Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

3

N:o 19.

Ank, till Riksd. Kansli den 22 Februari 1873, kl, 11 f. m.

Kongl. May.ts nätliga Proposition till Riksdagen, med förslag
till förordning angående skattläggning smetod för Vesterbottens
och Norrbottens läns lappmarker; Gifven Stockholms
Slott den 30 Januari 1873.

Sedan, på Kongl. Maj:ts nådiga befallning, förslag till stadgande!! om afvittring
och skattläggning i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker blifvit
af vederbörande afgifna, har Kongl. Maj:t, som funnit, att i sammanhang med afvittringen
åtgärder herde vidtagas till betryggande af skogens framtida bestånd och
bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom nämnda lappmarker, derom till Riksdagen
aflåtit nådig proposition den 3 innevarande månad, med tillkännagifvande att,
i afvaktan på Riksdagens beslut, afvittringsfrågan komme att hvila. Då skattläggning
eller bestämmande af ränta och mantal bör ske i sammanhang med afvittring,
har Kongl. Maj:t funnit jemväl frågan om skattläggningsmetod, som fordrar
Riksdagens medverkan, höra afgöras innan afvittringsfrågan kommer under slutlig
pröfning. Och har Kongl. Maj:t, som under denna dag besluta aflåta nådig proposition
till Riksdagen om införande af bevillningstaxering i Vesterbottens och
Norrbottens läns lappmarker, velat härmed, under förutsättning af Riksdagens bifall
till nämnda proposition, i nåder föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

“Förordning angående skattläggningsmetod för Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker.

Med upphäfvande af hvad genom nådiga stadgan för afvittring och skattläggning
i Luleå lappmark den 30 December 1850 är om skattläggning förordnadt,
varder härigenom, angående skattläggningsmetod för Vesterbottens och
Norrbottens läns lappmarker, förordnadt som följer:

4

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 19.

§ I -

Genom skattläggning bestämmes hemmantal efter inegornas uppskattade
afkastning.

All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark uppskattas
efter den höatkastning, ogerna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd
odling, i medeltal årligen gifva.

§ 2-

Vid uppskattning räknas till forsta klassen: godt hårdvallshö och annat
dermed jemförligt hö; andra klassen: mindre godt hårdvallshö och rödningshö;
tredje klassen-, gröfre och finare starrgräs samt hö af bättre myrer, som med fördel
kunna af bergås hvarje år; fjerde klassen: hö af sämre myrer, som, för gräsväxtens
bibehållande, ej höra årligen afbergas.

§* 3-

Ränta beräknas|för hvarje lass eller tio centner af höafkastningen, i första
klassen till sex öre, andra klassen fyra öre, tredje klassen tre öre, tredje klassen
tre öre och fjerde klassen två öre, allt silfvermynt.

Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal, sä att hvad, som understiger
eller blott uppgår till ett hälft tiotal, uteslutes, och hvad, som öfverstiger
ett hälft utföres såsom helt tiotal.

När räntan, sålunda beräknad, uppgår till 640 öre (20 daler) silfvermynt,
åsättes ett helt mantal och, när räntan blifver högre eller lägre, i förhållande
derefter större eller mindre mantal.

§ 4.

Räntan kommer, äfven efter fullbordad afvittring, att utgå med tio riksdaler
riksmynt för helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre
mantal.

§ 5.

Kronotionde kommer ej att åsättas.

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 19.

5

§ ti Hvad

bär ofvan är stadgadt gäller ej allenast slutlig skattläggning, som skört
sammanhang med afvittring, utan och skattläggning, som före den allmänna afvittringen
provisionel verkställes. “

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse
välde vågen.

OSCAR.

C. Fr. Wwrn.

Kong!. Mäjäs Nåd. Proposition, Näs 18 och 19.

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet
inför Hans Maja Konungen i Stats-Rädet å
Stockholms Slott den 30 Januari 1873.

Närvarande:

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz;

Hans Excellens, Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna; samt
Statsråden Bredberg;

Berg; . ''

Friherre Leijonhufvud;

Warn; 1
Wennerberg;

Bergström;

Weidenhielm och
Friherre Alströmer.

Sedan protokollet öfver finans-ärenden för den 24 innevarande månad
blifvit till justering uppläst, föredrog Departements-chefen, Statsrådet Wsern i
underdånighet efter beredning gemensamt med Chefen för Civil-departementet:

l:o.

Riksdagens underdåniga skrifvelse i fråga om införande åt bevillniugs-taxering
i Vester- och Norrbottens läns Lappmarker,

2:o.

Handlingarne i målet angående utfärdande af förordning om skattläggningsmetod
för Lappmarkerna i Vester- och Norrbottens län.

Föredragande Departements-chefen anförde i underdånighet:

Uti underdånig skrifvelse den 30 April 1872 har Riksdagen anfört, att hos
Riksdagen förslag blifvit iramstäldt om införande af bevillnings-taxering i Norrbottens
och Vesterbottens iåns lappmarker, i ändamål att bereda dessa orters in -

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19. 7

byggare fördelarne af kommunalförfattningarnes tillämpning äfvensom likställighet i
statsmedborgerligt hänseende med landets invånare i öfrigt; och då Riksdagen ansett
önskvärd! om lappmarksbefolkningen kunde beredas dessa fördelar, hvithet
med den nuvarande lagstiftningen dock icke synts Riksdagen kunna ske, utan införande
af bevillnings-taxering i nämnda lappmarker, men möjligen någon svårighet
för en sådan åtgärds genomförande kunde mota i de så kallade lappmarksfriheterna,
och det dessutom torde befinnas lämpligt, att befolkningen inom lappmarkerna bereddes
tillfälle att yttra sig i frågan, har Riksdagen anhållit, det Eders Kong!.
Maj:t täcktes låta tillse, huruvida och på hvad sätt kommunalförfattningarne må
kunna i Norr- och Vester!)ottens läns lappmarker vinna tillämpning och lappmarksbefolkningen
derigenom göras likställd i kommunalt och statsmedborgerligt
hänseende med rikets öfriga invånare samt, då detta icke utan bevillningstaxerings
införande i lappmarkerna torde låta sig gorå, jemväl låta verkställa den i sådant
afseende erforderliga utredning; äfvensom att Eders Kongl. Maj:t derefter måtte
till Riksdagen gorå den nådiga framställning, hvartill omständigheterna för ernående
af ofvanberörda ändamål kunde föranleda.

Genom nådiga remisser den PA Maj 1872 anbefaldes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Norrbottens- och Vesterbottens län hvar för sig att, sedan
lappmarksbefolkningarne på lämpligt sätt lemnats tillfälle att i det uti nämnda
skrifvelse omhandlade ämne sig yttra och vederbörande myndigheter i orterna blifvit
börda, till Eders Kongl. Magt inkomma med de afgifna yttrandena jemte eget
underdånigt utlåtande.

Till följd häraf har lappmarkernas befolkning blifvit i ämnet hord dels, i
Norrbottens län, vid sammanträde som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hållit med befolkningen inom Arvidsjaurs socken och vid kommunalstämmor inom
länets öfriga lappmarkssocknar, dels ock, i Vesterbottens län, vid sammanträden,
hållna af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med befolkningen inom samtliga
de till länets lappmarker hörande socknar, med undantag af Malå kapellförsamling,
hvarest befolkningen blifvit i kommunalstämma hord.

Derjemte hafva underdåniga yttranden blifvit afgifna af kronofogdarna i båda
länen och domhafvandena i Norrbottens läns domsagor och i Vesterbottens norra
domsaga, som omfattar Arvidsjaurs och Arjeplougs lappmarker i Norrbottens län.
Och hafva de afgifna yttrandena tillika med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
underdåniga utlåtanden inkommit från Vesterbottens län den 18 September
1872 och från Norrbottens län den 18 påföljande December.

Innan jag öfvergå!- till en närmare framställning af dessa underdåniga utlåtanden,
utbedjer jag mig att i korthet få redogöra dels för beskaffenheten af de
i Riksdagens skrifvelse omförmälda lappmarksfriheter dels ock för åtgärder, som i
fråga om kommunalförfattningarnes tillämpning inom Vesterbottens och Norrbottens
lappmarker hittills blifvit vidtagna.

8

Rongl. Maj:ts Nåd, Proposition, N:is 18 och 19.

Med de så kallade lappmarksfriheterna förstås vanligen sådana friheter, som
till befordrande af lappmarkens behuggande och odling blifvit genom äldre författningar
den dit inflyttande befolkningen förunnade i afseende å utgörande af grundskatter
och andra allmänna utskylder och besvär.

I fråga om de egentliga Lappar ne, hvilkas beskattningsförhållanden således
ej under lappmarksfriheterna inbegripas, inhemtas af nådiga brefvet den 8 Juli
1695 till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbotten om lappskatten
m. m. och 1760 års lappfogde-instruktion in. fl. författningar, jemte orternas undervisningar,
att Lapparne från äldre tider till och med år 1694 varit underkastade
såväl ordinarie ränta som tionde till kronan och presterskapet, med skyldighet att
utgöra räntan och tionden dels i persedlar och dels i penningar. Men genom
nämnda, ännu gällande nådiga bref bestämdes lappskatten, tionden deri inberäknad,
för hvarje by eller stam till en viss summa i reda penningar, med försäkran
att Lapparne intet vidare skulle blifva graverade.

Hvad åter angår den i lappmarken bosätta befolkningen, torde den äldsta
författning, som till stöd för deras friheter kan åberopas, vara Hertig Carls instruktion
den 3 December 1603 för fogdarne i Piteå och Luleå lappmark. Deri
anbefaldes fogdarne att, såsom orden lyda “tala med dem, som bo der uppå landsbygden,
att om någon ville draga upp i fjellen, der som lägenheter äro, och der
blifva boende, så vilje WI hjelpa dem med renar och annat, såsom ock unna dem
frihet, så länge de kunna komma sig före*.

Kongl. plakatet den 27 September 1673 angående lappmarkernas bebyggande
innehåller, att de svenske eller finske, uti Vester- och Österbotten samt
Ångerman- och Jernband boende, som kunde låta sig öfvertala att flytta till lappmarkerna,
skulle, efter frihetsårens förlopp, icke läggas för högre skatt än sjelfva
Lapparne, med hvilka de öfver allt göras like; ett stadgande som, i betraktande
af den vid samma tid Lapparne åliggande skyldighet att erlägga såväl ränta som
tionde dels i persedlar och dels i penningar, icke torde kunna anses innebära någon
särskild förmån i afseende å grundskatt eller tionde, utan endast den genom nämnda
författning uttryckligen medgifna frihet för knekteskrifning i alla tider, samt
den Lapparne äfven tillkommande frihet för mantalspenningar jemte extra ordinarie
utlagor.

Genom 4 § af Kongl. brefvet den 8 Juli 1695 är omförmälda stadgande i
1673 års plakat så förklarad!:, att i kraft deraf de, som sig i lappmarkerna ljusligen
nederlåtit eller Lomme att nederlåta, skulle “skattläggas i proportion af de
egor, som de häfda och nyttja, men undslippa eljest likasom andra Lappar mantalspenningar
och knekteskrifning tillika med annat extra ordinarie; kunnande
skatten efter frihetsårens förlopp således påsättas, som det för vårt intresse pröfva
vara nyttigast och för landet drägligast".

Det nämnda stadgandet om frihet för mantalspenningar och knekteskrifning

tillika

9

Korn)!. Mrrjrls Nåd. Proposition, N:is 18 och It).

tillika med annat extra ordinarie förnyades dels genom Kong!, plakatet den 3
September 1695, om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som
de, Indika sig der nedsätta, åtnjuta skola, dels ock, i andra ordalag, genom lappmarksreglementet
den 24 November 1749, hvars 15 § innehåller, att “enär nvbyggarne
eller hemmans!,rukarne i Lappland sig efter detta reglemente rätteligen förhålla.
och utvisa behörig åhåga, flit och arbetsamhet vid jordbruket, så skola de
till godo njuta de fri- och rättigheter, som förre förordningar och detta reglemente

och deras barn skola undgå alla andra utlagor, än hvarföre
som de ock då ifrån utskrifningar och soldathåll

dem tillägga, i det de
hemmanet kan varda
varda förskonte".

Sedan

skattlagdt.

liv

, „ „„ inte i Åsele lappmark genom fullmäktig vid 1792 års riksdag
i underdånighet gjort ansökning om nådig stadfästelse på de dem förunnade privilegier,
till stöd hvarför åberopades 1673 års plakat och 1749 års reglemente jemte
Kongl. resolutionen den 19 September 1720, som angår det nämnda plakatets
tillämpning för nybyggarne i några hvar af samma lappmark; så har genom Kongl
resolutionen den 13 November 1794 blifvit förklarad t, att någon .sådan stadfästelse
icke vore för sökandena nödig, utan både de så dädanefter som dittills att vid
nämnda Kongl. påbud och författningar sig i underdånighet trygga.

L ti underdånigt utlåtande, som Kammar-kollegium den 26 Maj 1862 afgifvit
i ett, af Kong], Majrt genom nådigt bref den 16 på följande Juli afgjordt mål angående
sökt odlingsunderstöd för ett lappmarksnybygge, bär kollegium anfört, att,
jemte det hemmansränta,! vid skattläggningar i lappmarkerna beräknas efter endast
6 K:dr 32 skilling-,-.- specie för helt mantal, förefunnes i öfrig! i afseende å beskattmngsgrunderna
än större skiljaktigheter inom lappmarken emot hvad för det
nedre landet egde ruin, enär nybyggare och deras barn i lappmarken, vore, enligt
15 § af Kongl. reglementet den 24 November 1749, befriade från alla utlagor, utom
den obetydliga hemmansränta,, samt derjemte förskonade från utskrifning, knektehåll
och skjutsningsbesvär, så att hvarken mantalspenningar, eganderättsafgift eller någon
annan bevillning, kronotionde, rotering, beväringsskyldighet eller skjutsning af lappmarkernas
jordbrukande befolkning utgjordes, utan allenast hemmansränta», hvilken
numera, i följd af penningevärdets fall, uppginge till blott 10 Ridt- Kant för
helt mantal.

ledning
marken
att de
markör
befrielse

I ett annat underdånigt utlåtande, afgifvet den 18 December 1868,

i an -

at väckt fråga om afskiljande af de till odling tjenlig», delaree af lappad1
(ieras införlifvande med det nedre landet, har Kammar-kollegium yttrat,
.iiheter och förmåner, som nybyggare i Vester- och Norrbottens läns lappatnjuta,
vore. pa sätt åberopade Kongl. plakater och reglemente visade,
från utgörande af mantalspenningar, kronotionde, rotering och bevar,agsäfvensom
hvarken någon eganderätts- eller annan bevillning till ''kronan
Bill. till Bil,srl Prof. 1878. 1 Sami. 1 Af il. 9 Höft. " o

skyldighet

10

Kong!. Majds Nåd. Proposition, N:is IS och 19.

derstädes utgjordes. Särskild! vore, enligt Kongl. resolutionen på presterskapets i
Vesterbotten besvär den 12 Januari 1733, ll:te punkten, och Kongl. brefvet den
17:de November 1743, klockare samt deras hustrur och barn samt prester och
deras tjenstefolk i lappmarkerna försäkrade om befrielse från mantalspenningars
erläggande; äfvensom, enligt Kongl. brefvet den 19 December 1741, alla de, som
vid Ecklesiastikverket derstädes gorå tjenst och njuta lön, vore frikallade för centonal
och bevillning. Genom nådiga blefven den 31 Januari 1856 och den 5
Oktober 1860 både slutligen dessa lappmarkers invånare vunnit befrielse från den
särskilda afgift, som under namn af “näst“ från äldre lider af dem utgjorts till
domare, kronofogdar och tingstolkar; och hade vackt fråga om utgörande i stället
af en deremot svarande afgift blifvit genom nådiga brefvet deri 9 November 1866
förklarad förfallen. I följd häraf bestode kronans enda inkomst från lappmarkerna
för närvarande, utom den så kallade lappskatten för Lapparnes renbeten,
af hemmansränta!!, hvilken i följd af penningevärdets fall utginge med allenast 10
Rall'' Bunt för helt mantal.

Vid hvad sålunda blifvit af Kammar-kollegium yttradt angående hemmansränta!!
i lappmarkerna torde dock höra erinras, att densamma för skatte- och
kronohemman åtminstone i allmänhet är bestämd endast tillsvidare; att räntan,
enligt 33 § af 1850 års stadga för afvittring och skattläggning i Luleå lappmark,
skulle äfven efter slutligt bestämmande af mantalet i nämnda lappmark komma
att tillsvidare och intilldess för lappmarkerna i allmänhet blefve annorlunda förordnadt
erläggas med 6 R:dr 32 skillingar banko för mantalet; och att räntans
belopp ej kan antagas vara genom hittills i lappmarkerna verkställda skattläggningar
slutligen bestämdt annat än möjligen i de högst få fall, der, efter hvad Kammarkollegium
i sitt bär förut åberopade underdåniga utlåtande den 26 Maj 1862
upplyst, ordentlig refning och skattläggning egt rum. Kongl. brefvet den 27 November
1792, hvarigenom de längst bort belägna nybyggen i Fölinge och Ströms
socknar uti Jemtland förklarats ega till godo njuta den metod, som för Vesterbottens
lappmarksnybyggen blifvit antagen, innehåller angående den ränta, som enligt
nämnda metod bör åsättas, att densamma skall utgöra “eu dräglig penningeränta".
Hvarken i denna eller i andra gällande författningar finnes något hinder emot att
i en blifvande skattläggningsmetod för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker
bestämma hemmansränta!! vare sig, på sätt alla de i ämnet börda myndigheterna
i orten i sina under åren 1862—1866 afgifna yttranden föreslagit, till
likhet med hemmansränta!! i kustlandet, hvilken utgör i Norrbottens län 58 R:dr
76 öre och i Vesterbottens län 59 Rdr 34 öre för helt mantal, eller ock, såsom
Kammar-kollegium år 1871, och sedermera äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i de nämnda länen, ansett billigt, till 32 eller 30 R,:dr för mantalet.

Hvad angår kronotionde!! bär Kammar-kollegium i förenämnda två utlåtanden
ansett den af lappmarkernas jordhmkande befolkning hittills åtnjutna frihet

It

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

från sådan tionde vara grundad på åberopade för lappmarkerna gällande författningar;
men uti ett genom nådig resolution den It December 1794 afgjordt mål
bär Kam mar-kollegium i underdånigt utlåtande yttrat, att författningarne angående
de förmåner och lriketer, nybyggarne i Lappland förunnats, icke undan loge de in
ilrån skyldigbeten att lika med andra krononvbyggare och hemmansbrukare i riket
utgöra tionde ej mindre till kronan än pimsten, när frihetsåren till ända gått och
de hunnit upparbeta sina nybyggen till ordentliga hemman.

Kedan enligt Helsiugelagen, som genom Konung Magnus Erikssons bref den
lti Mars 1340 förklarades höra lända till efterrättelse för lappmarkernas dåvarande
eller blifvande inbyggare, skulle tionde utgöras. Ostridligt är oek, att presterskapet
i lappmarkerna intill senaste tid antingen åtnjutit eller lagligen bort åtnjuta
såväl tertial- som annan tionde. Och då Lapparne, med Indika enligt 1600-talets
författningar hemmansbrukare i lappmarken skulle vara i skattskyldighet likställde,
utgjort tionde äfven till krona», hvilken tionde, jemlik!, Kongl. brefvet de» 8:de
''bill 1695, ingått i den nuvarande lappskatt»», samt hemmansbrukare i lappmarkerna
ej äro genom någon författning uttryckligen befriade från kronotiondes åtgörande;
måste jag antaga, att sådan tionde skulle kunna vid skeende skattläggning
i lappmarkerna åsättas såväl frälse- som skatte- och kronohemman, utan att
de dem förunnade friheter derigenom kunde anses inskränkta.

Äfven må anmärkas, att lappmarksfriheterna ej medföra befrielse från de
särskilda slag åt bevillning, som, utom den allmänna bevil hunger!, omförmälas i
60 § Regeringsformen ; dock att, eldigt gällande författning angående stämpel pappersatgitten,
Lappar skola vara frie från sådan afgift för afhandling mellan svensk och
utländsk Lapp.

Deremot kan till ofvan uppräknade skattefriheter läggas den vissa hemman
i lappmarkerna tillkommande frälsefrihct: och må i sådant hänseende erinras att,
på grund af det genom Eders Kongl. Maj ds plakat och förordning den 27 Augusti
1723 stadfästade Kongl. privilegium deri 9 Augusti 1673 för dem, som uti lappmarken
upptaga åtskilliga slags metallbruk, samt Kongl. kungörelse» den 20 November
1741, angående ödeslands upptagande i Westerbotten, uppkommit bergsoch
odlingsfrälse inom Norrbottens läns lappmarker. Antalet frälsehemman derstädes
utgör, ''efter hvad Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i länet uti detta
ärende upplyst, tillhopa 25| mantal; af hvilka hemman, enligt de i Kammarkollegium
förvarade jordeböcker, ränta ej utgår.

Särskilda friheter äro ock, genom Kongl. privilegium deri 24 December 1637
med derå författningar, beviljade till understöd för Nasafjclls silfvermalmsgrufvor
och derpå grundade silfverbruk inom Arjeplougs socken af Piteå lappmark; men,
enligt hvad Landshöfdingens i Norrbottens län den 9 Januari 1860 afgifua, till
trycket befordrade embetsberättelse utvisar, hafva de ifrågavarande grufvorna år

12

Konyl. Muj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

182b förklarad öfvcrgifua och de till bruksdriftens understödjande med burgsfrälseirihct
försedda nybyggen, 21 till antalet, ar 1827 indragits till kronan.

Att nu gällande kommu Half örluttningar icke kunna inom lappmarkerna vinna
fullständig tillämpning, så länge allmogen derstädes åtnjuter frihet för bevillning»
utgörande, är uppenbart. Redan år 1862, kort efter nämnda författningars utfärdande,
anmälde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestcrbottcns län, hurusom
inom länets lappmarksfögderi hinder mötte för verkställighet af de uti §§ 4,
H, 57, 58 och 59 af förordningen om kommunalstyrelse på landet meddelade bestämmelser,
enär hvarken mantals- och skattskrifning eller bevillning»taxering inom
lappmarken egde rum; och hemställde Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande, att
med nämnda förordnings tillämpning inom lappmarksfögderict mätte tills vidare fä
anstå, och att emellertid förordningarna af den 29 Augusti 1843, om sockuestämmor
i riket och om socknenämnder å landet, Unge derstädes fortfarande lända till
efterrättelse; hvarjemte Eders Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i underdånighet
föreslog, att det i § 3 af förordningen om landsting föreskrifna utkorande af valmän
för härad eller tingslag, som innefattar flera än eu kommun, måtte fä å
sockenstämma verkställas. Och har till hvad sålunda blifvit föreslaget Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 5 December 1862 lemna! bifall.

Sedermera har Vestcrbottcns läns år 1868 församlade landsting i eu af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet insänd ansökningsskrift i underdånighet
anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara, att nådiga förordningen
om kommunalstyrelse på landet skall jemväl i länets lappmarker lända till efterrättelse
; och har dels Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län,
i underdånig skrifvelse den 27 Oktober 1863, anhållit om nådig stadfästelse å ett
efter öfverläggning med deputerade från länets samtliga lappmarker, utom Uellivara,
uppgjordt förslag till sådana ändringar i nämnda förordning, att densamma
skulle kunna, utan införande af bevillningstaxering, tillämpas i länets alla lappmarker;
dels ock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län år
1866 inkommit med ett i vissa delar från det nyss nämnda afvikande förslag till
ändringar i samma förordning. Genom nådigt bref den 8 Maj 1868 har Eders
Kongl. Maj:t förklara! omforma!da underdåniga framställningar icke för det närvarande
till någon Eders Kongl. Majt:s åtgärd föranleda, enär den omarbetning i
liera väsendtliga delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet, som, i anseende
till de ännu rådande särskilda förhållanden inom rikets lappmarker, måste
verkställas för att denna förordning i den nuvarande lappmarken skulle kunna
tillämpas, icke vidare komme att erfordras, såvida Eders Kongl. Magt, vid slutlig
pröfning af vackt fråga om lappmarksfriheternas upphörande, funne sig höra der -

lo

Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

till lemna bifall, i hvilken händelse den för landet i allmänhet gällande kommunalförordning
kunde äfven inom i fråga varande delar af riket göras gällande.

Inom Norrbottens läns lappmarker och den före år 1869 dit hörande Mala
kapellförsamling har väl nådiga förordningen den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse
på landet, i viss mån blifvit tillämpad; men man har dervid, särdeles i
fråga om kommunalutskyldernas fördelning, måst följa från nämnda förordning helt
och hållet afvikande och derjemte inom särkilda socknar olika grunder. I sådant
afseende har, vid de i förevarande ärende hållna sammanträden, blifvit uppgifvet,
i Arvidsjaurs socken: att ko in m lina! nämnden, förstärkt af dertill i kommunalstämma
utsedda personel-, haft i uppdrag att vid årets slut verkställa sä kallad
inkomsttaxering, upptagande i penningar hvarje röstberättigad samhällsmedlems inkomster
under det förflutna året, och att donna inkomst sedan utgjort grunden
för fyrktalssättningeu;

i Jochnoclcs socken: att kommunalnämnden, jemte ett ,visst antal andra
kunniga personel-, verkställt den erforderliga taxeringen i sammanhang med den
derpå grundade fyrktalssättningeu, hvithet tillgått sålunda, att fyrkar tilldelats efter
hvars och ens inkomst, arbetsförtjenst och fastighets värde;

i Gellivara socken: att fyrktalslängden uppgöres sålunda, att å hvarje helt
mantal sättas 100 fyrkar och å Lapparne i förhållande till deras grundränta;

i Juckasjärvi socken: att kommunalutskylderna utdebiteras af nybyggare
efter rök och mantal samt af lappallmogen efter rök och årlig taxering;

i Enontekis socken: att kommunalförfattningen blifvit tillämpad efter samma
grund som förr ; att fyrktalslängden val, hvad den jordbrukande befolkningen angår,
blifvit upprättad efter nya kommunalförordningen; men att man ej visste, efter
hvilken grund lappallmogen skulle kunna åsättas fyrkar; och

i Mala kapellförsamling: att kommunalnämnden, förstärkt af några andra
inom församlingen kunniga personel-, verkställt den erforderliga taxeringen i sammanhang
med den sig derpå grundande fyrktalssättningeu.

Fråga om inskränkning i lappmarksfriheterna för Vesterbottens och Norrbottens
län har, såsom i det här förut anförda nådiga brefvet den 8 Maj 1868,
angående kommunalförfattningarnes tillämpning, finnes antydt, redan tillförene blifvit
gjord till föremål för Eders Kong!. Maj ds nådiga pröfning. Uti underdånigt
utlåtande, so in Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län afgifvit
i anledning af den vid 1866 års riksdag väckta frågan om bestämmande af eu
provisionel gräns mellan den egentliga fjellbyggden och den till odling tjenliga
delen af Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker, har förslag blifvit framstäldt,
bland annat, om de nedanför odlingsgränsen belägna lappmarksdelars af -

u

Kanyl. Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

skiljande från öfriga lappmarken och införlifvande, i vissa hänseenden, med det
nedre landet. Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län har, uti
sitt af K a in in ar -k o 1 le g i u in infordrade yttrande i ämnet den 16 September 1868,
föreslagit, att i de delar af lappmarkerna, som komme att falla nedanför den
blifvande odlingsgräns©!!, hemmansegare, ny by ggesi n u ehafvare och andra invånare,
efter fullbordad afvittring och skattläggning, måtte erhålla lika rättigheter och tillförbindas
lika skyldigheter med den utom lappmarkerna i nedre landet boende
befolkningen, äfven hvad beträffar de från hemmanen utgående räntor; eller, alternativt,
att lic in in ansräntorna måtte utbytas mot bevillning efter 2:dra artikeln bcviilningsstadgan,
såsom för inkomst af kapital eller arbete, för den taxerade inkomst,
som årligen kunde anses erhållas af hvarje hemman. Och har Kammar-kollegium i
underdånigt utlåtande den 18 December 1868 yttrat, att i utgörande af bevillning,
allmänna besvär och utskyld©!'', som icke äro af grundskatts natur och hvarifrån
lappmarkernas inbyggare icke uttryckligen blifvit befriade, syntes alla de delar af
landet, som komme att falla nedanför den blifvande odlingsgräns^!, äfvensom den
der boende befolkning, med undantag af nomadiserande lappar för deras reubetesland,
böra, på de af länsstyrelserna uppgillra skäl, deltaga och ställas i likhet med
nedre landet och dess invånare, så snart ofvan berörda, gräns blifvit behörigen bestämd
och de hinder blifvit undanröjda, som mötte genom vissa för lappmarkerna
egendomliga förhållande!!, nemligen att val mantalsskrifning eller folkräkning, men
icke skattskrifning och bevillningstaxcring i lappmarkerna ega rum, och att, i Vester!)!!
ttens läns lappmarker, de nya kommunalförfattningarne icke tillämpas. Häruppå
har Eders Kong]. Maj:t genom nådigt bref den 3 Mars 1871 förklarat, att
enär, om det än, på sätt Kammar-kollegium ansett, vore af omständigheterna påkalla^,
att gällande bestämmelse!'' om grundskatters och andra utskylders utgörande
i nämnda lappmavksdelar blefve i viss mån ändrade, lagstiftningen i detta ämne
likväl icke lämpligen kunde grundas på den endast provisionel odlingsgräns»!!,
Eders Kong!. Maj:t funne frågan icke för närvarande höra någon åtgärd föranleda.

Rörande det nu ifrågasätta förslaget om kominunalförfattningarnes fullständiga
tillämpning ooh bevillningstaxerings införande i Vesterbottens och Norrbottens
lappmarker har belolkningen i orten, såsom ofvan förmäles, blifvit hord och vid
hållna sammanträden yttrat,

i Stensele socken: att socknemännen ej ville, att bevillning i lappmarken
infördes, men underkastade sig de beslut i frågan, Eders Kong!. Maj:t och Riksdagen
kunde komma att fatta;

i Tärna kapellförsamling'', att kapellist insågs de fördelar, hvilka genom
likställighet för lappmarkens befolkning i kommunalt och statsborgerligt hänseende

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition. N:is fS och 19. 15

med landets invånare i (ifrigt skulle lappmarksbefolkningen beredas, och till vinnande
af berörda ändamål gerna underkastade sig de utgifter, som genom bevillningataxerings
införande kunde påföras, dock under uttryckande af de» »sigte», att
man hoppades det lappmarken måtte för framtiden såsom hittills blifva befriad från
rotering och mantalspenningar» erläggande;

i Sorsélc socken: att socknemännen, Indika i (''ifrigt hufvudsakligen afgifvit
enahanda yttrande som 1 ärna kapellags invånare, dock vid medgifvandet om bevillningstaxerings
införande fästade det vilkor, att hemmansränta» fortfarande finge
utgå med 10 Rall’ för mantalet;

i Lycksele socken: att med den kännedom, man egde om kommunaiförfattningarnes
tillämpning å nedre landet, synnerligast till följd af de» ojemnhet i rösträtt,
som enligt nu gällande lagstiftning kunde uppstå mellan kapitalisten, å ena,
och fastighetsinnehafvaren, A andra sidan, genom dessa författningars införande i
lappmarken några mot bevil 1 »ingstaxeriagens åtagande motsvarande fördelar icke
ansåges vara att emotse; och att socknemännen således för närvarande så mycket
mindre villo påtaga sig bevillningens införande, som det vore att befara, att de
lappmarken tillförene beviljade fri- och rättigheter derigenom kunde rubbas;

''< Asele, Dorotea och Wilhelmina socknar: att kommunalförfattningarnes och
Riksdags-ordningens tillämpning i lappmarken påtagligen skulle medföra gagn och
nytta för dess befolkning; men att, ehuru föga känbar bevillningsafgiften efter no
gällande bevillningsförordning skulle blifva, man dock, under fruktan att, om bevillningstaxering
i lappmarken infördes, de friheter och förmåner, som i öfrigt vört;
lappmarksbefolkningen genom äldre Kongl. bref och förordningar medgifna, såsom
frihet från rotering och mantalspenningars erläggande in. m., snart kunde komma
att upphöra, icke ansåg sig höra antaga förslaget om hevillningstaxerings införande
i lappmarken.

i Fredrika socken: att bevillningstaxering icke skäligen borde i lappmarken
införas, förr än utvittring»!! derstädes slutat och hemmanen fatt fastställd tilldelning
al mark och skog. samt den väntade nya skogslagen utkommit, hvarf brinna»
fastigheternas värde ej kunde bedömas; och att, ehuru kommunalförfattningarnes
tillämpning i lappmarken val kunde medföra gagn och nytta, menigheten likväl
icke ansåg, att dessa författningars införande i lappmarken skulle, efter deras nuvarande
bestämmelser, medföra så väsendtlig» förmåner, att det vore skal att för
deras tillämpning åtaga sig bevillning, helst man fruktade, att genom bevillningstaxeringstaxeriugs
införande i lappmarken öfrig» friheter och förmåner,'' som från
äldre tider vore lappmarkerna förunnade, kunde gå förlorade;

i Mala kapellförsamling: att kommunalförfattningarnes tillämpning hos kommunens
medlemmar grundlagt öfvertygelse och visshet, såväl att dessa författningar
egde stort företräde framför den gamla socknestämmoförordningen, som ock att eu
sådan tillämpning ganska val ku nde ske, utan att bevillningstaxering infördes. Dess -

IG

Kong!. Maj.ls Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

utom ansågs det outförbar att vid en taxering, som skulle ligga till grund för
bevillning till staten, kunna finna ett i förhållande till fastigheterna å kustlandet
rättvist värde på fastigheter i lappmarken, så länge de sednare ännu icke vore
afvittrade och följaktligen ej heller skatt-lagda annorledes än provisionel!. Socknemännen,
som på grund af åberopade författningar ansågo sig helt och hållet frikända
från bevillning till staten, villo ej heller nu åtaga sig någon sådan, emedan
de insågo, att försörjningen åt fattigblifna lappar nog skulle komma att kräfva
alla möjliga uppoffringar, sedan de fattiga förlorat rättigheten att anlägga nybyggen
för att sig genom jordbruk försörja;

i Arvidsjaur: i öfverensstämmelse med Mala socknemän yttrande; hvarjemte
begärdes, att Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande måtte vidtaga den åtgärd,
som kunde anses nödig för vinnande af den ändring eller tillägg till kommu*
nalförfattningarne, att lappmarkens invånare berättigades att till grund för fvrktalssättningen
årligen verkställa inkomsttaxering, samt att denna taxering äfven måtte
få gälla vid val af Riksdagsman i Andra Kammaren; och yttrade vice Pastor Fjellström,
att lappmarken ej ännu hunnit den utveckling och det välstånd, att den,
med frånträdande af sina en gång för alla lider tillförsäkrade fri- och rättigheter,
kunde utan fara att gå sin undergång till mötes ikläda sig någon skatteförhöjning;

i Arjeplouff: att befolkningen, so in af kommunalstämmans ordförande tillfrågades,
om den med frångående af sina lapp marksfriheter ville ikläda och åtaga
sig det nedre landets skattebördor, vore ense om att, i anseende till sin medellöshet,
på det aldra i frigaste undanbedja sig den tilltänkta förhöjningsbeskattningen;

■i Jockmoch: att kommunalförfattningarne ganska val kunde tillämpas utan
bevillningstaxerings införande, och att socknemännen ej ville åtaga sig bevillning,
så mycket mindre som skälen, hvarföre ifrågavarande privilegier beviljats lappmarken,
ännu qvarstode och tvifvelsutan kom me att qvarstå i alla tider;

i Gellivara: att, då de förmåner, som skulle tillfalla lappmarksbefolkningen
genom att blifva likställd med landets ofri ga invånare i statsborgerligt och kommunalt
hänseende, icke kunde vinnas annorlunda än med uppoffring af hittills åtnjutna
friheter, så förklarade sig de närvarande heldre vilja fortfarande lefva under hittills
varande förhållanden i nämnda hänseende, än afsåga sig de friheter och förmåner,
som blifvit dem tillförsäkrade för everdliga tider af framlidne regel!ter, och
hvilka privilegier kommunens ledamöter enständigt vidhöllo måtte varda allt framgent
bibehållna;

i Juekasjärvi: att socknemännen önskade kommimalförfattningarnes tillämpning
till alla delar, och att föreskrift måtte gifvas angående verkställande af den
för fyrktalssättningen erforderliga bevillningstaxering, på det att kommunalutskylderna
måtte komma att utgå efter rättvisare grunder och i förhållande till både
hemmansegares, embetsman?; och näringsidkares af laglig myndighet uppskattade
förmögenhets vilkor och inkomst både af arbete och kapital;

i Enoniekis:

I

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19. 17

i Enontekis: att författningen om socknestämmor icke visat sig så olämplig,
att den icke längre borde tillämpas; och att socknemännen hyste farhåga för de
förändringar och uppoffringar, som kunde föranledas genom bevillningstaxerings införande,
hvarföre de ansågo Önskligast, att de förhållanden, som nu äro för handen,
fortfarande måtte ega rum, isynnerhet som, enligt socknemännens åsigt, några mot
bevillningstaxerings åtagande motsvarande fördelar icke vore att emotse; och anhöllo
socknemännen att fortfarande få åtnjuta de lappmarkens invånare tillförsäkrade förmåner,
således äfven frihet från erläggande af bevillning.

Vederbörande myndigheter i orterna hafva i ämnet hufvudsakligen anfört,

Kronofogden i Vesterbottens andra fögderi, dit Mala kapellförsamling hörer:
att för Mala kapellförsamling, med svensk, finsk och lappsk befolkning af tillhopa
907 personer, alla till staten utgående skatter för år 1871 uppgått till 80 R;dr 30
öre, hvilket utgjorde ett intet mot de uppoffringar, staten tidt och ofta, synnerligast
under fortgående svagår, fatt gorå för kapellförsamlingen; att donna rättvisligen
herde i någon större mån än hittills bidraga till statskassan, och att enda
grunden för vidare bidrags utgörande torde höra vara taxeringsbevillning; samt att
ehuru, hvad anginge Mala kapellförsamling, någon synnerlig fördel ej vore att påräkna
genom bevillningens införande, förhållandet dock vore olika inom andra församlingar,
såsom till exempel Lycksele, der en stor mängd handlande, embetsman
med flere nu vore så godt som frie från utgifter för sina inkomster; hvadan det
ansåges vara för lappmarken i sin helhet godt, om det vid riksdagen väckta förslag
finge framgång;

t. f. Kronofogden i Vesterbottens lappmarks fögderi: att kommunallagarnes
införande skulle, utom fördelarne af eu jemnare och rättvisare fördelning af de inbördes
utskylderna, medföra ökadt lif uti och intresse för de kommunala angelägenheterna,
samt att någon nämnvärd större svårighet icke syntes förefinnas för dessa
författningars tillämpande derstädes än å nedre landet, så vida nemligen icke lappmarkernas
fordna privilegier lada hinder i vägen för införande af bevillning, hvilken
utgjorde vilkoret för ifrågavarande lagars tillämpning;

Kronofogden i Piteå fögderi: att enligt hans förmenande kommunalförfattningafne
herde i lappmarken tillämpas på sätt hittills skett; men att lappmarken
visst icke saknade förmåga att utgöra eu så ringa afgift som bevillningen, enär
med få undantag jorden till sin beskaffenhet derstädes icke vore o fruktbarare än
flertalet af tillstötande byars inom nedre landet;

Kronofogden i Luleå fögderi, dit Jochnocks socken hörer: att kommunalförfattningarne
inom lappmarkens område ännu icke kunnat i sina väsentliga delar
tillämpas, då bevillningstaxering ej försiggått; att ett slags taxering visserligen
skedde å de skattskyldiges inkomster, af en komité, sammansatt efter å kommunalstämma
antagen grund; men att något allmänt ombud ej funnes, som bevakade
Bih. till Riksd. Prof. 1879. 1 Samt. 1 Afd. 9 Raft. 3

18

Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition. N:is 18 och 19.

kronans rätt ock i allmänhet inom taxeringskomitéerna utgjorde regulator; att till
följd deraf den lappska befolkningen, som saknade stadigt hemvist och ej kunde
bevaka sin rätt, finge draga en börda, långt större än den rättvisligen skulle, och
betala åtskilliga skattebördor, som ensamt borde falla på den jordbrukande befolkningen;
att således hindren borde undanrödjas, för att författningar af så genomgripande
art måtte kunna i sin helhet inom ifrågavarande kommuner tillämpas
och skydda kommunalmedlemmarnes rättigheter sinsemellan; att vid jemförelse
med de utskylder, invånarns i socknar utom lappmarken finge bära, någon orättvisa
ej kunde anses vara förenad med den föreslagna bevillningen; och att ej heller
någon svårighet mötte vid taxeringens genomförande, om blott ersättning bereddes
för de resor, som i och för uppbörd sförvaltningen i fögderierna måste
verkställas;

Kronofogden i Kalix fögderi, dit Gellivara socken hörer: att allmogen i
nämnda lappmark redan tillgodonjuter likställighet med landets öfriga invånare i
kommunalt och äfven i statsborgerligt hänseende, utom hvad beträffar rättigheten
att välja riksdagsman; och att således förslaget om bevillningstaxerings införande
afstyrktes, såsom stridande mot de privilegier och friheter, som flere Kong!, bref
och resolutioner lappallmogen tillförsäkrat; hvartill komme, att Gellivara lappmarks
inbyggare redan förut vore mycket betungade af stor fattigvård och höga kommunalutskylder
i öfrigt;

Kronofogden i Torned fögderi: att det missförhållande, som bestode deri,
att lappmarkens invånare vore uteslutne från både valbarhet och valrätt till riksdagsman
i Andra Kammaren, svårligen kunde afhjelpas pa annat sätt, än genom
införande af årlig bevillningstaxering; hvarvid det likväl torde vara hvarken rådligt
eller önskvärd!, att bevillningsprocenten bestämdes till samma belopp som
inom öfriga delar af landet; att för ändamålets vinnande vore tillräckligt om afgiften
utginge efter så lag beräkningsgrund som möjligt, emedan dess införande
syntes icke så mycket höra afse beredande af ökade inkomster åt statsverket,
som fast mer bestämmande af eu allmän grund, hvarigenom lappmarkens invånare
kunde komma i åtnjutande af samma medborgerliga rättigheter, som rikets öfriga
invånare; samt att bevillningstaxeringen kunde verkställas, i likhet med hvad vid
mantalsskrifningsförrättningarne egde rum, af kommunernas länsmän;

Domhafvanden i Westerbottens norra domsaga: att, för den händelse meningen
vore, att den föreslagna reformen skulle gälla icke allenast lappmarkernas
befästa befolkning utan äfven nomaderna, erinrades, hurusom grundsatsen om likställighet
väl vore riktig, men i förevarande fall ej kunde fullt genomföras, helst
det ej vore välbetänkt att i kommuner, som hafva blandad befolkning af nomader
och befästa personer, införa en beslutande- och beskattningsrätt, som komme att
nästan uteslutande utöfva» af de senare och derföre tyngre drabba de förre;

19

Kong!,. Majds Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

t.j. Domhafvanden i Jockmocks tingslag: att han ansape sig böla afstaka,
att bevillningstaxering i Jockmocks lappmark infördes, med mindre dess inbyggare,
i ämnet lagligen hörde, sådant medgifva;

t. f. Domhafvanden i Gelikar a tingslag: att han ansåge bevillningstaxering
rättvisligen icke kunna i lappmarkerna utan befolkningens samtycke införas;

Domhafvanden i Norrbottens norra domsaga-, att hall ej kunde tillstyrka
Hägra åtgärders vidtagande för det med bevillningstaxering afsmida ändamålets
vinnande, så vidt icke invånarne i de till domsagan hörande Juckasjärvi och Enontekis
lappmarker sjelfve skulle vilja åtaga sig erlägga bevillning till staten.

Eders Kongl. Majt:s Befallningshafvande i Vesterbottens län bär hufvudsakligen
anfört: att det hinder för kommunalförfattningarnes tillämpning i lappmarkerna,
som bestått deri, att mantalsskrifning ej egde rum, numera upphört;
att något hinder otvifvelaktigt icke vore att befara af brist på lämpliga personer,
som kunde öfvertaga de vigtiga kommunalbestyren: att det enda återstående hinder
för kommunalförfattningarnes tillämpning vore, att bevillningstaxering i lappmarkerna
ej egde rum. Det i Mala kapellförsamling följda sätt att tillvägagå vid
taxering och fyrktalssättning innebära icke, efter hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kunde finna, de garantier, som för en jemn och rättvis beskattning
vore erforderliga. Då, jemlik! kommunalförfattningarne, fyrktalssättnmgen skall
grundas på den en hvar påförda bevillning efter andra artikeln, samt denna bevillning
i första hand bestämmes af vederbörande taxeringskomité, uti hvilkens
beslut ändring kan sökas hos pröfningskomité, så skulle, derest det åt kommunalnämnd
inom lappmarken uppdroges att ensam, eller förstärkt af nagra
bland kommunens medlemmar, verkställa erforderlig taxering och derpå grundad
fyrktalssättning, någon annan utväg icke återstå för erhållande- af ändring uti de
sålunda fattade besluten i fråga om taxering, än antingen att underställa ärendet
kommunens gemensamma pröfning, eller att anföra besvär hos Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande. Men i förra fallet kunde den enskildes rätt Äfventyra*,
om åt kommunalstämman uppdroges att pröfva och bestämma den enskildes bidrag till
kommunens gemensamma utgifter, särdeles som det kunde bero på eu ren tilltal ighet,
, om vid kommunalstämman flere eller färre af kommunens medlemmar tillstädeskomme,
eller sådane sig infunne, som med den ändringssökandes förmögenhetsvilkor
voro förtrogne, — och i det senare fallet vore det för Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, utan biträde af personer, som med ortens förhållanden vore
på det närmaste bekanta, i de flesta fall en omöjlighet att med tillförlitlighet och
rättvisa kunna uppskatta enskilda samhällsmedlemmars förmögenhet eller årsinkomst.
Dessa svårigheter ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunna
helt och hållet undanrödjas genom bevillningstaxerings verkställande i lappmarken
på enahanda sätt som å nedre landet. Genom bevillnings erläggande till staten
skulle visserligen i det hela en förökad utgift drabba lappmarkerna; men dels

20

Kongl. Majds Nåd, Proposition, N:is 18 och 19.

skulle denna förökade utgift i sjelfva verket blifva en obetydlighet, och dels skulle
genom den jemnare fördelningen af kommunalutskylderna en direkt minskning i
samtliga utskylder komma den jordbrukande befolkningen till godo; hvilket förhållande
genom gjorda beräkningar, hvad särskildt angår Lycksele socken, vore
ådagalagdt i det att, förutom aflöning till pastor, klockare och kyrkovaktare, samt
vägunderhållet, hvilka bördor fortfarande torde komma att åligga endast jordbruksfastigheterna,
öfriga kommunalutskylder för Lycksele socken år 1871 uppgått
till ett sammanlagdt belopp af 8,960 R:dr 1 öre, som, fördeladt på de i skattskyldighet
ingånga 53,2 mantal, utgjorde för hvarje helt mantal 171 R:dr 65 öre;
hvaremot, om k ommun alförfattnin garn e tillämpades och bevillningstaxqring infördes
samt bevillning efter 30 öre för hvarje 1,000 R:dr af taxeringsvärdet påfördes
hemmanen, hvilka kunde antagas blifva uppskattade i medeltal till 30,000 R:dr för
mantalet, och inkomstbevillning, efter en för hundrade, påfördes de inkomstbelopp,
som, efter behöriga afdrag, kunde beräknas för pastor, skollärare, klockare,
kronofogde, två länsmän, två jägmästare, fyra kronojägare, provincialläkare, apotekare,
postexpeditör, fyra handlande, en sågverksinspektor, fyra flottningsföreständare
och tre handtverkare, kommunalbeskattningen skulle, fördelad på hela
det efter bevillningsbeloppet bestämda fyrktal, utgöra för helt mantal 117 R:dr 12 öre,

hvartill borde läggas bevillningsafgiften......... 6 ,, ;

då kommunalafgiften och bevillningen tillhopa blefve omkring 30 procent lägre,
än hvartill kommunalskatten under nuvarande förhållanden ensam uppginge. Och
enär de lappmarkens befolkning förunnade privilegier icke torde vara orubbliga
och, så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunnat finna, icke afsåge andra
inom lappmarken boende än nybyggare; samt rotering och mantalspenningars
införande ej blifvit ifrågasatt, och de farhågor härutinnan, åtskilliga lappm arksförsamlingar
uttalat, således saknade all grund, tillstyrkte Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, det Eders Kongl. Maj:t täcktes, ej mindre, med upphäfvande
af nådiga brefvet den 5 December 1862, föreskrifva, att k o mmunalf ö rfattnin g ar n e
böra i lappmarkerna tillämpas, än ock till Riksdagen aflåta nådig proposition om
bevillningstaxerings införande inom nämnda landsort.

Eders Kong!.. Majds Befallningshafvande i Norrbottens län har, efter redogörelse
för de kamerala förhållandena inom länets lappmarker och de för inbyggarne
derstädes gällande friheter, hufvudsakligen anfört, hurusom genom Kongl.
plakaten af 1673 och 1695 samt reglementet af år 1749 de personer, hvilka odla
och byggt inom lappmarkerna, emot fullgörandet af vissa skyldigheter, blifvit tillförsäkrade
de friheter, som nämnda handlingar innehålla. Att dessa friheter hittills
ansetts såsom sådana privilegier, hvilka icke utan ömsesidigt medgifvande
kunna upphäfvas, framginge deraf, att lappmarkernas invånare ännu njuta dem till
godo, och att hvarken från Regeringens eller Rikets Ständers och Riksdagens
sida någon åtgärd blifvit vidtagen för att återkalla eller upphäfva de en gång be -

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

vilja de friheterna. När det derjemte vore bekant, att vissa friheter och fördelar
genom Kongl. plakater, bref eller resolutioner blifvit tillerkända rikets städer och
åtskilliga stiftelser, och att dessa friheter antingen ännu bibehölles eller, der de
blifvit afskaffande, ersatts af statsmedel, så borde, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förmenande, de kongl. försäkringarna jemväl för lappmarkernas
jordbrukare förblifva gällande, intill dess de med de jordbrukande invånarnes
begifvande antingen afskaffa^ eller aflösas. De friheter, som ofvannämnda kongl.
plakater och reglemente tillerkände dem, som bygga och bo i lappmarken, ansåge
dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande endast tillkomma nybyggare och
hemmansbrukare; hvaremot, med undantag af lapparne, lappmarkernas öfriga inbyggare,
såsom tjensteman, handlande, handtverkare och arbetare, med flere, icke
funnes upptagna bland dem, hvilka njuta lappmarksfriheterna till godo, hvarför
något hinder icke syntes mota för att ålägga dessa personer bevillning efter gällande
bevillningsstadga. Och då det åberopade kongl. reglementet befriade nybyggare
och hemmansbrukare från andra utskylder än dem, för hvilka hemmanet
kan varda skattlagdt, kunde enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt,
denna befrielse icke afse annat än personel utgifter samt bevillning och utskylder
för inkomst af jordbruket, men ingalunda fritaga jordbrukare från bevillning
och utskylder för sådana inkomster, som härflyta af andra näringar än jordbruk.
De äldre kongl. plakaterna talade endast om, att de personer, som i lappmarken
sig husligen nedsätta och der uppodla åker och äng, skola åtnjuta friheter;
1749 års reglemente tillerkände endast nybyggare och hemmansbrukare de uppräknade
friheterna, och detta för så vidt de visade flit och arbetsamhet vid jordbruket;
och den genomgående tanken i alla författningarne vore otvifvelaktigt
den, att friheterna beviljats endast för att befordra jordens uppodling. Till följd
häraf villo det synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som vore inkomst
af all annan näring än jordbruk och renskötsel — och donna senare endast då
den af lappallmogen bedrifves — icke innefattad i lappmarksprivilegierna och således
icke befriad från bevillning eller andra allmänna utskylder. Om denna åsigt
icke godkändes, skulle det enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande
gagna till intet att införa bevillning i lappmarkerna, ty de personer, som
nu ovilkorligen äro underkastade en sådan beskattning, skulle säkerligen förskaffa
sig hemman för att derigenom undgå bevillnings utgörande. Hvad beträffade
Lapparne så vore dessa skattlagda till visst belopp för hvarje by eller stam, samt
försäkrade att icke vidare blifva beskattade; och då deras näring icke heller
undergått någon förändring, ansågs hädanefter höra förblifva vid hvad derom
redan vore stadgadt. Med anledning häraf ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sig höra i underdånighet föreslå,

dels att lappmarkernas invånare måtte åläggas bevillning i likhet med
rikets öfriga inbyggare, dock med följande undantag:

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

l:o att personlig skyddsafgift icke utgår af den nomadiserande lappallmogen
eller af nybyggare och hemmansegare eller brukare, såvida de icke derjemte
innehafva tjenst, annan näring eller yrke,

2:o att bevillning icke utgöres af hemman och jordbruksfastighet eller för
inkomst deraf,

3:o att någon bevillning icke erlägges af Lapparne för deras inkomst af
renskötsel, och

4:o att bevillning enligt artikeln 111 Lit. A. af bevillningsstadgan icke utgår
af frälse-egendomar;

dels ock att vid den taxeringsförrättning, som häraf skulle blifva en följd,
alla hemman och jordlägenheter måtte värderas och uppskattas till deras råtta
värde, hvithet då komme att motsvara och utgöra taxeringsvärdet. Genom dessa
åtgärder, jemte de upplysningar, skattelängden öfver Lapparne innehölle, skulle
alla de uppgifter erhållas, som erfordrades för att upprätta fyrktalslängd, hvarför
något hinder icke mötte för tillämpningen af k o in m u n al fö rf åtta in gar n e, utom hvad
Lapparne vidkomme. Enär den ständiga skatt, som utgöres af dessa, tillkommit
i och för begagnandet af betesmarker för renarne, vore den rätteligen att betrakta
såsom grundskatt, och kunde icke till hela sitt belopp jemte ras med bevillning
samt i sådan egenskap utgöra grund för fyrktalssättningen, emedan Lapparne
derigenom, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande,
skulle blifva alltför mycket betungade med kommunalutskylder i jemförelse med
jordbrukarne. Vid betraktande af det fyrktal, som belöper på ett ordinärt lappmarkshemman,
jemfördt med den skatt, som till kronan utgår af en burgen lappfamilj,
ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande endast eu tredjedel höra
tagas i beräkning vid upprättande af fyrktalslängden. Grunderna för upprättande
af fyrktalslängd blefve då

för jordbruksfastighet: de i förordningen om kommunalstyrelse på landet,
§ 58 Lit. B. (andra stycket) meddelade föreskrifter om sådan jordbruksfastighet,
hvarför bevillning ej erlägges, samt

för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattning sföremål utom
renskötsel af lappallmogen: stadgandet i § 58 Lit. B. af nyss åberopade förordning,
hvarjemte

för Lapparnes skatt till kronan skulle påföras fyrkar sålunda, att en fyrk
åsattes för eu skatt af 1 till och med 30 öre, två fyrkar för skatt öfver 30 öre
till och med 60 öre, 3 fyrkar för skatt öfver 60 öre till och med 90 öre o. s. v.

Till stöd för berörda förslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
andragit, att, enär gällande riksdagsordning i § 14 stadgade, att valrätt tillkommer
inom den kommun, der han bosatt är, eu hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt
innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst Ett

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

tusen Riksdaler, skulle hinder så mycket mindre kunna mota för hemmansegares
deltagande i val af riksdagsman i Andra Kammaren, som grundlagen icke såsom
vilkor föreskrefve, att bevillning skall utgå af taxeringsvärdet. Vidare stadgade
samma § 14, att den, som erlägger till staten bevillning för en till minst åtta
hundra riksdaler uppskattad årlig inkomst, äfven eger valrätt; och enär bevillning
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förslag komme att åsättas lappmarkernas
invånare för all inkomst med undantag af den för jordbruk och renskötsel,
förefunnes icke heller i detta fall något hinder för deltagande i riksdagsmannaval
till Andra Kammaren.

Angående sättet för verkställighet af den föreslagna bevillningstaxeringen
och uppskattningen i lappmarkerna har bemälda Befallningshafvande i underdånighet
hemställt, att bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna måtte ordnas
i öfverensstämmelse med bevillningsstadgan, dock att Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande egde att efter behof framskjuta tiden för förrättningarne;
men som häradsskrifvarne nu icke både någon befattning med mantalslängderna
för lappmarkerna, enär dessa enligt förordningen den 9 November 1866, § 4, upprättas
af vederbörande länsman ansåge Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
den förändring i 10 § 2 mom. af nämnda förordning erfordras, att mantalsskrifningsförrättaren
skall innan Februari månads utgång aflemna det för länsstyrelsen
hittills afsedda exemplar af mantalslängden till häradsskrifvaren i fögderiet,
hvilken derefter skulle förfara som i 37 § af bevillningsstadgan föreskrifves. För
upprättandet af de längder, som enligt nyssnämnda § erfordras, borde nuvarande
innehafvare af häradsskrifvarebeställningarne åtnjuta ersättning enligt expeditionstaxan
såsom för utdrag af taxeringslängd. Enär hvarken kronofogde eller häradsskrifvare
förut haft till åliggande att vid den tid, då taxeringarne komme att ega
rum, besöka lappmarken, ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dessa
tjenstemän höra tilldelas rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente
för såväl förrättningarne som färden till och ifrån desamma, beräknad
från det närmast belägna taxeringsställe inom fögderiets kustsocknar samt dit
åter. Uppbörden i lappmarken verkställdes redan af kronofogden, hvarför någon
särskild resa derför icke behöfde företagas. Att i häradsskrifvarens ställe tjenstgöra
vid uppbörden kunde länsmannen förordnas.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fullständigt formulerat
de nya eller förändrade stadganden, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ansett höra införas i bevillningsstadgan, i förordningen om mantalsskrifning i lapp
markerna och i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Att nu gällande kommunalförfattningar icke, under de förhållanden, som
för närvarande förefinnas, kunna inom Vesterbottens och Norrbottens lappmarker

PA

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

beredas fullständig och ändamålsenlig tillämpning, har redan blifvit antydt; och
de försök, som i sådant hänseende blifvit inom vissa socknar gjorda, gifva derom
ytterligare vittnesbörd. På sätt ofvan förmäles, hafva derföre förslag blifvit framställda
om sådan ändring i kommunallagstiftningen särskildt för lappmarkerna,
att den der, utan införande af bevillningstaxering, skulle i öfrig! kunna vinna
giltighet. Dessa förslag hafva dock icke vunnit framgång. Bevillningstaxeringen,
såsom utgörande hufvudgrunden för fyrktalssättningen och kommunalmedlemmar -nes deraf beroende såväl rösträtt som skyldighet att till de kommunala behofven
lemna bidrag, intager ett alltför vigtig! rum i den för laude! gällande kommunalförfattningen
för att derifrån utan olägenhet kunna borttagas. Att i ställe! för
bevillningstaxering utfinna någon annan utväg att på ett fullt tillfredsställande sätt
fördela kommunalutskylderna emellan kommunens medlemmar, måste dessutom,
såsom Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Vesterbottens län på ett öfvertygande
sätt ådagalagt, alltid mota störa svårigheter, och om än dessa undanrödja^,
skulle i allt fall lappmarkernas befolkning på grund af § 14 Riksdagsordningen
vara betagen förmånen att få i val till riksdagsmän deltaga.

Enligt officiela uppgifter uppgick vid 1870 års slut befolkningen uti de
ifrågavarande lappmarkerna till ett antal af inemot 30,000 personer. Och den
undantagsställning, hvari donna talrika befolkning, i förhållande till rikets öfriga
innebyggare, i så väl kommunalt som statsborgerligt hänseende sig befinner, är
alltför oegentlig och obillig för att ej påkalla rättelse. Att genom bevillningstaxrings
införande undanrödja det enda hinder, som deremot nu möter, synes derföre
vara ett i hög grad eftersträfvansvärdt mål; och de betänkligheter deremot,
man velat från de så kallade lappmarksfriheterna hemta, synas mig ej vara af deri
vigt, att på grund deraf frågan bör förfalla.

Lappmarksbefolkningen utgöres, utom af Lappar, till hvilkas förhållanden,
såsom med de öfrigas äfven i kommunalt hänseende olika, jag heder att särskild!
få'' återkomma, af dels nybyggare och hemmansbrukare och dels andra der bosätta
personer, hvilka hvarken sysselsätta sig med renskötsel eller med jordbruk,
såsom tjenstemän, handlande, handtverkare, sågverksagenter, med flere.

Hvad de nämnde, bofaste men icke jordbrukande lappmarksinbyggarne angår,
lärer, i den mån de ej äro att hänföra till sådana ecklesiastike tjenstemän, som
i det af Kammar-kollegium åberopade Nådiga brefvet den 19 December 1741 omförmälas,
något stöd från de så kallade lappmarksfriheterna ej kunna hemtas för
deras befriande från bevillning. Lappmarksfriheterna, afsedda att befrämja landets
bebyggande och uppodling, äro nemligen, enligt uttryckliga innehållet i såväl
1695 års plakat som 1749 års reglemente endast gällande för dem, som visa flit
och arbetsamhet vid jordbruket, och hafva således ingen tillämpning å dem, som
dermed ej taga befattning.

25

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

I fråga åter om den jordbrukande lappmarksallmogen, bär denna visserligen
blifvit tillförsäkrad frihet från icke allenast mantalspenningar och knekteskrifning
utan äfven från “annat extra ordinarie,“ hvartill obestridligen bevillning torde böra
hänföras; och ordalagen i de åberopade författningarne synas ej ens gifva stöd åt
det af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län gjorda antagande,
att den medgifna friheten skulle afse allenast personel utgifter samt bevillning för
inkomst af jordbruket. Det kan således ej förnekas att genom bevillningstaxerings
införande i lappmarkerna den jordbrukande befolkningen derstädes skulle komma
att gå i mistning af eu genom lappmarksfriheterna förunnad förmån.

Privilegier böra dock ej längre bibehållas, om de äro menliga för dem,
som deraf kommit i åtnjutande; och minst bör val den form, de i förflutna tider
erhållit, respekteras, om det är just donna form, som medför skada och olägenhet.
Men alldeles enahanda förmån, som af ålder varit afsedd och som, der den ej utgör
hinder för ett mera utveckladt samhällsskicks fordringar, man gerna vill låta nyl>yggarne
och hemmansbrukarne i lappmarkerna fortfarande åtnjuta, kan på annat
sätt åt dem. beredas. Den förmån, om hvilken här är fråga, är lindring i skatt,
men ingalunda skattefrihet, eller löfte om att ingen annan skattläggning än den,
som vid privilegiernas medgifvande redan blifvit gjord, skulle kunna i lappmarkerna
göras. Tvärtom äro de “utlagor, hvarföre hemmanet kan varda skattlagdt“ uttryckligen
i Kongl. reglementet den 24 November 1749 undantagna. Och om derföre
fråga med fog kan uppstå om att vid den definitiva skattläggningen bestämma
grundskatten till högre belopp än hittills utgått, och möjligen äfven åsätta kronotionde,
så bör tillfället ej försummas att, i stället för en sådan efter nutidens begrepp
mindre lämplig skatteförhöjning, ålägga lappmarkernas jordbrukande befolkning
den bevillning, från hvilken privilegierna visserligen befria densamma, men
hvars införande skulle efter nuvarande förhållanden medföra störa fördelar. Är
beloppet af den skatt, som borde hemmanen påläggas, högre än beloppet af deri
bevillning, som kan ifrågakomma, så medför åtgärden visserligen icke någon minskning
i förmåner.

Uti det af Kammar-kollegium, såsom nämndt är, den 26 Maj 1862 afgifna
underdåniga utlåtande i fråga om sökt odlingsunderstöd, är anmärkt, hurusom lappmarkernas
skattebördor äro, genom gjorda eftergifter, så nedsätta, att de utgöra
blott eu ringa del af de icke obetydliga kostnader, som staten får vidkännas till
aflöning åt presterskap, skolor och kronobetjening, in. m. Enligt den på gammal
häfd grundade metod, som hittills blifvit följd vid den provisionel skattläggningen
i lappmarkerna, åsättes mantal och ränta, utan att dervid för lägenheten tages i
beräkning något skogsområde eller rätt till utverkning af skog för afsalu. Men på
grund af nådiga Förordningen den 21 December 1865, angående utsyning och försäljning
af skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de norrBih.
till Bihscl. Prof. 1878. 1 Sami 1 Afd. 9 Höft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nod. Proposition, N:is 18 och 19.

ländska länen, tillkommer hemman och nybyggen i lappmarkerna uteslutande rätt,
inom visst afstånd från bolstaden, till begagnande af skog för husbehof och, efter
utsyning, äfven till afsalu. Och då, enligt af vederbörande afgifna förslag till afvittringsstadga
för lappmarkerna, hemman och nybyggen höra vid blifvande afvittring
erhålla vissa områden af skogsmark; och mantalet ändå, enligt det förslag till skattläggningsmetod
för lappmarkerna, jag är sinnad att till Eders Kongl. Mapts pröfning
framlägga, skulle komma att bestämmas i förhållande endast till i neger nas
afkastning; synes mig, under förutsättning att förslagen i berörda hänseenden godkännas,
billigheten fordra någon förhöjning af den jordbrukande befolkningens nuvarande,
obetydliga skatt till staten.

På sätt ofvan blifvit anfördt, utgår hemmansränta!! tillsvidare, och intilldess
annorlunda kan blifva förordaadt, endast med 10 R:dr för helt hemman, men har
af alla de i ämnet börda myndigheterna i orten blifvit föreslagen till likhet med
räntan i kustlandet, hvilken utgör i Norrbottens län 58 Rall’ 76 öre och i Vesterbottens
län 59 R:dr 34 öre för helt mantal, samt har af Kammar-kollegium och
sedermera äfven af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de nämnda länen ansetts
billigtvis kunna bestämmas till 32 eller 30 R:dr för mantalet. Sålunda skulle
en såsom billig ansedd skattläggning af liera manen medföra eu jemförelsevis ganska
betydlig skatteförhöjning; hvaremot, genom införande af bevillningstaxering och
deraf följande rättvisare fördelning af kommuualutskylderna, jordbruket skulle
tillskyndas en fördel, som tillväxer genom den med kulturen fortgående uppkomsten
och utvecklingen af andra näringar. Att denna fördel redan nu ej vore
ringa, visar sig, hvad särskild! angår Lycksele socken, af den utredning, Edeis
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län i detta hänseende åstadkommit.
Antagligen är förhållandet likartad! inom andra, företrädesvis för odling
tjenliga delar af lappmarken. Och ej ens i de fattigaste landsdelar kan
bevillning efter andra artikeln af nu gällande bevillningsstadga vara tryckande.
Också bär befolkningen i en af de nordligast belägna lappmarkssockuarne, Juckasjärvi,
vid den i ärendet hållna kommunalstämma, uttryckligen förklarat sig önska
kommunalförfattningarnes tillämpning till alla delar, och att föreskrift måtte gifvas
angående verkställande af den för fyrktalssättningen erforderlig-! bevillningstaxering,
på det att kommuualutskylderna måtte komma att utgå efter rättvisare
grunder och i förhållande till både hemmansegares, embetsmål^ och näringsidkares
af laglig myndighet uppskattade förmögenhetsvilkor och inkomst både
af arbete och kapital. Uti de likaledes af naturen mindre lyckligt lottade Tärna
kapellförsamling och Sorsele socken hafva, vid sammanträden, hållna af Edeis
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, de närvarande yttrat, att de gerna underkastade
sig de utgifter, som genom bevillningstaxering kunde dem påföras, dock,
i Sorsele socken, med vilkor att hemmansränta,! fortfarande finge utgå såsom
hittills med 10 R:dr för mantalet.

27

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

I de öfriga lappmavkssocknarne har befolkningen visserligen protesterat
emot införande af bevillningstaxering. Men grunden för dessa protester synes ingenstädes
hafva varit befarad svårighet för bevillning åtgörande. Tvärtom bär
man flerestädes förklarat, att donna afgift skulle vara föga kännbar. I ett par
socknar bär man väl, såsom skål emot kommunalförfattningarnes införande, åberopat
det öfvervägande inflytande, kapitalisten, tjenstemanuen och industriidkare!!,
i jemförelse med fastighetsinnehafvaren, skulle komma att utöfva på behandlingen
af kommunens angelägenheter. Men den egentliga anledningen till den af befolkningen
i de flesta lappmarkssocknarne uttryckta motvilja emot införande af bevillning
synes, att döma af de afgifna yttrandena, hafva varit farhåga, att deraf
skulle föranledas inskränkning eller upphäfvande af lappmarksfriheterna i öfrig!.

Domhafvandena i Norrbottens domsagor hafva emellertid ansett bevillningstaxering
i lappmarkerna rättvisligen ej kunna utan befolkningens samtycke införas.
Och Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län bär äfven uttala!
den åsigt, att lappmarksfriheterna utgöra privilegier, som icke utan ömsesidigt
medgifvande kunna upphäfvas, och som höra förblifva gällande, intill dess de med
de jordbrukande invånarnes begifvande antingen afskaffa^ eller aflösas.

Eu sådan åsigt kan jag icke dela. Jag finner de ifrågavarande, hufvudsakligen
till jordbrukets befordrande gifna friheterna icke vara att anse lika med
privilegier, gifna åt enskilda personer eller korporationer, sa att på den glunt!
något deltagande i beslutet om dessa friheters bibehållande eller upphäfvande
lagligen skulle kunna tillerkännas befolkningen, samlad vare sig i kommunal- eller
socknestämmor eller vid sammanträden inför Eders Kong]. Maj:ts Beiallnin gshalvande.
De genom lappmarksfriheterna åt allmogen i vissa af rikets provinser
medgifna förmåner synas mig ej kunna ega större helgd eller orubblighet än de
åt det fordne. Bondeståndet i dess helhet förunnade privilegier; och då dessa, enligt
§ 114 Regeringsformen, kunna medelst Eders Kong!. Maj:ts och Riksdagens
sammanstämmande beslut ändras, lärer så äfven kunna ske med lappmarksfriheterna.

Men ehuru statsmakterna således måste antagas ega rätt att inskränka
nämnda friheter, synes dock billigheten fordra, att donna rätt ej begagnas i vidsträcktare
mån, än som för vinnande åt något högre statsändamål tinnes\aia nödigt.
Att åt den talrika lappmarksallmogen kunna bereda den vigtiga fördelen
att i så väl kommunalt som statsborgerligt hänseende vinna likställighet med rikets
öfriga inbyggare synes mig emellertid just vara att till ett sådan! högre ändamål
hänföra; och då bevillningstaxerings införande i lappmarkerna utgör ett
oeftergiflig! vilkor för uppnående af detta mai, samt lappmarksallmogen, t Öl den
obetydliga uppoffring den härigenom komme att tillskyndas, skulle kunna beiedas
mer än tillräckligt vederlag om, såsom jag, vid framläggande af förslag till skattläggningsmetod
för ifrågavarande lappmarker, ämnar föreslå, jord bruka! no de t -

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

städes tillförsäkrades att ej vid framdeles skeende skattläggning kunna åläggas
högre beskattning än den nu provisionelt påförda låga rånteafgiften af 10 B:dr
Bunt för helt mantal och att äfven framgent såsom hittills vara för åtgörande af
kronotionde befriade; tvekar jag icke att, under förutsättning att detta mitt förslag
godkännes, förorda det den jordbrukande befolkningen i lappmarken må
åläggas bevillning efter andra artikeln bevillningsförordningen för inkomst så väl
af sjelfva jordbruksrörelsen som af kapital och arbete. Lika med Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län anser jag deremot för ändamålet ej
erforderligt, att bevillning efter Art. Ill litt. A. för de inom lappmarkerna befintliga
frälseegendom^'' påbjudes; och jag finner ej heller nödigt, att personlig skyddsafgift
der införes.

Vidkommande härefter Lapparne torde de ibland dessa, som hafva fast
egendom, eller till äfventyra idka sådan, jordbruket ej tillhörande näring, som
förutsätter fast bostad, böra, i afseende på dessa beskattningsföremål, vara likställda
med lappmarkernas ofri g a bofasta befolkning. Men att, för beredande af
likställighet i kommunalt och statsborgerligt hänseende, stadga skyldighet för
Lapparne att för inkomst af renskötsel utgöra bevillning till staten, torde så
mycket mindre böra i fråga sättas, som Lapparne, så vidt de idka renskötsel,
sakna fast bostad; hvilket förhållande, äfven om det ej anses, på grund af ordalydelsen
i § 14 Biksdags-ordningen, utesluta möjligheten af deras likställande
i statsborgerligt hänseende med iuvånarne i öfriga delar af riket, likväl måste
gorå Lapparne i allmänhet mindre lämpliga till deltagande i vården om så väl
hela landets som kommunens allmänna angelägenheter. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet, hvilken förordning, enligt hvad stadgandet i § 75 mom. 2
utmärker, skulle gälla äfven för lappmarkerna, innehåller ej någon föreskrift
om skyldighet för Lappar, hvilka bevillning ej påföres, att deltaga i bestridande
af utgifter, hvarom kommunalstämma egen att besluta; och då tillräcklig upplysning
ännu ej är vunnen i frågan om eller i hvad mån sådan skyldighet nu åligger
eller rättvisligen må kunna åläggas Lapparne, för så vidt bevillning ej kommer
att påföras dem, torde donna fråga, som icke egen oskiljaktigt sammanhang med
den af Riksdagen gjorda framställning, få bero på vidare utredning; dervid synes
böra tillses, bland annat, huruvida icke fattigvården inom lappmarkssocknarne,
hvartill statsverket under en följd åt år lemnat bidrag, må kunna lämpligen så
ordnas, att, å ena sidan, den befästa befolkningen befrias från utgifter för vården
om Lapparnes fattige och, å andra sidan, Lapparne fritagas från att bidraga
till underhåll af fattige, som ej tillhöra den lappska folkstammen.

Hvad slutligen angår de vid ecklesiastikverket i lappmarken anställde personer,
hvilka genom Kongl. b refvel den 19 December 1741 blifvit frikallade från
bevillning, så anser jag högligen önskvärd!, att jemväl donna frihet måtte upphäfvas,
på det att ej dessa personer må utestängas från rösträtt i allmänna an -

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

gelägenheter. Men då samma frihet måste antagas vara att hänföra till sådana
presterskapets förmåner, som i § 114 Regeringsformen afses, hemställer jag, att
Eders Kong!. Maj:t nu endast villo begära Riksdagens medgifvande för dess del
till donna frihets upphörande, för att derefter gorå framställning derom till nästa
allmänna kyrkomöte.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit och under förutsättning, att det
förslag till skattläggningsmetod, jag här nedan skall hafva nåden framlägga, vinner
Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall, får jag i underdånighet tillstyrka, att
Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition täcktes föreslå Riksdagen:

dels att den allmänna bevillningsstadgan må förklaras
gällande äfven i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,
dock med följande undantag nemligen:

att personlig skyddsafgift ej må utgå vare sig af Lapparne
eller lappmarkernas öfriga befolkning;

att Lapparne ej heller påföres inkomstbevillning för andra
beskattningsföremål än fast egendom och sådan, jordbruket
ej tillhörande näring, som förutsätter fast bostad, och
att bevillning efter Art. III litt. A. ej utgår för de inom
nämnda lappmarker befintliga frälseegendomar;

dels ock att upphörande af den, personer anställda vid
ecklesiastik verket i lappmarken nu försäkrade frihet från bevillning
må anses i beslutet om bevillnings införande inbegripet,
men ej vidtaga förr än allmänt kyrkomöte dertill lemnat
bifall.

Såvida nådig Proposition i öfverensstämmelse härmed kommer att allåtas,
och Riksdagen le moär bifall till densamma, torde det genom nådiga brefvet till
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län den 5 December
1862 medgifva anstånd med tillämpning, inom länets lappmarksfögderi, af förordningen
om kommunalstyrelse på landet, äfvensom den tillika meddelade tillåtelsen
att å sockenstämma verkställa det i § 3 af förordningen om landsting föreskrifna
utkorande af valmän för härad eller tingslag, som innefatta!'' flera än eu kommun,
höra förklaras hafva förfallit.

Nödiga kostnader för verkställighetsåtgärder, som torde föranledas åt bevilluingstaxerings
införande i lappmarkerna, anser jag kunna, åtminstone tillsvidare,
bestridas af tillgängliga besparingar; och lärer Eders Kongl. Maj:t ej vilja
rörande sådana verkställighetsåtgärder besluta, innan Riksdagen i hutvudsaken
sig yttrat.

so

Kont/l. Maj.is Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Sedan, på Eders Kong!. Majt:s nådiga befallning, förslag till stadgande!! om
afvittring och skattläggning i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker blifvit
åt vederbörande afgifna, har Eders Kong!. Maj it,'' som funnit, att i sammanhang
med atvittringen åtgärder herde vidtagas till betryggande af skogens framtida bestånd
och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom nämnda lappmarker, derom
till Riksdagen aflåtit nådig Proposition! den 3 innevarande Januari, med tillkännagifvande
att, i afvaktan på Riksdagens beslut, afvittringsfrågan kom me att hvila.
Då skattläggning eller bestämmande al‘ ränta och mantal lärer höra ske i sammanhang
med afvittring, helst omfånget af enskildes blifvande skogsområden i lappmarkerna
torde komma att, såsom det skott i nedre landet, bestämmas i förhållande
till mantalet, synes det vara nådigt, att jemväl frågan om skattläggningsmetod,
som fordran Riksdagens medverkan, afgöres, innan afvittringsfrågan kommer
under slutlig pröfning. Och då ska tf läggningsfrågan egen sammanhang med frågan
om införande af bevillningstaxering i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,
hvilken sednare fråga nyss blifvit af mig i underdånighet föredragen, torde
jag nu få öfvergå till föredragning af den förra af dessa frågor.

I sammanhang med frågan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker hafva, angående skattläggning i samma lappmarker, yttranden
blifvit afgifna, år 1862 af styresmannen vid afvittringsverket i Norrbottens län, år
1865 al Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnda län och af styresmannen
vid afvittringsverket i Vesterbottens län, år 1866 af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i sist nämnda län, år 1869 af Skogsstyrelsen och år 1871 af Kammarkollegium.
Landtmäteristyrelsen, som, jemte underdånigt utlåtande i afvittringsfrågan
den 13 Augusti 1866, afgifvit förslag till “stadga angående afvittring och
skattläggning uti Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker11, har dervid förbigått
frågan om skattläggning, såsom utgörande föremål i framstå rummet för
Kammar-kollegii bedömande. Sedan omförmälda yttranden till Civil-departementet
inkommit, har inom nämnda departement, jemte förslag till afvittringsstadga tillika,
efter beredning gemensamt med Finans-departementet, utarbetats förslag till förordning
angående skattläggningsmetod för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Öfver dessa tvänne förslag, och rörande andra med atvittringen sammanhängande
ämnen, har genom nådig remiss den 3 Juni 1872 Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i de nämnda länen blifvit anbefaldt att afgifva underdåniga
utlåtande!!, hvilka ock, jemte yttranden af styresmännen vid afvittringsverket, inkommit
från Vesterbottens län den 12 September 1872 och från Norrbottens län
den 1 påföljande Oktober.

Angående skattläggning af nybyggen i lappmarkerna är, genom Kongl. biafvel
den 8 Juli 1695 och Kongl. plakatet den 3 September samma år, förklarad!,
att nybyggare skulle skattläggas i proportion af de egor, som de häfda och nyttja.
Uti 6 § af Lappmarks-reglementet den 24 November 1749 är föreskrifvet, att ny -

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

hyggen skulle efter frihetsårens förlopp geometrien aftagas och skattläggas, icke
just efter de gränser och råmärken, som vid första utsyningen uppgifvits, utan till
det mantal, som de egors beskaffenhet. Indika åhorne villo hafva och utan ändras
förfördelande kunde få under hemman, befunnes svara före. Genom 9 § af lappfogdeinstruktionen
den 5 Augusti 1760 stadgades, att, när frihetsåren vore till ändan
lupne, herde hemmanet vid tingsrätten uti kronofogdens närvaro provisionaliter
skattläggas, och skatten derefter uppbäras; och sedan hade fogde» att gifva sådant
vid landskontoret tillkänna, då landshöfdingen skulle beordra laudtmätaren detsamma
geometri ce aftaga, hvarefter skattläggningen vid nästa ting kom me att upprättas
och examineras till landshöfdingens öfverseende och fastställande.

Det genom sist nämnda två författningar gifna löftet om egornas geometriska
aftagande och skattläggning förnyades genom 22 § af Kong!. Maj:ts resolution
och förklaring den 17 Augusti 1762 på allmogens allmänna besvär. Dock
har, enligt hvad Kammar-kollegium, i underdånigt utlåtande den 26 Maj 1862 uti
ett den 16 påföljande Juli afgjordt mål angående sökt odlingsunderstöd, upplyst,
ordentlig refning och skattläggning i lappmarkerna icke egt ruin annat än undantagsvis
i högst få fall, emedan dels erforderliga landtmätare saknats, dels ock någon
metod för hemmans skattläggande inom lappmarkerna icke funnits förr än afvittringsstadgan
för Luleå lappmark den 13 December 1850 utkom.

Att i sådana fall, som de af Kammar-kollegium omförmälda, den föreskrifna
affattningen blifvit utsträckt vidare än till nybyggets inegor, lärer så mycket mindre
kunna antagas, som något område af skogsmark icke af nybyggare i lappmarken
innehafves. Berörda geometriska affattning är ock, för Vesterbottens läns
lappmarker, enligt nådiga brefvet den 30 September 1851 uttryckligen inskränkt
till inegorna, i följd hvaraf tillika förklarades, att med afskiljandet från angränsande
af de en by eller ett hemman tillhörande egor skulle anstå, till dess den
allmänna utvittring»» i lappmarkerna konnne att för sig gå.

Genom nyss nämnda nådiga bref stadgades, att de landtmätare, som komma
att verkställa förberörda geometriska affattning af inegorna, skulle cga att jemväl
upprätta förslag till mantals och räntas bestämmande. Uti ofvan åberopade § 22
af Kong!, resolutionen den 17 Augusti 1762 omförmäles “Kongl. Maj:ts nyligen
utfärdade förordning och deruti fastställda skattläggningsmetod, angående lappmarkernas
så väl som flera landsorters upphjelpande i riket11. Dermed torde, hvad
lappmarkerna angår, vara afsedd 1760 års lappfogdeinstruktion; möjligen ock Kongl.
brefvet den 20 Juli 1762 angående frihet för hemmansåbor i lappmarkerna från
skattens utgörande i speciemynt. Men angående skattläggningens grunder finnes
för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker intet i lag bestämdt utom, för
Luleå lappmark, genom afvittringsstadgan den 13 December 1850 och, för Vesterbottens
läns lappmarker, genom det ofta nämnda Kongl. brefvet den 30 September
1851.

32 Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Deri förra af dessa författningar lärer, efter det genom nådig skrifvelse den
28 December 1861 förordnats om utarbetande af förslag till ny afvittringsstadga,
icke vidare blifvit tillämpad. Förut hafva, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Norrbottens län uti infordradt yttrande deri 5 April 1862 upplyst,
för afvittring af åtskilliga hemman i Luleå lappmark på grund af nämnde
stadga vidtagits förberedande åtgärder, Indika dock ej blifvit af Eders Kongl. Mäjrts
Befallningshafvande pröfvade.

Kongl. brefvet den 30 September 1851 innehåller, i fråga om grunderna
för skattläggning, endast att, tillsvidare och intilldess annorlunda kunde varda bestämdt,
de grunder, som dittills varit följda för mantalets bestämmande å hemman
i Vesterbottens läns lappmarker, skulle fortfarande lända till efterrättelse. De vid
den provisionel skattläggningen i så väl Norrbottens som Vesterbottens läns lappmarker
följda grunder är o, enligt hvad Kammar-kollegium i bär förut omförmälda
underdåniga utlåtande den 26 Maj 1862 upplyst, att de nybyggen, hvarå, enligt
tingsrättens undersökning, ansetts kunna underhållas en häst och åtta kor utom
mindre kreatur, blifvit safta till \ mantal, och att proportionaliter högre skattetal
blifvit åsatt efter det större antal kreatur, som å nybygget kunde födas.

De förslag till grunder för skattläggning, som i detta ärende blifvit afgifna
af myndigheterna i orten och af Skogsstyrelsen, öfverensstämma sinsemellan samt
med den för Vesterbottens och Norrbottens läns kustland gällande skattläggningsmetod
af den 23 Augusti 1773 och den metod för skattläggning, som genom 1850
års stadga gata för Luleå lappmark, deruti att mantalet skulle bestämmas hufvudsakligen
i förhållande till inegornas beskaffenhet och afkastning, så att tillgång på
skog, bete och fiske skulle endast i ringa mån verka på mantalets storlek; äfvensom
i det att, då ränta, beräknad på föreskrifvet sätt, uppginge till 20 daler silfvermynt
eller 10 R:dr R:mt, skulle lägenheten åsättas ett helt mantal, och att, i
samma proportion, för högre eller lägre ränta skulle åsättas större eller mindre
mantal.

Enligt 1773 års metod skall åkerjorden, dels efter jordmånens beskaffenhet
och markens läge, och dels efter den afkastning, åkern funnits gifva, fördelas

i 4 grader, och grundräntan beräknas efter arealen till visst belopp inom hvarje
grad; dock att, jemlikt nådiga brefvet till Kammar-kollegium den 19 December
1829, ända till hälften af åkerjordens areal må såsom trädesjord vid skattläggningen
lemnas oberäknad; och må enligt samma metod på ett helt mantal ej beräknas

mer än 8 tunlands utsäde. Ängsmarken skall fördelas i tre klasser, i förhållande
endast till beskaffenheten af det hö, som deraf kan erhållas. Grundräntan förän
gs marken beräknas för hvarje lass eller parm (48 LW) af höafkastningen inom
de särskilda klasserna till visst belopp, som numera, enligt nådiga brefvet till
Kammar-kollegium den 11 Maj 1860, är nedsatt, så att det utgör i första klassen
!, i andra klassen jj och i tredje klassen f af det ursprungliga. För skog till

husbehof

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19. 33

husbehof beräknas såsom grundränta ett obetydligt belopp “efter hvarje tunlands
utsäde11, eller, med andra ord, för hvarje j mantal. Derjemte är stadgadt, att för
hvad af skogen, med bestånd i längden, kunde förädlas och försäljas, skulle beräknas
skatt till | eller minst (V„ i förhållande till afståndet från afsättningsort;
ett stadgande, som, efter hvad upplyst blifvit, sällan om ens någonsin iakttagits.
Icke blott för skog till husbehof utan ock för mulbete och. fiske skall grundränta
beräknas till visst, obetydligt belopp för hvarje tunlands utsäde, dock, hvad mulbetet
angår, till olika belopp, allt efter som betet anses godt, sämre eller svagt.
För fiske till afsalu skulle skattas såsom för skog till afsalu.

Hvad 1850 års stadga innehåller, angående skattläggningsmetod för Luleå
lappmark, är grund ad t på förslag, som afgafs år 1842 af dertill i nåder utsedde
komiterade. Uti motiven till nämnda förslag är, såsom skål för en betydande
nedsättning af grundräntan för åkerjord i lappmarken, emot hvad 1773 års metod
för kustlandet upptager, anfördt att skördand i lappmarken oftare slå fel, och
att, då missväxt ej inträffar, äringen af åkern i allt fall är betydligt mindre i förhållande
till utsädet, än i kustlandet. Och då ängarne i lappmarken i allmänhet
vore svårbergade, och hemmansbruket der egentligen bonde grundas på boskapsskötsel,
ansågs det vara nödigt att, hvad ängsmarken angår, nedsätta grundräntan
dels genom minskning af dess belopp för hvarje lass hö, och dels genom
att beräkna lasset till 60 i stället för 48 EU. Enligt de sålunda motiverade bestämmelserna
i 1850 års stadga skulle grundräntan för åkerjord blifva, med iakttagande
att afdrag för träde ej finge ega rum, ungefär hälften och för ängsmark
3 af hvad grundräntan för åker och äng skulle blifva vid tillämpning af 1773 års
metod med de bestämmelser, som gällde innan densamma, hvad ängsmarken angår,
undergick förändring år 1860, på sätt redan är sagdt. Metoderna öfverensstämma
deri, att då vid en lägenhet funnes jemförelsevis mer åker än äng, borde en del
af åkerjorden uppskattas såsom ängsmark. Skilnaden i metodernas bestämmelser
angående grundränta för skog, bete och fiske är af föga betydenhet.

Det af styresmannen vid afvittringsverket i Norrbottens län afgifna förslag,
som till formen närmast öfverensstämmer med 1850 års metod, skulle gifva en
grundränta, som för åkerjorden blefve ungefär lika med resultatet af 1773 års
metod, då enligt denna afdrages för träde hälften af åkerjordens areal, och, hvad
ängsmarken angår, skulle i anseende till den olika beräkningen af hölassets vigt
uppgå till en fjerdedel mer än grundräntan för sådan mark enligt 1850 års metod.

Den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län föreslagna
skattläggningsmetod, som icke väsendtligen skiljer sig från 1773 års metod med
deri åren 1829 och 1860 gjorda ändringar, skulle i det hela gifva något lägre
grundränta än denna.

Styresmannen vid afvittringsverket i Westerbottens län har i hufvudsak inBih.
till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 1 Afd. 9 Höft. 5

34 Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition, N:is 1.8 och W.

stämt med Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län, allenast med
den jemkning i fråga om grundräntan för fjerde klassens ängsmark, att beloppet
deraf, som Eders Kong]. Maj ds Befallningshafvande föreslagit till “2 å 2i öre
parmen. efter beskaffenheten", icke skulle sättas högre än till 2 öre. Dock bär
bemälde styresman funnit sig föranlåten att underkasta förslaget sådan omarbetning,
som blefve eu följd af det gamla ytmåttets och si Ifver myntets förvandling

1 ny!l ytmått och riksmynt. Dervid har hölassets vigt blifvit beräknad till
8 centner.

Eders Kong!. Majds Befallningshafvande i Westerbottens län har i underdånigt
memorial den 16 Februari 1866 förorda! det af afvittrings-styresmannen i
länet utarbetade förslag, med den ändring att grundräntan för ängsmark af andra
klassen skulle sättas till 6 i stället för 5 öre och för 4:de klassens ängsmark till

2 i stället för 21 öre riksmynt för 8 centner hö.

Den skattläggilingsmetod, som Skogsstyrelsen föreslagit, är, med hänsyn till
grunderna för deri förekommande klassindelning af inegor och skogsmark, väsendtligen
skiljd från ofvan beskrifva metoder och förslag, synnerligast deri att, enligt
Skogsstyrelsens åsigt, sämre mossar, kärrängar och fjellmyrer skulle hänföras till
afrösningsjord och således knappt märkbart inverka på grundräntans belopp, som
deremot, enligt de öfriga myndigheternas åsigter, borde blifva i ej ringa man beroende
på höafkastningen af nämnda slags ägor.

Kammar-kollegium har ansett det af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
i Norrbottens län afgifna förslag vara företrädesvis lämplig! och antaglig! med
den af afvittringsstyresmannen i Westerbottens län förordade jemkning, men utan
den af honom gjorda omarbetning, hvilken Kammar-kollegium funnit medföra åtskilliga
olägenheter. Dock har Kammar-kollegium, för undvikande af det oegentliga
deri, att, oaktadt ett hemmans alla förmåner herde gemensamt grundlägga mantalet,
detta sednare, som således blefve sist bestämdt, likväl skulle utgöra grunden
lör taxeringen af skog, mulbete och fiskevatten, föreslagit ett i viss mån förändra
t sätt för beräkning af grundräntan för sist nämnda tre beskattningsföremål.

Det inom Civil-departementet upprättade förslag till skattläggningsmetod innehåller,
att grundräntan, och i följd deraf äfven mantalet, skall bestämmas efter
inegornas uppskattade afkastning. För äng och annan slåtterinark är grundräntans
belopp föreslaget lika med hvad Ivammar-kollegium tillstyrkt, endast med den obetydliga
nedsättning, som kan blifva eu följd deraf, att vigten af ett lass hö beräknas
till 10 i stället för 9,6 centner. Enligt detta förslag skulle för skattläggning
ej verkställas någon gradering af åkerjord, utan borde grundräntan äfven för
åker beräknas efter den Inkastning, marken anses kunna i medeltal årligen gifva.

Emot sist omtörmälda förslag, i hvad angår beräkning af grundränta för
inegorna, är icke någon anmärkning gjord af de myndigheter, som blifvit öfver
förslaget börda. Men den omständighet att, enligt samma förslag, hvarken skog,

t

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, Kris 18 och 19.

bete eller fiske skulle äsättus grundränta, bär bl i svit föremål för anmärkningar ai
styresmännen vid afvittringsverket och af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
i Norrbottens län.

Afvittringsstyresmannen i Westerbottens län bär hemställt, om icke skog,
mulbete och fiskevatten äfven bonde tagas i beräkning vid skattläggningen.

Afvittringsstyresmannen i Norrbottens län bär föreslagit, att nyss nämnda
förmåner måtte ingå i skattläggningen samt åsättas 1 till 2 öre silfvermynt för
hvarje falla 20 öre, som åsättas inegorna.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län bär yttrat
följande:

»Uti gällande skattläggningsmetoder för särskilda delar af landet finnes föreskrift
om, huru grundränta åsättes, och huru stort belopp af sådan ränta erfordras
för ett helt hemman eller mantal. Likaledes stadgas, att hemmanens alla förmåner
skola tagas i betraktande när grundränta åsättes. Inom de norrländska länen
utgår derföre grundränta för åker, äng, skog, mulbete och fiske, och hvarföre alla
dessa olika förmåners bättre eller sämre beskaffenhet bestämmer grundräntan och
mantalet. Om, såsom nu är föreslaget, endast åker och äng åsätta? grundränta,
men öfriga förmåner icke uppföras till beskattning, så inträffar det, att af två eller
flera hemman, som hafva lika förmåner i åker och äng och derföre åsätta? lika
grundränta och mantal, samt till följd deraf påläggas lika störa allmänna onera,
det ena hemmanet egen tillgång till godt fiske, det andra har godt mulbete, hvaremot
det tredje saknar fiske eller har sämre betesmark, och hvarföre det efter den
föreslagna metoden åsätta mantalet icke kommer att stå i förhållande till hemmanens
förmåner och förmåga att utgöra åsatt skatt. Om hemmanens alla allmänna
utskylder utginge i förhållande till taxeringsvärdet, så behöfdes icke någon skattläggning
för bestämmande af mantal, men sä länge de flesta onera, så väl till
kronan som till kommunen, utgå efter mantalet, så synes det äfven vara både nödigt
och rättsenlig^ att detta mantal åsättes i förhållande till alla förmåner, som
inverka på förmågan att utgöra utskylderna, och att alla dessa förmåner alltså
åsätta? grundränta. För den händelse Eders Kongl. Maj:t nådigst gillar dessa åsigter,
så för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst föreslå, att 3 §:s
första moment erhåller följande tillägg: För skog och mulbete till husbehof och afsalu
beräkna? från till och för fiske till husbehof från nV<> till tb af''grundräntan
för höafkastningen11.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt, torde jag få erinra, hurusom
den ifrågaställda skaf tl äggni ngs m e to de n, för så vidt derigenom mantalet skulle
bestämmas utan afseende på blifvande skogsområde, öfverensstämmer icke blott med
de, såsom nämndt är, vid den provisionel?, skattläggningen i lappmarkerna hittills
följd? grunder, utan ock med den i 1824 års afvittringsstadga § 3 mom. 2 uttalade,
men genom skattläggningsmetoderna för de orter, der stadgan varit gällande

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

icke tillit verkliggjorda grundsats, att hemmantalet bör, genom beräkning af till
åker och äng dugliga lägenheter, törst blifva bestämdt, samt behöflig betesmark och
skog, etter mantal och godhet, derefter anslagen. Jag antagen, att hemman i
lappmarkerna skola vid afvittringen erhålla skogsområden, hvilkas omfång kommer
att bestämmas i förhållande till mantalet, med tillika fästailt afseende på skogens
och betets bättre eller sämre beskaffenhet och markens olika växtlighet. Vid sådant
förhållande anser jag hvarken nödigt eller lämpligt, att äfven vid skattläggning
tages hänsyn till förmånerna åt skog och bete. Härtill kommer, att det vore
önskvärd!, om vid de provisionel skattläggningar, Indika äfven hädanefter torde
erfordras i lappmarkerna, innan afvittring i de särskilda socknarne hinner företagas,
samma skattläggningsmetod blefve tillämpad, som bör gälla vid slutlig skattläggning.
Men eu skattläggningsmetod, som fordrar kännedom om det blifvande skogsområdet,
kan svårligen tillämpas vid provisionel skattläggning, som icke egen sammanhang
med afvittring. ''

Hvad angår förmånen fiske, synes den ej vara af beskaffenhet, att derå
hädanefter mer än hittills i lappmarkerna bör grundas någon man talsberäkning.

Det lägre mantal, som enligt förslaget skulle uppkomma, hufvudsakligen i
följd af de nyss nämnda förmånernas uteslutande från beräkning vid skattläggningen,
anser jag vara lämpadt efter ortens förhållanden.

På dessa skäl, och då förslaget synes ega fördelen af enkelhet i tillämpningen,
kan jag ej annat än godkänna detsamma i fråga om grunderna och sättet
för mantalets bestämmande.

Kammar-kollegium har i sitt här förut anförda underdåniga utlåtande de»
26 Maj 1862 upplyst, att hemmansränta!! vid den provisionel-! skattläggningen i
lappmarkerna beräknats efter 6 k:dr 32 skillingar specie för helt mantal, hvilken
ränta numera, i följd åt penningevärdets fall, uppginge till blott 10 R:dr R:mt för
mantalet.

Vid underdånig föredragning af frågan om införande af bevillningstaxering
i WesterbottenS och Norrbottens läns lappmarker har jag anfört, hurusom i lappmarkerna
inom det sist nämnda länet finnas frälsehemman, utgörande tillhopa,
efter hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet upplyst, 25i mantal;
åt hvilka hemman, enligt de i Kammar-kollegium förvarade jordeböcker, ränta ej
utgår: att ränta för skatte- och kronohemmanen åtminstone i allmänhet är bestämd
endast tillsvidare; att ränta», enligt 33 § af 1850 års stadga för afvittring och
skattläggning i Luleå lappmark, skulle äfven efter slutligt bestämmande af mantalet
i nämnda lappmark komma att tillsvidare, och intilldess för lappmarkerna i allmänhet
blefve annorlunda förordnadt, erläggas med 6 rdr 32 skillingar banko för man -

37

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, Kris 1tf och 19.

tiilet; och att räntans belopp ej kan antagas vara genom hittills i lappmarkerna
verkställda skattläggningar slutligen bestämdt annat än möjligen i de högst få fall.
der, etter hvad Kammar-kollegium upplyst, ordentlig refning och skattläggning
egt ruin.

Nyss berörda föreskrift i 1850 års afvittringsstadga är i förslaget till stadgan
motiverad dermed, att införandet ensamt i Luleå lappmark af grundränta i
persedlar skulle medföra mycken obelåtenhet, då räntan, antingen betalningen
skedde in natura eller i penningar etter markegång, betydligt komme att öfverstiga
den dittills erlagda grundskatten. Derföre borde, enligt komiterades åsigt,
med förändringen i hemmansräntans åtgörande anstå till den tid, då jemlikhet
härutinnan kunde på en gång i alla lappmarkerna införas.

Saväl Eders Kong!. Majds Befallningshafvande som afvittringsstyresmauneu
i Westerbottens och i Norrbottens län hafva i sina under åren 1862—1866 afgifna
yttranden i ämnet föreslagit, att hemmansränta!! i lappmarkerna måtte vid afvittririgen
bestämmas till likhet med räntan i kustlandet; hvilken ränta, enligt hvad
Kammar-kollegium i sitt år 1871 aigitna underdåniga utlåtande upplyst, skall, med
tillämpning åt Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 och Förordningen den 23
Juli 1869, utgöras i Westerbottens län med 59 R:dr 34 öre och i Norrbottens län
med 58 R:dr 76 öre för helt mantal. Derjemte har i Norrbottens län afvittringsstyresmannen
som föreslagit, att utöfver det område af inegor och skogsmark,
som enligt hans åsigt herde vid afvittringen bestämmas till högst 3,500 tunnland
för helt mantal, hemmanen måtte tilldelas högst 1,000 tunnland skogsmark på
mantalet emot särskild skogsränta — hemställt, att sådan skogslilja måtte åsättas
med 3, 2 5 eller 2 öre riksmynt för hvarje geometriskt tunnland duglig skogsmark,
allt efter skogens beskaffenhet.

Det föreslagna bestämmandet af grundskatt till högre belopp, än hittills i
lappmarkerna utgått, har Skogsstyrelsen afstyrka dels emedan derigenom landets
bebyggande och uppodlande skulle komma att motverkas, dels ock under förmenande,
att i afseende å grundskatten, dess belopp och sättet för dess utgörande,
lappmarkernas inbyggare erhållit, genom Kongl. brefvet den 27 November 1792, en
försäkran, som ej utan förbiseende af laglig rätt kunde rubbas.

Härvid må dock erinras, att, enligt det ännu gällande Kongl. brefvet den
8 Juli 1695 till Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Westerbotten, skatten i
lappmarkerna kan åsättas så, som det pröfvas vara för kronans intresse nyttigast
och för landet drägligast: och att det af Skogsstyrelsen åberopade Kongl. brefvet
den 27 November 1792, hvarigenom de längst bort belägna nybyggen i Fölinge och
Sti öms socknar uti Jernband förklarats ega tillgodonjuta den skattläggningsmetod,
som för Westerbottens lappmarksnybyggen blifvit antagen, innehåller, angående den
ränta, som enligt nämnda metod bör åsättas, endast att densamma skall utgöra
“eu dräglig penningeränta". Någon vidare försäkran i afseende å beloppet af hem -

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

mansräntan inom Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker lärer ej finnas i
gällande författningar. Hvad åter angår sättet för räntans åtgörande är att märka,
att i Lappland de så kallade orternas undervisningar upphört att gälla, sedan, enligt
Kongl. brefvet den 8 Juli 1695, Lapparnes skatt blifvit bestämd, för hvarje
stam eller by, till en viss summa i reda penningar. Och så val det åberopade
Kong], brefvet den 27 November 1792 som Kongl. blefven den 20 Juli 1762 och
deri 11 December 1766 utvisa, att lappmarkernas bofasta befolkning, långt före
invånarne i andra delar af riket, lagligen egt att utgöra hemmansränta!! i penningar.

Kammar-kollegium bär yttrat, att räntans utgörande i lappmarkerna med
allenast 10 R:dr R:mt för helt hemman måhända i äldre lider och under andra
förhållanden varit billigt och af behofvet påkalladt; men att det ej torde kunna
förnekas, att detta belopp numera vore allt för lågt, så väl i förhållande till de
förmåner, som genom afvittringen skulle tillkomma hemmanen, som i jemförelse
med den ränta, som utginge af öfriga hemman i de norra länen. De af lappmarksbefolkningen,
som i afvittringsfrågan sig yttrat, nemligen Jockmocks och
Gellivara socknemän, både ock medgifvit, att räntorna bonde billigen höjas mot
hvad de äro. Dock funne Kammar-kollegium det vara väl strängt att höja räntan
för hemman i lappmarkerna till samma belopp som i kustlandet, då i betraktande
tages dels det nordligare och högre läget, dels ock den skyldighet, som, enligt de
afgifna förslagen till afvittringsstadga, äfven framgent skulle vara fästad vid hemmanen,
att under vintermånaderna låta Lapp änne vistas och deras renar beta i
hemmanens skogar. Derför har Kammar-kollegium i underdånighet hemställt, att
räntan för lappmarkshemman och nybyggen måtte bestämmas till omkring hälften
af räntan för hemman i nedre landet, eller till 32 R:dr R:mt för helt mantal,
hvilket belopp skulle kunna, utan omsättning i persedlar och återförvandling i penningar
såsom ständig ränta vid afvittringen åsättas.

Uti det inom Civildepartementet uppgjorda förslag till skattläggningsmetod är
frågan om det slutliga bestämmandet af räntans belopp lemnad öppen, och räntan
föreslagen att tillsvidare utgå såsom hittills med 10 Rall- Runt för helt mantal.

I afseende å sist nämda förslag har Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
i Westerbottens län förklarat sig icke hafva något att erinra, så vidt bevillning
komma att i lappmarken införas, hvarigenom någon, om än ringa, afgift komma
att, utöfver grundräntan, till staten utgöras, och hvilken afgift, i män af hemmanets
uppodling och stigande värde, komma att ökas; hvaremot, om bevillning icke
skulle komma att införas i lappmarken, och de så kallade herrligheterua, såsom
skog, mulbete och fiske icke komma att vid mantalets bestämmande tagas i beräkning,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge sig höra hemställa, att grundräntan,
på sätt Kammar-kollegium föreslagit, måtte bestämmas att utgå med 32
R:dr för mantalet.

39

Kong!;. Maj ds Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län bär i sitt år
1872 afgifna underdåniga utlåtande i ämnet anfört, att när man tager i betraktande,
att hemmansegare i lappmarken, enligt 1749 års Kongl. reglemente, vore frikallande
från alla andra utlagor, än hvarföre hemmanen kunna varda skattlagda, så ville
det synas, som räntan för ett mantal kunde skäligen sättas något högre än 10
Båll’. Det både visserligen blifvit sagdt, att hemmansegarne i lappmarken herde
för sin jordegendom åläggas bevillning och öfriga mera, lika med jordegare i nedre
landet; men då detta säkerligen vore stridande emot de friheter, som genom särskilda
konungabref blifyit tillförsäkrade lappmarkens jordbrukare, ansåge Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ett sådant åläggande emot deras bestridande icke
kunna tillvägabringas, hvarför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föresloge, att
räntan för helt mantal måtte sättas till 30 R:dr R:mt.

Tionde till kronan har hittills ej utgått af hemman i lappmarken. Till
stöd för det i 34 § af 1850 års afvittringsstadga för Luleå lappmark intagna stadgande,
att icke någon kronotionde komme att för åkerjorden åsättas, hafva komité
rade, som uppgjort förslaget till stadgan, anfört, att af åker i lappmarken ej
kunde påräknas särdeles nytta, utan vore hemmanens bestånd egentligen beroende
på ladugårdsskötsel. Enahanda stadgande har blifvit förordadt af alla de i nu
förevarande ärende börda myndigheter, som i denna fråga sig yttrat. Såsom skål
är anfördt, att någon ständigt öppen åker i lappmarkerna ej funnes.

Lika med Kammar-kollegium och myndigheterna i orten anser jag väntan
lör skatte- och kronohemman i Wusterbottens och Norrbottens läns lappmarker lagligen
kunna bestämmas att efter skodd afvittring utgå med högre belopp än hittills.
Uti mitt underdåniga yttrande i frågan om införande af bevillningstaxering i nämnda
lappmarker har jag visat, ej mindre att tionde till kronan skulle kunna vid skattläggning
i lappmarkerna åsättas så väl frälse- som skatte- och kronohemman, utan
att do dem förunnade friheter derigenom kunde anses inskränkta, än äfven att
billigheten fordrar förhöjning af den från lappmarkerna hittills utgående obetydliga
skatt till staten. Men på redan anförda skål anser jag, att sådan förhöjning bör
utgå hellre i form af bevillning än som grundskatt eller tionde; och tillstyrker
derföre, att genom förordning angående skattläggningsmetod för Westerbottens och
Norrbottens läns lappmarker må förklaras, att räntan kommer, äfven efter fullbordad
afvittring, att utgå med 10 R:dr R:mt för helt mantal och i förhållande derefter
för större eller mindre mantal, samt att kronotionde ej kommer att åsättas.

40

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län har vid det
inom Civildepartementet utarbetade förslag till berörda förordning anmärkt, att
föreskrift borde meddelas angående vissa frihetsår, och i sådant hänseende föreslagit,
att nybyggare inom lappmarken måtte förklaras berättigade att fortfarande
åtnjuta den jemlikt hittills gällande föreskrifter upptagare af nybyggen inom lappmarken
tillförsäkrade frihet från erläggande af ränta under eu tid af högst femton
år från början af ställets första bearbetande.

Berörda fråga anser jag icke för närvarande böra komma under pröfning,
helst den lärer blifva föremål för bedömande i sammanhang med den till Kammark
olle gii underdåniga utlåtande öfverlemnade frågan om förnyade stadgande!)
angående nybyggesväsendet i allmänhet.

På grund af hvad jag sålunda hatt nåden anföra och under förutsättning,
att det af mig framlagda förslaget till bevillningstaxerings införande i Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker vinner Eders Kongl. Majrts bifall, hemställer
jag i underdånighet, det Eders Kongl. Näjd täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att, såvida nämnda förslag jemväl å Riksdagens sida godkännes,
antaga följande förslag till

“Förordning angående skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens
läns lappmarker.

Med upphäfvande af hvad genom nådiga stadgan för afvittring och skattläggning
i Luleå lappmark den 13 December 1850 är om skattläggning förordnadt,
varder härigenom, angående skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens
läns lappmarker förordnadt som följer:

§ I Genom

skattläggning bestämmes hemmantal efter inegornas uppskattade
afkastning.

All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark uppskattas
efter den höafkastning, ogerna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd
odling, i medeltal årligen gifva.

z 2.

Vid uppskattning räknas till

första Mässen: godt hårdvallshö och annat dermed jemförlig! hö;
andra klassen: mindre godt hårdvallshö samt rödnirigshö;

tredje klassen

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

tredje klassen: gröfre och finare starrgräs samt hö af bättre myrer, som med fördel
kunna afbergas hvarje år;

fjerde klassen: hö af sämre myrer, som, för gräsväxtens bibehållande, ej höra årligen
afbergas.

§ 3.

Ränta beräknas för hvarje lass eller tio centner af höafkastningen i första
klassen till sex öre, andra klassen fyra öre, tredje klassen tre öre och fjerde
klassen två öre, allt silfvermynt.

Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal, så att hvad som understiger
eller blott uppgår till ett hälft tiotal utesluta och brådkorn öfverstiger
ett hälft utföres såsom helt tiotal.

När räntan, sålunda beräknad, uppgår till 640 öre (20 daler) silfvermynt,
åsättes ett helt mantal och, när räntan blifver högre eller lägre, i förhållande
derefter större eller mindre mantal.

§ 4.

Räntan kommer, äfven efter fullbordad afvittring, att utgå med tio riksdaler
riksmynt för helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre
mantal.

§ 5.

Kronotionde kommer ej att åsättas.

§ 6.

Hvad bär ofvan är stadgadt gäller ej allenast slutlig skattläggning, som
sker i sammanhang med afvittring, utan ock skattläggning som före den allmänna
afvittringen provisiönelt yerkställes.“

Hvad föredragande Departements-chefen sålunda föreslagit och
hemställt och deruti Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde, täcktes
Bill. till Biksd. Prat. 1873. 1 Samt. 1 Afä. 9 Häft. 6

42

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:is 18 och 19.

Hans Maj.-t Konungen i nåder gilla och bifalla; hvarjemte, sedan Departements-chefen
till justering uppläst förslag till de nådiga propositioner
soin jemlikt Kongl. Maj:ts beslut bolde till Riksdagen aflåtas,
Kong!. Maj:t behagade, enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande, i
nåder gilla berörda förslag, sådana de finnas detta protokoll bilagda,
och befallde, att i enlighet dermed nådiga propositioner skulle till Riksdagen
afgå.

Ex protocollo
Mildhog Lundgren.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L Norman, 1873.