4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
X:o 26.
Ank. till ltiksd. Kansli den 22 Febr. 1873, kl. 11 f. m.
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, om upphörande
af den vissa hemman nu åliggande såväl ordinarie som
extra kronobrefbäring och den förras öfvertagande af Postverket;
Gifven Stockholms Slott den 30 Januari 1873.
Med anledning af särskilda hos 1869 års Riksdag gjorda framställningar
om att kronobrefbäringsskyldigheten måtte skiljas från jordbruket
och öfvertagas af statsverket eller, om sådant icke kunde ega rum, att åtminstone
de distrikt, som i anseende till lokala förhållanden hårdt betungades
af detta besvär, måtte till dess fullgörande erhålla skäliga statsbidrag,
har Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 3 April nämnda år
anfört, bland annat, att frågor om kronobrefbäringsskyldighetens reglerande,
om jemnare fördelning deraf, om dess skiljande från jordbruket eller om
partiela lindringar deruti nästan vid hvarenda riksdag efter 1809 utgjort
föremål för representationens behandling, att de ständigt återkommande
framställningarne i ämnet syntes antyda ett hos de brefbäringsskyldige
rådande, icke ringa missnöje med ifrågavarande besvär, att detsamma ock
såsom en ännu i beskattningen Kvarstående naturaprestation eller personlig
tjenstbarhet vore af sådan beskaffenhet, att giltiga anmärkningar med
fog kunde deremot göras, att särdeles under nuvarande tid, då så mycket
gjordes för lättade kommunikationer och samfärdseln blifvit lifligare än
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
fordom, tjenstemännen utan tvifvel sjelfva lätteligen skulle kunna ombesörja
tjenstebref^ fortskaffande, derest de, emot någon viss ersättning, finge
sig ålagdt att derom draga försorg, men att, innan hufvudsakligt beslut i
förevarande fråga fattades, det syntes Riksdagen vara af nöden, att ämnet
närmare utreddes och förslag uppgjordes angående såväl sättet för kronobrefbäringsskyldighetens
skiljande från jordbruket, som den ersättning, hvilken
billigtvis herde tilläggas dem, som af kronobrefbäringen hittills egt
sig begagna, hvarföre ock Riksdagen anhöll, det Kongl. Maj:t, efter vederbörandes
hörande angående lämpligaste sättet för berörda skyldighets skiljande
från jordbruket, villo låta utreda frågan om de kostnader, hvarmed
en sådan åtgärd kunde vara förenad, och derefter till Riksdagen i ämnet
aflåta nådig framställning.
Häröfver har på nådig befallning Kammar-kollegium den 1 Juni
1871, sedan samtliga länsstyrelser blifvit börda, afgifvit underdånigt utlåtande,
deruti Kollegium, efter meddelande af hvad de särskilda länsstyrelserna
i ämnet anfört, till en början lemnat en redogörelse för innehållet
af de författningar, som rörande brefbäringsskyldighetens ordnande nu äro
gällande.
Af denna redogörelse framgår att, sedan dels genom Kongl. Cirkulärbrefvet
den 11 Juli 1811 stadgats, att brefbäringsskyldigheten vore att
anse för ett emot kronoskjutsningar svarande allmänt besvär, hvilket likväl,
efter noggrann urskiljning, icke bolde sträckas längre än till vederbörande
embets- och tjenstemäns bref i embetsärende!! eller utgående kungörelser
och påbud, som icke på annat sätt beqvämligen och med nödig skyndsamhet
kunde till bestämda ställen fortskaffas och hvartill ej heller herde
anslås flora hemman och hemmansdelar än som för detta ändamål voro
nödiga, dels ock Kongl. brefvet den 9 Juni 1832 förklarat kronobrefbäringen
vara ett emot krono- och reserv-skjutsskyldigheten svarande onus, så
har genom Kongl. kungörelsen den 26 Juli 1834 blifvit föreskrifvet, det
skyldigheten att utgöra kronobrefbäring vidlådde frälse- och utsocknefrälsehemman
under krigstid lika med krono- och skattehemman samt under
fredstid emot dessa endast till hälften;
att till närmare ordning och kontroll vid kronobrefbäringens begagnande
det blifvit genom Kongl. brefvet den 4 December 1830 förordna»!!,
att donna brefbäring inom de län, der den enligt författningarne ålåge
hemmansegarne och af dem utgjordes, skulle högst två gånger i veckan
ega rum på de dagar, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter
vederbörandes hörande, utsattes, såvida icke ärendets vigt och angelägenhet
gjorde undantag oundgängligen nödigt, såsom vid durchmarscher, kungscller
kronoskjutsningar, skallgångar, skogseldar och mera dylikt, i livilka
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
fall likväl innehållet af brefven borde af vederbörande tjensteman, som desamma
aflåta, vid ansvar såsom för tjenstefel, i korthet utanpå antecknas;
att sede l! Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 22 April 1845
anhållit att, enär det vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att alla de hemman, hvilka kunde åläggas kronobrefbäring, herde deltaga
uti utgörande af detta besvär gemensamt och efter enahanda grunder, som
följdes i afseende på skjutsningsskyldigheten, Kongl. Maj:t täcktes, i öfverensstämmelse
med ett af Rikets Ständer framstäldt förslag, utfärda författning
om förändrade grunder för kronobrefbäringsskyldighetens reglerande,
så har Kongl. Maj:t genom cirkulär den 30 November 1849 stadgat,
bland annat, att bref i tjensteärenden emellan auktoriteter och tjensteman
eller betjente, som enligt gällande föreskrifter voro till kronobrefbärings
begagnande berättigade, skulle, såvidt utan olägenhet ske kunde, med de
ordinarie brefposterna afsändas, och borde således ordinarie kronobrefbäringen
inskränkas till hvad som, med iakttagande häraf, erfordrades för
brefvens fortskaffande, der posterna icke kunde dertill användas; att det
ankom me på Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att bestämma emellan
hvilka ställen ordinarie kronobrefbäring i tillämpning af förutnämnda stadgande
skulle ega rum och hvarvid borde tillses, att nödigt samband emellan
turerna i de särskilda fögderierna bereddes; att för den brefbäringsskyldighet,
som sålunda fastställdes, samtliga innehafvande af sådana hemman
inom hvarje härad, som voro till kronobrefbäring pligtiga, skulle gemensamt
ansvara antingen på det sätt, att dess fullgörande mellan utsätta
stationer upplätes åt personer, som emot ersättning villo densamma sig
åtaga, eller att, då dylik reglering icke tillvägabragtes, viss godtgörelse bestämdes
för de hemman, hvilkas innehafvare, med afseende å hemmanens
läge, kunde af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande varda utsedda att brefbäringen
ombesörja, dock att, i händelse de brefbäringsskyldige inom något
härad heldre önskade att vid dittills gällande grunder för brcfbäringens
besörjande förblifva, dervid tills vidare finge bero; att de ersättningar, som
för brefbäringen kom me att utgå, skulle af samtliga till kronobrefbäring
pligtiga hemman i häradet utgöras i förhållande till hvardera^ skyldighet
att uti sådant besvär deltaga; att uti enahanda ordning, som beträffande
ordinarie brefbäringen stadgats, nödig reglering jemväl borde uppgöras för
besörjandet af den extra bref bäring, som tilläfventyrs kunde emellan de
ordinarie brefbäringsturerna blifva af nöden, dock att sådan icke måtte
begagnas vid andra tillfällen, än då särskilda vigtiga omständigheter oundgängligen
påkallade brefs afsändande, utan att tiden för ordinarie brefbäring
eller postgång kunde af bidas; att, så snart reglering af kronobrefbäring
vidtagit i enlighet med de förändrade grunder, som nu blifvit stadgade, de
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
7
särskilda friheter, som de till detta besvärs utförande enligt dittills stadgade
grunder anslagna hemman tillgodonjutit, komme att vid samma tid
upphöra och att i de län, der, enligt särskilda överenskommelser, kronobrefbäringen
besörjdes utan att vissa hemman, emot befrielse från skjutsningsskvldighet,
vore till dess utgörande anslagna, dervid komme att förblifva,
intilldess fråga om förändring deruti af vederbörande väcktes, i hållrot
fall enligt nu meddelade föreskrifter skulle förfaras.
I fråga derefter om reglering för framtiden af förevarande besvär,
har Kollegium på anförda skål förmält sig, lika med de flesta länsstyrelserna,
icke kunna dela Riksdagens åsigt derom, att tjenstemännen borde
åläggas sjelfva föranstalta om fortskaffandet af sina tjenstebref, utan afstyra
meddelande af något stadgande i sådan syftning, hvarjemte Kollegium
i sammanhang dermed anmärkt, att det icke allenast vore de civila
tjenstemännen i egentlig mening, som komme att drabbas af kostnader och
besvär om en dylik förändring skulle vidtagas, utan att äfven presterskap^
och innehafvare af kommunala befattningar, såsom ordförande i kommunalstämmor
och kommunalnämnder samt synnerligast fjerdingsmän äfvensom
kommunerna sjelfva skulle få vidkännas sin andel i dessa kostnader och
besvär.
Likaledes funne sig Kollegium icke kunna tillstyrka vare sig brcfbäringsskyldighetcns
öfvertagande af staten eller dess utsträckande, på
sätt ifrågasatt blifvit, icke blott till alla derifrån lagligen befriade hemman,
utan ock till alla dem, som erlade kommunala utskylder; och som Kollegium
derjemte, vid öfvervägande af hvad General-poststyrelsen uti dess år
1869 afgifna förslag till allmän poststadga yttrat, funne det icke heller
kunna anses lämpligt att, för beredande af vidare lättnad uti kronobrefbäringsbesväret,
fribrefsrätten utsträcktes utöfver nu gällande stadgande!!,
men deremot andra åtgärder syntes böra vidtagas för vinnande af detta
ändamål och upphörandet af det i Riksdagens skrifvelse anmärkta personliga
tjensteförhållande, hvilket brefbäringen flerestädes för hemmansegaren
innebure och som för honom stundom måste kännas tryckande, har Kollegium
i sådant afseende hufvudsakligen föreslagit:
att alla kungörelser och bref från länsstyrelserna måtte, der sådant
lämpligen kunde ske, med allmänna posten direkt öfversändas till vederbörande
länsman, kyrkor och kommunalstyrelser,
att, så vidt sig gorå läte, kronobrefbäringen må på entreprenad upplåtas
åt pålitliga personel'', som mot ersättning, utgående från samtliga till
kronobrefbäring pligtiga hemman, åtoge sig dels att två gånger i verkan
fortskaffa blefven mellan de stationer, som af Kong!. Maj:ts Befallnings
-
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
hafvande bestämdes, dels ock att besörja den extra brefbäring, som, utöfver
de ordinarie brefbäringsturerna, kunde blifva nödvändig, samt
att om, sedan förändringen kommit till stånd, det skulle visa sig att
å några orter kostnaden för brefbäringens besörjande ändock blefve för
hemmansinnehafvarne betungande, de bemmansinnehafvare, hvilkas bidrag
till brefbäringens besörjande uppginge till högre belopp, måtte för hvad
kostnaden öfversköte t. ex. 8 R:dr för helt mantal erhålla ersättning af allmänna
medel, för hvithet ändamål ett särskilt reservationsanslag borde å
stat uppföras i likhet med hvad som sedan flera år tillbaka egt rum i afseende
å skjutsningsbesvär^;
varande slutligen af Kollegium anmärkt, att kronobrefbäringen skulle
i betydlig mån underlättas, om kommunerna antingen hvar för sig eller, der
sådant befunnes ändamålsenligt, flera i förening finge sig ålagd den förbindelsen,
att en eller två gånger i hvarje vecka, allt efter postgången i
orten, från närmaste postanstalt eller å lämpligt ställe vid väg, der allmän
post framginge, på sitt ansvar låta i lösväska, som General-poststyrelsen
skulle på kommunens bekostnad tillhandahålla, afhemta ankommande kronobref
och kungörelser med rättighet för kommunen att enskilda bref i samma
väska fortskaffa; dervid dock någon af kommunalstyrelsen utsedd person
borde vara ansvarig för såväl tjenstebrefvens och kungörelsernas emottagande
och utdelande till vederbörande, som ock afsändande af uppläsningsoch
mottagningsbevis, der sådana skulle aflemnas.
Sedan, med hänsyn till hvad Kammar-kollegium sålunda anmärkt,
General-poststyrelsens utlåtande blifvit infordradt, har bemälda styrelse
uti underdånig skrifvelse den 24 nästlidna Oktober till en början erinrat
hurusom styrelsen redan förut i sammanhang med framstäldt förslag till
förändrad taxering af de s. k. lösbrefven, väckt fråga om beredande för
sockenlösväskor af afgiftsfri postbefordran och postbehandling samt att i
anledning häraf Kongl. Maj:t uti nådig proposition till Riksdagen den 16
Februari nästlidna år förmält sig vara sinnad att, derest förslaget om lösbrefvens
taxerande såsom vanliga bref af Riksdagen antoges, meddela förordnande
om en sådan afgiftsfrihet för sockenlösväskor, som General-poststyrelsen
ifrågasatt. Väl hade nvssberörda förslag icke blifvit af Riksdagen
bifallet, men General-poststyrelsen ansåge dock att, i händelse Kongl.
Maj:t skulle finna någon väsendtlig lättnad i kronobrefbäringsbesväret kunna
åstadkommas genom en sådan utveckling af socken- eller kommun-lösväskor,
som Kammar-kollegium antydt, något hinder icke herde mota för medgifvande
af afgiftsfri postbehandling och postbefordran för samma väskor,
helst den sportelersättning, som i sådant fall herde tillerkännas postpersonalen,
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
nalen, intilldess en normalstat för densamma kunde varda fastställd, icke
skulle för år uppgå till mer än 4 ä 5,000 R:dr, hvartill tillgång säkerligen
kom me att finnas å postverkets anslag till oförutsedda utgifter.
Då emellertid genom en anordning af nu omförmälda beskaffenhet,
likasom genom kronobrefbäringens upplåtande å entreprenad, det med Riksdagens
ofvan åberopade skrifvelse åsyftade ändamål, kronobrefbäringens
skiljande från jordbruket, endast i mycket ofullständig mån skulle ernås,
och då det derjemte måste anses icke allenast oegentligt utan äfven i mer
än ett afseende mindre förmånligt att, jemte den allmänna postinrättningen
hvilken befordrade såväl Statens som enskildes försändelser, en annan
regelbunden postinrättning endast för meddelanden i tjensteväg, den s. k.
kronobrefbäringen, af Staten underhölles, ansåge sig General-poststyrelsen
icke höra tveka att begagna detta tillfälle för att till behandling upptaga
jemväl den frågan, huruvida icke tiden kunde anses vara inne för hela den
Ordinarie kronobrefbäringens eftertagande af postverket.
Ett sådant eftertagande skulle, enligt hvad General-poststyrelsen
föreställde sig, höra ske på det sätt, att den nuvarande kronobrefbäringen
ersattes dels genom inrättande af nya postgångar å de luder, hvilka, efter
samråd med vederbörande länsstyrelser, befunnes vara såväl för tjenstebrefvens
behöriga fortskaffande som för den enskilda brefvexlingen mest
ändamålsenliga, och dels genom öppnande å lämpliga orter af poststationer
eller bref bärare-stationer, från och till hvilka de vederbörande, hvilka nu
egde begagna sig af kronobrefbäring, sjelfva skulle hafva att med eller
utan användande af lösväska befordra sina bref.
Till minskande af utgifterna för dessa nya postgångar, hvilka skulle
ställas i förbindelse med förutvarande postlinier, torde, dels, i öfverensstämmelse
med hvad å senare tider vanligen blifvit i afseende å nyinrättade
lokala postgångar iakttaget, höra såsom ett vilkor för kronobrefbäringens
utbytande mot postföring, stadgas, att åtminstone under de första
fem åren tillfälle med eller utan kommunens mellankomst beredes till erhållande
af postskjuts mot en viss maximilega, exempelvis 1 R:dr, eller 1
R:dr 20 öre milen, dels ock å en del kortare linier, med jemförelsevis mindre
antal försändelser, postföringen kunna åtminstone till en början besörjas
med gående bud med en tjenstgöring i viss män motsvarande den,
som i andra mera tätt befolkade länder vore uppdragen åt s. k. landtbrefbärare.
För att den nuvarande ordinarie kronobrefbäringen skulle kunna till
fullo ersättas af eu sålunda utvidgad postutvexling fordrades emellertid
vidare, att de, som nu egde rätt att begagna sig af den förra, sattes i tillBih.
till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 12 Käft. 2
10
Rongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 26.
fälle att, utan uppoffring af egna medel, anlita posten för fortskaffande af
sina tjensten rörande bref och handlingar.
Härvid förekomme likväl, på sätt General-poststyrelsen i sitt år 1869
afgifna förslag till allmän poststadga redan framhållit, att flera omständigheter
högt talade emot hvarje ytterligare utvidgning af fribrefsrätten.
Dessa omständigheter, hvilka verkat derhän att under de senare åren
all rätt till portofri befordran med posterna blifvit upphäfd i Danmark,
Tyskland, England, Italien och Spanien och att jemväl norska regeringen
uti en underdånig framställning af den SO December 1870 uttalat den åsigt,
att äfven i Norge portofrihetens upphörande snart skulle ifrågakomma,
voro hufvudsakligen följande:
att statsbudgetens särskilda konti i sjelfva verket blefve oriktiga, då
en del af de öfriga administrationsgrenarnes utgifter under formen af afgå
ftsfri postbefordran öfverfördes på postverket;
att genom fribrefsrätten det vanligen blefve icke allenast den för
statstjenstens bestridande nödvändiga korrespondensen, som komme att afgiftsfritt
befordras genom postverket, utan till stor del också kommunernas
samt enskildes försändelser;
att detta för postverkets ekonomi ofördelaktiga förhållande hindrade
önskliga portonedsättningar samt utvidgningar och förbättringar af postinrättningen,
helst det ålåge postverket att till andra statens kommunikationsinrättningar,
jernvägar och telegrafer, utgifva ersättning för det biträde,
hvarom de måste af detsamma anlitas;
att genom fribrefsrätten tjenstgöring''^ såväl för postanstalterna som
för revisionspersonalen blifvit mera ansträngande och tidsödande;
att någon verksam kontroll emot fribrefsmissbruk i allmänhet svårligen
kunde af postpersonalen utöfvas;
att, med den utvidgning fribrefsrätten under de senare decennierna
erhållit, gränserna för densamma vore mycket svåra att bestämma, hvarför
också de tidt och ofta förekommande fribrefsmissbruken i många fall kunde
anses hafva sin grund i bristande kännedom om den utsträckning, hvari
fribrefsrätten rätteligen fånge anlitas; samt
att, der anledning till tvekan i sådant afseende förekomme, det mången
gång måste vara förenad! med stor svårighet äfven för postverkets
styrelse att afgöra frågan, emedan för dess pröfning erfordrades fullständig
och detaljerad kännedom om tjenstgöringen inom öfriga afdelningar af statsförvaltningen
Denna
svårighet att afgöra, huruvida i förekommande särskilda fall
en försändelse vore att anse såsom verkligen affärdad i tjensteärende eller
icke, skulle val i någon mån qvarstå, äfven derest den nuvarande fribref^-
Il
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
rätten utbyttes mot ett stadgande, att belöpande postafgifter för tjenstebref
skulle betalas af allmänna medel, men måste i detta fall, då bedömandet
tillkomme en den afsändande tjenstemannen öfverordnad myndighet,
som naturligtvis borde ega kännedom om hvad för tjenstens utöfvande verkligen
erfordrades, blifva ringa i jemförelse med hvad förhållandet vore då
kontrollen skulle utöfvas af postanstalterna.
I afseende härå bolde ock erinras, dels att på senare tider, jemte
den tillväxt i den vanliga korrespondensen, som år från år egt rum, så
många nya bestyr med utvidgad paketförsändning, med postanvisningar
och postförskott, med bandförsändelser jemväl mellan inrikes orter, samt
flerestädes med personbefordran och den mycket tidsödande afräkningen
med poststationerna, för postanstalterna tillkommit, att de med den fåtaliga
personalen vid de flesta postkontor och alla postexpeditioner omöjligen
kunde, utan att försumma den korrespondens, för hvilken porto erlades,
åt fribrefven egna den uppmärksamhet, som för vinnande af en verklig
kontroll öfver fribrefsrättens utöfning erfordrades, helst fribrefven vanligen
aflemnades till postanstalterna straxt innan posten skulle expedieras, dels
ock att fullständig kännedom af alla hithörande författningar jemte den
erfarenhet och det omdöme, som för deras rätta tillämpning vore nödiga,
svårligen kunde förutsättas hos flertalet af de personel- som vid postanstalterna
användes till brefs emottagande, särdeles vid poststationerna, hvilkas
föreståndare i allmänhet utgjordes af folkskolelärare, klockare, gästgifvare,
bruksbokhållare m. fl., äfven af qvinno!-. Och likväl blefve en mycket stor
del af fribrefven expedierad genom poststationerna, hvilkas antal nu uppginge
till 347, under det antalet af fullständiga fasta postanstalter, postkontor
och postexpeditioner belöpte sig till endast 195.
Under sådana förhållanden måste General-poststyrelsen hysa en mycket
berättigad tvekan att tillstyrka en så betydande utvidgning af fribrefsrätten,
som skulle blifva följden af ett stadgande, att alla de bref, kungörelser
o. s. v., för hvilka nu ordinarie kronobrefbäringen anlitades, borde
fortskaffas af postverket, på samma vilkor, som i allmänhet gällde för
postbefordran af bref i embets- och tjensteärenden — en utvidgning af fribrefsrätten,
som icke allenast komme att sträcka sig till kronofjerdingsmän,
kyrkoherdar, kommunal- och fångvårdsstyrelse!- in. fl., hvilka egde
rättighet att begagna sig af kronobrefbäring men hittills icke varit i åtnjutande
af fribrefsrätt, utan äfven skulle för förut fribrefsberättigade tjensteman
medföra befogenhet att för meddelanden i tjensteväg anlita fribrefsrätten
i vidsträcktare mån än förut varit dem medgifvet.
Deremot ansåge sig General-poststyrelsen ega skål att ånyo fästa
uppmärksamhet på ett redan förut af styrelsen väckt förslag, hvarigenom,
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
i sammanhang med upphäfvande af all fvibrefsrätt, skulle åstadkommas en
väsendtligen förändrad posthehandling af bref i tjensteärenden.
Detta förslag, hvithet enligt General-poststyrelsens åsigt skulle kunna
genomföras utan några olägenheter, som uppvägde eller ens vore jemförliga
med dem, som härflöto af den nuvarande fribrefsrätten, åsyftade meddelande
af de bestämmelser,
att, i enlighet med den grundsats, som i fråga om telegrafverket och
statens jernvägar redan vunnit tillämpning, postverket skulle tillerkännas
rätt att för alla de försändelser, som genom dess försorg fortskaffades, uppbära
de postafgifter, som enligt i allmänhet gällande taxor derför belöpte;
att för sådana tjenstebref och dylika försändelser, hvilkas postafgifter
ansåges höra betalas af allmänna medel, dessa avgifter skulle utgöras medelst
försändelserna åsätta, särskilda s. k. tjenstefrimärken;
att dylika frimärken, vid laga ansvar, icke skulle få användas till
frankering af andra försändelser än sådana, i afseende å hvilka tillstånd
dertill blifvit i behörig ordning lemnadt;
att till nödig kontroll härå hvarje försändelse, för hvilken postafgiften
utgjordes med tjenstefrimärken, skulle vid inlemnande! finnas införd i så
kallad postbok, hvilken i vanlig ordning, borde förses med intyg af vederbörande
postexpedient, för att derefter tjena såsom verifikation vid redovisande
af emöttagna tjenstefrimärken; samt
att tjenstefrimärken skulle af General-poststyrelsen på reqvisition
tillhandahållas vederbörande embetsverk emot den derför belöpande betalning.
Genom eu dylik anordning skulle postverket otvifvelaktigt blifva i
tillfälle att öfvertaga hela den ordinarie kronobrefbäringen utan särskild!
anslag för sådan! ändamål och, hvad anginge den i allmänhet endast undantagsvis
förekommande extra kronobrefbäringen antoge General-poststyrelsen
att, i fråga om ersättande af kostnaderna för denna brefbärings besörjande,
lämpligen kunde förfaras enligt de föreskrifter, som, beträffande utgifterna
för telegrafering i tjensteärenden, blifvit meddelade i nådiga brefvet den
15 December 1854 och Statskontorets derpå grundade kungörelse den 18
Januari 1855.
Sålunda komme den af Riksdagen uttalade önskan om kronobrefbäringens
skiljande från jordbruket att blifva fullständigt uppfylld under
det på samma gång postförbindelserna vunne eu utvidgning, som för brefvexlingen
i allmänhet vore både fördelaktig och af den ökade rörelsen påkallad.
Vidare kunde med fullt skål antagas, att den ökade portouppbörd,
som blefve följden af postförbindelsernas utvidgande och deraf härflytande
tillväxt i postförsändelsernas antal, komme att i en icke alltför aflägsen
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
framtid verka derhän, att dels statsverket uti förökade årliga öfverskott
å postmedlen erhölls mer än full godtgörelse för hvad detsamma hade att
utbetala i postafgifter för sådana försändelser, som hittills åtnjutit fribrefsrätt,
och dels, till ytterligare lättnad för korrespondensen, det enkla brefportot
skulle kunna nedsättas till 10 öre eller deremot ungefärligen svarande
belopp.
Hvad slutligen anginge beloppet af de utgifter, som statsverket
kunde komma att få vidkännas för postbefordran af sådana försändelser,
som hittills åtnjutit portofrihet, så mötte, vid försöket att i afseende härå
åstadkomma eu sannolikhetsberäkning, svårigheter dels deruti, att sedan lång
tid tillbaka vigten å fribrefven funnes i fribrefsböckerna angifven utan
iakttagande af stadgad vigtmoderation, dels ock deruti att, sedan vigtsatserna
för bref nyligen blifvit inskränkta till ett antal af endast trenne, befordringsafgiften
för tyngre försändelser derigenom undergått eu betydlig nedsättning
så att. t. ex. för ett bref af 24 orts vigt, portot, hvilket förut utgjort
96 öre, numera utgjorde endast 24 öre o s. v., hvilken förändring af
taxeringsgrunderna vore af synnerligen stor betydelse för de nu portofria
försändelserna, emedan det just vore bland dem, som något större antal
tyngre bref förekomnas.
Med afseende härå och då det dessutom vore antagligt, att eu icke
obetydlig del tyngre försändelser, isynnerhet sådana som innehölls tryckta
blanketter, årsberättelser, stämpladt papper o. s. v., framdeles kom me att
fortskaffa?, med paketpost, hvarigenom portot derför blefve än ytterligare
nedsatt, ansåge General-poststyrelsen att, ehuru för de posttjensten icke
rörande fribref, som under år 1871 befordrats med posten, belöpande portot
beräknats till omkring 480,000 R,:dr, det likväl kunde med sannolikhet
antagas, att, äfven om posten hädanefter Unge att befordra jemväl de försändelser,
för hvilka nu den ordinarie kronobrefbäringen anlitades, de postafgifter,
8om för nu portofria försändelser herde till postverket erläggas,
icke komme att öfverstiga 250,000 R:dr.
Sedan derefter jemväl Statskontoret den 18 nästlidna December afgifva
infordradt underdånigt utlåtande och deruti anfört, bland annat, dels
att, i händelse General-poststyrelsens förslag om fribrefsrättens afskaffande
vunne godkännande, det till gäldande af belöpande avgifter för nu portofritt
befordrade försändelser föreslagna anslag torde, intilldess utredning
vunnits om den del deraf, som för hvarje verk eller myndighet kunde erfordras,
höra såsom ett anslag å riksstatens sjunde hufvudtitel uppföras,
och dels att den extra kronobrefbäringen, hvilken endast sällan förekomme,
syntes utan olägenhet eller synnerlig kostnad för statsverket kunna anordnas
och bekostas af vederbörande tjensteman mot ersättning af länsstyrelserna
u
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.
från sjette hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier och expenser, har Kongl.
Maj:t detta ärende Sig föredragas låtit; och som, då General-poststyrelsen funnit
det möjligt för postverket att på en gång öfvertaga hela den ordinarie
kronobrefbäringen, eu sådan åtgärd, hvarigenom detta onus komme att, på
sätt Riksdagen åsyftat, helt och hållet aflyftas från jordbruket, måste tillerkännas
företrädet framför det af Kammar-kollegium framställda förslag,
hvars tillämpning endast skulle medföra en jemnare fördelning af och lindringar
uti nämnda besvär, samt jemväl den extra kronobrefbäringen synes
lämpligen kunna, med jordbrukets befriande derifrån, anordnas på sätt
General-poststyrelsen och Statskontoret i afseende derå föreslagit, vill
Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,
att den skyldighet till ombesörjande af allmänna kungörelsers, tjenstebref
o. s. v. fortskaffande, som nu under benämning af krönobref‘bäring
åligger krono-, skatte- och allmänna frälsehemman, må med utgången af
innevarande år upphöra och bestyret med den s. k. ordinarie kronobrefbäringen
i stället öfvertagas af Postverket, hvilket i sådant afseende skulle
hafva dels att i de särskilda orterna i samband med förut varande postvägar
inrätta nya postgångar å de linjer, som efter vederbörande Länsstyrelsers
hörande pröfvas såväl för kronobrefvens behöriga fortskaffande som
för den enskilda brefvexlingen mest ändamålsenliga och dels att å lämpliga
punkter, — om så skulle erfordras, en inom hvarje socken, — öppna poststationer
eller brefbärarestationer, der de, hvilka för närvarande ega begagna
sig af kronobrefbäringen, skulle vara skyldiga att i eller utan lösväska aflemna
och afhemta sina ifrågavarande försändelser; — allt emot det att,
till beredande af tillgång för bestridande af härmed förenade kostnader, ett
förslagsanslag varder å sjunde hufvudtiteln anvisadt för att, efter upphäfvande
af fribrefsrätten och enligt de närmare föreskrifter, som Kongl. Maj:t
kan finna godt att meddela, användas till betalande af belöpande vanliga
postafgifter ej mindre för kronobrefven än äfven för alla andra till postbefordran
aflenanade tjenstebref och öfriga sådana försändelser, som på
grund af sin likhet med tjenstebrefven hittills varit portofria; varande det
anslag, som för berörda ändamål skulle erfordras, i den nådiga propositionen
om statsverkets tillstånd och behof beräknadt till ett belopp af 250,000R:dr.
De till detta ärende hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Utskott tillhandahållas, och förblifver Kongl. Maj:t Riksdagen med all
kunglig nåd och ynnest städse välbevågen.
G. Fr. Wcom.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
15
Utdrag af ''protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Majd
Konungen i Stats-Rädet ä Stockholms Slott den 30 Januari
1873.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
samt Statsråden:
Bredberg,
Berg,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Weidenhielm och
Friherre Älströmer.
Departements-chefen uppläste härefter till justering följande, i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts, på Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande,
fattade beslut, uppsätta förslag till Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner till
Riksdagen, nemligen:
3:o enligt beslut den 3 innevarande månad.
g) om upphörande af den vissa hemman nu åliggande såväl ordinarie
som extra kronobrefbäring och den förras öfvertagande af Postverket;
Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt Stats-Rådets underdåniga
tillstyrkande, i nader gilla berörda förslag, sådana
de finnas detta protokoll bilagda, och befallte, att, i öfverensstämmelse
dermed nådiga Propositioner skulle till Riksdagen
aflåtas.
Ex protocollo
Mildhog Lundgren.