5G8

Den 11 Maj, f. m.

Lördagen de» 11 Maj.

Kl. 12 midd.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 Maj äfvensom förut icke justerade
protokollsutdrag för gårdagen.

§ 2.

Bordlädes andra gången Stats-Utskottets nu föredragna memorial N:is
86—88 samt utlåtande N:o 89.

§ 3.

Vid föredragning af Banko-Utskottets memorial N:o 19, i anledning
af Kamrarnes beslut rörande bemälda Utskotts betänkande N:o 16, med
förslag till bankoreglemente, samt memorial N:o 17, i anledning af skiljaktiga
beslut öfver berörda reglementsförslag, blefvo de i förstnämnda
memorial föreslagna voteringspropositioner af Kammaren godkända; hvarom
protokollsutdrag nu genast uppsattes och justerades.

§ 4.

Föredrogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning af
väckt motion om ändring i 65 § Riksdags-ordningen.

Ordet begärdes af:

Herr Nils Larsson, som yttrade: Herr Talman, mine Herrar. Såsom
herrarne finna af den reservation, som är bifogad förevarande betänkande,
har jag, såsom ledamot af Konstitutions-Utskottet, icke kunnat
instämma i det slut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit.

Motionären har, med anledning af den ordtvist, som under innevarande
Riksdag vid behandlingen af ett ärende uppstått till följd deraf,
att i 65 § Riksdags-ordningen icke begagnats samma uttryck som i 69 §
Regeringsformen, ehuru båda dessa paragrafer likväl afhandla samma sak,
— motionären har velat, att orden: “statens reglerande0, som förekomma
i 69 § Regeringsformen, också skulle i stället för orden: “statens utgifter“,
hvilka nu återfinnas i 65 § Riksdags-ordningen, der införas, på det
att några sådana tvister, som den jag nyss omnämnt, icke må vidare ifrågakomma.
Men Utskottet har svarat, att en tolkning af orden: statens reglerande,
hvilken afser, att dessa ord icke skulle betyda något annat än

ett reglerande af statens utgifter, skulle vid denna Riksdag, enligt Utskottets
förmenande, “sökt och äfven lyckats att göra sig gällande.“

Det är just i detta afseende eller i fråga om sjelfva grunden för beslutet,
som jag alldeles skiljer jnig från Utskottets uppfattning. Jag medgifver
visserligen, att en och annan ledamot inom hvardera Kammaren —•
och efter hvad jag tror inom denna Kammare blott eu enda — “sökt
att göra gällande* den uppfattning af uttrycket: “statens reglerande“ i
69 § Regeringsformen, att dermed endast skulle åsyftas statens utgifter,
— jag medgifver, säger jag, att en och annan ledamot hyllade eu sådan
åsigt, men jag bestrider på det bestämdaste, att någondera Kammaren
kan sägas hafva godkänt en dylik tolkning. Det är således en fullkomligt
oriktig uppgift, hvartill Utskottet gjort sig skyldigt, då Utskottet förklarar,
att “en helt annan tydning af ordet statsreglering än den af motionären
omfattade sökt och äfven lyckats att göra sig gällande*. Ser
man efter, huru detta ord tolkats förut, då de ord i 65 § Riksdagsordningen,
om hvilkas förändring nu är fråga, icke funnos och derföre
icke då kunde gifva anledning till tvifvelsmål, så finner man, på sätt jag
äfven omförmält i min reservation, att vid 1859—1860 årens riksdag icke var
någon tvist derom, att i förstärkt Utskott ej skulle voteras angående afskaffande
af den ordinarie statsinkomst, som bestod i qvarnräntan, sedan
i denna fråga två stånd stannat emot två. Likaledes uppstod vid 1865—1866
års riksdag icke någon som helst tvekan derutinnan, att omröstning i förstärkt
Utskott skulle ega rum för att skilja emellan två stånds belut å den ena
sidan och två andra stånds beslut å den andra derom, att statens ordinarie
inkomst i tackjernstionde borde eftergifvas för sådana på sednare
tider inom bergslagen nyanlagda masugnar, Indika icke åtnjöto några särskilda
privilegier eller haft något hyttelag sig tillslaget. Man inhemtar
häraf, att majoriteterna inom riksförsamlingen förut varit fullkomligt
eniga derom, att orden: “statens reglerande1*, hvilka funnos lika val då
som de finnas nu i 69 § Regeringsformen och på hvilka de nyss berörda
besluten om votering i förstärkt Stats-Utskott hvilade, icke voro föremål
för någon olika tolkning.

Det synes mig således fortfarande vara höjdt öfver allt tvifvel, att
om Riksdags-ordningen uti ifrågavarande hänseende begagnade samma uttryck
som Regeringsformen, lika litet nu som under den föregående representationen
någon tvist behöfde uppstå om dess rätta betydelse. Och
just för att förebygga dylika tvister för framtiden har motionären föreslagit
ett utbyte af nämnda ord.

Jag har redan i min reservation förklarat att jag instämmer uti motionärens
yrkande i denna del och jag fullföljer detta yrkande nu, då jag
anhåller, att Kammaren ville för sin del besluta, att § 65 Riksdagsordningen
bör erhålla följande förändrade lydelse, nemligen: "När i fråga
om statens reglerande eller bevillning — — — genast förstöras “.

Herr Diss Olof Larsson: Jag tror icke att Kammaren numera

är road af några långa diskussioner och jag finner också med glädje, att
jag icke behöfver åt mitt yttrande gifva någon större omfattning och utförlighet
i ändamål att vederlägga Utskottets framställning, då denna i
sjelfva verket synes mig uti sak innehålla snart sagdt ingenting samt i

570

Den 11 Maj, f. m.

ifrigt hvad deruti finnes af påståenden redan blifvit fullständigt vederlagdt
af Herr Nils Larsson, dels i hans reservation mot Utskottets utlåtande och
dels uti hans nu afgifna anförande med anledning af samma betänkande
och förslag till beslut.

Jag måste således antaga, att några andra skäl funnits, på grund af
hvilka Utskottet icke''velat tillstyrka bifall till min motion, ity att, efter
hvad redan visadt blifvit, det lärer vara platt omöjligt, att Utskottet af
de skäl, som äro synliga i utlåtandet, kunna leda sig till det resultat, som
der förekommer. Det har blifvit mig sagdt, att en af de Utskottets ledamöter,
hvilka tillhöra denna Kammare, deltagit i Utskottets beslut, och
möjligen känner han derföre, bättre än någon annan här närvarande, hvilka
Utskottets verkliga motiv må hafva varit. I sådant fall kan jag ej
neka, att det skulle vara för mig särdeles angenämt, om han ville meddela
någon upplysning om dessa skäl, då beträffande allt hvad som i betänkandet
skall gå och gälla såsom sådana blifvit af Herr Nils Larsson
ådagaladt, att det ej förtjena!’ något afseende.

Under förbidan härpå förenar jag mig emellertid med honom och
yrkar bifall till hans reservation.

Herr K i b b i n g: Med anledning af den mot förevarande utlåtande afgifna
reservation och det förord densamma erhållit dels af reservanten och dels
af motionären, anser jag mig endast behöfva fästa uppmärksamheten å
det faktum, som förekommit vid denna Riksdag i afseende på de olika
meningar, hvilka yppat sig angående frågan om mantalspenningarne och
dess behandling enligt grundlagen — • det faktum nemligen i detta fall,
att do skiljaktiga åsigter, som vid debatterna med anledning af nyssnämnda
ärende yttrades och framställdes, angingo betydelsen af ordet
statsreglering och hvad som står i 69 § Regeringsformen i öfrigt, under
det att ingen tvist egde rum om rätta betydelsen af orden: “statens utgifter",
som förekomma i 65 § Riksdagsordningen, det vill säga angående
betydelsen af de ord, hvilka, enligt motionärens förslag, skulle
utbytas mot de förra.

Jag skall icke fördjupa mig uti någon slags undersökning, på hvilkendera
sidan vid tvisten om betydelsen af ordalagen: “statens reglerande"
de starkaste skälen må förefinnas. Jag skall icke heller ingå i någon
slags kritik vare sig af reservantens historiska uppgifter, till deras fullständighet
och riktighet, eller af hvad han i öfrigt i sin reservation anfört
och nu här ånyo refererat; ehuru frestande en sådan granskning
vore; utan blott hålla mig till konstaterande af nämnda faktum, eller att
de nämnda orden: “statens reglerande" i Regeringsformen och deras betydelse
voro de stridiga punkterna under diskussionen. Detta låter icke
bortresonnera sig. Icke heller låter sig det faktum bortresonnera, att,
då Kamrarnes båda Talmän vägrade proposition, och votering i denna
Kammare egde rum om huruvida dervid skulle få bero, den mening
segrade, soin ansåg att Talmännens propositionsvägran icke borde hänskjutas
till afgörande af Konstitutions-Utskottet, hvarigenom alltså var
godkänd denna propositionsvägran, som stöddes på Riksdags-ordningens
tydliga uttryck, i motsats mot en viss, deremot stridande tolkning af 69
§ Regeringsformen, hvars betydelse varit omtvistad. Hvilka skäl man

Den 11 Maj, f. in,

571

för (ifrigt vid voteringen haft, vet naturligen icke jag. Det enda jag
tror mig kunna säga lika säkert som om jag viste det, är, att majoriteten
icke ville begå ett grundlagsbrott genom att låta en grundlagsstridig
propositionsvägran få passera.

Nå väl — hvad bevisar detta ovedersägliga faktum angående det
uttryck, hvarom tvisten var? Jo, att uttrycket: “statens reglerande" just
i den tid, i hvilken vi nu äro, är underkastad! olika meningar och olika
tydningar, under det att någon olika tolkning af orden: “statens utgifter",
hvilkas uteslutande ur Riksdags-ordningen blifvit föreslaget, så litet yttrats
eller egt rum, att till och med sjelfva tvistefrågan skulle kunna uttryckas
och har blifvit uttryckt på så sätt: är 69 § Regeringsformen i strid
eller är den icke i strid med 65 § Riksdags-ordningen? — hvilket visar,
att af båda sidorna togs Riksdags-ordningens uttryck: "statens utgifter"
såsom någonting fullt klart och tydligt. Då man nu lär få anse obestridligt,
att vid hvarje lag och framför allt vid en grundlag bör sökas och
eftersträfvas största möjliga tydlighet, minsta möjliga mångtydighet eller
otydlighet, ligger häri enligt min tanke ett ovederlägglig! skäl att icke
godkänna den framställda motionen och ett ovederlägglig! bevis för riktigheten
af Konstitutions-Utskottets anmärkning att en sådan grundlagsändring,
som motionären åsyftar, vore snarare eu försämring än en förbättring.

Nu kunde möjligen anmärkas af dem, som anse, att ofta berörda
uttryck i 69 § Regeringsformen skall betyda både utgiftsstaten och den
ordinarie inkomststaten — eller åtminstone önska nämnda betydelse åt
dessa uttryck — af dem, som anse, att detta är eller till det minsta borde
vara betydelsen, skulle man kunna vänta den anmärkningen, att det vore
önskvärd! att få detta uttryck in i Riksdags-ordningen, och att sålunda
en ändring i sak eller i sjelfva innehållet af densamma borde ske. Visserligen
kunde mot ett sådant yrkande erinras, att motiven i motionen
icke synas angifva detta såsom skäl, och den ärade reservanten har
tvanne gånger under sitt anförande uttryckligen förklarat, att motionärens
skäl till sin motion verkligen äro att undvika möjligheten af ytterligare
tvister. Jag erkänner dock, att jag icke kan något mera fästa mig vid
motiveringen, då denna, med hvilken motionären tillika afgifvit ett specimen
på sin qvalifikation att föreslå tydliga ordalag i grundlagen, är
sådan, att man derur icke så noga kan veta, hvad han egentligen vill •—
hvartill dessutom kommer, att man kan gilla en motion af andra motiv
än motionären anfört.

Deremot gör jag, äfven under nämnda förutsättning — att man ville
godkänna motionen för att i Riksdags-ordningen vinna en innehålls- eller
sakförändring — den anmärkningen, att man genom den nu föreliggande
motionen icke finge denna förändring tydlig, utan att man blott
skulle sätta in i Riksdags-ordningen ordalag, som de facto utgjort föremål
för tvist, och således hade; att ånyo motse sådan. Om man således
skulle vilja hafva klart och tydligt stadgadt, att föremål för gemensam
omröstning skola äfven vara ordinarie statsinkomster, då bör man visserligen
föreslå ändring af 65 § Riksdags-ordningen, men en annan än den,
som åsyftar att föra ditin ett uttryck, hvilket visat sig icke hafva blifvit
erkändt uti den betydelsen, man sålunda afsåge att vinna. Väl har motionären
nyss i sitt yttrande försäkrat, att han “icke begriper" att ut -

572

Den 11 Maj, f. m.

trycket: statens reglerande kan tolkas på annat sätt än ett — såsom
tillika omfattande ordinarie inkomststat — och denna hans försäkran bestrider
jag alls ej, då jag naturligen ej kan veta hvad han begriper eller
icke begriper. Men faktisld är, att uttrycket icke enstämmigt så tolkats,
och likaså att den mot hans tolkning motsatta meningen blef den segrande
inom båda Kamrarne, inom denna genom votering.

Vid sådant förhållande tror jag mig hafva visat fullgiltiga skäl för
att, under hvilken synpunkt saken må betraktas - vare sig från deri,
som motionären tyckes hafva angifvit i motionen och reservanten förordat:
såsom ett förtydligande, eller från den möjliga synpunkten af en
förändring i sak i Riksdags-ordningen, i hvilket fall som helst och då
ett uttryck, som visat sig vara föremål för tvist, bör undvikas i alla lagar
och grundlagar, förorda bifall till Konstitutions-Utskottets hemställan i
betänkandet.

Herr Edlund förklarade sig instämma i Herr Ribbings anförande.

Herr Liss Olof Larsson: Jag ämnar ingalunda till besvarande
upptaga Herr Ribbings resonnement i dess helhet, men något af hvad
han yttrat kan jag dock icke uraktlåta att i korthet bemöta.

Han tyckes synnerligen fästa sig vid den omständigheten, att vid
denna Riksdag blifvit vägrad proposition å ett förslag till gemensam omröstning
angående en viss del af de ordinarie statsinkomsterna, samt anse
att saken vore tydlig och rätta tolkningen af grundlagen i förevarande
hänseende bestämdt gifven i en viss riktning dymedelst, att Kammaren låtit
vid denna propositionsvägran bero. Men om man skulle få hysa en sådan
föreställning i fråga om sättet för vinnande af en riktig uppfattning af
grundlagsbudens betydelse, att, om i ett eller annat fall det faller eu
Talman in att vägra proposition, man der genast har ett prejudikat,
huru grundlagen bör tolkas, då vet jag icke, hvilken trygghet för värnande
af vår konstitution grundlagen skulle erbjuda. I detta hänseende
ber jag för öfrigt att få erinra — hvad den värde talaren borde hafva känt
isynnerhet som det står i reservationen — att Talmän förut i likartade
frågor handlat på ett alldeles motsatt sätt och tillåtit, att gemensam omröstning
fått ega rum. Den dåvarande Landtmarskalken var på den tiden
icke förhindrad att framställa proposition å ett sådant förslag, men sedan
dess har han, såsom Talman i Första Kammaren, funnit sig böra uppställa
hinder mot gemensam votering. Jag kan icke finna, att han till
stöd för ett så diametralt motsatt handlingssätt nu emot då anfört något
annat skäl, än att ett annat ord nu förekommer i Riksdags-ordningen
än i Regeringsformen. Men just derföre har jag ansett det vara af behofvet
påkalladt och riktigt, att Riksdags-ordningen i antydda fallet
bringas i öfverensstämmelse med Regeringsformens lydelse. Den värde
talare, mot hvilken jag vänder mig och som gillar Utskottets förslag,
har väl läst 85 § Regeringsformen, som bestämmer, att “såsom grundlagar
skola anses denna Regeringsform samt den Riksdags-ordning“,
och öfriga grundlagar, “hvilka“ äro “i öfverensstämmelse med de grundsatser,
som i denna Regeringsform bestämmas.“ Regeringsformen är
följaktligen den förnämsta grundlagen och den, efter hvilken man först

Den 11 Maj, f. m.

573

liar att rätta sig, och Riksdags-ordningen är grundlag, då den är bygd
på de grundsatser, som finnas uttalade i Regeringsformen.

Densamme värde talaren bemödade sig vidare med mycken ifver att
ådagalägga, att ordet statsreglering endast skulle afse statsutgifterna;
och som jag föreställer mig, att ett dylikt antagande i praktiken skulle
komma att taga sig något konstigt ut, vill jag ej derom nu yttra mig,
ty jag ber att få fästa hans uppmärksamhet uppå, att jag alldeles icke
begärt någon förklaring af orden: “statens reglerande**, utan endast önskat,
att full öfverensstämmelse skulle åvägabringas mellan Regeringsformen
och Riksdags-ordningen.

Den ärade talaren anser, att ett bifall till mitt förslag skulle medföra
en “försämring** i grundlagen, ty — säger han — uttrycket: “statens
utgifter** är bättre än uttrycket: “statens reglerande**; det ena är
tydligt och det andra otydligt. Men om Konstitutions-Utskottet haft
samma uppfattning, tillåter jag mig hemställa, huruvida det icke tillhört
detta Utskott att framlägga förslag till sådan förändring af 69 § Regeringsformen,
att full tydlighet vunnes, eller tycker Konstitutions-Utskottet,
att det kan vara bra att hafva qvar ett uttryck, som man kan vrida
och vända efter tycke och smak. För min del hade jag trott, att Konstitutions-Utskottet
bort annorlunda uppfatta sin ställning och anse sig
förpligtadt att, om i 69 § Regeringsformen otydlighet befunnits vara förhanden,
då ock föreslå sådan förändring deri, att tvetydigheten blefve
undanröjd, ty först och främst är det väl af vigt, att man tillser, att
ingen möjlighet må finnas till misstydning af grundlagens bud, i händelse
någon skulle få lust dertill.

Jag skall icke längre upptaga tiden, utan slutar med att fortfarande
anhålla om bifall till den Utskottets utlåtande åtföljande reservation.

Herr Rundgren: Motionären antyder, att han med sitt förslag

afser att bringa 69 § Regeringsformen och 65 § Riksdags-ordningen i öfverensstämmelse
med hvarandra. Detta skulle således förutsätta, att i händelse
ordet statsutgifter i 65 § Riksdags-ordningen förvandlades till statsreglering,
man enligt hans förmenande skulle hafva bragt de båda paragraferna
i öfverensstämmelse med hvarandra. Jag ber då att få fästa
hans uppmärksamhet uppå, att sådant ingalunda skulle blifva fallet, och
att nämnda grundlagsstadganden skilja sig från hvarandra i ganska väsendtliga
delar. I 65 § Riksdags-ordningen står taladt om Riksbankens och
Riksgälds-kontorets inkomster och utgifter. I 69 § Regeringsformen namnes
ej Riksbanken, utan endast Riksgälds-kontoret. Vidare talas i 69 §
Regeringsformen om “bevillningens derefter lämpade hela belopp**, då deremot
i 65 § Riksdags-ordningen blott står: “bevillning**; och utan tvifvel
måste väl afses något annat med uttrycken bevillning och bevillningens
hela belopp. Dessa båda omständigheter i och för sig tyckas gifva en
ganska stor anledning till den öfvertygelse!!, att nämnda båda paragrafer
i sjelfva verket icke åsyfta att uttrycka detsamma; att således det är något
annat, som bestämmes i 69 § Regeringsformen än i 65 § Riksdags-ordningen;
och att följaktligen det ena stadgandet måste anses såsom supplerande
det andra. Vid sådant förhållande lärer väl ock få antagas, att
det icke kan vara ensamt af ett förbiseende eller en tillfällighet, som i

574

Den 11 Maj, f. m.

Riksdags-ordningeu blifvit begagnadt uttrycket: "statens utgifter", under
det att i Regeringsformen uttrycket är: “statens reglerande". Det är nemligen
klart och tydligt, att, medan 05 § Riksdags-ordningeu afser dessa
tid efter annan under Riksdagens lopp påkommande tillfällen, då man bestämmer
om statens utgifter samt öfverlägger och beslutar om bevillningen,
i 69 § Regeringsformen hufvudsakligen tages hänsyn till den tidpunkt
af Riksdagen, hvilken nu är inne, då fråga är om uppgörande af statsregleringen
samt att derjemte bestämma i afseende å Riksgälds-kontorets
utgifter och inkomster jemte vissa grunder för dess styrelse och förvaltning.
Att nu genom ett utbyte af orden: “statens utgifter" i 65 § Riksdags-ordniugen
emot orden: “statens reglerande" vilja göra en förändring
i detta förhållande, häntyder således deruppå, att man nu mera specielt
fäster sig vid en tilldragelse, som tima t under Riksdagen, än att man
egentligen afser och vill söka att åstadkomma en fullständig öfverensstämmelse
mellan dessa paragrafers innehåll och syftning.

För min del har jag vid föregående tillfällen tillräckligt uttalat mig
i denna fråga, att jag nu skulle behöfva ingå i någon detaljerad granskning
af reservantens bevisning. Jag har endast velat antyda, hurusom
man icke vinner den af motionären åsyftade öfverensstämmelsen mellan
paragraferna genom att i 65 § Riksdags-ordningen ersätta orden: “statens
utgifter" med uttrycket: “statens reglerande", emedan man sålunda der
inför ett begrepp, hvilket icke står i öfverensstämmelse med clet följande
uttrycket: bevillning, ty frågan om statens reglerande har nära förhållande
och sammanhang med frågan om bevillningens derefter lämpade
hela belopp, och uttrycket: statens utgifter i 65 § Riksdagsordningen står
i full paritet med hvad der kallas bevillning.

Vill man göra förändringar i grundlagar^, torde det alltså vara nödvändigt,
att man betraktar saken djupare, än hvad fallet är med motionären
och den, som talar för hans åsigt. För min del instämmer jag i
yrkandet, att det slut, hvartill Konstitutions-Utskottet kommit, måtte godkännas.

Herr Ola Jönsson: Den siste ärade talaren bär velat visa den

skilnad, som skulle förefinnas mellan 69 § Regeringsformen och 65 § Riksdagsordningen,
och han har dervid hufvudsakligen fästat sig dervid, att i
65 § Riksdagsordningen icke förekomma orden “Riksgälds-kontorets inkomster
och utgifter" samt att deri omtalas blott “bevillning11 och icke,
såsom i 69 § Regeringsformen, “bevillningens hela belopp". Det är åtminstone
för mig ganska svårt att kunna af hans anförande draga någon
slutsats eller förstå hvad han dermed menar. För såvidt det emellertid
är möjligt att af hans anförande hemta någon mening, så förmodar jag,
att han dermed åsyftade, att bevisa, att om Kamrarne stanna i olika beslut
rörande Riksgälds-kontorets inkomster och utgifter eller i fråga om
bevillningens hela belopp, sådant icke skulle föranleda en gemensam omröstning
mellan Kamrarne. Att denna hans mening icke torde vara fullt
riktig inses lätt af en och hvar.

En talare på upsalabänken har, såvidt jag rätt uppfattade honom,
yttrat, att icke någon tvist i fråga om tolkningen af 65 § Riksdagsordningen
uppstått. Jag vågar dock tro, att tvist i fråga om berörda

575

Den 11 Maj, f. m.

tolkning uppkommit, enär åtminstone motionären tydligt visat, att lian
icke är af den mening, som vid tolkningen af denna paragraf sednast gjort
sig gällande, och han har ådagalagt sin skiljaktiga uppfattning genom det
förslag till förändring af paragrafen, han framlagt.

Jag medgifver gerna, att då motionären gjort till sin uppgift att åstadkomma
ett förtydligande af stadgandet i 65 § Riksdagsordningen, hans
förslag i detta hänseende borde hafva varit annorlunda aflättadt än det
är. Jag tror nemligen att uttrycket “statens inkomster och utgifter" vore
bättre än uttrycket “statens reglerande" och en förändring af ifrågavarande
paragraf uti denna riktning hade varit lika lätt att genomföra, som
den motionären nu föreslagit. Då emellertid motionären inskränkt sitt
förslag till att orden “statens reglerande11 måtte insättas uti paragrafen i
stället för ordet “statsutgifter", så har jag icke velat inom Utskottet motsätta
mig detta hans förslag, enär, utan afseende på den tolkning som
man behagat gifva uttrycket statens reglerande, det alltid måste anses
såsom eu vinst, om man genom antagande af ett sådant förslag kunde
komma derhän, att bringa stadgandet i Riksdags-ordningen i öfverensstämmelse
med föreskriften i Regeringsformen, så att den ena paragrafen ej
längre behöfde stå i strid med den andra. Det är af denna orsak som
jag nu yrkar bifall till motionärens i ämnet gjorda framställning.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då frågan om tolkningen af dessa
nu omtvistade paragrafer i denna Kammare förevar, så hyste jag samma
uppfattning, som den ärade motionären. Om jag icke hörde orätt, så
yttrade han då, att grundlagen vore alldeles tydlig och klar uti ifrågavarande
fallet och att med statens reglerande måste förstås bestämmande af
statsutgifter såväl som statsinkomster. Detta gjorde att jag blef något
förvånad när han väckte den motion, hvarom nu är fråga. Jag har biträdt
Utskottets hemställan af det skäl, att jag ansåg den förändring, motionären
föreslagit, icke innebära någon förbättring. Jag anser, att något
förtydligande af grundlagen i förevarande fäll icke är af behofvet påkalladt,
ty grundlagen är i detta hänseende tydlig och klar och om än uppfattningen
af ifrågavarande grundlagsstadgande den ena gången kan vara
olika emot en annan gång, så är dock icke genom en sådan olika tolkning
någon förklaring i grundlagsenlig ordning tillkommen och ej heller tror
jag, att någon sådan förklaring kommer till stånd till följd af den nu
väckta motionen. Man må säga hvad man vill, så hyser jag likväl den
uppfattning, att statens reglerande icke är ett otydligt uttryck, ty det
måste äfven innefatta statsutgifter, enär statens reglerande icke kan försiggå
utan att jemväl taga statens utgifter i beräkning, men äfven om således
detta uttryck för mig synes vara så tydligt som erfordras, så är det
dock ett uttryck, som underkastats olika tolkning och varit omtvistadt,
och jag tror icke, att det är lämpligt, eller leder till någon förbättring i
grundlagen, att der införa omtvistade ord. Om motionären hade föreslagit
uteslutandet ur grundlagen af ett tvetydigt eller omtvistadt ord, så
kunde det hafva händt, att jag biträdt ett sådant förändringsförslag, men
ett sådant förslag, som det motionären nu framlagt, kan jag icke gilla,
enär man genom bifall till ett sådant förslag icke skulle vinna något,

576

Den 11 Maj f. m.

Motionären tiar visserligen hänvisat till Konstitntions-Utskottets skyldighet
att föreslå en grundlagsförändring i anledning af hans motion, men jag
vill å min sida påpeka, att Konstitutions-Utskottet har skyldighet att föreslå
endast sådana grundlagsförändringar, som äxo högst nödiga och detta
är icke fallet med den af motionären föreslagna förändringen. Jag är af
samma mening, som den reservanterne uttalat, att grundlagen är tydlig
och att, lika väl som man förut i fråga om ordinarie statsinkomster voterat
i förstärkt Stats-Utskott, lika väl kommer man hädanefter att i dylika
frågor votera gemensamt emellan båda Kamrarne. Jag yrkar för min del
bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de yrkanden
som blifvit gjorda och framställde i enlighet dermed propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på bifall till det förslag,
Herr Nils Larsson afgifvit i sin vid utlåtandet fogade reservation. För
den förra meningen fann Herr Talmannen ja vara öfvervägande, men då
omröstning äskades, biet nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition,
så lydande:

Den, som bifaller hvad Konstitutions-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 24,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del antagit att hvila till vidare grundlagsenlig behandling det förslag
till förändrad lydelse af 65 § Riksdags-ordningen, som blifvit framstäldt
Herr Nils Larssons vid utlåtandet fogade reservation,
i

Den derefter företagna omröstningen utföll med 70 ja mot 92 nej,
hvadan Kammaren beslutit enligt nej-propositionens innehåll.

§ 5.

Företogs till afgörande Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 25, angående
väckt motion om ändring i 33 § Riksdags-ordningen.

Herr Törn felt anförde: Jag ber att få bölja detta mitt anförande
med en anhållan, att hvarken Herr Talmannen eller någon annan må uppfatta
min motion såsom något personligt. Jag vill härmed förklara, att
om jag under de riksdagar, jag haft äran bevista, haft rätt att deltaga i
talmansvalet eller om jag framdeles erhölle denna rätt, så skulle jag alltid
vid utöfvande af denna rätt komma till samma resultat, hvartill vi
under nuvarande förhållanden kommit. Fastän jag har denna åsigt, så
måste jag likväl erkänna, att en och annan talmansåtgärd, som vi under

denna

Den I 1 Maj, )''. in. 577

denna riksdag förnummit, gifvit mig eu liten anledning eller påstötning
att väcka min nu ifrågavarande motion, ty man måste ganska naturligt
■tänka, att då sådant skett på det färska trädet, hvad kan då möjligen
ske på det torra, om ett sådant träd i framtiden blir planteradt? 38 § i
Riksdags-ordningen, sådan denna paragraf nu lyder, står såsom ett fattigdomsbevis,
utvisande, att svenska folkets representanter sakna behörig politisk
moralitet och förstånd och att de äro sådane vildbattingar, alt de
behöfva en kunglig custos morum att hålla dem i ordning, då de hafva
sina sammanträden. Utskottet tyckes hafva gjort ett medgifvande åt denna
min åsigt, då det i utlåtandet säger, “att motivet för den ifrågasatta grundlagsändringen
är benägenheten att bringa grundlagens stadgande» i öfverensstämmelse
med vissa ur den allmänna statsrättens synpunkt uppställda
grundsatser, Indika, betraktade i och för sig och oberoende af de förhållanden,
under hvilka deras genomförande yrkas, utan tvifvel måste tillmätas
en _ viss giltighet*1. Ja, nog är det så. Går man att betrakta vår
ställning i förhållande till utlandet, så har Utskottet med någon liten
modifikation medgifva, hvad jag i min motion uppgifvit, eller att vi äro
det enda folk, hvars representanter sakna rätt och frihet att sjelfve välja
sine talmän. Sådant kan val tyckas vara likgiltigt, men jag tror dock att
det icke är sa alldeles utan betydelse, ty nationerna, mine Herrar, hysa
aktning och välvilja för hvarandra i den män de hvar för sig hafva förvärfvat
sig politisk bildning och frihet, och hvilken känner ej sympatier
för ett folk, som arbetar för ett dylikt mål? Tänka vi blott på våra bröder
pa andra sidan Kölen och Sundet, så huru kunna icke de, som hafva
full frihet att i sina representantförsamlingar sjelfve utse sine talmän, med
ett medömkans småleende se ned på oss, hvilka i fråga om talmansval
icke hafva den ringaste bestämningsrätt. Svenska representationen står
på sätt och vis inför det svenska folket liksom detta folk inför andra konstitutionel^
stater såsom politiska kujoner, så länge vi icke hafva den rätt
hvarom bär är fråga. År det tillfredsställande och nyttigt ett sådant förhållande?
ja! jag frågar: kan det vara nyttigt för sjelfva konungamakten?
Jag tror mig derpå kunna svara ett obetingadt nej, ty vi måste medgifva,
att en propositionsvägran, sådan som under denna riksdag skett, uppväcker
oro och missnöje i landet, ja mångenstädes en djup harm, och hvem
drabbar denna harm? Jo! just konungamakten, som ensam utnämnt talmannen.
Om man vill undergräfva konungamaktens anseende i folkets
hjertan, så _ finnes dervid ej något lämpligare sätt att tillvägagå än att
fortfarande i oförändradt skick bibehålla den paragraf i grundlagen, hvarom
nu är fråga. Konungamakten har eu annan rättighet emot Riksdagen,
nemligen att upplösa Kamrarne och förordna om nya val, och denna rättighet
medför en långt större makt än utöfningen af ifrågavarande rätt
att tillsätta talmän.. Denna konungamaktens rätt att under vissa omständigheter
upplösa Riksdagen är en makt, som jag likväl, om någon vill
borttaga densamma, skall af alla krafter försvara, ty dess bibehållande är
både behöflig! och nyttigt, och ehuru Kamrarne, om denna makt skulle
någon gång utöfvas, möjligen kunde känna sig litet olustiga derför att de
rubbas i sitt bo, så röner dock icke folket något af denna känsla, enär en
dylik maktutöfning, som är ett vädjande till folket, innebär ett eklatant
erkännande af folksuveränitetens heliga, sköna idé.

Riksd, Prof. 1872, 2 Afd, 4 Band,

37

57»

Deri 11 Maj, 1’. m.

IM jag vid väckande af motionen i hastigheten förglömde, att ett förslag
om talmanseden redan varit på tapeten, och jag i motionen endast
omnämnt den paragraf i Riksdags-ordningen, som talar om val af talmän
och deras ed, så får jag härmed återkalla den del af min motion, som rör
borttagande af talmanseden, hvilken gerna må stå qvar, och inskränker
jag mig således till det yrkande, att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets
hemställan, bifalla hvad jag i min motion i öfrigt föreslagit, och
jag gör detta yrkande så mycket heldre som stadgandet i nu gällande
38 § Riksdags-ordningen är skadligt för konungamakten och nedsättande
för representationens anseende samt icke tjenar till annat än att reta och
uppegga landets befolkning.

Herr Gum telins: Då jag icke står upptagen ibland dem, som re serverat

sig emot Konstitutions-Utskottets förevarande betänkande, oaktadt
jag inom Utskottet deltagit i ärendets behandling, så önskar jag
härmed få tillkännagifva, att jag inom Utskottet talat och röstat för bifall
till motionen, och att jag till Utskottets protokoll anmält mitt missnöje
med frågans utgång derstädes, ehuru mitt namn af någon omständighet
icke kommit med bland de flere andre reservanternes.

När jag har uttalat en sådan åsigt, så tillåter jag mig säga, att det
icke skett med någon hänsyn från min sida till några särskilda förhållanden
vid denna riksdag, vare sig i afseende på person eller sak, utan
att jag dertill föranledts endast deraf, att jag icke kan gilla den form af
den mycket omskrifna “sjelfstyrelsen“, som vi hafva här i vårt land. Jag
medgifver visserligen, att då den kommunala sjelfstyrelsen i städerna är
så begränsad, som den är, af en orimlig rösträtt, och då denna styrelse
på landet är begränsad ända derhän att den somligstädes kan sägas vara
nästan förintad; då vidare de större kommunernas representation, landstingen,
icke anses värdiga att utse sina ordförande, så kan det följdriktigt
tyckas vara i sin ordning, att Riksdagens sjelfstyrelse också begränsas
derhän, att, bland annat, Kongl. Maj:t utser talmän och vice talmän
för Kamrarne. Då jag emellertid icke tycker om “sjelfstyrelse*4 i sådan
form, utan gerna vill, att saken, åtminstone något så när, skall svara
emot ordet, så är jag städse villig att medverka till att bryta ner de
skrankor, som emot eu rätt sjelfstyrelse blifvit uppresta, och då nu eu
motion blifvit väckt, åsyftande den förändring i nu gällande stadganden,
att Kamrarne hädanefter måtte tillerkännas den naturliga rättigheten att
sjelfva välja sina talmän, sä vill jag icke lemna tillfället obegagnadt att
med min röst bidraga till framgången af ett sådant förslag.

Jag hemställer således, sedan motionären sjelf begränsat sin motion
derhän, att det i densamma förekommande yrkandet om talmansedens
afskaffande derifrån utgår, att motionärens sålunda begränsade förslag
måtte af Kammaren bifallas.

Herr Ola Jönsson i Kungshult: Såvidt jag rätt uppfattade mo tionärens

anförande, så yttrade han, att en episod under denna riksdag
gifvit honom anledning att väcka ifrågavarande motion, och detta gifver
mig anledning att förklara, det jag för min del icke tager den ringaste
hänsyn till de motiv, som motionären kunnat hafva för den ifrågavarande

r>79

Den 11 Maj, f. m.

motionen, och att det icke kan falla mig in att ingå i något bedömande
af dessa motiv, utan jag vill härvid anhålla, att icke någon måtte anse
att jag, då jag, såsom af min reservation synes, har understödt motionen,
dertill föranledts af något för saken främmande eller vid sidan af densamma
gående motiv. Jag har nemligen i denna stund ingen annan åsigt
i denna sak, än just den, som jag fick, då jag första gången genomläste
den nya Riksdags-ordningen, nemligen att det är högst oegentligt och
oriktigt att icke Kamrarne hafva rätt att sjelfva välja sina talmän och
vice talmän. Gerna medgifver jag att de talmansutnämningar, som hittills
egt rum, hafva skett till allmän belåtenhet och att Kamrarne sjelfva
icke, kurmat bättre verkställa dessa val, men detta oaktadt påyrkar jag
likväl att Kamrarne hädanefter måtte erhålla denna valrätt.

Jag önskar en stark konungamakt men derjemte också en sjelfständig
representation; och med talet och begreppet om eu sjelfständig representation
låter icke gerna förena sig skyldighet för representationen att
för hvarje riksdag hos Konungen anhålla om tillsättande af talmän, aldrahelst
som man i denna skyldighet icke kan undgå att finna någonting
förödmjukande för Kamrarne. Konungens rättighet i berörda hänseende
måste dessutom förutsätta antingen oförmåga bos Kamrarne att sjelfva
verkställa dessa val eller också att de äro benägna att till ledare af
deras förhandlingar utse någon person, som i en sådan ställning icke
skulle göra till sin högsta uppgift att städse iakttaga grundlagens föreskrifter.
Begge dessa förutsättningar grunda sig dock pa en orimlighet.

Emellertid ser man att det går mycket väl för sig att representantförsamlingarne
i andra länder sjelfva välja sina talmän, utan att någon
olägenhet deraf uppkommer, och då synes det böra kunna ske lika så
väl hos oss också.

Visserligen har Utskottet sökt visa att de flesta andra länders representantförsamlingar
icke hafva denna rättighet, men Utskottets motivering,
hvilken jag nu vill upptaga till bemötande, synes mig icke vara
hållbar.

Utskottet säger nemligen till en början, “att en sådan rätt, i den utsträckning
motionären föreslagit, endast förefinnes i ett mindre antal af
Europas konstitutionela stater, och att särskildt i det land, der man
plägar anse representationen hafva bättre, än annorstädes skett, tillvaratagit
sina konstitutionela rättigheter, nemligen England, en af ministerens
egna ledamöter är sjelfskrifven talman i öfverhuset“. Ja, detta resonnement
eger nog sin riktighet, åtminstone en skenbar riktighet; men Utskottet
synes hafva glömt att de konstitutionela formerna i England äro
alldeles föråldrade, och det synes vara något oegentligt att tala om konstitutionella
rättigheter i ett land, der den ena representantkammaren består
af sjelfskrifna ledamöter. — Utskottet har också sagt, att Kamrarne
i de flesta länder icke äro berättigade att välja sina talmän, men jag
påstår, att denna uppgift är alldeles oriktig, och när Utskottet vill framhålla
förhållandena inom andra länder, så synes det mig något besynnerligt
att ej ett ord namnes om Norge, der — såsom vi dock alla veta
— tinget sjelf väljer sin talman. Denna rättighet har tinget haft i snart
sextio år, och då synes det mig icke vara för tidigt, att vi nu för oss
göra anspråk på samma rättighet.

580

Den 11 Maj, f. in.

Utskottet säger vidare: “att man allmänt erkänt den aktning för
Kamrarnes ock dess ledamöters rättigheter, hvarmed de af Konungen
utsedde talmän fullgjort sitt uppdrag, och det har icke utan skäl blifvit
erinradt, att den fria yttranderätt inom Kamrarne, som här i vidsträcktare
mått än måhända inom någon annan representantförsamling tillkommer
hvarje enskild riksdagsman, i icke ringa mån får tillskrifvas den
synnerliga grannlagenhet, hvarmed de af Konungen utnämnde talmän
måste känna sig uppfordrade att fullgöra sina åligganden14. Hvilken mening
skall man väl hemta ur denna strof? Jo, svårligen någonting annat
än eu indirekt beskyllning mot Kamrarnes ledamöter att hafva öfverskridit
sin yttranderätt eller utsträckt denna längre, än som kunnat anses
tillbörligt. Eller också måste man tolka den mening, jag citerat, sålunda
att talmännen icke fullgjort sin skyldighet att, då sådant erfordrats, tillhålla
de ledamöter, som på något sätt förgått sig, att iakttaga ordning,
hvarom närmare innehålles i 51 § Riksdags-ordningen, till hvilket lagrum
Utskottet också hänvisar. Men jag tillåter mig säga, att, vare sig de
beskyllningar, som den citerade strofen innehåller, äro riktade emot Kamrarnes
ledamöter eller emot deras talmän, så äro beskyllningarne likväl
i högsta måtto orättvisa.

Sedermera säger Utskottet, efter att hafva omnämnt talmännens rätt
att vägra proposition på yrkande, som de anse strida mot, grundlagslydelse:
“att det icke saknar sin vigt, att den, åt hvilken tolkningen af
rikets grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag af Konungen och
derigenom kan förutsättas innehafva en i förhållande till de åsigter, hviska
inom Kammaren från motsatta håll söka göra sig gällande, oberoende, ställning.
“ Härmed kan ju icke menas annat än att en talman, till följd
deraf att han blifvit utsedd af Konungen, skulle känna sig mera sjelfständig
gent emot Kammaren och derföre äfven skulle på ett mera sjelfständigt
sätt utöfva sin befattning. Ett sådant antagande innebär dock
eu orimlighet, ty icke kan det vara möjligt att någon skulle mottaga talmansbefattningen
utan att dervid vara intagen af den bestämdaste föresats
att ställa sig grundlagens bud till efterrättelse. Anser man den sist
anförda strofen vara i någon mån beaktansvärd och förtjena afseende, så
ligger det ju nära till hands att derutur draga den konseqvensen, att Konungen
bör få rättighet att välja äfven ledamöter i Kamrarne, t-y också
desse hafva skyldighet att ställa sig grundlagens bud till efterrättelse,
eftersom ju ingen får ostraffadt öfverträda dem.

Såsom jag förut sagt, anser jag det vara obestridligt att Kamrarne
böra ega rättighet att sjelfve välja sina talmän, och enligt min uppfattning
kan det icke vara någon fördel för Konungen att utöfva denna rätt, aldrahelst
som densamma någon gång torde kunna förorsaka bekymmer, och
sådana torde Konungen hafva tillräckligt många förut.

På grund af hvad jag anfört vill jag således icke bifalla Utskottets
hemställan, men jag vill ej heller bifalla motionärens framställning. Motionären
har nemligen underlåtit att, då han yrkat förändring i 33 §
Riksdags-ordningen, på samma gång föreslå ändring i 52 § Regeringsformen,
hvilken dock står i sammanhang med den förstnämnda paragrafen.
Visserligen kunde motionären icke hafva ovilkorligen behöft att göra
detta, ty om Konstitutions-Utskottet velat fästa något afseende vid hans

581

Den 11 Maj, f. n>.

förslag, så hade Utskottet också kunnat vid pröfningen af detsamma föreslå
de förändringar i 52 § Regeringsformen, som deraf blefve cn nödvändig
följd. Men _ då Utskottet afstyrkt bifall till motionen i afseende å 33
§ Riksdags-ordningen och Utskottet följaktligen icke kommit att bedöma
b vilka förändringar motionen kunde föranleda i 52 § Regeringsformen, så
är det tydligt att Kammaren, då ej någon motion blifvit väckt om ändring
af nyssnämnda 52 §, icke heller kan nu besluta en sådan omredigering.
Och det skulle se bra besynnerligt ut om Kammaren beslutade en förändring
af en paragraf i Riksdags-ordningen utan att på samma gång omredigera
den § i Regeringsformen, som dermed stode i ett så, nära samband,
som de nyssnämnda begge paragraferna.

I)å jag således ej kan bifalla motionen, sä kunde det möjligen, såsom
saken nu står, vara skäl att yrka återremiss af detta betänkande.
Jag vet visserligen att det tillförene understundom händt att man vid
slutet af riksdagarne återremitterat till Konstitutions-Utskottet sådana förslag,
som man velat hafva genomförda, sedan de dock först undergått någon
förändring. Man har återremitterat dem, derföre att man ansett rättast
att under sådant förhållande låta dem hvila nos Utskottet intill påföljande
riksdag, då någon enskild ledamot kunnat återupptaga desamma,
derest icke Konstitutions-Utskottet sjelf gjorde så. Men jag anser det
under nuvarande förhållanden icke vara fullt lämpligt att framställa ett
sådant yrkande, och jag skall derföre ej heller göra det, men då jag, som
sagdt, icke kan godkänna Utskottets motivering, hvilken jag finner i högsta
måtto klandervärd, och jag således ej heller vill bifalla Utskottets hemställan,
så föreslår jag att Kammaren måtte, utan att godkänna Utskottets
motivering,. låta vid dess framställning bero; och anhåller jag vördsamt
att Herr Ialmannen behagade framställa proposition å detta mitt yrkande.

Herr Jöns Pehrsson: Denna fråga bär kanske en något djupare
betydelse, än man vid första påseendet möjligen vill tillmäta densamma.
Skulle man bedöma detta förslag med hänsyn till de förhållanden, som
råd t under de sista sex åren, så skulle man också anse att det ej förefunnes
något det ringaste skäl att påyrka en förändring i de nu gällande
bestämmelserna angående talmansutnämning; ty enligt min uppfattning
lärer man väl icke på denna plats kunna finna någon, som bättre skulle
handhafva befattningen, än vår nuvarande Herr Talman. Men det fin—
nes . också andra saker som böra tagas i betraktande vid denna frågas
pröfning. Man vet. nemligen ej huru länge man kan få hafva eu så pass
human och rättrådig regering, som den nuvarande, och man kan möjligen
i en snar framtid få anledning till missnöje med'' en af regeringen utsedd
talman. Detta anser jag vara någonting som bör i tid beaktas, ty endast
i sådant fall kan man förebygga de olägenheter, som eljest kunna uppkomma.
Och det lärer väl icke förefinnas den ringaste anledning att befara
det Kammaren vid valet af talman skulle komma att begå något
misstag, ty . vi se ju huru Kammaren under de sista, sex åren med fullkomlig
enhällighet utsett sin sekreterare, om hvilken ingen lärer kunna
säga annat än att han på ett förtjenstfullt sätt skött sina åligganden.
Således bär Kammaren dervidlag icke begått något misstag, och lika visst
är det att man ej har anledning att befara något sådant, ifall Kammaren

582 Den 11 Maj, f. m.

får rätt att sjelf välja sin talman. Äfven i början af eu tre-årspericd
finnas väl alltid så många af Kammarens förra ledamöter tillstädes såsom
omvalde representanter, att de bland sig hafva någon framstående förmåga,
som lämpligen kan utses till talman. Det ligger nemligen en orimlighet
i att tänka sig det Kammarens alla ledamöter skulle samtligen vara
nyvalda, och man behöfver alltså icke heller befara, att de icke från föregående
riksdagar hafva kännedom om hvarandra sfi mycket, att de kunna
veta hvem som företrädesvis är lämplig för talmansstolen.

Så som denna fråga nu står och. då Första Kammaren redan lärer
hafva bifallit Utskottets hemställan, synes det mig icke vara lönt att
framställa något annat yrkande än det som den föregående talaren nyss
framställde; men jag anser denna sak vara så vigtig och maktpåliggande,
att den ingalunda får betraktas och bedömas så lättsinnigt, som nu skett
från flera håll.

Jag har uttalat dessa mina åsigter endast för att få dem i protokollet
förvarade, och jag har nu icke annat yrkande att göra, än att instämma
i det af Herr Ola Jönsson framställda.

Herr Hedin: Herr Talman! Oaktadt motionärens nyss fällda an tydan

om anledningen till hans motion, och trots tidpunkten då den väcktes,
finner jag ej något skäl att låta omdömet om densamma i minsta
mån bestämmas af några personliga eller andra tillfälliga biomständigheter;
jag går derföre genast till eu granskning af de invändningar Konstitutions-Utskott
et anfört.

Af en oriktig uppgift i motionärens framställning har Utskottet låtit
sig förledas att lägga synnerlig vigt på förhållandet i andra länder, och
att oriktigt uppgifva, att blott i ett mindre antal al Europas konstitutionela
länder representationen eget* rätt, i den utsträckning som motionären
föreslagit, att utse ordförande. Synpunkten synes mig ej vara särdeles
betydelsefull, ty i slika ting är det val ej "mängden som gör’et“, mängden
af exempel från främmande land. Vidare är val antalet al de stater, der
representationen eger ifrågavarande rätt, ändock ej så obetydligt. 1 den
utsträckning, motionären förordat, finnes den i våra brödraländer Norge och
Danmark, i Preussen, i Tyska riket, i Belgien, i Schweiz, jag skulle tro i
Spanien och Grekland, samt en och annan af de tyska småstaterna, om
jag minnes rätt, Sachsen-Weimar, Sachsen-Coburg-Gotha och åtminstone
ett par, tre till. Kanske antalet, vid närmare påseende, skulle befinnas
vara ej den "mindre11, utan den större delen af Europas konstitutionela
stater. För egen del anser jag emellertid den frågan, som redan sagdt är,
föga vigtig, och bar derföre ej brytt mig om att undersöka förhållandet i
samtliga stater, helst som det möjligen i ett eller annat fall blott skulle
leda till en ordtvist, huruvida den eller den staten bör räknas till de konstitutiouela.
Om ej i sådan utsträckning, som motionären yrkat, finnes
dock denna rätt i en mängd andra, såsom en representationens större eller
mindre delaktighet i valet af ordförande. Uti Italien och Portugal utse''
Deputerade Kamrarne sjelfva sina presidenter, men regeringen senatens,
hvarvid bör ihågkommas, att dessa senater icke äro någon verklig folkrepresentation,
utan bestå af på lifstid af Konungen utnämnda pärer.
Likaså utser i Baiern Konungen riksrådskammarens president, men andra

Den 11 Maj, f. m.

583

Kammaren sjelf sin ordförande. 1 andra stater är representationens och
regeringens delaktighet annorlunda bestämd: sålunda egen i Baden och
Wiirtemberg konungen att på egen hand nämna första kammarens president,
men andra kammarens inom af kammaren uppgjordt förslag; i Sachsen
nämner konungen allena första kammarens ordförande, men dess vice
ordförande, äfvensom andra kammarens både ordförande och vice ordförande
inom förslag. Annorstädes har regeringen bekräftelserätt, såsom i
Sachsen-Meiningen; så var ock förhållandet i f. d. Kurhessen. Jag nämner
detta, för att komma till den anmärkningen, hvilken är minst lika
vigtig, som Konstitutions-Utskottets uppgift, att blott i ett mindre antal
stater representationen bär ifrågavarande rätt obegränsad — den anmärkningen,
säger jag, att man får leta noga, för att finna något exempel, att
en representation är så totalt utesluten från denna rätt, som Sveriges
Riksdag. Om jag undantager Finland, kan jag nu ej erinra mig något mer
exempel, sedan andra kejsardömet fallit. Till och med i eu sådan författning,
som 1814 års oktrojerade franska karta, hade representationen
rätt att uppgöra förslag. För öfrigt torde kunna erkännas, att exemplen
från främmande land har något olika värde: att Norges och Danmarks
betyder mer än Italiens, Belgiens mer än Portugal, Tyska rikets mer än
några tyska furstendömens. Utskottet vill göra alldeles kol på den arme
motionären, genom att åberopa det land, der man plägar anse representationen.
hafva bättre än annorstädes tillvaratagit sina konstitutionela rättigheter,
nemligen England, der — säger Utskottet — en af ministerens
egna ledamöter är sjelfskrifven talman i öfverhuset, under det att val af
underhusets talmän vanligen sker i enlighet med regeringens förslag och
i alla händelser underställes regeringens bekräftelse. Sfi lyda Utskottets
ord, hyllande på den aldra förunderligaste missuppfattning. Hvad Utskottet
säger om öfverhusets talman förbigår jag för ögonblicket, för att strax
dertill återkomma. När Utskottet säger att underhusets talman utses efter
regeringens förslag, så är det uttrycket, .minst sagdt, i hög grad oegentligt.
Med orden “regeringens förslag“ bör Utskottet naturligtvis i ett
resonnement, som med Englands exempel vill bekämpa eu förändring i
Sveriges grundlag, hafva afsett någonting, som enligt svenska politiska begrepp
är ett regeringens förslag; men i den meningen afger engelska regeringen
icke något förslag för underhusets talmansval. Jag bestrider icke,
att ju en stor del statsrättslig lärdom finnes samlad inom Utskottet, men
i fråga om engelska rättsreglor och rättssedvanor torde det vara tillåtet
att föredraga andra auktoriteter. Valet tillgår, enligt Thomas Erskine
May, på det sätt, att en ledamot af huset föreslår en person, och att
denne plägar förordas af den ledande ministern i underhuset; men märk,
att denne ledande minister är folkrepresentant och dertill chef för den
parlamentariska majoriteten. Ett förord från hans sida är således något
annat, än hvad man i Sverige menar med ett förslag, som regeringen
framställer till representationen. Vidare säger Utskottet, att talmansvalet
i alla händelser bekräftas af regeringen. Ja, Englands konstitutionela
praxis är full af tömma formaliteter, och dit hör äfven den ifrågavarande
bekräftelsen. En enda gång, 1878, hvarken förr eller sednare, har stadfästelse
vägrats, och man är nu ense om, att sådan vägran ej kan ifrågakomma.
Det fordna bruket, att den valde talmannen, då han i spetsen

584

Den 11 Maj, f''. in.

för underhuset begå!’ sig till lordernas sal, tillkännagaf att, om regentem
ej täcktes bekräfta valet, underhuset strax skulle skrida till val af en annan,
har också sedan mer än hundra år upphört. Betyder månne denna
formalitet mer, än denna andra, som talmannen vid samma tillfälle utför,
då han andrager eu underdånig petition i underhusets namn om bekräftelse
å alla häfdvunna rättigheter och privilegier: skulle dessa derförutan
blifva osäkrare eller mindre? Men lemnorn dessa enskildheter, ehuru de
visserligen tillräckligt visa, huru skeft Utskottets från England hemtade
exempel är. Hufvudanmärkningen mot detta förment förkrossande exempel
är, att det i följd af alldeles skiljaktiga politiska förhållanden är alldeles
betydelselöst och bevisar mindre, än exemplet från något armat land;
jag återkommer här till hvad Utskottet yttrar om öfverhusets sjelfskrifna
talman, hvilken är en af ministrarne. Derom, såsom om underhusets talmansval,
gäller att rimlig jemförelse saknas mellan ett land, såsom England
— der den i teorien lika falska som i praxis olvcksbringande läran
om tvänne skiljda, täflande, mer eller mindre, stundom fiendtligt motsatta
statsmakter faktiskt är utplånad, der “regeringen" är den parlamentariska
majoritetens förtroendemän, ledare och verkställande utskott — och ett
land, som Sverige, der man äflas att upprätthålla denna motsats.

När förhållandet är sådant, då förfaller helt enkelt, hvad Utskottet
i nästa punkt anför, eller att engelska parlamentet ej funnit sin sjelfständighet
kränkt genom regeringens inflytande på tillsättningen af talmän..
Vi hafva redan sett, hvad detta inflytande rätteligen betyder.

Märkligare är hvad Utskottet i derpå följande punkt yttrar. Jag anhåller
att få uppläsa den “Tvärtom har man------Kamrarnes sammanträ den.

" Utskottet säger här, att den vidsträckta fria yttranderätten inom
Kamrarne i ej ringa mån beror deraf, att Kamrarne ej sjelfva utse talmän,
således att, derest de erhålla denna rätt, yttrandefriheten skall
bli mindre. Hvad innebär åter detta? Förmodligen vill Utskottet icke
förutspå, att talmän, valde af Kamrarne, skola till yttranderättens inskränkning
använda sin myndighet att upprätthålla ordningen på ett grundlagsvidrigt
eller ogrannlaga sätt, eller utan att ordningen blifvit störd eller hotad.
Men om de använda den, blott när giltig anledning dertill finnes, och
yttranderätten likväl derigenom blir mindre, än den hittills varit under af
Konungen utsedde talmän, hvad vill väl det säga annat, än att talmännen
hittills låtit ordningen kränkas genom en alltför vidsträckt yttrandefrihet?
Detta är ej mitt påstående, men en oundviklig slutsats ur Utskottets resonnement.
Men förhåller det sig, enligt Utskottets mening, så — och
jag betviflar ej, att Utskottet väl förstår, hvad det sjelf sagt, och vill
stå vid sina ord —- då har Utskottet just anfört ett det giltigaste skäl
för den föreslagna förändringen. Ty visserligen lärer det vara i högsta
måtto angeläget, att ordning upprätthålles vid Kamrarnes sammanträden;
således måste ock en grundlagsförändring, hvarigenom detta ändamål kan
vinnas, vara “högst nödig och nyttig"; och att detta är möjligt att verkställa
på det sätt motionären föreslagit, derom bör ingen vara mer på
det klara, än Utskottet, som just sagt, att den för ordningen farliga, vidsträckta
yttrandefriheten beror deraf, att Kamrarne ej sjelfva få utse sina
talmän.

Den 11 Maj, f. m.

585

I derpå följande punkt talar Utskottet om de "icke oväsendtliga fördelar*'',
som det nuvarande förhållandet medför. Som vi sett, är det, enligt
Utskottets resonnement, tvärtom: en olägenhet, ej en fördel, nemligen
en yttrandefrihet, som kränker ordningen, är följden deraf, att Konungen
utser talmännen. Men, må Utskottet nu få hafva sin förvexling af fördel
och olägenhet i fred. Jag frågar blott, hvarifrån har Utskottet i denna
punkt fått de dera, ej oväsendtliga fördelame, sedan det förut blott talat
om eu enda?

I fortsättningen menar Utskottet, att den föreslagna förändringen
visserligen kan hafva skäl för sig, när man går ut från vissa statsrättsliga
teorier. Nej, jag ber: man behöfver alldeles icke vända sig till statsrätten,
för att finna skäl för det yrkandet, att eu beslutande församling må ega
att sjelf utse den, som skall leda hennes förhandlingar. Detta yrkande
har en alltför universel giltighet och en tillämplighet inom alltför många
områden, om Indika statsrätten ej talar, för att det skulle vara nödigt
att till dess försvar tillgripa någon statsrättslig teori. För Utskottet är
emellertid det gjorda erkännandet bindande, intill dess Utskottet förmår
uppgifva, hvilket det ej gjort, Indika de der “förhållandena11 äro, som omintetgöra
den giltighet, som Utskottet i princip vidgår.

Utskottets slutskäl, eller talmännens rätt att göra propositionsvägran,
behöfver jag ej bemöta, då Utskottet dragit försorg om att sjelf vederlägga
det. Utskottet säger ju sjelf, att decisionen om en propositionsvägrans
grundlagsenlighet är uppdragen åt eu myndighet, der båda Kammare
äro lika representerade: der ligger ju den önskvärda garantien, att
ej endera Kammarens majoritet får i omtvistade fäll ensidigt tolka grundlagen!
För öfrigt, hvad vidkommer påståendet, att en talman derigenom,
att han fått sitt uppdrag af Konungen, blir opartisk, så frågas, om det
förnekas af erfarenheten, att Konungen, det vill säga regeringen, kan vara
partisk och handla partiskt lika väl som representationen eller eu del
deraf?

Hvad nu vidkommer förfärandet med detta betänkande, hvars bifallande
i denna Kammare jag ej kan förutsätta, så har jag ingenting emot,
att man utan godkännande af motiveringen lägger det till handlingarne.
För att uttala Kammarens opinion kan eljest en återremiss vara lika
tjenlig. Jag ser ej heller något hinder, att bifalla motionärens förslag
med den förändring, att 33 §:ns andra mom. får stå qvar. Häraf blefve
följden, antingen — derest man funne det orimligt, att ed aflades af talmän,
som Kamrarne sjelfva utsett — att grundlagen, tills man medhunne ändring,
finge några rader fler, som vore faktiskt betydelselösa, och sådana
bestämmelser finnas på mer än ett ställe; eller att eden tillsvidare komme
att afiäggas, och edsformuläret är ju rätt intressant, eftersom äfven det,
lika med 85 § Regeringsformen, ådagalägger Regeringsformens principala
ställning till öfriga grundlagar.

Herr E hr enborg: Alldenstund jag hade ledighet trån riksdagsgöromålen,
då denna fråga inom Utskottet var under behandling, och jag
således icke vant i tillfälle att derom få uttala mig, anhåller jag nu att
i saken få yttra några ord, ehuru jag, till trots för den stora fond af
statsrättslig lärdom, som den föregående talaren tillerkänt Konstitutions -

586

Den !1 Maj, f. in.

Utskottet, finner det ganska vanskligt att taga till ordet i denna stora
fråga, som i viss mån kan anses beröra maktfördelningen de båda statsmakterna
emellan. Jag får då förklara, att jag anser så väl Konstitutionsutskottet
som motsidan hafva till någon grad gjort hvarandra orätt; Utskottet
har i viss mån gjort motionen orätt uti att helt och hållet underkänna
densamma, motsidan åter har gjort orätt uti att vilja genomdrifva
en sak, innan erfarenheten visat den vara af behofvet högeligen påkallad.
Det förekommer nemligen ofta sådana förslag till grundlagsändring, som
efter statsrättsliga teorier måste erkännas vara befogade, men som dock
icke äro absolut nödiga och alltså stranda mot stadgandet i 38 § Riksdagsordningen,
och äfven jag för min del saknar icke erfarenhet utaf huru
denna paragraf kan komma att afkyla en mer eller mindre stark motionsfeber.
Det får jag emellertid med afseende på den föreliggande motionen
erkänna, att om jag varit med, då man utbytte vår gamla representation,
innefattande ett sjelfskrifvet och ett annat till eu del sjelfskrifvet stånd,
mot tvänne helt och hållet folkvalda Kamrar så skulle jag icke tvekat att
såsom eu enkel konseqvens låta Kamrarne sjelfva välja sina talmän, och
jag skulle sedermera i enlighet härmed velat ändra några andra bestämmelser.
Som saken nu gestaltar sig kan jag emellertid icke inse det tvingande
uti en förändring.

Hvad nu Konstitutions-Utskottets betänkande vidkommer, så har den
föregående talaren klart och fullständigt visat, att Utskottets referat i afseende
å exemplen från utlandet icke är så alldeles att trygga sig till,
särskildt hvad beträffar Englands öfverhus, hvilket ju icke är eu folkvald
representation och således icke var lämpligt att taga till jemförelse. Samme
talare har vidare erinrat om att uti andra stater, der nationalförsamlingen
verkligen är folkvald, i Norge, Danmark, Belgien, Storbritannien, Preussen,
Portugal och Italien med flera, Andra Kammaren sjelf utser sin ordförande;
inom Nederländerna utnämnes han bland tre utaf Kammaren utsedde ledamöter;
och hvad Första Kammaren beträffar, så väljer äfven den flerestädes
i de stater, der den är folkvald, sjelf sin ordförande, t. ex. i Norge,
Belgien och Portugal, och dertill äfven i Danmark och Preussen, ehuru
ledamöterne i Danmark till någon del och uti Preussen till största delen
innehafva sina platser på grund af utnämning eller sjelfskrifvenhet. Ehuru
det sålunda är klart, att man icke kan gifva Utskottet rätt i denna del
af sin motivering, så kan jag för min del, med fästadt afseende å 88 §
Riksdags-ordningen och efter den erfarenhet vi hittills haft, icke för ögonblicket
finna den ringaste tillstymmelse till ändringens nödvändighet. Dessutom
vill jag vända uppmärksamheten vid eu sak, som här förut icke är
berörd, nemligen att om och när erfarenheten visar, att denna förändring
verkligen blir behöflig, så får man derjemte göra ändring icke blott uti
52 § Regeringsformen, utan äfven i 34 och 36 §§ Riksdags-ordningen, som
handla om talmannens tal till Konungen vid riksdags början och slut.
Ty det synes mig alldeles gifvet, att om det icke sker ändring deruti på
samma gång som uti den ifrågavarande paragrafen, så inträffar, att talmännens
tal antaga karakteren af svarsadresser och kunna blifva sinsemellan
fullkomligt stridiga, om nemligen majoriteten i den ena Kammaren
är i strid med majoriteten i den andra, hvilka majoriteter naturligtvis till -

Den 11 Maj, f. m.

587

satt sina respektive talmän, som sålunda måste gifva uttryck åt de åsigter,
som råda hos majoriteten inom hvardera Kammaren.

Då jag anser att hvarje sak bör åtnjuta rättvisa, har jag velat uttala
några ord, såväl om ändringsförslagets rationela riktighet, som derom att
det, efter all erfarenhet åtminstone, ännu kan hos oss utan skada undvaras.

Herr Törnfelt: När jag i brådskan uppsatte och inlemnade min

motion, trodde jag mig endast behöfva gifva en fingervisning till ett Utskott,
som sjelf eger rätt och bör ega förmåga att taga initiativ, men då
nu eu af Utskottets ledamöter, Herr Ola Jönsson, upplyst om, att Utskottet
icke kunnat fullt utreda saken, utan att eu återremiss är erforderlig,
men tiden icke tillåter eu sådan, så finner jag mig föranlåten att
återtaga yrkandet om bifall till min motion, och instämmer jag i samme
talares förslag att, med underkännande af Utskottets motivering, låta vid
dess hemställan bero.

Herr Nils Larson: Ehuru jag icke står antecknad bland reservanterne,
så har jag dock ingen förpligtelse att försvara Utskottets utlåtande,
enär jag som ledamot af Utskottet tillhört minoriteten. Jag kan
så mycket mindre göra det, som jag måste erkänna, att jag tvärtom instämmer
i det hufvudsakligaste af hvad som här blifvit anfördt angående
det principielt riktiga uti, att representantkamrarne i ett konstitutionelt
land sjelfva höra välja sina talmän. Men det oaktadt kan jag dock icke,
såsom saken nu befinner sig, tillstyrka bifall till motionen, hvilket så
mycket mindre nu lär vara nödvändigt, som motionären sjelf förklarat sig
icke vidare vilja hålla derpå, Utaf en föregående talare och ledamot af
Konstitutions-Utskottet är redan anmärkt, att- något förslag icke blifvit
framstäldt angående förändring af 52 § Regeringsformen, som skulle vara
en ovilkorlig följd af det gjorda yrkandet i afseende på hvem som skulle
ega att utnämna talman. Dessförutom vill jag fästa uppmärksamheten
på, att med anledning derutaf, att frågan om talmansedens upphörande
redan är förfallen, så skulle, om man Infälle motionen i öfrigt, åtskilliga
andra förändringar i 33 § Riksdags-ordningen blifva nödvändiga, hvilka
förändringar för närvarande icke äro föreslagna. Det synes således som
om man utaf formela skäl icke i denna sak kan hafva någonting annat
att göra, än att låta bero vid det slut, hvartill Utskottet kommit, likväl
utan att godkänna Utskottets motivering.

Herr G urnas Hus: Jag vill endast med anledning af ett par yttranden
upplysa om, att inom Konstitutions-Utskottet ett vilkorligt förslag
framlades om ändring utaf 52 § Regeringsformen, för den händelse att
Utskottets majoritet skulle hafva velat bifalla motionen. Någon betänklighet
beträffande 52 § behöfde och behöfver sålunda icke tagas i betraktande.

Då emellertid motionären återtagit sitt första yrkande och förenat
sig med Herr Ola Jönsson, ber jag att äfven deruti få instämma.

Efter denna öfverläggning beslöt Kammaren i öfverensstämmelse med

Den 11 Maj, f. m.

Herr Ola Jönssons yrkande, att utan godkännande af Utskottets motiv,
låta vid dess slutliga hemställan bero.

§ 6.

Föredrogos Stats-Utskottets utlåtande N:o 83, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i fråga om bergverkstiondens upphörande.

Utskottets hemställan'' i

Punkten 1 upplästes, hvarefter anförde:

Herr Mils Larson: Jag skall icke länge uppehålla Kammaren,
utan vill blott med några ord tillkännagifva, att jag är ense med StåtsUtskottet
derutinnan, att bergsverkstionden bör afskaffas, men jag kan
det oaktadt icke instämma i Utskottets förslag, att den skall borttagas
nu genast på en gång. Jag tror nemligen att man kan härvidlag anföra
samma skäl som i afseende å borttagandet åt andra grundskatter, att det
hör ske så småningom, för att icke åstadkomma någon hastig rubbning i
eganderättsförhållandeu, och för att beslutet i denna Kammare må stå i
full konseqvens med hvad Kammaren redan innevarande riksdag beslutat
i afseende å grundskatterna på jorden, så ber jag att få framlägga följande
förslag: -‘att Kammaren, med afslag å såväl Kongl. Maj:ts nådiga
proposition som Utskottets hemställan, för sin del beslutar att Riksdagen
i underdånig skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes till nästkommande
Riksdag afgifva förslag till bergverkstiondens successiva afskaffande
genom dess aflösning och afskrifning i förening.

Herr Hörnfel dt: Då det yrkande jag har att göra härleder sig
från en framställning från Stats-Utskottets sida i andra punkten, så skall
jag anhålla, att äfven den andra punkten i betänkandet må få uppläsas,
och i händelse detta bifalles, ber jag att få vidare i saken yttra mig.

Kammaren biföll Herr Hörnteldts förslag, och sedan i enlighet dermed
jemväl andra punkten blifvit föredragen, fortsatte:

Herr Hörn fel dt: Jag har inom Utskottet icke kunnat bifalla detta
förslag i hvad det afser mom. b och d, derföre att jag ansett ifrågavarande
moment icke stå i fullt principiel öfverensstämmelse med hvad Statsutskottet
tillstyrkt i de öfriga momenten och vidare derföre att jag tyckt
mig finna, att förhållandet med Åtvidabergs kopparverk och stora Kopparbergs
bergslags verk är af temligen enskild natur i afseende å eftergifterna,
emedan dessa egentligen skulle tillkomma endast tvänne personer
eller tvänne verk. Om det vore eu mängd personer, så vore det just icke
så mycket att säga härom, men då det gäller att efterskänka en summa af
icke mindre än (36,804 R:dr om året, hvilken summa skulle utgöra ett
kapital af mer än halfannan million R:dr, så torde det vara skäl att något
tänka sig för. Hvad deremot de öfriga momenten beträffar, anser jag
dem mycket väl kunna bifallas, emedan staten i afseende å Tunabergoch

589

Den i 1 Maj, f, m.

Löfås, endast efterskänker räntan under vilkor, att den årliga räntan kapitaliseras.
Jag tror, att man äfven i afseende å Åtvidaberg och stora
Kopparberg bort följa alldeles samma grundsats. Så har emellertid icke
skett, och då jag dessutom tror, att man svårligen har att vänta något
tillmötesgående från Första Kammarens sida i hvad afser här ifrågasatta
afskaffande af grundskatterna å jorden, så torde det kanske vara skal att
för närvarande afstå punkterna b och d. Med afseende på Första Kammarens
beteende i fråga om de nämnda grundskatterna, förefaller det mig
högst besynnerligt att, ehuru grundskattsbetänkandet inkommit till Riksdagens
kansli förrän detta betänkande, det likväl kommit på Första Kammarens
föredragningslista efter närvarande betänkande. Ett sådant sätt
att gå till våga är lindrigast sagdt besynnerligt och står ingalunda i harmoni
med 59 § Riksdagsordningen, der det heter, att betänkande, som
af ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt Utskott afgifvits, skall i
bägge Kamrarne för ärendets afgörande så vidt ske kan, samtidigt föredragas.
Och jag anser att man äfven i detta fäll bort på sådant sätt gå
till väga.

Emellertid ber jag att få framställa det yrkande i afseende å första
punkten, att Kammaren ville fatta det beslut, “att Riksdagen måtte, med
bifall till hvad Kongl. Maj:t, i nåder föreslagit för sin del medgifva, att,
med undantag tillsvidare för bala och Hellefors silfververk, Glarpenbergs
och Åtvidabergs kopparverk samt stora Kopparbergs bergslags verk, alla öfriga
verk, som nu äro förpligtade till bergverkstiondens utgörande, måtte från
och med år 1873 befrias från berörda tionde och sådan tionde icke heller
åsättas härefter uppstående verk; hvaremot jag yrkar att i andra punkten
mom. a, c, e, f, g, måtte af Kammaren bifallas och mom. b och d
afslås. Likväl vill jag tillkännagifva, att om mitt yrkande icke vinner
medhåll, så, heldre än jag lemnar bifall till Utskottets förslag i dess helhet,
heldre voterar jag för rent afslag ä detsamma.

Herr Statsrådet W ser n: Det är nu nära tjugo år sedan fråga vid
Riksdagen uppstod om afskaffande af de numera under namn af bergsverkstionden
kända produktionsskatter. Det var redan då eu rotfästad
öfvertygelse, att alla metalltillverkningar, isynnerhet jernhandteringen, hvars
förhållanden voro bäst kända, voro deraf tryckta och att de i längden
omöjligt kunde bära denna tunga. Det då framkomna förslaget om afskaffande
af taekjernstionde och hammarskatt bemöttes af Riksdagen med
välvilja, men dess grundsatser kunde icke den gången göra sig gällande;
året derefter afgafs i ämnet en Kongl. proposition, men äfven denna
gång ledde det icke till något resultat; året derpå togo Rikets Ständer
emellertid saken åter om hand och följden blef då, att stångjernstillverkningen,
och till eu del äfven tackjernstillverkningen, blefvo befriade från
nämnda produktionsskatt. Det är nu sjutton år sedan detta egde rum,
och man har sedan dess allt mer och mer kommit till fullt erkännande
derutaf, _ att äfven tillverkningen af andra metaller än jern liksom öfriga
mineralrikets alster borde få åtnjuta en dylik befrielse från tyngande produktionsskatter.
Man har med skäl såsom stöd härför anfört, att alla
verk, som afse bearbetandet af metaller, vore att anse som fabriker, hvarföre
äfven för dem enahanda beskattningsgrund borde tillämpas; och att

Den tl Maj, t'', m.

590

vidare bergverkstionde, med särskilt afseende å koppartillverkningen, vore
för landets industriela utveckling utaf ett särdeles menligt inflytande,
enär malmerna, till följd derutaf att utförselstullen derå är upphäfd, i stor
skala skulle kunna utföras till främmande land för att der förädlas. Saken
upptogs emellertid vid 1866 års riksdag, och en underdånig skrifvelse
i ämnet afläts till Kongl. Maj:t, med begäran om proposition angående
upphörande af afl tionde å tillverkningar, som icke voro i besittning af
privilegier eller särskilda förmåner. Följden bär också varit den, att
Kommers- och Kammarkollegierna fullständigt utredt frågan, hvarefter Kongl.
Maj:t noggrant tagit den under behandling, och jag vågar påstå, att få
frågor blifVit så mångsidigt skärskådade och så i detalj utredda som denna.

Till trots för allt hvad som sålunda gjorts för denna fråga och ehuru
man erkänner det riktiga i sjelfva saken, har man nu här i Kammaren
vändt sig mot Kongl. Maj:ts och Stats-Utskottets förslag. Det tyckes som
om motståndet här egentligen baserar sig på den uppfattningen, att dessa
produktionsskatter skulle vara jemförliga med grundskatterna å jorden,
och man vill derföre ställa beslutet i afseende ä bergverkstionden i sammanhang
med hvad man beslutat angående grundskatterna. Det vore
för vidlyftigt att här ingå i en utveckling af begge dessa olika begrepp,
men jag tror att hvar och en kan lätt inse, hvilken väsendtlig skilnad det
måste finnas mellan å ena sidan eu skatt, som en gång för alla är till
sitt belopp bestämd och är bunden vid jorden, och ä den andra sidan en
skatt, som pålägges en tillverkning och som varierar allt efter som denna
ökas eller minskas. Om jag vill t. ex. anlägga ett kopparverk, så behöfver
jag derför icke större plats än den, hvarpå hyttan står. Huru kan
man då kalla produktionsafgiften, kopparränta!!, för en grundskatt? Man
kan snarare jemföra den med bränvinstillverkningsafgiften, men ingalunda
med grundskatterna.

Emellertid blir nu följden af detta beskattningssystem på metalitillverkningar
deri, att då nutidens tendenser göra att endast tillverkningar,
som bedrifvas fabriksmessigt och i stor skala, kunna bära sig, så blir
skatten derpå alldeles oerhördt stor. Tiderna hafva nemligen sä förändrat
sig, att vinsten per centner är mycket mindre, men möjlighet att
åstadkomma stor tillverkning mycket större än förut. Och dock fortfar
skatten att stå i ett direkt förhållande till produktionen, så att den förra
växer i samma mån som den sednare tilltager, hvaraf följden naturligtvis
blir, att industrien i hög grad måste förlamas. Kan det verkligen vara
så tillfredsställande för dem, som klaga öfver grundskatternas tryck, att
se ett sådant tillstånd i vårt land, att se metalltillverkningen, eu för hela
landet så vigtig industri, underkastad sådana skatter, att den ofta icke,
såsom hvarje annan handtering, lemnar någon vinst alls? Jag kan
för öfrigt icke inse, att man befrämjar frågan om grundskatternas upphäfvande
genom att motverka borttagandet af en erkändt orättvis beskattning
och genom att inblanda främmande element i dessa stridsfrågor.
Vore det icke bättre och riktigare att bedöma hvarje sak för sig och efter
dess egen förtjenst. Jag förnekar icke att grundskatternas afskaffande
kan vara önskvärdt; men kan man väl påstå att denna fråga ännu är
fullständigt utredd eller i det klara skick, att dess afgörande omedelbart
kan företagas. Jag betvifla!*, att någon i denna Kammare har klart för

Den 11 Maj, t'', m.

591

sig huru dermed skall tillgå; ty den frågan är sammanvuxen med så
många olika förhållanden och intressen, att dess lösning väl svårligen, till
trots för alla bemödanden såväl från regeringens som från representationens
sida, kan så snart fullt utredas. Är det då skal att, derföre att man
för närvarande icke kan lösa den stora frågan om grundskatterna, hvilken
gäller sex millioner, ja — om man medtager de i sammanhang dermed
stående augmentsräntor och rotering — 10 till 12 millioner, är det då
skäl, säger jag, att derföre tvärt afskira en jemtörelsevis obetydlig fråga,
som är fullt utredd och som endast gäller 79,000 R:dr? Jag måste erkänna
att detta sätt att gå till väga förefaller mig mera som en öfversvallande
känsloyttring än som ett lugnt öfvervägande af hvad som är billigt
och rätt.

Man har här också berört förhållandena i Första Kammaren och
man har uti dess åtgörande i afseende å ordningen mellan ärendenas uppförande
på föredragningslistan velat se ett bevis på fiendtlighet och brist
på tillmötesgående. Skälet hvarför Första Kammaren behandlade bergverkstionden
före grundskatterna var helt enkelt det, att denna fråga särskilt
inverkar på statsregleringen, hvarföre man icke genom att fördröja
dess behandling ville förorsaka att Riksdagen möjligen förlängdes, och
man förvånade sig verkligen öfver att Andra Kammaren icke gjort på
samma sätt. Att härutinnan spåra fiendtlighet förutsätter en nog högt
uppdrifven misstänksamhet. Hvad för öfrigt nämnda grundskatter beträffar,
så må man icke föreställa sig att Första Kammaren ensidigt behandlat
denna fråga. Debatten derom har varit särdeles varm, och eu
bland de mest intressanta jag der åhört; och att äfven deruti vilja se
någon brist på tillmötesgående mot Andra Kammaren vore verkligen
orimligt.

Det må för öfrigt vara med dessa förhållanden huru som helst, så
vädjar jag till denna Kammares lugna förstånd, om icke samhällets väl
fordrar, att vi i hvarje särskild! fall skilja på hvad som är rätt och orätt
och att vi icke bibehålla eu orättvis beskattning, som verkar förlamande på
vår industri, som strider mot alla sunda principer, och hvars upphäfvande
Riksdagen sjelf begärt. Jag hyser verkligen den förhoppning att icke förgäfves
behöfva vädja till Kammarens rättvisa, då jag nu anhåller, att man
genom bifall till Stats-Utskottets förslag må bidraga till lossandet af de
band, som hämma en för hela landet vigtig industris vidare utveckling.

Herr Dufwa: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten derpå,

att en väsendtlig skilnad förefinnes mellan det förslag Stats-Utskottet
här framställt och den af Kongl. Maj:t framlagda propositionen. Kongl.
Maj:t har i sitt förslag utgått från den grundsatsen, att i de fäll, då
särskilda förmåner varit vissa idkare af den nu ifrågavarande näringen
förlänade, dessa förmåner skulle upphöra, men från denna grundsats
gjort några undantag, afseende att vid skattens borttagande likväl för
en del bergverksegare bibehålla rättigheten att framför vederbörande åboar
skatteköpa vissa hemman, och ätt emot skattelösen förvärfva eganderätt
till åtskilliga för verken anslagna skogar, i stället att äfven dessa förmåner
synas hafva bort upphöra jemte skatten och således förvärfvandet
af eganderätten till skogen endast få ske emot erläggande af dess fulla

592

Den 11 Maj, f. in.

värde. Stats-Utskottet har också i dessa fall frångått Kong!. Maj ds
proposition och fullständigt tillämpat grundsatsen att, då skatten försvinner,
böra privilegierna ock i samma utsträckning upphöra. Detta rörande
innehållet af de under andra punkten upptagna momenten. Jag hoppas,
att de, som i detta afseende hyst någon tvekan rörande Utskottets förslag,
skola finna att Utskottet verkligen bättre än Kong!. Maja tillgodosett
statsverkets fördel.

Beträffande särskildt mom. c i andra punkten, får jag fästa
uppmärksamheten på, att det belopp, som der föreslås till inbetalning,
såsom hvar och en vid granskning lätteligen finner, upptagits genom
tryckfel oriktigt till 3,673 R:dr 58 öre i stället för 3,623 R:dr 58 öre;
och hemställer jag att vid den blifvande propositionen rättelse häruti må
iakttagas.

Hvad särskildt angår första punkten, vill jag erinra, att den innefattar
borttagandet af ifrågavarande skatt icke blott för de icke-privilegierade
bergsbruksidkare, hvilka nu utgöra demia skatt, utan äfven för
dem, som kunna komma att göra arbeten och anläggningar af ifrågavarande
slag och hvilka efter nu gällande stadgande!! skulle vara betungade
med densamma, hvadan ett utslag å denna punkt skulle medföra,
att äfven hvarje nytt företag till bearbetande af fyndigheter för ädla
metaller komme att fortfarande underkastas denna olämpliga beskattning.

Den talare, som först yttrade sig, har framställt saken så, som borde
man ställa denna fråga i sammanhang med en annan, som nyligen förevarit,
frågan om grundskatternas afskaffande. Att vissa beröringspunkter
dem emellan finnas, låter sig ej förnekas, sä till vida att det i båda
fallen är fråga om förändring i skatteväsendet, som kan medföra förenkling
och reda i statens förvaltning, och att det i båda fallen gäller vigtiga
näringar, hvilka böra befrias från under andra förhållanden tillkomna
bördor, hvilka icke längre öfverensstämma med nutidens åsigter och livilkas
fortfarande ej kan anses med klokhet förenligt, Om emellertid dylika
föreningspunkter finnas, hemställer jag dock, huruvida dessa kunna
verka derhän, att de, hvilka anse rätt att grundskatterna afskaffas, nu
böra lägga hinder i vägen för tillämpningen af samma åsigt, hvarpå detta
yrkande grundas, då det gäller en fråga, visserligen i och för sig ej utan
vigt — ty den ifrågavarande näringen är en af landets hufvudnäringar —
men dock för statsverkets inkomster af den ringa betydelse, att den utan
svårighet kan ordnas, under det grundskatteinkomsten deremot för statsverket
är af den betydelse, att ingen lärer vilja sätta i fråga, att grundskatterna
skulle kunna så att säga med ett slag borttagas, något som åter nu lätt kan
ske med bergverkstionden, om man blott icke deremot uppkastar hinder,
som i verkligheten ej förtjena något afseende. Anser man att yrkandet om
afskaffande af grundskatterna, såsom en olämplig och icke tidsenlig beskattning,
är en sak, som bör få framgång, månne det väl då är sättet att
vinna anhängare för en sådan åsigt, om man sjelf icke vill tillämpa den
i ett fall, der icke några svårigheter möta att tillämpa den, utan i stället,
endast derföre att man icke genast kan få en sak igenom, som icke
genast låter sig genomföras, är färdig att afslå en annan sak, som är fullt
tydlig och klar, och i hvilken den tidsenliga förändringen när som helst

kan

Den il Maj, f, m. 593

kan verkställas. Jag tillåter mig derföre hemställa till alla dem af Kammarens
ledamöter, som äro lifvade af flen meningen, att yrkandet om grundskatternas
afskaffande är öfverensstämmande med rättvisa och klok omtanka
föi det allmänna bästa, att icke ingå på sådana åsigter, som afse
ett köpslagande i denna fråga, desto mera olämpligt, som man skulle försöka
att köpslå mellan 70,000 R:dr å ena sidan och 70,000,000 Ihdr å
den andra. År det rätt att vår vigtigaste näring befrias från olämpliga
bordor, tillkomna under andra och med de nuvarande olika förhållanden,
så bör det väl och vara rätt att göra detsamma med en annan af vårt
iands vigtigare näringar. Ingenting synes mig heller kunna vinnas för
atgorandet af den större frågan genom att ställa den i samband med den
nu förevarande, lika litet som det ur någon synpunkt betraktadt kan ligga
någon rättvisa uti att, derföre att man icke genast kan drifva igenom
hvad man önskar till undanrödjande af ett lidande i skatteväg, låta fortfara
hvad man i ett annat liknande fall också anser vara ett lidande.
Just i intresset att icke motverka den större och vigtigare frågan, utan
tvärtom visa att man tror den vara stark genom de rättvisa och kloka
grunder, hvarpå yrkandet om dess lösning hvilar, är det som jag hemställer,
att Kammaren må utan tvekan tillämpa dessa grunder i den nuvarande
frågan och således .bifalla hvad Stats-Utskottet här föreslagit.

Man liar sökt ställa upp den skilnaden mellan tvänne af de föreslagna
eftergifterna och- de öfriga, att enär de förra skulle medföra betydande.
fördelar för några enskilda personer, hvilkas ställning väl kunde
medgifva dem att för skatten gifva ersättning, man i dessa fall icke skulle
efter samma grunder, som i öfriga fäll, medgifva den förändring man eljest
erkänner vara af rättvisa och billighet påkallad. Såvidt jag funnit, bär
i afseende på andra dylika frågor någon sådan skilnad icke blifvit gjord,
och i frågan om grundskatterna anses ju rättvisans fordran vara densamma
i ena fallet som i det andra, utan afseende derpå om den skattdragande
ar rik eller fattig.

Härom har åtminstone, etter hvad jag förnummit, meningarne icke
\a.iit
skipas såväl åt den ene, som åt den andre; den fattige har derpå lika
stora anspråk som den rike, men den rike också lika stora som den fattige.
Må man derföre ej låta förleda sig att göra en sådan skilnad; hvad
som är rätt och tillbörligt i afseende på den ene skattdragande, må ock
vara det i afseende på den andre, hvad som är rätt i det ena fallet måste
°ck vara det i det andra. När en skattereform, såsom fallet är med den
nu ifrågavarande, är billig och rättvis, statens tillgångar medgifva dess
utförande och den j öfrig! kan utan vidare omgång verkställas, så bölden
val ock ske. Asigterna om rättrådigheten i yrkandet om grundskatternas
afskaffande stärkas sannerligen icke derigenom, att just anhängare
åt detsamma icke skulle vilja i en, med den nyssnämnda likartad sak, der
rättvisans fordringar både kunna och höra tillfredsställas, göra hvarinom
är rätt.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag i de nu förevarande
tvänne första punkterna, med den af mig ofvan nämnda förändring
i mom. c af andra punkten, att siffrorna 3,673 Ruff 58 öre utbytas
mot siffrorna 3,623 R:dr 58 öre.

Riksd, Prot. 1872. 2 Afd. 4 Band,

38

594

Deu 11 Maj, (, m.

Herr Carl Hvars sou: Hvad rättrådigheten beträffar, tror jag att
den ligger deri, att man i afseende på beskattningen kommer derhän,
att hvar och en i samhället beskattas efter sin förmåga att bära skatten.
Förhållandet är likväl för det närvarande, att de gamla skattegrunderna
äro gällande i allmänhet, och det lärer väl icke vara någon som betvifla!’
att de komma, åtminstone i viss mån, ännu någon tid att fortfara.
Jag, såväl som den nästföregående talaren, önskar att få bort
detta intrasslade skatteväsen, men jag har lika litet hopp om, som jag
anser det klokt, att afskaffa detsamma med ett enda slag, och efter helt
andra grunder pålägga nya skatter. Ingen har heller i afseende på grundskatterna
å jordbruket tänkt sig möjligheten deraf, eller trott att det
skulle kunna gå an; och går det icke an i afseende på dem, går det
lika litet an i afseende på de ifrågavarande skatterna, utan att begå
orättvisa. Ty vill man bibehålla de gamla skatterna på en viss näring,
så lär rättvisan väl fordra att man gör det äfven i afseende på en annan;
vill man afskaffa skatten på den ena näringen, bör man ock afskaffa
skatten på den andra. Man skall ställa näringarne i samma förhållande
till hvarandra; detta är mycket mera rättvist och billigt än att
efterskänka skatten på den ena näringen, men bibehålla den på de öfriga,
derföre att man tror sig billigtvis kunna göra det vid ett tillfälle, men
icke vid ett annat. Bergverkstionden bör, i min tanke, rättvisligen sättas
i samma kategori som grundskatterna för jordbruket; jag för min
del kan åtminstone icke finna någon egentlig skilnad mellan dessa skatter.
Man säger visserligen, att bergverkstionden utgår efter inkomsten
och således till sitt belopp varierar, under det grundskatterna deremot
hvarje år äro qvantitativt lika. Det är sannt, den skilnaden finnes, men
någon verklig skilnad i afseende på grunderna i öfrigt finnes ej. Och
för öfrigt torde väl ingen kunna påstå, att det är någon förmån för jordbrukarna-att
få betala lika stor skatt, när skörden är dålig som när den
är god. Bergsbruksidkaren har åtminstone den fördelen, att han slipper
betala skatt för mera än hvad han producerar, men deri måtte väl icke
ligga någon grund, hvarföre man skulle företrädesvis afskaffa den skatten
och låta den andra stå qvar, förhållandet borde väl snarare vara tvärtom;
först borde man borttaga grundskatterna och sedan bergverkstionden.
Att så måste ske, vill jag dock ej påstå, ty jag önskar den ena samhällsklassen
kommer i samma förhållande som den andra, såvidt möjligt
är.

De föreslagna eftergifterna äro, med undantag af dem som angå de i
andra punkten, momenten c och d, omförmälda bergverken, småsaker, icke
värda att tala om, ur synpunkten af statens fördel; det skulle nästan
gränsa till småaktighet att icke vilja, efterskänka dem. Jag har således
för min del ingenting att deremot invända, detta dock endast för att
derigenom blifva qvitt en af del vårt intrasslade skatteväsen, icke af någon
annan grund. Staten kali måhända genom denna förenkling vinna lika
mycket som den inkomst han bortskänker. Bergverkstionden från Åtvidaberg
och Stora Kopparbergs bergslag uppgår deremot till ett vida
större belopp, nära 70,000 B:dr årligen. Jemförelsen af eu talare mellan
dessa 70,000 R:dr och grundskatterna, af honom beräknade till 70,000,000
Rall'', är haltande; tv här är det icke fråga om att efterskänka 70,000

595

Den 11 Maj, f. tn.

H:dr för eu gång, såsom flen siste talaren påstod, utan 70,000 R:dr om
aret, och grundskatterna uppgå ej till 70,000,000, utan till G å 7,000,000
om året. Att nu på en och samma gång skänka bort omkring 24,000
R:dr till endast ett bergverk och 43,000 till ett annat af statens årliga
inkomster, synes mig åtminstone vara för mycket, ej heller kan jag tro
att det kan vara representationens afsigt att lemna dylika presenter till
hvar och en, som derom anhåller. Man säger, att frågan om bergverkstionden
är utredd, men icke frågan om grundskatterna. Jag svarar,
att vill man efterskänka grundskatterna så väl som bergverkstionden,
sa är den ena saken alldeles lika mycket utredd som den andra; vill
man deremot icke skänka bort bergverkstionden, så är frågan oni den
lika litet utredd som frågan om grundskatterna.

Af hvad jag yttrat framgår, att jag delar de åsigter, hvilka af eu
föregående talare, som i likhet med mig reserverat sig mot Utskottets
förslag, uttalats. Jag instämmer i det yrkande Herr Hörnfeldt framställt,
men förklarar derjemte Öppet, att om icke hans förslag skulle vinna
Kammarens bifall, jag kommer att biträda Herr Nils Larsons förslag,
och således heldre yrka rent utslag å hela betänkandet än bifall derå,’
detta derföre att jag ^ anser det orättvist att bortskänka denna skatt,
da man icke vill eller kan borttaga grundskatterna.

Herr Nils Larson: Allt hvad Herr Statsrådet och Chefen för
1'' inans-departementet anfört i sak grundar sig uteslutande på den skilnad,
som han sökt uppdraga mellan grundskatterna på jorden å ena sidan
och bergverkstionden å den andra, hvilken sednare vanligtvis benämnes
produktionsskatt, derföre att den utgår i förhållande till mängden af producerade
varor. Det är visserligen sannt att bergverkstionden i det afseende
att flen utgår i förhållande till mängden af de varor, bergverken
frambringa, för närvarande i viss män skiljer sig från grundskatterna på
joicleii. Men äfven af dessa sednare har en stor del, nemligen kronofonden,
varit eu produktionsskatt, som utgått i förhållande till myckenheten
af den spannmål hvarje hemman kunde producera. Denna kronotionde
blef sedermera satt till visst belopp, och jag föreställer mig att
ingenting kunde hindra att företaga eu dylik åtgärd rörande bergverkstionden
nemligen att bestämma den till ett en gång för alla fixeradt
i för hvarje verk, så att Jivar och eu kikare af bergsbruk

obehindradt kunde utveckla sin rörelse, utan att han för eu sådan utvidgning
af sitt bergverk behöfde ådraga sig eu högre beskattning. Något
sådant bär it ke skett, och då det nu är fråga om att bergverkstionden
skall upphäfvas, om också successivt enligt mitt förslag, så lärer numera
icke vara behöfligt att fixera densamma till något visst belopp.

. ( ifrigt nämner Herr Statsrådet W aern i fråga om grundskatterna
pa jorden, att hvar och eu som köper jord är i tillfälle att taga grundskatterna
i beräkning vid bestämmandet af köpesumman, och att följaktligen
denna summa blir mindre i samma mån som de jorden åliggande
grundskatterna äro större. Herr Statsrådet tyckes vilja framhålla att
samma förhållande icke tiger rum i afseende på bergverken. Så skulle
det vara, om bergverken kunde bedrifvas utan fastighet. Men detta lärer
väl aldrig vara fallet. Derföre fordras först berget, hvarifrån malmen

596

Don 11 Maj, f. m.

skall tagas, och det är väl en grund som är lika fast som jord och hemman.
Men det är icke nog med berget och grufvan i detsamma, utan
det fordras äfven åtskilliga kostbara byggnader, som icke heller kunna
kallas lösegendom och på livilka betydliga summor måste nedlägga^, såvidt
verket skall hafva något värde. Under sådana omständigheter _ ar
det lika godt tillfälle för den som köper ett bergverk till förarbetning
af koppar eller någon annan metall, som för den som köper ett hemman,
att vid bestämmandet af köpeskillingen beräkna den bergverket
åliggande grundskatten. I det fallet anser jag således icke någon skilnad
förefinnas mellan grundskatterna på jorden a ena sidan och tionden

på bergverken å den andra. , , .

Herr Statsrådet nämnde vidare att bergverkstionden har den olagenheten
med sig, att den lägger hinder i vägen för anläggande! af nya
bergverk. Men denna erinran drabbar åtminstone icke det förslag som
jag framställt. Då jag, lika med Utskottet, vill att bergverkstionden skall
upphöra och i sådant syfte föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj.t, sa
är det iu alldeles klart, såvida skrifvelsen af Riksdagen beslutes, att det
icke kan komma i fråga att ålägga derefter uppstående nya bergverk

utgörandet af tionden. .

I åtskilliga delar af hvad Herr Statsrådet vidare yttrar, kan jag
mycket väl instämma, enär mitt förslag icke på något satt forringas deraf.
Deremot ber jag att, med anledning af hvad en talare på stockholmsbänken
yttrat, få säga några ord. Han yttrade nemligen, att man genom
mitt förslag skulle komma att sammanbinda frågan om bergverkstionden
med frågan om grundskatternas upphörande. Så ar likväl icke laliet;
jag har icke föreslagit att på något sätt sammanbinda dessa båda frågoi
utan iag har endast yrkat att Riksdagens hemställan till Kongl. Maj.t i
afseende på bergverkstiondens upphörande skulle stå i samklang med det
beslut Kammaren fattat beträffande grundskatterna å jorden. Han hgger
således ingenting som hindrar Kongl. Maj:t att, i fall skrivelser från
Riksdagen i båda de särskilda ämnena afiåtas, törst framkomma med. felslag
i den fråga som fortast kan hinna blifva i den föreslagna syftningen
utredd, den må nu röra grundskatterna eller bergverkstionden. Jag amma
också icke återtaga något af de yrkanden jag gjort, utan vidhåller dem
och önskar också att Kammaren i enlighet dermed måtte fatta beslut.

Herr Låss Olof Larsson: Jag anser bergverkstionden,_ liksom

grundskatten, innebära en orättvisa, men bär ej kunnat dela åsigt med
majoriteten inom Stats-Utskottet, då föreliggande förslag om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om bergverkstiondens upphalande, uppsattes.
Orsaken till min stridiga åsigt ligger deri, att jag icke anser det
konseqvent, att, då frågan gäller underhjelpa!!^ af en näring, bergsbruket,
man vill efterskänka, men då frågan galler en annan näring, som
tryckes af svåra skatter, nemligen jordbruket, man endast till en unga
del vill efterskänka, men till största delen fordrar aflösning. Jag hai
närmare angifvit min ståndpunkt till frågan genom min vid betänkande!
fogade reservation och behof ver derföre icke upptaga Kammarens tid.

Jag begärde egentligen ordet för att bemöta Herr Statsrådet och

Och 11 Maj, f. ro.

597

Chefen för Finans-departementet, men Herr Nils Larson i Tullus har förekommit
mig. Likväl ber jag att få tillägga några ord.

Herr Statsrådet tycktes synnerligen lägga vigt på, att bergverkstionden
är en produktionsskatt och att den derföre bör så fort som möjligt afskaffas.
Men är då räntan, som utgår af jorden och beräknas i spanmål,
smör, hö och andra persedlar, icke äfven en produktionsskatt! Enligt mitt
förmenande tala alla skäl för denna räntas borttagande först och bergverkstiondens
borttagande sedan, ty om man närmare tänker på saken,
är det obestridligt, att sättet för grundräntans utgörande är mera orättvist
än sättet för bergverkstiondens utgörande. Under det tionden beräknas
efter den större eller mindre produktionen, utgår räntan med samma belopp,
äfven om hemmansegaren icke skördar det ringaste på sin åker.
Tillverkas en stor qvantitet koppar eller dylikt, så blir tionden stor, tillverkas
endast litet, blir tionden ringa och nedlägges verket, försvinner
skatten. Men räntan står oförändrad i goda och onda år, och hvilken
börda den vid missvext utgör, kan tänkas, då man besinnar, att icke allenast
all afkomst af jorden vid dylikt tillfälle ligger nere, utan äfven det
verkställda arbetet lönlöst är tillspillogifvet.

Vidare yttrades att en trettondedel af tillverkningen såsom skatt
vore alldeles för dyrt. Men det står ju i bergverksidkare^ makt att nedlägga
sitt arbete, om det går med förlust eller nätt och jemnt bär sig,
under det räntan måste utgöras i hvilket fall som helst.

Vidare yttrades, att det icke är rätt att sammanföra denna fråga
med den om grundskatterna. Det förmenades, att den sednare frågan
skulle fordra en lång utredning. Det förefaller verkligen besynnerligt, att
så snart det är fråga om nedsättning af de bördor, som trycka jorden,
då erfordras vidt omfattande, grundliga undersökningar, men vid andra
tillfällen, då det ifrågasättes nedsättning eller borttagande af skatter på
andra näringar, då beböfs det ingen storartad utredning och man finner
då vanligen lämpligt att stryka ut hela skattetiteln. Så är t. ex. förhållandet
med Höganäs stenkolsverk, der det i den Kongl. propositionen endast
säges att det icke har några privilegier. Jag är dock i tillfälle att
lemna en upplysning om detta verk. Genom en Kongl. resolution af år
1801 fick det frihet från utgörande af tionde och genom ett Kongl. bref
af år 1883 fick det ytterligare tillsvidare behålla denna rätt att icke utgöra
tionde, och anledningen dertill var den, att stenkolsverket icke var
färdigt. Men hvarföre samma frihet från skatt ännu står qvar, är svårt
att förstå, och det hade varit intressant om regeringen derom lemnat någon
upplysning.

Man bar sagt, att bergverkstionden utgör ett så ringa belopp, att det
icke är värdt att göra väsen af saken, utan skänka efter. Visst är beloppet,
betraktadt såsom statsintrad, icke synnerligen stort, men det är
ganska stort, då man besinnar hvart det skall taga vägen. En person skulle
få en 40,000, ett bolag 24,000 Rall-, och i enskilda händer är detta rätt
vackra belopp. Men i fråga om grundskatternas upphörande säger man,
att det skulle vara en ofantligt stor present, men finnes det väl någon jordegare
som skulle få till ex. 40,000 R:dr efterskänkt om räntan och tionden
å jorden toges bort?

598

Den 11 Maj, e. in.

Det är i statsekonomi^ afseende klokt att befria en näring från
skatt, säger man. Det är sannt, men gäller lika väl om jordbruket, som
om andra näringar, och man bör således äfven taga bort grundskatten
å jorden.

En talare på stockholmsbänken, tillika ledamot i Stats-Utskottet, både
en helt annan ståndpunkt i grundskattefrågan än uti den nu föreliggande.
Han yttrade nyss, bland annat, att det icke är värdigt Riksdagen att köpslå
om 70,000 R:dr, då en eftergift af 70,000,000 R:dr står på dagordningen.
Han menade naturligsvis grundskatterna, men då man summerar upp
siffror, bör man göra det riktigt och ej kapitulera endast den ena skatten,
utan att göra det äfven med den andra, ty då håller icke sammanställningen
streck.

För min del skulle jag helst se, att min reservation blefve Kammarens
beslut, men under nuvarande förhållanden tror jag likväl, att konseqvensen
fordrar, det Kammaren beslutar i enlighet med Herr Nils Larsons
i Tullus förslag, hvarföre jag afstår från att yrka bifall till min reservation,
och yrkar bifall på hans förslag.

Herr Grefve P o s s e: Enär detta förmiddagsplenum dragit ovanligt
långt ut på tiden och det vore ganska bra, om frågans föredragning kunde
afslutas på förmiddagen, emedan frågan då kunde af Stats-Utskottet behandlas
i afton, så skall jag icke uppehålla Kammaren, utan endast helt
enkelt yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

Då flere ledamöter anmält sig att afgifva yttranden i ämnet, blef, i
anseende till den långt framskridna tiden, sammanträdet nu afbrutet
kl. y2 4 e. in., men fortsattes

Kl. 7 e. in.

§ 7.

Innan Kammaren öfvergick till fortsatt behandling af Stats-Utskottets
under föredragning varande utlåtande N:o 83, lät Herr vice Talmannen,
som i detta aftonsammanträde ledde Kammarens förhandlingar, till justering
anmäla nedannämnda af Stats-Utskottet afgifna förslag till Riksdagens
u nderdåniga skrifvelser, hvilka nu lästes och godkändes, nemligen:

N:o 14, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hu fvudtitel;

N:o 17, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hu fvudtitel;

N:o 65, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående begrafnings-
och öfriga kostnader med anledning af Hennes Maj:t Drottning
Lovisas dödliga frånfälle; ''

Den 11 Maj, o. m.

599

N:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
befordringsrätt för de vid marinregementet qvarstående subalternofficerare
och det lägre underbefälet, samt om ersättning till nuvarande kompanichefen
derstädes för förlorad inkomst i följd af passevolansens upphörande
;

N:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
beredande af garnison i Carlskrona samt angående användandet af det
vid 1871 års lagtima riksdag beviljade extra anslag af 65,000 R:dr till
uppförande af stall- och ridhusbyggnader för fyra åkande batterier af
Vendes artilleriregemente; och

N:o 68, i anledning af Ivongl. Maj:ts nådiga proposition angående
försäljning till Stora Kopparbergs bergslag af kronolägenheten Hushagen
i Stora Tuna socken af Kopparbergs län.

§ 8.

Derefter fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverläggningen
rörande punkterna 1 och 2 i Stats-Utskottets utlåtande N:o 83,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om bergverkstiondens
upphörande.

Till erhållande af ordet var i ordningen närmast antecknad:

Herr Johan Bergström, som yttrade: Ehuru jag för min del

icke har något särskildt intresse af huru denna fråga kommer att afgöras,
och icke heller den ort, för hvilken jag är representant, kan jag dock
icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag och dervid hufvudsakligen
instämma i det yttrande, som af Herr Dufwa under förra dagens sammanträde
angående denna sak blifvit afgifvet. Man synes här vilja undanskjuta
denna frågas lösning till dess frågan om grundskatterna på jorden
ånyo kommer på dagordningen; men då frågan om bergverkstionden redan
är utredd, och då Rikets Ständer, enligt hvad ock af Utskottets utlåtande
inhemtas, genom en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 5 Juni
1866, uttalat sig om olämpligheten och obilligheten af att längre bibehålla
denna skatt, anser jag ock tiden nu vara inne att borttaga densamma.
En talare af mina länskamrater har sagt, att denna skatt icke är så tryckande
som tionden på jorden. För min del anser jag densamma vara alldeles
likartad med den tionde som åligger jordbruket. Vidare har man
anmärkt, att jordbruksfonden i synnerhet under missväxtår är särdeles
tryckande. Men alldeles enahanda är förhållandet med den nu ifrågavarande
beskattningen, hvilken under vissa år tynger mer än eljest. Det
är nemligen ganska väl bekant, att för åtskilliga af dem som tillverka
koppar och andra metaller, hvarom här är fråga, tillverkningskostnaden
under vissa år är så hög, att den på intet vis står i jern åt förhållande till
försäljningspriset. Om sålunda i vissa fall bergverken icke hafva någon
förtjenst på sin handtering, så anser jag att utgående af tionde å desamma
är fullkomligt likartad med den tionde, som utgår af jorden under
missväxtår. Jag tror, att dess mer man, såsom rättvisan krafvel-, arbetar

600

Den It Maj, e. m

på borttagandet af sådana obilliga skatter, som den nu ifrågavarande,
dess förr närmar man sig till det målet, att omsider bringa beskattningen
på jordbruket inom billiga och rättvisa gränser: ty för att komma derhän
fordras i främsta rummet att vi noga inse och söka afhjelpa den
orättvisa beskattning, som möjligen äfven kan tynga på och hämma andra
näringars fortkomst och utveckling.

Jag yrkar bifall till Utskottets utlåtande.

Herr Lars Persson: Jag tror ingen inom denna Kammare
skall hafva någon giltig anledning förebrå mig att allt för mycket
hafva tagit Kammarens tid i anspråk, ty mina yttranden till protokollet
komma säkerligen icke att förorsaka synnerligen stor kostnad för statsverket,
Då likväl den nu föreliggande frågan står i nära sammanhang med
den nyligen afhandlade grundskattefrågan, så hade jag äfven ämnat att i
denna sak något närmare uttala mina åsigter; men då jag tycker mig
hafva märkt att denna min åstundan synes hafva väckt ett visst missnöje
från åtskilliga ledamöters sida, så vill jag afstå från denna min önskan
och inskränka mig till att instämma i det af Herr Kils Larsson framställda
förslag till beslut i detta ämne. Innan jag dock lemnar ordet, må
det tillåtas mig säga, det jag finner den nu förevarande frågan vara af
måhända något större vigt, än den debatt, som i början af gårdagens
sammanträde utspann sig i denna Kammare, och hvilken man likväl icke
på något sätt sökte att afbryta.

Herr Gummlius: Jag beklagar att jag icke kan instämma med min
granne till höger. Jag kan nemligen ej förstå, att de, som äro intresserade
för eu förändring i afseende på grundskatterna, begagna detta tillfälle
för att sätta båda dessa frågor i sådan förening med hvarandra, att
man fordrar att hvad icke kan förnekas vara rättvist och klokt ur statens
synpunkt dock skall stå tillbaka blott för att man skall hafva det
nöjet att säga, att andra näringsidkare än jordbrukare gerna må slita
lika ondt som dessa sednare, och att den ena bördan ej bör aflyftas utan
i sammanhang med den andra. Mig synes det eljest böra vara med en
klok politik förenligt, att hvar och en som önskar en snar aflösning eller
afskrifning af grundskatterna, äfven bör söka befrämja ett förslag, sådant
som det nu föreliggande. Vi hafva sett, att de, som nyligen under denna
riksdag talat för grundskatternas afskaffande, dervid ej försummat erinra,
hurusom qvarnräntan och andra dermed jemförliga skatter redan blifvit
efterskänkta, och detta har begagnats såsom ett ganska kraftigt argument
för att borttaga äfven grundskatterna.

Jag har egentligen begärt ordet derföre, att det vill synas mig som
om Kammaren, derest den nu afslår Utskottets förslag, stode i begrepp
att, under sken af hushållning med statens medel, i sjelfva verket begå
en stor och betänklig misshushållning. Jag har nemligen af statistiska
uppgifter erfarit, att redan under nuvarande förhållanden utföras ganska
betydliga belopp af oförädlade malmer för ädlare metaller. Särskildt är
detta händelsen med kopparmalm, hufvudsakligen från Westerviks skärgård.
Denna export, som under år 1864 uppgick till 7,183 centner och
redan under det nästföljande året steg till 23,480 centner, har i medeltal

g. m.

601

Den 11 Maj

lör hvardera af Aren 1866—187(1 öfverskridit ett belopp af 44,000 centner.
Endast denna post motsvarar sålunda, om man tager i betraktande
det kopparvärde, som denna exportartikel representerar, sannolikt mer än
200,000 R:dr om året. Det är ganska antagligt, att denna malm hade
kommit att tillgodogöras inom landet, derest icke den starka produktionsskatten
af .,l(,-idel af hela tillverkningen verkat hämmande på denna handtering:
nu utföres i stället den bättre, rikare malmen och drager vid utförseln
ingen tull, lemnande sålunda visserligen ersättning åt svenskar för
det första grofarbetet, men icke något vidare. En del svagare kopparmalmer
hafva äfven blifvit behandlade på våta vägen — med syror —
och utfällda med jern, och den sålunda vunna råkopparen, det så kallade
“precipitatet“ har till vidare förädling utförts, likaledes tullfritt, till utlandet
; och, ehuru detta sätt att tillgodogöra sig malmen lär hafva skett
endast i. jemförelsevis mindre skala, torde dock äfven denna utförsel, hvarom
jag icke har tillgång till officiela siffror, representera ett icke obetydligt
kapitalvärde. Det är naturligt, att den produktionsskatt, som nu åligger
denna tillverkning, skall kännas allt mer och mer tryckande i samma
män som tillverkningen ökas och det sålunda, vid sämre konjunkturer och
fallande pris, blir allt svårare att fortsätta den koppartillverkning, som
bedrifves vid de kopparhyttor, hvilka nu finnas i vårt land. Och det är
ej nog med detta. Om jag ej misstager mig, så hafva vi exempel på, att
man inom vårt land äfven börjat med export af “skärsten", som är en
rikare kopparblandning.

Vidare hafva vi eu malmsort, som i mycket stor skala tillgodogöres,
men hvilken här i landet endast undergår den förberedande behandlingen
af krossning, vaskning och rostning, nemligen zinkmalm, hvilken från min
hemtrakt utföres i ganska betydliga qvantiteter. Utförseln af denna, så
att säga, koncentrerade malm, uppgick under åren 1866—1870 till ett
belopp af 280,000 centner årligen i medeltal. Under de sednaste fem
åren bär denna export varit i ständigt stigande, så att den år 1870 uppgick
till vid pass 25 procent mera än de närmast föregående årens medelsiffra
och sålunda för år 1870 steg till 359,000 centner. Om man nu
antager, att zinkmalmen i denna koncentrerade form innehåller 40 — 45
procent zink, så representeras af denna vara ett metallvärde af åtminstone
ett par millioner R:dr årligen. Det är åtminstone tänkbart att, derest
icke staten förbehållit sig : . ,-del af denna tillverkning, denna zinkmalm
skulle kunna komma att helt och hållet tillgodogöras här inom landet.
Såsom nu lagstiftningen i detta afseende är, blir emellertid detta arbete
för dyrt att verkställa inom landet, hvarföre man äfven i detta fäll här
utför _ endast grofarbetet och sedan fraktar varan till utlandet för vidare
förädling. Detta sätt att gå till väga tillåter jag mig kalla ett stort nationalekonomiskt
misstag och på livilket väl kan tillämpas den bekanta
öfverskriften på åtskilliga uppsatser i en bär utkommande tidning: “Statshushållning
— misshushållning11.

Det är verkligen så, att man med skäl kan sätta, i fråga, huruvida
icke hela ^det, skattebelopp, som i dag är i fråga att eftergifvas, ganska
snart, ja så godt som genast, skulle tagas igen och ånyo inflyta till statskassan
på andra vägar, derest bergsbruksnäringen finge fritt utveckla sig,
såsom den borde göra.

G02

Don U Maj, e

ni.

Jag medgifver att det är något olika förhållande, särskildt med ett
af de bergverk, hvarom nu är fråga, nemligen Åtvidabergs kopparverk,
der det stora skattebelopp, som årligen skulle efterskänkas, sticker alltför
bjert i ögonen, och hvarvid den Kong!, svenska afunden, som man sällan
förgäfves väcker, naturligtvis har svårt att finna sig vid, att några enskilda
personer skola komma i åtnjutande af eu så betydlig vinst. Äfven
jag medgifver, att det icke är annat än med god ordning öfverensstämmande
att, för eu sådan vinst, någon godtgorelse lemnas till staten. Jag
skall derföre icke hafva något emot, om frågan angående Åtvidabergs
kopparverk och dess befrielse från bergverkstionde skiljes från de öfriga
och behandlas under en annan form. Äfven i afseende å Störa Kopparbergs
bergslags verk torde ett dylikt undantag kunna göras, och jag skall derföre
icke heller i detta hänseende motsätta mig antagandet af det förslag,
som af Herr Hörnfeldt blifvit framstäldt, då jag heldre tager detta, än
jag skulle vilja se hela det nu föreliggande förslaget afslås, hvilket, enligt
mitt förmenande, vore synnerligen illa betänkt af Kammaren.

Det vill jag dock hafva sagt, att de nyssnämnda bergverken skulle
drabbas af eu oförtjent orättvisa, om de fortfarande skulle ställas skattskyldiga,
under det att deras medtäflare blifva skattefria ; frågan om deras
befriande måste snart återkomma, och icke må staten då rättvisligen
begära, att de skola till fullo betala den skattefrihet, som framdeles kan
blifva dem beviljad, utan staten torde i detta fäll på billiga grunder böra
gå deras önskningar till mötes.

Jag slutar med att förklara, det jag helst önskar bifall till Utskottets
förslag, sådant det nu föreligger, men att jag i nödfall äfven är villig
att förena mig i Herr Hörnfeldts förslag derom, att denna tillverkningsskatt
borttages med undantag för närvarande allenast för Åtvidabergs
kopparverk och Stora Kopparbergs bergslag.

Herr Tenger förenade sig med Herr Guimelius.

Herr C ar lön: Då det af Herr Niis Larson framställda förslag bos
åtskilliga ledamöter inom Kammaren synes hafva vunnit stora sympatier,
torde det vara skäl att något litet undersöka hvad detsamma i sjelfva
verket innehåller. Jag beder då att till en böljan få konstatera, att alla
de talare som hittills yttrat sig i frågan synas vara ense om önskligheten
af bergverkstiondens upphörande. Om det nu befinnes, att Herr Nils
Larsons förslag innebär rakt ingenting som i vidsträcktare mån än Utskottets
förslag leder till detta mål, så kan visserligen Kammaren i allt
fall antaga detsamma; synnerligen stort skid att så göra lärer ej förefinnas.
Herr Nils Larson bar föreslagit, att Riksdagen skulle anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes framkomma med förslag till ett successivt afskaffande
af bergverkstionden genom afskrifning i förening med aflösning.
Jag förmodar att, derest eu sådan skrifvelse afgår till Kongl. Maj:t, den
i någon mån måste motiveras deraf att denna sak tarfvar en utredning,
som Riksdagen icke mäktar åstadkomma. För min del har jag dock icke
hört ifrågasättas att någon vidare utredning är i detta ämne erforderlig.
Den utredning som redan skett är så fullständig som den gerna kan blifva,
och således lärer icke heller en sådan motivering kunna åberopas för att

Den 11 Maj, c. m.

ytterligare nalkas Kong!. Maj: t i denna fråga. Hvad vidare sjelfva den
begäran angår, att Kongl. Maj:t skall afgifva förslag om bergverkstiondens
upphörande, sä bär ju Kong]. Maj:t redan afgifvit ett sådant förslag, och
Utskottet bar antagit detsamma, med åtskilliga modifikationer. Hvad är
det då man önskar att Kongl. Maj:ts regering i denna sak skall göra,
som den icke redan bär gjort? För mig är det alldeles oförklarligt, att
Kongl. Maj:t skall kunna fästa något afseende vid eu förnyad skrifvelse i
detta ämne, eller att genom en sådan åtgärd något står att vinna. Fäster
man sig vid uttrycket: “aflösning i förening med afskrifning,“ så är
det ju redan nu verkligen eu aflösning af denna produktionsskatt som
ifrågasattes, dels genom kontant betalning, dels ock förmedelst afstående
af vissa förmåner. Hen som utförligast talade för det förslag i afseende å
grundskatternas upphäfvande, hvarifrån Herr Nils Larson tyckes hafva
hem tat sitt nu framlagda, nemligen min ärade vän här bakom mig, uppställde
eu kalkyl, som utvisade, att verkliga meningen i afseende å grundskatterna
icke var aflösning utan helt enkelt afskrifning, fastän denna
skulle komma att ske på vissa bestämda mellantider, och utan att någon
tillökning i sjelfva det årliga skattebeloppet skulle åläggas. Sålunda har
Kongl. Maj:t och Utskottet i denna afhandlade fråga angående bergverkstionden
verkligen ställt sig på eu strängare ståndpunkt än Utskottet gjorde
i fråga om grundskatternas afskaffande, ty nu föreliggande förslag innehåller
verkligen aflösning eller just hvad Herr Nils Larson begär, ehuru
han icke behagat upplysa oss det aldra ringaste om huru och på hvad
sätt eller till hvilken utsträckning denna aflösning i förening med afskrifning
skall ske. Visserligen talas i Herr Nils Larsons förslag om ett
successivt afskaffande af bergverkstionden, men jag antager att han dermed
icke hatt någon allvarlig mening. I afseende å grundskatterna var
förbehållet nödigt, på det att icke någon alltför stor rubbning i nu bestående
förhållanden skulle åstadkommas. Hvad deremot bergverkstionden
angår, behöfver man ej befara någon dylik plötslig rubbning, enär skatten
är obetydlig och medel att ersätta den redan finnas.

Hvad sjelfva saken angår, eller gagneligheten af hvad Utskottet här
föreslagit, ber jag att få instämma i hvad dels Chefen för Finans-departementet
och dels en talare på stockholmsbänken yttrat, och slutar med att
yrka bifall till Utskottets förslag i de föredragna punkterna.

Herr Fredricson: Efter mitt förmenande är denna bergverkstionde
eu grundskatt, ocli alltså bör den icke försvinna eller borttagas annat än
i sammanhang med öfrig;) på jordegendomen hyllande grundskatter. Till
följd deraf kommer jag för min del att yrka afslag å Kongl. Maj:ts och
Utskottets förslag. Jag har i friskt minne 1862- 1868 års riksdag, vid
hvilken* grundskatten borttogs å mjölqvarnar, hvilka egendomar, efter hvad
jag vet, äro bland de mest vinstgifvande, hvarföre det ock då föreföll mig
särdeles besynnerligt att man just beslöt sig för borttagande af denna
grundskatt. Men det sades då, att man endast skulle göra en början
med denna skattetitel för att sedan så småningom borttaga äfven öfriga
grundskatter. Men huru har det väl gått med dessa förespeglingar ? Man
har mig veterligen ej fått ett fnask vidare efterskänkt af alla de öfriga
skattebördor som tynga jordbruket.

Jag upprepar mitt yrkande om afslag å Utskottets utlåtande.

604 Den 11 Maj, e. m.

Herr Sjöberg: Efter det välvilliga tillmötesgående, som äfven denna
Kammare vid nästlidna lagtima riksdag visade Kongl. Maj:ts förslag angående
upphörande af tackjernstionden inom privilegierad bergslag, hade
jag icke föreställt mig, att den nu förevarande frågan, som i sjelfva verket
är af vida enklare beskaffenket än den förstnämnda, skulle röna något
motstånd härstädes. Jag hade derföre hoppats, att Kongl. Maj:ts
förslag angående bergverkstiondens upphörande, åtminstone för så vidt det
blifvit af Stats-Utskottet tillstyrkt, skulle lyckas tillvinna sig godkännande
i denna Kammare. Det förvånar mig derföre så mycket mer, att tvifvel
kunnat uppstå om befogenheten och lämpligheten af en åtgärd, hvilken,
till följd af nationalrepresentationens redan förut i enahanda riktning
uttalade mening och fattade beslut, har förefallit mig vara nära nog alldeles
gifven. Flere föregående talare, och bland dem äfven den som öppnade
eftermiddagens diskussion i detta ämne, hafva redan erinrat, hurusom
Rikets Ständer vid den sednaste ståndsriksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t af den 5 Juni 1866 — hvilken skrifvelse dessutom är åberopad
både i Kongl. Maj:ts proposition och Stats-Utskottets nu föredragna
utlåtande — med mycket eftertryck framhållit olämpligheten och obilligheten
af så kallade produktionsskatter. Sådan var den allmänna mening
som i denna fråga hystes af dåvarande Rikets Ständer. Den omständigheten,
att man synes vilja betrakta den tionde, hvarom nu är fråga, såsom
en grundskatt, lärer icke förringa betydelsen af nyssnämnda Riksdags
uttalande i samma ämne. Svårligen lärer ock den nu ifrågavarande skattetiteln
kunna jemföras med en grundskatt, utan har den. såsom jag skall
söka ådagalägga, i allo egenskapen af en produktionsskatt i egentlig mening
; snarare skulle då kunna sägas, att tackjernstionden, såsom till beloppet
en gång för alla satt och bestämd, icke var till sin natur af alldeles
samma beskaffenhet som bergverkstionden. Då nu Rikets Ständer
genom den ofvannämnda skrifvelsen uttryckligen begärde, det Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder för bergverkstiondens upphörande, synes det väl
ock som om Kongl. Maj:ts förslag härom nu icke ur den angifna synpunkten
borde möta något motstånd från Riksdagens sida.

Jag tillåter mig att göra några erinringar om hvad i afseende å denna
fråga tillförene förekommit eller med densamma kan anses stå i samband.
Genom Kongl. kungörelsen af den 14 December 1860 blcl, under förbehåll,
att framdeles för de särskilda grenarne af jerntillverkningen skulle
bestämmas de bevillningsafgifter, som efter förändrade förhållanden ^ kunde
finnas lämpliga, förordnadt, att från och med år 1861 stångjernstillverkningen
inom hela riket skulle befrias från hammarskatt, samt att tackjernstionden
af alia hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagen likaledes
skulle vid nämnda tid upphöra. Vidare är att märka hvad som,
på sätt jag redan antydt, vid nästlidna års lagtima riksdag åtgjordes i
fråga om upphörandet af tackjernstionden inom den privilegierade bergslagen.
I anledning af Kongl. Maj:ts framställning i ämnet och i öfverensstämmelse
med Stats-Utskottets förslag eftergafs denna tionde från och
med innevarande år, emot de* att i allmänhet blott hälften af de förmåner,
privilegierad bergslagsort åtnjutit, skulle staten godtgöras, och Riksdagen
begärde. dessutom, att derest, vid de sålunda bestämda skyldigheternas
påförande, någon ytterligare lindring skulle visa sig i särskilda fall

Den 11 Maj, e. in.

605

af omständigheterna påkallad, Kongl. Maj:t då måtte derom till Riksdagen
aflåta proposition. Då Stats-Utskottets berörda förslag diskuterades
här i Kammaren, tog jag mig friheten göra några anmärkningar vid detsamma,
emedan de föreslagna eftergifterna syntes mig för vidt sträckta;
men pluraliteten i denna Kammare, likasom i Medkammaren, godkände
denna Stats-Utskottets hemställan, som sålunda blef Riksdagens beslut.
Vid nu antydda förhållanden torde med skäl kunna frågas, om icke billighet,
rättvisa och den följdriktighet, som hör råda emellan Riksdagens
beslut i likartade fall, med nödvändighet fordra, att då en tidsenlig reglering
af beskattningen för jernhandteringen blifvit medgifven, en sådan förmån
äfven må komma nu åsyftade tillverkningar till del. Härvid må tilllåtas
mig att göra en kort erinran om eller jemförelse emellan tackjernstionden
och den nu i fråga varande bergverkstionden. Tackjernstionden
utgick slutligen med endast eu sextiondedel af den efter uppskattning beräknade
tillverkningen. Härmed förhöll sig nemligen så, att denna afgift
derförinnan — för att icke gå längre tillbaka än till tiden från 1849 års
början — utgjorde, efter de så kallade frihetsårens utgång och med beräkning
efter blåsningsdygn, eu tretiondedel af det belopp, som under frihetsåren
blifvit i medeltal tillverkadt, men, jemlikt Kongl. kungörelsen den
14 November 1854, nedsattes denna skatt, från och med år 1855, med
hälften af nyss nämnda belopp eller till en sextiondedel af den beskattade
tillverkningen. Sålunda var denna skatt eu gång för alla bestämd och
berodde ej af produktionens omfattning eller storlek. Tackjernstionden
blef sålunda icke högre, huru mycket än tillverkningen ökades; men den
afrad, som utgår från de verk, hvarom nu är fråga, belöper sig till eu
tretiondedel af den effektiva tillverkningen, och afgiften ökas derföre i
samma mån som tillverkningen ökas.

Det bör icke heller förbises, att då de särskilda förmånerna upphöra
för de privilegierade verken, dessa verk dymedelst blifva i sådant afseende
likställda med de oprivilegierade verken och således äfven måste i beskattningshänseende
komma i likställighet med de sednare. Kan det ur denna
synpunkt medföra någon egenlig förlust för statskassan att borttaga denna
bergverkstionde, som är beräknad att innevarande år gifva en inkomst af
93,000 R:dr, och i stället ålägga dessa verk att efter allmänna grunder
utgöra bevillning?

Herr Gumselius har fäst uppmärksamheten på, att oförädlad kopparmalm
till betydliga qvantiteter exporterats till utlandet för att förädlas,
och att detta visat sig vara en affär, som kan löna sig. Jag instämmer i
hans fråga, om det icke vore bättre, att sådan malm förädlades inom riket
och'' sålunda beredde statsverket större inkomster. Här är dessutom
fråga om eu verklig aflösning, och enligt Utskottets förslag är det ej något,
som i egentlig mening kan sägas blifva efterskänkt.

Man har nu velat ställa denna fråga i samband med den mycket omtalade
grundskatteregleringen, enär en näring icke borde i fråga om beskattning
gynnas mera än en annan, och någon benägenhet icke visade
sig att lindra eller aflyfta de på jordbruket hvilande tunga skatter. Under
förmiddagens diskussion och äfven nu i afton hafva yttranden blifvit fällda,
på grund af Indika det skulle kunna synas, som om icke någon åtgärd
vidtagits i riktning att åstadkomma lättnad i utgörandet af dessa grund -

BOG

Den it Maj, e. m.

skatter. Jag ber dock härvid få erinra om de i sådant afseende samt
etter mångsidiga förarbeten och båda statsmakternas beslut tillkomna Kongl.
kungörelserna den 11 Maj 1855, dels angående de uti ordinarie räntan ingående
persedlars omsättning och förenkling, dels ock angående sättet för
grundräntors och kronotioudes utgörande; och det torde icke heller kunna
törnekas, att ett ganska stort steg i denna riktning uttogs genom regeringens
och representationens samverkan vid 1869 års riksdag, hvilket Släde
till följd utfärdandet af Kongl. förordningen den 23 Juli samma år, på
grund hvaraf grundräntor och kronotionde i allmänhet blifvit omsatta i
penningar efter ett en gång för alla beräkuadt medelvärde. Jag vill nu ej
tala om sådana grundskatter, som under tidernas lopp utan vederlag blifvit
eftergifna; och man kan således för ingen del säga, att denna fråga legat
nere, utan man måste tvärtom medgifva, att allvarlig;) försök blifvit gjorda
för att komma närmare till det mål, hvilket vi alla eftersträfva, eller en
fullständig omreglering af dessa skatter. Numera är det sålunda blott
Iråga om lämpligaste sättet att härvid gå till våga, ty sjelfva saken är
gifven och klar; och, för min del, vågar jag påstå, att jag för denna frågas
lösning hyser ett lika stort och varmt intresse, som trots någon annan
af Kammarens ledamöter.

En af mina kamrater på stockholmsbänken har redan gjort några
anmärkningar mot det af Herr Nils Larson framställda förslag till beslut
i detta ämne, och jag skall ej upptaga tiden med att ytterligare framhålla
liera sådana. Jag kan dock icke underlåta att säga, det berörda
förslag förefaller mig, lindrigast sagd!, hemligen besynnerligt. Jag föreställer
mig ock, att detta förslag, derest denna Kammare antager detsamma,
ej skall komma att medföra äfventyret af eu gemensam votering, ty genom
Första Kammarens redan fattade beslut att godkänna Utskottets
förslag torde aflåtande af eu sådan skrifvelse, som af Herr Nils Larson
föreslås, icke kunna ega rum. Men nog synes det mig innebära ett slags
hån, om man, efter allt hvad som från representationens egen sida i detta
ämne förekommit, nu skalle vilja besvara Kongl Maj:ts proposition med att
begära, det Kongl. Maj:t måtte afgifva förslag till aflösning i förening
med afskrifning af den ifrågavarande skatten.

Med anledning deraf, att under diskussionens lopp ett och annat
yttrande förekommit derom, att denna sak icke ännu befunne sig i tillräckligt
utred t skick, får jag, för min de!, bekänna att, derest denna fråga
ej ännu må anses vara fullständigt utredd, jag ej förmår inse, livad med
eu utredning menas. Jag har äfven deltagit i frågans handläggning hos
Kommers- och Kammar-kollegierna, och jag vågar försäkra, att det arbete,
soiu föranledts af undersökningar i detta invecklade ämne och framläggandet
af dessas resultat, varit i högsta måtto både omfattande och sträfsamt,
och, så vidt jag förstår, lärer numera icke något vidare utredande
af denna sak kunna åstadkommas. Jag tillåter mig derföre på goda grunder
antaga, att denna fråga hos vederbörande administrativa myndigheter
undergått en så omsorgsfull förberedande behandling, att icke några giltiga
anledningar torde förefinnas att, med stöd af någon förment brist
derutinnan, afslå det förslag, som nu föreligger.

Jag hemställer alltså, huruvida icke Kammaren skulle behaga lemna
sitt bifall till Utskottets förslag utan någon förändring af detsamma,

liten 11 Maj. e. in.

M7

Herr Dufwa: Jag beder att få afgifva eu förklaring i afseende å
mitt förra yttrande i detta ämne. Ett par talare hafva nemligen sagt, att
jag skulle hafva jemfört det kapitalbelopp, grundskatterna kunna anses
motsvara, med det skattebelopp, hvarom nu är fråga. Jag trodde mig
hafva sagt, att det ej vore skäl att försöka köpslå mellan 70,000 R:dr å
ena sidan och 7,000,000 R:dr å den andra, Indika belopp utgöra i runda
tal ungefärligen den nedsättning i hergverkstionden, hvarom nu är fråga,
och det grundskattebelopp, som satts i fråga att afskrifvas och aflösas.
Efter hvad jag hört, har jag dock härvid af misstag råkat säga 70,000,000
i stället för 7,000,000. Då nu några ledamöter, af denna min missägelse,
antagit att jag jemfört skattebeloppet i fråga om hergverkstionden med det
kapitaliserade grundskattebeloppet, så får jag fästa uppmärksamhet på,
att jag i sjelfva verket ej åsyftat någon annan jemförelse än mellan skattebeloppen
i dessa båda fall, och att äfven den missägning jag begått icke
berättigat till påstående, att jag talat om grundskatternas kapitaliseringsbelopp,
enär jag då skulle tält om 140,000,000, icke om 70 millioner.

Jag har sökt följa anförandena i denna fråga sedan jag förra gången
både ordet, ocli jag kan ej finna annat, än att det synes vara allas mening
att vi nu kunna taga bort den ifrågavarande orättvisa och tryckande
skatten, emedan statens tillgångar äro sådana, att de utan olägenhet fullkomligt
väl medgifva denna eftergift. Att, vid sådant förhållande, uppskjuta
denna åtgärd anser jag icke vara klokt, men deremot så mycket
mer besynnerligt som, såvidt jag fattat, icke någon bestridt att ju denna
skatt bör borttagas. Om man sålunda verkligen kan åstadkomma
denna lindring för bergsbruksnäringens kikare, hvarföre då ej göra det?
— Här har framkommit åtskilliga yttranden med antydan derom att
blott derföre, att de, som betala grundskatt, deraf ännu lida, äfven bergsbrukets
kikare fortfarande böra lida af den orättvisa beskattning, som
tynger på deras handtering. Jag tillåter mig hemställa om det kan vara
tillfredsställande och riktigt att grunda sina beslut på eu dylik argumentation.
Det är dock icke blott jord- och bergsbruksnäringarne som lida
af dessa förhållanden, utan hela vårt land lider i mån som eu tryckande
och olämplig skattebörda utöfver behofvet förlänges. Är det väl lämpligt,
att den nuvarande Andra Kammaren bland de sista af sina beslut fatta)''
ett sådant, hvarigenom man förlänger ett erkändt lidande för eu vigtig
näring, blott derföre att det icke ligger inom möjlighetens område att äfven
på samma gång lindra ett dylikt lidande för en annan näring. Att
taga ett sådant steg vore icke att handla i öfverensstämmelse med den
omsorg för allas väl, som landet har rätt att fordra af sina representanter,
och dä jag, för min del, ej vill deltaga i ett sådant beslut, så förnyar
jag mitt yrkande om bifall till Utskottets hemställan i de begge föredragna
punkterna.

Herr Edström: På samma giltiga grund som tackjernstionde redan
blifvit afskaffad, synes mig äfven nu ifrågavarande bergverkstionde böra
upphöra, hvarföre jag ock anhåller att få instämma med dem, som yrkat
bifall till de två första punkterna af det nu föredragna betänkandet.

Ofverläggningen angående utlåtandets tvenne forsta punkter förklarades

Den 11 Maj, e, m.

608

slutad. Det i andra punkten, mom. c, anmärkta tryckfel skulle rättas på
sätt Herr Dufwa föreslagit. Då derefter de gjorda yrkandena af Herr
vice Talmannen upptogos, tilikännagaf Herr Hörnfeldt, att kan afstod från
sin särskilda mening och förenade sig i det förslag som blifvit framstäldt
af Herr Nils Larson. Således återstode nu såsom särskilda yrkanden:
dels bifall till Utskottets hemställan, dels afslag å berörda hemställan
jemte bifall till Herr Nils Larsons förslag, dels ock slutligen afslag
å Utskottets hemställan utan bifogadt motförslag. Å dessa olika yrkanden
gaf Herr vice Talmannen propositioner och förklarade sig finna ja öfvervägande
för bifall till Utskottets hemställan.

Votering blef då begärd, och sedan Herr Nils Larsons förslag antagits
till kontraproposition, anställdes omröstning efter en så lydande
proposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i första och andra punkterna af dess utlåtande N:o 88,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej; har Kammaren, med afslag å såväl Kong! Maj:ts nådiga
proposition som Utskottets hemställan, för sin del beslutit, att Riksdagen
i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes till nästkommande
Riksdag afgifva förslag till bergverkstiondens successiva afskaffande
genom dess aflösning och afskrifning i förening.

Omröstningen utföll med 57 ja mot 96 nej, hvadan Kammaren beslutit
enligt nej-propositionens innehåll.

Punkten 3.

Herr Dufwa: Med anledning af de beslut, Kammaren fattat angå ende

första och andra punkterna i betänkandet, anhåller jag att denna
punkt måtte återremitteras till Utskottet.

Herr Nils Larson: Jag erinrar mig för ögonblicket icke till

hvilket belopp bergverkstionden för innevarande år upptagits, men då Kammaren
nyss beslutit att den icke skall upphöra år 1873, hemställer jag
att Kammaren nu ville besluta, att denna inkomsttitel måtte för nästkommande
statsregleringsperiod upptagas till samma belopp, som sistlidna riksdag
blifvit beräknadt.

Herr Grefve Po sse: Det är uppenbart att Kammaren, efter det

beslut, som nyss blifvit fattad t, icke kan biträda Utskottets förslag i denna
punkt. Jag kan dock icke instämma i Herr Nils Larsons förslag, emedan
det endast skulle leda till nya förvecklingar, hvarföre jag, då Första Kammaren -

e. m.

609

Den 11 Maj,

maren godkänt Utskottets hemställan i denna punkt, anhåller att punkten
måtte varda till Utskottet återremitterad.

Efter denna öfverläggning blef förevarande punkt till Utskottet återförvisad.

§ 9.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 85, med förslag
till stadganden i det nya reglementet för Riksgälds-kontoret, angående de
under innevarande riksdag på nämnda kontor anvisade statsutgifter.

§ io.

Vid föredragning af Banko-Utskottets memorial N:o 18, angående instruktionen
för nästkommande Riksdags Banko-Utskott, blef Utskottets
hemställan i detta memorial af Kammaren bifallen.

§ 11-

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets betänkande N:o 41, i anledning
af återremiss af sjette och nionde punkterna i Lag-Utskottets utlåtande
N:o 33, rörande ändring i vissa fall af gällande bestämmelser i Rättegångsbalken.

§ 12.

Till afgörande förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 42, i anledning
af väckt motion angående användandet af inkomster af ledigt pastorat.

Härvid anförde:

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Af Utskottets utlåtande inhemtar
man, att de inkomster af ett ledigt pastorat, som af enka eller oförsörjda barn
efter afliden prest icke uppbäras och icke erfordras till lön för den prestman
som förrättar embetet under ledigheten, för närvarande ingå till
vederbörande stifts byggnadskassa, som är afsedd för elementarläroverkens
behof. Nu har motionären föreslagit att dessa medel i stället skulle tillfalla
pastoratets skolväsende, att, efter antalet i skolåldern varande barn,
fördelas mellan de särskilda skoldistrikten, der sådana finnas. Jag har
inom Utskottet uttalat den åsigten, och anser, att det sätt, hvarpå medlen
nu användas, är ett för församlingarne på landsbygden långt mera
främmande ändamål än det motionären föreslagit. Att ifrågavarande inkomster
synas vara föremål för användning på ett annat sätt än nu är
förhållandet, visas deraf att 1868 års kyrkomöte har i skrifvelse den 3
Oktober samma år till Kongl. Maj:t hemställt, att medlen måtte få användas
för bildande af en pensionsfond till ålderstigna och otjenstbara
prestmän. Jag anser detta vara ett ännu mera främmande ändamål, än
Riksd. Prof. 1872. 2 Afd. 1 Band. 39

010

Den 11 Maj, e. m.

något som varit ifrågasatt. Utskottet har såsom skäl för afslag å motionen
ansett att, i fall ifrågavarande inkomster skulle fråntagas stiftens
byggnadskassor, torde de företrädesvis böra anslås antingen till nämnda
pensionsfond eller till bildande af enke- och pupillkassor för aliidne prestmäns
enkor och barn. Äfven i detta sistnämnda fall skulle enligt min
åsigt medlen komma att användas till ett för deras bestämmelse helt och
hållet främmande ändamål, vida mera än motionären föreslagit. .Jag tror,
för min del, att de icke kunna användas på ett rättvisare och bättre sätt
än till folkskoleväsendet, isynnerhet som det torde vara svårt att kunna
med skäl påstå, att då inkomsterna till pastor af ett pastorat, som erfordras
till presterskapets aflöning inom pastoratet, få användas till annat
presterskap, eller andra ändamål, än hvartill dessa medel äro från början
afsedda, nemligen den prest som förestår detta embete inom pastoratet,
och då de ej dertill äro erforderliga, torde rättvisan kräfva, att desamma
användas för pastoratets egna behof. Och har jag inom Utskottet förfäktat
denna åsigt, men der icke vunnit något egentligt understöd, men jag
vädjar nu till Kammarens omdöme, om det icke är med rättvisa och billighet
mera öfverensstämmande, att ifrågavarande medel snarare böra
tilldelas pastoratens egna skolor än elementarläroverken och framför
allt vida förr, än till pensionskassor åt ålderstigna och otjenstbara
prestman eller åt afiidna prestmäns enkor och barn, hvilka ej torde
hafva några rimliga anspråk på understöd från dessa medel. Då jag icke
vunnit något vidare understöd inom Utskottet, men deremot hyser den
förvissningen att denna Kammare skall gilla de åsigter jag uttalat, hvilka
äfven i motionen finnas angifna, vågar jag nu anhålla om afslag å Utskottets
hemställan och bifall till motionärens förslag, hvilket finnes intaget i
början af Utskottets betänkande.

Herr Abraham Rundbäck: Den föregående talaren tycktes utgå
från den åsigt, att inkomsterna af ett ledigt pastorat tillhörde församlingen.
Detta är dock icke förhållandet, utan dessa inkomster äro, enligt
gällande privilegier, eu kyrkans egendom, och församlingen har således till
dem icke någon rätt. Medlen utgå dessutom för närvarande icke ensamt
till stiftets byggnadskassa, utan fördelas, sedan tjenstförrättande pastorn
deraf blifvit aflönad, emellan byggnadskassan, emeritikassan och bibliotekskassan.

Det var en tid, då såväl elementarläroverken som folkskolorna växte
upp på rent kyrklig grund, och då var det också kyrkans skyldighet att
underhålla dem, men sedan skolväsendet blifvit en statsangelägenhet, anser
jag att kyrkans medel icke böra gå hvarken till elementarläroverken eller
folkskolorna, utan till ett rent kyrkligt ändamål, och det mest trängande
behof i detta afseende är, såsom 1868 års kyrkomöte påpekat, ålderstigna
prestmäns pensionering.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag hemställer till den föregående
talaren, om man kan anses träda presterskapets privilegier mera för nära
genom att använda ifrågavarande medlen på sätt motionären föreslagit, än

De» 11 Maj, e. in.

611

på sätt dessa medel nu användas,
mande för presterskapets privilegier.

Jag tror att båda fallen äro främ -

Ö fve flagg ning en var slutad. Enligt de yrkanden, som förekommit,
gat Herr vice Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels pa bifall till det förslag som motionen i ämnet innehöll.
7 oi den torna propositionen förklarades ja vara öfvervägande, men, då votering
begärdes, skedde omröstning enligt eu så lydande proposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt
N:o 42,

i dess utlåtande

Den, det ej vill,

röstar ja;

röstar nej;

''Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag som blifvit framstäldt i Herr Nils Nilssons motion N.-o 26.

i med 60 Ja mot 53 neL hvadan Utskottets hemstäl lan

bifallits.

§ 13-

Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 43, i anledning af väckt motion om ändring af 107 § i gällande
sKiitGsstaaga j

N:o 44, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af Kongl. förordningen
angående upprensning af vattendrag den 20 Februari 1864
samt utarbetande af ny lag i ämnet; och

N.o 45, i anledning af väckt motion om antagande af gramvigten till
konventionell bruk.

§ 14.

. Förekom till afgörande Lag-Utskottets betänkande N:o 46, i anledning
af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande N:o 26, angående ändring
af gällande stadganden rörande skyldigheten att deltaga i byggnad och
underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Härvid anförde:

Herr Almquist: Jag har icke utan en viss öfverraskning tagit

kännedom af Utskottets förevarande betänkande. Enligt min uppfattning
af Riksdagsordningen, har Lag-Utskottet icke vidsträcktare rätt och skyldighet
än att utreda och afgifva utlåtande öfver till Utskottet remitterade
propositioner och motioner. Nu har dock Utskottet, så vidt jag kunnat
fatta dess utlåtande, med anledning af eu återremiss framlagt ett alldeles

612

Den 11 Maj, c. m.

Hytt förslag och så nytt, att jag åtminstone icke kan fatta dess direkta
sammanhang med de i ämnet väckta motionerna. Med anledning af dessa
hemställde Utskottet i sitt förra utlåtande, att Riksdagen ville anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana förändrade stadganden angående deltagande i byggnad och underhåll
af tingshus osh häradsfängelse, att dessa åligganden blefve för
medlemmarne af tingslagen efter billiga grunder gemensamma. Detta utlåtande
återremitterades, och med anledning deraf har Utskottet framkommit
med det nya förslag, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse,
med uttalande af den åsigt, att staten bör öfvertaga skyldigheten att
bygga tingshus och häradsfängelse, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i
sådant afseende låta åvägabringa erforderlig utredning samt derefter för
Riksdagen framställa förslag i ämnet.

Jag vill nu icke yttra mig om, huruvida det kan vara lämpligt och
af behofvet påkalladt, att staten öfvertager den ifrågavarande byggnadsskyldigheten,
utan endast uttala min åsigt att Lag-Utskottet haft rätt
att yttra sig härom, endast i det fäll att en motion i denna syftning
blifvit väckt.

Detta har dock, så vidt jag kunnat fatta, icke skett, och då dessutom
denna vigtiga fråga tarfvar en långt noggrannare utredning, än
Utskottet i dessa få rader lemnat, anser jag att frågan bör hvila till
nästa riksdag, fullt förvissad att den då kommer att väckas till nytt lif.
Af sådan anledning anhåller jag om afslag å Utskottets hemställan.

Herr Carlén: Den föregående ärade talaren har icke allenast
ifrågasatt, utan till och med påstått, att Lag-Utskottet öfverskridit sin
befogenhet, då det framställt förevarande förslag, emedan motionärerne
icke yrkat, att byggnadsskyldigheten skulle öfverfiyttas på staten, utan
att den skulle på billiga grunder fördelas emellan medlemmarne af tingslagen.
Det är dock icke första gången och blir sannolikt ej heller sista,
om goda resultat skola vinnas, som Utskottet, begagnande sig af en häfdvunnen
rätt, sökt att, med bibehållande af sjelfva grundvalen, modifiera
väckta förslag.

De motioner, som föranledt förevarande betänkande, utgå från den
grundsats, att jorden bör befrias från det särskilda onus att ensam vidkännas
skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse.
Sjelfva sättet för fördelningen på alla samhällsmedlemmar af detta onus
var en bisak; hufvudsaken var jordegarnes befrielse från den dem ensamt
åliggande byggnadsskyldigheten. Jag anser derföre, att Utskottet
redan med anledning af motionerna varit befogadt att framlägga det
förslag, som nu föranledts af återremissen, men denna befogenhet har
sedermera blifvit så stärkt, att jag tror det varit Utskottets skyldighet
att afgifva detta förslag, då båda Kamrarne återremitterat det förra betänkandet
i den syftning, hvaruti Utskottet nu beslutat, och med särskilt
uttalande att, enligt Kamrarnes uppfattning, motionerna kunde föranleda
ett sådant beslut. Två ledamöter af denna Kammare och tillika af Lagutskottet
förklarade, i likhet med Första Kammaren, att byggnadsskyldigheten
borde aflyftas från jorden och blifva en statsangelägenhet och, om

Den 11 Maj, e. m. 613

öfrige talare icke bestämdt uttalade detta, framgick dock att de syftade
åt samma båll.

Jag hemställer hur det skulle komma att gå med riksdagsangelägenheterna,
i fall Utskotten upphäfde sig till censorer öfver Kamrarne, när
dessa återremitterat ett betänkande i ett bestämdt syfte, och förklarade
att Kamrarne uppfattat saken oriktigt och att Utskotten icke kunde gå
deras önskningar till mötes. Det kan väl hända, att ett Utskott, efter
remiss af en motion, förklarar att densamma icke tillhör Utskottets behandling,
men ännu har det icke fallit något Utskott in, om Kammaren
fortfarande förklarar att den tillhör Utskottet, att tredskas och icke vilja
behandla motionen. Vid remissen af motionerna tillgår dessutom på det
sätt, att, sedan Talmannen i samråd med sekreteraren uppgjort ett förslag,
remitteras vanligen motionerna, utan diskussion och utan att Kammaren
dervid fäster synnerlig uppmärksamhet, till Utskotten. I följd af ett så
summariskt behandlingssätt må väl ett Utskott hafva rätt att återlemna
eu motion med förklaring att det icke anser sig böra behandla densamma,
men om Utskotten, sedan Kamrarne efter diskussion till dem förvisat ett
ärende, skulle kunna handla i strid med Kamrarnes beslut, så föreställer
jag mig att Utskotten finge allt för stor makt och blefve mäktigare än
Talmännen, ty Utskottens handlingssätt kunde icke komma under Konstitutions-Utskottets
pröfning. Detta i afseende på formen.

Beträffande sjelfva saken, förklarade den föregående talaren, att Utskottet
icke tillräckligt utredt frågan. Det är sannt, men i Utskottets
hemställan står derföre tydligen, att Riksdagen måtte anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta tillvägabringa erforderlig utredning angående sättet och
vilkoren för sakens genomförande. Just derföre att sådant varit omöjligt
för Utskottet, har föreslagits, att Kongl. Maj:t skulle låta verkställa utredningen.
Fäster nu Kongl. Maj:t afseende vid Riksdagens begäran och
framlägger ett förslag, så blir en kommande Riksdag i tillfälle att pröfva,
huruvida detsamma kan antagas eller icke.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Eng man: Jag är förekommen af Herr Carlén, men då jag

erhållit ordet, vill äfven jag yttra några ord till Utskottets försvar. Vid
frågans föregående behandling uttalades inom Första Kammaren den åsigt,
att staten borde öfvertaga ifrågavarande onus, och med anledning deraf
har Utskottet nu framställt förevarande förslag. Inom denna Kammare
framställdes väl icke direkt samma mening, men då motionerna gått ut
på att byggnadsskyldigheten borde efter billiga grunder fördelas och jordbruket
erhålla någon lindring, har Utskottet ansett sig fullt befogadt att
framlägga detta förslag.

Herr Almquist invände, att frågan icke är tillräckligt uttredd, men
om han behagar läsa Utskottets hemställan, skall han finna, att Utskottet
föreslagit, att Riksdagen ville anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta tillvägabringa
erforderlig utredning. Det är endast detta Utskottet föreslagit,
och om Kong! Maj:t fäster afseende vid Riksdagens begäran och
framlägger ett förslag, står det ju en kommande Riksdag fritt att antaga
eller afstå detsamma.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

611

Den 11 Maj, e. in.

Herr Jöns Pelirsson: Det torde synas underligt att jag uppträder
mot Utskottets förevarande förslag, men jag anser betänkligt att bifalla
detsamma, ty om staten skall bygga alla tingshus och häradsfangelser,
blir kostnaden så stor, att allmogen icke får någon vinst af denna
förändring. Jag kan väl- förstå att det för herrar domare skulle vara
behagligt att under tingen vistas i stora och präktiga palatser, men vinsten
för det allmänna blefve liten, ty allt hvad staten bygger kostar i
banko, hvad andra byggnadsföretag kosta i riksmynt. Det är väl sannt
att den nuvarande grunden för ifrågavarande byggnadsskyldighet är orättvis,
men tillståndet torde, hoppas man, snart kunna förändras, att alla
skattskyldig^ i män af skatteförmåga böra deri deltaga. Då för närvarande
någon utsigt till framgång icke finnes för ett förslag, som rättvist
fördelar byggnadsskyldigheten efter förmögenheten, tror jag vi böra vänta
med en förändring tills vi kunna få ett sådant förslag, hvarföre jag icke
finner skäl att bifalla Utskottets hemställan.

Herr Olof Fredrik Pettersson: Herr Talman! Man har här
yttrat, att Utskottet icke grundlagsenligt varit befogadt att framlägga
ifrågavarande förslag. Jag tror dock, att Utskottet varit i sin goda rätt,
enär det förut icke sällan, utan till och med rätt ofta händt, att det
förslag. Utskottet i anledning af en viss motion afgifvit, blifvit helt annorlunda
än motionen inneburit. Jag kan för min del icke annat än
yrka bifall till Utskottets förslag.

Hvad angår den siste ärade talarens farhågor derför att, i händelse
staten komme att öfvertaga skyldigheten att bygga tingshus och häradsfängelse,
kostnaden skulle uppgå till ofantliga summor, så synes mig denna
fruktan något öfverdrifven. Redan nu utföras allmänna arbeten af andra
än staten, såsom t. ex. af tingslagen, och andra gemensamma byggnader,
och jag kan icke inse, att ifrågavarande byggnadsarbete skulle, om det
öfvertoges af staten, blifva mycket dyrare än om det fortfarande utfördes
på tingslagets gemensamma bekostnad. Jag tror att, om man vill hafva
denna fråga en gång löst, man icke bör motsätta sig Utskottets förslag.

Herr Almquist: En föregående ärad talare ansåg, att Utskottets

ifrågavarande förslag vore stödt på riktiga grunder och fullkomligt befogadt.
Jag vill ej bestämdt bestrida detta, men jag får dock förklara, att,
om ett Utskott skulle enligt Riksdags-ordningens föreskrifter kunna tillerkännas
rätt att, sedan ett af Utskottet på grund af en motion afgifvet
förslag blifvit till Utskottet återremitteradt, ändra detsamma i öfverensstämmelse
med de yttranden, som under diskussionen i Kamrarne afgifvits,
och framlägga ett nytt förslag, som i väsendtliga delar skiljer sig
från det i motionen uttalade syfte, så vet jag sannerligen icke, hvar gränsen
för frågors väckande och besluts fattande skulle anses falla. Då
Riksdagsordningen föreskrifver en viss motionstid i vissa fall, skulle denna
bestämmelse sakna all betydelse, enär det blott behöfdes för kringgående
af grundlagens stadgande!! i detta fall, att några ledamöter af en Kammare
komme öfverens derom, att då ett af ett Utskott på grund af en motion
framlagdt förslag förekommer till behandling i Kammaren, uppträda och
uttala åsigter, som äro diametralt olika mot motionärens syfte, ehuru de

Den 11 Maj, e. m

615

röra samma ämne, som motionen omfattar, samt på grund deraf yrka
frågans återremitterande till Utskottet, och att Utskottet i anledning af
återremissen och de inom Kammaren fällda yttranden ansåge sig befogadt
att framkomma med ett alldeles nytt förslag i ämnet. Jag vill ej säga,
huruvida detta kan anses öfverensstämma med grundlagens anda och
mening, men det vågar jag påstå, att man med en så beskaffad tolkning
af grundlagens bud kommer att sväfva vidt omkring.

Den ärade talaren yttrade, att Utskottet anfört tillräckliga motiv till
sitt förslag, enär detsamma blott innefattade hemställan, att Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta tillvägabringa
en erforderlig utredning i ämnet. Det är väl sannt, att förslaget
icke utgår på något annat, men jag ber att få uppläsa de få rader,
på hvilka Utskottet stödt sin framställning härom. De hafva följande
lydelse:

“Utskottet kan icke annat än medgifva, att rättstillståndets upprätthållande
är en statsangelägenhet, och att det följaktligen torde tillkomma
staten att bekosta tingshus och häradsfängelse “. Här är dock en alldeles
ny grundsats uttalad, ty, ehuru rättstillståndets upprätthållande ansetts
vara en statsangelägenhet, har man dock alltid hittills följt den princip,
att byggandet och underhållandet af tingshus och häradsfängelse vore en
tingslagets gemensamma angelägenhet. Följaktligen är i detta betänkande
en ny grund för denna byggnads- och underhållsskyldighet uppställd, och
det måste jag säga, att om Riksdagen nu vill af Kongl. Maj:t begära en
utredning angående sättet och vilkoren för denna saks genomförande, så
bör Riksdagen åtminstone uttala grunderna för denna byggnadsskyldighets
öfverflyttande från tingslagen på staten och framlägga giltiga skid för sin
åsigt, att man nu bör öfvergå till en annan princip än den, som hittills
följts i detta afseende.

1 öfrigt och med åberopande af hvad jag yttrade, då jag förra gången
hade ordet, ber jag om att få tillägga ett ytterligare skäl till stöd
för mitt yrkande om afslag å Utskottets hemställan. Såsom vi alla veta
stål’ frågan om en reorganisation af underdomstolarne på landet på dagordningen.
Förr eller sednare måste uppenbart en förändring af häradsrätterna
ega rum. Redan vid denna riksdag hafva vi fattat ett beslut,
som eger ett stort inflytande på denna fråga. Helt snart torde förslag
till en genomgripande förändring af domkretsar och tingslag vara att förvänta.
I sammanhang dermed blifva förändrade bestämmelser rörande
skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse af nöden.
Om vi nu besluta, att denna byggnadsskyldighet skall öfverflyttas på staten,
så blir deraf antagligen den följd, att staten måste inlösa alla nu
befintliga tingshus och liäradsfängelser efter en viss uppskattning. Men
om t. ex. tre eller fyra år härefter domkretsarne och tingslagen komma
att ordnas på ett ändamålsenligare sätt samt dervid vissa tingslag sammanslås,
blifva större tingshus och liäradsfängelser otvifvelaktigt då af
nöden. Då har ju staten utan någon egentlig nytta inköpt de nuvarande
tingshusen och häradsfängelserna och måste med stora uppoffringar bygga
nya sådana af större omfång.

Jag tror derföre för min del, att den nuvarande tidpunkten för ifrå -

616

Den 11 Maj, e. m.

gavarande byggnadsskyldighets öfverflyttande på staten icke är den rätta.
Är grundsatsen att det bör åligga staten att bygga och underhålla tingshus
och häradsfängelse riktig, så bör, enligt min tanke, ett genomförande
af förändringen icke komma till stånd annorlunda än i sammanhang med
ordnandet af underdomstolarne på landet.

Med anledning af hvad jag förut och nu haft äran anföra, yrkar jag
afslag på Utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Siste ärade talaren ifrågasatte hu ruvida

Lag-Utskottet varit befogadt att med anledning af de väckta motionerna
framlägga ett sådant förslag som det nu föreliggande; men jag
vill å min sida fråga hur något sådant här kan ifrågasättas, då, vid återremissen
af det förra utlåtandet i ämnet, alla talare, som uppträdde i
denna Kammare, yrkade återremiss af detsamma i det syfte som Utskottet
nu föreslagit, hvilket äfven var händelsen till en stor del äfven i Första
Kammaren. Hade man hyst något tvifvel rörande Utskottets befogenhet
i detta hänseende, så hade det varit mera på sin plats att då protestera
deremot ; men deremot tror jag knappt att man har skäl att göra
det, sedan Kammaren återremitterat frågan just i den riktning Utskottet
nu följt. För öfrigt har jag i motiveringen till min motion tydligt framhållit,
att jag vill hafva den ifrågavarande skyldigheten aflyftad från jorden
och efter billiga grunder fördelad på alla samhällsklasser. Visserligen
har jag i klämmen sagt att åliggandet skulle blifva gemensamt för medlemmarne
af tingslagen, icke att det skulle öfvertagas af staten; men om
ett Utskott icke skulle hafva rätt att förändra en så liten del af en motionärs
förslag, då det sker i den riktning motionären föreslagit, så Aret
jag icke huru Utskotten i allmänhet skulle kunna framlägga ett förslag,
som hade utsigt att blifva antaget. Och har man väl i allmänhet blifvit
vand vid att en motionärs förslag blifvit oförändradt af Utskottet tillstyrkt?
Jag tror att sådant skett med ett högst ringa fåtal motioner, utan
hafva i de aldra flesta ganska vidsträckta ändringar blifvit gjorda, vida
mer än här är fallet.

Samme talare yttrade att här skulle vara en alldeles ny grund föreslagen.
Jag hemställer då huruvida icke äfven i min motion föreslogs en
ny grund, nemligen fördelning af kostnaderna på alla medlemmarne af
tingslaget i stället för, såsom nu, endast på hemmansegame. Kan det
väl dessutom sägas va^ra mera orätt att hela staten åtager sig skyldigheten,
än att den skulle fördelas efter fyrktalet inom hvarje tingslag för sig ?
Jag tror att den anmärkning han här vid lag gjorde icke håller streck,
ty grunden blir ju i alla händelser en ny, när man vill öfvergå ifrån den
gamla, hvarigenom nu den nya blir indelad på större eller mindre områden,
staten eller tingslagen.

Talaren sade äfven att man borde vänta med detta förslag tills frågan
om ny domstolsorganisation kommit från Kongl. Maj:t. Jag kan icke
förstå hvart ett sådant skäl skulle leda. Är det icke mera välbetänkt att
söka ordna äfven denna fråga på förhand, så att Kongl. Maj:t vet hvad
representationen vill. Sedan kan ju Kongl. Maj:t, om han så finner för
godt, framlägga ett förslag i denna riktning i sammanhang med det om
domstolsomorganisationen i dess helhet eller dessförinnan. Jag tror det

■■

617

Den 11 Maj, e. m.

till och med vore en stor fördel om detta förslag blefve af Kongl. Maj:t
framlagdt tidigare än den stora frågan, synnerligast om, såsom talaren
nämnde, Kongl. Maj:t skulle vara sinnad att föreslå sammanslagning af
flera tingslag till ett enda, något som jag och flere andra med mig icke
vilja, utan tvärtom önska vi få tingslagen mindre och ej större än nu är
fallet. Det vore ju då godt för Kongl. Maj:t att på förhand känna Riksdagens
åsigt härutinnan, och jag kan således icke gilla detta af den ärade
talaren framförda skäl.

Lika litet kan jag gilla hvad den andre talaren från Sunnerbo invände.
Det föreföll mig verkligen underligt att den talaren, som alltid
plägar förorda afiyftandet af de bördor, som tynga på jordbruket, nu motsatt
sig sådant och talade om de stora kostnader som skulle drabba staten,
om Utskottets förslag antoges. Man kan häraf draga den slutsatsen,
att han vill att jordegaren fortfarande skall utgöra detta onus och staten derifrån
vara fri, hvilket jag tror ej är riktigt konseqvent, då man jemför
denne talares ställning till dylika frågor i öfrigt. Han sade, att vi skulle
vänta tills ett rättvisare förslag framlades; huru detta skulle ske känner
jag icke, men om något sådant kan åstadkommas, fruktar jag dock att vi
komma att få vänta ganska länge, utan torde vi, sedan Första Kammaren
visat sig velat tillmötesgå oss i detta fall, då göra klokast i att taga
hvad som nu bjudes. Samme talare ordade äfven om stora palatser. Ja,
den, som vet hur det nu är, kan gerna tala om sådana, men jag tror icke
vi behöfva befara att de skulle blifva större om staten öfvertoge byggnadsskyldigheten
än nu. Jag vet för min del om ett tingshus i Skåne, hvilket
kostat 30,000 Rall’, och det är verkligen ett stort palats; sammalunda
torde äfven på åtskilliga andra ställen vara fallet, så att de omtalade palatsen
ej torde behöfva blifva dyrare om staten skall bekosta dem, eller
tingslagen skola fortfarande fullgöra detsamma.

Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag, hvarom jag hos
Hen’ Talmannen anhåller om proposition.

Herr Jöns Rundbäck: Hvad det formela i frågan beträffar, tror

jag den vara af Herr Garlén fullständigt utredd. Angående Lag-Utskottets
skäl, som jag tror vara goda och kloka, får jag blott erinra, att denna
fråga mångfaldiga gånger stått på dagordningen här vid riksdagen, och
derunder hafva så många för saken talande skäl blifvit anförda, att man
numera kan säga dem vara helt och hållet uttömda. Vill man nu den
omorganisation af häradsrätterna, till hvilken Riksdagen tagit initiativ, så
tror jag det första och bästa steget derhän vara att på ett tillfredsställande
sätt ordna den här ifrågavarande angelägenheten, ty jag har, så vidt
jag kunnat tänka mig saken, trott att just den ekonomiska anordningen
af tingslagen, synnerligast med afseende på de många nu befintliga tingshusen,
skulle blifva största stötestenen mot att sammanföra dem till större
distrikt.

Att staten skulle, om detta förslag antoges, blifva skyldig att inlösa
de gamla tingshusen, för så vidt dessa icke skulle såsom sådana vidare
användas, förstår jag icke; tvärtom tror jag att kommunerna skulle vara
glada att i sådant fall sjelfva få behålla dessa hus.

618

Den 11 Maj, e. m.

Då jag tror att denna fråga, såsom jag redan antydt, nödvändigt måste
afgöras innan den stora frågan om häradsrätternas omorganisation,
kommer före, så tror jag icke heller att det är för tidigt nu framhålla
densamma. För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Abraham Rundbäck: Jag kali verkligen icke hos mig undertrycka
den föreställningen, att Utskottet med föreliggande förslag öfverskridit
sin befogenhet och gjort sig skyldigt till utöfvande af en maktfullkomlighet
som det enligt grundlagen icke egen. Jag vill dock icke
närmare yttra mig i detta hänseende, men jag har en annan anmärkning
att göra mot Utskottet, nemligen för dess brist på konseqvens och hållning.
För någon tid sedan kom Utskottet just i denna samma fråga in
med ett förslag, att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse hos
Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana förändrade stadganden angående deltagande
i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse, att dessa
åligganden blefve för medlemmarne af tingslagen efter billiga grunder gemensamma.
Detta skrifvelseförslag stod i öfverensstämmelse med representationens
uttalande i afseende på byggande och underhåll af kyrka,
skolhus och prestgård. Nu kastar Utskottet denna åsigt öfver bord och
beträder en helt annan väg. På samma sätt gjorde Utskottet äfven i
fråga om grufvestadgan. Utskottet har sålunda visat sig vara så lätt på
foten, att det icke vet den ena veckan hvad det gjort eller vill göra
den andra.

Plvad sjelfva saken angår, instämmer jag med den ärade talaren på
norrlandsbänken, som sade att Utskottet icke framdragit några bindande
skäl för sitt föreliggande förslag. Det vigtigaste och nästan enda skälet,
som i motiveringen finnes angifvet, är det “att rättstillståndets upprätthållande
är en statsangelägenhet, och att det följaktligen torde tillkomma
staten att bekosta tingshus och häradsfängelse14. Med samma skäl kan
man ju äfven säga att, så länge vi hafva en statskyrka, upprätthållandet
af den religiösa kulten är en statsangelägenhet, och att det följaktligen
tillkommer staten att bygga alla kyrkor. På samma sätt skulle man i
fråga om undervisningsväsendet kunna säga att staten borde bygga lokaler
för folkskolorna och elementarläroverken. Men jag hemställer huruvida
Herrarne skulle vilja gå in på att ikläda staten en sådan skyldighet:
och är den orimlig i det ena fallet, så är den det äfven i det andra.

Min värde granne till höger påpekade att dessa byggnader skulle
uppgå till vida större kostnader om staten skulle ombesörja byggandet,
än om enskilde kringboende personer hade att öfvervaka det medlen icke
på något sätt onödigt förspilldes. För min del anser jag honom häruti
hafva rätt. Och icke endast byggnadskostnad^! skulle blifva större, utan
jemväl underhållskostnaden. Tillika behöfde staten då hålla arkitekter
och inspektörer för att kanske årligen syna dessa hus.

Slutligen vill jag påpeka eu annan sak, som kanske förtjena!'' att
något litet tagas i öfvervägande. Om man vill att staten skall bygga
ifrågavarande hus på landet, så borde ju staten billigtvis äfven vara skyldig
att bygga rådstuguhus i städerna, synnerligast som ju städerna lika
med landsorterna finge bidraga till tingshusen på landet.

619

Den 11 Maj, e. m.

Jag vill icke yttra mig vidare, utan slutar med att yrka utslag å
betänkandet.

Herr Johan Jönsson: Då föreliggande fråga redan är så tillräckligt
utredd, torde jag kunna inskränka mig att, i öfverensstämmelse
med mitt vid återremissen gjorda uttalande, yrka bifall till hvad Utskottet
nu föreslagit.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! En talare från Småland
klandrade Lag-Utskottet för dess maktfullkomlighet i detta hänseende.
För min del tillstår jag, att jag är af en annan åsigt. Jag är Lag-Utskottet
tacksam, derföre att Utskottet framlagt detta förslag och sålunda
visat någon eftergifvenhet för de återremisser af Utskottets förra betänkande
i ämnet, hvilka blifvit af Kamrarne beslutade. Jag undrar just,
huru det skulle hafva tagit sig ut, om Utskottet hade visat en sådan
maktfullkomlighet gent emot dessa återremisser, att Utskottet ansett sig
icke behöfva vidtaga någon förändring i sitt en gång afglfna förslag, utan
skickat detsamma likadant tillbaka med denna förklaring: vi vilja icke
ändra detta förslag. Jag vet icke, om ett dylikt förfarande från Utskottets
sida skulle hafva så synnerligen, som man plägar säga, passat i
stycke. Och då denna fråga så länge stått på dagordningen, att det i
sanning icke vore för tidigt, om den nu kunde bringas till lösning, och då
härtill kommer, att vi omsider hunnit derhän, att vi åtminstone hafva
grundad anledning till förväntan, att domstolsväsendet på landet skall
blifva ordnadt på ett tidsenligt sätt, kan det väl icke vara någons mening,
att de tingslag, hvilka hittills bygt tingshusen, skola fortfarande vidkännas
detta åliggande under de förändrade förhållanden, hvilka inträda,
då den nya tingslagsordningen kommer till stånd. Jag kan således icke
annat än med min röst medverka till godkännande af Lag-Utskottets
förevarande hemställan.

Herr Tjernlund instämde.

Herr Carlén: Jag nödgas svara några ord på det klander, som den
ärade representanten från Wexiö riktade mot Lag-Utskottet, derföre att
Utskottet förändrat åsigt. Jag hemställer dock, huruvida det må hafva
anstått Lag-Utskottet att, då dess förra förslag blef återförvisadt och ändring
deri begärd, ånyo inkomma med samma förslag. Hvartill skulle
väl en återremiss tjena, derest icke Utskottet hade förpligtelse att aktgifva
på hvad som vid ärendets behandling förekommit i Kamrarne?
Sådant vore ju detsamma som att underordna Kamrarnes vilja Utskottets
maktfullkomlighet.

Hvad särskildt beträffar grufvestadgan och talarnes klander af Utskottets
behandling af den frågan, är det dessutom ett misstag, att Utskottet
ändrat mening. Jag ber den ärade talaren ånyo genomläsa Utskottets
första och sista betänkande rörande detta ämne och jag tror då,
att han skall finna, att den åsigt i sjelfva saken Utskottet uttalat i det
ena ej strider mot den åsigt som uttalats i det andra. I det förra utlåtandet
förklarade verkligen Utskottet sig anse partiela ändringar i 1855

G20

Den 11 Maj, e. ni.

års grufvestadga behöflig^, men tilläde att, efter Utskottets uppfattning
af motionärens framställning, den icke gaf Utskottet anledning att ingå
i någon speciel undersökning om Indika ändringarne borde vara. Denna
uppfattning delades ej af Kamrarne, som ansågo att motionen innebar
tillräcklig anledning för Utskottet att inkomma med framställning om
grufvestadgans partiela förändring, och det var i denna formela del af
frågan Utskottet fogade sig efter Kamrarne. Jag kan försäkra den ärade
talaren att, i händelse han blefve ledamot af Lag-Utskottet, han troligen
sjelf skulle finna sig angelägen att ställa sig Kamrarnes önskningar till
efterrättelse, ty utan att de af Lag-Utskottet formuleras, kan knappast
något åtgöras.

Densamme talaren förmenade vidare, att, ifall ifrågavarande byggnadsskyldighet
öfverfiyttades på statsverket, man lika väl och med samma
skäl kunde ålägga staten att bygga och underhålla kyrkor. Jag ber dock
att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet på nödvändigheten att
göra skilnad mellan kommunala och statsangelägenheter. Vi hafva visserligen
en statskyrka, men dermed menas den kyrkliga bekännelsen, icke
sjelfva kyrkbyggnaden, på sin höjd vördiga presterskapet. Detta presterskap
aflönas föröfrigt visserligen af församlingarne, och då dessa äfven
sjelfva bygga och vidmakthålla sina kyrkor, så hafva de också ensamma
rätt att af dem, liksom af presterskapet, sig begagna. Helt annat är
förhållandet med tingshusen. De äro till för alla rättsökandes gagn, och
hvad särskildt beträffar de nära hufvudstaden varande tingshus, som
finnas inom min domsaga, vågar jag försäkra, att dessa tinghus begagnas
nära nog lika mycket af Stockholms innevånare i och för deras processer,
inteckningar, lagfarter m. m. som af den allmoge, som bygt och
underhåller dem. Vid sådant förhållande kan det icke vara billigt, att
jordegarne ensamme få vidkännas kostnaderna för att skaffa hvem som
anmäler sig tak öfver hufvudet under tingsförliandlingame.

Särskildt tyckte den ärade talaren, att det vore bra hardt för städerna,
om dessa skulle nödgas vidkännas utgifter för tingshusen, då de
finge på egen bekostnad bygga sina rådstugor. Detta argument synes
mig talaren hafva bort lemna å sido. Jag tror icke, att städernas representanter,
hvarken under det gamla eller det nya representationsskicket,
visat sig så trångt hålla på sina egna intressen, att de sig till nytta velat
förhindra en rättvis fördelning af samhällsbördorna. Dessutom torde
man icke kunna förneka, att städerna undfått sin donationsjord just för
att upprätthålla rättskipningen med hvad dertill hörer. Man bör dessutom
komma ihåg, att de mycket omtalade grundskatterna icke utgå
från städerna utan från landsbygden, men äfven städerna draga af dem
nytta, för så vidt som de ingå i statsbudgeten. Det är dessutom ingen
nyhet att städerna få deltaga i kostnader, hvaraf de ej hafva omedelbart
gagn. Hvad hafva t. ex kronofogdar, häradskrifvare och länsmän med
städernas angelägenheter att skaffa? Och likväl bar icke blifvit ifrågasatt,
att städerna skulle befrias från skyldigheten att deltaga i kostnaderna
för deras aflöning. Städerna hafva såsom vederlag sina särskilda
privilegier. Jag tror således, att det icke är lämpligt att af denna fråga
skapa ett nytt tvistefrö mellan stad och land. Sådant har från städernas
sida icke skett förr och torde icke heller böra ske nu eller hädanefter.

Den 11 Maj, e. m.

621

Att Herr Abraham Rundbäck instämt med sin granne Herr Jöns
Pehrsson har visst icke många gånger händt, men denna gång inträffade
dock den händelsen, och jag vill ej neka till att det något oroat mig.
De förenade sig nemligen med den hjertligaste sympati i den åsigten, att
omkostnaderna skulle blifva vida större än de äro för närvarande, om
staten bygde tingshusen. Men jag lugnar mig dervid att man ej nöjaktigt
kunnat besvara Herr Sven Nilssons i Efverröd fråga, huruvida det
må vara antagligt, att uppförandet af dessa byggnader skulle blifva dyrare,
derest kronan uppgör entreprenadkontrakten, än om dessa uppgöras
af en så stor korporation, som ett tingslag är. Denna specialitet är för
öfrigt en så liten sak i denna stora affär, att det icke torde löna mödan
att fästa sig vid densamma allt för mycket.

Hvad beträffar Herr Almquists invändning mot förslaget derutinnan,
att man icke kan veta, till hvilken domstolsorganisation den af Riksdagen
nyligen godkända Kongl. propositionen angående ett förändradt
arbetssätt för häradsrätterna skall komma att leda, så nödgas jag bekänna
att jag ej förstår invändningen så alldeles, ehuruväl jag nu kan
fatta, att förklaringsgrunden till den Kongl. propositionens antagande hos
mången torde vara att söka i föreställningen, att någon stor förändring
med häradsrätterna förestår, och att den Kongl. propositionen icke var
egnad att binda oss vid de nuvarande häradsrätterna eller att undvika
inrättande af distriktsdomstolar. Emellertid hemställer jag företrädesvis till
dem, som tänka på dylika domstolar, huruvida det kan vara billigt, att,
om för rättskipningens ändamålsenliga anordning det hädanefter skulle
erfordras större tingshus för vidlyftiga domkretsar, de nuvarande byggnadsskyldige
jordbrukarne skulle ensamme vidkännas alla de kostnader,
som må föranledas af denna reform.

Då jag sålunda icke hört anföras något skäl, som i min tanke kan
föranleda afslag, anhåller jag fortfarande om bifall till betänkandet.

Herr O. B. Olsson förklarade att han instämde med dem, som yrkat
bifall till Utskottets förslag,

Herr Jöns Pehrsson: Jag vill till en början gifva Kammaren den
trösten, att dess otålighet för min skull icke skall behöfva ställas på
något hårdare prof. Mitt yttrande skall icke blifva långt.

Ridare får jag säga beträffande sjelfva saken, att jag verkligen icke
vet huru djupt man skall behöfva böja sig för motionärens samt den
andra stora och mäktiga Lag-Utskottsledamotens öfverlägsenhet. Det
måtte väl vara förlåtligt, att man hyser och vågar uttala någon betänklighet
att biträda Utskottets förslag, om man vid ett närmare begrundande
tycker sig finna, att dess antagande icke skulle lända till den
stora allmänhetens gagn och fördel. Ville man tillstyrka och besluta en
sådan förändring af gällande stadganden angående skyldighet att deltaga
i byggnad och underhåll af tingshus och liäradsfängelse, att dessa åligganden
blifva för alla medlemmar af tingslagen efter billiga grunder gemensamma,
tror jag, för min del, att den ekonomiska sidan af saken blefve
bättre sedd till godo. Och om man ställde Utskottets föreliggande förslag
i öfverensstämmelse dermed, så att man toge bort orden: på statens

622

Den 11 Mtj, e. m.

bekostnad, skulle jag vara den förste, som vore benägen att gå in på
detta eller något annat förslag i samma syftning.

För öfrigt bär jag både vid detta tillfälle och förut så tillräckligt
uttalat min åsigt och öfvertygelse, att, ifall kostnaderna för dessa byggnaders
uppförande och underhåll skulle utgöras på sätt här tillämnas,
de komme att hvila på en orättvis grund, att jag, för att ådagalägga
detta förhållande, icke behöfver vara vidlyftigare. Emellertid bär det
nu anförda varit anledningen, hvarföre jag tagit mig friheten att yttra
mina betänkligheter med afseende å de nämnde herrames mening och
yrkande.

Herr Ola Nilsson: Då man här så mycket talar om och framhåller
de stora kostnader, som skulle tillskyndas statsverket, derest Utskottets
förslag skulle godkännas, kan jag ej underlåta att i detta hänseende
yttra några ord.

För min del tror jag icke, att, äfven om statsverket öfvertoge ifrågavarande
byggnadsskyldighet, staten skulle komma att uppföra större och
präktigare tingshus än som redan finnas på flera ställen. I Bjäre härad
hafva vi sålunda bygt ett tingshus, hvilket kostat oss 20,000 R:clr. Föröfrigt
är det väl nu icke fråga om, att de gamla tingslagen skulle tillerkännas
särskild ersättning för de nu befintliga tingshusen, utan afser
godtgörelsen endast underhållet af byggnaderna för framtiden.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Härmed var öfverläggningen slutad. Å de olika yrkandena på bifall
och afslag gåfvos propositioner, och förklarades ja vara öfvervägande för
den förra meningen. Votering blef då begärd samt, i anledning deraf,
följande omröstningsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i dess betänkande
N:o 46,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Efter verkställd votering visade sammanräkningen af röstsedlarne
81 ja mot 52 nej, och hade alltså Utskottets hemställan bifallits.

§ 15.

Slutligen företogs till afgörande och bifölls Lag-Utskottets betänkande
N:o 47, i anledning af återremiss af sjette punkten i Lag-Utskottets utlåtande
N:o 27, angående socknemännens inbördes skyldighet att deltaga
i prestgårdsbyggnad.

Den 13 Maj, f. in.

623-

§ 16.

Justerades prötokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/2 10 e. m.

In fidem
II. Husberg.

Måndagen de» 13 Maj.

Kl. 11 f. in.

. § 1-

Justerades protokollet för den 6 Maj.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda Kamrar förekaft och godkänt de i BankoUtskottets
memorial N:o 19 föreslagna voteringspropositioner i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti trenne frågor, samt denna dag blifvit
bestämd till företagande af gemensamma omröstningar öfver de olika besluten;
så företogos nu dessa omröstningar enligt nedanintagna voteringspropositioner.

Första omröstningen:

(enligt Banko-Utskottets memorial N:o 19, punkten 1).

“Den, som, i enlighet med Utskottets, af Andra Kammaren godkända
förslag vill, att mom. 2 af 35 § i bankoreglementet skall erhålla följande
lydelse:

“Såväl fullmäktige i Riksbanken och ledamöter af lånekontorsstyrelserna,
som de tjensteman i Riksbanken och lånekontoren, hvilka af allmänheten
emottaga diskonterings-, låne- eller kreditivhandlingar, bereda
dem till föredragning eller hafva dem under vård, äfvensom ombudsmän -