Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

M-.o 6\

Ank. till Riksd. Kansli den 15 Maj 1873, kl. 7 e. in.

Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande med anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magt rörande
aväg abr ing ande af Myntkonvention med Danmark och
om antagande af dermed i samband stående lagar.

Till Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet har blifvit öfverlemnad
en motion (N:o 189) väckt i Andra Kammaren af Herr Friherre
G. Åker hjelm, hvilken föreslagit, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t, utan vidare framställning till
Riksdagen i detta ärende, täcktes vidtaga de åtgärder, som må anses
erforderliga, för att den under den 18 December 1872 mellan Sverige,
Norge och Danmark vilkorligt afslutade, af Riksdagen godkända, Myntkonvention
må blifva mellan Sverige och Danmark gällande; hvarjemte
motionären yrkat, att Utskottet må få sig uppdraget att vidtaga och
föreslå möjligen erforderliga förändringar i eller tillägg till de med konventionen
sammanhängande lagar. I motionen hafva instämt Herrar Nils
Larson, P. Olsson, J. Rutberg, J. E. Johansson, Kolmodin, grefve Björnstjerna,
Lundström, Per Nilsson i Espö, Hedin, Sven Nilsson i Österslöf,
Gumcelius, Dickson, Boman, Dofsén, Schultz, Tranchell och Leijer.

Då, enligt den åberopade konventionens lydelse i § 18, dess ratificerande
icke kan försiggå, utan efter det de tre rikenas representationer
hvar för sig antagit densamma, och då Norges Storthing för sin
del nekat att dertill samtycka, är deraf en ovilkorlig följd, att samma
konvention icke kan blifva gällande. Frågan rörer således önskvärdheBih.
till Biksd. Pro/. 1873. 6 Samt. 2 Å/d. 5 Hujt. 1

2

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

ten af att åstadkomma en ny konvention, afslutad ensamt med Danmark,
öfverensstämmande med den förra, utom att bestämmelserna om Norge
och Norges mynt deruti icke upptagas.

I afseende å denna fråga tillåter sig Utskottet erinra derom, att de
vigtigaste grunderna för afsilande af konventionen med Norge och Danmark
ännu behålla sin betydelse för Sverige, oaktadt Norge för sin del
vägrat att antaga denna konvention. Konventionen var ämnad att bereda
oss fördelen af en lättad samfärdsel med grannländerna Norge och Danmark,
och den skulle tillika försäkra oss derom, att då vi med bibehållande
af vår räkneenhet öfverginge till guldmyntsystem, de bägge
grannländerna icke för sin räkning valde guldmynt, hvilka blefve snarlika
våra egna, men något mindre.

Behofvet af en snar öfvergång till guldmyntsystem har under den
tid som förflutit, sedan Sveriges Riksdag fattade sitt beslut derom, icke
blifvit mindre; vådan af att uppskjuta denna öfvergång framträder allt
tydligare, då man iakttager, att de ekonomiska förhållandena inom
Europa för närvarande gifva anledning till berättigade farhågor för hastiga
omkastningar. Fördelen af att nu få antaga guldmynt motsvarande 10
och 20 riksdaler, är enligt Utskottets mening allt för stor för att kunna
genom ett dröjsmål förspillas, och den är genom Norges nu fattade beslut
visserligen icke omöjliggjord. Norges ställning till Sverige och till
Danmark är i ekonomiskt hänseende sådan, att det åtminstone synes
ganska osannolikt, att detta land ensamt för sig skulle antaga något
särskildt guldmyntsystem, och då nu, äfven efter konventionens förkastande,
för storthinget föreligga förslag om antagande just af de
guldmynt å 10 och 20 kronor som aftalats i konventionen, synes det vara
antagligt att Norge redan detta år kommer oss till möte åtminstone i
detta hänseende. Norges afslag å konventionen synes derför, vålla oss endast
den olägenheten, att vi ej komma i åtnjutande af de fördelar, som
gemensam räkneenhet och gemensamt skiljemynt skulle bereda i synnerhet
våra vestra och nordvestra gränsprovinser.

Men om Sverige sålunda, oberoende af det beslut som Norge för
sin del fattat, måste vidhålla sin önskan om snar och för den stora allmänheten
beqväm öfvergång till guldmyntsystem, så qvarstå!’ med samma
styrka som förut behofvet af att dervid försäkra sig om Danmarks öfvergång
till samma guldmyntsystem. Äfvenledes förefinnes fortfarande för
våra sydliga och sydvestliga gränsprovinser önskvärdheten af gemensamt
skiljemynt och gemensam räkneenhet med Danmark, och i följd
deraf äfven behofvet af de bestämmelser, som i den förra konventionen
innehöllos till skyddande af ländernas ömsesidiga rätt.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

3

Efter Utskottets uppfattning är derför det af motionären framlagda
förslag intet annat än ett uttryck af den önskan, hvilken Sveriges Riksdag
nyligen uttalat, och har Utskottet derför icke tvekat att tillstyrka antagandet
af detta förslag.

Hvad beträffar de lagar om rikets mynt och om öfvergången till
det nya myntsystemet, som i samband med den nu förfallna konventionen
af Riksdagen antagits, har Utskottet funnit, att äfven dessa lagar, just i
följd af det samband de egde med sjelfva konventionen, numera förfallit.
Antagandet af en Lag om Rikets mynt och en Lag om öfvergången
till det nya myntsystemet måste således betraktas såsom en
ny inom Riksdagen väckt fråga. Och då Utskottet vidare anser, att
så väl det nya myntsystemets bestånd i ganska väsentlig mån beror på
den garanti, som kan erhållas derför att Danmark antager samma guldmynt
som Sverige, som ock att flera af de i dessa lagar innehållna bestämmelser
der intagits med hänsyn just till ernående af gemensamhet i
myntväsendet med grannlandet, har Utskottet velat hafva ännu starkare
betonadt, att det samtycke, som Riksdagen för sin del gifver till dessa
lagar är beroende af den i fråga satta öfverenskommelsen med Danmark.
Under sådan förutsättning behöfver i dessa lagar, då de nu ånyo framläggas
till antagande af Riksdagen, ingen förändring vidtagas utöfver
dem som blifva en ovilkorlig följd deraf, att Norge nu icke tillträder denna
konvention.

Utskottet får derföre hemställa, att Riksdagen måtte:

l:o i underdånig skrifvelse anhålla, att, sedan Norska
Storthinget vägrat sitt bifall till den emellan Sverige,
Norge och Danmark, under förbehåll af vederbörande
representationers samtycke, den 18 December 1872 afskräde
Myntkonvention, och denna konvention jemte
de i sammanhang dermed af Riksdagen för dess del
beslutade särskilda lagar om Rikets mynt och om öfvergången
till det nya myntsystemet härigenom förfallit,
Kongl. Maj:t måtte söka åstadkomma en ny Myntkonvention
med Danmark, affattad i full öfverensstämmelse
med förstnämnda mellan Sverige, Norge och Danmark
afslutade konvention jemte dervid fogade Tilläggsartikel,
allenast med de förändringar, som blifva en
ovilkorlig följd deraf, att Norge ej tillträder konventionen
2:o att under förutsättning af en sådan Myntkonvention
med Danmark Riksdagen måtte besluta

4

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

dels en Lag om Rikets Mynt så lydande:

Förslag* till Lag

om Rikets mynt.

§ 1.

Guld skall ensamt vara värdemätare i Riket och således utgöra
grunden för dess myntväsen.

§ 2.

Enheten för Rikets myntvigt skall vara det franska grammet.

§ 3.

Räkneenheten skall kallas Krona. Kronan delas i hundra öre.

§ 4.

Af guld skola tvänne hufvudmynt präglas, det ena å tio och det
andra å tjugo Kronor. Af ett tusen gram eller ett kilogram fint guld
utmyntas:

Tvåhundrafyratioåtta Tio-Kronestycken eller Etthundratjugofyra
Tjugo-Kronestycken.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af Niohundra
vigtdelar fint guld och Etthundra vigtdelar koppar.

Alltså skall hvarje

Tio-Kronestycke väga 4,4803 gram och hålla 4,032258 gram fint guld.
Tjugo-Kronestycke » 8,9606 » » » 8,064516 » » »

§ 5.

Till skiljemynt skall användas dels silfver, legeradt med koppar i
det förhållande, som här nedan säges, dels brons.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

5

§ 6.

Af silfver skola präglas myntstycken af följande namnvärde, nemligen:

Två Kronor
En Krona
Femtio Öre
Tjugofem öre
Tio öre.

Etthundra stycken sådana skiljemynt skola innehålla fint silfver:
Två-Kronestycken: Ett tusen tvåhundra gram.

En-Kronestycken: Sexhundra »

Femtio-Örestycken: Trehundra »

Tjugofem-Örestycken: Etthundrafyratiofem och ett femtedels gram.
Tio-örestycken: Femtioåtta »

Dessa skiljemynt skola utmyntasoaf följande legeringar:

Två- och En-Kronestycken: af Åttahundra vigtdelar silfver:

och Tvåhundra » koppar.

Femtio- och Tjugofem-örestycken: af Sexhundra » silfver.

och Fyrahundra » koppar.

Tio-örestycken: af Fyrahundra » silfver.

och Sexhundra » koppar.

Alltså skall hvarje

Två-Kronestycke väga: 15 gram.

En-Kronestycke » 7,5 »

Femtio-örestycke » 5 »

Tjugofem-Örestycke » 2,42 »

Tio-örestycke » 1,45 »

§ 7.

Af brons präglas myntstycken af följande namnvärde:

Fem öre; Två Öre; Ett Öre.

För prägling af dessa myntstycken skall bronsen sammansmältas af
Nittiofem vigtdelar koppar, Fyra vigtdelar tenn och En vigtdel zink.

Ett kilogram brons utmyntas till:

Etthundratjugofem Fem-örestycken
eller Tvåhundrafemtio Två-Örestycken
» Femhundra Ett-Örestycken.

I

6 Sammansatta Banko* och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

§ 8.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade halt få högst utgöra:
å Guldmynten: Femton tiotusendelar fint guld

å Silfvermynten: Tretio tiotusendelar fint silfver
af hvarje myntstyckes bruttovigt.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade vigt få högst
utgöra:

för hvarje Tjugo-Kronestycke: Femton tiotusendelar

» » Tio-Ivronestycke: Tjugo tiotusendelar

» » Två-Kronestycke: Tretio tiotusendelar

» » En-Kronestycke: Femtio tiotusendelar

för hvarje kilogram af Femtio-Örestycken: Sextio tiotusendelar

» » » » Tjugofem-Örestycken: Etthundra tiotusendelar

» » » » Tio-örestycken: Etthundrafemtio tiotusendelar,

allt af hvarje myntstyckes rätta vigt.

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt för
hvart parti af tio kilogram myntguld ej får öfverskrida fem gram.

§ 9.

En hvar, som vid Rikets Myntverk till myntning inlemnar guld,
eger att derför erhålla guldmynt, dock mot erläggande, till myntningskostnadens
betäckande, för Tjugo-Kronestycken af % procent och för TioKronestycken
af 1|g procent af det utmyntade beloppets värde.

§ 10.

Skiljemynt må ej för enskildes räkning inom Riket tillverkas och
präglas.

§ 11.

Angående myntstyckenas diameter, prägel, inskrift, rand och hvad
mer till]Ideras yttre utseende hörer, vill Kongl. Maj:t särskildt förordna,
äfvensom de regler, hvilka vid Myntverket böra gälla för probering och
justering, inlemnande af guld till förmyntning m. in.

Sammansatta Banko- oéh Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6. 7

§ 12.

De efter denna lags stadganden präglade guldmynt äro, under de
här nedan bestämda vilkor, lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst och i hvilket belopp som helst.

Skiljemynten skola till obegränsadt belopp mottagas vid betalning
till statens kassor. Ingen annan vare pligtig att i en betalning mottaga
högre belopp än tjugu Kronor i 2- och 1-Kronestycken, fem Kronor i
mindre silfverinynt och en Krona i bronsmynt.

§ 13.

Myntstycke af guld, silfver eller brons, som blifvit vanstäldt eller
genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan
af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt
betalningsmedel.

§ 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassor, när det genom nötning förlorat mer än två procent, men
till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt, som
det enligt § 4 af denna lag skall ega.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida
det för Rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när prägeln
genom nötning blifvit otydlig.

§ 15.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst, äfvensom silfverinynt, Indika hålla fyra eller flere procent
mindre än sin rätta vigt, må, sedan de till någon af statens kassor inkommit,
ej åter af densamma sättas i omlopp.

§ 16.

I Riksbankens hufvudkontor, äfvensom i dess afdelningskontor i
Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af

8

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock
att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt
utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes, å
hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.

§ 17.

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14, 15 och 16 stadgadt är om Rikets
mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess invexling och utgifvande af
statens kassor, skall, på sätt den mellan Sverige och Danmark afslutade
konvention förmår, äfven gälla om de i öfverensstämmelse med samma
konvention för Danmark präglade mynt af guld, silfver eller brons.

De föreskrifter, hvilka för verkställighet af denna lag erfordras,
meddelas uti särskild lag af samma dag.

dels en Lag om öfver gången till det nya Myntsystemet, så lydande:

Förslag till Lag

om öfvergången till det nya myntsystemet.

§ 1.

I den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af
denna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens
försorg den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt
Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präg -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

9

lade mynt, som till Riksbankens hufvud- eller afdelningskontor inflyta, i
den mån, de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas,
dock med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer
innehafvare af dess å silfver lydande sedlar.

§ 2.

Med upphäfvande af den enskilde personer senast genom Kongl.
Förordningen den 3 Februari 1855 medgifna rätt att till Myntverket
inlemna silfver för utmyntning emot myntskatt, likasom ock af den dem
genom Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 lemnade rätt att till Myntverket
för utmyntning af Caroliner inlemna guld, skola hädanefter för
enskildes räkning vid Myntverket präglas endast Tjugu- och Tio-Kronestycken
af guld.

§ 3.

Det nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet
med myntlagens bestämmelser; och skall dervid, då förbindelser lydande
å äldre myntsorter med nytt mynt gäldas, En Krona räknas lika med
En Riksdaler Riksmynt. Efter samma förhållande skola ock alla nu
gällande mynt och Riksbankens å silfver lydande sedlar, så länge de
fortfara att vara lagligt betalningsmedel, mottagas i betalning för belopp
utfästade eller utsatta i det nya myntet.

§ 4.

Sä snart ratifikationerna af den med Danmark af slutade myntkonvention
blifvit utvexlade, inträder den bestämmelse i kraft, på grund af
hvilken de enligt samma konvention utgifna Danska mynt äro lika med de
Svenska mynten lagligt betalningsmedel i Sverige.

§ 5.

Från och med den 1 JanuariK1875
föras efter det nya myntsystemet.]

Bih. till Likså. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afcl.

skola alla offentliga räkenskaper
5 Käft.

O

10

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

§ 6.

De enligt Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar
präglade silfvermynt skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel,
de af En Riksdaler Riksmynts värde och deröfver från och med
den 31 December 1878 och de af ringare värde från och med samma
dag 1881.

I Riksbanken komma dessa mynt fortfarande att invexlas efter den
i § 3 stadgade grund.

Stockholm den 15 Maj 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1873.