Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

t

>

K:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Mars 1873, kl. 5 8. in.

Utlåtande, i fråga om användande af bankovinsten för år 1812.

Jemlikt 1 § af instruktionen för Banko-Utskottet åligger det Utskottet att
till Riksdagen afgifva förslag angående användningen af den under år 1872 upplupna
vinst å Riksbankens rörelse, hvilken vinst, enligt hvad bankofullmäktige i ett här
nedan vidare omförmäldt utlåtande uppgifvit, uppgår till 1,523,861 R:dr 66 öre.

I berörda fråga har Utskottet haft att taga i öfvervägande:

l:o) det förslag, Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof framställt om öfverlemnande af bankovinsten till Riksgäldskontoret,
för att till minskning i statens upplåning användas;

2:o) Herr E. Frisks i Första Kammaren väckta motion, N:o 26, deri föreslås:
»att Riksbankens vinst för 1872 oafkortad må användas till inköp af goda,
lätt lealisabla, utländska statspapper till ytterligare, väl behöflig förstärkning af
bankens grundfond»;

3:o) en i Andra Kammaren af Herr Hans Larsson väckt motion, N:o 4,
»att Riksbankens behållna vinst för 1872, uppgående enligt Kongl. Maj:ts proposition
till cirka 1,500,000 R:dr, måtte af banken bibehållas för vidare ökande af
dess grundfond».

Härförutan hafva inom Utskottet under öfverläggningarne framställts förslag:
af Herr J. J. Ekman, att berörda vinst måtte för Riksbanken bibehållas, mot vilkor
att till Riksgälds-kontoret återlenmades de af detsamma för lån till 1808 och 1809
årens krigskostnader utgifna obligationer; samt af Utskottets vice Ordförande, Herr
A. Gumselius, i syftning att i Riksbanken måtte bildas, utöfver den genom Kongl.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1873. 6 Samt. 1 Afä. 8 Höft. 1

2

BanJco-UtsJcottets Utlåtande N:o 9.

kungörelsen den 19 April 1864 bestämda grundfond, en reservfond, hvilken borde
uppbringas till 5,000,000 R:dr; att till denna reservfond borde användas hela
bankovinsten för år 1872, jemte de af förra Riksdagen afsätta två millioner R:dr;
att reservfondens medel borde användas till inköp af goda utländska statspapper;
att denna fond icke finge minskas i annat fall, än att banken gör förluster, som ej
af vinsten betäckas, i hvilken händelse likväl reservfonden åter borde med sedermera
upplöpande vinster ökas tilldess den uppnått sitt ofvan nämnda normalbelopp,
samt slutligen att dessa bestämmelser måtte, för större trygghet, korteligen intagas
i lagen för Rikets Ständers Bank likasom i bankoreglementet; varande af Herr
Gumselius tillika hemstäldt, att de utländska statspapper, banken innehade såsom
tillhöriga dess reservfond, borde ingå i beräkningen af de tillgångar, på hvilka
sedelutgifning finge grundas.

Innan Utskottet till slutlig pröfning företagit den förevarande frågan, har
Utskottet ansett sig höra, med delgifvande åt bankofullmäktige af de sålunda framställda
förslagen, anmoda dem att afgifva yttrande och förslag om det sätt för
användning af 1872 års bankovinst, som fullmäktige kunde anse ändamålsenligast.

Uti det i anledning häraf Utskottet meddelade utlåtande hafva fullmäktige
till en början anfört, hurusom de, uti deras till Banko-Utskottet vid 1872 års riksdag
afgifna yttrande, augifvit de grunder, enligt hvilka fullmäktige ansågo statsverkets
dåvarande gynnsamma ställning böra begagnas för att åt Riksbanken bibehålla
bankovinsten, för dess användande till förstärkning af Riksbankens ställningmedelst
grundfondens ökande, och för att derigenom åt Riksbanken bereda tillfälle
att förvärfva en större, stadigvarande tillgång af sådana utländska valutor, hvilkas
obetviflade säkerhet och ständiga säljbarhet till ett i allmänhet ej mycket föränderligt
pris gjorde dem städse användbara att till fullgörande af Riksbankens förbindelser
tillitas, på samma gång de, då detta ej erfordrades, gåfvo ränteafkomst.

I enlighet med de af fullmäktige sålunda uttalade åsigter, hvilka vunno
dåvarande Banko-Utskotts och 1872 års Riksdags godkännande, förklarade fullmäktige,
då statsverkets tillstånd nu vore lika fördelaktigt som nästlidna år, och icke något
statens behof fordrade bankovinstens öfverlemnande åt statsverket, att fullmäktige
hufvudsakligen vidblefvo sitt till 1872 års Banko-Utskott i enahanda ämne afgifna
yttrande; dock att, enär det af Herr Gumaelius framställda förslag ginge ut på
samma förstärkning i Riksbankens fonder, som fullmäktige förordat, såväl till belopp,
som till beskaffenheten af de valutor, hvaraf förstärkningen borde utgöras, och fördelningen
af hela det af fullmäktige tillstyrkta fondbeloppet i grundfond och reservfond
kunde innefatta en förbättring så till vida, som, derest dessa tillgångar skulle
behöfva anlitas till betäckande af förluster, användandet för sådant ändamål af en
reservfond antagligen skulle väcka en för Riksbankens kredit mindre störande uppmärksamhet,
än om ingrepp skedde å sjelfva grundfonden, fullmäktige ej hade något
att erinra mot Herr Gumaelii ifrågavarande förslag.

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

3

Beträffande åter den af Herr Gumselius gjorda framställning att de, bankens
reservfond tillhöriga, utländska statspapper borde ingå i beräkningen af de tillgångar,
på hvilka sedelutgifning finge grundas, anhöllo fullmäktige att deröfver få yttra sig
i sammanhang med det utlåtande, fullmäktige hade att till Utskottet afgifva rörande
förändrade grunder för Riksbankens sedelutgifningsrätt; och vidkommande slutligen
det af Herr Ekman framställda förslag, att bankovinsten för 1872 skulle åt Riksbanken
bibehållas, med vilkor att de utaf Riksgälds-kontoret till Riksbanken utgifna
obligationer för lån till 1808 och 1809 årens krigskostnader till Riksgälds-kontoret
återlemnades, så skulle genom bifall till detsamma kunna vinnas, att en grundfondstillgång,
som icke lämpade sig för att, om behof gjordes, vara lika med omförmälde
utländska valutor städse användbar till lättande för Riksbanken af fullgörandet utaf
dess förbindelser, finge utbytas mot dylika valutor, och under denna förutsättning
ansågo fullmäktige att, derest hvad de ofvan anfört icke vunne afseende, skulle
genom bifall till Herr Ekmans förslag åtminstone kunna ernås, att en del af bankens
grundfondstillgångar erhölle en för Riksbankens ändamål lämpligare beskaffenhet. Då
emellertid bankovinsten uppginge till endast 1,523,861 R:dr 66 öre, hemställde
fullmäktige, för den händelse Herr Ekmans förslag vunne Utskottets bifall, att, efter
verkställd afbetalning för innevarande år, det återstående kapitalbeloppet af ifrågavarande
obligationer, 1,452,000 R:dr, måtte emot erläggande af årsräntan för 1873
till Riksgälds-kontoret återställas.

Sedan under de sednaste åren statsverkets tillstånd, i motsats till hvad
under flera föregående år varit förhållandet, visat sig så gynnsamt, att Riksbankens
vinst icke varit till fyllande af statens allmänna behof erforderlig, har Riksdagen
varit mera oförhindrad, än förut, att pröfva huruvida det kunde vara önskvärdt att
Riksbankens egna fonder blefve ökade. Den åsigt gjorde sig under sistförfluten
riksdag gällande, att en sådan ökning borde ega rum, och det uttalades såsom
önskvärdt, att Riksbankens eget kapital blefve uppbringadt till ett belopp af trettio
millioner riksdaler. •

Den åsigt, hvilken sistlidna år af såväl bankofullmäktige som Banko-Utskottet
uttalades och för hvilken de hufvudsakliga skälen äro anförda i Banko-Utskottets vid
1872 års riksdag utlåtande N:o 13, vidhåller Utskottet äfven nu, då de förhållanden,
hvilka i denna fråga böra tagas i betraktande, äro i det väsendtliga oförändrade.

Förlidne Riksdags Banko-Utskott afsåg, att de medel, som för banken bibehöllos,
skulle tilläggas bankens grundfond, på- det att desamma måtte blifva stadigt
fästade vid Riksbanken.

Samma ändamål kan emellertid vinnas på det sätt, som af Herr Gumselius
nu föreslagits, eller att en särskild reservfond bildas, för hvilken beredes samma.
skydd som för grundfonden, genom intagande i lagen för Rikets Ständers Bank af
bestämmelser rörande reservfonden, dess storlek och ändamål samt vilkoren för dess

4

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

anlitande. Och såsom Bankofullmäktige erinrat torde denna form hafva företräde
derutinnan att, om något år uppstode förlust, som behöfde med Bankens kapital betäckas,
det skulle väcka mindre ofördelaktig uppmärksamhet om minskning egde rum
i reservfonden, än om det kapital, hvilket betraktades och bokfördes såsom Bankens
grundfond, blefve förminskadt.

Bankens kapital utgjorde vid 1872 års slut: grundfond ...... R:dr 25,000,000: —

af sistlidne Riksdag, enligt särskildt beslut, afsätta medel...... » 2,000,000: —

derutöfver från föregående åren behållna medel............................. » 306,527: 72.

R:dr 27,306,527: 72.

Om det förslag Utskottet nu tillstyrker af Riksdagen godkännes, komme Riksbankens
reservfond att nu utgöras af ofvan omförmälda R:dr 2,000,000: —

och Bankens behållna vinst för 1872...................................................... » 1,523,861: 66.

tillsammans R:dr 3,523,861: 66.

hvarförutan såsom särskildt reserverade medel till Riksdagens framtida förfogande
qvarstode......................................................................................................... R:dr 306,527: 72.

För närvarande torde icke något beslut kunna fattas om vidare tillökning af
reservfonden med framdeles inflytande vinstmedel, liksom icke heller för närvarande
lärer kunna beslutas om intagande i lagen för Rikets Ständers bank af bestämmelser
om ifrågavarande fond, enär föreskrifterna rörande ärendenas formela behandling
häremot lägga hinder i vägen. Men Utskottet begagnar detta tillfälle att tillkännagifva,
det Utskottet delar de åsigter härutinnan, som äro uttryckta i det af Herr
Gumsslius inom Utskottet framställda, ofvan anförda förslaget.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta förslag hemställer Utskottet,

att Riksdagen må besluta:

l:o) att i Riksbanken skall bildas, utöfver dess genom Kongl. kungörelsen
af den 19 April 1864 bestämda grundfond, en reservfond
;

2:o) att till denna reservfond skola anvisas dels de af förra Riksdagen
afsätta två millioner riksdaler, dels hela den för år 1872
upplupna banko vinst;

3:o) att reservfondens medel skola användas till inköp af goda utländska
statspapper;

4:o) att reservfonden icke får minskas i annat fall, än att banken
gör förluster, som ej af vinsten betäckas,

viljande Utskottet, om dessa framställningar godkännas, framdeles afgifva förslag till
den ordalydelse, med hvilken besluten härom höra i bankoreglementet införas.

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

5

De af Herrar E. Frisk och Hans Larsson väckta, ofvan omförmälda motionerna,
torde härmed få anses besvarade.

Stockholm den 20 Mars 1873.

J. von Schwerin,

Utskottets Ordförande.

Reservationer:

af Herr J. J. Ekman, med hvilken Herrar Friherre von Schwerin, J. O.
Geijer, Rosensvärd och Rettig förenade sig: »Emot förestående hemställan af BankoUtskottet
nödgas jag anmäla reservation.

Enligt hvad af utlåtandet framgår, har af mig inom Utskottet blifvit föreslaget
»att Bankovinsten för nästlidne år måtte för Riksbanken bibehållas, mot vilkor
att till Riksgälds-kontoret återlemnades de af detsamma för lån till 1808 och 1809
årens krigskostnader utgifna obligationer», uppgående beloppet häraf till R:dr 1,452,000,
sedan den afbetalning, som vid innevarande års slut bör ega rum, blifvit verkställd.

Af utlåtandet inhemtas vidare, att Bankofullmäktige icke ovilkorligen afstyrkt
detta förslag. Hvad deremot af detta utlåtande icke inhemtas, är den särskilda
mening som en af Herrar Fullmäktige uttalat och hvilken är af följande lydelse:
»Då inga andra bestämmelser gälla om Riksbankens grundfond, än att den skall
uppehållas vid en bestämd siffra och denna fond således icke ens till någon del skall
bestå af vissa valutor, utan endast utgör ett bankens öfverskott öfver dess skulder,
innebär en hög grundfond icke någon trygghet för banken att äfven under svåra förhållanden
kunna inlösa sina sedlar och uppfylla sina öfriga förbindelser, utan den
fördel banken deraf hemtar är, att banken i betydlig mån rör sig med sina egna
tillgångar och att tillfälliga förluster icke hafva något större inflytande på dess kapitalställning.
Detta förhållande betingar, efter min uppfattning, att frågan om ytterligare
förhöjning af grundfonden bör afgöras med afseende på vidden af hankens
rörelse och icke på det belopp, hvartill banken eger att utgifva sedlar utöfver den

6

BanJeo-UtsJcottets Utlåtande N:o 9.

metalliska kassan och de tillgångar i öfrigt, som dermed anses jemngoda. Då nu
hankens rörelse de sednare åren icke varit mera omfattande, än att dess förbindelser,
rätt beräknade, högst utvisat en siffra af omkring 60 millioner B:dr R:mt, men
vanligen stått vida derunder, synes mig ingen anledning att höja grundfonden utöfver
27 millioner K:dr R:mt, hvartill den, med afseende på 1872 års Riksdags beslut,
torde höra beräknas. — Äfven om någon utsträckning af hankens rörelse under den
närmaste framtiden kommer att ega rum, synes nämnda belopp vara fullt tillräckligt,
och skulle utsträckningen blifva mycket betydlig, är den årligen sammanträdande
Riksdagen snart i tillfälle att derefter lämpa sina beslut. — En grundfond som är
så stor att den står i missförhållande till rörelsen, medför en af två olägenheter:
antingen föranleder den en osund utsträckning af affärerna, eller nedsättes derigenom
den relativa vinsten under hvad som kan vara tillfredsställande.»

»Af dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att bankens vinst för 1872 bibehålies
åt hanken för att dermed öka dess grundfond, och då nu gällande bestämmelser i
afseende på reservfonden synas mig hafva företräde framför de af Herr Gumselius
föreslagna, hvarigenom skilnaden emellan grundfond och reservfond i sjelfva verket
skulle upphöra, kan jag icke eller tillstyrka detta förslag, hvilket, så vidt det går
ut på att försäkra banken om en viss tillgång i lätt realisabla obligationer, lätteligen
kan vinna afseende, utan att grundfonden ökas eller uppdelas till en grundfond
och en reservfond.»

»Det af Herr J. J. Ekman framställda förslag synes mig deÄmot uppfylla
statens både i sakens natur och i gällande föreskrifter grundade anspråk att för sina
allmänna behof kunna använda den af bankens rörelse härflytande vinst, som icke
är för banken behöflig, och på samma gång bereda banken tillfälle att med större
lätthet än möjligen kunde blifva händelsen, om 1 872 års bankovinst skulle på annat
sätt utbetalas, begagna en motsvarande del af sina tillgångar till uppköp af lätt
realisabla obligationer; och får jag således tillstyrka detta förslag med den modifikation,
hvarom Fullmäktiges pluralitet hemställt.”

Då den modifikation af mitt förslag hvarom Fullmäktige hemställt, ej afser
annat än att för återställande till Riksgälds-kontoret af nämnda obligationer måtte
fästas det vilkor, att räntan för 1873 först gäldas, kan jag deremot ej hafva något
att invända, enär derigenom lika fullständigt ernås de ändamål som mitt förslag afsåg,
eller att Banken måtte komma i tillfälle att använda vinsten för 187 2 till inköp af
lätt realisabla, helst utländska obligationer, utan väsendtlig höjning af sina egna
fonder och att från så väl Riksgälds-kontorets som Bankens räkenskaper måtte utplånas
det enda ännu i dessa qvarstående belopp, som erinrar om skuldsättning för
1808 och 1809 årens krigskostnader.

Då det emellertid synes antagligt att proposition inom Ivamrarne ej skulle
kunna väckas å detta förslag, såsom ej omfattadt af Utskottets majoritet och berörande
två frågor, af Indika den ena ej ingår uti någon till Banko-Utskottet hänvisad motion,

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

7

Så måste jag inskränka min reservation till den af dessa två frågor, om hvilken
Utskottet har ovilkorlig skyldighet att yttra sig, eller den om bankovinstens användande;
ock då, i fall så stor del af denna vinst som motsvarar Riksgälds-kontorets
skuld för 1808 och 1809 årens krigskostnader, aflemnas till Riksgäldskontoret, detta
blir i tillfälle att med denna summa gälda bemälda skuld, samt motion om ett
sådant gäldande blifvit väckt af Herr Å. 0. Wallenberg (motion Jtä. 36 i Första
Kammaren) så tillåter jag mig, i förhoppning att samma motion varder af Riksdagen
bifallen, härmed föreslå,

att af den för 1872 upplupna bankovinst må under ultimo

December innevarande år till Riksgälds-kontoret aflemnas eu

summa af R:dr 1,452,000;»

af Herr Wijlcander: »Att med den allmänna penningerörelsens ständigt växande
omfattning äfven Riksbanken kan behöfva en förstärkning af sina fonder, derest den
skall under alla förhållanden kunna häfda sin ställning såsom centralbank, samt att
med vår nu gällande banklagstiftning Riksbanken bör ega en styrka, hvars fasthet
icke ens kan ifrågasättas, äro meningar, som inom Riksdagen ofta uttalats och som
funnit sitt uttryck i förlidet års Riksdags, i båda Kamrarne, utan votering fattade,
beslut-»att Riksbankens behållna vinst för år 1871 måtte för banken reserveras för
att användas till inköp af lätt rc-alisabla utländska statspapper.» I öfverensstämmelse
med detta beslut har jag med min röst inom Utskottet understödt ett förslag att
tillstyrka Riksdagen, det äfven 1872 års bankovinst måtte för banken reserveras och
sålunda stanna i bankens reservfond, hvilken ''derefter skulle inom ett belopp af fem
millioner riksdaler begränsas och uteslutande i lätt realisabla statspapper nedläggas.
Förslaget torde dock i den form, som det i Utskottets Betänkande erhållit, hvarken
kunna eller böra af Riksdagen i oförändradt skick antagas. Att »i Riksbanken skall
bildas en reservfond», torde nemligen vara ett temligen oegentligt uttryck, då § 4
af bankoreglementet sedan förliden riksdag har följande lydelse: »Från föregående
»åren reserverad och under löpande året uppkommande behållen vinst, som icke er»fordras
för att ersätta möjligen inträffad kapitalförminskning i grundfonden, utgör
»Riksbankens reservfond.» Ett beslut att »till denna reservfond anvisas» hela bankovinsten
för år 1872 torde icke vara mera lämpligt, då berörda bankovinst redan
ligger i reservfonden. Att »reservfonden icke får minskas i annat fall än att banken
»gör förluster, som ej af vinsten betäckas,» vore ett beslut om inskränkning i kommande
Riksdagars rätt att förfoga öfver bankens medel utöfver grundfonden, hvilket
formelt icke kan gifvas bindande kraft annat än genom ändring af lagen för Rikets
Ständers bank af den 1 Mars 1830, sådan den lyder jemförd med Kongl. kungörelsen
af den 19 April 1864.

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Af dessa skäl har jag ansett mig böra inom Utskottet påyrka, att detsamma
för närvarande endast måtte tillstyrka:

att Riksbankens behållna vinst för år 1872 måtte för banken
reserveras, för att användas till inköp af lätt realisabla utländska
statspapper.”

af Herr O. Jonsson, som i hufvudsak instämde uti ofvanstående reservation;

af Herr von Bränn: ”Då jag för min del ej kunnat biträda Utskottets beslut
rörande den så kallade bankovinstens användande, får jag emot detsamma anmäla
min reservation.

Utskottet grundar sitt beslut dels på bankofullmäktiges tillstyrkande och dels
på de åsigter 1872 års Banko-Utskott uttalat; och då bankofullmäktige som grund
för sitt tillstyrkande äfven åberopa sig på sitt utlåtande förra året, ber jag att få
kasta en återblick på Banko-Utskottets utlåtande N:o 13 för år 1872, hvari äfven
bankofullmäktiges yttrande finnes intaget.

Hvad nu först det senare beträffar, så har dess genomläsande på mig gjort
det intryck, som om bankofullmäktige sjelfva sväfvade i ovisshet om, hvad de borde
tillstyrka. Hvad de i hufvudsaken yttra kan med begagnande af deras egna ord
omskrifvas och fattas i följande mening:

»att, då Kongl. Maj:t afsett bankovinsten endast till statsverkets ovissa och
framtida behof, och således icke något nu kändt behof påkallade dess anvisning åt
statsverket, syntes skäl vara att vinstbeloppet finge åt Biksbanken bibehållas, för
att befrämja dess ändamål och förbättra dess ställning och att, då Riksbankens sedelutgifningsrätt
är bestämd till 30 millioner utöfver vissa dess tillgångar, ville det
synas, som borde dess behållna tillgångar eller grundfond åtminstone uppgå till detta
nämnda belopp.»

Man får visserligen häraf veta hvad som syntes bankofullmäktige skäligt vara
och hvad som för desamma ville synas, och detta torde vara tillräckligt för dem,
hvilka anse bankofullmäktige för en auktoritet i alla frågor som röra banken; men
för den, som ej har håg för att i så verldsliga ting, som här äro i fråga, taga sitt
förstånd till fånga under trons lydnad, torde det vara ursäktligt om han tillsvidare
anser de åberopade synerna för synvillor.

Sedan Utskottet framhållit vigten af banksedlarnes inlösande med metallisk
valuta, säger det sig ej här behöfva utveckla skälen för den åsigt, att, om ock detta
vigtiga syftemål kunde, när penningeväsendet här i landet, sednast på 1830-talet,
reglerades, anses tillgodosedt genom de då gjorda bestämmelserna, förhållandena sedan
dess väsendtligen förändrats.

Ja, detta är alldeles riktigt, men förändringen är i motsatt riktning emot
hvad Utskottet, utan att gifva skäl derför, antydt. I samma stycke, der Utskottet
omnämner, att bankens grundfond sedan början på 1830-talet stigit från 6 till 25

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9.

9

millioner, säges det att dess styrka ingalunda har vuxit i samma mån, »då grunden

för sedelutgifningsrätten icke numera torde kunna anses lika betryggande som tillförene.
»

En obestridlig sanning är det, att de utelöpande omsättningsmedlen, hvilka
banken skall vid anfordran inlösa med metallisk valuta, äro Riksbankens svagaste
sida: om beloppet af dessa tillväxer i ett större förhållande än bankens grundfond
så måste denna sednare i de flesta fall ökas, men om utelöpande sedelmassan under

e" V1S® pe™d ,vant tandrad under det grundfonden ökats, så blir det snarare

skal att minska denna sednare än att öka densamma.

Och så bär förhållandet varit i föreliggande fall. Riksbankens grundfond

bär nemligen under sistförflutne 40 år nära femdubblats, under det att Riksbankens
och de enskilda bankernas verkligen utelöpande omsättningsmedel, efter afdrag af
hvad som vant inneliggande i bankernas egna kassor, de 10 sista åren i medeltal
ej öfverstiga 46 millioner, eller den summa hvartill de år 1834 uppgingo.

, m d®rtlH kommer att under 5-årsperioden omkring 1855 beloppet af utelöpande
omsättningsmedel uppgick ända till 77 millioner, under det att grundfonden
ej utgjorde mera än 15 millioner, utan att banken både den ringaste svårighet att

reda sig eller att uppfylla små åligganden, så torde det vara en pligt att med så dane

fakta för ögonen protestera mot grundfondens ytterligare förökande.

Hvad sist. Banko-Utskottets'' bekymmer beträffar, öfver huru Riksbanken skall
T™,, [eda. Slgl dä T1 få suld som värdemätare i stället för silfver, och då, som
Utskottet sager, omkring 10 millioner, som såsom metallisk fond legat i bankens

hvalf, torde komma att spridas i landet i form af mynt, så tror jag att man för

närvarande gör bäst att icke oroa sig deröfver.

, °m an guldmynHot sk«He komma att införas, så kommer det säkerligen att
dröja länge innan svenska folket utbyter sedlar emot metalliskt mynt, och om detta
någon gång mtraffar, icke blir det Riksbanken som derpå förlorar, ty den lär väl

ukn rll " *** Sig fÖr att skänka sina fonder eller låna ut dim

Efter hvad jag nu haft äran anföra, torde det vara tydligt, att jag för min
del ansei med god statshushållning mest förenligt, om bankovinsten blefve i enlighet
med Kong . Maj:ts proposition öfverlemnad till Riksgälds-kontoret, för att till mins]*-

uTskottetl rj£P änin,g anvandas; men dä denna mening ej har något medhåll inom
Utskottets minoritet, så forenar jag mig med Herr J. Ekman om hvad han yrkat i
sm reservation;» 3

af Herr Berg.

tf detta ‘ärendet “* ™

Bill. till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami.

1 Afä. 8 Häft.

2