfver straffet, ändå skulle,
till följd af motpartens besvär, komma att njuta lindring i eller befrielse
från det förut ådömda straffet, synes emellertid kunna räknas till sådana
sällsynta undantag, hvilka vid bestämmande af regeln för straffs verkställighet
gerna kunna lennias å sido. Den, som genom utslag, hvilket
emot honom vunnit laga kraft, blifvit dömd till straff, lärer väl icke
kunna anses hafva någon laglig rätt att vinna befrielse från dettas undergående,
och om han med fri vilja underkastar sig detta, lärer han ej
kunna klaga öfver rättsförnärmelse, äfven om, såsom Högsta Domstolen
antagit, han derigenom skulle komma att gå i mistning af den lindring
i straffet, som endast var en följd af hans motparts missnöje med utslaget.

För den händelse ett på viss tid ådömdt frihetsstraff, som med den
dömdes begifvande blifvit satt i verkställighet, sedermera skulle af högre
Rätt blifva skarpt till straffarbete på lifstid anser Högsta Domstolen äfven
härigenom en obillighet mot den dömde ega ruin. Donna skulle då bestå
deri, att den dömde under tiden emellan de båda utslagen, i stället för
att blott hållas i ransakningshäkte, fått undergå fängelse eller straffarbete.
Skilnaden emellan häkte och fängelse torde dock vara alltför obetydlig
för att genom det enas utbytande mot det andra något ökadt lidande
kan anses hafva blifvit den dömde tillskyndadt. Äfven i det fall, då
han under mellantiden hållits till straffarbete, har ej något värre inträffat,
än som skulle hafva skeft om det straff, som slutligen pröfvas lagligt,
blifvit redan af första domstolen tillämpad! och genast gått i verk -

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

ställighet, och den olägenhet, som härigenom någon gång kan, med den
dömdes eget begifvande, komma att vederfaras honom, synes således icke
i någon man kunna jemföra» med den, som nu i de mera vanliga fallen
att äfven i den högre rättens utslag fängelsestraffet bestämmes till viss
tid, honom mot hans vilja tillskyndas derigenom, att med straffets verkställande
måste anstå till dess Öfverrättens utslag fallit. Att åter, för
det af Högsta Domstolen anmärkta fall, att Öfverrätt ålagt straffarbete i
stället för fängelse, den dömde enligt förslaget skall icke allenast under
tiden för besvärs anförande mot Öfverrättens utslag, utan äfven sedermera
till följd af egna besvär få fortsätta det började fängelsestraffet,
torde närmast böra följa af sjelfva tillåtelsen att, innan underrättens utslag
vunnit laga kraft, börja undergåendet af det derigenom ådömda straff.

Såsom ett ytterligare skål för sitt afstyrkande af förslaget har Högsta
Domstolen erinrat att om den dömde, sedan han förklarat sig nöjd
med utslaget, men innan besvärstid^ gått till ända, skulle på grund af
något i högre rätt ineddeladt utslag, genom hvilket den gerning, för
hvilken han blifvit dömd, skulle förklarats str afflå, eller af annan orsak
skulle finna giltig anledning att, med frångående af sitt förra förklarande,
söka ändring i utslaget och sålunda möjligen vinna befrielse från den
återstående delen af straffet, det skulle innefatta en obillighet att, såsom
förslaget antydde, vägra honom donna förmån. Ej heller i donna anmärkning
anser jag mig kunna instämma. Att en part, som icke begagnat
sig af det honom lemnade rådrum för ett utslags Överklagande,
sedermera kan finna anledning att åligga donna sin underlåtenhet, lärer
ej kunna undvikas, huru långt det honom lemnade rådrummet varit.
Någon gräns för detta måste dock bestämmas, och att utsträcka donna
gräns längre än parten sjelf anser sig behöfva synes ej vara af omständigheterna,
påkallan. När fången sjelf förklarar sig med det om honom
fällda utslag nöjd, synes mig, under förutsättning att nödiga garantier
gifva» att förklarandet ej skett af öfverilning, något hinder ej höra mota
att anse utslaget mot honom lagakraftvunnet, och om han sedan ångrar
sitt förklarande, torde han ej hafva mera skål till klagan än i händelse
donna ånger inträffat några dagar senare, då äfven den i lag fastställda
besvärstid^ gått till ända.

Slutligen har Högsta Domstolen anmärkt, att äfven om giltig grund
för förslagets bestämmelser, såvidt de anginge häktad person, skulle
kunna antaga» bestå deri, att genom förslaget bereddes möjlighet för
den dömde att undgå eu långvarigare förlust af sin frihet och för staten
att vinna minskning i kostnaderna för fångars underhåll, nämnda grund
dock icke förefunnes i de fall, hvarom förslagets 5 § handlar, eller då

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

den dömde ej är häktad i afbidan derå att det angående honom gifna
utslag skall vinna laga kraft. Befogenheten af donna anmärkning vill
jag icke bestrida, hvadan omförmälde §, hvilken torde hafva tillkommit
endast för åstadkommande af eu viss yttre likformighet i afseende å förfaringssättet
i mål, som röra häktade och andra, synes höra ur förslaget
utgå. Men i öfrigt finner jag Högsta Domstolens utlåtande ej föranleda
vidare ändringar, än att, för åstadkommande af större bestämdhet och
tydlighet;,_ redaktionen på ett par ställen underkastas någon jemkning;
och får jag alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. May t
täcktes till Riksdagens antagande framlägga följande förslag till

Förordning angående verkställighet i vissa fall af straff, ädömdt
genom icke lag akr af teg ande utslag.

Uppå tillstyrkan af Statsrådets öfrige Ledamöter täcktes
Hans Maj:t Konungen lemna bifall till hvad Hans
Excellens Herr Justitie-statsministern, såsom ofvan omförmäldes,
hemställt, samt förordna att Proposition i
ämnet af den lydelse, bilagan A. till detta protokoll
utvisar, skulle till Riksdagen afiåtas.

Ex protocollo

C. J. Björkman.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1873.