Stats-Utslottets Utlåtande N:o 93,
A-o 93.
Ank. till Riksd. Kansli den 6 Maj 1873, kl. 1 e. m.
Utlåtande,
i anledning af väckta motioner angående grundskatterna
och indelningsverket.
(I. A.)
Från Riksdagens båda Kamrar hafva följande motioner i dessa
ämnen blifvit till Stats-Utskottets handläggning remitterade. Dessa
motioner äro väckta:
Angående grundskatterna.
l:o inom Första Kammaren af Herr Grefve G. Posse, som (motion
N:o 9) föreslagit, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med anhållan,
att lian till nästa riksdag måtte inkomma med förslag om successiv
afskrifning på högst 30 år af '' de den svenska jorden åliggande kronotionde
och kronoräntor, och att ett förslagsanslag af 5,000 R;dr måtte
ställas till Kongl. Maj:ts disposition för att bestrida de med en dylik
utredning förenade kostnader; samt inom Andra Kammaren
2:o af Herr A. W. Wigardt (motion N:o 18), som hemställt, dels
att Riksdagen måtte besluta, att de på den oprivilegierade jorden hvilande
grundskatterna skola afskrifvas på en tid af 20 år samt att bevillning
i förhållande till egendomens värde densamma vid lämplig tid
påföres, dels ock att det så kallade ypperliga frälset, successivt med
grundskatternas försvinnande, äfven påföres bevillning samt att staten
mot billig aflösning ersätter frälseränta, der den kan hafva kommit i
enskild mans hand.
Bil. till Bilsd. Prot. 1873. i Sami. 1 Afd. 50 Eäft. 1
2
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 93.
3:o af Herr C. A. Larsson (motion N:o 35) som dels föreslagit, att
Riksdagen för sin del må besluta
a) att det måtte vara egaren till svenska skattejorden tillåtet inom
viss bestämd tid lösa sin jord fri från all slags grundränta och kronotionde
genom inbetalning till landtränteri i länen af ett belopp svarande
mot den summa, hvarå räntan utgjorde sex procent eller sexton och
två tredjedels gånger hela den bestämda räntan;
b) att för alla de hemman och lägenheter, hvilkas egare icke inom
den utsatta tiden till landtränteriet levererade den på hemmanen och
lägenheterna belöpande kapitalskulden, öfverläts rättigheten till densammas
årliga uppbärande på allmänna Hypoteksbanken, med samma
förmånsrätt, Kongl. Maj:t och kronan dertill egde, hvaremot samma
hypoteksbank utfärdade sina med fem procents ränta löpande obligationer
å så stort kapitalbelopp, som svarade mot de öfverlåtna grundräntorna
och kronotionden;
_ c) att alla för grundräntorna och kronotionden inflytande kontanta
penningar eller allmänna Hypoteksbankens obligationer levererades till
Riksgälds-kontoret för att genom kontorets försorg förvaltas på sätt
Riksdagen uti dess reglemente stadgade;
d) att den i Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd
och behof beräknade inkomst för år 1874 under titel ränta och tionde
måtte minskas med en sjettedel af den summa, som deruti finnes upptagen,
enär denna sjettedel åtginge till grundräntornas amortering under
förenämnde år och allt framgent till dess desamma blifvit i likhet med
amorteringslån liqviderade; ...v , : i i it
e) att en viss summa af grundränte- och tiondemedlen afsattes
för att utbetalas till de jordegare, hvilkas grundräntor och tionde blifvit
för särskilda ändamål anvisade att af dessa uppbäras så länge det deremot
svarande onus eller besvär af dem utgjordes;
f) att . icke någon upplåning för statens räkning måtte företagas
mot statsobligationer, utan grundränte- och tiondemedlen, som kontant
inflöte, i första rummet —- samt allmänna Hypoteksbankens obligationer
i andra rummet — användas till de jern vägsbyggnader som vid innevarande
riksdag kunde beslutas;
g) att, i fall större summor för grundräntor och kronotionde under
tiden inflöte än som kunde till jernvägsbyggnader för statens räkning
eller till lån för enskilda jernvägsbyggnader användas, Riksgälds-kontoret
bemyndigades att med samma öfverskott uppköpa statens utelöpande
obligationer till den kurs, som ansåges med statens fördel förenlig.
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 93.
3
. h)j. att| bevillningen å skattejorden icke måtte höjas i och för
grundräntornas och kronotiondens borttagande, förrän efter de fyratio
år, hvarunder dessa skatter amorterades; samt
oro fri TOJi • ’
• i) att regeringen i underdånig skrifvelse anmodades med allmänna
Hypoteksbanken uppgöra de vilkor, som för realiserandet af ofvannämnda
förslag kunde erfordras;
dels, för den händelse Riksdagen skulle ogilla detta förslag till
grundräntefrågans snara lösning, hemställt, att Riksdagen ville besluta
en viss-! årlig afskrifning på grundräntor och kronotionde sålunda, att
dessa utskylder minskades med en tjugondedel om året samt dymedelst
efter 20 års förlopp helt och hållet försvunne, i hvilket afseende den
uti Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof upptagna
titel ränta och tionde borde för 1874 minskas med en tjugondedel.
Dntn;: < i u ä! ''r>v i.1''.'' ei:? '' —‘mvm uu''''
4:o af Herr G. Bolin (motion N:o 38) som likaledes dels föreslagit,
att de utaf svenska jorden utgående grundräntor och kronotionden
måtte eftergifvas på det sätt, att hvad som öfverstiger en half procent
af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde måtte eftergifvas
genom det öfverskjutande räntebeloppets afskrifning under en tid af 20
år med en tjugondedel om året samt den öfriga grundskatten, det som
understiger en half procent af senaste taxeringsvärde, genom afskrifning
af en tretiondedel om året, allt med beräkning af det penningevärde,
som på grund af Kongl. kungörelsen af den 23 Juli 1869 blifvit ränta
ooh tionde åsatt; dels för den händelse Stats-Utskottet icke skulle finna
skäl att till detta förslag i allo tillstyrka bifall, alternativt hemställt,
att Utskottet måtte uppgöra och för Riksdagen föreslå annat lämpligt
sätt för ernående af det sökta målet, grundskatternas afskaffande på
billiga vilkor.
5:o af Herr A. Johansson (motion N:o 39), som yrkat det Riksdagen
måtte besluta en anhållan att Kongl. Maj:t till en kommande
Riksdag täcktes afgifva förslag till grundskatternas afskrifning på tid
och sätt som lämpligast befunnes, samt att ett anslag af 305,900 R:dr,
motsvarande fem procent eller en tjugondedel af de i Kongl. propositionen
angående nästkommande statsreglering till 6,119,800 R:dr beräknade
grundskattebeloppet, måtte af Riksdagen beviljas till lättnad i
grundskattebördans utgörande på så sätt, att vid nästkommande års uppbördsstätnmor
å grundskatternas belopp besagda 5 procent eller tjugondedel
krediteras eller afqvittades å debetsedlarne.
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
6:o) af Herr P. Hiibinette (motion N:o 53), som föreslagit, ätt Riks-(
dagen måtte besluta en successiv afskrifning under en tid af 20 år af
alla jordeboksskatter, de måtte nu utaf någon föregående regering vara
disponerade, försålde eller ock kronan behållne;
7:o) af Herr L. Persson, med hvilken flere af Kammarens ledamöter
sig förenat, och hvilken dels yrkat (i motion N:o 83), att saväl grundräntan
som kronotionden måtte afskrifvas under loppet af tjugofem år
med en tjugofemtedel om året, samt dels, för den händelse Riksdagen
skulle finna en vidlyftigare utredning af frågan än den Utskottet voré i
tillfälle att lemna, vara erforderlig, alternativt föreslagit, att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till nästkommande
Riksdag afgifva förslag till grundskatternas afskaffande genom
en successiv afskrifning, och att, till bestridande af kostnaderna för en sådan
utredning, ett reservationsanslag å 10,000 R:dr Runt ställes till Kongl.
Maj:ts disposition.
8:o) af Herr L. Benjaminsson (motion N:o 84), som anhållit, att
Riksdagen måtte besluta, att ränta och tionden under nu förestående
statsregleringsperiod minskas med en tjugondedel;
9:o) af Herr S. Håkansson (motion N:o 127), som föreslagit, att
Riksdagen täcktes besluta en successiv afskrifning af räntan och kronotionden
för en tid af högst 20 år med början från nästa statsregleringsperiod;
10:o)
af Herr Jons Pehrsson (motion N:o 134), som föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta afskrifning af en tiondedel eller en tjugondedel
af grundskatter, tionden och ränta årligen och under nästa • statsreglering
minska inkomsttiteln, ränta och tionden med ett af nyssnämnda belopp;
eller ock, för den händelse detta ej blefve Riksdagens beslut, att .stata-,
anslag då beviljades, motsvarande en tjugondedel af grundskattetiteln,
räntan och tionden för att vid 1874 års uppbördsstämmor utdelas till de
skattskyldige, som betala nämnda skattetitlar, med 5 procent till hvarje
sådan skattskyldig för kändt skattebelopp;
ll:o) af Herr Lars Ersson (motion N:o 150), Som äfven föreslagit, !
att Riksdagen måtte besluta successiv afskrifning1 af''-räntan och tionden
under en tid af tjugo år med 1|2o''del årligen, uti hvilket förslag åtskilliga
af Kammarens ledamöter instämt;
12:o) af Herr Sven Nilsson i Öster slö f, medhvilken flera af Kammarens
ledamöter instämt, och som yrkat (motion N:o 173), att Riksdagen
för sin del måtte besluta borttagande af grundskatterna, deri jemväl inbegripna
dem, som för utgörande af något besvär voro indelta, under éö
Stats-Utsicottets Utlåtande N:ö 93.
5
tid■.i af : högst 30 år, på det sätt att vissa procent årligen afskrefvos och
icke vidare utdebiterades.
13:o) af Herr Werner Ericson (motion N:o 180), som föreslagit, att
Riksdagen för sin del måtte medgifva, det de så kallade grundskatterna,
räntan och tionden, hvilka fortfarande och till oförminskade belopp af
den oprivilegierade jorden komma att utgå, till dess staten derför erhållit
vederlag genom af jordegaren inbetaldt så stort kapital, att dessa skatter
motsvarade 6 procent ränta derå, finge utfästas såsom säkerhet för betalandet
af ett lån, som af Riksgälds-kontoret upptoges för att för jordinnehafvarens
räkning betala staten ofvan omnämnda kapital, att detta lån
ej finge löpa med högre effektiv ränta än högst 5 för hundrade om året
och att uti derför utgifna förbindelser tydligen angåfves, att de voro
grundade på ofvannämnda särskilda säkerhet. Då den årliga grundskatteuppbörden
motsvarade ungefär 6 procent å det kapital, som skulle upplånas,
borde således omkring 1 procent årligen kunna minst för kapitalskuldens
amortering beräknas; samt att Statskontoret till Riksgäldskontoret
aflemnade hvad af dessa skatter inflöte och att deraf bildades
en fond att använda för ofvannämnda kapitals förräntande och amorterings
genomförande.
Angående Indelningsverket
14:o) inom Första Kammaren af Herr Grefve G. Posse, som (i
motion N:o 10) hemställt, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med
underdånig anhållan att han måtte, i sammanhang med det utlofvade nya
arméförslaget, till nästa Riksdag inkomma med ett förslag om rust- och
rotehållets sättande på vakans mot en billig efter provinsiela förhållanden
lämpad vakansafgift samt att denna vakansafgift måtte successive afskrifvas
på högst 30 år i likhet med hvad motionären om öfriga grundskatter
i ofvan berörda motion H:o 39 föreslagit, och att ett förslagsanslag af
15,000 R:dr måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition för att bestrida de
kostnader^ frågans utredning kräfde;
u- S" och inom Andra Kammaren
15:o) af Herr Jons Pehrsson (motion N:o 133), hvilken underställt
Riksdagens bepröfvande och antagande följande förslag för möjligheten
att afskaffa indelningsverket, nemligen:
a) Så snart krigskarl afgår från nummer, upphör rotens skyldighet
som sådan att hålla karl och häst, hvilka militärbefälet sedan anskaffar,
som leges och underhålles på statens bekostnad, och, med undantag af
6
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 93.
hästar, lemna rotarne till staten utan ersättning de mönstergilda utredningspersedlar
rotarne möjligen ega, då de som rotar upphöra att hålla karl.
b) Då. roten upphör att hålla karl, betalar den årligen till staten,
under en tid af högst 20 år, en bestämd summa för hvarje rote^ som
föreslås i jemna riksdalerstal, för rotehåll 120 R:dr, för rusthåll 340 R:dr,
i det närmaste den medelkostnad, hvartill komiterade för frågan hiÖm
roterings- och rustningsbesväret beräknat dessa afgifter till, eller ock det
belopp samma komité beräknat för hvarje särskildt regemente, och för
båtsmanshåll det belopp 1871 års Riksdag bestämde som vakansafgift,
men att från dessa belopp årligen afskrifves en tjugondedel eller den årkandel
som belöper sig per år, om längre eller kortare'' tid anses'' lämpligare.
‘ M‘> SiUVUi; OtJjIlM O lJ !.f&
c) Intill dess krigskarl afgår från nummer utgör roten redan åtagna
förpligtelser, men åtnjuter af staten en ersättning motsvarande den, som
blir bestämd som afskrifning för de rotar, hvilka upphöra som sådana
och inträdt i betalningsskyldigheten.
d) Att samma grunder beslutas för afsutna regementen samt anslagna
rusthålls- och augments- m. fl. räntor, så att, för dem som uppbära
sådana räntor och ersättningar deraf, indrages till staten en tjugondedel
årligen eller samma årsandel som för rust- och rotehåll blifver bestämd,
och för dem som betala vakansafgifter minskas desamma i samma
proportion.
e) Att, om inflytande betalningar från rotar, som upphört att
hålla karl och häst, besparade rusthålls- och augmentsräntor m. m. ej
skulle betäcka de erforderliga utgifterna för legning och underhåll af
manskap och hästar samt ersättning till rotar som sådant underhålla,
ett tillräckligt förslagsanslag ställes till Ivongl. Majrts förfogande för att
uppehålla den stående arméen vid sin nuvarande styrka, intilldess den
militära delen af frågan hinner utarbetas och genomföras i sin helhet.
_16:o) af Herr P. Gummesson (motion N:o 161), som föreslagit, att
indelningsverket matte öfvertagas af staten mot skyldighet för rust- och
rotehållare att till staten under tio års tid erlägga i orten nti gällande
vakansafgift, minskad med en tiondedel af sitt ursprungliga belopp under
hvartdera af dessa år, samt att, derest Vid öfverflyttningen i tjenst
varande soldat eller båtsman ej nöjde sig med det belopp, som staten
såsom lön för honom bestämde, rust- och rotehållare skulle’ i stället för
soldaten eller båtsmannen uppbära dennes lön af ståten emot skyldighet
att under hans återstående tjenstetid bibehålla honom vid de vid antagandet
betingade lönevilkoren;
17:o) af Herr S. Johnson (motion N:o 163), som yrkat, att Riks -
Stats-UtsTcottets Utlåtande N:o 93. 7
måtte anvisa ett belopp af 200,000 R:dr till Kongl. Maj:ts disposition
för att efter grunder som Kongl. Maj:t egde bestämma, användas
till lättnad af roterings och rustningsbesväret; samt
18:o) af Herr Sven Nilsson i Österslöf, som i sin ofvan omförmälda
motion (N:o 173) vidare hemställt, dels att Riksdagen efter de
grunder, som kunde pröfvas lämpliga, för sin del måtte besluta upphörande
af indelningsverket, såvidt dermed är förbundet anskaffande och
underhåll af manskap till arméen och flottan under en tid af 15 år, och
att Riksdagen, för genomförande af såväl denna åtgärd som det af motionären
föreslagna borttagande af grundskatterna, till Kongl. Maj:ts disposition
måtte anvisa ett förslagsanslag af 20,000 R:dr.
,rUTTJf3Ji> raluVf VT ,r;W-v‘'': r
Utskottet, som af skäl, hvilka här nedan äro närmare angifna,
funnit de sålunda väckta förslagen om grundskatternas aflösning eller
afskrifning samt om lindringar i eller afskaffande af indelningsverket
med hvarandra ega det nära samband att de böra i ett sammanhang
behandlas, får alltså nu i dessa frågor afgifva gemensamt yttrande, dervid
Utskottet nu till en början ansett sig böra i största korthet redogöra
för ej mindre beskaffenheten af grundskatterna, än äfven de förslag, som
tillförene blifvit uti detta ämne väckte, samt de statsmakternas beslut
och åtgärder, hvartill dessa förslag gifvit anledning.
Den betydligaste andelen af grundskatterna eller den s. k. räntan,
har, sådan den för närvarande befinnes, uppkommit genom sammanförande
af två ursprungligen olika skatter, jordeboksräntan och mantalsränta!).
Den förra af dessa leder sitt upphof ifrån de uråldriga tider,
då hemmanen först började utgöra allmänna utskylder och besvär. De
afgifter, af hvilka den uppkom, bestämdes sedermera till beloppet för
hvarje hemman vid de årliga skattläggningar, som under medeltiden
egde rum, och var följaktligen underkastad förändringar, intilldess under
Gustaf I:stes regeringstid jordeböcker efter hand blefvo i länen upprättade,
deruti den ränta, hvartill hemmanen då befunnos vara satte, infördes
till alla sina persedlar. Den senare åter eller mantalsräntan har
utgjorts under sex särskilda titlar, nemligen Landtågsgärden, Byggningshjelpen,
Saltpeterhjelpen, Boskapspenningar, Skjutsfärdspenningar och
Dagsverkspenningar. Utaf dessa hafva Landtågsgärden, beviljad första
gången år 16.17 till fortsättande af dåvarande krig med Polen, samt
Boskapspenningarne, enligt 1620 års riksdagsbeslut åtagna till afbetal
-
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 93.
ning af rikets gäld och till försvarsverkets iståndsättande, ursprungligen
tillkommit såsom bevillningar, hvaremot de öfriga skattetitlarne innefatta
ersättning för hemmanen förut åliggande tjenstbarhet er; varande
sedermera genom särskilda beslut mantalsräntan förklarad lika ständig
som jordeboksräntan.
Tionden, en åt den skattskyldiga jordens äldsta utskylder; var af
ålder en afgift till kyrkans och de andliges behof. Enligt regeln utgöres
kronotionden af de två tredjedelar utaf den fordna tionden, som efter
reformationen blefvo indragna till kronan. Ett olika förhållande härutinnan
eger emellertid rum i Skåne, Halland och Blekinge samt Bohuslän,
der, kronan innehar endast en tredjedel af tionden, och på Gotland, der
den till största delen af sitt belopp är anslagen till presterskapets underhåll,
äfvensom i Jemtland, der kronan innehar dels en tredjedel och
dels hälften af tionden.
Från utgörande af ränta och tionde är det ypperliga frälset, hvarunder
inbegripas säterier, ladugårdar, rå- och rörs- samt insocknehemman,
helt och hållet befriadt, det s. k. allmänna frälset njuter befrielse
från räntan, utom från den s. k. fordringen eller årliga och kungshästarne,
jemte halfva boskaps- och skjutsfärdspenningarne; utsockne- och
frälsehemman äro fria från jordeboks- och halfva mantalsräntan.
Redan vid det första riksmötet under nuvarande statsskick, år
1809, gjordes inom Bondeståndet yrkanden om all jords lika beskattning.
Behandlingen af denna fråga och de i sammanhang dermed föreslagna
jemkningar i de öfriga Ståndens fri- och rättigheter, som Bondeståndets
behof af lindring och understöd ansågs kräfva, blef emellertid till en
kommande Riksdag hänskjuten. Vid riksdagen 1810 skedde ock verkligen
en jemkning af ståndsprivilegierna, förnämligast bestående deri att
Ridderskapet och Adeln afsade sig sin uteslutande rättighet att besitta
säterier. När emellertid dessa frågor ånyo bragtes & bane vid urtima
riksmötet år 1812, tillsattes för desammas behandling ett Särskildt Utskott,
som, beträffande frågan om all jords lika beskattning och de för en
dylik åtgärd erforderliga förberedelser, förklarade sig anse en allmän
jordrefning vara nödig och böra, så fort möjligen ske kunde, verkställas
efter de grunder, som i mån af jordens olika art och beskaffenhet
i särskilda orter kunde blifva af Kongl. Maj:t föreskrifva, hvarefter,
Stats-UtsTcottets Utlåtande N:o 93.
9
efter, och sedan all jord, som då ännu ej vore uppmätt, blifvit genom
innehafvarnes försorg och på deras bekostnad uppmätt och beskrifning,
innefattande uppgift å jordens art och beskaffenhet, upprättad, skulle
bestämmas ej mindre om jordens beskattning än äfven huruvida den privilegierade
jorden borde sådan beskattning undergå. Detta betänkande
blef af Ridderskapet och Adeln bifallet, men af de öfriga stånden, i unseeende
till riksdagens annalkande slut och den korta tid, som vore
öfrig för ett så vigtigt ärendes granskning, förklaradt böra först vid en
kommande riksdag till pröfning förekomma.
Vid 1815 års riksdag förnyades inom Bondeståndet dessa yrkanden,
men utan framgång. Under riksmötet år 1823 väcktes ånyo inom
Preste- och Bondestånden förslag om åvägabringande af den" svenska
jordens lika beskattning, hvarförutan åtskilliga ledamöter af sistnämnda
stånd afgåfvo yrkande om grundräntornas och kronotiondens upphäfvande,
alla löners utgående i kontant och statsbehofvens bestridande genom
allmän bevillning. Uti häröfver afgifvet betänkande hemställde
Stats-Utskottet, — under förklarande att det sistnämnda förslaget icke
vore .verkställbar!, såsom ledande till total rubbning uti dåvarande förhållanden
med statsverkets inkomster och deras beräkning, — att Rikets
Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville,
efter vederbörandes hörande och så vidt det kunde finnas lämpligt, låta
utarbeta och Rikets Ständer vid påföljande riksdag meddela förslag till
jemnande af alla de jorden vidlådande grundräntor och tjenstbarheter.
I anledning af erhållen återremiss afgåfvo sedermera Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskotten gemensamt utlåtande i frågan,
deri sistnämnda Utskott, som ansåg, att det väckta förslaget om grundräntornas
afskaffande ostridigt åsyftade en förenkling såväl i beskattningssättet-
söm i uppbörden och räkenskapsföringen, på grund, bland annat,
deraf att ! åkattläggningarne, vid olika tider och till en del efter olika
metoder tillkomne,; grundlagt ien ojemnhet i beskattningen, som blifvit
än störfe genom''sedermera förändrade förhållanden, samt att det varit
utskyldernas fästande vid jorden, som föranledt de förordnanden om
vissa gränser för hemmansklyfhingen, och de förbud mot skattskyldig
jords söndring, hvarigenom det naturliga framåtskridandet till förökning
af produktion och folkmängd i vissa fall blifvit hämmadt, fann, att en
öfvergång från grundskattesystemet till den princip, som gjorde i hvarje
medborgare, Enrum af inkomst, skattskyldig till staten,; vara i många afseenden
önskvärd, hvilken öfvergång ansågs kunna ske på det sätt, att
en viss lösen erlades af den skattskyldiga jordens innehafvare.. För verk.
Btho till Ililcsd. Fi ol. 1873. d Sand. 1 Af''d. 30 Haft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
ställigheten deraf ansåg Utskottet likväl tiden ännu icke vara inne; ock
afstyrkte likaledes de väckta förslagen om en skattejemkning på grund
deraf att grundräntesystemets ytterligare befästande och utveckling deraf
skulle blifva en följd. Det yttrade sin öfvertygelse vara, att skatter å
jorden aldrig kunde bestämmas med säker beräkning åt ett framgent
riktigt förhållande till jordens afkastning och jordegarens inkomst; att
grundskatternas successiva undanrödjande borde; utgöra föremål för fortsätta,
bemödanden; och att, sedan ett bevillningssystem_redan blifvit infördt,
detsamma borde till sina grunder och i verkställigheten utvecklas
och fullkomnas, sä att möjlighet uppstode att efter samma grunder reglera
äfven de statsinkomster, som vore på, grundskatterna beräknade,
men att en sådan öfvergång förutsatte en förkofran i välstånd, så att den
bevillning, som skulle blifva surrogat för nämnda skatter, utan kännbar
tunga kunde utgöras, än äfven ett stadgadt myntvärde och liflig cirkulation
af rörelsekapitalet, desto nödvändigare då alla utskylder skulle
i penningar utgöras samt löseskillingen för grundskatterna derjemte erläggas
; till följd hvaraf man borde inskränka sig till att förbereda en
sådan öfvergång och lemna åt efterkommande att under mera gynnande
omständigheter besörja densammas slutliga utveckling och fullbordan.
Detta betänkande bifölls af Ridderskapet och Adeln samt Presteoch
Borgarestånden; hvaremot Bondeståndet ogillade detsamma och ansåg
Rikets Ständer böra till Kongl. Maj:t framställa den underdåniga önskan,
att intill derpafOljande riksdag måtte genom Kongl. Maj:ts nådiga försorg
utarbetas och för Ständerna föreläggas ett förslag öfver beloppet af
indelta och behållna statsinkomster, hvilka genom ordinarie räntors och
tiondens afskaffande komme att saknas, samt, derest grundsatsen: jordens
lika beskattning, antoges, skulle genom allmän bevillning ersättas, på det
statsregleringen och bevillningsbeloppet derefter kunde bestämmas, i händelse
berörda förslag skulle vinna Rikets Ständers bifall.
Äfven vid 1828—30 årens riksmöte väcktes såväl hos Ridderskapet
och Adeln som inom Bondeståndet förslag dels om jemkning i ståndsprivilegierna
och jordnaturerna dels om undanrödjande af den befintliga
olikheten i jordens beskattning genom införande af en allmän beskattningsmetod,
lämpad efter inkomsten m. m.; men dessa förslag, för hvilka.
s behandling Bondeståndet föreslog tillsättande af ett särskild! Utskott,
blefvo icke af de öfriga Riksstånden biträdda.
Till utredande af frågan, i hvad mån och på hvad sätt de utskylder,
som funnos mest tryckande eller ojemt fördelta, kunde minskas,
jernnas eller emot andra förbytas, förordnade Kongl. Maj:t den 6 November
1830 en komité, hvilken den 30 December afgaf sitt utlåtande.
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 93.
11
Sedan derefter under närmast påföljande riksmöten väckta förslag
om lindring i grundskatterna genom förhöjning i bevillning, om en allmän
skattejemkning samt om hemmantalsräntans upphörande eller förminskande
icke bl hvit af Ständerna godkända, aflat Bondeståndet den 5
Juni 1845 en underdånig skrifvelse, deruti, med anförande att, då biand
de onera som tryckte jordbruket, mantalsräntan, äfven kallad hemmantals-
eller extra-ordinarie räntan, till det mesta uppkommit genom bevillnhmar
under första hälften af 1600-talet, Ståndet framställe den underdåniga
önskan, att denna ränta måtte upphöra, samt att Kong!. May.t
efter skedd utredning, måtte genom nådig proposition till Rikets näst
derefter sammanträdande Ständer föreslå de åtgärder till jordbrukets
lindring uti förenämnde skattebördor, som Kongl. Maj:t kunde finna nödiga
och lämpliga. , , j
Emellertid hade den för mera än ett århundrade sedan behandlade
och sedermera vid särskilda tider åter väckta frågan om en JorenkUnq
af beskattningsväsendet allt mera tillvunnit sig uppmärksamhet och,
sedan behofvet af en efter förändrade tidsförhållanden lampad reglering
i afseende å så väl sättet för grundskatternas utgörande som uppbordsoch
redogörelseverket i allmänhet ytterligare gifvit sig tillkänna uti särskilda
af Rikets vid sistnämnda riksmöte församlade Ständer framställda
förslå»'' angående de indelta räntornas indragning till statsverket de
in natura bestämda skatternas lösande efter medelpris, grund a dt, pa flera
föregående års markegång, jemte förändrad tid och ordning för markegångssättningen
m. m, beslöt Kongl. Maj:t, som ansåg dessa förslag bura
komma under öfvervägande i sammanhang med en allman plan för uppbörds-
och redogörelseverkets ändamålsenliga ordnande, den 6 i ebiuan
1846 tillsättandet af en komité för att utarbeta en dylik plan.
Denna komité, till hvilken äfven öfverleinnades Bondeståndets ofvan
omförmälda underdåniga hemställan af den 5 Juni 1845, ansåg de yrkanden
som framställts om all jords lika beskattning,. höra förfalla, enär
borttagandet af de friheter, som den privilegierade jorden atnjot , i anseende
till derigenom uppkommande minskning i dylika jordegendomar
värde, väsendtligen inverkade på enskild rätt och således ic<e ra vis
li»en kunde, utan lämplig ersättning, tillvägabringa Och emedan, äfven
om den privilegierade jorden ålades utgörandet af de skatter, hvanfian
den nu vore befriad, någon jemlikhet i jordens skattebördor ändock icke
vunnes, enär grundräntans belopp å öfriga egendomar icke allenast vore
högst betydligt olika uti särskilda provinser, utan äfven, _vid jemförelse
emellan hemmanen i samma provins, icke stode i något visst forhallan_ e
till hemmanens godhet, hvartill orsaken finge sökas dels uti olika skatt
13
Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 93.
läggningsmetoder och sättet, hvarpå de blifvit af särskilda personer tilllämpade,
dels ock uti de betydliga förändringar, hemmanen undergått i
följd af de större eller mindre odlingstillfällen, som derå förefunnits,
och den större eller mindre omtanke, hvarmed de blifvit begagnade. Om
något för ändamålet skulle åtgöras, funnes, enligt komiterades åsigt, icke
någon annan utväg, än att genom en allmän skattejemkning för all jord
söka bringa hvarje egendoms grundskatt i rättvist förhållande till egendomens
afkastning. Mot vidtagande af en sådan åtgärd talade emellertid
flera skäl; och borde derföre, synnerligast med afseende å svårigheterna
att genom bestämd grundskatt å egendomar, hvilkas värden i tidernas
längd betydligen omvexlade, åstadkomma någon verklig fortfarande jemlikhet
uti denna beskattning, de åtgärder, som för vinnande af likställighet
i detta hänseende vore att vidtaga, snarare åsyfta att småningom,
da det utan märkbar olägenhet oeh utan rubbning i enskild rätt kunde
låta sig göra, bereda öfvergång till ett annat system, samt att till en början,
i den mån sådant utan ökad beskattning i öfrigt kunde försiggå,
lindra en del af de särskilda skattebördor, som, utom grundskatten,
tryckte den skattskyldige jorden.
Den af Bondeståndet väckta frågan om mantalsräntans upphörande
afstyrkte. komitéen, bland annat, på grund deraf, att den sålunda uppkommande
lindringen skulle i högst olika förhållande komma de skattdragande
i särskilda provinser till godo, såsom exempel hvarpå anfördes,
att, då berörda ränta i Wermland utgjorde omkring f:delar och i Kronobergs
län jf:delar af ett hemmans ordinarie räntor, uppginge den i
Stockholms län till något mindre än ^y.delar och å Gotland endast till ^idel
deraf.
Deremot afgåfvo komiterade förslag till fyrfaldiga förändringar
inom uppbörds- och redogörelseverket, deribland dels till grundräntornas
förenkling genom deras förvandling antingen till en viss och ständig penningeränta
eller ock till en persedelränta, bestående af spanmål, smör
och penningar, dels till förändrade bestämmelser angående markegångssättningen
och sättet för räntans och tiondens utgörande.
I öfverensstämmelse med de af denna komité yttrade åsigter framställde
Kongl. Maj:t till 1847—48 årens riksdag proposition hufvudsakligen
om förändringar i då gällande stadganden angående sättet och ordningen
för grundskatternas beräkning och utgörande samt dessas jemte öfriga
utskylders. debitering, uppbörd och redovisning. Af enskilde motionärer
väcktes vid samma riksmöte åtskilliga förslag om skattejemkning, om
grundskatternas upphörande eller lindring deri m. in.; men Rikets Ständer
förklarade, i öfverensstämmelse med de af Kongl. Maj:t i den nådiga
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
13
propositionen uttalade åsigter, någon jemkning i grundskatterna medelst
mantalsräntans upphörande, eller förändring uti den befrielse, som den
privilegierade jorden, i större eller mindre mån, åtnjöte i afseende på
åtskilliga onera och besvär, icke böra ega rum. De af Kong]. Maj:t i
ofvannämnda hänseenden framställda förslag blefvo vid denna riksdag
endast i mindre väsendtliga delar af Rikets Ständer bifallna, men detta
ämne förekom ånyo till behandling vid riksdagarne 1850—1851 och 1853
— 1854, hvarefter frågan afslutades genom Kongl. Kungörelserna den
11 Maj 1855, den ena angående de i ordinarie räntan ingående persedlars
omsättning och förenkling, samt den andra angående utgörande af
grundräntorna och kronotionden på det sätt, att kronans behållna räntor,
såväl som de på lön indelta eller annorledes anslagna dädanefter skulle
af räntegifvarne få lösas med penningar efter det hvarje år, enligt särskilt
gifna föreskrifter, för de nästförflutna tio åren bestämda medelpris,
utan rättighet för räntetagarne att de anslagna räntorna till leverering
in natura uppsäga.
Vid 1850—1851 års riksmöte väcktes åter förslag dels om hemmantalsräntans
afskaffande dels äfven om grundräntornas fördelning och
nedsättning, åstadkommen genom allmän skattejämkning med beredande
af ersättning åt innehafvare af den jord, som derefter komme att draga
högre skatt än dittills, men dessa förslag blefvo icke af Rikets Ständer
godkända.
Vid 1856—1858 årens riksmöte gjordes åter framställningar i samma
ämne, särskildt angående rättighet för den skattskyldiga jordens egare
att friköpa densamma från grundskatt emot erläggande på en gång eller
under loppet af flera år af ett kontant belopp, motsvarande dessa skatters
efter vissa grunder bestämda kapitalvärde, och anhöllo då Rikets Ständer
uti underdånig skrifvelse den 18 December 1857, att Kongl. Maj:t täcktes
i nåder vidtaga de åtgärder, som för en fullständig utredning af denna
vigtiga fråga kunde finnas lämpliga. Efter det Kammar-kollegium med
infordradt underdånigt utlåtande häröfver inkommit, förklarade emellertid
Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den 6 November 1860, att efter den
utredning, frågan genom bemälda Kollegii utlåtande erhållit, densamma
icke påkallade vidare åtgärd.
Med anledning af de vid 1862—1863 års riksmöte ånyo väckta
förslag i samma ämne, anhöllo Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse
den 7 Oktober 1863, det Kongl. Maj:t täcktes till utredande icke allenast
af sjelfva grundsatsen, huruvida jordens frigörande från grundskatt genom
kapitalisering eller på annat sätt kunde vara för staten och för den enskilde
fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt, än äfven
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
om, under förutsättning att så vore, utförandet deraf kunde anses vara
förknippadt med så olösliga svårigheter eller på ett så oroväckande sätt
ingripa uti nu bestående förhållanden, att endast derföre tanken på
jordens befriande från grundskatt borde öfvergifvas, i nåder förordna
en komité af sakkunnige personer för att taga denna fråga uti hela dess
vidd i noggrannt öfvervägande. Med bifall till denna underdåniga framställning
blef ock under den 30 December 1864 en sådan komité af
Kong!. ”Maj:t i nåder tillsatt, och afgaf denna komité den 18 Juni 1866
underdånigt betänkande i ämnet.
Komitéen, soin afstyrkte de framställda förslagen om jordegendomens
fullständiga befriande från grundskatt, vare sig genom efterskänkande
på en gång eller successivt eller genom kapitalisering, tillstyrkte deremot,
med undantag dels för s. k. rusthållsräntor och i allmänhet räntor utgående
från hemman eller särskildt skattlagd lägenhet, hvarå något visst
besvär vore lagdt, för hvars utgörande räntan till större eller mindre
del vore hemmansegaren till godtgörelse anslagen, dels ock för kronotionden,
en partiel aflösning af grundskatterna på det sätt, att af hemmanets
eller lägenhetens ränta skulle få aflösas det belopp, hvarmed räntan i
förening med kronotionden öfverstege en half procent af det hemmanet
eller lägenheten för år 1862 åsätta taxeringsvärde, hvilken aflösning
skulle ske antingen medelst inbetalning på en gång af en lösningssumma,
motsvarande sexton och två tredjedels gänger det aflösningsbara räntebeloppet,
eller ock medelst erläggande samtidigt med kronouppbörden
under tolf på hvarandra följande år af den aflösningsbara räntans dubbla
belopp; att indelta räntor och tiondeanslag, med undantag af dem som
voro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället
utgjordes, indrogos till statsverket mot ersättning till räntetagare medelst
statsanslag, hvilka, intill dess annorlunda kunde blifva ordnadt, borde
motsvara indelningarnes värden efter årligt medelmarkegångspris; samt att
ny skattläggningsmetod för riket, stödd på uppgifna förhållanden emellan
grundskatt och jordevärde, borde, med upphäfvande af nu gällande särskilda
methoder, fastställas.
Trenne utaf komitéens ledamöter voro af skiljaktig mening. En af
dessa föreslog grundskatternas totala och obligatoriska aflösning genom
amortering under en längre tidsföljd på så billiga vilkor, att de i. sig
innebure ett partielt efterskänkande, hvaremot staten skulle tillskjuta
hvad som utöfver den årliga amorteringen erfordrades för att genom
ackumulering under samma tidsrum bilda ett kapital, hvilket alltid borde
oförryckt bibehållas och hvars — emot grundskatternas belopp svarande
ränta då utgjorde statens stadigvarande ordinarie inkomst. De båda an
-
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 93.
15
dra åter tillstyrkte, att räntor och tiondeanslag, med undantag af dem
som voro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället
utgjordes, måtte till statsverket indragas emot ersättning till innehafvande
medelst statsanslag; att räntan måtte sättas i penningar efter
1865 års medelmarkegångspris å nuvarande räntepersedlar; samt att hvad
som af den till kronan derefter utgående ränta i förening med kronotionde,
den sistnämnda beräknad efter nyssberörda pris, öfverstege en
half procent af hemmans eller lägenhets för år 1865 bestämda taxeringsvärde,
måtte eftergift as genom det Överskjutande räntebeloppets afskrifning
under 20 år med en tjugondedel om året.
Jemte förmälan att Kongl. Maj:t ansåg en framställning om grundskatternas
aflösning då ej böra göras till föremål för Riksdagens profning,
afgaf Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1869 års Riksdag förslag
derom, att den del af räntan, som då var satt i persedlar,
äfvensom kronotionden skulle förvandlas till bestämd ränta, i penningar.
Med hufvudsakligt bifall till hvad Kongl. Maj:t i ämnet
föreslagit, beslöt Riksdagen, att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen
den 11 Maj 1855, angående sättet för grundräntors och
kronotiondes utgörande, skulle stadgas, bland annat, att ränta af hemman
och lägenheter, som vore bestämd i vissa persedlar, att lösas efter
markegångspris, så ock den kronotiondespanmal, hvilken efter sådant
pris borde lösas, skulle, vare sig att nämnda ränta och tionde vore kronan
behållen eller för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas
i penningar efter beräkning af medelvärdet emellan 1834 1853 årens
medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris och med detta värde framgent
utföras, hvarvid kronotionden, der den icke funnes vara för alltid
fastställd, skulle beräknas till det mått och i de sädesslag, med hvilka
den sednast utgått, dock med rättighet för tionde-tagare eller tiondegifvare,
som härmed icke åtnöjdes, att inom 1870 års slut begära tiondesättning
i laga ordning; a,tt indelta och anordnade räntor och tiondeanslag,
med undantag af militie-, civil- och ecklesiastikboställens, räntor
samt af sådana, som voro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något
besvär i stället utgjordes, skulle indragas till statsverket emot ersättning
medelst statsanslag i penningar, som, intilldess annorlunda blefve
förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag, förklarade sig
nöjd med godtgörelse efter ofvan omförmälda pris,, utgå till belopp, motsvarande
de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens värden
efter årligt medelmarkegångspris ; att innehafvare af rånte- och tiondeanslag
skulle bibehållas vid dittills åtnjuten ersättning af statsverket för
upphörandet af rättigheten såväl att utfordra nämnda anslag in natura
16
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 93.
som att af rånte- och tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen med penningar
egt rum; samt att hvad sålunda blifvit stadgadt icke skulle inverka
på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor, som med frälserätt
egdes eller af sådan tionde, som åtföljde patronrättighet i vissa församlingar,
eller under annan enskild eganderätt innehades; och blef i
ö verensstämmelse med detta riksdagens beslut nådig Förordning i ämnet
af Kong! Majrt den 23 Juli 1869 utfärdad.
Vid de tvänne derpå följande riksdagarne blef frågan om grundskatternas
kapitalisering eller aflösning ånyo genom särskilda motioner
väckt, ehuru vid det förhållande att den år 1869 beslutade omsättningen
i penningar af dessa skatter ännu icke hunnit bringas till verkställighet
samt att frågan, om indelningsverkets aflösning, med hvilken den förevarande
ansågs i visst afseende ega sammanhang, icke blifvit afgjord,
aessa framställningar, likasom enahanda yrkanden vid 1872 års riksdag,
icke föranledde någon åtgärd från representationens sida.
Af den redogörelse, Utskottet här ofvan meddelat om hvad i fråo-a
om grundskatterna under en lång följd af år förekommit, äfvensom af
de motioner, som vid denna riksdag blifvit väckta, och som nu utgjort
föremålet för Utskottets behandling, synes obestridligen framgå, att en
allmän och fast grundad öfvertygelse om olämpligheten af denna beskattning
vunnit alltmera styrka och utbredning. Att grundade skäl för en
dylik öfvertygelse äfven förefinnas, lärer icke kunna förnekas.
^ hvarje ändamålsenligt beskattningssystem böra de utskylder, som
fyllande af statens behof erfordras, så vidt möjligt är, vara jemnt
fördelade på hvar och en samhällsmedlem i förhållande till hans förmåga
att dem bära eller på hvarje näring i förhållande till deri inkomst densamma
lemnar. Vid den tid, från hvilken grundskatterna leda sin upprinnelse,
var jordbruksnäringen nästan det enda, åtminstone det liufvudsakliga
beskattningsföremålet; och om äfven antages, att dessa skatter
ursprungligen voro i viss mån jemt fördelade, så hafva likväl sedermera
under tidernas lopp väsendtligt förändringar i detta hänseende inträdt,
°S c , v ^ a* odlinoars odka framsteg inom olika orter, dels genom
mangfaldiga andra, sedermera tillkomna förhållanden. Vidare hafva i
sednare tider talrika industrigrenar uppstått, hvilka, om äfven i betraktande
tagas de allmänna besvär, som utom grundskatterna åligga jorden,
vid jemförelse med jordbruket äro vida lindrigare beskattade.
För
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
17
För närvarande utvisa de till oföränderligt, belopp qvarstående
grundskatterna de största ojemnheter, ej allenast vid jemförelse emellan
olika provinser och emellan olika orter inom samma provins, utan äfven
emellan hemman, som äro till hvarandra närbelägna och i förmåner för
öfrigt hvarandra ganska lika.
Utskottet vill i detta hänseende endast erinra derom, att, enligt
uppgift af den första bland de för detta ämnes utredande tillsatta komitéer,
om en jordlägenhet af 20 tunnland åker, 40 tunnland äng, 80 tunnland
betesmark och 100 tunnland skog af lika beskaffenhet, undergår
skattläggning, så uppkommer, vid jemförelse emellan Upsala och Skaraborgs
län, hvilka i afseende på kulturens ålder, jordens naturliga, bördighet
och flera andra förhållanden äro hvarandra någorlunda lika, i Upsala
län 9|10 mantal och 153 R:drs ränta men i Skaraborgs län 1 mantal
med 78 R:dr 54 öre ränta, således i det förstnämnda länet 95 procent
högre grundskatt än i det sistnämnda. Uikaledes anför samma komité,
såsom exempel på skiljaktigheterna i beskattning inom samma ort, att
af två hemman belägna i Håbo fögderi af Upsala län, båda med samma
hemmantal, det ena dä utgjorde grundskatt till ett värde af 124 R:dr
29 öre och det andra af 317 R:dr 56 öre eller två och en half gång så
stort belopp. Enligt de upplysningar, som lemnats af den senast för denna
fråga förordnade komité, uppgå t. ex. inom Östergötlands län ränta och
kronotionde för det högst beskattade hemmanet inom Gullbergs och Bobergs
fögderi till 33 procent af afkastningen; i Kinds och Ydre fögderi
till 16 procent deraf och för det lägst beskattade hemmanet i förstnämnda
fögderi till 9 procent, i det sistnämnda till 4 procent af afkastningen; i
Kalmar län inom Tunaläns fögderi utgjorde det högst beskattade hemmanet
12 procent af afkastningen i ränta och tionde, det lägst beskattade
2 procent o. s. v.
En annan högst betydande ojemnhet förefinnes emellan grundskatternas
belopp, sådana de utgöras i de gamla svenska landskaperna och i
de s. k. eröfrade provinserna. Så t. ex. utgöra, enligt sist åberopade
upplysningar, de fem högst beskattade hemmanen inom Konga fögderi i
Kronobergs län i medeltal 15 procent af afkastningen i ränta och kronotionde,
under det dessa skatter för de fem högst beskattade hemmanen
i Östra och Medelstads häraders fögderier af Blekinge län utgöra i medeltal
endast l4|5:dels procent. De fem högst beskattade hemmanen inom fem
fögderier i Malmöhus län utgöra i ränta och tionde i medeltal 2 js procent
af afkastningen, under det att i Elfsborgs län för de fem högst beskattade
hemmanen i fem fögderier ränta och kronotionde uppgå i meBih.
till Biksd. Prot. 1873. 4 Sami. 1 A/d. 50 Raft. 3
18
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 93.
deltal till 15 procent af af kastningen, denna beräknad till 5 procent af
taxeringsvärdet med tillägg af räntan och tionden.
Slutligen är, såsom ofvan blifvit anfördt, en stor del af Sveriges
jord från utgörandet af grundskatt antingen helt och hållet eller till
största delen, befriad, hvilket förhållande — ursprungligen grundadt på
de i äldre tider i annan form utgående, men numera endast i en ringa
återstod befintliga prestationer, äfvensom på de vid samma tid bestående
skiljaktigheter emellan samhällsklasserna — utvisar en tredje ganska betydlig
olikhet i utgörandet af dessa utskyld er.
Enligt hvad ofvan blifvit angifvet, hafva tid efter annan fyrfaldiga
förslag till jemkning i grundskatterna framställts; men om äfven, med
öfvervinnande af de stora, i detta hänseende särdeles inom vårt land,
mötände svårigheter'', en jemn fördelning af skatterna å jorden skulle
kunna för närvarande, åstadkommas,, så skulle likväl, till följd af olika
bördighet och odlingslägenheter, förändrade afsättningstillfällen samt
alla de omständigheter, som i , öfrigt inverka på egendomars afkastning
och värde, inom en icke aflägsen tid åter uppstå ganska betydliga missförhållanden
i skattebeloppen; också har den åsigt, att det icke läte sig
göra att med fix skatt å jordegendomen åstadkomma dess ständigt fortfarande
jemlika förhållande till hvarje skattdragandes inkomst, inom representationen
blifvit så fullständigt omfattad, att frågan om grundskatternas
jemkning emellan särskilda egendomar tvifvelsutan måste anses
såsom förfallen.
Att jordbruksnäringen, såsom helt betraktad, är i förhållande till
andra näringar tyngre beskattad, lärer äfven få antagas såsom gifyeti
En reservant i den för ärendets utredning sednast tillsatta komité har i
detta hänseende anställt en beräkning, grundad på förhållandena år 186t4,
enligt hvilken beräkning en beskattning för jordbruksnäringen af 4 E:dr
83 öre h vilade på 1000 riksdalers kapitalvärde, och en beskattning af
1 E,:dr 28 öre på 1000 riksdalers kapitalvärde, användt på andra näringåty
Utaf dej! utredning ofvannämnda komité meddelat, framgår oclc,
att, på sätt komitén äfven yttrat, grundskatterna trycka en icke obetydlig
del af jordegendomen i vårt land särdeles hardt genom att , medtaga
så; stor anpart af behållningen deraf, att sjelfva egendomen, äfven,.oi^
den i och för sig sjelf lemnar en god afkastning i förhållande till sin
storlek, likväl genom grundskatterna qvarhålles uti ett lågt kapitalvärde
och en låg behållen afkastning. Då dessa skatter, i motsats mot <feirt
som drabba kapitalisten , eller idkare af andra näringar, än jordbruket,
utgå med oförändradt årligt belopp, utan afseende å den större eller
mindre inkomst, som af den skattskyldiga jorden kan erhållas, eller å
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 93.
19
statens utgifter, kunna de icke anses öfverensstämma med ett riktigt, beskattningsystem;
Och da den ojemnt tryckande,börda, dessa skatter ålägga,
icke kan annat äta verka hämmande på jordbruksnäringens utveckling,
anser Utskottet deras upphörande böra medföra väsendtlig» fördelar.
Genom en dylik åtgärd skulle dessutom vinnas en önskvärd förenkling
af förvaltningen och redogörelseverket. Äfven ur en annan synpunkt^
vore jordens befriande från grundskatter fördelaktigt, i det derigenom
bereddes jordens innehafvare en, till följd af näringarnes utveckifng
i flera riktningar och de af ett allt mera utbildadt kommunikationsväsende
i öfrigt föranledda förändrade förhållanden, af behofvet påkallad
friare dispositionsrätt öfver jorden.
"iU,: De steg, som tillförene blifvit tagna i syfte att. lindra de på jorden
hvjlande skattebördor, innebära visserligen, i jemförelse med hvad nu
blifvit ifrågasatt, icke så omfattande förändringar, men de utvisa likväl
ett jemnt fortgående i nu antydda riktning. I sin ofvanberörda underdåniga
skrifvelse den 18 December 1857 anförde Rikets Ständer, att
grundskatterna, just till följd af det ojemna sätt, hvarpå de å den skattskyldiga
jorden äro fördelade, ej kunnat bibehållas vid sitt ursprungliga
belopp, och att Rikets Ständer nästan vid hvarje riksmöte, i anledning
af derom gjorda framställningar, funnit sig föranlåtne att för sin del
efterskänka'' en eller annan af de skattebördor, som ansetts mest betungande,
samt ätt sammanlagda beloppet af den minskning uti de ordinarie
inkomsterna, som från införandet af nuvarande statsskick uppkommit.
genom sådana skattenedsättningar, då utgjorde nära 1,500,000 R:dr
R:mt årligen. '' Sedermera har, genom 1862—1868 års riksdags beslut,
rärftan af mjöl- och sågqvarnar, hvilken för år 1862, enligt, hvad sistnämnde
komité meddelat, uppgick till 187,258 R:dr 39 öre, från och
med år 1864 afskrifvits, hvarförutan ej bör lemnas oanmärkt den betydliga
nedsättning i räntan och tionden, som blifvit en följd af den år
1R69 beslutade omsättningen till penningar, hvilken nedsättning kan, vid
det förhållande att dessa skatter, som år 1870 utgjorde 6,777,100 R:dr,
påföljande år endast uppgitago till 6,104,900 R:dr, antagas hafva belöpt
sig till omkring 670,000 R:dr. — Såsom ordinarie inkomster, i hvilka
eft.ergiftér medgifvits, böra äfven nämnas flera tillförene på bruksnäringen
°hvilande skatter. Så hafva Hammar skatt sjernet, som i medeltal för
åren 1850—1854 inbringade 154,155 R:dr R:mt, ''samt Tiondetackjemsaf
gift en jemlikt 1856—1858, 1859—1860 samt 1871 års riksdagsbeslut
afskaffats, emot det att, beträffande sistnämnda afgift, för så vidt den
utgått från privilegierad bergslag, hvarje hemman och lägenhet, som i
sin egenskap att tillhöra bergslagsort åtnjutit frihet från ränta och ro
-
20
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 93.
tering, skulle till hälften åsätta de skyldigheter härutinnan, som med
författningarne öfverensstämde.
Grundräntorna, hvilka tillika med tionden år 1833 ingingo med ett
belopp af 4,592,600 R:dr, hafva på den vid innevarande riksdag uppgjorda
inkomststat uppförts med en summa af 6,119,800 R:dr* Bland
de skäl, söm anförts emot dessa skattebördors afskaffande, torde ock det
väsendtligaste hafva varit, att det vore omöjligt för staten att undvara
dessa skatter, såsom utgörande en icke allenast till beloppét betydlig,
utan äfven under alla omständigheter säker inkomstkälla. Om än detta
skäl under föregående tider haft en fullt giltig grund, så måste dock
förhållandena nu mera i detta hänseende anses väsendtligen förändrade.
Hvilken betydelse denna förändring har, torde säkrast ådagaläggas
genom meddelande af nedan stående tabell, hvilken utvisar dels i hvilken
stark utveckling statens inkomster såsom ett helt betraktade (allmänna
bevillningen deri icke inberäknad) under de sednast förflutna fyratio
åren tagit, dels äfven i hvilket olika förhållande till hvarandra de olika
inkomsttitlarnas belopp under särskilda delar af denna tidrymd ställt sig,;
lc8l!
tf )f?i'' |
i ■ /i)‘f ! >>vd |
Of'';g f j |
mh, |
Sö8f| |
|
1001. |
-(.■"tx.w .''ivp.aj. |
.. 4681] |
Oo;), |
■ ocBii |
|
(»i fl • |
jo; |
Ve,81 |
( h V |
Sd )(- (ii hv’:VS |
.... smil |
< |
?■ [ , |
öc8l: |
■ H ){’,• |
Cvlrf''M)f Y(t)1 |
.... 008Ij |
u |
iöt <>] v,ÖL. |
10811 |
i''/(/i |
\ *\ V ''i j |
.. S081 |
.... 8081 |
||
- |
||
... 0031 |
||
)i )§ .{ |
)Ö!'':00l\ Tfc8tf)L. |
. • *8ii |
... 008i |
||
.)^00Lrvr 3! |
.. |
|
)l |
töäyjof.tor.ö; |
178.1; |
f |
} t t;008,r8ö.f}i |
. 9 rail |
Stafs-UtsJcqMets Utlåtande N:o 93.
21
År.
1833 .
1834''.
1835 .
1836 ;
1837 .
1838 .
1839 .
1840 .
1841 .
1842
1843
1844
1845
1846
1847
1848
1849 .
1850 .
1851 .
1852 .
1853 .
1S54
1855
1856
1857
11858
11859
1860
1861
1862
1863
1864
1865
1866
1867
1868
1869
1870
,1871
1872
Ranta
!
, Arrende
,
ocl? medel,
tionde.
Skogs
medel.
4;592,600
4.970.300
4.996.800
5.193.800
5,611,900
5,856,500
5.382.300
5,228,000
5,664,400
5,676,100210,400
5,454,500202,600
ma
150,100
161,200
173,800
175.600
199,500
226.600
195,200
195,400
222,300
4.490.000
5,737,500
6.088.000
Tull
medel.
t Bränvins- | Jernvägs
tillverk-
. trafiknings-afgift.
I medel.
Öfrige
inkomster.
162,100
174.100
222,500
5.815.900223.200
5.064.200184.200
5,102,100,210,600
5.504.300231.200
6.014.100255.100
5.889.200320.900
6.773.900343.100
6.425.800327.100
5,925,300410,600
6.125.900406.800
6.283.200352.500
6.423.300302.300
6,576,200)313,200
6.633.300343.500
6.719.900402.200
6.874.500373.200
6.872.200373.300
6.683.800304.900
6.571.500360.200
6,426,6001382,4001
6.337.400486.200
6.552.700488.800
6,804,800:402,600
6.777.100 430,800;316,300
6,104,900458,900589,600
6,087,800|416,000)825,100
4.142.600
4,286,300
4.915.900
4.383.400
5.035.800
5,848,100
5.570.500
5.269.800
5.839.400
6.066.700
5.390.700
5.093.600
5.494.500
6.170.900
6.528.800
7.302.600
7.666.700
6.989.900
7.721.500
7.772.000
7.786.000
9,935,200
11.956.900
13,782,500)
11.182.900
8,559,900
11.279.000
12.048.500
13.507.900
12.518.500
13.519.800
12.084.600
12.218.800
11.474.700
11,094,800
12.848.000
12.238.000
14.691.600
17.868.700
18.046.600
693.800
701.800
474.100
1,057,700
1,093,800
945.800
755.000
947.600
844.800
1.008.500
1.013.500
1.028.500
869.300
794.100
728.100
801.700
986,200
842.700
786.600
751.300
722.000
306.800
5,133,900
5,583,100
6,482,200
7,191,600
4,813,700
5.827.500
7,991,000
8,169,300
3,321,200
3,381,400
3,416,300
3,751,100
Summa.
12,900,300
13,501,000
13,976,900
14,561,600
4,068,400)16,009,400
3,867,800116,744,800
4,012,700:15,915,700
4,007,000 15,647,800
3.657.200
3,569,900
3.519.100
3,810,800
3.666.600
4.022.100
4.225.300
4.020.200
3.946.200
3.857.600
4,817,700
4.621.100
4.882.300
4.969.500
5.239.500
5.504.600
5.799.300
5.224.200
5.144.100
16,228,100
16.531.600
15.580.400
14.585.000
15.942.000
17.297.600
17.521.300
17.372.900
17,911,800
17,425,700
19.595.000
19,354,500
20.507.300
21.964.400
!,666,200)
31.402.900
30,100,100
27.701.300
28,126,200
5.334.00030.186.800
5,315,90033,936,900
5.885.30033.820.800
9,132,500 2,889,800 6,001,900 38,789,500,
9,012,''7003,462,000|5,852,30037,400,300]
10,069,5004,479,8005,982,600)39,682,400
9,276,900b,064,400 5,631,600 38,256,600
8,028,700 6,017,000 5,618,600 37,582,700)
7,158,200|6,161,100 5,865,900
8,432,800 6,221,300 6,212,700
10,990,200:6,791,200 6,209,500
11,712,700 7,784,900 6,901,700
12^940,000)9,167,600 6,522,200
39,074,7001
40,312,200)
46,206,700)
51,421,400:
54,005,300j
22
Stats-Uiskotfets Utlåtande N:o 93.
Anmärkning. De i förestående tabell intagna uppgifter för åren 1833—1870
äro i allmänhet hemtade från de af trycket htgifna utdrag af
rikshufvudboken för samma år och har dervid endast skett den
afvikelse att, då uti rikshufvudboken tullmedlen för åren 1858—T
1853 bokförts med endast de belopp, som återstått efter afdrag
af städernas tolagsersättning och bidraget till Handels- och Sjöfartsfonden,
men från och med år 1864 med bruttobeloppen, eriföt
det att särskilda anslag för nämnde tvänne ändamål utgått, ifrågavarande
inkomst-titel blifvit för de sista tio åren minskad
med beloppen af de anslag, som under denna tid utgått dels
såsom tolagsersättning och dels till Handels- och sjöfartsfonden
Jcrnvägstraflkmedlen äro för åren 1863 -1868, under hvilken
tid de icke varit såsom inkomster för riksstaten beräknade,
upptagna i enlighet med revisionsberättelserna. 888'' t./-, Mojfa
För år 1872 äro inkomst-titlarne, tullmedel och jernvägstrafikmedel
upptagna, i enlighet med afgifna redogörelser eller
rapporter, den förstnämnda likväl med afdrag af tolagsersä-ttrnngen;
skogsmedel och bränvinstillverkningsåfgiften till de uti
Kongl. M«j:ts proposition om statsverkets tillstånd'' och behof
uppgitna belopp samt ränta och tionde, arrendemedel och öfriga
inkomster till de i 1872 års riksstat beräknade summor. ,o;fn}>
• ''i;-: -rjxi-.f i , -i te js-pni
Af
denna öfversigt framgår, att statsinkomsterna, då allmänna fc
villningen dervid icke tages i beräkning, under déssä fyratio åt stigit
från 12,900,300 R:dr till 54,005,300 R:dr och således ökats till merijän
fyrdubbelt belopp. : m ‘rnöf? röt niet
Vidare finner man af denna sammanställning:,1 att täntan och tiöhden,
hvilka vid denna tidrymds början utgjort1 en''högst ansenlig del af
statens hela inkomst, vid dess slut intaga ett vida mindre betydande
rum pa inkomst-budgeten i förhållande till andra statens intrader. 1
Dessa grundskatter, hvilka i 1830 års riksstat'' Voro lipptagna1 ''till
ett # belopp motsvarande nära 38 procent af Statsverkets inkomster, upp£ä
enligt nu gällande riksstat icke till mera än 16 pfBberit af inkomsternas
sammanlagda belopp, med afdrag ändock af de först i sednare tider tilikomna
inkömsttitlarne: jernvägstrafik-, telegraf- och skogsmedel; GruriOskattemas
betydenhet såsom inkomstkällor har således, i förhållande tiilJ
det hela, på sednare tider märkbart sjunkit. ",r iH ^
Men icke blott statsinkomsternas allmänna stigande1 och grund1-:''*
skatternas aftagande vigt i förhållande till det hela äro härvid förtjéntä*3
af uppmärksamhet. Sjelfva beskaffenheten af vissa på sednaste tiderhlll-^
komna inkomsttitlar synes vara värd att tagas i betraktande.
Den betydligaste af dessa inkomsttitlar: Jernvägstrafikmedlen, hvilka''1*
blefvo för första gången synliga i budgeten för år 1869 och då upptogos
Stats-Utskottets Utlåtande N:o~ 93.
23
till- 6,400,000 Rdr, äro i den nu beslutade inkomststat uppförda med ett
belopp''<»af 9,500,000 R:dr, eller mera än 3,000,000 -högre. Oaktadt de
omvexlingar denna inkomst, om man atser kortare tidskiften, måste vara
underkastad, kan man dock, med ledning af förut inhemtade erfarenhet,
med temlig säkerhet beräkna det förhållande, i hvilket, den under en
längre! tidrymd skall komma att utveckla sig. Så beräknades åi 1867,
att trafikinkomsterna år 1872 skulle utgöra 9,663,000 R:dr eller med en
jemförelsevis icke- betydlig skilnad den summa, som verkligen föi detta
år influtit. Nu kan beräknas, med användande af en lägre beräkningsgrund
än den då antagna, att statens jernvägar, hvilka under de närmast
förestående, åren äro afsedda att utsträckas från 112 till 140 mils längd,
skola år 1882 lemna en bruttoinkomst af 16,200,000 R:dr, eller efter 9
år a©n tillökning med 6,700,000 R:dr. Ensamt förhöjningen af denna inkomsttitel
skulle således, om man antager nettoinkomsten till en tredjedel
af bruttobeloppet, lemna en med hvarje ar tillökad inkomst af mer
än 200,000 .R:dr. , , , .
;rji. st. iSkogsinedlen,i. hvilka år 1870 för första gången förekommo bland
statens , ordinarie inkomster med ett belopp af 236,300 R:dr, hafva i förslaget
för 1874 blifvit upptagna med 700,000 R:dr, således efter fem år
med 463,700 R.:drs förhöjning eller i medeltal 92,700 R:dr för år-. Då
högst betydliga skogsvidder dels under nästförflutne dels undei innevarande
år blifvit för statens räkning ytterligare afsätta, synes man, utan
fara för större misstag, kunna antaga den blifvande framtida arliga tillökningen
till omkring 100,000 R:dr. .
‘Dessa båda inkomsttitlar hafva det gemensamt, att de gifva en
betydande, afkastning, men likväl icke äro skattetitlar, och de genom
dem inflytande statsmedel, om de förmå bereda tillgångar till en skattened-sättning,
kunna således icke sägas hafva tillkommit genom en ny beskattning,
som tynger andra samhällsklasser.
Utskottet har härvid icke förbisett, att utom den fyllnad i statsinkomsterna,
som måste beredas, om en betydligare skattelindring skall
kunna försiggå, äfven en deraf oberoende tillökning i inkomst måste gara
att påräkna för att, möta de under tiden uppkommande, utgifter för nya
statsbehof, så mycket mera som en ny arméorganisation otvifvelaktigt
kommer att föranleda till ansenligt ökade kostnader. Men om man, jemte
dp np nämnda inkomsttitlarne, tager i betraktande den ökade inkomst,
andra skattetitlar såsom tull, stämpelafgift, bränvinsskatt, vid en i allmänhet
stegrad produktion och ökad välmåga, kunna antagas lemna, lära
icke synnerliga .svårigheter i detta afseende vara att befara.
Huru stark näringslifvets utveckling varit under de sednast för -
24
Stats-Utskottets Uttåtande N:o 93.
flutna åren, visar sig när man finner, att sammanlagda värdet af fabrikstillverkningarne
i riket år 1841 utgjorde 2 L,766,137 R:dr och år 1871:
105,235,595 R:dr, eller ungefär femdubbelt det förra beloppet, samt att
sammanlagda värdet af rikets in- och utförsel, hvilket år 1842 utgjorde
56,462,773 R:dr, år 1871 stigit till nära sexdubbla beloppet, eller
330,202,000 R:dr.
Slutligen bör Utskottet erinra, att redan tjugufem år härefter eller
år 1898 annuiteterna för så väl 1858 som 1860. års jernvägslån upphöra
att utgå i följd hvaraf nu beräknade statsutgifter till ett belopp af något
mer än 2,500,000 R:dr då komma att årligen besparas.
Med skäl torde derföre kunna sägas, att en så gynnande tidpunkt
för vidtagande af en skattenedsättning och ett utjemnande af de olikheter,
som i beskattningen på jorden ega rum, tillförene icke förefunnits.
Vidkommande sjelfva sättet för jordens befriande från grundskatt,
hafva två utvägar blifvit ifrågastta. Den ena är att efterskänka densamma,
vare sig på en gång eller småningom medelst skattebeloppets
successiva minskning, och den andra att medgifva den skatteskyldige
rättigheten att friköpa sig från skattens erläggande med en efter vissa
grunder beräknad löseskilling. Emot detta sednare sätt har den s. k. grundskatte-komitén
erinrat, bland annat, att, då aflösningen svårligen kunde
åläggas någon såsom skyldighet, utan måste bero af de skatteskyldiges
fria vilja och förmåga, kunde det antagas, att de, som hade mindre räntor
och följaktligen behöfde anskaffa endast ringare lösningskapital, komrne
att frigöra sig från grundskatten, under det att flertalet af dem, som
hade drygare utskylder, måhända icke funne sig i stånd dertill i anseende
till lösningskapitalets storlek, hvilket allt skulle leda dertill, att
den jord, som för att med framgång kunna brukas, mest behöfde lindring,
deraf ej komrne i åtnjutande.
Utskottet delar för sin del denna åsigt, äfvensom den öfvertygelsen,
att det blefve allt för betungande för den skattskyldige att, utom
de dryga skattebördorna, under en lång följd af år utgöra en i och för
grundskattens amortering än mera ökad börda.
Om en aflösning i detta ords egentliga bemärkelse icke kunnat, af
Utskottet förordas, enär just de tyngst beskattade skulle minst korning
i tillfälle att bereda sig denna lättnad, så har Utskottet icke heller ansett
sig böra biträda förslaget om en aflösning, sådan Herr Werner Erics&fl,
i sin motion ifrågasatt. Detta sätt att aflyfta de nu på jorden Infilande
bördor — hvilket knappast kan i egentlig mening kallas en aflösning,
enär det icke förutsätter såsom vilkor för befrielse från skatten något
nytt
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
25
nytt tillskott af de skattdragande — lemnär alla de olägenheter under
en lång följd af år oförändrade, som äro förenade med grundskatterna,
och påkallar derjemte redan nu ett beslut, som först i en aflägsen framtid
skulle träda i verket, och som då skulle föranleda en plötslig, högst
betydlig rubbning i alla de med detta slag af jordegendom i samband
stående förhållanden.
Utskottet atiser derför att grundskatternas afskaffande bör ske ge''
nom deras succcssive afskrifning.
Men om en så betydande skattenedsättning, som den nu ifrågasatta
— den ansenligaste sorti någonsin i vårt land förekommit — blifvér
beslutad, så torde likväl den största försigtighet vara af nöden vid
Utstakandet af de grunder, efter hvilka den bör utföras.
De fördelar, som äro afsedda att derigenom vinnas, kunna endast
i det fall förenas med det helas kraf, om verkställigheten utsträckes till
en längre följd af år.1* ,il!*
Om så sker, kommer statsverket endast småningom att vidkännas
dé förluster, som för detsamma uppkomma och motsvarande tillökning i
inkomster säkrare att beredas.
För att ej förändringen skall störande inverka på de mångfaldiga
enskilda förhållanden, som äro fästade vid jordegendomens Värde, är ock
af1 flöden att öfvergångStiden bestämmes så lång, att de menliga följderna
åf en allt för stark rubbning i bestående förhållanden undvikas.
Dertill kommer, att i samma mon som tiden utsträckes förlorar
dét inkastet, att den ifrågavarande eftergiften skulle endast vara en de
nuvarande innehafvare af den skattskyldige jorden tillfallande förmån,
sin betydelse, och dess syfte att bereda sjelfva jordbruket en fördel framträder
starkare.
. ; mvd ”, i;.-i:- .c•■.■•"i: / •.< ■ in- n ■ ''•
.110.1 ii 0 ii tl< • .1 ’ !•• T ■ -i" 1 '' "• ''
;öi i Hvad angår uppkomsten och beskaffenheten af indelningsverket, för
så vidt dermed förstås den inrättning, som omfattar icke blott befälets
Vid arméen aflöning med boställen, räntor och tibnde, utan ock manskapets
vid hären och flottan uppsättande och underhåll medelst de på
vissa hemman hvilande roterings- och rustningsbesvären, får Utskottet
hänvisa till den utredning, som finnas meddelad i de underdåniga utlåtanden,
hvilka afgifvits såväl af deri s. k. landtförsvarskomitéen som af
den utaf Kongl. Maj:t år 1867 förordnade komité för utredning af frålog
Bih, till Biksd. Prof. 1873. 4 Sami. 1 Afä. 50 Haft. 4
26
Stata-Utskottets Utlåtande N:o 93.
gan om rot er niga- och rustiuugsbesväreii jemte de vid sistnämnda utlåtande
fogade reservationer; och anser sig Utskottet här endast böra i
korthet i minnet återkalla de afgifna förslag och fattade beslut angående
förändrade bestämmelser rörande indelningsverket och detsammas upphörande,
som vid senaste hållna riksdagar förekommit. o.f>i:•
Med anledning af väckta förslag om ändringar i landtförsvarets
organisation, förklarade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 Maj
1867 sin åsigt vara, det svenska arméen skulle bestå af stam, innefatttande
befäl och trupp, samt beväring, äfvensom att, då, för ett fullständigt
ordnande af rikets försvarsväsende, en väsendtlig utsträckt allmän
värnepligt utan tvifvel vore af behofvet påkallad men möjligen icke kunde
genomföras med bibehållande af indelningsverket i dess nuvarande form,
vid uppgörande af nådigt förslag till arméens organisation borde tagas i
öfvervägande om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthållare
hvilande besvär måtte kunna lindras eller ock afiösas samt jemväl på
öfriga samhällsklasser fördelas; och anhöll Riksdagen i underdånighet,
det Kongl. Maj:t efter pröfning af dessa och andra uppgifna grunder till
arméens organisation, behagade låta uppgöra och för Riksdagen framlägga
fullständigt förslag till försvarsverkets ordnande.
Den 8 Oktober 1867 förordnade Kongl. Maj:t en komité för att
rådpläga rörande den af Riksdagen ifrågasatta lindring i rust- och rotehållsbesväret
samt förslag till sådan lindring uppgöra.
Efter det denna komité den 24 Maj 1868 afgifvit betänkande i
ämnet, och sedan Chefen för Landtförsvars-departementet i underdånigt
memorial den 31 December samma år framställt förslag till fullständigt
ordnande af rikets försvarsväsende till lands, förklarade sig Kongl. Maj:t
i nådig proposition till Riksdagen den 19 Januari 1869 visserligen gilla
grunderna i Departementschefens förslag, men likväl, med afseende å de
många och olikartade frågor, som deri ingingo, och hvilka till större delen
ej utan olägenhet kunde under då förestående statsregleringsperiod
genomföras, endast finna vissa af förslagets delar, såsom utgörande grundval
för organisationen, företrädesvis påkalla en lösning för att, i den mån
ske kunde, redan år 1870 bringas till utförande. mun; i
Under förutsättning af Riksdagens bifall till framstäldt förslag
om ny värnepligtslag, föreslog Kongl. Maj:t, bland annat, åtskilliga förändrade
bestämmelser rörande indelningsverket, hufvudsakligen bestående
deri, att alla ovissa besvär, som, tillkomna efter knektekontraktens uppt
rättande, nu vore med soldatens aflönande förenade, skulle, i den mon
gällande legokontrakt ginge till ända, såsom skyldighet upphöra; att
Kong]. Maj:t och kronan skulle öfvertaga rekryteringsskyldigheten och i
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
27
sammanhang dermed ifrågakormnande utgiften för städja och lega; att ett
normalkontrakt, gällande för hela riket, skulle upprättas, enligt li vil ket
soldatens löneförmåner skulle utgöras af bostad på rotens mai k, bestående
af (stuga-efter dittills varande bruk med erforderliga uthus samt 45
kubikfot spanmål, hälften råg och hälften korn, årligen; och att, om soldat
icke kunde på de i normalkontraktet stadgade vilkor erhållas, kronan
skulle tillskjuta hvad derutöfver erfordrades.
Beträffande förslaget om värnepligtslagen, förklarade Riksdagen
någon utsträckning af allmänna värnepligten icke höra ifrågakomma annat
i än i sammanhang med den fullständiga reorganisationen af rikets
försvarsväsende.
.''U - i it Hvad anginge de föreslagna bestämmelserna rörande indelningsverket,
fann Riksdagen, som ansåg att rekryteringens ifrågasatta öfvertagande
af staten skulle, utan att det dermed afsedda ändamål i någon hufvudsaklig
må» vunnes, komma att rubba en bland de få grunder, som
för närvarande i hela riket äro för indelningsverket gemensamt gällande,
och på detsamma i viss mån sätta sin stämpel, samt hvarvid rust- och
rotehållarne företrädesvis torde hålla fast, sig icke höra till Kongl. Maj:ts
nådiga förslag i denna del lemna sitt bifall, helst Riksdagen för öfrigt
ansåge dels att de lindringar i rust- och roteringsbördan, hvilka ined
antagande utaf det af Kongl. Maj:t föreslagna normalkontraktet afsåges,
skulfe utfalla ojemnt, dels ock att detta kontrakt inom vissa orter skulle
åstadkomma en ökad börda. . .
Uti den till 1871 års lagtima riksdag aflåtna nådiga proposition,
angående landtförsvarets ordnande, var någon förändrad reglering af rustoch
rotehållsbesvären samt dermed följande lindring i desamma icke ifrågasatt.
Det af Riksdagen för frågans behandling tillsatta Särskilda Utskott
tillstyrkte visserligen, att indelningsverket (så vidt dermed var förbundet
åliggandet för viss jord eller lägenhet att anskaffa, utrusta och
underhålla hästar eller manskap till arméen eller flottan) skulle upphöra
öfter en öfvergångstid af 15 år från den af Kongl. Maj:t föreslagna ökade
värnepligtens inträdande; men frågan derom förföll till följd af Kamrarnes
i ämnet fattade olika beslut.
Uti sin till den längre fram på samma år för ytterligare behandling
af frågan om landtförsvaret sammanträdande Urtima Riksdag aflåtna nadiga
proposition föreslog Kongl. Maj:t, att det af Särskilda Utskottet vid åiets
lagtima riksmöte uppgjorda förslag till lag, angående den allmänna
värnepligten måtte af Riksdagen antagas, hvarjemte Kongl. Maj:t under
vilkor och förbehåll, att berörda lag blefve af Riksdagen godkänd,
framställde förslag till förordning angående förändrade bestämmeiser i
28
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 93.
fråga om rote- och rusthållsinrättningen vid landtförsvaret. Dessa bestämmelser
skiljde sig hufvudsakligen deri från det till 1869 års riksdag
afgifna förslaget, att det bidrag, som från roten eller rusthållet skulle
lemoas till soldatens aflöning var bestämdt i penningar, att bostaden
icke gjordes till en ovilkorlig prestation, och att staten skulle åtaga, sig
kostnaderna för bostadens underhåll. Men dessa Kong]. Maj:ts förslag
sa väl till värnepligtslag, som till förändringar i indelningsverket blefvo
af Riksdagen icke antagna.
Med anledning åt ett utaf enskild motionär väckt förslag om upphäfvande
af den för beväringsskyldig^ medgifna legningsn och friköpa
ningsrätten, beslöt 1872 års Riksdag för sin del en författning, hvarigenom
till all kraft och verkan upphäfdes allt, hvad Kongl. kungörelsen,
angående allmänna beväringen, den 13 November 1860 innehölfe i fråga
°m rättighet för beväringsskyldig att vid uppbåd till vapentjenst sätta
i sitt ställe annan duglig karl ocfh att i fredstid vinna befrielse .från
vapenöfning emot erläggande af viss afgift i penningar, i enlighet med
hvilket beslut Kongl. kungörelsen under den 1 November 1872 blifvit
utfärdad.
Vid. innevarande riksdags öppnande har Kongl. Magt i throntalet
tillkännagifvit, att ett förslag till förändrade bestämmelser för härens
organisation är under utarbetning. Under den i Riksdagens Andra Kam*
mare, vid remissen af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om statsverkets
tillstånd och behof, hållna öfverläggning meddelade Chefen för landtförsvaret,
att han vid utarbetande af detta förslag funnit skäl att icke
utgå från antagandet af indelningsverkets fortfarande och ovilkorliga
bestånd, utan bygga förslaget på grunder, hvilka icke omöjliggöra öfvergå
ngen till ett annat sätt än indelningsverket för anskaffande och underhåll
af stamtrupp, och hvilka grunder äfven kunna bestå så väl under
som efter en sådan öfvergång, om och när den kan anses blifva nödvändig.
Gången af de förhandlingar i detta ämne, för hvilka här ofvan flkorthet
redogjorts, har, efter Utskottets uppfattning, visat de storan
svårigheter, som möta, om man vill., med bibehållande af indelnings-''
veiket. såsom grundval, ordna försvaret i enlighet med det nyare krigs-i
väsendets fordringar. Vid sådant förhållande och då å ena sidan: det;,
blifvit uppenbart, att de olika meningarne i detta hänseende knappast
kunna med hvarandra förenas, men å andra sidan ordnandet af rikets ;
försvar är en fråga åt den maktpåliggande beskaffenhet, att den ovilkorligen
måste på en säker och varaktig grundval lösas, synes det Ut
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93.
29
skottet, att det vore för det hela fördelaktigare, om en fullständig plan,
afsedd att för framtiden förblifva gällande, förelädes Riksdagen, än om
dess åtgärd påkallades för ett förslag, hufvudsakligen bestämdt att bilda
en öfvergång till något nytt. Det torde äfven, för att kunna med någon
säkerhet bedöma sättet att verkställa en sådan öfvergång, vara af största
vigt att ega en klar kännedom om det nya, till hvilket man skulle
komma och som vore ämnadt att framgent ega bestånd. Önskligheten
deraf att landet må i en snar framtid erhålla ett försvar, som bereder
dess säkerhet, är af så framstående betydenhet, att de skäl, som dervid
fästa sig, öfverväga alla andra: och då, i fråga om lämpligheten att i
vår arméorganisation samtidigt söka bibehålla indelningsverket och genomföra
en betydligt utsträckt allmän värnepligt, meningsskiljaktigheterna
visat sig vara af nästan oförenlig natur, har det synts Utskottet,
att, huru gagneligt och för våra förhållanden lämpligt indelningsverket
än må under en förfluten tid visat sig vara, afseendet på dess framtida
bibehållande nu borde vika för nödvändigheten att bereda en snart inträdande
trygghet i afseende på landets försvar, ett säkert skydd för
dess inre förkofran.
Blifver försvaret, med antagande af den allmänna värnepligten
såsom grundval, på ett tillfredsställande sätt ordnadt, så lärer deraf
följa, att de bördor, som för det närvarande åtfölja indelningsverket,
kunna efter hand minskas och slutligen försvinna.
Eu sådan förändring måste efter Utskottets uppfattning stå i nära
sammanhang med hela frågan om de på jorden hvilande grundskatternas
bibehållande eller upphörande. Både rustnings- och roteringsbesvären
äro jorden vidlådande onera, och, hvad rustningen särskildt beträffar,
motsvaras utgörandet af detta onus utaf den grundränta, som blifvit
det till rusthåll anslagna hemmanet åsatt och för sjelfva rustningen anordnad,
i följd hvaraf, om endast grundskatterna afskaffas, invecklade
liqvider för rustningsräntorna skulle uppkomma. Rustnings- och roteringsbesvären,
för hela riket beräknade att motsvara ett belopp af 3,250,000
riksdaler, drabba ock vissa orter hårdare än de egentliga grundskatterna,
under det att inom andra delar af riket förhållandet är motsatt. För
hela samhället är emellertid af största vigt, att likställighet i dessa afseende
eger rum. Om en afskrifning af grundskatterna beslutas, blifver
det alltså, så väl för åvägabringande af en dylik likställighet som för
ernående af enkelhet och reda i beskattningsförhållandena, nödigt, att
en förändring i ofvanberörda onera tillika vidtages.
30
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 93.
I afseende på frågan om landets försvar lärer Riksdagen under alla
förhållanden hafva att förvänta en framställning af Kongl. Maj:t, enär
Konungen, såsom ofvan blifvit nämndt, vid denna riksdags öppnande
täckts gifva tillkänna, att ett förslag till förändrade bestämmelser för
härens organisation är under utarbetning. Att en sådan organisation
kommer att hvila på grundsatsen af en mera utsträckt allmän värnepligt,
torde att döma efter hvad vid de senaste riksdagarne förekommit, med
skäl kunna antagas. Vid tillämpningen synes likväl denna nya organisation
endast småningom och steg för steg kunna träda i verkställighet,
så mycket mera som vårt nuvarande försvarsverk enligt sakens natur
endast efter hand skulle kunna förändras och lemna rum för en ny
härordning.
Utskottet, som redan i det föregående i allmänhet yttrat sig om
de svårigheter, som möta för indelningsverkets bibehållande, får särskildt
erinra om hvad det för försvarsfrågans behandling vid 1871 års urtima
riksmöte tillsatta Utskott yttrat, nemligen att indelta arméen icke är tillräcklig
för landets försvar, icke heller lämplig såsom befälsstam för en
armé bestående af värnepligtige. När en ersättning för det indelta manskapet
i detta afseende skall ur de värnepligtiges led vinnas, bör, efter
Utskottets åsigt, för erhållande af en duglig befälsstam, hvarmed lärer
böra förstås icke blott öfverbefäl, utan äfven underofficerare, korporaler,
vice korporaler och kadersoldate:, och hvilken befälsstam i sjelfva verket
måste blifva föga mindre talrik än den nuvarande indelta arméns
effektiva styrka, frivilligheten i främsta rummet tagas i anspråk, mot
den ersättning af statsverket, som för sådant ändamål kan blifva behöflig,
äfvensom de, hvilka komma att underkastas en större och långvarigare
öfning än som åligger samtlige värnepligtige, såsom t. ex. de, hvilka
tillhöra specialvapnen, synas böra efter samma grunder antagas och godtgöra^.
Då emellertid den allmänna värnepiigten otvifvelaktigt kommer
att så anlitas för landets försvar, att indelningsverkets bibehållande icke
vidare erfordras, synas fulla skal förefinnas till den underdåniga hemställan,
att Kongl. Maj:t i sammanhang med frågan om ordnandet af
rikets försvar och under förutsättning att en betryggande arinéorganisation
varder af statsmakterna antagen, jemväl ville föreslå stadganden,
hvarigenom rustnings- och roteringsbésvären efter hand komme att upphöra,
så att båda dessa frågor kunde tillsammans pröfvas och afgöras.
Enär af skäl, som redan blifvit anförda, frågan om rustnings- och
roteringsskyldighetcns upphörande icke lämpligen kan afgöras annat än
i sammanhang med frågan om grundskatterna, torde med denna Riksdagens
anhållan äfven böra förenas en underdånig framställning derom
Stats- Utskottets. Utlåtande JV.-o 93.
31
att Kongl. Maj:t samtidigt med ofvannämnda förslag och under samma
förutsättning äfven täcktes afgifva förslag om räntans och tiondens småningom
skeende afskrifning.
Såsom allmän måttstock för dessa eftergifter har Utskottet, med
afseende på hvad redan blifvit angående de hnansiela förhållandena
anfördt, ansett böra antagas en afskrifning af tre procent årligen. Antagandet
af en sådan grund för beräkningen af den föreslagna eftergiftens
belopp utesluter icke möjligheten att ordna sjelfva afskrifningen på flera
oliku sätt, så att den skulle kunna t. ex. innefatta en större afskrifning
första året och derefter jemnt fortgående afskrifning af en mindre andel,
eller ock på annat sätt anordnas, endast eftergiftens värde i det hela
icke blifver större eller mindre än ofvan blifvit sagdt. Det medgifver
således ock, att, om den nya arméorganisationen inom en jemförelsevis
kortare tidrymd kommer till stånd, afiyftandet af de bördor, som åtfölja
indelningsverket kan, utan större uppoffring för statsverket, försiggå på
ett mindre antal år.
När afskrifning sker af grundskatterna, lärer den olikhet i bevillning
efter andra artikeln, som nu gäller för jordbruksfastighet och för
all annan fastighet, äfvensom den bevillning, som nu enligt tredje artikeln
särskildt utgöres af en viss klass af jordbruksfastigheter, böra försvinna,
och en revision såväl af bevillningsförordningen som af de på
densamma i vissa delar byggda kommunalförfattningarne, i syfte att bereda
likställighet mellan olika klasser af medborgare böra företagas,
hvarvid torde böra iakttagas att den förhöjda bevillningen icke bör inträda,
förr än en deremot svarande lindring i skattebördorna blifvit
vidtagen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
a) att, då till nästa Riksdag lärer vara att från Kongl.
Maj:t förvänta förslag till ny organisation af landets
försvarsväsen, antagligen grundad på en vidsträcktare
tillämpning af den allmänna värnepligten, Riksdagen
måtte — med tillkännagifvande att Riksdagen, i likhet med
■ ur. Särskilda Utskottet vid 1871 års urtima riksmöte, ansett,
att dep indelta arméen icke är tillräcklig för landets
försvar, icke heller lämplig såsom befälsstam för en
.ro t armé, bestående af värnepligtige, samt att till följd deraf
en befälsstam bör bildas ur de värnepligtiges led mot
den ersättning af statsverket, som kan blifva erforderlig,
och således den indelta arméen icke vidare blifva
hvarken lämplig eller behöflig för åstadkommande af
32
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 93.
ett för landets sjelfständighet betryggande och efter
våra förhållanden lämpadt försvar — i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, under förutsättning
att en sådan arméorganisation varder af Konung och
Riksdag antagen, i sammanhang med ofvannämnda förslag,
i nåder föreslå stadganden, genom hvilka, efter
en måttstock af tre procents årlig afskrifning, ej min
dre rustnings- och roteringsbesvären med deraf härflytande
kostnader komme att efter hand minskas och
slutligen försvinna, än äfven grundskatterna upphöra,
mot det, att jordbruksfastigheten åsättes bevillning efter
samma grunder, som gälla för all annan fastighet; börande
den antagna arméorganisationen träda i verkställighet
först sedan nämnda stadganden om rustningsoch
roteringsbesvärens samt grundskatternas afskaffande
likaledes blifvit af Konung och Riksdag antagna.
Hvad slutligen angår de utaf motionärerna framställda förslag,
hvilka icke kunna anses genom det ofvan anförda vara besvarade, har
Utskottet ansett desamma icke vara af beskaffenhet att, vid den utgång
sjelfva hufvudfrågan nu hos Utskottet erhållit, lämpligen böra till genomförande
ifrågasättas; hemställande alltså Utskottet,
b) att hvad motionerna i öfrigt innehålla icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 Maj 1873.
På Stats-Utskottets vägnar:
ARVID FR:SON POSSE.
, . •. , , f. >u. #»;, V* *l''t lö''
" i ... \ti y, i;\''r‘ /.<l ; f;J j, i j \ U ■ O V i i.i» ''U''AU> ! J3* til %B1
nuilsv
i. »lit
''loinm
n eib
!
33
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 93.
iil''; ifudnobi-n u
il Ii i !i.l i ■ i t> t ■
hov
i: ;
1 ; i i ‘j/iUvfl lum
fH! fn
, ii''! !''ii ij.r.j i b öm >A -fj; i ''.''-.il ■: i. i . •!(> „;j,i (1 Ti
Reser vatio ner:
TT.li.jqiJ
af Herr Friherre F. A. Funck: »Deland.e Utskottets åsigt om
önskvärdheten af att frågan om grundskatternas afskaffande må erhålla
en snar och nöjaktig lösning, har jag dock ej kunnat biträda
utskottets förslag om sättet för denna lösning. Att sammanblanda
eller sammanbinda frågan om grundskatterna med den ännu vigtigare.
om ordnandet af vårt försvar, länder, enligt mitt förmenande,
till ingendera*, båtnad och är ej heller oundvikligen af behofvet påkalladt.
Fuuru jag inser och villigt erkänner rättvisan deruti, att kostnaderna
för landets försvar blifva mera jemnt fördelade, anser jag dock
något bestämdare uttalande i detta hänseende ej böra ifrågakomma förr
än i sammanhang méd pröfningen af den armé-organisationsplan, som
är ätt .från Kong!, j$aj;t förvänta. Ett dylikt uttalande på förhand, med
dess vilkor och förutsättningar, leder lätteligen till en svårlöst tvist huruvida
vilkoren vore uppfylda och således möjligen äfven till beskyllningar
att sjelfva uttalandet ej varit rätt allvarligt menadt. Jag kan, som nyss
blifvit nämndt, ej heller godkänna det sätt för grundskatternas afskrifning,
som Utskottet- föreslagit. Förutom dess hufvudfel, att ådraga staten
och andra skattskyldige medborgare en obillig uppoffring, komma
utan tvifvel så stora svårigheter att möta vid dess genomförande, att den
nära nog endast derföre är förkastlig. Det afsedda målet kan deremot, *
på ett enkelt och tillfredsställande sätt, vinnas på den väg, som, redan
för flera år tillbaka af enskild motionär ifrågasatt, blifvit vid denna Riksdag
af samme motionär ånyo föreslagen och hvarom 8 af Stats-Utskottets
ledamöter vid förlidet års riksdag sig förenade, uti en gemensam reservation
mot samma Utskotts Utlåtande. N:o 82, angående grundskatternas
aflösning eller afskrifning. Jag var då en af dessa reservanter och har,
under de 11 månader som sedan dess förflutit, ej funnit skäl att förändra
min åsigt. Med vidblifvande af hufvudgrunderna uti det i denna
reservation framställda förslag och åberopande dess motivering tillåter
jag mig derföre vördsamt hemställa:
Bih. Ull Riksd. Prof,. 1873. 4 Sami. I Afä. 50 Hälft.
»canon xi
: i: i:
5
34
Stats-Utskottets Utlåtande JS:o 93.
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke grundskatterna
skulle kunna afskaffas efter en tid af högst
40 år, under hvilken tid de till deras nuvarande belopp
borde utgå och minst 5[c deraf användas för statens
behof, samt återstoden anslås, antingen till bildande
af räntebärande kapital, motsvarande grundskatternas
nuvarande belopp, kapitaliseradt efter 6 procent,
eller nedläggande i sådan statsegendom, som förskaffar
staten säker inkomst för framtiden, allt under vilkor
att såväl denna kapitalbildnings oafbrutna fortgång
som kapitalets oförryckta bibehållande åt staten befästas
genom lagbestämmelser af lika helgd med deras,
genom hvilka grundskatternas utgörande nu är betryggadt;
och att en kommande Riksdag måtte få motse
de nådiga framställningar, som af en slik utredningkunna
föranledas.»
Häruti instämde Herrar F. Brusewitz och P. Eeutersvärd.
af Herr C. Petre, hvilken, jemte uttalande af den åsigt, att såsom ett
vilkor för grundskatternas afskaffande skulle uppställas antagandet af en
betryggande försvarsorganisation, i öfrigt instämde i Herr Friherre -Funcks
ofvan intagna reservation.
af Herr Grefve A. E. K. Mörner: »Då, enligt hvad obestridt torde
vara, frågorna om försvarsväsendets ordnande och indelningsverkets bibehållande
eller afskaffande äro så nära förenade att en tillfredsställande
lösning af den ena ej kan vinnas utan att samtidigt äfven den andra af
dessa frågor nöjaktigt löses, men deremot försvarsväsendets ordnande väl
icke kan anses egentligen beröra frågan om grundskatternas afskrifning
eller aflösning, som är ett för sig fristående ärende, i följd hvaraf detta
ej heller bör oskiljaktigt förbindas med eller göras beroende af de beslut
som kunna i afseende å försvarsväsendets ordnande och indelningsverket
fattas; så har jag icke kunnat godkänna den åsigt som utgör grunden
för Utskottets förslag, å hvilket jag derföre får vördsamt tillstyrka afslag.»
af Herr Carl Ifvarsson: »Då jag biträdt deras mening, som vilja på
billiga vilkor afskaffa så väl räntor och kronotionden som indelnings
-
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 93.
35
verket, har detta skett i afsigt att medverka till bördornas utjemnande
samt beredande af tillfälle för anskaffande af en dugligare stam för arméen,
än den indelta soldaten erbjuder, men ingalunda i akt och mening
att fördenskull öfverflytta någon del af dessa bördor på beväringsynglingarne,
detta destomindre som — utom det att bemälde ynglingar sannolikt
få sig pålagde nog tunga bördor, de omförmälda förutan, om arméen
i alla fåll skall bättre än hittills ordnas, såsom antagligt är, på
grundvalen af allmän värnepligt — någon sådan öfverflyttning icke heller
behöfves, om man vill så fullkomligt aflöna eller på annat sätt godtgöra
det manskap, af hvilket den nya stammen skall bildas, att detsamma
kan anskaffas på frivillighetens väg, något som åtminstone kan
lika lätt verkställas när staten aflönar manskapet, som när rust- och
rotehållare aflöna det, helst om detsamma hemtas ur de värnepligtiges
leder.
Då likväl nu, när hvarken någon Kongl. proposition eller någon
motion om försvarets ordnande föreligger till pröfning, den starka betoningen
af värnepligten i förening med den, efter de olika meningarne
inom Utskottet sammanjemkade ordalydelsen, som i utlåtandet förekommer
angående denna del af ämnet, är af den beskaffenhet, att densamma,
enligt mitt förmenande, kan lemna rum för mer än en tydning, så torde
denna del af frågan påkalla särskild uppmärksamhet. Man kan måhända
i utlåtandet hemta anledning till den uppfattning af saken, att här är
fråga om att i och för indelningsverkets afskaffande pålägga beväringsynglingarne
en utsträcktare vapenöfning eller tjenstgöring, än som under
andra omständigheter skulle ifrågakomma, och det kan följaktligen antagas,
att det genom den föreslagna skrifvelsen vore meningen att påkalla
en sådan. Och är det med anledning häraf, som jag, då jag icke
allenast anser att värnepligten ej behöfver utsträckas i följd af förbättring
i sjelfva stammen, om ock en sådan utsträckning, det oaktadt, må
anses nödig, utan äfven att meningen derom burt klart och tydligt uttalas,
härmed nedlägger min reservation emot den del af utlåtandet, som
står i strid med min härå uttalade åsigt».
JJ j • ‘! * tUTOTd ioj.vj .. ■■
Herr Friherre C. Skogman har begärt få antecknadt att han hos
Utskottet icke deltagit i slutiiga behandlingen af förevarande ärende.
ogsdaiu i\Å''</.t••■■fl;.1 t•- fl-fl < ■ oh;,r. ;ocr ><<dfl fl <\ .