4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 26.

X:o 26.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Mar» 1876, kl. 2 e. rn.

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande No 9.

angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om förändring i
förordningen om hushållningen med de allmänna skog änne.

Till Utskottets behandling har hänvisats motionen N:o 157 af Herr Jöns
Pehrsson om förändring af Kongl, förordningen den 29 Juni 1866 beträffande
hushållningen med de allmänna skogarne i riket.

Motionären erinrar om nödvändigheten för staten ej mindre än för den
enskilde, att taga vara pa hvad man egen, helst detta mången gång är lättare
än att förtjena nya inkomster. Denna hushålisregel får än större betydelse i
samma mån som staten behöfver medel för betäckande af städse ökade utgifter.
I vissa skogar eget'' staten en riklig inkomstkälla, hvarifrån härtill erforderliga
medel böra vara att tillgå om saken i öfrig! väl ordnas. Men man
ser dock tyvärr — yttrar motionären — att nettoinkomsten för hvarje år uppgår
endast till en bråkdel sedan omkostnaden för skogarncs förvaltning afdragits.
Det kan befaras att detta missförhållande till stor del har sin grund
i felaktiga eller bristfälliga lagstadganden rörande skogarnes vård, härledande
sig deraf att omkring 20 år förflutit sedan tillkomsten af nu gällande föreskrifter
och att under tiden på skogsfrågan i vårt land väsendtligen inverkande
sociala förändringar tillkommit. Motionären erinrar i detta fall särskild! om de
nya förhållanden, som blifvit en följd af att de civila och militära crabetsmännen
dels redan från träd t, dels komina att efter hand frånträda dem på lön
tilldelade boställen, hvilka efter hand komma att för statens räkning till arrendator
öfverlåtas. Sedan motionären derefter uttalat sin mening om sättet
för ordnandet af en bättre hushållning, tillvägagåendet vid försäljningen af årsafverkniugarne
m. in., hvarigenom den ökade statsinkomst han afser må kunna
uppkomma, föreslår han:

5

Andra Kammarens Tillfälliga TJtsltotts {K.o l) Utlåtande ~N:g 26.

att Riksdagen i underdånig .skrifvelse anhåller hos Kongl. Maj-.t om förändring
i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarnc af
den 29 Juni 1866, att alla inkomster af boställsskogarue från alla slags boställen
ingå till statsverket, sedan nödiga omkostnader för skogarnes vård m. in. utgått;
och att försäljningen af fullmogna skogar sker, efter omständigheterna, i större
omfång och på längre afverkningstid; äfvensom att då årshyggen försäljas, sådana
utbjudas på en gång; och att all försäljning sker på offentligen utlysta
auktioner.

Ehuru — till följd af Riksdagens uti underdånig skrifvelse den 3 Maj
sistlidna år gjorda anhållan, Kongl. Maj:t tillsatt cn komité för att, med
ledning af de upplysningar, som kunde inhemtas såväl om Sveriges egna förhållauden
som äfven om andra länders erfarenhet i dessa hänseenden, afgifva
underdånigt utlåtande i fråga om dels h vil ka ändringar i nu gällande bestämmelser
beträffande utarrendering af egendomar för statsverkets räkning må af
förhållandena anses påkallade, dels ock huru förvaltningen af dessa må lämpligast
kunna ordnas — antagas kan, att häri äfven ingå de skogar, som redan
af staten öfvertagits, sä har dock Utskottet så till vida funnit motionen beaktansvärd,
som flera boställsskogar ännu torde finnas, som icke — enär de fortfarande
disponeras af boställsinuehafvarne — för närvarande skulle kunna anses
böra blifva föremål för den utredning nämnda komité har sig förelagd. Så lärer
förhållandet t. ex. vara med de ecklesiastika boställena. Såsom vägledande
för frågans utveckling i det af motionären augifua syftet borde, förutom hvad
anda sedan 1853 blifvit i komité- och embetsverksutlåtanden yttradt, böra i
minnet återkallas de åsigter i ämnet som uttalats i Rikets Ständers skrifvelse
den 30 November 1863, så lydande:

“Vid frågan om den andel i boställsskogarnes afkastning, som bör tillläggas
boställsinnehafvare, få Rikets Ständer till en början anmärka, att, då
skogslagstiftningen uteslutande har till uppgift att åt skogarnc bereda eu bättre
vård och endast eget'' ett yttre samband med reglerandet af tjenstemännens
förmåner af deras boställen, hvilket ämne bör innefattas i de särskilda boställsordningarne,
hvilka dels. redan förefinnas, dels lära vara att förvänta, Rikets
Ständer ansett, att man i allmänhet bör inom skogslagstiftningen endast så till
vida hafva hänsyn till berörda ämne, att genom de i nämnda lagstiftning införda
stadganden om hushållningen med boställenas skogar hinder icke läggos
för tillämpningen af de särskilda föreskrifter om boställshafvaudes rätt till andel
i afkastningen, som antingen redan kunna vara meddelade genom militieboställsorduingen
och särskilda resolutioner eller ock framdeles komma att genom
nya boställsordningar stadgas. Men å andra sidan tillkommer det skogslagstiftningen
att bestämma huruledes Kronan i de fall, der hon tager befattning
med sjelfva skogshushållningen, skall erhålla en skälig ersättning för sina derå

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 26.

nedlagda kostnader, så att icke vinsten deraf utan motsvarande skyldigheter
tillfaller boställshafvaren, och Kronan utan motsvarande inkomst betungas med
nya utgifter. Rikets Ständer, som trott sig kunna antaga, att skogeus afkastning
genom dess regelbundna behandling och sorgfälliga vård skall kunna
i framtiden åtminstone fördubblas, hafva derför med alla billiga anspråk ansett
vara förenligt, att Kronan, vare sig att hon åtager sig skogshushållningen eller
endast förbehåller sig kontrollen derå, tillerkänner sig hälften af skogens afkastning
såsom sin andel, öfver hvilken enligt boställsordningen icke må förfogas.
Men då härvid betänkligheter möta ur den synpunkten, att dels genom
ett beslut att till Kronan indraga någon del af de ecklesiastika boställenas afkastning,
intrång skulle kunna synas hafva skett i presterskapets privilegier,
dels enahanda åtgärd i afseende på militärboställena, hvilka af ålder ansetts
vara genom indelningsverket för alltid anslagna till de särskilda regementena
och corpserna, skulle synas förminska de militäre einbetsmäns rätt, hvilka in
gått i krigstjenst under förutsättning att löningsfouderna skulle vara bibehållna
vid all den jordegendom, från hvilken deras inkomster härflyta; så hafva Rikets
Ständer ansett att Kronan bör till presterskapet och militäreorpserua afstå
hela sin andel i de ecklesiastika och militära boställenas afkastning till förbättrande
af dithörande einbetsmäns lönevilkor, helst åtgärder i sådan syftning
ändock måste vidtagas och till en del äro under utförande. Det synes att,
sedan de gemensamma ecklesiastika och militära löningskassorna härigenom erhållit
en högst betydlig förstärkning, man äfven med skäl kan på dein ställa
det anspråk, att de skola i form af lönefyllnad lemna ersättning åt de boställen,
hvilka lida förlust derigenom att de förlora sin förmånsrätt til! utsyning
på häradsallmänningarna. Då ett sådant förfogande som nu blifvit ifrågasatt,
icke utesluter möjligheten att framdeles, sedan de särskilda korporationernas
och corpsernas behof af inkomster på annan väg blifvit fylda, i sammanhang
dermed till statsverkets och skogsstyrelsens omedelbara disposition
indraga den ifrågavarande andelen af boställsskogarnes afkastning, torde den
här ofvan uttalade grunden för statens andel i nämnda afkastning framdeles
blifva i hela sin vidd tillämpad, hvarigenom en betydande tillgång för utgifternas
bestridande komme att tillfalla statens skogsförvaltning.u

Häraf vill synas som Rikets Ständer redan då förutsågo hvad som sedermera
inträffat, nemligen att alla eivila och militära boställen skulle komma att
till statsverket indragas, och att sedan regleringen af presterskapets Löner afslutats,
äfven de ecklesiastika boställenas innehafvare skulle komma i en annan
ställning till boställsfrågan än tillförene. Det hinder mot statens öfvertagande
af de ecklesiastika boställenas skogar, som kunde anses ligga i presterskapets
privilegier, synes numera hafva bortfallit, sedan lönerna blifvit, enligt Kongl.
förordningen den 11 Juli 1862, reglerade. Hvad som deremot ännu torde böra

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 26. 7

underkastas utredning är det rättsförhållande, hvari staten å ena sidan och
kommunen å den andra befinna sig till de bostallen, som på ett eller annat
sätt tilldelats församlingarne för aflöningen af deras presterskap, och oi erhållande
af nödigt virke till prestgårds- och skol husbyggnader, i hvilken torsamlingarnes
rätt någon förändring ej lämpligen lärer kunna ske

Beträffande slutligen löneregleringsfonden, så uppgick densamma vid
iq7o ål.s början till 178,241 kronor, och hade till Augusti 1875 stigit till
869 478 kronor, oberäknad! då förfallna räntor, uppgående till 18,067 kronor;
Sl enta“t under denn. tid eu ökning .f icke mindre än 191,237 kronor.
Utgifterna under 1873 utgjorde 8,978 kronor och under 1875 kronor 9,0 0.
Härvid torde böra märkas, att största inkomsten består af skogsmedel, ranten.
edel indragna hemman och kronotionden. Man synes häraf kunna draga
den slutsatsen, att skogsmedlen ej längre äro for löneregleringsfonden behofliga,
utan kunna till statsverket eller församlingarne återgå, alldenstund fondens
.frilla tillgångar mer än förslå till de nödiga utgifterna, och välbetänkt ej heller
k n vara att samla fonder, då staten bär stora behof att fylla.
kl Med förordande af motionen i nu angifna hänseenden får Utskottet

alltså för sill del föreslå:

att Riksdagen aflåter underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvari — med framhållande af den åsigten, dels att all afkastning
från statens skogar, så fort ske kan, och så framt
annans rätt dermed ej förnärmas, ingår till statsverket,
dels att vid statsegendomars blifvande utarrendering skogen
ej må af arrendator eller boställsinnehafvare fritt disponeras,
utan der sådan är dem till husbehof förbehållen den endast
efter utsyning varder dem tilldelad — anhålles det Kongl.
Maj:t täcktes låta vidtaga i nu angifna retning gående
förändringar uti Kongl. förordningen af den 29 Juli 1866,
hvarvid jemväl torde böra utredas i hvad mån staten egei
dispositionsrätt till afkastniugen från de boställen, som församlingarna,
på ett eller annat sätt, fått sig till preateiskapets
aflöning öfverlåtna.

Stockholm den 16 Mars 1876.

På Utskottets vägnar:

C. F. Tolf

8

Andm Kammarens Tillfälliga Utskott* (N:o 1) Utlåtande. N:o 26.

R e s er v åt ion:

af Herr 0. Bergius: “Med ättledning af Riksdagens uti underdånig

skrifvelse den 3 Maj sistlidna år derom gjorda anhållan har Kong], Maj:t den
5 påföljande November uppdragit åt eu komité att till Kong!. Maja afgifva
underdånigt utlåtande i fråga om dels hvilka ändringar i nu gällande bestämmelser
beträffande utarrendering af egendomar för statsverkets räkning kunde
af förhållandena anses påkallade, dels ock huru förvaltningen af dessa egeudomar
lämpligast borde ordnas; och som detta uppdrag utan tvifvel omfattar
äfven frågan om hushållningen med skogarne å nämnda egendomar — beträffande
hvilken något undantag icke blifvit gjordt — anser jag motionärens förslag
såvidt det rörer sådana egendomar, hvilka förvaltas eller utarrenderas för
kiouans läkning, icke nu böra föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida,
utan bör enligt min tanke, den framställning, som möjligen kau blifva en följd
åt motionen, afse allenast de boställen, hvilka icke äro till nämnda slags egendomar
hänförliga.

Genom Kong], förordningen den 29 Juni 1866 har i öfverensstämmelse
med de af Rikets Ständer i underdåniga skrivelser den 16 Februari 1858 och
den 30 November 1863 angifi-ia grunder blifvit stadgadt beträffande boställsskogar,
bland annat:

att å boställen skulle, så framt de ej läge i samfällighet med enskild
egendom ellei annat hinder mötte, en regelbunden skogshushållning införas och,
der med afseende på skogens omfång och beskaffenhet sådant pröfvades tjenlig!,
indelning till trakthuggning ega rum;

att vid uppgörande af hushållningsplan afseende skulle fästas derpå, att
boställskafvarens årliga behof af skogsfång och bete, såvidt möjligt vore, tillfredsstäldes,
äfven om skogens uppbringande till dess största möjliga afkastning
skulle derigenom fördröjas;

att, om boställes skog i betydligare mån öfverstege dess behof af skogsfång,
skogen i sin helhet eller lämplig del deraf skulle ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning, såsom om kronoparker vore stadgadt,
men eljest ålåge det boställshafvaren att bevaka och sköta skogen med iakttagande
af faststäld hushållningsplan;

att boställshafvaren, jemte det han alltid finge åtnjuta hvad af skogens
afkastning honom, med afseende ä dittills åtnjuten rätt och boställets behof af
skogsfång skäligen borde tillkomma, derutöfver kunde, om skogen stode under

hans

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande åttio 26.

hans egen vård, erhålla viss andel i afkastningen, hvilken andel efter den
större eller mindre kostnad, som med skogens skötsel vore förenad, kunde
bestämmas ända till halfva behållna afkastningen utöfver husbehofvet;

samt, hvad särskildt anginge ecklesiastika boställen, att den behållna
afkastningen åt boställes skog, som ej tillfölle boställshafvaren, skulle anvälidas
i öfverensstämmelse med Kong!, förordningen den 11 Juli 1862 till bidrag vid
reglerande af presterskapets inkomster, och att, när socknemän skulle kyrka
eller prestgård bygga eller bättra, de finge från prestbolets eller annat dertill
hörande hemmans skog njuta nödigt timmer och virke såvidt utsyning kunde,
efter antagen hushållningsplan, ega rum utan inskränkning i den rätt till afkastningen,
som blifvit boställshafvaren tillerkänd.

Det synes mig kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke genom dessa
stadganden boställshafvare tillerkänts en vidsträcktare dispositionsrätt till boställes
skog än som med eu klok skogshushållning är förenlig. Rättigheten
att utan föregången utsyning afverka skog till husbehof torde ofta hafva till
följd misshushållning med skogen, och den boställshafvare derutöfver medgifna
rätt till viss andel i skogens behållna afkastning lärer väl i allmänhet icke leda
till det dermed åsyftade ändamål, att boställshafvare åt skogens skötsel och
återväxt egna eu sådan omsorg, som för dess framtida bibehållande är nödig.
I följd häraf och då det utan tvifvel är af största vigt, att skogshushållningen
oidnas så, att i främsta runnnet skogens framtida bestånd betryggas och att
derjemte staten erhåller den inkomst af skogarna som vederbör, så tvekar jag
icke att uttala den mening, att eu förändrad lagstiftning uti ifrågavarande hänseende
är af behofvet påkallad; och bör man härvid, enligt min tanke, utgå
ftån den giundsats, att boställshatvare till boställes skog icke tillerkännas annan
rätt än att efter utsyning erhålla den myckenhet bränsle och virke, som
till husbehof pröfvas vara erforderlig, samt att den afkastning, boställsskogarne
deiutöfvei lemna, tillfaller statsverket eller användes till de allmänna ändamål,
för hvilka boställena äro anslagna; allt detta dock utan inskränkning af den
rätt som lagligen tillkommer nuvarande boställshafvare.

Deremot har motionärens förslag, att ecklesiastika boställsskogars afkastning
skulle helt och hållet ingå till statsverket, hos mig mött väsentliga betänkligheter.
Flera ecklesiastika boställen äro anskaffade af kommunerna eller
donerade af enskilde personer, och dessa boställen likasom deras afkastning
lärer väl icke kunna få disponeras af staten utan att den helt och hållet öfvertager
presterskapets aflöning. Detsamma gäller om de af kronan anslagna
hemman och lägenheter, hvilka blifvit presterskapet för all framtid tillförsäkrade;
och torde staten icke heller ega rätt att om afkastningen af öfriga ecklesiastika
boställen förfoga till annat ändamål än det, hvartill de blifvit gifua,
Bih till Riksd. Prof. 1876. 8 Sami. 2 Afä. 2 Band. 1.2 Haft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Uiskotts (TV: o 1) Utlåtande N:o 26.

så framt icke boställenas afkastning icke vidare är för sådant ändamål behöflig.
Till stöd för rigtigheten af dessa åsigter har jag att åberopa icke blott presterskapets
privilegier utan äfven senare tiders lagstiftning. I Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse angående förändring i sättet för utgörande af prästerskapets
aflöning den 6 Juli 1857 är nemligen den grundsats uttalad, “att
de presterskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster
icke få till främmande ändamål förryckas1''. Denna grundsats är godkäud i
Rikets Ständers skrifvelse rörande samma fråga den 26 September 1860 likasom
i Kongl. förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 Juli 1862; och då i Kongl. Maj:ts till 1874 års riksdag aflåtna och
af Riksdagen bifallna proposition i fråga om boställsskogar föreslagits, att försälj
ningsmedel för de besparade tillgångar af växande eller vindfäld skog, som
vid uppgörande af planer för införande af ordnad hushållning å skogar tillhörande
sådana ecklesiastika boställen, hviska ej utgöra någon församlings enskilda
egendom, derå förefinnas och omedelbart eller inom den närmaste framtiden
måste, för att ej lida eller föranleda skada, tillgodogöras, men icke kunna
anses tillhöra skogens reguliera årliga afkastning eller erfordras till kyrka eller
prestgårdsbyggnad inom församlingen, må, utan att ingå till prestlöneregleringsfonden
och i den män de icke behöfvas till utgifter för skogsindelning eller
skogsodlingsarbeten å de skogar hvarifrån de härröra, af Kongl. Maj:t disponeras
till bekostnad af skogsindelning och erforderliga skogsodlingsarbeten å
andra boställsskogar, så har härvid dock fästats det uttryckliga vilkor, att dessa
medel få användas endast till förmån för andra ecklesiastika boställen. I betraktande
häraf och då dertill vidare kommer, att den, enligt hvad ofvan
nämndt är, församlingarne tillagda rätt till virke å ifrågavarande skogar icke
lärer böra frånkännas dem, samt motionären icke styrkt sia uppgift, att afkastninge.
från dessa skogar icke vidare skulle vara för reglerande af presterskapets
inkomster behöflig, utan jag tvärt om erfarit, att de belopp hvilka derifrån
ingå till löneregleringsfonden och hvilka i följd af Kongl. Maj:ts och
Riksdagens nyssnämnda beslut torde komma att under den närmaste framtiden
minskas, knappast äro tillräckliga för beredande af en väl behöflig löneförhöjning
til! det svagast aflönade presterskapet, så finner jag, att det icke skulle
vara med lag eller billighet öfverensstämmande att afhända löneregleringsfonden
den behållna afkastningen af boställsskogarne, hvarmed jag antager böra förstås
den afkastning som årligen uppkommer, efter afdrag af kostnaden för
skogens skötsel och förvaltning. Något vidsträcktare anspråk i afseende på
afkomsten af dessa skogar anser jag derföre staten icke skäligen ega än att
bekomma godtgörelse för nämnda kostnader, och kan jag alltså icke biträda
motionärens förslag i denna del.

Hvad slutligen beträffar motionärens förslag om sådan förändring i Kongl.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 26. 11

förordningen den 29 Juni 1866, att “försäljningen af fullmogna skogar måtte
ske, efter omständigheterna i större omfång och på längre afverkningstid, äfvensom
att då årsafhygge försäljes, flera sådana måtte utbjudas på en gång, och
att all försäljning måtte ske på offentligen utlysta auktioner*1, så tillåter jag
mig erinra, att, enligt hvad af 36 § i förordningen kan inhemtas, det redan
är vordet genom lag stadgadt, att all försäljning af alster fråu de skogar, om
hvilka nu är fråga, skall ske på offentlig, af Konungens Befallningshafvande
kungjord auktion, men rörande försäljningssättet i öfrigt innehåller icke denna
förordning några bestämmelser. Sådana bestämmelser finnas deremot, såsom
bekant är, beträffande Kopparbergs län och de Norrländska länen meddelade i
Kougl. förordningen den 18 September 1874. Att nu för landet i öfrigt stadga
ett sådant försäljningssätt, som motionären föreslagit, skulle möjligen bereda
staten eu något högre inkomst än som nu erhålles och tvifvelsutan vara till
fördel för större sågverksegare och virkesspekulanter men deremot medföra
betydliga olägenheter för alla dem, som äro i behof af mindre partier skogsalster;
och jag hyser den mening, att man härvidlag bör icke uteslutande taga
i betraktande den inkomst, som kan tillfalla statsverket, utan ock tillse, att
befolkningen, äfven den mindre bemedlade, i skogsfattiga orter icke må, derigenom
att skogseffekter endast i större myckenhet säljas, betagas tillfälle att
inköpa sitt behof af dylika produkter. Då nu dessutom, såsom antydt är,
skogsstyrelsen är af gällande lagbestämmelser oförhindrad att ordna försäljningen
på sätt den finner mest förmånligt och lämpligt, anser jag motionen härutinnan
böra lemnas utan afseende.

På de skäl jag nu anfört, men hvilka jag, hittills främmande för detta
ämne, icke haft tid eller förmåga att närmare utveckla, hemställer jag att,
derest motionen anses böra från Riksdagens sida föranleda en framställning
till Kongl. Maj:t, denna må innefatta en anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig här ofvan antydda grunder,
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade stadganden rörande
hushållningen med skogarne å de boställen, hvilka icke för kronans räkning
förvaltas eller utarrenderas.''*

Hätt els er

i Andra Kammaretu Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o l
lingen N:o 26):

sid. 4, rad. 16 nedifr. står: vissa

läs: sina

sid. 7, råd. 4 uppifr står: skolhusbyggnader,
läs: kyrkobyggnader,

(i Sam -

Bih. till Riksd. Prat. 1876. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band.