Fredagen de» 22 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 15 Mars och protokollsutdrag för den
20 i denna månad.

§ 2.

Från Herr L. J. Hierta hade inlemnats följande läkarebetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr L. J. Hierta är
af sjukdom fortfarande hindrad att deltaga i Kammarens öfverläggningar,
intygar.

Stockholm den 22 Mars 1872.

Adolf Kjellberg.

Med. D:r.

§ 3.

Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets memorial N:o 6, med förslag
till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes stridiga beslut i
fråga om det belopp, hvarmed personliga skyddsafgiften skall utgå, blef
den föreslagna voteringspropositionen godkänd.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 7,

Lag-Utskottets memorial M:o 18, och

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 10 (i samlingen
N:o 25);

Den 22 Mara, f. m.

§ &•

Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 38, med förslag till voteringspropositioner,
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel.

De i punkterna 1 — 5 föreslagna voteringspropositioner godkändes;
och lades sjette punkten till handlingarne.

§ 6.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 14, i anledning
af väckta motioner om ändringar i Kongl. Förordningarne den 21 Mars
1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om
kyrkostämma samt kyrko- och skolråd och om landsting.

Punkten 1.

Herr En g man anförde: Jag tager mig friheten hemställa, att jem väl

andra punkten i Utskottets utlåtande måtte få nu föredragas, emedan
jag anser, att första och andra punkterna stå med hvarandra i ett så
nära sammanhang, att de böra på en gång behandlas.

Kammaren biföll Herr Engmans anhållan, och sedan, i enlighet dermed,
äfven punkten 2 blifvit föredragen, uppstod öfverläggning, hvarunder
yttrade:

Herr Cl um se Hus: Nu föreligger till Kammarens bedömande Lag Utskottets

betänkande uti ett ämne, som förut vid denna riksdag ett par
gånger sysselsatt Kammaren, nemligen då fråga här varit att för behandling
af vissa lagfrågor tillsätta ett Särskildt Utskott, hvarom förslag väcktes
af just en ledamot från detta samma Lag-Utskott. Jag har någon personlig
anledning att i minnet återföra något, som i Kammaren försiggick
den 31 Januari och den 3 Februari detta år. Vid båda dessa tillfällen
stred Lag-Utskottets främste man så att säga för hus och härd, för bibehållande
åt Lag-Utskottet af rättigheten att fortfarande få behandla
dessa kommunala ärenden, hvarom fråga nu är, och således mot tillsättande
af ett Särskildt Utskott. Bland de motiv, hvilka han till stöd för
sin åsigt då anförde, förekommo sådana ord, som att han “med bibehållande
af sitt lugn icke kunde undgå att motsätta sig bildandet af ett
Särskildt Utskott;" att han ansåg sig böra spörja, om Särskilda Utskott
“någonsin hafva bidragit till en lycklig lösning af de frågor", hvilkas utredande
till dem öfverlemnats, och var det hans uppfattning, att de i
stället städse sönderrifvit dit hänvisade frågor; att han “befarade11, att
det Särskilda Utskottet, hvarom fråga då var, äfven skulle blifva likt sina
föregångare; och “att resultatet således skulle blifva i det närmaste lika
med noll." Jag har citerat dessa hans uttryck utur det af honom godkända
protokollet för den 31 Januari. Den 3 Februari förklarade han
ytterligare, att Lag-Utskottet ingalunda gjort sig skyldigt till någon afvog -

Den 22 Mars, f. m.

het emot en reform i fråga om den kommunala rösträtten, utan “tvärtom
gjort allt hvad i dess förmåga stått i afseende å reformer i den kommunala
lagstiftningen; “ och han använde i slutet af sitt anförande följande
ord: “jag tror ock at t förändringar i kommunallagarne äro af nöden
och jag vill söka genomdrifva sådana. Jag har hittills förnyade gånger
arbetat i denna riktning. “ — Jag behöfver icke för dem, som hörde dessa
hans ord, erinra derom att, om än uttrycken äro i protokollet rätt uppfattade,
protokollsföranden deremot icke kunnat återgifva den kraft, den
liflighet och den eld, med hvilken dessa ord framfördes, och som äfven
föranledde den talare, som vid tillfället näst efter den ärade ordföranden
i Lag-Utskottet erhöll ordet, att yttra, det den ärade talaren näst förut
syntes vara “i något upprörd sinnesstämning," hvarjemte samme följande
talare förklarade, att han ej vore så alldeles öfvertygad om den ärade
utskotts-ordförandens ifriga intresse för reformer i kommunallagstiftningen,
och att detta intresse för mången var en nyhet.

Ordföranden i Lag-Utskottet behagade vid nämnda tillfälle rikta
några ord emot den erinran, jag då tog mig friheten att gorå, nemligen
att Lag-Utskottet i afseende å kommunala frågors behandling städse visat
dels en hög grad af “urskiljningsförmåga,“ i den bemärkelse detta ord
då under diskussionen hade, dels ock eu märklig förmåga att förorda afsteg.
Han genmälde då, att Lag-Utskottet vid några tillfällen förordat
förändringar uti kommunallagarne och specielt i fråga om den kommunala
rösträtten i städerna, rörande hvilken rösträtt, på Lag-Utskottets derom
gjorda förslag, en förändring och utvidgning blifvit under vårt nya representationsskick
genomdrifven och af Kong!. Maj:t antagen. När vi komma
till behandlingen af fjerde punkten i detta betänkande, dit frågor om den
kommunala rösträtten i städerna hör, torde jag få visa att den af bemälde
Herr Ordförande i Lag-Utskottet omtalade förändring i nämnda
rösträtt varit af temligen ringa vigt.

Hvad man emellertid nu kan vara berättigad att fråga, det är, om
efter hvad som sålunda föregått, och sedan Lag-Utskottet lyckats att få
behålla behandlingen af motionerna i fråga om ändringar i kommunallagstiftningen,
om, säger jag, det resultat, som nu föreligger i detta LagUtskottets
utlåtande N:o 14, i någon synnerligen hög grad motsvarar de
förväntningar, de löften, som Lag-Utskottets ärade ordförande lät oss förnimma,
då det såg mörkt ut för Lag-Utskottet att få behålla dessa motioner.

Hvad nu särskilt beträffar de föredragna båda punkterna, så tillkommer
det egentligen icke mig att derom yttra mig. De röra nemligen
förhållanden inom landtkommuner, om hvilka förhållanden de personer,
som äro såsom representanter valde från dylika kommuner, i främsta
rummet böra yttra sin mening och sina önskningar, men då, såsom jag
redan nämnt, jag haft särskild anledning att redan vid denna nu föredragna
första punkt i betänkandet taga till ordet, må det tillåtas mig
begagna det jemväl till att, såsom en utanför stående, uttala mig om dessa
frågor och om Utskottets öfver dem afgifna utlåtande.

Om jag då läser i betänkandet, så finner jag först och främst behandlad
frågan om införande af lika rösträtt vid val till kommunala befattningar
å landet. Förstegen härom hafva hos Utskottet väckt åtskil -

Den 22 Mars, f. m.

liga betänkligheter, och såsom “hufvudsakligt skal,14 mot reformen anföres
att “en sådan förändring skulle medföra en betänklig rubbning i grundvalen
för den nya representationsordningen.11 Detta skäl är en gammal
käpphäst, som, enligt hvad Herrarne torde känna, alltid på ett eller annat
sätt kommer fram, då fråga är om ändringar i den kommunala rösträtten.
Då Utskottet säger, att “lika rösträtt vid val till kommunala befattningar
å landet'' skulle medföra rubbning i grundvalen för vår vårt representationsskick,
så gjorde jag mig den frågan, om Utskottet kunde hafva tänkt
sig landstingsmannauppdraget såsom eu bland de kommunala befattningarne
på landet, i hvilket fall detta uppdrag utan tvifvel vore att sätta i
främsta rummet; men jag tick se på fjerde sidan af betänkandet, att Utskottet
såsom de “vigtigaste kommunala uppdrag" anser och uppräknar:
“kommunalfullmäktigskap, ordförande- och ledamotskap i kommunalnämnd,
fattigvårdsstyrelse, sundhetsnämnd o. s. v.“ Att Utskottet vinnlagt sig
om fullständigt uppräknande ofvanifrån och ett stycke nedåt af dessa
uppdrag, synes framgå deraf, att Utskottet främst omtalat, kommunalfullmäktige,
ehuru sådane icke lära förekomma inom många landtkommuner
och således torde kunna, på det hela taget, lemnas utom räkningen.
Hvad åter vidkommer ordförande- och ledamotskap i kommunalnämnd,
fattigvårdsstyrelse, sundhetsnämnd o. s. v., så vet jag verkligen icke, hvad
valsättet för dessa befattningar har att göra med grunderna för bildandet
af Första Kammaren, men förmodligen får man här höra detta från Utskottets
sida närmare utvecklas. Om Lag-Utskottet möjligen under uttrycket
“o. s. v.“ inbegripit landstingsmannaval, hvilket jag dock icke
gerna kan tro, så hade det likväl varit möjligt för Utskottet, om det
verkligen varit genomträngdt af samma varma nit för frågans lyckliga
lösning, som dess ordförande genom sina uttaianden lagt i dagen, att på
samma gång tillstyrka de i ämnet väckta motionerna och i sammanhang
dermed på lämpligt ställe i förordningen föreslå undantagsstadganden i
afseende på sättet för väljande af landstingsman. Härvid ber jag få erinra,
att landstingsman väljas i de mindre landtkommunerna genom elektorer,
och jag tvifiar på att i allmänhet vid dessa elektorsval några vallängder
komma fram, utan lär väl mestadels elektorsvalet ske efter hufvudtal,
men i de större kommunerna, der berörda val ske direkte, der
behöfvas äfven vallängder, och om nu Utskottet, i samma nhang med de rent
kommunala valens frigörande från penningrösttvånget, hade föreslagit, att
landstingsmannaval städse skola förrättas efter röstlängd, då hade Utskottet
sålunda förstärkt Första Kammarens omtalade grund.

Det andra skälet, som Utskottet till stöd för sin i första punkten
gjorda hemställan anfört, är den gamla satsen, att “rättigheter och skyldigheter"
böra inom kommunerna motsvara hvarandra. Denna sats har
många gånger blifvit framförd och lika många gånger bemött, och sednast
har den blifvit vederlagd af en ibland reservanterne emot Utskottets förslag,
nemligen Herr Mankell. Han erinrar om att rättskänslan bjuder,
det alla som till kommunen skatta lika stor qvot af sin inkomst, blifva
likställda i afseende på kommunala rättigheter. Jag vill dervid tillägga,
att, utom denna qvot utgå äfven en del personliga utgifter, som i många
kommuner äro ganska betydliga och vida öfverstiga de der "40 öre," eller
den “halfva dagsverkskostnad hvarom man här under föregående sam -

Den 22 Mara, f. m.

manträden så mycket talat, och slutligen tillkomma äfven de smygande
eller indirekta skatterna såsom tullar å förnödenhetsvaror, hvadan det
ingalunda är mot den mindre bemedlade, som man har skäl rikta denna
fras om “rättigheter och skyldigheter

Längre fram kommer Utskottet till den slutsats att det vore hårdt,
om i sådana kommuner, der kommunens beslutanderätt utöfvades af valda
fullmäktige, förmögenhetens inflytande på dessas väljande helt och hållet
tillintetgjordes. Detta skäl får någon vigt, om man är i tillfälle att uppgifva
något antal landtkommuner, der kommunalfullmäktige finnas.

Till sist kommer Utskottet, i fråga om den föreslagna lika rösträtten
vid val till kommunala befattningar på landet, med den anmärkning, att
“för kommuner å landet skulle i ifrågavarande hänseende tillämpas en
helt annan princip, än för stadskommunerna, oaktadt de sednare ej lära
förete några egendomliga förhållanden af beskaffenhet att motivera en sådan
åtskilnad■*. Jo! mine Herrar, nog finnas olika förhållanden i staden
och på landet, och att detta erkännes äfven af Lag-Utskottet framgår af
hvad Utskottet i en följande punkt i det nu föreliggande betänkandet
föreslagit. För öfrigt förtjenar äfven detta sista skäl — detta försök att
i kommunala rösträttsfrågor slå till landet med staden för att i stället,
vid fråga om billiga reformer för städerna, slå till dessa med landsbygden
— att kallas en käpphäst, hvilken, på samma sätt som de af Utskottet
förut framförda, nemligen rubbningen i grunderna för Första Kammaren
och de der ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna, förtjenar att såsom
temligen utnött ställas undan. Utskottet borde hafva behandlat hvar sak
för sig, icke sammanblandat stads- och landtförhållanden, och vinnlagt sig
att finna några icke redan vederlagda skäl att dermed bemantla sitt bleklagda
nej å yrkandena om lika rösträtt vid kommunala val å landet.

Sedan öfvergå!’ Utskottet till behandling af ett par andra motioner,
angående begränsning af den kommunala rösträtten på landet, och i
denna del har Utskottet framlagt följande förslag: “Röstvärdet skall beräknas
efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock må ej för annat
än jordbruksfastighet af någon röstas för mer än eu tiondedel af
kommunens hela röstetal efter röstlängden “. När jag först hörde talas
om att Utskottet ämnade framlägga detta besynnerliga förslag, så får jag
uppriktigt säga att jag ej trodde det derom utspridda rykte vara sannt,
men sedan jag nu, efter det betänkandet blifvit tryckt och utdeladt, fått
läsa samma förslag, så måste jag fråga mig: är detta framlagdt för att
splittra, eller kan man verkligen hafva för afsigt att dermed vinna något?
Att meningen skulle hafva varit att splittra, det kunde jag icke tro, ehuru
—■ jag medgifver det — Lag-Utskottet, sammansatt som det nu är, icke
kan antagas vara benäget att lyssna till billighet och rättvisa i de fall,
hvarom här är fråga. Utskottet har emellertid i förslagen under punkterna
1 och 4 tillräckligt tydligt visat, att det icke fruktar att säga ut
sin mening, och jag sluter deraf, att, om Utskottet äfven i denna punkt
önskat säga nej, det icke skulle hafva tvekat att säga det rent ut. Då
så emellertid icke skett, och då det icke får antagas, att Utskottet haft
för afsigt att blott på omväg rifva sönder saken, måste Utskottet verkligen
hafva med sitt förslag åsyftat att vinna något. Detta “något" skulle
väl då vara Första Kammarens bifall, enär de fleste af den Kammarens

Den 22 Mars, f. m.

ledamöter äro personer, hvilka, såsom jorddrottar, äro förherrskande inom
den landtkommun de tillhöra, om hvilken maktställning man vet många
af dem vara ömtåliga, och derföre skulle jordbruksfastighet vara från den
föreslagna begränsningen af rösträtten undantagen. Detta skulle emellertid
leda derhän, att en sådan jorddrott, som nu icke är enväldig inom
sin kommun, enär han, vid tänkbara försök att genomdrifva något till
förmån för sitt eget personliga intresse, kan hafva emot sig personer,
hvilka för kapital eller arbete, för bruk eller fabrik, hafva lika många
röster, kunde få mera makt att göra sin vilja gällande, derigenom att den
rösträtt, som på grund af andra beskattningsföremål, än jordfastighet,
förut utöfvats, skulle inskränkas. Om det nu verkligen varit Utskottets
mening att hos Första Kammaren vinna något genom sitt förslag i denna
punkt, så har Utskottet fått svar derpå, då Första Kammaren vid förslagets
bedömande voterat emellan återremiss och afslag, och jag hoppas att
i denna Kammare ingen utom Utskottets medlemmar skall försvara förslaget
sådant det är. Jag bör tillägga, att från den sida, som i Första
Kammaren påyrkade återremiss, anfördes uttryckligen till stöd för detta
yrkande, att det till jordbruksfastighetens fördel gjorda undantaget vore
obilligt.

Såsom förnämsta skälet till sitt besynnerliga förslag har Utskottet anfört,
att olägenheterna af den nuvarande rösträtten inom landtkommuner “äro
desto eftertänligare som löntagaren, likasom kapitalisten, med sina kapital
kan afflytta från orten, fabriks- eller sågverksrörelsen nedläggas o. s. v.,
då deremot jordegaren är med vida starkare band fästad vid kommunen,
hvars intressen i samma mån måste vara förknippade med hans egna."
Detta är till en viss grad sannt, men man skulle kunna deremot erinra,
att en arrendator af en jordfastighet icke alltid är med starkare band
fästad vid den kommun, der han för tillfället bor, än t. ex. en fabrikseller
sågverksegare, som der nedlagt sin förmögenhet, och för öfrigt skulle
väl desse löntagare och industriidkare, som bebo en köping eller en landsbygd,
hafva rätt att få anse sina debetsedlar lika mycket talande som
andras debetsedlar å lika belopp, när det gäller t. ex. att besluta om att
på alla skattskyldiges bekostnad anlägga eller icke anlägga en väg, en
jernväg eller dylikt, som utan tvifvel måste anses vara af större eller åtminstone
lika stor vigt för dem, hvilka äro fast bosatte inom kommunen,
som för dem hvilka bo der tillfälligtvis, och möjligen derifrån flytta, innan
ens den väg blir färdig, till hvilken de genom röstöfvervigt tvungits att
skatta.

Längre fram heter det: “Af dessa skäl anser Utskottet en begränsning
af den kommunala rösträtten på landet, med undantag af den för
■jordbruksfastighet vara af rättvisa och billighet påkallad.“ Jag läser upp
dessa ord ur utlåtandet utan att plocka sönder dem, hvilket torde vara
öfverflödigt. De tala för sig sj elfva.

Jag ämnar icke framställa något yrkande rörande de punkter i betänkandet,
om hvilka bär är fråga. Jag upprepar, att det icke tillkommer
en stadsbo att göra något yrkande i afseende på hvad som är lämpligt
eller olämpligt i fråga om den kommunala rösträtten på landet, men
såsom representant lär jag dock hafva öppen talan i denna fråga, vid
hvars lyckliga lösning jag fäster stor vigt. Så mycket må jag dock såga,

Den 22 Mars, f. in.

att det icke skulle förvåna mig, om ett utlåtande, sådant som detta,
skulle föranleda Andra Kammaren att besluta dess återremitterande till
Utskottet, hvilket väl kunde hafva anledning att ännu en gång taga i öfvervägande
lämpligheten af såväl de anförda motiven som det slut, hvartill
Utskottet kommit.

Grefve Sparre: Till en början ber jag att få försäkra Kammaren,

att det tal, som nu blilvit hållet, och hvilket, till åtminstone hälften af
sin längd, varit riktadt emot mig, icke skall föranleda mig att svara i
samma anda. Jag är en alltför obetydlig person för att Kammaren bör
mer, än hittills skett, upptagas med ordande om min personlighet, livad
jag sade vid behandlingen af frågan om tillsättandet af ett Särskild! Utskott,
det står jag vid, men om något ytterligare skäl behöfde tilläggas
för min då uttalade åsigt, så är det just hvad den siste talaren yttrade.
Jag sade nemligen, att i denna fråga, så grannlaga som den är, vore det
af yttersta vigt, att behandlingen finge ske utan agitation, lugnt och stilla
af det Utskott, till hvilket frågan hörde, och att således ärendets handläggning
icke borde öfverlemnas åt ett särskild! tillsatt Utskott, sammansatt
af personer från de begge Kamrarne med helt olika uppfattning och
syften: och jag påstår att ett starkare bevis på den hetsighet, hvarmed
denna fråga af dess förfäktare bedrifves, ej kan förebringas än den siste
talarens yttrande. Tron I väl, mine herrar! att en reform, som skall
genomföras icke allenast här, utan äfven i Medkammaren, inom hvilken —
vi känna det ganska väl — råder en opinion alldeles motsatt mot vår,
tron I väl, säger jag, att en sådan reform kan genomföras på sådant sätt,
att man börjar tala om “gamla käpphästar", om “motiv, lika många gånger
vederlagda som anförda", om “orimlighet" m. m. ? Tron I att det
kan leda till en lycklig utgång, då vi måste arbeta i samråd med denna
Förste Kammare, att vi kasta den i ansigte! sådana ord som jag nyss
nämnde? Tron I väl, att den i betänkandet uttalade mening, att de i
ämnet väckta motionerna anses hafva inflytande på landstingens sammansättning,
och således äfven på riksdagsmannavalen, denna sats som gäller
såsom ett axiom i Första Kammaren, derstädes är fullt vederlagd eller utnött?
Då det tillkommer Lag-Utskottet att i hvarje fråga afgifva utlåtande,
med afseende på icke blott åsigterna inom denna Kammare, utan
äfven på opinionen inom Första Kammaren, så torde motionären förlåta, om
Lag-Utskottet i sitt föreliggande utlåtande måst använda uttryck, som tillfredsställa
majoriteten. Det beror nemligen icke på denna Kammare enskild! att
bestämma ett beslut, utan Medkammaren har dervid lika makt. Utskottet är
tillsatt af två lika mäktiga potentater, och måste således gå förmedlande till
väga och icke kasta fram ord, som blott reta eller såra, men aldrig bidraga
till någon frågas lyckliga lösning. Det var äfven detta jag afsåg med mitt
yttrande, i fråga om tillsättande af det Särskilda Utskottet. Jag vågar
påstå, att inom Lag-Utskottet har frågan behandlats med lugn och samvetsgrannhet,
och med det ifrigaste bemödande att nöjaktigt lösa densamma.
Jag tillbakavisar med allvar hvad talaren antydde, att mitt intresse
för frågan skulle vara fingeradt eller hyckladt, och jag har rättighet
att i detta afseende blifva trodd på mitt ord. Om jag icke lyckats
göra alla till viljes och om jag ej haft framgång i mina bemödanden att

Den 22 Mars, f. in.

förmedla stridiga åsigter, så har man derföre icke rätt att tvifla på min
heder; och jag hade trott, att jag i denna Kammare skulle vara skyddad
för sadana beskyllningar. Hvad jag lofvade vid behandlingen af frågan
om det bärskilda Utskottets tillsättande, nemligen att det icke skulle vara
tör Lag-Utskottet omöjligt att i tid behandla det ärende, hvarom nu är
fråga, torde, enligt hvad Herrarne behagade finna, vara uppfyldt, enär
den diskussion, då berörda löfte afgafs, törevar den 3 nästlidne Fe bruari,

och Lag-Utskottets utlåtande redan den 14 i denna månad
blef till Riksdagens Kansli öfverlemnadt. Betänkandet har sålunda afgifvits
föga öfver 5 veckor efter det ärendet blindt till Utskottet remitteradt, och
framlagd t för Riksdagen innan densamma ännu är halfgången, hvadan god
tid ännu återstår att, äfven om frågan återremmitteras, ånyo behandla
densamma, om omständigheterna sådant fordra. Jag säde vidare vid

nämnda tillfälle, att frågan behöfde behandlas grundligt, och jag tror
icke, att någon skall kunna förneka, att den inom Utskottet blifvit genomgången
och handlagd med den grundlighet, det allvar, den så väl
förtjenar. Såsom bevis härpå behöfver jag blott nämna, att Utskottet
under 14 dagar oafbrutet var med frågans behandling sysselsatt. Således
i det fallet torde ingen rättmätig förebråelse kunna riktas emot Utskottet.
Men, säger den siste talaren, det resultat, hvartill Utskottet kommit, är icke
tillfredsställande. Det är temligen naturligt, att honom kunde det icke
tillfredsställa. Han står nemligen på en sida, som jag för öfrigt är långt
ifrån att ogilla, ty jag hyser aktning för hvars och ens öfvertygelse, och

hans åsigt är kanske bättre och sannare än min. Han tillhör den be stämda

venstorn i denna fråga, ty lian har framlagt ett förslag till eu
graderad röstskala, som påtagligen gifver hela makten i händerna på de
aldra lägsta regionerna. Då jag emellertid icke tror, att detta hans förslag
gillas af plurali teten i denna Kammare, måste han således förlåta,
att jag derpå icke fästat synnerligt afseende. Hvad jag deremot tror
vara en allmän mening inom denna Kammare, det är önskan efter någon
förändring i den kommunala rösträtten på landet, i den syftning att ''begränsa
denna rätt uppåt, och dä har det varit mitt bemödande — jagtalar
nemligen blott för mig sjelf och icke för Utskottet — att förmedla
de i detta afseende framställda önskningarnc på ett sätt, som jag hoppades
skulle vinna bifall äfven inom Första Kammaren. Jag hade så mycket
mer anledning dertill, jag säger det uppriktigt, som jag under samtal
med inflytelserika medlemmar af nämnda Kammare inhemta!, att de gillade
ett sådant förslag, som nu blifvit framlagd t i andra punkten af Utskottets
betänkande. Utskottets åsigt segrade icke i Första Kammaren,
det är sannt, men då den ärade talaren sagt att de, som vid voteringen
derstädes röstade för återremiss, funnit förslaget orättvist, så får jag förklara,
att i detta hans yttrande ligger icke eu enda smula sanning. Jag
öfvervar nemligen diskussionen i Första Kammaren rörande denna fråga
från början till slut, och de skäl, som derunder anfördes för återremiss,
voro af helt annan art än nämnde talare angifvit, enär de förnämligast
gingo ut . på att i frågan saknades åtskilliga statistiska uppgifter, som
kunde uti ämnet vara af vigt att känna, och yrkades sålunda en återremiss
i det syfte, att en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, för infordrande
af berörda uppgifter, måtte föreslås. Jag erkänner för öfrigt,

Den 22 Mars, f. m.

ty jag står under alla förhållanden för hvad jag gör, att det förslag, som
här i andra punkten af utlåtandet finnes framlagdt, har jag biträdt, och
jag vågar, trots örebrorepresentantens anfall, att försvara denna min
åsigt.

Om Herrarne behaga genomläsa Utskottets betänkande, så inhemtas
deraf, att, i fråga om den kommunala rösträtten på landet, finnas begränsningar
för alla beskattningsföremål utom för kapital och inkomst af
arbete, nedlagdt på annat än jordbruk. Den ärade talaren må säga hvad
som helst om arrendatorer, så ligger dock i den omständighet att jordegaren,
då han utarrenderat sin jord, är beröfvad rösträtt för densamma,
och att denna rätt utöfvas af arrendatorn, en begränsning för jordegaren.
Jag känner detta af erfarenhet. Jag är jordegare i en kommun, der jag
eger 22 mantal af de 26, som hela kommunen utgör, och jag har dock
icke rösträtt för mer än ett hälft mantal, emedan jag utarrenderat den
öfriga egendomen, och då jag har för afsigt att jemväl utarrendera nämnda
halfva mantal, så snart jag derstädes hinner verkställa ett nybyggnadsarbete,
så har jag snart ingen rösträtt inom denna kommun. Jag är öfvertygad
om att för hvarje år som går skola jordegarne alltmera komma
till den erfarenhet, att de icke utan förlust kunna sköta stora jordpossessioner,
och att de derföre måste utarrendera dem. Vid sådant förhållande
kan väl icke nekas, att en ganska stark begränsning af rösträtten
ligger i nu gällande stadgande, att för fastighet, som innehafves af landtbo
eller arrendator, röstar innehafvare!!. De för uppgörande af förslag
till kommunalförfattningar tillsatta komiterade, hafva uti sitt den Bl Oktober
1859 afgifna betänkande bestämdt uttalat sig i samma syfte. I
fråga om rösträttighet på grund af jord eller annan fastighetsbesittning
har, säga komiterade, ännu 1843 års förordning om sockenstämmor förbehållit
denna rättighet åt egaren framför landbon, arrendatorn eller brukaren
deraf, men just för begränsning af denna jordegarens rösträtt hafva komiterade,
efter noggrann! öfvervägande, kommit till den öfvertygelse, att
ett sådant förbehåll hvarken genom lag eller kontrakt bör medgifvas.
Den ärade talaren sade vidare, att arrendatorn icke kunde vara så säker
på sin besittning af jorden, emedan denna besittning upphör med arrendet.
Ja, det är sannt, men hvad kan han mena härmed, vill han taga
ifrån arrendatorerna rösträtt? I sådant fall erkänner jag att en begränsning
med afseende å jordbruksfastighet vore behöflig. Det finnes således,
efter mitt förmenande, eu ganska stark begränsning af rösträtten för jordegare,
och denna begränsning gör sig dag från dag allt mera gällande, ty,
såsom jag redan nämnt, de större jordegarne kunna ej sjelfve på ett för
dem tillfredsställande sätt sköta all sin jordegendom, utan måste öfverlemna
delar af densamma till arrendatorer, som kunna sköta den väl. En
annan omständighet är, att den obegränsade rösträtt, som tillkommer
jordfastighet på landet, är sekelgammal i vårt land, ty rösträtt efter
hemmantal har funnits i alla tider. Om det också icke är skäl att
bibehålla ett gammalt stadgande derföre att det är gammalt, så ligger
dock alltid ett skäl deruti, att denna rösträtt städse har funnits;
och den begränsning deraf, som försökts genom kommunallagens stadgande
om arrendatorers rösträtt, bör, ännu åtminstone, icke kunna anses
vederlägga det omdöme, som komiterade uttalat. Jag är tvärtom

Den 22 Mars, f. m.

af den öfvertygelse, att denna begränsning är tillräcklig. Då nu rösträtten
för jordbruksfastighet å landet på förutberörda sätt begränsats,
samt den kommunala rösträtten, med hänseende till hvarje beskattningsföremål,
inskränkts för sfcnfe-kommunerna, så återstår dock alltid det förhållande
att ingen modifikation, inom gränsen af det åsätta fyrktalet,
tinnes för den rösträtt på landet, som grundar sig på inkomst af kapital
eller af fabriks-, sågverks- eller annan industriel rörelse; och det är eu
begränsning i den dessa beskattningsförernål tillkommande rösträtt på
landet, som Utskottet genom sitt förslag haft för afsigt att åstadkomma.
En dylik begränsning är så mycket mera nödvändig som, hvad jorden angår,
den icke kan flyttas eller försvinna; och den utgift som, till följd af
en jordegares votering, ålägges kommunen, kommer att hvila på hans jord
för all tid, hvilken omständighet torde vara tillräcklig för att på honom
verka återhållande; under det deremot eu industiidkare, eller ännu mer
en kapitalist eller tjensteman, kan flytta från kommunen i morgon, och
det beslut, som han bidragit till, nästa år icke verkar på honom, efter
det han flyttat bort. Hvad t. ex. Norrland beträffar, och de der anlagda
stora sågverk och fabriker, så kunna många och svåra olägenheter
inträffa, till följd af den alltför stora kommunala rösträtt som tillkommer
innehafvaren af dylik rörelse. Det kan t. ex. hända att ett sågverk eller
någon fabrik för sin rörelses bedrifvande är i behof af att eu väg anlägges,
och oaktadt denna väg kommer att trafikeras för fabrikens eller
sågverkets räkning mer än af andra kommunens innevånare, tvin gas

dessa sistnämnde att, till följd af sågverkets röstöfvervigt, deltaga i
kostnaderna för vägens anläggande och underhåll, hvilket ju är alldeles
orimligt. Eu begränsning i rösträtten för de beskattningsförernål på landet,
hvilka hittills lemnats utan all modifikation, är således af behofvet
påkallad, och detta har, såsom jag i*edan påpekat, föranledt Utskottets i
denna punkt gjorda framställning, .lag vill dervid erkänna, att jag för
min del skulle hafva önskat att gå längre än Utskottet gjort, enär jag
ville hafva införd den ytterligare begränsning i nämnda rösträtt, som
Herrar Engman och Ribbing i sina reservationer föreslagit. Jag vill
ytterligare tillägga att, om jag icke intagit den förmedlande ställning, som
jag gjort till min uppgift i denna fråga; om jag varit ledamot i ett Utskott,
tillsatt af blott eu Kammare, och denna varit Andra Kammaren;
då hade mitt förslag sett något annorlunda ut. Jag skulle då gerna biträdt
ett stadgande om begränsning till ''/2n eller ''/in af kommunens hela
röstetal för all slags egendom på landet, men min afsigt har varit att
genom förslaget försöka vinna sympatier för reformen inom Första Kammaren,
hvarest jag visste meningen vara emot densamma. Jag måste ytterligare
tillägga, att detta förslag, som representanten från Örebro funnit så
orimligt, nu icke för första gången blifvit för Riksdagen framlagdt. Om han behagar
läsa uti förhandlingarne vid 1859—1860 årens riksdag, så skall han
linna, att alldeles samma förslag framlades af dåvarande Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, hvilket Utskott då egde behandla förslagen till kommunallagarne.
Detta förslag godkändes då af Bondeståndet, som fann detsamma
rättvist och billigt. Jag tror således, att det fanns något skäl till detta förslag
då det förut blifvit framstäldt af ett utaf Rikets Ständer tillsatt Utskott
och godkändt af just det stånd, som företrädesvis representerade lands -

Den 22 Mars, f. m

bygden. Under sådana förhållanden hade jag föreställt mig att något stöd
skulle kunna vinnas för ett dylikt förslag och att det åtminstone icke
förtjenade att med gäckeri och hån bemötas. Den ärade talaren yttrade
vidare, att han icke visste i hvad syftemål förslaget framlagts. Han trodde
det vara afgifvet blott för att splittra. Jag svarar derpå hvad jag redan
sagt, att jag anser mig hafva rättighet att bedömas efter mina yttranden,
och jag tror icke någon har rätt att i, vare sig ett Utskotts eller en enskild
persons, åtgöranden inlägga motiv, som icke af sjelfva saken kunna
vinna bekräftelse. lian bär vidare sagt, att Utskottets förslag skulle vara
ett sätt att ytterligare stärka jorddrottens allmakt. Jag är för min del
icke rädd om denna allmakt; men ej heller presist rädd för den. Jag
tror, att jorddrotten trifves ganska väl tillsammans med den mindre jordegaren
och vi se äfven i det vanliga lifvet, att föga stridigheter emellan
dem förefinnas. Jag anser för öfrigt att, då rösträtten för jorddrottens
jord utöfvas af den som arrenderar jorden, jorddrottens inflytande i allmänhet
icke kan vara annat än godt, men detta hindrar icke, att jag för
min del skall bidraga att inskränka detta inflytande, om det på något
sätt skulle blifva missbrukadt. I fråga om sättet att dervid gå till väga,
tror jag likväl, att den ärade representanten och jag äro af helt olika
åsigter. Jag hoppas att, när han bortlägger något af sin bitterhet i tonen
och redligt och öppet vill genomdrifva eu reform uti ifrågavarande
afseende, så skola vi mötas på vägen och räcka hvarandra handen, ty det
finns ingen kinesisk mur oss emellan. Jag ber att få säga, att den omständigheten,
att denna fråga vid denna riksdag har förfallit, icke utöfva!
något inflytande på min öfvertygelse om sakens riktighet eller på mitt
hopp om slutlig framgång, ty så mycket har jag lärt under mitt offentliga
lif, att ett misslyckadt försök icke bör afskräcka från att göra ett nytt,
och jag antager, att den ärade representanten från Örebro hyser samma
uppfattning och att vi således skola träffas ännu en gång.

Jag måste erkänna, att de skäl, som för afslag anfördes inom Första
Kammaren, och hvilka äfven framdrogos inom Utskottet, kunna hafva sin
betydelse. Man påyrkade der, likasom inom Utskottet, att, innan ett förslag
till förändrade lagbestämmelser utarbetades, erforderliga statistiska
uppgifter borde införskaffas för åstadkommande af eu utredning af det
öfverklagade förhållandet inom de särskilda landskommunerna, ett yrkande
som jäg för min del inom Utskottet ej kunde biträda, då jag ansåg en dylik
kommunalstatistik för närvarande omöjlig att upprätta, åtminstone för
Lag-Utskottet. Hvad jag vid sådant förhållande trodde mig böra göra,
var att söka medverka till ett förslag som kunde hafva någon utsigt att
blifva af Första Kammaren bifallet, jag ansåg för min pligt att för den
goda sakens skull, efter måttet af mina krafter, medla emellan de motsatta
meningarne, så mycket som möjligt göra rättvisa äfven åt olika
tänkande. Men då detta icke lyckats, återstår intet annat än att anskaffa
dessa upplysningar. Inom Första Kammaren yttrades under diskussionen
af dem, hvilka motsatte sig förslaget: vi erkänna icke behofvet af en reform,
tvärtom vi bestrida det; motsidan, som påyrkar förändringen, tillkommer
det att förebringa bevisning derom. Och det är denna bevisning,
som, jag hoppas det, ganska snart skall åstadkommas. Jag har här
i min pulpet ett förslag från statistiska tabellkommissionen angående sät -

Den 22 Mars, f. m.

tet för åvägabringandet af en kommunalstatistik, hvilket förslag skall
meddelas Konungens Befallningshafvande för att deröfver yttra sig. Denna
statistik skall utan tvifvel snart blifva färdig, och då är beviset åstadkommet,
då kan Första Kammaren icke saga: vi sakna bevis, och vi bestrida
derföre all reform; den skall då icke längre, jag är derom fullt öfvertygad,
kunna motsätta sig denna Kammares billiga önskningar. Reformen
är således ingenting annat än en tidsfråga. Har det lyckats att
genomföra _ andra och större reformer än denna, nog skall det gå att få
fram den lilla, obetydliga förändring i den kommunala rösträtten, hvarom
nu är fråga, och det utan hetta, utan kif, utan tal och käbbel.

Hvad angår första punkten, eller frågan om införande af rösträtt per
capita, har den ärade talaren bland annat sagt att Utskottets resomiement
skulle vara felaktigt derutinnan, att Utskottet bland de kommunalstämmans
vigtigare åligganden, hvilka Utskottet i motiveringen uppräknat, icke
upptagit val af elektorer för landstingsmanuaval. Jag ber i anledning
häraf få erinra att dessa val ej förrättas på kommunalstämman, utan inför
kommunalstämmans ordförande. Han anmärkte vidare, att Utskottet sagt,
att den personliga rösträtten icke vore lämplig på landet, derföre att den
icke funnes i städerna, men det oaktadt i den följande punkten tillstyrkt
en olika grund för rösträtten på landet. Men, mine Herrar! det är en
ganska stor skilnad emellan att, vid bibehållande af rösträtt efter förmögenhet
både i stad och på land, bestämma maximum för denna rätt något
olika på landet och i staden och att för landet införa eu alldeles
diametralt motsatt röstgruud mot i staden, för landskommunen bestämma
röstgrunden per capita, för staden deremot efter skattebidragen; det förra
är hvad Utskottet tillstyrkt, det sednare hvad de tvänne motionärerne
föreslagit.

Jag skulle trötta Kammaren och missbruka dess tålamod, om jag längre
fortsatte; jag vill derföre endast tillåta mig att ännu eu gång upprepa
— och jag tror att de ledamöter af denna Kammare, som deltagit i
Utskottets förhandlingar, kunna bevittna det -— att jag i Utskottet arbetat
med ifver och nit för framgången af denna fråga. Att jag icke kunnat
göra den ärade representanten från Örebro till viljes, må han ursäkta:
ingen kan vara alla till lags, äfven med den bästa vilja i verlden.

Herr Kolmodin: Då jag emottag detta betänkande, blef jag verk ligen

något öfverraskad öfver det förslag, som framställes i punkten N:o 2.
Jag frågade mig för och fick då veta, att förslaget vore ett förmedlingsförslag,
afsedt att gå opinionen i Första Kammaren till mötes. Samma
uppgift har äfven meddelats i dag af den föregående talaren. Då jag
aldraförst hörde den, tänkte jag genast: det försöket är misslyckadt och
leder ej till målet; Första Kammaren kan omöjligen finna ett tillmötesgående
i ett förslag, som, så vidt jag kan förstå, kränker ganska vigtiga
grundsatser. Jag vill ej utanför Utskottets betänkande söka efter dess
motiv, men det måste jag säga, att den, som vill åstadkomma eu förmedling
mellan stridiga meningar med så stora uppoffringar, som här skett,
i allmänhet begår ett väsendtligt misstag. Visserligen är det, såsom den
högtärade ordföranden i Utskottet nyss yttrade, omöjligt att göra alla

Den 22 Mars, f. m.

till viljes, men en särdeles stor otur är det dock, att, då män söker förmedla,
icke lyckas göra någon till viljes.

Hvad är det nu, som motionärerne begärt? Jo, helt enkelt, att grundsatsen
om oafkortad rösträtt efter skattebidragen inom landtkonrmunerna
måtte modifieras till bevarande af kommunernas verkliga sjelfstyrelse, som
nu, till följd af den stora röstöfvervigt kommunallagen ofta lägger i’händerna
på ett fåtal af kommunens medlemmar, ibland till och med på en
ellei ett pal personer, faktiskt ej existerar. Man vill ej att, såsom nu
understundom är fallet, det stora flertalet af kommunens medlemmar skall
vara beröfvadt allt inflytande på de kommunala angelägenheterna. Denna
reform är det, som motionärerne påyrka; sådan är riktningen af deras
förslag, en . riktning, hvilken jag för min del godkänner och anser vara
fullt berättigad. Hvad har nu Utskottet svarat på detta? Jo, att rösträtten
för jordbruksfastighet alls icke behöfver underkastas någon inskränkning,
emedan den redan är begränsad derigenom, att landbo eller
arrendator röstar för den jord han innehar. Man åberopar härvid, att
1859 års komité för uppgörande af förslag till kommunalförfattningar sagt
detsamma. Jag sxall strax återkomma härtill. I förbigående vill jag
nämna, att Utskottets ordförande nyss erinrade, det rösträtten för jordbruksegendom
i vårt land aldrig varit underkastad begränsning; ett par
minuter sednare förklarade samme ärade talare, att någon inskränkning i
rösträtten för fabriker, sågverk eller andra industriel företag ej heller
någonsin egt rum. Men huru öfverensstämmande premisserna här voro,
så blefvo slutsatserna dock högst olika. Jordbruksfastigheternas urgamla
rätt betingade den största försigtighet. I Utskottets utlåtande, sid. 5, står
att jäsa, att, om lagstiftaren på detta håll ginge alltför långt i afseende
på röstbegränsningen, den vådan skulle kunna inträffa, “att égpren till eu
betydligare jordegendom, som måste vidkännas den största delen af komiuuiuti
tusky!derna, göres oskäligt beroende al kommunens öfrige röstegande
medlemmar. “ ^ Detta är således det andra skälet, hvarpå Utskottet stödjer
sitt påstående, att jordbruksfastigheternas rösträtt ej bör begränsas;
men detta skäl får gälla hvarken med afseende på löntagare, fabriksidkare,
kapitalister, sågverksegare eller kikare af andra yrken inom den större
industrien. Att deras rösträtt kan och bör inskränkas, förefaller Utskottet
såsom den naturlgaste sak i veflden.

Hvad nu först beträffar, att rösträtt för jordegendom icke skulle beiiotva
begränsas, emedan den större jordegarens befogenhet inom kommunen
är inskränkt genom nödvändigheten för honom att, för att på rationel
sätt sköta sin egendom och af densamma draga högsta möjliga inkomst,
till större eller mindre del utarrendera densamma, i hvilken fall
rösträtten utölvas af arrendatorn och ej af godsegaren; så har, alltsedan
jag korn in i representationen, ingen enda riksdag förflutit, utan att en
m^n£. *°lioner om bestämmande af ett visst röstmaximum för alla slag
af förmögenhet tydligen visat, att stadgandet om arrendatorernas rösträtt
icke verkan så, som med detsamma varit afsedt. Och, hvad mera är, Lagutskottet
säger sjelf i sitt till 1868 års Riksdag afgifna utlåtande N:o 31,
med anledning af då väckta motioner om ändringar i kommunallagarne,
på sid. 21: “Men deremot (mot betydelsen af just det skäl, som blifvit

lagdt såsom eu hörnsten i Utskottets nu framlagda utlåtande) torde böra

Den 22 Mars, f. m.

erinras, att säkerligen ganska många smärre kommuner finnas, der en jordegendom,
utan att till arealen vara så stor, att den till någon del måste
utarrenderas, ändock är, i jemförelse med den öfriga jordegendomen inom
kommunen tillräckligt betydande för att åt sin egare, i synnerhet om denne
tillika skattar för inkomst af kapital eller arbete, medföra ett fyrktal,
större än alla de andra medlemmarnes af kommunen sammanlagda antal
röster. Olägenheterna häraf synas Utskottet uppenbara o. s. v.“ Redan
nio år efter kommunallagarnes utarbetande hade således den meningen
trängt sig fram ända till sjelfva Lag-Utskottet, att de öfverklagade olägenheterna
af den obegränsade rösträtten för jordegendom ej blifvit afhjelpta
genom stadgandet om arrendatorns befogenhet att i stället för
jordegaren utöfva rösträtt för den jord, han innehar. Lag-Utskottet uttalar
år 1868 oförtydbart detta. Betänkandet är derjemte undertecknadt
af samme ordförande, som underskrifvit det föreliggande, och ingen reservation
mot Utskottets då gjorda framställning blef afgifven. Jag måste
derföre anse allt det, man i det sednare betänkandet anför om betydelsen
af åsigterua hos 1859 års komité, såsom något, hvithet redan för fyra
år sedan blifvit af det dåvarande Lag-Utskottet på goda grunder förklaradt
såsom ett misstag.

Utskottet varnar nu mot vådan, att gå för långt, och deremot har
jag visst ingenting att invända. Hvem handlar icke rasande, om han går
för långt. Men mellan detta och att stå alldeles stilla måtte det dock
finnas en ganska betydlig latitud. Man behöfver ej stadna orörlig på stället,
derföre att man ej vill rusa blindvis framåt.

Utskottet uppräknar vidare vissa inkomstkategorier, hvilka genom sin
öfvervägande rösträtt inom kommunerna lätt kunna komma att göra sin
mening gällande gent emot de smärre jordegarue, och hvilkas rösträtt således,
efter Utskottets åsigt, bör begränsas. Dit höra löntagare, kapitalister
samt fabriks- och sågverksegare. Men hvarföre har Utskottet glömt
att uppräkna en annan och dertill så betydelsefull industri som bruksrörelsen,
hvilken ofta kan vara ganska storartad, under det den beherrska!-

en helt liten jordareal. Detta är en händelse, som ser ut som eu tanke;

men jag vill ej derpå grunda någon beskyllning utan antaga, att alltsammans
skett af ren glömska. Säkert är, att Utskottet i första rummet bort
tänka på denna industrigren, synnerligast som förgätenheten af densamma
endast tjenar till att väcka misstankar utan att medföra någon fördel.
Ty många af våra fabriker och sågverk äro, till följd af hela sin art och
beskaffenhet, så bundna vid eu viss lokal, att man kan säga, det deras
egare äro lika starkt fjettrade der, som någonsin jordegaren vid sitt jordstycke.
De kunna t. ex. ofta icke erhålla den behöfliga vattenkraften eller
råämnena för tillverkningen på något annat ställe, än just der den ursprungliga
anläggningen skeft. Några snäckhus, som egarne när som helst

kunna taga på ryggen och spatsera bort med, äro dessa industriela eta blissement

i allmänhet icke. I ännu högre mening gäller detta om de
stora jerntillverkningsanstalterna med deras masugnar och grufvor. I sjelfva
naturen af alla dessa inrättningar ligger således oftast en borgen för, att
innehafvarne af desamma, genom varaktiga band fjettrade vid de respektive
kommunerna, skola vara lika mycket intresserade för dessas väl, som

någonsin

I)eu 22 Mars, f. m.

någonsin egarne eller innehafvarne af jord. Och hvad är det, som, då man
efter förmögenheten indelar skalan för den kommunala rösträtten, berättigar
till en sådan åtgärd? Jo, det antagandet att, bredvid det nyss anförda
förhållandet, den beskattades intresse för kommunen i viss män är beroende
af hans förmögenhetsställning, samt att man hos den förmögne medborgaren
liar att vänta de insigter och den sjelfständighet, som utgöra
oundgängliga vilkor för eu framgångsrik ledning af allmänna angelägenheter.
Man har vid förmögenhetsprincipens användning omöjligen kunnat
se hvarken på inkomstbeloppet eller skattebidraget allena. Nåväl, icke
kan man då antaga, att en person, som t. ex. drifver en stor bruksrörelse,
skall hafva mindre insigter och intresse för kommunala angelägenheter än
jordegarne. Genomförandet af en lagstiftning i den nu föreslagna riktningen
skulle derföre innebära så mycket af orättvisa mot vissa ganska
betydande samhällsklasser, att jag för min del visserligen aldrig skall lemna
min röst åt densamma. Så villig jag är att inskränka den nuvarande
obegränsade rösträtten i landtkommunerna, skall jag dock aldrig mottaga
ett anbud af den beskaffenhet som det. hvilket nu föreligger.

Mine Herrar! Frågan är redan fallen i Första Kammaren; mycket
är således icke att vid henne åtgöra, och det vore derföre tadelvärdt att
längre taga tiden i anspråk. Men efter som man nu sagt, att förslaget
vore ett förmedlingsförslag, afsedt att vinna Första Kammarens bifall, har
jag, för att förhindra, att det en annan gäng skall kunna framkomma
för Andra Kammarens räkning, vid detta tillfälle velat nedlägga min protest
mot ett sådant slags lagstiftning. Jag önskar nemligen, att det med
ens må blifva klart, att denna Kammare, lika litet som den Första, vill
hafva en förmedling i den af Lag-Utskottet nu angifna riktningen.

Jag är visserligen öfvertygad, att många talare, och bland dem åtskillige
af Utskottets egne ledamöter, skola under diskussionen komma att
framlägga andra, mer eller mindre acceptabla förslag; för min del skulle
jag dock helst vilja stadna vid det, som blifvit af förra Riksdagars Lagutskott
ej mindre än tron ne gånger framstäldt och, om jag ej bedrager
mig, lika många gånger af denna Kammare antaget, nemligen: -Att Riksdagen
må för sin de! besluta, att § 11 i Kong! förordningen om kommunalstyrelse
på landet skall erhålla följande förändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal.
Dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som
svarar mot eu tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden. “

Härvid skulle jag, som sagdt är, för det närvarande vilja stadna.
Under förhoppning att min åsigt skulle kunna vinna understöd, får jag
alltså hos Herr Talmannen anhålla om proposition på detta förslag.

Herr Mankell: Jag har, såsom af betänkandet synes, reserverat mig
både mot de tvänne nu föredragna punkterna och mot de tvänne följande
till förmån för lika rösträtt, icke allenast vid val till kommunala befattningar
utan äfven i fråga om den kommunala beskattningen, hvarvid jag
dock förutsätter att denna beskattning skall utsträckas nedåt, i samma
mån som den personliga beskattningen försvinner. Jag har reserverat mig
till förmån för denna åsigt, icke derföre att jag tror, att den för närvaRiksd.
Prof,. 1S72. 2 Afd. H Band. 2

Den 22 Mars, f. m.

rande har någon utsigt till framgång, utan för att begagna detta tillfälle
till att söka gendrifva och vederlägga de skäl och invändningar, som vanligtvis
framställas mot densamma, och möjligen vänja sinnena vid tanken
på henne samt söka skingra farhågorna för de olägenheter, hvilka man
vanligen förmenar vara förenade med den lika rösträtten.

Den egentliga och hufvudsakliga rättsgrunden för den lika rösträtten
äi’, att hvar och eu som till kommunen skattar lika stor qvot af sin inkomst,
bör i afseende på kommunala rättigheter och förfogandet öfver
kommunens medel vara likställig med alla öfriga kommunens skattdragande
medlemmar. För min del tycker jag, att denna rättsgrund är så
otvifvelaktig och så obestridlig, att jag icke kan förstå de skäl och inkast
som mot densamma framställas. Man har visserligen försökt likna kommunen
vid ett bolag och deraf velat härleda den åsigten att, då i bolag
röstas efter insats, så skulle äfven i kommunen samma princip tillämpas,
d. v. s. röstas efter förmögenhet.

Men jemförelsen är, vågar jag tro, särdeles haltande. Insatsen för
alla är lika, då alla skatta samma qvot, och vinsten, nemligen de fördelar
man har af de kommunala inrättningarne, måste äfven för alla vara
lika, den kan icke vara beroende af insatsen. Så bör det åtminstone i
sistnämnda hänseende vara, ehuru jag icke vill bestrida, att det i sjelfva
verket icke är så.

Man har påstått, att man genom de nya kommunallagarne velat
befordra vanan vid sjelfstyrelse hos svenska folket och kommunerna. Men,
Mine Herrar, hvad är det som utgör sjelfstyrelsens innersta, verkliga element?
Jo, sjelfbeskattningsrätten. Finnes icke den, så saknas sjelfstyrelsens
inre väsen, man må hafva huru många af dess yttre attributer som
helst. Huru står det nu till med denna sjelf beskattningsrätt? Enligt gällande
Regeringsform och Riksdags-ordning skall svenska folket hafva sjelfbeskattningsrätt,
ehuru man visserligen försökt bestrida den, hvad angår
de ordinarie skatterna. I och för sig har Riksdagen äfven denna rätt;
men den tillkommer derföre icke flertalet af folket, den ligger i händerna
på minoriteten, den bemedlade minoriteten, som till sin fördel beskattar
den stora massan. Detta torde icke kunna bestridas. En hvar af
oss känner, att statens hufvudsakliga inkomst består af konsumtionsskatter,
i form dels af tullar, dels af tillverkningsafgifter samt af personliga
skatter, under det att inkomstskatten deremot är eu obetydlighet.

Nu säger man: ja väl, må vara att så är förhållandet hvad skatten
till staten beträffar; men inom kommunen, der finnes åtminstone en verklig
sjelfbeskattningsrätt, ty der utgår ju skatten med en lika qvot af inkomsten
lör alla. Vid första påseendet skulle det kunna synas, som om
så vore förhållandet; men om man erinrar sig, att de bemedlade klasserna
till staten aflåta blott en obetydlig qvot af sin förmögenhet, de
obemedlade deremot en relativt mycket större, så måste för de förra befinnas
vida lättare att till kommunen erlägga lika qvot med de sednare.
Härtill kommer, att beskattningen inom kommunen äfven i andra hänseenden
är orättvis. Dels finnes en icke ringa mängd af personliga skatter,
dels hvilar en stor del af den kommunala beskattningen på den i hemmantal
satta jorden, under det den del af jorden, som är derifrån befriad,

Den 22 Mars, f. m.

nemligen den privilegierade, vanligen tillhör de rikare, som äro de enda
som hafva råd att åstadkomma den för dess inköpande behöfliga summan.

Detta förhållande, att äfven i afseende på den kommunala beskattningen
de bemedlade icke skatta samma qvot som de obemedlade, har
gifvit anledning till det på sednare tider så ofta öfverklagade missbruket
i afseende på den kommunala beskattningen. De förmögnare hafva alltid
haft lätt att öfvertyga sig, att deras egna fördelar stå i öfverensstämmelse
med kommunens samt derföre beskattat den obemedlade massan för ändamål,
för hvilka denna sednare, om hon fått beskatta sig sjelf, aldrig
skulle åtagit sig någon beskattning.

Det beskattningstyranni af de bemedlade, som råder i afseende på
beskattningen till staten, förefinnes således otvifvelaktigt, om ock i mindre
mån, äfven i afseende på den kommunala beskattningen. Detta förhållande
kan, enligt min förmening, icke afhjelpas på något annat sätt
än genom införandet af den lika rösträtten äfven i beskattningsafseende.
“Men,“ säger man, och detta är hufvudskälet från motsidan, “om vi nu
lemna åt de obemedlade denna beskattningsrätt, så komma de att i sin
ordning utöfva samma tyranni, och detta är ju lika olyckligt/1 Sådant är
det vanliga spöke, man fruktar eller för hvilket man låtsar frukta; men,
likasom alla sådana försvinner det till intet, då man går det närmare på
lifvet.

Undersöker man nemligen huru förhållandet skulle gestalta sig, om
den lika rösträtten infördes vid den kommunala beskattningen, så är det
alldeles orimligt att tänka sig, att de obemedlade, äfven om de ville, skulle
kunna begagna sig deraf till skada för de mera förmögna. Till eu början
ber jag få erinra, att så länge denna orättvisa qvarstå!'' i afseende på
skatten till staten, så måste den fattiges qvot för honom vara vida dyrbarare
än den rikes qvot är för denne, hvad den kommunala beskattningen
beträffar, och detta så mycket mera så länge de personliga skatterna
qvarstå. Men äfven om man tänker sig en relativt lika beskattning i hela
dess vidd genomdrifven, såväl i afseende på staten som kommunen, så
måste det alltid ligga i den fattiges intresse att hålla den för alla lika
beskattningsqvoten så låg som möjligt. Härtill kommer slutligen, att den
fattiges qvot för honom är vida dyrbarare än eu lika stor qvot för den
rike; den som egen t. ex. en inkomst af 1,000 Rall- har vida svårare
att undvara 100 R:dr, än den som har en inkomst af 10,000 R:dr kan
undvara 1,000 R:dr.

Sammanfattar man nu alla dessa förhållanden, synes det alldeles otvifvelaktigt,
att den fattige alltid måste vara mera böjd för sparsamhet än den
rike och derföre aldrig kali rikta beskattningen till sin fördel, äfven om han
skulle vilja det. Ett helt annat förhållande inträder, då fråga blir om
den progressiva beskattningen; men detta blir en sak för sig, som ej bär
med ifrågavarande ämne att göra.

Jag tror således, att man på detta sätt kan vederlägga de hufvudsakliga
invändningar, som göras mot den lika rösträtten äfven i afseende
på beskattningen.

Men, har man sagt, det är vådligt att införa den personliga rösträtten,
emedan derigenom Första Kammarens karakter skulle ändras och Riksdagen
få eu annan sammansättning, än den grundlagen afser. Detta skäl

Den 22 Mats, t'', in.

har emellertid så många gånger blifvit vederlagdt, att man dervid numera
knappast torde behöfva fästa någon uppmärksamhet. Jag vill blott påminna
att de bestämmelser som gifva Första Kammaren dess särskilda,
konserverande skaplynne, hufvudsakligen äro: dels den höga census, dels
frånvaron af riksdagsmannaarvode, dels den för valbarheten erforderliga
högre åldern, dels friheten att välja öfver hela riket, dels slutligen valens
medelbarhet; ofta genom tvänne grader af valmän. Vid sådant förhållande
och då så många andra qvalifikationer förefiunas, torde den underordnade
omständigheten, att den lägsta valförsamlingen röstar efter person
eller efter förmögenhet svårligen kunna influera på Första Kammarens
karakter.

Då förefaller mig det skäl mot den personliga rösträtten vara af vida
större vigt, att blott de bemedlade hafva den tid att sysselsätta sig med
och det tillfälle att skaffa sig insigter i offentliga värf, som för dessas
vederbörliga handhafvande äro nödvändiga, Men äfven om den lika
rösträtten skulle införas, så tager jag för gifvet, att de bemedlade i följd
af nyssnämnda omständigheter komma att bibehålla det berättigade inflytande
på allmänna angelägenheter, som de förtjena.

Slutligen ber jag få erinra om den skriande inkonseqvens som ligger deri,
att vid politiska val, d. v. s. vid val till riksdagsmaimabefattningen — ett förtroende
af vida högre och vigtigare beskaffenhet än något kommunalt uppdrag
— der ifrågasätter man ej rösträtt efter förmögenhet, utan der medgifver
man den lika rösträttens berättigande, endast med begränsning nedåt. Man
kan fråga: när sådant kan ske utan men för statens bästa, då kan det
väl ej 0 lända kommunen till skada, om samma rösträtt begagnas.

Asigten om personlighetsprincipens företräde framför förmögenhetsprincipen
har emellertid i vårt land ännu vunnit så få anhängare
och så litet skridit framåt, att man anser det nära nog för eu orimlighet
att fordra den förra, hvilken allenast i en mycket aflägsen
framtid anses kunna genomdrifvas. Jag ber med anledning häraf få erinra,
att jag för min del icke känner något annat land än Sverige, der
kommunala rösträtten är rättad efter förmögenheten. Hedern och äran af
denna uppfinning tillkommer uteslutande vårt kära fädernesland. Utomlands
förefinnes visserligen på inånga ställen census, och denna här och
der ganska hög. Men öfver strecket rösta alla, så vidt mig är bekant, lika.

I Norge t. ex. är den kommunala rösträtten fastad vid samma vilkor som
den politiska. Herrarne känna troligtvis allesammans vilkoren för den
sednare, hvarföre jag ej behöfver omnämna dem. Politisk rösträtt tillkommer
för närvarande i Norge hvar trettonde eller fjortonde person, i
Sverige blott hvar sjuttonde. Emellertid är man i brödrariket just nu betänkt
på att ytterligare utsträcka densamma nedåt så betydligt, att den skulle
tillkomma hvar nionde person. I Danmark finnes en kommunal rösträtt,
som vi i många hänseenden skulle skatta oss lyckliga att ega. Der utöfvas
beskattningen såväl i staden som på landet utaf kommunalfullmäktige
till ojernnt antal. På landet väljes den större hälften af den
femtedel bland valmännen, som erlägga största skatt till staten, den mindre
hälften deremot af alla som välja till Andra Kammaren, d. v. s. i det
närmaste efter lika rösträtten I städerna är förhållandet motsatt. Oaktadt
detta ganska liberala valsätt, som vi skulle skatta oss lyckliga att

Den 22 Mars, f. m.

ega, har dock Andra Kammaren i Danmark vid tvänne riksdagar ansett
detta valsätt för mycket konservativt och beslutit en öfvergång till lika
rösträtten både i afseende på val till kommunalfullmäktige och till landstinget,
dock så att detta sednare skulle ske medelbart.

Jag vill emellertid för det närvarande icke göra något yrkande till
förmån för den åsigt jag här försvarat, utan instämmer i den af Herrar
Engman och Lars Persson i Hjulsta afgifna reservation, hvars åsigt närmast
öfverensstämmer med den, som jag för min del anser tör den riktiga.
Reservationen innehåller nemligen en begränsning till en tiondedel af
kommunens hela röstetal vid beskattning och lika rösträtt vid val.

Hvad beträffar förslaget till återremiss af betänkandet till Utskottet,
vill jag, såsom sjelf tillhörande det sednare, icke tillåta mig framställa
någon mening.

Herr Ehrenborg: År 1870 har jag redan för min del så mycket
belastat riksdagstrycket i tal och skrift uti förevarande fråga, att jag tror
mig nu kunna vara temligen kort, så mycket mera som intresset för densamma
efter Första Kammarens beslut är ganska ringa. Från första början
har jag ansett, att de obestridliga missförhållandena i afseende å
rösträtten skulle kunna afhjelpas på en utaf två vägar, den ena genom
att dela sjelfva ärendena uti dels allmänna och dels ekonomiska, så att
man uti det förra slaget röstade efter hufvudtal och i det sednare etter
skattegrunden; den andra att rösträtten efter skattegrunden etter hand
modifierades. Jag försökte för min del ett förslag i den förra riktningen
vid 1870 års riksdag, men det mötte svårigheter och vann icke några
egentliga sympatier; och jag har derföre gerna velat vara med på den
sednare vägen. Emellertid har detta betänkande, som skulle slå in på
denna sednare väg, alldeles icke lemnat något bidrag till frågans lösning.
Det finnes icke någonting uti denna punkt, som icke redan blifvit vederlagdt
både utaf reservanterne och här i Kammaren af de föregående talang.
Utskottet har delat beskattningsföremålen i tvänne slag, af hvilka
rösträtten i afseende å blott det ena slaget begränsas, hvaremot det andra
redan anses vara begränsad!, derigenom att arrendator eller landbo
röstar för arrenderad jordbruksfastighet. Detta delningsförslags olämplighet
har redan blifvit tillräckligt ådagalagd såviil här i dag som uti åtskilliga
reservationer och företrädesvis uti de af Herrar Carlén och Beckman
framställda. Reservanterna hafva tydligt visat, att. väl jordegaren
är till sin rösträtt begränsad, men ingalunda jordegendomen, och skälet
ligger till stor del deruti, att arrendatorerne som oftast äro landtbor, såsom
sådana beroende af jordegaren och sittande gemenligen på fardag.
Dertill hafva dessa reservanter anfört exempel, som klart visa orimligheten
af detta stadgande, och att det endast innehåller en omflyttning af den
röstöfvervigt hvarmed någon kan beherrska en kommun. Vidare förekommer
i Utskottets förslag brist på absolut begränsning, och i saknad åt
en sådan blir förslaget utan all verkan uti rikets större kommuner.

Ett annat förslag till frågans lösning är framlagdt af eu reservant,
Herr Ribbing, som bibehåller den uppgjorda skilnaden mellan de särskilda
beskattningsföremålen, men bär sökt afhjelpa dess fel, genom att,
på samma gång han medgifver det af Utskottet föreslagna maximum för

Den 22 Mars, f. m.

andra föremål än jordbruksfastighet, föreslå att i intet fall må röstas förmera
än en tredjedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Detta
skulle visserligen hindra eu obegränsad röstöfvervigt hos en person, men
kan icke hindra, att eu sådan utöfvas af två eller några få personer,
som ega gemensamma intressen, och som derigenom fullkomligt förqväfva
alla de öfrige röstegande, uppginge än dessa efter hufvudtal till flera
hundra.

Vidare kommer en reservation af Herr Beckman, på hvilken jag ber
att särskild! tå vända Herrarnes uppmärksamhet. Han upphäfver den
skilnad emellan beskattningsföremålen Utskottet här gjort, och vill att den
af Utskottet föreslagna inskränkningen endast skall inträda under förutsättning,
att vid hvarje fall en betydande majoritet af de röstegande efter
hufvudtalet befinnes vara enig om ett och samma beslut. Detta förslag
är efter mitt förmenande ganska godt, ehuru det icke blifvit närmare utveckladt.
Det lemnar nemligen alltid eu möjlighet öppen för en enig
majoritet, att genom denna enighet freda sig för sådana olyckor, som genom
nuvarande rösträtt stundom komma öfver våra kommuner. Men äfven
hans förslag lider utaf en brist, det fattas deruti absolut maximum.

Efter honom komma andra reservanter, som yrka, att en utredning
af frågan må företagas och dess afgörande uppskjutas, till dess denna utredning
blifvit verkställd. Jag tror för min del, att det icke behöfs någon
utredning utöfver den som vi redan hafva att tillgå. Vi behöfva
icke veta mera än bevillningens belopp, kommunernas antal och att dettas
fyrktal vexlar i oändlighet uppåt och nedåt. Jag tror också, att frågan
icke skulle tålt så mycket uppskof. Jag har visserligen hört Lagutskottets
högt ärade ordförande säga, att vi träffas ännu en gång, då vi
få uppgöra saken, och om också vi öfrige skulle kunna lita derpå, lika
visst som representanten för Wenersborg och Åmål kan lita på Wenersborg
och Åmål, så tror jag dock, att ett uppskof är ganska menligt i en
tid af industri-feber i allmänhet och jern vägs-fe ber isynnerhet; hvarje år
som går förloradt innan kommunalrösträtten blir begränsad och kommunalärendena
närmare bestämda, är en högst betänklig sak.

Vidare förekommer Herrar Engmans och Lars Perssons, reservation,
De yrka lika rösträtt vid val, i andra ärenden åter efter skattegrunden.
Jag hyser icke dervid den betänklighet som nästföregående talare, att
nemligen förslagets antagande skulle verka på Första Kammarens sammansättning,
ty de öfriga garantierna äro för mig fullkomligt tillfyllestgörande,
men jag kan icke neka att det ligger eu alltför svår inkonseqvens
deri, att i en del kommuner skattegrunden blefve det bestämmande för
frågans afgörande, men i andra icke alls.

Sedermera hafva vi Herr Mankells reservation, som utgår derifrån, att
alla som till kommunen skatta en lika procent eller lika stor qvot utaf
sina inkomster, också böra anses skatta lika mycket och derföre böra erhålla
lika inflytande på besluten om kommunens äfven ekonomiska angelägenheter.
Det är möjligt, att Herr Mankell och med honom liktänkande
en gång få rätt, att detta är det mål, till hvilket man bör närma sig,
men förslaget torde erkännas åtminstone för närvarande vara radikalt
och utsigterna till framgång för ögonblicket inga.

Den 22 Mars, f. m.

Slutligen kommer Herr Sven Nilssons i Efveröd reservation, som är
beaktansvärd i det afseendet, att han framhåller både ett absolut och ett relativt
maximum, men den siffra som valts för det absoluta, eller den som
ligger till grund för valbarhet till Första Kammaren, kan jag icke erkänna.
Dessutom står detta absoluta maximum icke i något förhållande
till det relativa, utan är alldeles godtyckligt, och det saknas deri just det
som skulle förekomma, att den orimliga röstöfvervigten förflyttas öfver
från en klass till eu annan; här saknas det korrektiv, vi sett upptagas i
Herr Beckmans reservation, hvilket ligger i förutsättningen af en viss
enig majoritet. Ty om så vore, att vid stämman icke funnes mer än
två röstegande närvarande, utaf hvilka den ene med dubbelt så stort fyrktal
som den andre, eller ock om många vore närvarande men oense, så
tinnes för mig icke något skäl, hvarför don störste röstegaren skall flyttas
ned, då han kanske har dubbelt så stor skattskyldighet som den andre;
men om deremot fullkomlig enighet finnes mellan dessa många, så
ställa sig förhållandena väsendtligt olika. Jag skulle således för min del
önskat en förmedling emellan Herr Beckmans och Herr Sven Nilssons reservationer,
dock så att man från den sednare sidan icke fordrade alltför
mycket, utan åtnöjde sig med det relativa maximum af en tiondedel,
och att derjemte det absoluta maximum stode i skäligt förhållande till
det relativa, och detta vore mycket liitt att beräkna. Man kan gå till
väga på följande sätt: man lägger framför sig generalsammandraget öfver
bevillningen, särskildt det som rör landet; derefter lägger man tillsammans
fyrktalet å jordbruksfastighet, fyrktalet å annan fastighet och fyrktalet
å inkomst af kapital eller arbete. Detta sammanlagda belopp divideras
med antalet landtkommuner, och qvoten blir då landtkommunernas
medelfyrktal. Om nu det absoluta maximum bestämmes så, att det sammanfaller
med det relativa i den kommun, som innehåller landtkommunernas
medelfyrktal, då är proportionen rätt träffad, och då verkar det
uppåt i de större och nedåt i de mindre kommunerna, och vi behöfva
icke någon vidare utredning. Jag skulle icke hafva något emot att genast
föreslå en bestämd siffra, som ställer sig lagom, nemligen 750 röster,
hvilket dock icke i lagen får uttryckas i antal röster eller fyrkar, enär
bevillningen kan komma att ändras, utan bör uttryckas såsom ett röstetal,
motsvarande en viss inkomst af kapital eller arbete. Jag skulle vilja
föreslå den ifrågavarande paragrafens lydelse ungefär så: “Röstvärdet
skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock må i de
fall, då vid besluts fattande minst två tredjedelar af närvarande röstegande,
efter hufvudtal räknadt, äro om samma mening ense, ej någons röstetal
beräknas högre än till en tiondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden, och ej heller högre än som motsvarar bevillningen för sjutusen
fem hundra riksdalers inkomst af kapital eller arbete.” Denna sistnämnda
siffra torde något så när öfverensstämma med det inbördes förhållandet
mellan stad och land. Jag hade således, om frågan ännu stått
öppen, och Första Kammaren icke omöjliggjort alla försök till rösträttens
modifierande vid denna riksdag genom att tvärt afslå förslaget, ämnat
yrka återremis i det af mig angifna syftet. Då nu emellertid eu åtterremiss
icke skulle leda till någonting, och då det kan vara förmätet att begära
bifall till ett förslag, som nu för första gången är uppläst, så frå -

Den 22 Mars, f. ni.

gas: hvad skola vi då gorå? Icke kunna vi bifalla Utskottets förslag,
som ingen försvarar; icke kunna vi tvärt afslå det, tv då kan man
derutaf taga sig anledning säga, att vi icke önska någon förändring.
Jag ser derföre ingen annan utväg än att vördsamt anhålla om proposition
å bifall till det af mig nyss framställda förslaget, hvilket vore ett bevis
på att Andra Kammaren ändå vill någonting. Skulle ingen understödja
förslaget, må det förfalla; jag tager mig emellertid friheten derå begära
proposition.

Herr Ola Andersson: Ehuru Första Kammaren funnit förenligt

med billighet och rättvis omtanke för samhällets nytta att afslå alla de
framställningar angående ändringar i bestämmelserna om den kommunala
rösträtten, som vid denna riksdag blifvit gjorda, och således för närvarande
icke någon förändring derutinnan är att vinna, så tror jag likväl
att denna Kammare bör uttala sin opinion, och anhåller jag derföre för
min del att få angifva min ståndpunkt i frågan.

Man har sagt, att endast tvä principer för beräkning af rösträtt i
kommunala angelägenheter äro riktiga: den ena att rösta i förhållande
till skattebidragen, den andra den s. k. personlighetsprincipen. Med erkännande
att båda dessa principer äro riktiga, bär man dock derjemte
yttrat, att den ena af dem är olämplig, till och med vådlig att bringa till
verkställighet. Under sådant förhållande, då man erkänner att den ena
principen, ehuru riktig, dock är olämplig att uteslutande utgöra grunden
för rösträtt, tror jag det är skäl medla mellan de båda principerna och
på sådant sätt söka åstadkomma en lösning af frågan. Jag har här i
Kammaren gjort den erfarenheten, att vid åtskilliga tillfällen, då man trott
sig hafva funnit principen i eu eller annan detalj, man råkat förbise hvad
som är sjelfva hufvudsaken. Hvad är här hufvudsaken? Hvilka motivligga
till grund för kommunallagarne ? Jo — sjelfstyrelseprincipen. Skall
man i detalj hålla på en princip, så att man omöjliggör sjelfva hufvudsaken
; eller är det sjelfstyrelse, då i en församling en enda person innehar
så stort röstvärde, att han — äfven om församlingens öfrige röstberättigade
mangrant infinna sig på stämman—öfverrösta!'' dem alla? Det
har händt i församlingar med en ganska intelligent befolkning, att stridigheter
uppkommit på så sätt, att en enda person stått på ena sidan
och ett större flertal på andra sidan, utan att man kunnat påstå, att
denne person halt bättre förstånd än mången af motsidans män, men på
grund af hans öfvervägande röstvärde har hans vilja gjort sig gällande. År
sådant sjelfstyrelse och är det på detta sätt, som det misstroende samhällsklasserna
emellan, hvaröfver man ofta klaga!'', skall skingras! År det
på sådant sätt man vill väcka till lif eu god kommunalanda! Jag tror
det icke. Utskottet säger att “sådana undantagsfall torde vara temligen
sällsynta". Jag vill hvarken medgifva eller bestrida sanningen af detta
påstående, men min erfarenhet är, att om det icke inträffar på så särdeles
många ställen, det dock är fallet j)å icke så få, och att orättvisan ej
kan försvaras dermed att den ej råder på många ställen. Nedsättes röstvärdet
för de socknar, der denna orättvisa förefinnes, så bär väl detta
icke utgöra någon rubbning eller orättvisa för de socknar, der sådant
icke förefinnes.

Den 22 Mars, f. m.

Jag har redan antydt, att man är ense om riktigheten af tvänne
principer för den kommunala rösträtten. Att gå en medelväg mellan
dessa är att beträda godtyckets väg, säger man. Jag har redan visat, det
den förra är rent af orimlig att uteslutande tillämpa, och jag tror, att de
bestå af Andra Kammarens ledamöter derom äro ense. Icke heller den
sednare principens uteslutande tillämpning är enligt min åsigt fullt egnad
att lemna garantier för en god behandling af alla kommunala ärenden.
Jag skulle emellertid icke hysa stora betänkligheter att rösta för denna
sednare, emedan jag tror, att förmögenheten ändå skulle hafva ett öfvervägande
inflytande, men mina fordringar äro icke så stora. Emedan jag
tror, att nedsättning i röstvärdet för de högst beskattade hufvudsakligen
skall åstadkomma ökadt inflytande för medelklassen, så vill jag för min
del höja de mindres rösträtt och sålunda öka deras intresse för och inflytande
på de kommunala angelägenheterna, hvilka, om än deras skattebidrag
äro mindre, likväl kunna äfven för dem vara af stor vigt. De
mindre bemedlade skola derigenom icke längre -— såsom under nuvarande
förhållanden — drifvas bort från kommunalstämman, utan förmås att i
densamma deltaga, och under förhandlingarne derstädes blifva upplyste
och öfvertygade om de oriktiga begrepp de möjligen i en eller annan angelägenhet
kunnat hysa.

Jag tror således, att eu graderad skala är det lyckligaste sättet att
lösa frågan och är öfvertygad, att de mindre röstegarnes anspråk att få
något att säga i kommunala angelägenheter icke sakna afl betydelse.

Af hvad jag anfört framgår tydligt, att jag icke är nöjd med Utskottets
förslag. Utskottet föreslår eu begränsning af rösträtten för andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet och yttrar, att en jordbruksfastighets
röstvärde redan är begränsadt derigenom att rösträtt är tillagd
arrendatorer. Detta är likvisst mera skenbart än verkligt. Det saknas
icke exempel på, att arrendatorer vid valtillfällen blifvit tillsagde, att de
visserligen hafva rätt att rösta, men antydas att om de vilja begagna sig
deraf, så äro röstsedlar för deras räkning i beredskap. Detta visar att
åtminstone icke alltid denna begränsning verkligen förefinnes.

I fråga om lika rätt vid kommunala val har Grefve Sparre sagt, att
sådan redan finnes i lag stadgad, emedan elektorer till förrättande af landstingsval
icke utses vid kommunalstämma, utan inför kommunalstämmas ordförande
Såvidt jag kan finna är detta icke riktigt. Uti § 17 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet står, att tre ordinarie kommunalstämmor
årligen skola hållas, deraf eu i Mars, “för besluts fattande i anledning
af berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning, samt för
val af landstingsman eller af valmän för landstingsmäns väljande11. Det är
således tydligt, att den vid kommunala val gällande röstgrund äfven bär
tillämpas.

Slutligen ber jag få nämna, att jag omöjligen kan fatta Första Kammarens
ställning till frågan och de skål, som gorå att denne vår Medkammare
ständigt afslår de billiga anspråk, som i ämnet framställas. Man
har mycket talat och skrifvit om, att den som har makten bör begagna
den med förstånd och moderation. Detta kan nog vara sannt, men för
min del protesterar jag mot ett sådant begagnande af makten, som förmögenheten
gör, då den alldeles icke vill medgifva de mindre väl lottade

Den 22 Mars, f. m.

folkklasserna att deltaga i beslut angående angelägenheter, som ligga dem
lika mycket om hjertat och för dem äro lika vigtiga som för de bättre
lottade samhällsklasserna.

För min del yrkar jag afslag.

Herr O. Wikström: Det gifves utan tvifvel ingen fråga, hvars behandling
vid riksdagen af den stora allmänheten följes med större uppmärksamhet
och intresse än frågan om politiska och kommunala rösträtten.
Detta, utom de högljudda ropen på förändring, som höras från alla
landsändar, utgör väl tydligt bevis derpå, att den nuvarande lagstiftningen
i nämnda hänseende icke är tillfredsställande, utan fordrar skyndsam förändring,
derest man vill förebygga ett missnöje, som störande kan inverka
på det lugn, som alltid är behöflig! vid stiftandet eller förändring af
lagar.

De många olika meningar, som genom reservationer vid Lag-Utskottets
betänkande gifvit sig tillkänna, förråda äfven bristfälligheten i våra kommunalförfattningar.
Ledsamt är att åsigterna inom Utskottet icke kunnat
bättre förenas, ty detta bebådar äfven inom riksförsamlingen stor meningsskiljaktighet
i ämnet, hvilket torde kunna vålla frågans undanskjutande
för lång tid. Men ännu ledsammare är, att man inom Utskottet
funnit så liten benägenhet för tillmötesgående, i ändamål att åstadkomma
eu jemnare fördelning af rösträtten. Jag vill i det längsta hoppas, att
åtminstone denna Kammare skall visa detta tillmötesgående, icke allenast
på grund af billighet och rättvisa, utan tillika — jag vågar utsäga det —
af politisk klokhet. Jag befarar i annat fall, att flertalet af denna Kammares
medlemmar skola återkomma mindre välkomna till sina hemorter,
och resultatet af denna riksdag anses föga tillfredsställande, synnerligast
då under sista tiden genom de frikostiga anslag, som såväl Riksdagen
som äfven enskilda kommuner beslutat, eu ganska tung beskattning drabbat
den mindre bemedlade befolkningen, som — säge hvad man vill —
litet eller intet är representerad vare sig i kommunalförfattningen eller
inom Riksdagen.

Man plägar i allmänhet anföra, såsom skäl för vägran af en jemnare
och mera utsträckt fördelning af rösträtten, först den satsen, att den som
mera betalar, också bör hafva mera att säga, vidare att den mindre bemedlade
befolkningen saknar den upplysning och det intresse, som erfordras
för deltagandet i kommunala och politiska värf, och ändtligen att
de icke besitta den sjelfständighet, som är nödvändig för ett riktigt utöfvande
af rösträtt i offentliga angelägenheter.

Hvad först beträffar, att den som mera betalar, bör mera betyda,
skulle jag anse den satsen fullt riktig, derest jag kunde betrakta skatterna
såsom gåfvor till samhället, för hvilka gifvaren borde erhålla några slags
gengåfvor. Men då jag icke kan hafva en sådan uppfattning af skatternas
betydelse, utan anser dem för min del såsom skulder till samhället i
och för det skydd, den vård och den trygghet till person, egendom och
verksamhet, som hvar och eu samhällsmedlem åtnjuter, så anser jag lika
litet här, som i alla andra hänseenden, att man kan uppställa fordran på
rättigheter, derför att man betalar en skuld. Jag instämmer derföre till
alla delar uti hvad Herr Mankell angående denna sak principiell yttrat.

Den 22 Mars, f. m.

Hvad vidare de mindre bemedlade folkklassernas upplysning beträffar,
tror jag att den ej är särdeles underlägsen den bildning, som förefinnes
hos motsvarande folkklasser i åtskilliga andra länder, synnerligen i
vårt grannland Danmark, der redan länge en långt utsträckt rösträtt befunnits
välsignelsebringande och alldeles icke medfört de olägenheter, som
man här befarar. För öfrigt kan jag icke inse, att det nödvändigt fordras
någon hög och vetenskaplig bildning för att sätta sig in i och bilda
sig ett omdöme i de frågor, som kunna få namn af kommunalangelägenheter
eller riksdagsfrågor. Dertill fordras — efter hvad jag kan se —
förnämligast ett godt förstånd och redbarhet, hvilka egenskaper jag tror
finnas äfven hos den mindre bemedlade befolkningen, åtminstone till den grad
att man icke uti kommunalnämnden och stadsfullmäktige insätter andra personer
än sådana, som äro dertill mest lämpliga och för hvilka man hyser
aktning och förtroende. Vill man till och med frånkänna de mindre bemedlade
förstånd, så bör man väl åtminstone icke kunna frånkänna dem
så pass ''instinkt, att de välja personer, som äro lämpligast föra så väl deras
som andras talan i offentliga angelägenheter till enskildt och allmänt väl.
Man förebrår vidare do mindre bemedlade bristande intresse för allmänna
frågor. Ja! Det bör i sanning ej förundra någon, om man saknar intresse
att infinna sig i en samling, der man med sin röst kanske knappt betyder
mera än hundradedelen af hvad en annan betyder, och der stundom ett
eller annat tiotal kan öfverrösta tusen. Det är en glädjande omständighet,
att förebråelsen är så till vida obefogad, att intresset visat sig större,
i samma mån rösträtten varit jemnare och rättvisare fördelad. Utom det
att intresset i allmänhet på eu sednare tid blifvit lifiigarc, tillåter jag mig
upplysa, att vid två af de sista riksdagsmannavalen, der bland röstberättigade
rösträtten varit lika, mer än tre fjerdedelar af de röstegande i det
ena samhället infunnit sig vid valurnan, under det i det andra samhället
nio tiondedelar af röstberättigade afgifvit sitt votum. Jag ser således icke,
att det förefinnes grundade skäl att klaga öfver bristande intresse, så
vida nemligen man har någon bestämmande rätt öfver det, som man intresserar
sig för.

Äudtligen har man anfört, att bristande sjelfständighet hos mindre
bemedlade skulle vara ett skäl för vägran af vidgad rösträtt. Detta beror
likvisst helt och hållet på hvars och ens subjektiva omdöme, och jag för
min del får bekänna, att jag funnit lika mycken sjelfständighet hos mindre
bemedlade som hos förmögne och välbergade — ett förhållande som
jag är förvissad hvar och eu skall besanna, så framt man gör sig verklig
reda för de ledande motiverna hos den ene och andre.

Jag vågar icke längre upptaga tiden; många ytterligare skäl för min
åsigt äro redan framsagda af föregående talare — isynnerhet af representanten
från Örebro och eu talare på stockholmsbänken, som tillika är
ledamot i Lag-Utskottet. Jag skulle velat instämma i den reservation,
som af den sistnämnde är afgifven, men då jag på förhand vet, att den
icke har utsigt att vinna framgång, så instämmer jag uti Herr Engmans
reservation. Helst skulle jag dock önska att ärendet återremitteras till
Lag-Utskottet, icke derför att jag tror, det något väsendtligt vid denna
riksdag kan i saken uträttas, synnerligast efter Första Kammarens beslut,
utan derför att frågan vid denna riksdag kan komma på tal i Kammaren

Den 22 Mars, m.

ännu en gång, då det stora antal ledamöter, som nu är frånvarande, äfven
kan få tillfälle yttra sig i denna vigtiga sak. Ty det är ganska nödvändigt,
att landets befolkning får lära känna represen tan ternes mening i
denna fråga, lika så väl som det skedde i en vigtig fråga vid förra lagtima
riksdagen, nemligen försvarsfrågan. Jag vill dock icke nu göra något
yrkande, utan afvaktan hvad kommande talare hafva att säga.

Herr Johan Jönsson: Jag har begärt ordet för att tillkännagifva, att
jag på det lifligaste instämmer med de motionärer, som väckt förslag i ämnet.
Mina komitenter hafva uttalat sina önskningar och förhoppningar om förändring
i de nuvarande bestämmelserna angående den kommunala rösträtten
och emotse vid hvarje riksdag med längtan förverkligandet af dessa önskningar.
Inom den kommun jag tillhör hafva visat sig tydliga spår af det bedröfliga
förhållandet, att det obilliga streck, som nu ligger till grund för den
kommunala rösträtten, tillintetgjort folkets intresse att besöka kommunalstämman.
Man kan icke tänka sig något mera orättvist, iln att en person,
som händelsevis fått förmögenhet t. ex. genom testamente, skall ensam
bedöma och besluta, om den eller den medlemmen af kommunen bör
hafva det eller det förtroendeuppdraget, då kanske mången annan inom
kommunen är mera kompetent härtill.

För min del har jag icke på något sätt funnit mig tillfredsställd af
innehållet i Utskottets betänkande. Man har visserligen fått veta, att det
“torde vara öfverflödigt att erinra, hurusom denna fråga åtskilliga gånger
tillförene varit föremål för Riksdagens pröfning, alltid med den utgång
att de gjorda framställningarne afslagits.“ Då man ingenting vill uträtta,
kan visserligen detta kallas ett skäl. men jag tror också, att klagomålen
öfver de nuvarande lagbestämmelserna med afseende å den kommunala
rösträtten äro befogade, samt att de komma att upprepas, till dess man
afhjelpt de öfverklagade bristerna. Det går visst an att uppdämma strömmen
en tid, men någon gång bryter den lös, och då blir förhöjningen
kanske större, än om man i tid vidtagit lämpliga åtgärder. Jag är öfvertygad
om att folket en gång med upplysningens vapen skall bekriga den
hydra, som alltjemt söker kringgå dess rättigheter och tillintetgöra dess
tanke på sjelfstyrelse.

Så vidt jag kunnat fatta, har ännu intet yrkande blifvit framstäldt.
Ej heller jag vill för tillfället göra något yrkande; men förbehåller mig
rätt att efter omständigheterna fatta beslut, Önskligt vore om något beslut
komme till stånd, som kunde lända folket i allmänhet till nytta och
välgång.

Herr Hjelm: För hvarje gång, jag reser hit till riksdagen, har

jag af hundratals personer fått uppmaningar i mitt komitentskap att
väcka motion om utsträckning af rösträtten i kommunala angelägenheter.
Att jag vid denna riksdag gjort det för andra gången må då icke förundra
någon, lika litet som att jag yttrar några ord vid detta tillfälle.
Jag vill dock icke uppehålla Kammaren med någon egentlig belysning af
frågan utan endast i största korthet uttala några enkla, men allvarliga
tankar direkt i sak. Man börjar verkligen i landet undra alltmera öfver,
huru icke allenast den nuvarande röstberäkningen kommit till stånd, utan

Den 22 Mars, f. m.

äfven — och det i ännu högre grad — hvarför icke Regering och Riksdag
söka åstadkomma de förändringar härutinnan, som landet har ett
oafvisligt behof utaf, och som kunna tillfredsställa folkets behof, och öfver
att Regeringen icke tager initiativet dertill. För närvarande är det i sjelfva
verket så, att ofta främlingar inom kommunen och oerfarne tjenstebiträden,
som ombytas af sina patroner, hvilka tillsätta förtroeudeplatserna,
bestämma skatterna och besluta öfver kommunernas allmänna angelägenheter,
åtminstone inom de iudustriela orterna. Dessa känna vanligen icke
behofven och folkets vanor, eller ock se de bort derifrån, i medvetande att de
hafva makten i sin hand: den makt som af ålder tillhört allmogen. Denna
allmoge får nu endast se på och rätt ofta blir den till och med hånad
för sin vanmakt.

För min del är jag icke vän af den så kallade personlighetsprincipen.
Jag tror vi kunna dröja ännu med tillämpningen deraf, men heldre röstar
jag för denna princip, än jag bidrager till, vare sig bibehållandet af det
närvarande eller införandet af hvad Utskottet föreslagit i denna punkt.
Jag kan icke underlåta att säga, det jag tror, att simpla arbetare skulle
uppföra sig mera värdigt på kommunalstämman, än nu ofta är förhållandet
af do förr nämnde, inklusive tjenstemän. Sednast denna höst har
jag sett, bedröfiiga exempel, som utvisa sanningen häraf. Sådant åstadkommer
spända förhållanden och slitningar inom kommunen, i stället för
att herremän och bönder, arbetsgivare och arbetare borde förtroendefullt
räcka hvarandra handen och sträfva till samma mål. Hvarje sträfvande
efter makt, som icke har sin grund i det allmänna rättsmedvetandet, är
förslappande och hvem innehar för närvarande hela den kommunala makten
f Jo, kapitalet. Men hvad är då kapitalet i och för sig sjelft, om
icke representanten åt ett redan verkstol dt arbete. Tag bort arbetets produkter.
och jag tror att kapitalet blir värdelöst. När nu så är förhållandet,
tror jag, att det icke är klokt att allt för envist hålla på de principer, som
nu göra sig gällande, och som, enligt min uppfattning, sakna grund i det
allmänna rättsmedvetandet, För min del skulle jag vara nöjd med det
som jag föreslagit i min motion — mera behöfves icke nu — men då jag
icke kan få detta, så måste jag instämma uti Herr Engmans reservation.

Herr C ar lön: Horn Herrarne veta, har frågan redan fallit i Första

Kammaren, och hvarken vår diskussion eller vårt beslut kan föra den
framåt denna riksdag. Jag hade icke heller begärt ordet, om jag icke
ansett mig skyldig Kammaren den uppmärksamheten att angifva min ståndpunkt
i frågan, då min reservation derom ingenting upplyser.

Det har varit af formela skäl, som jag, i det skick frågan vid dess
afgörande inom Utskottet befann sig, icke kunde bestämma mig för något
visst förslag, ty — såsom jag i min reservation nämnt — ännu saknas
de statistiska upplysningar mången anser sig behöfva. För min egen del
ansåg jag i början dessa ej behöfliga och var med om det förslag, som
inoin Utskottet blef ifrågasatt, nemligen att bestämma tvänne maxima, ett
relativt till eu tiondedel af kommunens hela röstetal och ett absolut, livilket
sednare många ledamöter i Utskottet voro benägne att bestämma till
1,000 röster. Dessa minskningar i rösträtten skulle dock blifva gällande
endast i de fall, då det visade sig, att ett större antal af kommunens

Den 22 Mars, f. in.

medlemmar — två tredjedelar eller tre fjerdedelar af de närvarande —
förenade sig om samma resultat. Detta förslag var, som Herrarne finna,
mycket lika det af Herr Ehrenborg nu framställda, och det hade verkligen
stora sympatier inom Lag-Utskottet. Åtta eller nio af dess ledamöter
gillade grunden för detsamma, och det föreföll ganska antagligt,
att det lilla i detaljer som skiljde en och annan ej vore af större betydenhet,
än att man kunnat slutligen förena meningarne om ett gemensamt
förslag, så vida icke då ett annat förslag, det hvilket nu gäller som Utskottets,
hade framkommit. Detta sednare förslag, slutligen omfattadt endast
af tre ledamöter, framlades af just den talare, som nyss meddelade
Kammaren huru intresserad han är för frågans lösning. Jag vill visst
icke påstå, att förslaget framlades för att åstadkomma splittring, men ett
faktum är emellertid, att derigenom eu splittring uppstod bland de ledamöter,
som förut visat benägenhet att förena sig om det förstnämnda förslaget,
men af hvilka mången af fruktan för Utskotts-förslaget återvände
till sin ursprungliga ståndpunkt.

Jag har ansett mig böra lemna Kammaren denna upplysning, på det
ingen må tro, att denna Kammares ledamöter i Lag-Utskottet varit obenägne
för all förändring eller att, med uppgifvande af egna favoritförslag,
samla sig kring något förståndigt förslag, som haft utsigt att vinna båda
Kamrarnes bifall. Detta oaktadt är dock fortfarande min öfvertygelse,
att om Riksdagen velat tillsätta ett särskildt Utskott för handläggning af
kommunalfrågorna, så hade efter all sannolikhet ett förslag lättare kunnat
utvecklas, med utsigt att blifva acceptabelt i båda Kamrarne, hvilket jag
i förbigående vill nämna, då man äfven nu låtit detta Utskott komma
på tal.

Hvad angår Lag-Utskottets förslag, så lärer väl, trots en annans uppgift,
det vara ostridigt, att det icke varit acceptabelt ens för Första Kammaren,
då voteringen derstädes utvisade, som jag hört, att några och. tjugu
röstade för återremiss och 50 å 60 för rent afslag. Förslagets uppfinnare
tyckes vilja tillgodogöra sig dessa yrkanden på återremiss, men — såvidt
jag kunnat döma af tidningarnes referater och genom samtal med personer,
som varit närvarande vid ärendets föredragning i Första Kammaren —
var der ingen enda talare, som uppträdde till försvar för Utskottets förslag,
hvilket tyckes utvisa, att det inga sympatier hade i den Kammaren.

Fn vinst tror jag likväl frågans behandling denna gång hatva medfört
- den nemligen, att man fått fram detta försök och att detta visat
sig fullkomligt misslyckadt. Ty något olyckligare kan icke gerna tankas,
än om frågan löstes på det sättet, att man väpnade den ene samhällsmedlemmen
mot den andre, och derhän skulle det gå, om Utskottets förslag
upphöjdes till lag. Detta är numera ej att befara, eftersom det lidit
ett så fullständigt nederlag i Första Kammaren och troligen väntar samma
öde här.

Fn talare har yrkat återremiss. Betraktad som en opinionsyttring
kunde visserligen en återremiss hafva skäl för sig, men då man tyckes
vilja tillgodogöra sig de yrkanden på återremiss, som i Första Kammaren
gjort sig gällande, såsom stöd för framläggande af annat förslag i samma
syfte som Utskottets, så tror jag en återremiss från denna Kammare ej
bör beviljas. Jag tillråder derföre Kammaren att helt enkelt afslå betän -

Den 22 Mars, f. in. gl

kandet såsom det oförtydbaraste sättet att eu gång för alla uttala sig
mot det otillfredsställande i grunderna för Utskotts-förslaget och såsom
det basta medel att bevara sin handlingsfrihet i framtiden, då man ju
kan hoppas att vinna mer än hvad nu är möjligt.

Herr Ribbiug: Till att börja med vågar jag hemställa, huruvida

ej skal vore att, till förkortande af diskussionen, man skulle finna lämpligt
att afstå från att nu företaga undersökningar om den ena eller andra
personens lämplighet att intaga plats såsom ledamot i Lag-Utskottet. Tiden
för sådana undersökningar synes mig lämpligen vara vid de tillfällen
dä val till utskottsledamöter försiggår. Nu vid detta tillfälle kunna de
möjligen vara intressanta för en eller annan inom Kammaren, men säkert
ar att de icke höra till ämnet för vår öfverläggning eller på något sätt
bidraga till dess utredande. 6

Jag föreställer mig vidare, att det är föga lämpligt att här tala om
de allmänna principerna, hvarpå kommunal rösträtt kan och bör hvila —
löga lämpligt med afseende nemligen å de praktiska resultaterna af diskussionen,
ty om sådana allmänna principer eller om förändring af det befintliga
till uttryck af andra principer än de, på hvilka det nu hvilar är
icke motioneradt. Således — äfven om jag kunde uppträda för den ena
eder andra af de principen åsigtcr, som förut under diskussionens gång
blifvit uttalade — anser jag sådant likväl icke kunna leda till något resultat,
då soni sagdt motionerna i ämnet icke omfatta förändring i den
kommunala rösträtten i det hela. Jag vill derföre ej — gillande eller
ogillande — derom uttala mig, ej heller inlåta mig i närmare granskning
åt de skal och grunder, som för den ena eller andra principen blifvit
framställda och kommenterade, men jag vill deremot såsom ledamot i Lagutskottet
endast återkalla i minnet, att jag icke såsom de enda möjliga
eikänner hvad man kallat förmögenhets- och personlighetsprinciperna, och

C 8rP^ giivit faktiskt bevis genom mina reservationer vid 1868 och
1869 årens riksdagar.

Hvad som uti nu föredragna första och andra momenten af betänkandet
mnehålles, utgör svar på det som af motionärerna i detta ämne
begares och är dervid i det första momentet afseende fästadt på de delar
af motionerna, som yrka lika rösträtt i kommunen icke i allmänhet, utan
blott i fråga om val, medan det nuvarande röstvärdet skulle qvarstå orubbadt
i andra kommunala ärenden. Jag anhåller att i fråga om detta
förslag och Utskottets afstyrkande yttrande derom få erinra, att nu gällande
kommunallag icke känner någon olika grund till rättighet att deltaga
i den ena eller i den andra af kommunens gemensamma angelägenheter
utan att berättigandet att hafva stämma och röst vid kommunala
ärendens behandling är densamma så i ena som i andra sortens frågor,
att viikoret för sådant berättigande utgör att erlägga skatt efter andra
artikeln af bevillningen, och att graden dervid eller olika röst bestämmes
efter bevillningens belopp. Redan detta synes utgöra tillräckligt skäl att
icke bifalla hvad motionerna, i riktning af rösträtt per capita vid val, påyrkat,
så vida det lärer få erkännas, att så snart man talar om att
bygga kommunallag på principen af kommunalsjelfstyrelse, det enda riktiga
är att afgörandet af hvilka de i den kommunala styrelsen deltagande

Den 22 Mars, f. m.

skola vara, bestämmes efter samma grundprincip: nemligen den qvalifikation,
man anser berättiga till deltagande i sjelfstyrelse, så i ena som andra
fallet. Också har den talare, som ifrigast förordat allmän lika rösträtt, dervid
hvarken hufvudsakligen eller ens öfvervägande fästat s:g vid frågan om
val såsom något hvarom undantagslagar borde gälla, utan fastmera utgått
frän sjelfbeskattningsrätten, såsom sjelfstyrelsens allmänna grundvilkor, så
i ena som i andra fallet eller slaget af ärenden.

En särskild grund för per capita omröstning, som åt den ene motionären
blifvit anförd, är den, att i sjelf va verket alla redan nu lemna lika
bidrag till kommunen, så fort de nemligen betala i lika proportion till
sin förmögenhet. Jag vill härvid blott i parentes anmärka, att om detta
vore riktigt, det skulle leda längre än motionärerna begära, ty det skulle
leda till lika rösträtt öfver hufvud taget och icke blott med afseende, å
val. Satsen är dock — ehuru den kan synas skenbart riktig — i sjelfva
verket beroende på ett fullständigt misstag. Enligt gällande kommunallagar
utgör grunden till min rättighet att deltaga i afgörande åt kommunala
angelägenheter min med bevillning efter andra artikeln till staten
inträdande skyldighet att bidraga till kommunens utgifters bestridande,
liksom grunden till storheten af denna min rättighet i förhållande till alla
andra röstegandes rätt eller, såsom eu del af kommunens hela beslutanderätt
betraktad, är storheten af det. efter beloppet af nyssnämnda bevillning
beräknade, mig åliggande bidrag till kommunen, i förhållande till
alla andras bidrag till densamma eller såsom ca, i proportion till de sistnämnda
bestämd qvot af det hela af kommunens på medlenimarnes bidrag
beroende inkomster. Men då så är händelsen, är det ju blott att
med andra ord uttrycka alldeles detsamma, om man säger, att huruvida
mitt bidrag till kommunen är lika stort, större eller mindre än en annans,
beror på eller miites af det enas förhållande till den andres såsom hvardera
en qvot af det hela eller med andra ord hvartderas storhet såsom eu
sådan qvot betraktad. Deremot mätes storheten af mitt bidrag, jemfördt
med hvar och en annan bidragandes, alls icke af detta mitt bidrags proposition
till min förmögenhet i det hela eller till min förmåga att utgöra
det. Hvarföre icke ''? Af det enkla skäl, att min rätt i kommunen icke
till sin storhet bestämmes af min förmåga eller min förmögenhet såsom
sådan, ej heller har sin grund i att jag eger förmögenhet,, utan bar sin
grund i att en del af min förmögenhet mitt bidrag till kommunen —■
utgör en del af kommunens förmögenhet och till sin vidd bestämmes af
storheten af denna insats i förhållande till det hela; eller med ett ord
derföre, att det icke är fråga om att bestämma min kommunala rätts
storhet såsom eu proportionerad del af mina rättigheter i det hela, utan
såsom eu proportionerad del af kommunens rätt i det hela eller af samtlige
dess, efter proportionen af deras bidrag bestämda, röstberättigade medlemmars
rätt. Jag är visst ej den, som vill påstå, att kommunen bör betraktas
blott som ett bolag; men med afseende å den enligt lag gällande
beräkningen af medlemmarnes rösträtt påstår jag, att fullkomlig analogi
eger rum mellan denna beräkning och beräkningen af medlemmarnes rätt
i ett bolag eller att fullkomligt samma beräkningsgrund gäller så i ena,
som andra fallet, så länge skyldighet till bidrag till kommunen utgör vil -

Den 22 Mars, f. m.

kor såväl som mått för rätt till deltagande i kommunala angelägenheter
i allmänhet. Nåväl, om jag går in i ett bolag och deri betalar mindre
än åtskilliga andra bolagsmän, så bar jag detta oaktadt visserligen samma
rätt som de öfrige i frågor, som röra bolagets förhållanden såsom ett
helt, t. ex. till andra, till lagen, o. s. v. oberoende af den omständigheten,
att mitt bidrag är t. ex. 10 R:dr mot 100 R:dr, som utgör andra bolagsmans
bidrag. Men hvad skulle man väl säga eller hvad skulle enligt allmän
lag afgöras, om jag i fråga om min rätt såsom en bolagsman till de
öfrige, t. ex. min rätt i fråga om vinstutdelning, komme med det yrkande,
att storheten af min andel i vinsten icke skulle afgöras efter proportionen
af min insats i det hela, hvaraf vinsten är revenuen, utan efter insatsens
förhållande till hvad jag sjelf i öfrigt kan ega? Skulle någon af Iierrarne
sjelfve, som äro delegare i bolag, vilja godkänna den sats och norm för
vinstutdelning, att hvarje bolagsmans medel dervid förhåller sig till hvarje
annans, icke såsom den förres insats till den sednares, utan såsom insatsens
förhållande till bolagsmännens öfriga förmögenhet, att sålunda hvarje
bolagsman t. ex. skall i utdelning erhålla sex procent ej på hvad hvar
och en insatt, utan sex procent på hvad han i öfrigt och''i det hela eger?
Detta vore ju eu klar orimlighet, derföre att vinsten i det hela är vinst
på bolagets förmögenhet, hvarje del deraf en del af denna, ej af hvad
bolagsmännen såsom icke tillhörande bolaget kunna ega eller vinna. Dessa
äro i min tanke skälen, hvarföre de yrkanden, som afhandlas i första momentet,
icke böra bifallas. Vill man införa rösträtt, oberoende af bidragens
storlek, då måste för det första en annan grund för rösträtt och dess
storlek stadgas; för det andra samma grund äfven gälla för all rösträtt
öfver^ hufvud taget, ej för rösträtt blott i vissa slags angelägenheter, ty
det finnes ingen olika grund för kommunal rösträtt i ena och andra
fallet.

Hvad beträffar andra punkten af utskottsbetänkandet, ber jag herrarne
att, med afseende å frågan om ett relativt maximum, observera, att
Kammaren med full rätt och på goda skäl kan besluta hvad den för sin
del utan att fästa afseende på andras åsigter — i frågan anser vara
det råtta, men att deremot icke alldeles så är förhållandet inom ett utskott,
eller med dess medlemmar från denna Kammare, alldenstund det ju
icke består af medlemmar endast från en Kammare, utan af delegerade
från båda Kamrarne, icke heller skall framlägga ett förslag blott för den
ena Kammaren eller ett sådant som i den ensam, utan ett sådant som i
båda skulle vara antagligt. Utskottet måste således — för att söka motsvara
sin uppgift — fästa afseende ej blott vid hvad det anser vara det
i. och för sig bästa, utan derjemte vid de olika meningar i frågan, som
hittills inom de båda Kamrarne förekommit. Ingenting skulle hafva varit
lättare för Utskottet, än att repetera de förslag, det förut vid åtskilliga
Riksdagar framlagt angående röstmaximum, men då hade man på förhand
kunnat taga lör algjordt, att borsta Kammaren skulle hafva svarat med
ett repeterande af dess föregående afslag. Utskottet har således måst försöka
sig på ett nytt sätt att lösa frågan, och jag vill visserligen ej påstå,
att dess nu framlagda förslag är det aldra lämpligaste som möjligen
skulle kunnat framläggas, men det har det företräde för de föregående

Riktat. Prat. IX72. 2 A/d. 3 Hand. 3

Ben 22 Mars, f. in.

att ej förut af Första Kammaren hafva blifvit tillbaka visad t och var derför
så till vida mera lämpligt såsom förslag än ett återupprepande af föregående
förslag, att en möjlighet syntes finnas till erhållande af ett bifall.

Hvad dernäst beträffar de skäl i sak, som föranled t Utskottet att
framlägga det i andra momentet inrymda förslaget, så stöder sig detsamma
på den omständigheten, att rösträtt på grund af jordbruksfastighet redan
är i någon mån — om ock icke fullkomligt eller direkt — begränsad
derigenom, att en jordegare icke har rösträtt för den jord han utarrenderat,
utan brukaren häraf eller arrendatorn härför röstar, under det att
å andra sidan för innehafvare på landet af andra beskattningsföremål
efter 2:dra artikeln ingen begränsning alls egen rum. Jag medgifver gerna,,
att denna bestämmelse, med hänsyn till jordegares rösträtt, är endast en
indirekt begränsning, som ej är fullt betryggande, men det är emellertid
åtminstone en tillstymmelse till begränsning. I städerna är rösträtten
likaledes, och detta deruti, inskränkt inom en femtiondedel af stadens hela
röstetal. På landet deremot förefinnes — med undantag af den begränsning,
hvilken, såsom jag nyss nämnde, drabbar egare af större jordegendomar
— ingen begränsning för alla innehafvare af andra beskattningsföremål
efter 2:dra artikeln än jordbruksfastighet. Det förekommer likväl
— t. ex. bland innebyggarne i köpingarne — industri- och fabriksidkare,
som drifva rörelse i långt större skala än innevånarne i våra småstäder
i allmänhet göra. Dessa hafva på grund af sin högre beskattning större
röstetal, men för deras rösträtt finnes ingen begränsning, hvarken en bestämd
sådan som finnes i städerna, eller en indirekt sådan af samma beskaffenhet
som den, hvilken gäller för egare af jordbruksfastighet, Herrarne
torde finna att, om detta också icke kan anses för fullgoda skäl för
Utskottets förslag, det åtminstone är mera än inga skäl.

För egen del har jag likväl reserverat mig vid andra punkten, emedan
jag önskar ett tillägg och detta på grund af hvad Utskottet sjelft i
motiveringen anfört. Om nemligen eu jordbruksfastighet är af den storlek,
att densamma i och för brukningen till större eller mindre del af
egaren måste utarrenderas på en eller flera händer, och arreudatorerna —
såsom för närvarande är fallet — rösta för den jord de bruka, då, kan
man säga, behöfs i mindre grad direkt begränsning af egarens rösträtt,
ty den är redan förminskad genom de utarrenderade jordlotter, för hvilka
andra personer rösta. Men om egendomen icke är större, än att egaren
kan sjelf bruka jordvidden, men dock, å andra sidan, i proportion till andra
egendomar och beskattningsföremål inom samma kommun, är så
stor, att egaren får ensam röstöfvervigt, då behöfves för sådant fall en
direkt begränsning. Till den ändan bär jag i min reservation föreslagit
en begränsning för jordbruksfastighet till eu tredjedel af kommunens hela
röstetal, en mycket liten begränsning visserligen, men om jag föreslagit
den större t. ex. till en tiondedel, hade jag ju varit säker på, afslag från
Första Kammaren, ty då hade mitt förslag sammanfallit med ett LagUtskottets
föregående förslag, som förut derstädes blifvit afslaget. För
öfrigt måste erkännas, att fullständigt afhjelpande af möjliga olägenheter
vid röstberäkningen aldrig genom blott utsättande af ett maximum står
att ernå, och att sålunda äfven en bestämmelse om maximum til! en
tiondedel hjelper ej mot faran att lägga kommunens angelägenheter i hän -

Den 22 Mars, f. in.

derna på ett fåtal, ty då skulle 6 personer kafva afgörande makten. Val
är sannt, att, allteftersom ett mindre maximum bestämmes, tages ett steg
längre nedåt från fåtalet och hindras derigenom ett sådant mera från
att blifva ensamt maktegande; väl är sålunda sannt, att ett maximum
af eu tiondedel så till vida är bättre än ett af en tredjedel, eftersom (i personer
i tro flera än 2 personer; men detta hindrar dock ej att så länge
maximum icke kan tryckas ned till t. ex. en 30:de, 40:de eller 50:de-del
af kommunens hela röstetal, så länge kan man ej vänta någon full trygghet
i den afsedda riktningen. Jag går så långt, att jag uttalar min misströstan
om att något maximum — hur lågt det än må vara — i och för
sig sjelft kan blifva tillfredsställande, utan vill man ernå ett fullt betryggande
resultat, då skall man vid röstskalans uppgörande gå efter annan
beräkning än bevillnings-riksdalern ensam. Men det hör icke till ämnet,
emedan derom ej är motioneradt,

En talare i mitt grannskap har sagt, att Utskottets förslag, om det
upphöjes till lag, skall tända ett obeskrifiigt hat mellan olika samhällsklasser.
Jag vill ej bestämdt förneka detta yttrande all sanning, men vågar
betvifla, att följden af detta förslags antagande i nämnda hänseende
skall blifva farligare, än den möjlighet i samma afseende som finnes med
nu gällande lagar. Det hat, hvarmed hotas, skulle väl blifva hatet mellan
större egendomsegare och innehafvare af andra beskattningsföremål.
Jag kan för min del ej finna, att detta hat skulle kunna blifva större än
det slags hat, som ju nu kan finnas mellan störa och små herrar, så att
jag icke i det afseendet ser någon synnerlig fara i förslaget.

Härmed anser jag mig hafva framställt det faktiska i saken och min
uppfattning af frågan. Med hänsyn till situationen har jag intet skäl att
framställa något yrkande, men af hvad jag yttrat är klart, att om jag
skulle göra något yrkande, vore det till utslag å första punkten och bifall
till den andra, med det tillägg jag i min reservation föreslagit.

Herr En g man: Herr Talman, mina Herrar! Så många talare hafva
redan i denna fråga yttrat sig, att jag finner mig icke hafva mycket att
tillägga; och för (ifrigt, då Första Kammaren afslagit hela betänkandet,
är icke mycket för oss att göra vid saken. I min utskottsbetänkandet bifogade
reservation har jag uttalat min tanke i ämnet; och en föregående
talare. Herr Kolnsodin, har uttalat sig för bifall till min reservation, utom
i afseende på hvad reservationen innehåller om rösträtt per capita vid
val. Jag tror verkligen, att Kammaren skulle göra klokt uti att godkänna
mitt förslag. Det vore icke för mycket, då man så länge hört
framställas upprepade yrkanden i denna riktning, att man toge detta lilla
steg af tillmötesgående. Jag är öfvertygad, att, om man blott medgåfve
allmän likställighet i kommunal rösträtt i detta enda afseende, nemligen
vid vai och så tillika bestämde hvarje röstegandes röstmaximum i öfriga
ärenden till af kommunens hela röstetal, belåtenheten i landet skulle
blifva stor, och att den i detta hänseende nu så allmänna klagan skulle
för lång tid tystna. Längre kan man ej komma för närvarande.

Då emellertid Första Kammaren redan afslagit hvarje förändring
härutinnan, kan Andra Kammarens beslut endast blifva en opinionsyttring,
hvilken borde blifva så allmän som möjligt. Att besluta återremiss

Den 22 Mara, f. m.

tjenar icke till någonting, ty man kan svårligen vänta sig att komma någon
väg med Utskottet, då man känner dess sammansättning och vet,
hurusom nästan alla dess ledamöter från Första Kammaren samt många
från Andra Kammaren motsätta sig all utjemning till någon betydenhet
af den kommunala rösträtten på landet. Herr Grefve Sparre har redan
i Utskottet framhållit, att genom antagande af Utskottets förslag skulle
den i Norrland så öfverklagade olägenheten, som af mig framhållits, att
de stora sågverksegarne och bruksegarne utöfva en öfvervägande makt i
kommunala angelägenheter, blifva i betydlig mån afhulpen, om Utskottets
förslag antagits. Jag tror väl icke, att Herr Grefven vidhållit detta för
att gå de med mig liktänkandes åsigter och önskningar till mötes, utan
snarare för att söka till bästa pris nedtysta striden och ropen om förändring
i detta ämne. Då nu likväl Första Kammaren ej ens velat göra
den lilla af Utskottet föreslagna eftergiften, och denna i allt fall icke
innebure något medgifvande i röstprincip, yrkar jag afslag å Utskottets
förslag och bifall till min reservation.

Herr Gumselius: Jag fick anledning att än en gång begära ordet,

då ordföranden i Lag-Utskottet yttrade sig. Villigt erkänner jag den välvilliga
stämning, han lade öfver sitt anförande, i hvad det var riktadt
mot mig. Men jag kan deremot icke vara erkänsam för ett par invändningar,
han framställde mot mitt förra yttrande, då han påstod, att jag
i ett fall lemnat faktiskt oriktiga uppgifter och i ett annat fall icke ens

talat "en smula sanning". Jag ber att få i dessa afseenden lemna

upplysningar till stöd för hvad jag sagt.

Den ena af den ärade talarens invändningar gick derpå ut, att jag
skulle hafva alldeles misstagit mig, då jag uppgaf, att landstingsmän väljas
på kommunalstämma. Landstingsmannaval skulle nemligen, enligt den
ärade talarens mening, förrättas inför kommunalstämmans ordförande.
Emellertid står det i 17 § af kommunalförordningen, som jag här har i
handen, att tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas, den första
bland annat för val af landstingsmän eller elektorer för landstingsmannaval.
Jag vågar hoppas, att den ärade talaren icke längre vidhåller sin

mening i denna punkt, då jag upplyser, att det exemplar af kommunal förordningen,

jag bär i hand, är tryckt år 1869 i Stockholm hos Norstedt
& Söner, Kongl. boktryckare, och således bör ega vitsord.

Vidare förklarade den ärade talaren, som närvarit i Första Kammaren
under diskussionen derstädes öfver detta ämne, att det var en sanningslös
uppgift af mig, att af talare i Första Kammaren, hvilka yrkat
återremiss, bland skälen derför anförts, att de funnit den af Utskottet
gjorda skilnaden mellan rösträtt för jordbruksfastighet och rösträtt för
andra beskattningsföremål orimlig. I detta afseende kan jag väl icke
åberopa mina egna örons vittnesbörd, hvilket för öfrigt skulle kunna jäfvas,
men jag är i tillfälle förete andras vittnesbörd, som gifver stöd åt min
uppgift. Första Kammarens protokoll är ännu ej färdigt, men jag har samlat
de tidningsreferat om samma yttranden, som här i riksdagshuset funnos att
tillgå. Dagens nyheter, som är morgontidning, yttrar sig i det dagen efter
Första Kammarens öfverläggning utkomna nummer helt kort, uppräknande
blott båda sidornas talare och voteringens utgång, så att deraf icke är

Den 22 Marg, f. in.

att hemta någon upplysning till min, men icke heller till min ärade motståndares
fördel. I Stockholms Dagblad, som utförligare redogör för
diskussionen, finner jag uppgifvet, att Friherre Nordenfalk mot Utskottet3
förslag erinrat, hurusom “t. ex. egaren af ett bruk eller annan industriel
anläggning med ringa jordareal, men som till största delen betalar sin
kommuns utgifter, kunde öfverröstas af en jordegare med blott en niondedel
af samma kommuns fyrktal. “ Vidare finner jag i samma tidning, att
Herr von Sydow, som reserverat sig mot Utskottets förslag i andra punkten,
förklarat sig anse Utskottet hafva “gjort allt för stor åtskilnad mellan
jordbruksfastighet och andra beskattningsföremål, helst det finnes
landtkommuner, som hafva sitt största uppehälle af fabriksrörelse, handel,
handtverk m. m.“ Än ytterligare finner jag, att Herrar von Möller,
Björkenstam och O. Mörner redan inom Utskottet uttalat sig i samma
riktning som Herr von Sydow, hvarjemte i Kammaren “Herrar von Ehrenheim,
Wallenberg och von Gegerfelt, med hvilka äfven Herr von Sydow
förenade sig, yrkade återremiss*. Af detta referat kan ej slutas annat,
än att återremissen beslöts med hänsyn till, bland andra. Herr von Sydows
under diskussionen anförda skäl. — I Nya Dagligt Allehanda för följande
afton lemnas ungefär lika uppgifter, och namnes der ytterligare Herr
Lagerstråle såsom en af dem, som påyrkade återremiss. Jag har tillika
bär Aftonbladet och den officiela tidningen till hands, hvilkas referent
äfven bestyrka min uppgift, men jag anser mig icke behöfva närmare
redogöra för dessa referat, i fall icke hvad jag nu sagt bestrides. Dessa
tidningsreferat äro naturligtvis icke fullgiltiga bevis, men öfverensstämmelsen
dem emellan innebär dock eu hög grad af sannolikhet för innehållets
riktighet.

Den ärade talaren framställde direkt till mig en fråga, som det vore
ohöfligt af mig att icke besvara. Han frågade, om jag ville taga ifrån
arrendatorerna deras rösträtt i kommunala angelägenheter. Nej, det vill
jag visst icke; och jag vet icke, huru någonting uti mitt förra yttrande
kunnat gifva anledning till en sådan fråga; men jag har velat säga, att
jag icke kunde inse, hvarför arrendatorer skulle anses stå uti ett närmare
och fastare förhållande till de kommuner, der de tillfälligtvis hafva
arrenden, än de personer, som i samma kommuner nedlagt sin förmögenhet
i fabriker eller dylikt.

Till sist får jag betyga min glädje öfver att höra den ärade talarens
förklaring, att någon ''kinesisk mur“ icke finnes oss emellan. Detta kan
jag icke förklara på annat sätt, än att han skulle hafva förflyttat sig öfver
på den venstra sidan om muren, och i så fall får jag helsa honom
hjertligen välkommen.

Den ärade talaren yttrade också den förmodan, att vi skulle träffas
ännu eu gång. Jag måste antaga, att han dermed syftade på ett sammanträffande
vid kommande riksdag under förhållanden, motsvarande de
nuvarande; men detta förefaller mig temligen osäkert. Låt vara att den
ärade talaren kan vara lika säker på sina valmän i Wenersborg och Åmål,
som han tyckes under alla förhållanden här vid Riksdagen kunna vara på
ordförandeplatsen i Lag-Utskottet, så är jag visst icke lika säker att ånyo
blifva utsedd till representant för Örebro. Men det är jag säker på, att,
vare sig att personerna träffas eller ej, så komma dessa principer, som

Den 22 Mars, f. m.

bär i dag förfäktats, att mötas ånyo och kämpa sin strid, till dess den
princip segrat, under hvars fana jag står.

Herr Per Jonsson: Det är högst eget, att man så mycket motsätter
sig en utjemning af rösträtten i kommunala angelägenheter, oaktadt
den nuvarande röstberäkningen är påtagligen orimlig och oaktadt detta så
starkt framhållits så väl genom en allt allmännare och allt högljuddare
klagan i landet, som genom ripprepade motioner vid riksdagarne i syfte
att få införd en rimligare kommunal röstberäkningsgrund. Jag kunde väl
hafva åtskilligt att säga härom, men då så många talare redan uppträd toch
frågan dessutom till följd af Första Kammarens beslut på visst sätt
måste anses förfallen för denna gång, vill jag inskränka mig till att yrka,
att Kammaren måtte bifalla Herr Eugmans reservation.

Herr Grefve Sparre: Kammaren lärer utan tvifvel vara trött vid

denna diskussion, och jag skall derföre söka att icke särdeles mycket
förlänga den.

Till en början och i anledning af en anmärkning, som representanten
från Örebro och en representant från Skåne riktat mot mitt förra yttrande,
ber jag att få erkänna, att jag yttrade mig orätt, om jag säde,
att landstingsmannaval förrättades inför kommunalstämmans ordförande.
Det var riksdagsmannaval, som jag härvid åsyftade.

Hvad angår den ärade örebrorepresentantens uppgifter och bevisföring
om hvad man under diskussionen i detta ämne i Första Kammaren yttrat,
så får jag anmärka, att min invändning, det hans framställning häraf
icke var sanningsenlig, blott afsåg hans påstående, att de talare i Första
Kammaren, som påyrkat återremiss, gjort detta på den grund, att de
funnit Utskottets förslag orimligt. Och jag vidhåller, att, om man vill
läsa igenom, hvad Herr von Ehrenheim och öfrige talare, som yttrat sig
för återremiss, anfört, man icke skall finna ett ord derom, att deras yrkande
stödt sig på ett sådant skäl. Deras skäl var deremot det, att de
önskade utredning om befogenheten af de förslag till förändring i den
kommunala rösträtten, som blifvit gjorda af ledamöter från Andra Kammaren,
och för sådant ändamål ville, att Riksdagen skulle aflåta
skrifvelse till Kougl. Maj:t med begäran om statistisk undersökning i ämnet.
Jag fastade mig alldeles icke vid hvad i öfrigt yttrats i Första Kammaren,
utan blott vid frågan derom, h vilket skäl de talare som yrkat
återremiss åberopat.

Man har framkastat den fråga, hvarföre jag vore så rädd att inskränka
jordegares rösträtt. Mine Herrar! Jag är alldeles icke rädd
derför. Det har jag bevisat vid 1868 års riksdag, då jag deltog i det
Lag-Utskotts betänkande, hvari en sådan inskränkning tillstyrktes. Jag
stål- ännu i dag härutinnan på samma punkt som år 1868, och jag har
instämt i Herr Ribbiugs uttalade åsigt, att ett röstmaximum borde fastställas
äfven för jordegare. Men jag har ansett, att inom Utskottet, som
är sammansatt af ledamöter från två i denna fråga oliktänkande Kamrar,
jag såsom ordförande borde intaga en förmedlande ställning för att befordra,
att man åtminstone vunne något resultat. Detta har nu misslyckats,
jag medgifver det. Dock her jag, att den ärade representan -

Den 22 Mars, f. in.

ten från Gotland, hvilken förehållit mig, att jag deltagit i 3868 års LagUtskotts
betänkande, men nu blifvit affälling från grundsatserna i detta
betänkande, måtte draga sig till minnes, huru saken aflopp år 1868. Jo,
i Första Kammaren höjde sig ingen stämma till förmån för betänkandet,
och det föll med 78 röster mot några och 20. Vid följande riksdagar
har Utskottet åter framlagt samma förslag, men det har i Första Kammaren
slutligen blifvit så mottaget, att man förklarat det vara otillständigt
af Utskottet att, då Kammaren upprepade gånger med stor majoritet
vägrat bifalla dess förslag, åter framkomma med detsamma alldeles oförändradt.
Efter eu sådan erfarenhet har jag vid denna riksdag, — jag
måste erkänna det •— gjort mig skyldig till det stora felet att icke påyrka,
det Utskottets betänkande för fjerde gången skulle blifva precis likadant
som det gamla förslaget, hvilket för hvarje gång fått allt större
majoritet mot sig i Första Kammaren. För mycken böjlighet i åsigten
är ett fel, det är onekligt. Men det har verkligen icke allt för ofta inträffat,
att jag ådragit mig förebråelser för detta fel; ja, jag tror, att sådant
skett så sällan, att det måhända väl kan tåla vid, att jag en gång
befunnits vara litet mjuk.

M an har sagt, att Utskottets förslag vore orimligt, derföre att det
skulle leda till inskränkning af bruksidkares rösträtt, under det egare och
innehafvare af jordbruksfastighet. Indika icke voro med starkare band än
bruksidkarne fästade vid kommunen, skulle få rösta utan begränsning af
något röstmaximum; och en talare på gotlandsbänken har fäst sig dervid,
att Utskottet vid jemförelse mellan fabriks- och annan industriel rörelse,
å ena, samt jordbruk å andra sidan, icke uttryckligen tagit bruksrörelsen
i betraktande. Jag vill besvara dessa anmärkningar med det påstående,
att bruk helt och hållet äro att betrakta såsom fabriker. Under närvarande
förhållanden står ett bruk kansler på ännu mindre säkra fötter än
en fabrik, då den stora revolution, som pågår i bergverksindustrien, gör
det otvifvelaktigt, att en stor del af våra små jernbruk komma att försvinna.
Jag tror det vara stort skäl att göra skilnad emellan jordbruksfastighet
och jernbruk.

Jag har varit nog lycklig att, sedan jag sist hade ordet, höra mina
åsigter understödjas af en representant från Norrland, hvilken intygade,
att de svåraste klagomålen uti ifrågavarande afseende kommit från Norrland,
der i åtskilliga kommuner det öfvervägande röstantalet tillkommer
just sågverksegare och fabriksidkare, och hvilken ansåg, att Utskottets nu
framlagda förslag vore egnadt att undanrödja de värsta missförhållandena
härutinnan. Såsom jag redan nämnt, var min tanke i afseende på detta
förslag den, att, då Första Kammarens afslag å hvarje sådan hemställan,
som skett vid föregående riksdagar, kunde anses på förhand säkert, ett
förmedlingsförsök icke skulle vara att förakta. Det har emellertid nu
misslyckats, äfven det.

Den ärade representanten från Upsala har redan talat om det mindre
lämpliga deruti att söka analysera, huru ärendet behandlats i Utskottet.
Jag kunde i detta afseende hafva rätt mycket att säga, men Kammaren
är utan tvifvel trött vid denna diskussion.

1 fråga om den allmänna och lika rösträtten har jag redan uttalat
min mening. Jag tror icke att tiden för dess införande ännu är kom -

Den 22 Mars, f. in.

men. Att i våra tider hålla långa diskussioner öfver denna fråga anser
jag både olämpligt och onödigt. Jag tror, att det allbekanta sällskapet
Internationales tillvaro och verksamhet i vår tid äro tillräckliga för att
betydligt nedstämma sympatierna för den lika rösträttens idé.

Herr Uhr: I dag har verkligen det ovanliga inträffat, att Professor
Ribbing uppmanat oss att yttra oss kort. Han tyckte, att långa tal i
denna fråga voro onödiga, ehuru han icke gjorde någon tillämpning häraf
på sig sjelf. Jag skall i allt fall yttra mig kort.

Om icke Utskottets förslag redan fallit i Första Kammaren, skulle
jag påyrka, att vi, heldre än att stå stilla, måtte taga det lilla steg Utskottet
förordat. Under nuvarande förhållanden vill jag blott uttala hvad
jag anser riktigast, och det är allmän rösträtt per kapita.

Herr Gunnars son: Jag skall gå den ärade representantens från

Upsala önskan till mötes och tala kort. Det var ganska nöjsamt att höra
honom uttala den åsigt, att långa anföranden voro olämpliga; jag önskar
endast att han sjelf ställt sig samma åsigt till efterrättelse.

Att förändring i den kommunala rösträtten är af svenska folket ifrigt
önskad, är en så känd sak, att derom icke torde vara någon tvist. Visserligen
har ^ Lag-Utskottets ordförande sagt, att Medkammaren icke erkänner
hehofvet af en reform i detta afseende, och icke kunnat finna, att
några bevis för behöfligheten deraf blifvit framlagda. Men jag tror, att
bevis finnas, ty det är kändt, att kommunalstämmobeslut ofta blifvit dikterade
af en eller två personer i strid mot de flestes önskan. Att så är
förhållandet, bär blifvit uttaladt på talrika folk- och arbetaremöten samt
af tidningspressen. Jag tror, att tiden för en reform af kommunala rösträtten
icke kan vara långt aflägsen, men bästa sättet att genomföra reformen
tilltror jag mig icke att kunna uppgifva. Då genom första Kammarens
beslut frågan för denna gång redan förfallit, återstår för Andra
Kammaren endast att afgifva eu opinionsyttring. Jag kan icke instämma
uti något yrkande om återremiss, ty jag vet icke, hvartill det skulle tjena,
och jag tror att man med afseende på denna frågas slutliga behandling
bör tillämpa det gamla ordspråket: “uppskjut icke till morgondagen hvad
du i dag kan gorå.''1 Jag vill yrka bifall till Herr Engmans reservation,
på det att, då framdeles något nytt förslag i ämnet skall uppgöras, man
må kunna skönja, hvarthän åsigterna i denna Kammare visa.

Herr Ola Jönsson: Jag ber att få säga blott några få ord.
Jag har vid mera än ett tillfälle tillförene uttalat och sökt visa skäl för
den åsigt, som Herr Mankell både i sin reservation mot förevarande Utskotts-betänkande
och muntligen under denna diskussion förfäktat, nemligen
att alla som erlägga bevillning efter andra art. bevillningsstadgan
och följaktligen betala kommunalutskylder, borde hafva lika röst i kommunala
angelägenheter. Jag är fortfarande öfvertygad, att denna åsigt,
är den enda riktiga; och om man vill se på alla de reservationer, som
åtfölja Utskottets betänkande, och på alla de meningsskiljaktigheter, som
i dessa reservationer uttala sig, så må man väl komma till den öfvertygelse,
att frågan icke kan lösas annat än efter personlighetsprincipen.

Den 22 Mars, f. m.

Då man emellertid väl vet, att denna gång icke något resultat är att
vinna, emedan frågan förfallit genom Första Kammarens beslut, så anser
jag, att återrerniss skulle tjena till intet. Utskottet skulle naturligtvis
antingen svara, att frågan redan förfallit, eller helt enkelt anmoda Kammaren
att fatta beslut, troligen det förra.

Åtskillige talare hafva förenat sig uti att yrka bifall till Herr Engmans
reservation. Jag medgifver, att, derest denna reservation kunnat
blifva Riksdagens beslut, jag skulle nöja mig dermed och förena mig uti
nyssberörda yrkande, men under förevarande förhållanden tror jag det icke
vara välbetänkt af Kammaren att för framtiden binda sig genom något
beslut. Det kunde i så fall hända, att Kammaren vid eu kommande riksdag
ville gå antingen längre eller mindre långt än genom ett sådant beslut
gifvits vid handen, och då vore icke lämpligt, att man hade ett dylikt
beslut att hänvisa till. Jag yrkar följaktligen rent afslag å Utskottets
förslag.

Herr Törnfe It: Anledningen dertill, att jag nu begärt ordet, är
det yttrande representanten för Wenersborg och Åmål nyss fällde, nemligen
att man vid närvarande tidpunkt icke borde tala om införande af
lika rösträtt, emedan vi hotas af det der sällskapet •TInternationale.“
Jag tror alldeles tvärtom, att, just derföre att alla samhällen hotas af det
der sällskapet, man bör söka ordna sina affärer så, att man icke längre
beböfver frukta detsamma och derföre skulle lika rösträtt vara eu borgen.

Man har sagt, att, om lika rösträtt infördes, den fattige skulle beskatta
den rike. Jag fruktar icke en sådan följd, ty så vidt jag kunnat
erfara, är den fattigo lika rädd om sitt öre som den rike om sin riksdaler.
Vidare har man invändt, att den lika rösträtten skulle förändra karakteren
af Första Kammaren. Jag tror icke detta, ty Första Kammarens
guldkalf är omgifven af så många gärdesgårdar, att säkerligen icke någon
arm från kommunalstämman skulle nå till att gifva honom någon dufning;
och om det kunde ske, skulle det, i min tanke vara ganska nyttigt, ty
Första Kammaren har mycket emot sig i allmänna opinionen, utan att
göra något yrkande i nämnda riktning.

Så som saken nu står, att för tillfället icke något är att vinna, yrkar
jag afslag å Utskottets hemställan.

Herr E liren borg: Då mitt förslag icke vunnit något understöd,

återtager jag detsamma och yrkar rent afslag å Utskottets hemställan.

Ofverläggningen rörande nu föredragna tvänne punkter förklarade»
slutad. Med afseende å beskaffenheten af derunder framställda yrkanden
och då beslutet öfver första punkten vore beroende af det beslut, som
kunde komma att fattas angående den andra, förklarade Kammaren, på
Herr Talmannens framställning, sig vilja till afgörande först företaga sistnämnda
punkt.

Rörande denna andra punkt hade yrkats dels att, med afslag å Utskottets
hemställan, Herr Kolmodins förslag måtte bifallas, dels jemväl att,
med afslag å berörda hemställan, det förslag måtte antagas som bhfvit

Den 22 Mars, f. m.

framstäldt i Herr Engmans och Herr Lars Perssons vid denna punkt afgitna
reservation, dels ock slutligen utslag utan bifogadt motförslag.

Efter upptagande af dessa olika meningar framställde Herr Talmannen
propositioner på bifall ej mindre till Utskottets hemställan än jemväl
till bu anförda yrkanden. Propositionen på afslag förklarades hafva blifvit
besvarad med öfvervägande ja. Omröstning blef emellertid begärd,
dervid yrkandet på bifall till Herr Engmans reservation antogs såsom kontraproposition,
hvarefter omröstning skedde enligt en så lydande voteringsproposition.

Den som afslår hvad Lag-Utskottet hemställt i andra punkten af dess
utlåtande Nio 14.

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å hvad Utskottet hemställt,
beslutit: att 11 § uti 1862 års förordning om kommunalstyrelse å landet
erhåller följande förändrade lydelse: Röstvärdet skall beräknas efter det
en hvar röstegande åsätta fyrktal. Dock må ej någon utöfva rösträtt för
större antal röster, än som svarar emot eu tiondedel af kommunens hela
röstetal efter röstlängden, och att vid alla val röstas per kapita.

Vid hopsummering visade röstsedlarne 87 ja mot 42 nej. Utskottets
hemställan i denna punkt hade alltså af Kammaren afslagits; och förklarades,
till följd af detta beslut, den hemställan bifallen, som af Utskottet
blifvit gjord i första punkten.

Punkten 6''.

Utskottets förslag i denna punkt förklarades hafva förfallit genom
nyss fattade beslut rörande andra punkten.

Punkten å.

Herr Gumselius: Med anledning af den näst föregående, diskussio nen

skulle man kunnat fråga, hvartill det tjenade att hålla långa tal om
ett redan afgjordt ärende. Jag svarar, att det tjena!1 till att visa, att,
ehuru frågan för denna riksdag förfallit genom Första Kammarens tvära
afslag, ett lifligt intresse för densamma finnes inom Andra Kammaren.
Diskussionen öfver de första punkterna i Utskottets betänkande har varat
i fyra timmar, utan att under hela denna tid mer än på sin höjd en enda
röst här höjt sig till försvar för Lag-Utskottets besynnerliga förslag i andra
punkten. Äfven bär har, likasom i Första Kammaren, votering egt rum,
men den lilla af Utskottet föreslagna förändringen i kommunala rösträtten,
såsom dock smakande något af reform, blifvit afslagen, har deremot i Andra
Kammaren dels eu aktningsvärd minoritet voterat för intet mindre än
lika rösträtt vid alla kommunala val, under det att majoritetens beslut

Den 22 Mars, C. m.

om afslag Kär stödde sig på yrkanden företrädesvis af män på vår venstra
flygel, hvilka från sin synpunkt funno förslaget sådant, att det helt
enkelt borde förkastas. Detta synes mig vara ett ganska märkligt resultat
af dagens strid om de två första punkterna.

Utskottet har, för att öfvergå till den itu föredragna punkten, icke
kunnat tillstyrka bifall till min motion, och det förvånar mig icke så särdeles
mycket under nuvarande förhållanden. I sin motivering har Utskottet
åberopat hvad 1808 års Lag-Utskott yttrat i fråga om graderade
röstskalor, som hetas vara "i mer eller mindre män godtyckliga.” “Men
efter godtycke böra (säger Utskottet) lagar icke stiftas. Hvad lagarne för
den kommunala rösträtten beträffar, sä kunna de utgå från antingen personlighets-
eller förmögenhets-principen. Mellan dessa båda måste lagstiftaren
välja, och har han bestämt sig för den sistnämnda, så måste han
med följdriktighet tillämpa den intill den gräns, utöfver hvilken konseqvensen
icke längre kan gä, utan att leda till uppenbar orättvisa eller
leda till andra vådor* Del der alltsammans behöfver jag nu icke upptaga
till besvarande. Grundlig vederläggning af dessa talesätt har i dag
redan blifvit framlagd af representanten från Upsala, och då lian, Lagutskottsledamoten,
säkerligen icke misstankes för att gå för långt i min
riktning åt venster, lära val lians ord väga mera än allt hvad jag härvid
kunde anföra.

Hvad Utskottet vidare efter 1868 års Lag-Utskott anför om förhållandet
mellan skattskyldighet och rösträtt, tror jag hafva varit föremål
för tillräcklig diskussion under behandlingen af de första punkterna i
betänkandet, och jag vill derföre icke vidare uppehålla mig dervid.

•‘Detta i allmänhet", säger Utskottet och fortsätter derefter sålunda:
“Hvad särskild t angår förevarande förslag, så kan Utskottet icke frigöra
sig från den mening, att detsammas antagande skulle medföra en väsendtlig
rubbning i grunden för bildandet af Första Kammaren”. Detta är
ganska tänkvärda ord. Utskottet kan "icke frigöra sig"! Detta vittnar,
antagligen ofrivilligt, mot Utskottets majoritet, att den varit bunden af en
fördom, och hvad saken beträffar vill jag hemställa, om någon utom LagUtskottets
ledamöter skulle vilja påstå, att mitt förslag om införande af
graderad skala vid val af stadsfullmäktige skulle kunna verka någon väsendtligare
rubbning i den der mycket omordade grunden för bildandet
af Första Kammaren, än Utskottets eget förslag i andra punkten af betänkandet
skulle hafva gjort, om det bifallits. Ser man fördomsfritt på
saken, så måste man väl medgifva, att nedtryckande af vissa qvalifikationer
för kommunalrösträtt på landet kan hafva ett vida större inflytande
till förändring af landstingens sammansättning och derigenom till “rubbning
åt grunden för Första Kammaren", än införande af en graderad
röstskala vid val till stadsfullmäktige i en del städer, hvilka till landstingen
sända endast ett ringa fåtal representanter, medelbart valde på penningröstnings
grund.

Utskottet har behagat anföra, att jag mot betänkligheterna i detta
afseende anmärkt, att Riksdagen redan gjort ändringar i den kommunala
rösträtten, utan att sådant visat sig leda till några vådliga följder. Utskottet
har här fäst sig vid något, som jag mera i förbigående anfört,
hvaremot Utskottet icke haft godheten uppmärksamma, att jag i min mo -

Den 22 Mars, f. m.

tion yttrat löljäiicte: “Vigtigast af dessa motskäl skulle vara det, att en

rubbning af den kommunala rösträtten i städerna vore egnad att “förrycka
törsta Kammarens grund1-. Haltlösheten af ett sådant påstående
tror jag mig i min ofvan åberopade fjolårsmotion hafva ådagalagt och
mskränker mig att dertill hänvisaHvad jag derpå i förbigående tillagt
har Utskottet, som sagdt är, med några ord besvarat, men då Utskottet
icke upptagit mina hufvudskål till pröfning, utan endast hållit sig till,
hvad man kunde kalla småskäl, och vid dem just ej haft något märkligare
att erinra, anser jag^ obehörigt att bemöta Utskottets anmärkningar i
denna punkt, hvilket för (ifrigt, som man behagade finna, icke skulle vara
svårt. Må det tillåtas mig hänvisa till den af mig i fjol lemnade utredning
af detta, ämne å sidorna 29 och 30 i motionen N:o 127, hvaraf framgår,
att, enligt mitt förslag, större städer, hvilka här äro i fråga, skulle
komma att vid val till Första Kammaren medverka genom dubbelt medelbara
val och ovilkorlig, om än förmedlad penningröstgrund, medan större
landtkommuner och mindre städer hafva enkelt medelbara val på penninglostgrund,
och mindre landtkommuner dubbelt medelbara val och en i
allmänhet illusorisk penningröstgrund. Här synes mig beträffande just de
större städerna vara öfvernog af garanti, men på den frågan har Lagutskottet
ej inlåtit sig.

Jag finner, att inom Utskottet "meuingarne varit något delade i fråga
om vigten-- af de mot mitt förslag åt Utskottet "anförda skål--, hvaremot
Utskottet
åt ung angifna grunder, enär mitt förslag skulle “lätt leda till samma
följder som en röstberäknmg efter hufvudtalet“; och detta har Utskottet
tyckt stå i strid "emot idéen af en graderad röstskala". Idéen af den
graderade röstskala jag föreslagit är att åstadkomma en förmedling mellan
rösträtt på penningegrund och rösträtt på personlighetsgrund. För
personlighetsprincipen i fråga om rösträtt är jag desto mindre rådd, som
jag är bördig från ett samhälle, der vi af ålder varit vane att afgöra alla
kommunala ärenden på allmän rådstuga genom röstning efter hufvudtal
och funnit oss väl af detta röstningssätt. Sedan vi numera fått så kallad
kommunal sjelfstyrelse", har flertalet af kommunens medlemmer icke mera
någonting att säga om gemensamma angelägenheter, hvilket är bittert. Å
ena »''dan bär denna erfarenhet och å den andra sidan den säkerligen
grundade öfvertygelsen, att ett återinförande af rösträtt efter hufvudtal
icke för, närvarande låter genomföra sig, gifvit anledning till mitt förmedhngsförslag.
Om Utskottet nu funnit den af mig föreslagna röstskalan gå
för långt åt venster, hade Utskottet, om det hyst någon välvilja för förSiq
1 eu lämpligare gradering, som jag icke egentligen påyrkat hvad Utskottet,
omförmält såsom mitt förslag, utan blott i allmänhet hemställt, att
Riksdagen för sin del måtte besluta, att vid stadsfullinäktigval rösterna
måtte beräknas efter en graderad och tregradig skala, hvarjemte jag, under
uttryckligt tillkännagifvande att jag ansåge sjelfva graderingen såsom
en smaksak, förklarat, att jag för min del funne gränserna vid 15 och
o0 R:dr rätt lämpliga, men ej skulle hafva något att invända emot, om
Utskottet nedflyttade dessa gränser, exempelvis den lägre till 10 R:dr eller
än längre. Utskottet har förmodligen något hastigt behandlat min motion

Den 22 Mara, f. m.

och derföre icke kommit att fästa full uppmärksamhet vid mina yrkanden,
likasom det ock förbisett väsendtliga delar af motiveringen.

Till slut förekommer i Utskottets betänkande hvad som val skall
vara det bästa af dess innehåll. Utskottet säger nemligen tillsist: “Lika
oförklarligt som inkonseqvent synes det vara, att motionären föreslagit den
graderade röstskalans tillämpning vid val till stadsfullmäktige, men ej vid
omröstning i kommunala angelägenheter uti de städer, der stadsfullmäktige
icke finnas. Är gällande röstgrund lämplig i sednare hänsendet, så
måste den ock vara det i det förra; och betydelsen af ett stadsfullmäktigval,
såsom innefattande uppdrag åt fullmäktige att med primärförsamlingens
rätt besluta i kommunens angelägenheter, fordrar med styrkan af
följdriktighet, att vid dylikt val skall tillämpas samma röstgrund, som då
röstberättigade omedelbart utöfva kommunens beslutanderätt. - Det är
emellertid någon skilnad mellan städer som hafva, och städer som icke
hafva stadsfullmäktige. I de städer, der stadsfullmäktige icke finnas, likasom
i landtkommuner, äro visserligen de mindre röstegarne, strängt
taget, rättslösa gent emot de stora röstetalen, men dessa mindre röstegare
äro dock i tillfälle att vid behandlingen af kommunala angelägenheter
komma tillstädes och yttra sig, och de kunna dymedelst mot dem,
som möjligen vilja begagna sina höga röstetal till att utöfva förtryck,
eller öfver höfvan beskatta sina medborgare, ställa en opinion, som de
stora röstegarne ofta draga sig för att trotsa. Det är visst icke derföre
sagdt, att de mindre röstegarne, äfven om de påtagligen hafva rättvisan
på sin sida, alltid få rätt. Utgången af åtskilliga ärenden, som behandlats
alla instanserna igenom, visar på ett skärande sätt, att så icke är
fallet, och Kongl. Maj:t anser, såsom bekant, att, då formerna behörigen
iakttagits, har det större röstetalet rätt i kommunala angelägenheter.
Men ibland går det dock derhän, att de stora röstegarne anse sig icke
kunna begagna sin makt.

Den gång då Lag-Utskottet hade den godheten att för utöfvande af
rösträtt vid allmän rådstuga föreslå ett röstmaximum, motsvarande bevillning
för It),000 R:drs inkomst af kapital och arbete, kunde jag icke varaså
tacksam som Utskottets ärade ordförande förmält sig vilja påräkna.
Detta röstmaximum innebar nemligen, som man vet, med afseende på
många stadssamhällen icke någon nämnvärd begränsning, då i landsortsstäderna
gemenligen helt få personer hinna upp till och öfver 10,000 R:drs
inkomst. Och i många städer hade de största röstetalen redan dessförinnan
blifvit omöjliga genom den allmänna oviljan. Sålunda vore de
stora röstegarne, bolag med flere, på dessa ställen faktiskt heröfvade
all rösträtt, derför att deras rösträtt enligt lag var för stor för att kunna,
utan att öfva förhatligt förtryck, begagnas. På ett eller annat ställe utöfvades
visserligen sådan, enstaka personer tillkommande, öfvermäktig
rösträtt i det längsta, men med allt mindre fördel. Jag känner exempelvis
en kommun, der en person länge fört talan för ett mycket stort röstetal.
Det är inom kommunen, likasom inom Riksdagen, en framstående man af
hvars verksamhet kommunen väl bär behof. Länge har han satt in både
sig sjelf och andra bland stadsfullmäktige, och i dessa dagar har han
visserligen blifvit återvald till stadsfullmäktig, men med jemförelsevis ringa
röstetal. Och synes den väsendtligaste orsaken till sjunkandet af hans

Den 22 Mars, f. m.

popularitet inom kommunen hafva varit oviljan öfver det hänsynslösa sätt,
hvarpå han användt sitt stora röstetal. Det har således icke gagnat utan
skadat honom, och det har skadat saken och kommunen. Jag kan i afseende
derpå, huru stadsfullmäktige anses och hvilket förtroende desse,
som borde vara sitt samhälles förtroendemän, åtnjuta, omnämna något,
hvarom Herrar ne snart få erfarenhet. Konsti tu tio ns-Utskottet har, i sitt
nyss färdigblifna förslag till ny tryckfrihetsförordning, hemställt, att jurymän
i tryckfrihetsmål skola inom hvarje landstingsområde väljas af landstinget,
men inom städer, som ej i landsting deltaga, icke af stadsfullmäktige,
utan af de vid val af ledamöter i Riksdagens Andra Kammare röstberättigade.
Och skälet härtill ligger utan tvifvel deruti, att stadsfullmäktige
icke äro populäre. Utskottet liar, äfven om detta ej skulle uttryckligen
sägas i dess motivering, nogsamt insett, att man icke kan vilja
sätta Stockholms peuningvalde stadsfullmäktige till öfvervakare öfver hufvudstadspressen,
det har insett, att ett. förslag derom skulle kunna störta
dess lagverk, äfven om det i öfrigt vore antagligt. Sådan är tonen om
stadsfullmäktige, och detta ej för deras egen skull utan för valsättet.

Stadsfullmäktige hafva under deri tid, de funnits till. utöfvat helt
olika verksamhet i olika städer. I min motion har jag påpekat, hurusom
syftet med kommunalförfattningarne, i välment afsigt tillkomna, långt ifrån
vunnits, hvilket jag anser i väsendtlig grad bero på den röstberäkningsgrund,
som inom kommunerna tillämpas. Nu är förhållandet, att i somliga
städer känna stadsfullmäktige sjeifva, att de icke stå på fast mark
och kunna derför icke uppträda med den kraft, som vore naturlig, derest
de vore verklige stadsfullmäktige i stället för penningfullmäMige. I andra
städer åter begagna de sin makt med eu ytterlighet och hänsynslöshet,
hvartill något motstycke knappast kan uppletas under gamla förhållanden.
Eu mängd städer hafva derigenom fått sina kommunalskatter mångdubblade,
blifvit inkastade i vidlyftiga företag och nödsakade att upptaga
stora lån eller åtaga sig än större borgensförbindelser, som tynga på dem
för en lång framtid, så att val en eller annan af dem må hafva skäl att
tvifla om de skola kunna i längden uppfylla förbindelser, dem de skattskyklige
icke iklädt. sig, utan blifvit iklädda af personer, som möjligen
valt sig sjeifva till stadsfullmäktige.

Må det tillåtas mig erinra om några få exempel. Åtskilliga finnas
anförda i Januarihäftet af “Svensk tidskrift för literatur, politik och
ekonomi,11 och jag vill deraf endast i största korthet vidröra ett fåtal,
hvarvid jag i ett fall är i tillfälle fullständiga tidskriftens uppgift.

Eu stad (Garishamn) med 5,000 till 6,000 innevånare har för eu jernvägsanläggning
fått teckna sig för eu half million, hvartill staden hade
att tillgå 100,000 R:dr, samt begärde och erhöll Kongl. Maj:ts bemyndigande
att upplåna 400,000 R:dr. Då teckningen icke räckte till, oaktadt
äfven landskommuner och enskilde deltagit i densamma, har staden fått
ytterligare ikläda sig ansvarighet för teckningens fyllande, hvilken ansvarighet,
då den ingicks, lär hafva varit värd vid pass hundra tusen riksdaler,
hvaraf, enligt hvad nyligen i offentligt tryck uppgifvits, vid pass
90,000 R:dr vid teckningens åtnjutande belastade staden, som alltså får
till företaget upplåna vidpass 100 R:dr för hvarje hufvud. Men ej nog
med detta! Derjemte har samma lilla stad — allt enligt stadsfullmäktiges

Den 22 Mars, I. m.

beslut -- fått ikläda sig 40 års räntegaranti för 1,100,000 R:dr - beslut,
mot hvilka Stockholms stadsfullmäktiges mycket omtalade och mycket
öfverklagade beslut om räntegaranti för fem millioner sjunker ned till
en ren obetydlighet. Dock — jag är öfvertygad, att, om stadsfullmäktige
i Stockholm, som nu blodat tanden, få ostörde gä på i samma riktning, det
icke skall dröja länge, innan man får höra beslut från rikets första kommun
om ingångna ansvarsförbindelser i en helt annan, vida större skala
än beslutet om dessa tarlliga fem millioner. Riktningen är tydlig! — Ett
annat exempel är Westerås stad, som redan har en skuld af 187,000 R:dr,
och hvars kommunalutskylder under de sednaste åren utgått med tre, fyra
till fem riksdaler på bevillningsriksdalern, och hvars stadsfullfullmäktige
nu ytterligare för aktieteckning i jernväg beslutat upplåna 200,000 R:dr.
Vid sådant förhållande kan det vara ovisst, om icke de redan dryga utskylderna
komma att i följd af denna aktieteckning derhän * ökas, att de
blifva ytterst betungande för dem, som äro skattskyldige till stadsfullmäktige
i Westerås. Ekesjö stad, som 1857—1860 upptagit tre lån å
tillsammans 260,000 R:dr (hvaraf dock 175,000 R:dr återutlånats åt husegare
i staden) upptog år 1869 under ganska brydsamma ekonomiska förhållanden
ett lån till jernväg å 100,000 R:dr. Redan förut uppgick det
lilla samhällets kommunalskatt till tre och en half gånger bevillningen
efter 2:dra artikeln. Jag visste icke, om Ekesjö hade stadsfullmäktige,
men har här i Kammaren af två stadsriksriagsmän, grannar till staden,
blifvit upplyst om, att så är förhållandet, hvilket, man kunde ana, när
stadens affärer drifvits derhän. Så kan ett fåtal, möjligen af ett fåtal
vald!, beskatta och betunga sin kommun, utan att flertalet af dess medlemmar
deremot kunna gorå verkande motsägelse.

Jag vill nu icke gå längre, men skulle väl hafva ett yrkande att
framställa, men hvilket? Jag kan naturligtvis icke hemställa om godkännande
af Utskottets förslag, och jag vill icke ifrågasätta, att detsamma
skall, om också endast för åstadkommande af en opinionsyttring, återremitteras,
emedan detta endast vore att gagnlöst taga Utskottets vigtiga
tid i anspråk. Derföre tillåter jag mig hemställa, att Kammaren ville bifalla
hvad jag i första punkten af min motion påyrkat. Jag skulle yrka
bifall jemväl till andra punkten och hvad derefter följer, om detta blifvit
af Utskottet behandladt och icke så godt som förbigånget utan upptagande
af åtskilliga i motionen anförda skäl och utan att villfara min i
slutet af motionen till Utskottet gjorda vördsamma framställning. För
att sålunda ej här göra ett af Utskottet icke behörigen pröfvadt yrkande,
inskränker jag mig att. hemställa, det Kammaren ville för sin del besluta
sådan ändring i § 12 af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad,
att vid stadsfullmäktigval rösterna må beräknas efter eu graderad skala.

Jag gör mig förvissad om. att Herr Talmannen å detta mitt yrkande
framställer proposition.

Herr Ribbing: För min del och principielt är jag ej emot infö rande

af en röstskala i stad efter annan beräkningsgrund än jemn röst
för hvarje jemn bevillningsriksdaler, såsom, nu är stadgadt, hvilket jag
visat i en reservation vid en föregående riksdag, deri jag framställt ett någorlunda
detaljerad! förslag i detta ämne. Men deraf följer icke att

48 Den 22 Mars, f. m.

jag med min röst kan bidraga till bifall åt det förslag i detta hänseende,
som motionären framställt. De skäl, som bestämt mig att inom Utskottet
yrka afslag å motionärens framställning, äro icke alla dem Utskottet
uppräknat; mina skäl äro färre än Utskottets, men detta oaktadt för mig
fullt afgörande. Jag ber först och främst att få uppropa Utskottets ord,
att man icke kan finna något egentligt skäl till införande af eu graderad
röstskala, som indelar kommunens medlemmar i vissa förmögenhetsklasser,
utan att dervid utgå från den förutsättning, att vissa afdelningar
af kommunens röstberättigade medlemmar skola möjligen hafva
olika intressen vid frågors afgörande, hvilka afdelningars rätt mot hvarandra
man då medelst den graderade röstskalan vill på något sätt hafva
genom lag garanterad. När man således föreslagit en tregradig röstskala
för städerna, bör man också rimligen anses hafva förutsatt, att
tre afdelningar åt städernas röstberättigade innevånare i vissa frågor
kunna hafva olika intressen, och velat, att dessa afdelningar skola hvardera
hafva sitt ord med i laget vid frågornas afgörande. Men med denna
förutsättning blir den första fordran på en sådan i vissa afdelningar graderad
skala den, att de olika afdelningarne mot hvarandra väga något
så nära jemnt och åtminstone att, om flertalet af afdelningarne — hvilket,
under , förutsättning af eu tregradig skala, blir de två — slår sig tillsammans
mot den ena, de skola öfverväga denna. År ej graderingen så
ordnad, väga en aldelnings röster mera än de öfrigas tillsammanlagda,
är graderingen helt och hållet betydelselös. Nu är förhållandet i tjugo
af de städer, motionären uppräknat i den vid motionen fogade tabell,
att lägsta klassen derstädes, med beräkning af en röst per man, är större
än de två andra klasserna tillsammans, om, såsom motionären föreslagit,
de till den andra klassen hörande erhålla två och de till den tredje
tre röster. Under sådana förhållanden får jag uppriktigt säga, att jag
icke anser en dylik röstskala ändamålsenlig eller tjena till någon ting.
Motionären har under diskussionen i dag yttrat, att syftemålet med hans
förslag skulle vara att finna en förmedling emellan två motsatta principer,
personlighetsprincipen och den nu befintliga, eller förmögenhetsprincipen.
Men om man för ett sådant bemedlingsförsök ej lägger till
grund den ofvan nämnda förutsättningen åt hänsyn till olika afdelningar
inom kommunen och deras ungefärliga likställighet i sammanlagdt röstetal;
om man i stället, såsom motionären, blott medelst nakna siffror,
utan. beräkning af deras betydelse och verkan vid tillämpning på de
verkliga förhållandena, vill sätta ett mindre af penningemakt, än vi nu
hafva, och likaledes inskränka den rena per-capita-principen: då kommer
man in på en. ren tillfällighetsståndpunkt. Ty om man i allmänhet säger,
a,tt man vill gifva de förmögnare klasserna något större rösträtt än
de mindre bemedlade, så blir första frågan, huru mycket större? Hvad
är dervid det lagom och passande ? År det två röster eller tre ? År
det genom antagande af tre grader eller liera? Jag förtviflar om att
man här kan bestämdt och säkert säga, att den eller den siffran såsom
blott sådan anger den rätta proportionen. Men — vare dermed huru
som helst; så mycket bör åtminstone vara aromatiskt klart, att den
minsta fordran man kan ställa på ett sådant förslag, att angifva ett

lämpligt

Den 22 Mars, f. m.

lämpligt och lagom af de förmögnares rätt och inflytande, genom endast
vissa siffror, är väl, att såsom kriterium på, om förmedlingen skall vara
riktig eller proportionen lämplig, den skall träffa och blifva något så när
lika i olika städer, så att de mera förmögnare klasserna innehafva på
hvarje ställe en qvot af röstetalet, jemförlig i storlek med den qvot desamma
på annat ställe hafva t. ex. hälften eller en tredjedel o. s. v. af
hela röstetalet. Nu är emellertid förhållandet i de af motionären uppräknade
städerna, att i två, Jönköping och Haparanda, utgör andra och
tredje klassens röstetal tillhopa tre fjerdedelar af första klassens ensamt
och i en stad, Nora, något mindre än hälften af första klassens. I en
annan stad åter, Falun, utgör andra och tredje klassens röstetal tillsammans
obetydligt öfver en fjerdedel af första klassens, och i Skeninge
icke fullt eu femtedel af första klassens. När man endast vill åstadkomma
eu jemkning af de förmögnare klassernas nuvarande större öfvervigt,
så bör väl denna jemkning icke slå ut så, att de förmögnare på
ena stället erhålla tre fjerdedelar såsom lämplig qvot, under det på ett
annat ställe samma lämpliga qvot ej blir en femtedel af hela röstetalet.
Ensamt denna omständighet är för mig ett afgörande skäl till afslag å
motionen. Här har motionären väl sagt, att han icke bestämdt yrkar en
sådan tregradig skala, som den hvilken är lagd till grund för ofvan anförda
beräkningar, och enligt hvilken de, som i bevillning skatta 15 Riksdaler
och derunder, skola hafva en röst, de, som skatta öfver 15 till och
med 50 R:dr, två röster, och de, som erlägga högre bevillning än 50 R:dr,
tre i (ister, utan att tindra gränser skulle kunna antagas, endast skalan
blefve tregradig. Jag har derföre, med ledning af motionärens tabell,
beräknat rösterna äfven efter en tregradig skala med en röst för bevillning
till och med 10 R:dr, två röster för bevillning öfver 10 till och med
50 samt tre röster för bevillning, som är högre än 50 R:dr, hvarmed
naturligen 2:a klassens styrka vore ökad med alla dem, som skattade
mellan 10 och 15 R:dr, under det l:a klassen med alldeles detsamma
vore minskad. Men om äfven med dessa gränser lägsta klassens öfvervigt
blir mindre än enligt den ofvan använda gränsen, blir dock dess röstetal,
äfven på detta sätt, ensamt större än 2:a och ;S:e klassens ihoplagda
i alla de 20 städer, motionärens tabell upptager, med undantag af två;
och hvad angår förhållandet mellan särskilda städer, blir detta naturligen
_ lika ojemnt och olika som enligt den förra begränsningen. I Jönköping,
t. ex., skulle andra och tredje klasserna tillsammans erhålla högre
rösträtt än första klassen, i Haparanda andra och tredje lika med första;
i lalun skulle andra och tredje klassernas röstetal utgöra en tredjedel
och i ^Skeninge icke fullt en tredjedel af första klassens. Ojemnheten
står således qvar öfverallt, fast uttryckt i olika siffror. — Vill nu åter
motionären, såsom han i dag yrkat, att Utskottet, med bibehållande blott
af hans två klämmar, i öfrigt borde hafva gjort något, hvad som helst, af
hans motion och framlagt ett förslag i den af honom angifna riktningen,
så begär han mera, än han billigtvis kan fordra och Utskottet har rätt
att gorå. fy om han stadnar vid det yrkandet: jag vill hafva en förändring
i den nu gällande, graderade skalan, och säger till Utskottet
gör upp resten“, så innebär ju hans motion blott att en förändring
Riksd. Prof. 1872. 2 A/d. 8 Band. 4

Den 22 Mars, f. m.

skall ske, på sin höjd med tillägg: så att röstskalan blir tre-gradig; deremot
blir det då ej han utan Utskottet, som framställt förslaget om hvilken
förändring: till ett sådant initiativ är Utskottet hvarken förpligtadt
eller berättigadt. — Af nu anförda skäl föranlåtes jag tillika att hemställa
om af slag å motionärens i dag gjorda modifierade framställning:
om bifall till första klämmen i motionen eller till hans yrkande, “att
Riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring i 12 § af Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse i stad, att vid stadsfullmäktigval rösterna
må beräknas efter en graderad skala. Jag skall dervid ej anmärka, att
skalan redan nu är graderad, utan jag antager att motionären menat en
annan graderad skala än den nu gällande. Men jag fragar, huru kan
Kammaren fatta beslut om en åtgärd i allmänhet, om att en förändring
skall ske, utan att på samma gång säga hvilken förändring Kammaren
anser böra vidtagas. Alla beslut att något skall ske, utan att säga huru,
äro opraktiska och lätt ledande till omöjligheter, då det lätt kan hända
att, sedan man sagt ja till att, man blir tvungen att säga nej till alla
huru. På dessa grunder anhåller jag om utslag å såväl Herr Gunmii
motion som hans nu framställda yrkande.

Herr Grefve Sparre: Herr Talman! mine Herrar! Då jag föintsätter,
att Kammaren icke är så särdeles intresserad af eu diskussion,
som icke kan egentligen leda till någon påföljd, så vill jag vara ytterst
kort i mitt svar på Herr Gumadii sednare anförande. Jag skall dervid
äfven taga mig till vara att följa honom på hans utflygter till Tryckfrihetsförordningen,
Konstitutions-Utskottet och beslut, fattade åt stadsfullmäktige
öfver hela riket; ty, dessa beslut må vara huru beskaffade
som helst, nu är fråga och diskussionen bör således röra sig blott om
bestämmandet af de grunder, efter hvilka den kommunala rösträtten i
städerna bör utöfvas. Vi tala om ingenting annat, hvarken om jury i
tryckfrihetsmål eller om olika stadskommuners. beslut. _ Vill man val pa
grund af sådana kommuners särskilda beslut fördöma institutionen i sin
helhet, fördöma hela kommunal-institutionen? Jag föreställer mig dock,
att vi efter 10 års erfarenhet i afseende på den genom de nu gällande
kommunallagarne grundade sjelfstyrelse för kommunerna icke vilja säga:
bort med hela surfven!

Jag vill, som sagdt, icke följa den ärade talaren på alla hans. exkursioner,
men jag anhåller att med några ord få bemöta hans anmärkningar
mot Utskottets motivering och sätt att bedöma hans motion.
Herr Gumselius ansåg, att Lag-Utskottet gjort sig skyldigt till ett komplett
misstag, då det uttalat den mening, att motionärens förslag skulle
medföra en väsendtlig rubbning i grunden för bildandet af Första Kammaren,
och till bevis derom har han frågat: i hvad mån kan ett stadsfullmäktigval
utöfva inflytande härpå? Här vid lag återkomma vi dock
till samma fråga, som jag redan vid behandlingen af eu annan punkt i
detta utlåtande vidrört, nemligen, att väl i vissa smärre hänseenden må finnas
en skilnad emellan land och stad, men så diametralt motsatta äro dock
icke lands- och stadskommuner, att man för stad bör bestämma en helt
annan grund för rösträtten än för landet; att man i stad bör rösta per
capita och på landet i förhållande till förmögenheten; eller att i stad

Den 22 Mars, f. in.

Öl

skulle finnas en graderad röstskala och pä landet ingen. Detta kan väl
icke falla någon in. Jag tror nemligen, att lagstiftningen i vår tid tenderar
till att göra institutionerna på landet och i städerna jemnlika och
att icke emellan land och stad uppdraga några “kinesiska murar. “ Då
således i bestämmandet af en tregradig röstskala för stad ligger inclusive
införandet af eu dylik röstgrund på landet, lärer det icke kunna förnekas,
att antagandet af en sådan grund för röstberäkningen kommer att i väsendtlig
mån inverka på bildandet af Riksdagens Första Kammare, och
således var Utskottets motiv icke så enfaldigt, som den ärade talaren behagade
förklara detsamma.

Jag vill icke upptaga tiden med bemötande af den ärade talarens
anförande i öfrigt. Kammaren är redan uttröttad af denna långvariga
diskussion, och jag respekterar denna trötthet så mycket mera som jag
sjelf är utmattad deraf.

Jag ber dock att i aldra största korthet få, då Herr Gumaelius yrkar
att Kammaren nu måtte besluta införandet af en graderad röstskala vid
val till stadsfullmäktige, fråga: hvad betyder detta? Vi äro här, icke för
att uttala fromma önskningar, utan såsom en lagstiftande församling med
uppgift att säga hvad som är lag och rätt i Sveriges rike. För närvarande
är den kommunala rösträtten i städerna så och så beskaffad. Antingen
skall den fortfarande gälla, eller ock skola vi upphäfva densamma,
och sätta en annan i stället. Men icke upphäfva vi den nu gällande lagen
genom att i allmänna ordalag förklara, att rösträtten skall utöfvas
efter eu graderad skala eller — om vi, såsom den ärade representanten
för Upsala erinrade, redan anse oss hafva en graderad skala — efter en
annan än den nuvarande. Fn sådan proposition, som den hvarom Herr
Gumaelius anhöll, är omöjlig och orimlig, ty icke lärer väl Kammaren
kunna skäligen komma att fatta ett sä beskaffad! beslut som han yrkat,
utan att upphäfva ett visst lagstadgande och sätta ett annat i stället.
Det vore ju att uttala en allmän sats utan att tillämpa densamma på ett
visst förhållande. Jag kan för min del icke bifalla ett sådant yrkande.

Hvad slutligen angår sjelfva grunden för röstberäkningen i fråga om
val till stadsfullmäktige och det möjliga beliofvet af eu förändring härutinnan,
så anser jag mig blott behöfva återkalla i herrarnes minne, att
för icke längre tid tillbaka än år 1869 Riksdagen för sin del beslöt och
Kongl. Maj:t sanktionerade en ny lag i fråga om rösträtten i städerna.
Jag föreställer mig, att vi icke nu efter allenast tre års förlopp äro färdiga
att omskrifva denna lag. Den reducerade nemligen penningemaktens
öfvervigt från förut bestämda maximum af y,:del af hela röstetalet
efter röstlängden till ett maximum af blott J,:del af röstetalet.
Den ärade talaren har fäst sig vid blott det absoluta maximum; men äfven
det relativa eller högst A-del af hela röstetalet innefattar ju eu ganska
betydlig begränsning. Om en ytterligare begränsning deraf är af behof
påkallad, vet jag icke, men -— och härvid återkommer jag till hvad jag
redan förut i dag yttrat — när vi få en kommunalstatistik, då kan den
ärade talaren erhålla giltiga skäl och ett verkligt stöd för den förändring
i grunden för röstberäkningen han påyrkar, och då får äfven Kammaren
tillfälle att sätta sig in i förhållandena, innan hon fattar sitt beslut i saken,
men för närvarande tror jag, att det är för tidigt att, sedan vi för

52 Den 22 Mars, f. m.

tre år sedan stiftade? en lag om rösträtten i städerna, nu göra om densamma.
-»

Herr Gumaelius: Den föregående ärade talaren frågade i afseende
på stadsfullmäktiginstitutionen, om man, såsom orden folio, ville “taga
bort hela surfven.“ Ja, jag får bekänna, att jag såge heldre, att stadsfullmäktige
packade in och droge till annan marknad, än att de fortfarande
skola väljas efter nu gällande röstgrund.

Den ärade talaren uppbyggde åter den der kinesiska muren, som han
förut ref omkull. På sätt och vis sökte han uppjaga en hotande molnstod
mellan land och stad genom sina betänkligheter mot införandet af
olikhet i rösträtten på landet och i städerna. Jag hemställer dock än en
gång, om det icke redan är en väsendtlig skilnad i denna fråga emellan
land och stad, och om det icke alltid måste förblifva en olikhet dem emellan.
Utskottets eget betänkande innehåller i andra punkten just ett förslag
med ett stadgande i afseende på rösträtten å landet, h vilket den ärade
talaren sjelf säkerligen icke skulle hafva lust att tillämpa på städerna,
om det än må hafva förefallit honom att vara ganska lämpligt för landet.

Den ärade representanten från Upsala likasom den ädle grefven sjelf
yttrade, att vi redan ega en graderad skala för röstberäkning vid val af
stadsfullmäktige. Ja, den skalan är af en besynnerlig sort! Då emellertid
de båda talarne ogillat mitt yrkande, derföre att det icke var tillräckligt
bestämdt, så vill jag nu så till vida närmare bestämma detsamma,
då jag deri utbyter ordet “graderad* mot “tregradig. “ Härtill skulle man
måhända vilja lägga ett anspråk på att jag jemväl borde föreslå, hvar
dessa grader skulle sättas, men ett bestämmande häraf må bero på en
närmare utredning. Då Utskottet icke haft något annat att anmärka emot
den af mig föreslagna röstskalan, än att röstetalet inom den lägsta afdelningen
skulle i allmänhet blifva betydligt större än inom de begge öfriga
tillsammans, så anser jag mig blott behöfva erinra, hurusom i den utredning,
som linnes i och vid min motion, jemväl fanns, till ledning vid graderingens
bestämmande, uppgift från åtminstone en stad, huru de, som
skatta 10 R:dr eller derunder, gruppera sig efter skaf teriksdaler, och borde
detta hafva kunnat anses någorlunda upplysande, då det efter mitt förmenande
kan antagas för gifvet, att i dessa lägre lager, hvilkas bevillning
icke uppgår till mer äu 10 R:dr, förhållandet i landsortstäderna är något
så när lika, och att endast de högre uppskjutande äro väsendtligen olika
till antal i olika jordmån.

Jag vill icke vidare yttra mig nu i denna fråga, men jag tillåter mig
dock nämna, att jag icke, såsom den siste ärade talaren, tror att förändring
i röstgrunden vid val till stadsfullmäktige nu är för tidig. Jag tror
snarare att det börjar närma sig till ett “för sent.11

Jag hemställer om bifall till mitt förslag med utbyte af ordet “graderad*
emot “tregradig1*; och jag hoppas så mycket mera att erhålla bifall
till detta mitt yrkande, som det afser att vindicera en ökad valrätt
åt sådane valmän, hvilka enligt nu gällande stadganden om rösträtt i
städerna äro beröfvade all annan andel i den kommunala sjelfstyrelsen än
denna så betydligt kringskurna rätt att hvart fjerde år välja sina förmyndare.

Den 22 Mara, f. m. 53

.... J11(lrr Grefve! Sparre: Jag märker, att jag icke lyckats göra mig

förstådd åt den siste ärade talaren. Hans sednare förslag är icke en smula
bättre än det förra. Jag bär sagt, att, om det nu är meningen att upphäfva
en viss lagparagraf och i förevarande fall 12 § i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse i stad, så måste man sätta en annan § i stället.
Nu kommer han deremot med er. tom fras, hvilken han anhåller att
Kammaren måtte bifalla, och denna fras är icke en smula bättre, derföre
att han deri insatt ordet “tregradig“ i stället för “graderad.w

Herr O. Wikström: 1 anseende til! den långt framskridna tiden

och da jag 1 mitt _ föregående anförande gifvit tillkänna allmänna grunderna
_ for mina åsigter för utsträckt kommunalrösträtt så på land som i
S ^^änker ja§. m*§ till att förklara, att, då jag i allo instämmer
den ärade motionären i denna fråga, jag i följd deraf yrkar bifall
till hans förslag med den af honom deri nu gjorda ändring.

Herr Dahl: Herr Talman, mine Herrar! Jag skulle gerna vilja något
utförligare yttra mig i denna fråga, enär jag länge ansett införandet
1 staderna af eu graderad röstskala önskvärdt; men då tiden nu långt
framskridit och jag läser trötthet och otålighet i allas blickar, som blott
Gn ^ro8en. afspegling åt mina egna känslor, så skall jag icke länge
behålla ordet för . att angifva de skäl, som föranledt mig att förena mig
med Heir Gumselius i hans ifrågavarande motion. Då jag såsom representant
äi den yngste af dem, som tillsammans med mig undertecknat
motionen, har jag ansett mig böra lemna ordet åt dem i främsta rummet,
men deraf har blifvit den följd, att de argumenter, som ligga till stöd för
motionärens förslag, blifvit under diskussionen af motionären sjelf och andra
sa uttömda, att mm framställning nu äfven af denna anledning icke
bör blifva vidlyftig.

Utskottet synes, så vidt man kan döma af dess utlåtande, hafva
emot förslaget hyst betänkligheter i fråga om det inflytande, detsammas
antagande skulle hafva både i politiskt och socialt afseende. Den befarade
rubbningen i grunden för bildandet af Riksdagens Första Kammare
kan dock jag för min del icke anse såsom en nödvändig följd af det nu
föreliggande förslaget, om det upphöjdes till lag, ty såsom ett oundgängligt
vilkor derför erfordras, att denna förändring skulle gifva en afgjordt
demokratisk färg åt våra stadskorporationer, att dessa skulle meddela densamma
åt de landstingsmän, som representera stadskommuner, och att
dessa landstingsmän skulle på landstingen utöfva ett så stort inflytande,
att det komme att inverka på valen till Första Kammaren. Detta låter
val säga sig, men kommer dock icke att inträffa, och om äfven i något
enstaka stadssamhälle en vådligt socialistisk riktning skulle göra sig gällande,
så tror jag, att den hjerta politiska färgen efter utspädningen i
landstingen skulle hos en representant i Första Kammaren blifva osynlig.

Anledning till farhågan att förslaget skulle hafva ett skadligt inflytande
1 socialt afseende hemtar Utskottet från det förhållande, att vid
betraktande af den tabell, som finnes vidfogad ifrågavarande motion, framgår
att, enligt den af motionären föreslagna röstskala, röstetalet inom den
lägsta afdelningen skulle i allmänhet blifva större än inom de begge öf -

54 Den 22 Mars, f. m.

risa afdeluingarne tillsammans. Härvid bör man dock bemärka, att de
mångfaldigt olikartade samhällsförhållandena måste medföra en viss proportion
mellan de olika klasserna, och dertill kommer, att vid ett val
hafva de högre klasserna lättare att inställa sig och genom sin sammanhållning
utöfva ett större inflytande på, valets utgång, än de lägre klasserna
kunna göra. Men då för öfrigt till den lägre klassen hänföras alla
de, hvilkas bevillning utgör till och med 15 R:dr, vet jag knappt, hvilka
vådliga följder skulle uppkomma, om denna klass vore starkast representerad
vid valet. Kan någon föreställa sig, att denna klass af röstberättigade
skulle vilja utse alla stadsfullmäktige inom sin egen krets ? Jag tvnlar
derpå. Denna befattning är icke så eftersökt; med densamma följa
inga löneförmåner och vanligen lönas stadsfullmäktige blott med otack.
Men denna befattning fordrar ändock insigt i och vana vid kommunala
värf; deri är förenad med mycket obehag och stort ansvar. Jag är öfvertygad
om att alla dessa omständigheter äro tillräckligt kraftiga att återhålla
den lilla ärelystnaden hos personer inom den lägre klassen af valmän.
Min personliga erfarenhet och öfvertygelse säga mig likväl, att det
är just i den lägsta klassen af dessa arbetande och sträfsamma medlemmar
i samhället, hvilkas inkomster icke uppgå till första strecket på i östskalan,
vi hafva att söka de i egentlig mening konserverande elementerna
i samhället. Idoghet, ordentlighet, sparsamhet och yrkesskicklighet, se der
grundvalarne för samhällets trefnad och framtida bestånd: Att göra allt
för att rotfästa dessa samhällsdygder tillhör hvarje fosterlandsälskande
man, och jag tror, att man just genom att sätta den nu föreslagna lekamen
i verket skulle verka mycket godt för de arbetande klassernas uppfostran
i denna riktning. Jag är lifligt öfvertygad derom, att just medvetandet
om det ökade ansvaret vid uppfyllande af de kommunala phgterna
skulle utgöra det säkraste värnet för våra samhällens lugna och

fredliga utveckling. .

Dessa äro i största korthet de skäl, som föranledt mig att underteckna
motionen och önska framgång åt densamma. Men under nuvarande
förhållanden och då frågan genom Första Kammarens bifall till
Utskottets hemställan för denna gång fallit, samt en närmare utveckling
af mina åsigter i denna sak sannolikt icke skulle vid denna sena timme
vara af något intresse för Kammaren, anser jag mig icke höra framkomma
med annat yrkande, än att jag, under instämmande i allmänhet med motionären,
hemställer om Kammarens bifall till hans sednast gjorda förslag.

Herr Gumaelius: Herr Grefve Sparre drifver mig framåt steg för
steg, och jag får väl lof att göra honom till viljes. Jag ber alltså få taga
tillbaka äfven mitt sednast gjorda yrkande för att i stället helt enkelt
anhålla om bifall till min motion.

Herr Uhr: Eftersom Herr Gumaelius är så snäll att taga tillbaka,
så skulle jag vilja hemställa om han icke ville med samma taga bort alla
graderna, i hvilken händelse han åtminstone kunde vara fullt säker att
vinna understöd af min röst.

Herr O. Wikström: Jag ber i likhet med Herr Gumaelius få för -

Den 22 Mars, e. m. 55

ändra mitt yrkande derhän, att Kammaren måtte helt enkelt låta motionen
gå igenom.

Öfverläggningen var slutad. Jemte bifall till Utskottets hemställan
hade äfven yrkats afslag å samma hemställan samt antagande i stället af
det förslag, som motionen i ämnet innehöll. Propositioner framställdes
på dessa yrkanden och då ja förklarades vara öfvervägande för den förra
meningen, begärdes votering, för hvars anställande en så lydande proposition
uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i fjerde punkten af
dess utlåtande N:o 14,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag som blifvit framstäldt i Herr Gunuelii motion N:o 8.

Omröstningen utföll med G7 ja mot 42 nej, hvadan Utskottets hemställan
bifallits.

1 anseende till den långt framskridna tiden afbröts nu föredragningen,
och Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3j e. m., men sammankommo
åter

10. ''/2 7 e. in,

§ 7.

Herr vice Talmannen ledde Kammarens förhandlingar och förekom
nu först den fortsatta behandlingen af Lag-Utskottets utlåtande N:o 14.

Punkten 5.

Herr En g lan der anförde: Jag vill visserligen icke klandra Utskot tets

åtgärd i denna punkt, men jag tror dock att Utskottet bort komma
till ett annat resultat än det nu föreliggande. Utskottet har visserligen
upprepat de skäl, som jag i motionen anfört, samt till och med citerat
sjelfva klämmen ur motionen, men jag skulle blifvit mera belåten, om
Utskottet behagat föreslå ett förtydligande af hvad 70 § i kommunalförfattningen
innehåller derom, att kronofogde är skyldig “att de resterande
utskylderna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa*1. Det
är detta uttrycket: “i vederbörlig ordning“, som synes vara icke fullt
klart, åtminstone hafva åtskilliga bland mina komitenter, som anmodat
mig att väcka ifrågavarande motion, ansett detsamma behöfva förtydligas,

Den 22 Mars, e. m.

enär man icke med full visshet kunde antaga att nämnda uttryck innebär,
att resterande kommunalutskylder skola redovisas i samma ordning som
resterande kronoutskylder.

Utskottet säger, att det icke skulle vara lämpligt att åt kommunalnämnden
uppdraga att indrifva de ifrågavarande restantierna; men jag är
öfvertygad att nämnden skulle dervid gå lika lugnt och ändamålsenligt
till väga som länsmannen; och något egentligt hinder för den af mig
föreslagna anordningen borde desto mindre kunna komma i fråga, som kommunalnämnden
ju redan har rätt för kommunens räkning inkassera medel
till vida större belopp, än det hvartill dessa restantier kunna komma att
uppgå. Dessutom anser jag högst obilligt, att en kronofogde för endast
3 procents inkasseringsarvode skall vara ålagd ett dylikt besvärligt uppdrag,
då nemligen hela restlängden i en vidlyftig församling ofta kan
uppgå till endast några 100-tals riksdaler, hvilka äro fördelade på 50 å
60 olika individer, som kunna vara boende vidt åtskils i kommunens
mest aflägsna delar.

Jag anser icke skäl att nu framställa något yrkande i motsatt riktning
mot Utskottets hemställan, men har dock härmedelst velat protestera
mot Utskottets förmodan, att det skulle vara vådligt att till kommunalstyrelsen
öfverlemna det ifrågavarande uppdraget.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkterna 6 och 7.

Biföllos.

Vid punkten 8 anfördes af

Herr Rundgren: Då för några dagar sedan härstädes förekom

frågan, att åt landstingen gifva rättighet att upprätta förslag till folkskoleinspektörer,
yttrade jag mig icke, dels emedan jag kunde anses jäfvig att
uttala mig i den frågan, dels ock derföre att det hittills iakttagna sättet
i fråga om berörda förslags upprättande icke har sin grund i något lagstadgande,
och det således står Kongl. Maj:t fritt att, om han så för
godt finner, för framtiden vända sig ifrån biskoparne till landstingen för
sådant ändamål. Jag bär nu berört denna fråga, emedan den af det
Tillfälliga Utskottet då uppställda motiveringen var hufvudsakligen densamma
som den, hvarå Lag-Utskottet grundat dess förevarande hemställan,
nemligen: att väcka intresse för folkskolan bos de korporationer,
hvilka skulle få denna valrätt åt sig uppdragen. Likasom det förmenades
skola väcka intresse hos landstingen, om de finge afgifva förslag till
folkskoleinspektörer, så skall det ock väcka intresse hos skolråden, om de
inom sig få välja ordförande. Härom vill jag nu icke tvista; men visserligen
måste jag bekänna, att det förefaller mig som om man ämnar begagna
högst besynnerliga medel, för att hos skolrådsledamöterna framkalla
intresse för folkskolans vigtiga angelägenheter; ett intresse hvilket man
antager nu mångenstädes icke förefinnas.

Den 22 Mars, e. m.

Angående detta bristande intresse kan man hafva olika åsigter; men
hufvudfrågan torde väl här vara, om detta intresse saknas hos de nuvarande
sjelfskrifne ordförandena i skolråden. Ser man på Utskottets betänkande
så måste man medgifva, att dess omdöme är särdeles tillfredsställande
för presterskapet; enär det heter, att “det måsto medgifvas, att
de nu nuvarande skolrådsordförandena i allmänhet med samvetsgrannhet
utöfvat sitt vigtiga uppdrag, och folkskoleinspektörernes berättelser hafva
många bevis att anföra på deras nit och verksamhet för folkundervisningens
lyftande till en allt högre ståndpunkt.“ För dem, som hafva en
närmare kännedom om folkskoleväsendets vård och utveckling på landsbygden,
torde det väl ock vara en känd och erkänd sak att presterskapet
i högst väsendtlig mån bidragit till folkskoleväsendets befrämjande, och vi
veta att, under den tid närmast efter år 1842, då man inom församlingarne
ännu icke kommit till rätt insigt om folkskolans nytta, det var presterskapet
som hufvudsakligen befordrade denna vigtiga angelägenhet. Af
folkskoleinspektörernes berättelser framgår ock att detta nit och denna
omvårdnad sedan dess icke aftagit. När man har en sådan erfarenhet
om presterskapets sätt att sköta sitt. sjelfskrifua ordförandeskap i skolrådet,
så synes man med skäl kunna sätta i fråga huruvida det, för den
ovissa utsigten, att genom eu valanordning befordra intresset för folkskolan,
kan vara rätt att frångå den hittills gällande ordningen.

Utskottet förmenar, att ordförandeskapet skall få en helt annan betydelse
och karakter, då det, från att vara ett embetsåliggande, förvandlas
till ett af kommunen lemnadt uppdrag. Jag vill nu icke fästa synnerlig
vigt vid den omständigheten att det inom ganska många församlingar
visat sig vara rätt svårt att erhålla ordförande i kommunalnämnden
och att det torde kunna antagas såsom visst att icke så särdeles många
skola befinnas benägna att flera år å rad bibehålla uppdraget att vara
ordförande i skolrådet; den torde dock icke alldeles böra förbigås. Men
det tinnes eu annan omständighet som i min tanke är förtjent af större
uppmärksamhet, nemligen den, att, sedan man genom de nya kommunalförfattningarne
från de förra sockenstämmorna afskiljde alla sådana angelägenheter,
hvilka kunde anses tillhöra kyrkan eller folkskolan, så ansåg
man falla af sig sjelf, då man på sådant sätt bildade en särskild stämma,
till hvilken hörde kyrkans och folkskolans angelägenheter, att pastor, såsom
varande representant för det uppfostrande elementet inom kyrkosamfundet,
borde vara ordförande icke endast i sjelfva kyrkostämman utan
äfven i kyrko- och skolrådet. Yi kunna ju icke heller förneka, att det
finnes ett ganska väsendligt samband emellan kyrkans och skolans angelägenheter,
och jag är för min del öfvertygad att befolkningen på landet
i allmänhet betraktar handhafvandet af folkskolans angelägenheter, hvaruti
det religiösa elementet ingår såsom hufvudmoment, med en särskild trygghet,
just derföre att den vet församlingens själasörjare vara den som på
en gång har att vaka öfver kyrkan och folkskolan. Hvad åter beträffar
presterskapet sjelft, så är det för detta af aldra största betydelse, att veta
sig icke blott till följd af tillfälliga förhållanden, utan just på embetets
vägnar hafva rätt att såsom ledare vårda sig om folkskolans angelägenheter.

Den 22 Mars, e. m.

När det nu al Utskottet erkännes, att endast undantagsvis olägenheter
hittills uppkommit till följd af det sjelfskrifna ordförandeskapet, så
förefaller det mig som om det icke kan vara skäl att företaga ändring
endast för den ovissa utsigten att, genom att göra platsen till en valbar
plats, kunna hos skolrådet framkalla intresse för folkskolan.

I Utskottets förevarande utlåtande omförmälas dock några andra förhållanden,
hvilka, enligt min uppfattning, otvifvelaktigt förtjent att uppmärksammas.
Utskottet säger nemligen på 16:de sidan, att folkskoleinspektörerna,
jemte det de anfört många bevis på presterskapets nit och
verksamhet för folkskoleväsendet, tillika uppgifvit församlingar, der pastorerne,
bräcklige af ålder och sjuklighet eller öfverhopade af arbete, ieke
förmått på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt kall. Hvartill kommer
att jemväl fall skola hafva inträffat, der “pr ester skåpet på ett lamt sätt
skott folkskolans angelägenheter." Att sådana förhållanden äro beklagansvärda
kan icke förnekas, men det synes dock af folkskoleinspektörernes
berättelser, att det måste anses såsom en allmän regel att presterskapet
visat sig verksamt och nitiskt, samt att motsatsen måste betraktas såsom
hörande till undantagen. Jag säger att detta är beaktansvärdt; men för
mig framställer sig med anledning häraf den frågan, huruvida dessa missförhållanden
kunna afhjelpas endast derigenom att man gör en fullständig
förändring i sjelfva principen, eller om icke något annat sätt kan vara
alldeles tillfyllestgörande. Det är klart och tydligt att, då presterkapet
öfverallt har ordförandeplatsen i skolrådet sig ombetrodd, så följer deraf
att en del prester, till följd af ålder eller sjuklighet eller allt för mycket
arbete, kunna hafva svårt, att sköta dessa befattningar, likasom det väl
ock icke lärer kunna förnekas att ibland presterskapet, såsom ibland andra
samhällsklasser, medlemmar finnas, hvilka endast med lamhet sköta
dessa sina åligganden. Men häremot finner jag ett fullständigt korrektiv
vara framstäldt i en reservation, som återfinnes på 34:de sidan af betänkandet,
der följande förslag till ändring i nuvarande stadga framställes:
“I skolrådet skall jemväl kyrkoherden eller den hans embete förestår vara
ordförande; alltså ett bibehållande af den för närvarande gällande regeln,
men med afseende på sådana undantagsfall, som just Utskottet anmärkt,
följande tillägg: “derest- ej stiftstyrelsen, på anmälan af kyrkoherden, eller
eljest, finner skäl att annan ordförande förordna." Går man in på eu
sådan modifikation af hvad som för närvarande är bestämdt, så bär man
behållit sjelfva principen men tillika förebyggt de olägenheter, som Utskottet
påpekat. Det är af detta skäl, som jag ber att för min del få
upptaga och yrka bifall till detta förslag, som ock Första Kammaren redan
för sin del godkändt, och hvarigenom man skall uppnå hvad som
verkligen är af behofvet påkalladt. Om man deremot håller fast vid hvad
Utskottet föreslagit, så blir följden ju den, att begge Kamrarne stadna i
olika beslut, och man kan icke begära, att Första Kammaren skall, mera
än denna Kammare, finnas benägen att frångå sitt beslut; hvadan möjligen
hela saken komme att förfalla.

Herr S. G. von Gei jer: Lag-Utskottets förslag till ändrad lydelse af
23 och 25 §§ i nu ifrågavarande författning kan jag för min del icke biträda,
allraminst som detsamma synes mig vara ett temligen starkt försök

Den 22 Mars, e. m.

att skilja presterskapet från all omvårdnad om folkundervisningen. Åtminstone
tycker man sig kunna finna något sådant, då man sammanställer
nu förevarande motion N:o 53 med ett annat af samma motionär i motionen
N:o 116 framlagdt och för några dagar sedan behandladt förslag
om rättighet för landstingen att föreslå folkskoleinspektörer. Hvilken
mening man än må hafva om presterskapets ställning till folkskoleundervisningen
vid dess början, så måste man dock, om man opartiskt bedömer
förhållandena, ovilkorligen medgifva, att det är presterskapets omvårdnad,
som1 bragt folkskolan upp till den ställning, densamma numera intager,
samt att det icke ens varit möjligt för folkskolan att vinna någon utveckling,
om icke just presterskapet nitiskt sträfvat för saken. _

’ jag nämnde nyss, att samme motionär vid denna riksdag framlagt
tvänne förslag, hvilka synas mig gå derpå ut, att skilja presterskapet från
handhafvandet af folkskolans angelägenheter. Såsom ledamot af denna
Kammares Första Tillfälliga Utskott deltog jag i behandlingen af eu utaf
dessa motioner, nemligen N:o 116, hvilken angick tillsättandet åt folkskoleinspektörerne.
Jag ansåg mig icke kunna understödja denna motion och
omfattade än mindre reservanternes mening, men då denna reservation på
ett särdeles välvilligt sätt upptogs af Herr Ecklesiastikministern, som angå,
* densamma högst befogad, så fann jag mig sakna anledning att vid
frågans slutliga afgörande begära ordet, men jag vill nu nämna, att jag
inom Utskottet vid behandlingen af'' berörda motion fastade uppmärksamhet
vid den del af motionärens motivering, som kan förtjena att älven nu
beaktas, nemligen der det säges: “Ännu är pastorernes inflytande på folkundervisningen
så stort, att det väl ginge an att öfverlemna åtminstone
nå^on del af inspektionsbestyret åt andra för folkbildningen nitälskande
män Församlingens pastor är sjelfskrifven ordförande i skolrådet, och
det händer kanske ej sa sällan att han afgör nära suveränt om undervisningen
i skolan. Der denna suveränitet missbrukas, vore det väl af största
vigt att ega appell till eu fullt opartisk folkskoleinspektör: -

o. s. v. Häraf synes ju, att samme motionär har, såsom ett det vigtigaste
skäl för framgången af sin motion angående förändradt sätt för folkskolein«pektöremes
tillsättande, anfört just'' det faktum, att pastorerne äro sjelfskrifne
ordförande i skolrådet; och det förefaller mig anmärkningsvärd!,
att samme motionär söker att i denna nu förevarande motion, som framkom
samtidigt med den andra, bringa till upphäfvande just hvad som
hall anmärker såsom en orsak, hvarföre hans andra motion borde vinna
afseende. Ur detta framgår, som mig synes, eu bestämd sträfvan att, såsom
ja" förut anmärkt, aflägsna presterskapet från vården om folkundervisningen,
hvilken sträfvan, om den vunne framgång, skulle enligt min åsigt,
lända till stor skada för undervisningen. Tydligt är, att det i denna
fråga, likasom i andra ett folks kultur berörande frågor, är svårt, ja,
omöjligt att framlägga faktiska bevis för sina åsigter, och att derföre en
hvar måste efter sin divinationsförmåga draga de slutsatser han anser
riktigast. För min del kan jag icke föreställa mig, att det under nuvarande
förhållanden och med’ hänsyn till det kommunala tillståndet inom
vårt land, hvilket vida skiljer sig från andra länders kommunala fysionomi,
kan vara rätt att upphäfva presterskapets sjelfskrifvenhet till ordförandeplat -

Den 22 Mars, e. m.

St Sk

Motionären säger, att, äfven om presterskapets sjelfskrifvenhet bortS,
1 förevarande hänseende så skulle i alla fall pastor sannolikt blifva
utsedd till ordförande, så vida han dertill vore den mest lämplige; men
jag anser detta vara mycket ovisst, och om han än blefve det, så kan in
dock banda, att han till följd af sin embetsställning funne sig förhindrad
att emottaga, uppdraget, i fall han nemligen märkte att skolrådets öfriga
ledamöter icke vore benägne att biträda honom i hvad han såsom ordlorande
viHe hafva genomfördt. Och då han erhåller uppdraget genom
val, så larei han till följd af sm embetsmannaställning väl icke vara tvungen
att emottaga detsamma, om han icke är dertill benägen, så vida ej
några särskilda lagstånden bestämma, att den, som blifvit utsedd, också
måste emottaga uppdraget. Det är också en nära anledning till det lagstadgande,
att, då man i dag anser att pastor icke bör vara sjelfskrifven
ordförande, den dag snart skall komma, då man anser att han icke ens
iår vara sjelfskrifven ledamot i skolrådet. Att pastor icke längre skulle
vara ordförande derstädes anser jag vara till men för saken, och, såsom
jag redan sagt, utgor hans lämplighet till uppdraget ingalunda en borgen
för att han sedermera verkligen skall erhålla detsamma, ty vid val ingå
lätteligen och gorå sig gällande helt andra faktorer. Om äfven för folkrepresentationens
utseende intet annat sätt är möjligt, kunna vi dock med

hgaste1 den ^bäst^ lfl<ägasatta’ -huruvida ur valet framgått den lärnp Man

har bär ett par gånger under denna riksdag hört uttalas det
från antiken lånade uttryck: “gagnar det staten, så slå till!» Här synes
ock halva vant meningen att ‘‘slå till»; men vid betraktande af Lagutskottets
betänkande och de många bilagda reservationerna samt sjelfva
paragrafernas redigerande, synes mig som det skedt med inre bäfvan att
det måhanda ändock ej ar till gagn för staten. Jag är öfvertygad, att
detta slag icke skulle landa folkskolan och således ej heller fäderneslandet
till gagn, utan tvärtom detta sednare till skada.

Af nu anförda och än mer af skäl framhållna i Herr Beckmans reservation,
har jag vant benägen för afslag å denna punkt; men då den
talare, som näst före mig både ordet, så vidt jag uppfattade honom rätt,
f°r S1U del upptog ett af Herr Faxe vid 1868 års riksdag framstäldt och
af Grefve Mornerm. fl. nu upptaget förslag, för hvilket nyssnämnde talare
anlorde ganska giltiga skal, finner jag mig föranlåten att äfven ansluta mig
dertill; hvarföre jag och vördsamt anhåller att Herr vice Talmannen behagade
derå framställa proposition.

rt, , I?,er,r hDbbing: Den förste ärade talaren synes hafva ansett, att

Utskottets om icke enda, så dock hufvudsakligaste skäl för nu ifrågavarande
förslag både vant det, att Utskottet trott att, om icke pastor längre
vore sjelfskrifven ordförande i skolrådet, så skulle derigenom hos kommunen
uppvackas en större lifaktighet och intresse för folkskolans angelägenheter.
Att detta skal uppmärksammats och älven framhållits af Utskottet
ar visserligen sannt, men ingalunda har det varit Utskottets enda
motiv, eller ens det som Utskottet ansett vara det egentligen bestäm

Den 22 Mars, e. m.

mande. Jag vill i afseende derå i alla fall påminna om, att folkskolan i
gällande författningar betraktas företrädesvis såsom en kommunal angelägenhet,
men att, till följd deraf, att presterskapet på embetets vägnar omhänderhaft
skolans angelägenheter och ex officia tillsett densamma och
till följd af den motsats mellan offentliga embetsangelägenheter samt kommunalangelägenheter,
hvilken till viss grad i det allmänna föreställningssättet
finnes, folkskolan i verkligheten ofta nog från kommunens sida omfattats
med mindre intresse eller åtminstone ansetts och behandlats såsom
om densamma icke egentligen hörde till kommunens angelägenheter.
Det är derföre af vigt att, såvidt ske kan, hos kommunen ytterligare
frammana och stärka intrycket för folkskolan, till hvilket måls vinnande,
enligt min tro, också skall bidraga, om man lyckas att rätt tydligt framhålla
folkskoleväsendet såsom en bland kommunens egna angelägenheter.
En annan sak, som jag jemväl vill påpeka, är den, att pastorerne, enligt
hvad folkskoleinspektörernas berättelser gifva vid handen, flerstädes klagat
öfver att de i afseende på barnens skolgång hafva att kämpa mot
likgiltighet och lojhet från församlingens sida. Jag föreställer mig och
är öfvertygad om att, så snart pastor icke längre är sjelfskrifven utan
utsedd ordförande i skolrådet, eller då en annan församlingsmedlem erhållit
detta uppdrag, så skall pastor vid sina sträfvanden att söka förmå
föräldrar att allmänt skicka barnen i skolan icke mötas af samma likgiltighet,
ty utan tvifvel har denna i någon mån framkallats äfven deraf,
att man ansett att pastor dervid egentligen handlat mera af embetspligt
än till följd af ett varmt intresse för barnens sanna bästa, hvarmed skolgången
lätt kunnat få utseende mera af ett ålagdt och af pastor tillämpadt
laga tvång, än af en åt barnen beredd verklig fördel.

Hvad jag nu anfört är dock icke det enda eller ens det hufvudsakligaste
skälet för Utskottets hemställan, utan andra och mera talande motiv
finnas äfven. Det är af Utskottet visserligen erkändt och uttryckligen
förklarad!, att folkskoleinspektörernas berättelser gifva vid handen att presterskapet
i allmänhet med omsorg och nit skött sitt åliggande i afseende
å folkskoleväsendet, under det att detsamma ej så sällan haft att kämpa
mot lojhet hos församling och skolråd. Men å andra sidan hafva de ofta
återkommande motionerna om upphäfvande af pastors sjelfskrifvenhet till
ordförandeplatsen i skolrådet ådagalagt, att skolans ringa framåtskridande
inom många församlingar icke härledt sig blott af kommunens eller skolrådets
likgiltighet för saken, utan att detta berott derpå att pastor icke
allestädes uträttat hvad man af honom begär och, i hans egenskap af
ordförande i skolrådet, liar rätt att vänta. Och det är ju en naturlig
sak att, till följd vare sig af ålderdomsbräcklighet, sjukdom och ansträngande
arbete eller ock bristande håg och skicklighet för denna sak, en
eller annan äfven i öfrig! oförvitlig eller duglig pastor lemnat åtskilligt
att önska i detta hänseende. Det är visserligen sannt och af Utskottet
äfven erkändt, att dylika fall måste betraktas såsom undantag från hvad
som visar sig vara det vanliga, men dessa undantag utöfva dock —
fruktar jag — ett mindre fördelaktigt inflytande icke endast på församlingens
åsigter om folkskolan, utan derjemte på hela förhållandet emellan
pastor och hans församlingsboar. Om nemligen en pastor, som är förträfflig
i rent kyrkliga saker, d. v. s. är utmärkt såsom själasörjare, af ett eller

Den 22 Mars, e. m.

annat skäl icke har tid, förmåga eller håg att sköta folkskolans angelägenheter,
så blir följden häraf den, att han förlorar sina församlingsboars
förtroende och tillit icke blott i hvad som rörer skolan utan också
i andra mera maktpåliggande förhållanden. Denna tillit och detta förtroende
till pastor från församlingens sida anser jag vara af allt för högt
värde, för att böra riskeras derigenom att pastor hålles qvar såsom sjelfskrifven
ordförande i skolrådet, särdeles som denna sak kan, enligt mitt
förmenande, ordnas på det sätt Utskottet nu föreslagit, utan att någon
skada å ena eller andra sidan kan derigenom uppkomma.

Härefter och i sammanhang med det sist sagda vill jag öfvergå till
den förste talarens andra anmärkning, nemligen att det skulle lända till
stor förlust för folkskolan, om i allmänhet pastor icke längre skulle vara
att påräkna till den ifrågavarande ordförandeplatsen. Jag ber härvid att
Kammaren i afseende å denna anmärkning måtte taga noggrannt i betraktande
innehållet af Utskottets förslag. Detta säger icke, att församlingen
skall bland sina egna medlemmar välja ordföranden, ty i sådant
fall — det medger jag — hade alltför lätt kunnat hända, att pastor,
äfven vald, hade vägrat emottaga den besvärliga platsen, och då hade
Utskottets förslag ingalunda kunnat anses välbetänkt. Utan förslaget innehåller,
såsom bekant är, att skolrådet, der pastor är sjelfskrifven ledamot,
skall inom sig utse ordförande. Det åligger således skolrådet att
kunna inom sig prestera en till ordförande duglig person, och vid detta
förhållande må man väl kunna anse, att denna institution i sådant hänseende
erbjuder lika stor trygghet som andra fåtaliga myndigheter med
samma åliggande, och för att bemöta anmärkningen att pastor icke skulle
vilja emottaga det honom anförtrodda uppdraget att vara ordförande, vill
jag erinra om, huruledes det väl ej ofta inträffar inom dylika fåtaliga
korporationer att förhållandet emellan dess ledamöter vore så ovänligt och
spändt, att ingen skulle låta öfvertala sig att mottaga ordförandeskapet,
men att fastmer man, om någon svårighet uppstår, väl i all vänlighet rådplägar
och jemka:'' med hvarandra, med den påföljd att den som ansetts
lämplig slutligen emottager uppdraget, skulle han till och med känna någon
motvilja mot att erhålla detsamma. Otvifvelaktigt skulle det gå på
samma sätt inom skolrådet, ifall valet stannade på pastor och han insåge
att han vore den ende, som egentligen vore passande och duglig dertill,
ty han skulle helt visst sätta sina egna önskningar efter kommunens och
folkskolans fördel och nytta.

Man bär vidare anmärkt, att ett korrektiv emot de olägenheter, som
pastors sjelfskrifvenhet i detta fall kan medföra, skulle finnas framstäldt i
ett vid 1868 års riksdag af en dåvarande ledamot af Lag-Utskottet afgifvet
förslag, hvilken reserverade sig mot Utskottets då gjorda hemställan
i anledning af en motion, likartad med den nu förevarande; och denna
reservation, som nu blifvit af en föregående talare ånyo upptagen, gick
derpå ut, att pastor fortfarande skulle vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet,
men dock kunna på anmälan af honom sjelf eller af någon annan
derifrån af stiftstyrelsen entledigas. Jag vill visst icke neka, att ett sådant
stadgande kan i viss mån ega företräde framför det nu gällande; men vill
dock anmärka, att, ifall detta entledigande sker på anmälan af någon
annan än pastor sjelf, så innebär en dylik anmälan ett slags anklagelse

Den 22 Mars, e. m.

mot pastor inför domkapitlet, ock dels torde man i allmänhet i det längsta
draga sig för att framställa ett sådant formligt tillkännagifvande, att
pastor illa sköter sina åligganden i afseende å folkskolans vigtiga angelägenheter,
dels måste ju stiftstyrelsen, som icke kan på blotta anmälan
entlediga pastor, derförinnan skrida till en formlig undersökning, som ju
skulle likna sig till en ransakning med afsättning till påföljd. Detta åter
skulle för pastor medföra en sådan chikan och för honom vara så nedsättande
i allmänna omdömet, att jag, ifall jag vore ledamot af en stiftstyrelse,
skulle i de flesta fall anse mig förhindrad att emot pastors bestridande
entlediga honom från befattningen, äfven om han ej kunde anses
dertill fullt lämplig. Derjemte må man komma ihåg att, äfven om än
domkapitlet slutligen beslutar sig för att skilja pastor från ordförandeplatsen,
så måste det ju dock gå en ganska rundlig tid förbi, innan man
först kommer sig för att klaga och domkapitlet derefter hinner undersöka
och resolvera, och under hela denna tid skulle det således stå illa till med
handhafvande! af skolans angelägenheter.

Af alla dessa skäl tillsammantagna och -— hvad mig sjelf beträfiar^—
förnämligast derföre att jag anser det vara af yttersta vigt att undvika
eller undanröja hvarje förhållande, som kan på något sätt inverka menligt
på sockneboarnas förtroende och tillit till sin själasörjare, finner jag
det vara högeligen önskvärd! att Utskottets förslag måtte vinna bifall,
hvadan jag också vördsamt yrkar, att Herr Talmannen måtte derom framställa
proposition.

Herr Al linguist: Lag-Utskottet har vid bedömandet af denna

fråga utgått derifrån, att pastorerne, hvilka nu äro sjelfskrifne ordförande
i skolrådet, dels på grund af ålderdom och bräcklighet eller mängden af
andra ömhet såligganden, dels på grund af det mindre varma intresse för
folkskolan, som hos dem någon gång uppenbarat sig, icke alltid skulle
såsom ordförande verka för folkskolan så som ömkligt vore. A andra
sidan befarar Utskottet, att intresset för folkskolans angelägenheter hos
skolrådets öfrige ledamöter skall förslappas, derföre att, kyrkoherden är
sjelfskrifven ordförande i skolstyrelsen, att de skola med mindre intresse
omfatta och uppfatta sin pligt som styrelseledamöter, att de just derföre
att ordföranden är sjelfskrifven och ej genom val tillsatt skola betrakta
honom såsom den hvilken i främsta rummet är för skolan ansvarig och
skyldig att om henne utöfva vård, men sjelfve anse sig i mer eller mindre
män för henne främmande. Jag erkänner visserligen att fall kunna
inträffa, då pastor på grund af sjuklighet eller derföre att lian är öfverhopad
af andra embetsåligganden icke omfattar folkskolans sak med det
intresse, som önskligt är; men å andra sidan tror jag dels, att detta hör
till undantagen, dels är jag fullt öfvertygad att, så länge pastor är sjelfskrifven
ordförande i skolstyrelsen, han i allmänhet skall uppfatta såsom
en bland sina ansvarsfullaste och vigtigaste pligtcr skyldigheten att samvetsgrannt
vårda sig om denna församlingens vigtiga angelägenhet. Jag
tror ock, att de utaf församlingen valde ledamöterne i skolstyrelsen numera,
oaktadt ordföranden är sjelfskrifven, med tillräckligt varmt intresse
följa folkskolans sak och söka att i sin mån arbeta och verka för henne.
Å andra sidan känner jag dock äfven orter, der det möter ytterst stor

Den 22 Mars, e, ra.

svårighet för pastor att fullgöra sitt kall, icke allenast såsom själasörjare,
utan äfven såsom ordförande i skolstyrelsen, dels till följd af folkmängdens
tilltagande, dels genom förökningen i hans öfriga embetsåligganden,
dels genom folkskole-distriktens vidsträckthet, hvilken ofta i mycket hög
grad försvårar möjligheten för honom att, såsom han bör, sköta folkskolans
angelägenheter. Under sådana förhållanden, då pastor dels har
svårt att sjelf fullgöra sina åligganden, dels icke rätt uppfattar dem, då
församhngsboarne finna att han mot förmodan icke fullgör dem, är det
af vigt såväl att han må ega tillfälle anmäla sin önskan att blifva befriad
från ordförandeskapet, som att det må stå församhngsboarne öppet
att förskaffa sig en annan ordförande och vidtaga de i detta fall af behovet
påkallade åtgärder. Det är af dessa skäl, som det synes mig
(Hiskligt att någon åtgärd vidtages till åstadkommande af eu förändring
i det nuvarande förhållandet, Men Utskottets förslag, att helt och hållet
utesluta pastor från ordförandeskapet och låta detta endast blifva beroende
af skolstyrelsens val, anser jag icke vara fullt lämpligt; åtminstone
hnnes det trakter, der man, som jag tror, ännu icke kommit så långt i
uppfattningen af folkskolans vigt och blifvit så genomträngd af dess betydelse,
att. man rätt inser, hvilken utom pastor kan vara lämplig till
ordförande i denna styrelse, om nemligen ens någon annan än han finnes
som är dertill duglig. . Man kunde säga, att vid sådant förhållande det
ar gifvet att pastor alltid skall blifva ordförande. Men det kan inträffa,
att församhngsboarne heldre önska någon annan, då de intressen och de
asigter de, möjligen af sparsamhetsskäl eller andra orsaker, önska finna
representerade inom skolstyrelsen, icke hos honom förefinnas; men skall
hans sjelfskrifvenhet till ordförandeskapet ovilkorligen upphöra, torde,
fruktar jag, hans intresse för folkundervisningen i viss grad komma att
förminskas. Han skall då finna sig tillbakasatt och i samma ställning
som skolrådets öfriga ledamöter, och han kommer sannolikt då icke att.
så mjrcket som nu är händelsen, taga initiativ i folkskolans angelägenheter
eller att verka så mycket som han, såsom ordförande, skulle kunna göra.
Jag kan derföre icke anse Utskottets förslag lämpligt. xMed stöd af hvad
jag först tog mig friheten nämna tror jag deremot, att det vore ganska
tjenlig^ att söka få en rättelse på det sätt eu af Lag-Utskottets ledamöter
vid 1868 års riksdag, Herr Faxe, föreslog i en då afgifven reservation,
hvilken nu blifvit af Henne utskottsmedlemmar från Första Kammaren
upptagen, och af samma Kammare bifallen. Jag tager mig derföre friheten
förena mig med de talare, hvilka yrkat afslag å Utskottets hemställan i
Puu^f ocb anhåller hos Herr vice Talmannen om proposition på
bdall till nämnda reservation, hvarigenom pastor, då han finner sig urståndsätta
att med den kraft, den uppoffring af andra embetsgöromål, som
fordras för uppfyllande af ordförandeplatsen i skolstyrelsen, kan hos stiftstyrelsen
göra anmälan om förordnande af en annan lämplig person för
ifrågavarande befattning; och hvarigenom jemväl församling, som fann att
pastor, . såsom ordförande i skolstyrelsen, icke vidare motsvarade hvad
församlingen af honom i berörda hänseende hade skäl förvänta, bereddes
tillfälle att få hos stiftstyrelsen göra anmälan om förordnande för annan
person att vara ordförande i skolstyrelsen i pastors ställe, då han dertill
icke längre befunnes lämplig.

Herr

Den 22 Mars, e. ra.

Herr Anders Persson: Då denna punkt är den enda för mig antagliga
i hela betänkandet, yrkar jag bifall till densamma. Jag kan, i
motsats till den ärade representanten från Malmö, ingalunda betrakta den
här föreslagna förändringen som ett anlopp mot presterskapet, ett försök
att skilja pastorerne från befattningen med folkskolans angelägenheter, ty
jag är fullt öfvertygad om att, der skolstyrelsernas nuvarande ordförande
visat nit och intresse för skolan, skola de framför andra församlingens
medlemmar blifva vid uppdraget ihågkomne. Förändringen kommer således,
i min tanke, ej att på deras ställning till folkundervisningen utöfva
något inflytande. Der förhållandet deremot icke är sådant, der detta nit
och intresse för folkundervisningen icke hos nuvarande ordföranden förefinnes,
der är det åter skäl att ställa så till, att församlingen kan få en
ordförande i skolstyrelsen, som bättre än den nuvarande sjelfskrifne uppfyller
sina åligganden, såvida nemligen någon sådan finnes att tillgå,
livilket väl i allmänhet torde vara händelsen. För min del anser jag visserligen
icke frågan vara af så stor vigt och betydelse, som man här
tyckes vilja tillägga henne, att döma af det motstånd Utskottets förslag
rönt, men då jag i allmänhet icke vill tillerkänna sjelfskrifvenheten i och
för sig något högre värde, kan jag icke heller göra det i detta fall. Representanten
från Malmö, som nyss både ordet, frågade om vi här församlade,
som dock äro af folket valde, kunde, med handen på hjertat, säga att vi
vore de bästa representanter folket kunde åt sig utse. Jag vill icke svara
härpå — min egen obetydlighet erkänner jag gerna — men jag frågar
honom tillbaka, om de nuvarande ordförandena i skolråden alltid äro de
bäste, som kunna presteras. Genom att bifalla det af honom understödda
förslag — här framstäldt af representanten på norrköpingsbänken — skulle
visserligen den fördelen vinnas, att stiftsstyrelsen skulle ega rätt att från
befattningen skilja en ordförande, som bevisligen visat sig för befattningen
oduglig, men i likhet med talaren på upsalabänken tror jag att en sådan
åtgärd endast skulle leda till ett ömsesidigt missnöje mellan pastor och
församling, i händelse den verkligen blefve satt i verket, och dessutom
mången gång kanhända komma allt för sent.

Jag förenar mig med den talaren, som yrkat bifall till Utskottets
förslag.

Herr Samuel Johnson: Jag har begärt ordet endast för att yrka
bifall till Utskottets förslag, hvars ändamålsenlighet i alla afseenden blifvit
så väl i Utskottets motivering, som af representanten på upsalabänken,
så tydligt ådagalagdt, att jag för min del ingenting har att tillägga.

Herr J. E. Ericsson: Från den ort jag är har jag icke hört något
missnöje med pastors sjelfskrifvenhet såsom ordförande i skolrådet;
tvärtom tror jag, att, om denna sjelfskrifvenhet skulle borttagas och skolrådet
sjelft välja sin ordförande, så skulle helt säkert, åtminstone i den
trakten, deröfver uppstå ett allmänt missnöje, ty kommunen skulle derigenom
återigen få en ny tunga, från hvilken den nu är befriad. Det är
ett känd! och allmänt erkändt faktum, att skolan gått framåt till sitt
bästa under den tid pastorerne varit sjelfskrifne ordförande, och då kan
jag icke inse, hvarföre någon förändring skulle i det afseendet behöfvas.

Riksd. Prat. 1872. 2 Afd. 3 Band. 5

Den 22 Mars, e. m.

Man säger, att på sina ställen finnas ordförande, som äro af sjukdom
eller ålderdomsbräcklighet hindrade att fullgöra sina åligganden; men om
så är händelsen, hvilket nog torde vara möjligt, så kan detta ju mycket
lätt hjelpas genom antagande af Herr Faxes vid 1868 års riksdag afgifna
reservation, hvilken af trenne Utskottets ledamöter från Första Kammaren
nu ånyo blifvit upptagen och, såsom under diskussionen upplyst blifvit,
äfven vunnit Medkammarens bifall. Jag tillstyrker för min del bifall till
denna reservation och afslag ä Utskottets hemställan. Lagar och författningar
böra, efter mitt förmenande, ej ändras, då ingen verklig anledning
dertill finnes; och mig åtminstone synes någon sådan nu ej vara för handen.
Men det oaktadt tyckes man vilja, med all gevalt, göra eu reform,
egentligen kanske derföre att man anser det nuvarande för gammalt och
vill hafva något annat i stället. Jag inser visserligen att det finnes många
pastorer, som med nöje skulle finna sig uti och gerna se, att de blefve
befriade från detta maktpåliggande kall, som för dem är eu ganska betungande
börda, men jag anser att de böra hafva denna börda, alldenstund
det förnämsta undervisningsämnet i folkskolan, ännu åtminstone,
lyckligtvis är kristendomen. Pastor bör derföre också hafva den skyldigheten
att i första hand, hädanefter som hittills, hålla ett vaksamt öga
på att skolan måtte framgå till sitt bästa, såsom den hittills gjort.

Herr Lithner: Ehuru det för mig kännes obehagligt och troligtvis af
Kammarens ledamöter kan betraktas såsom ett uppträdande i egen sak, då
jag begär ordet för att yttra mig i denna fråga, kan jag dock^ icke anse
det vara mig tillätet att underlåta mot Utskottets förslag till Kammarens
behjertande framställa några anmärkningar och invändningar. Jag skall
icke inlåta mig i någon strid nu, huruvida folkskolans dyrbara angelägenheter
skulle komma att skötas bättre på det sätt Utskottet föreslagit, än
under närvarande bestämmelser. Jag kan endast anmärka, att detta beror
på ett tycke: man tycker att det föreslagna skall blifva bättre, derföre
att man tycker det nuvarande vara dåligt, men om tycke och smak
kan ingen disputera. Jag vill i stället endast fästa Kammarens uppmärksamhet
på de svårigheter, som, äfven under den förutsättning, att det
skulle vara för folkskolan gagneligt, att skolrådet erhöll rättighet att välja
ordförande, måste med den nuvarande organisationen af öfverinseendet öfver
folkskolan uppstå. För närvarande och intill dess öfveruppsigten öfver
folkskolorna inom de respektive stiften blifvit på annat sätt ordnad, tillkommer
denna biskopen och domkapitlet. I enlighet härmed har också
öfverinseendet inom församlingarne öfver folkskolan och ordförandeskapet
i skolrådet blifvit fäst vid kyrkoherdebefattningen. Kyrkoherden innehar
således detta ordförandeskap ingalunda, såsom eu föregående talare påstod,
på grund af sitt embete; det är, enligt 1842 års folkskolestadga, ett med
hans embete förenadt onus att vara ordförande i skolrådet. Och härutaf
följer att den öfver pastor stående myndigheten, stiftsstyrelsen, eger rätt
att kontrollerande ingripa, varna och korrigera den skolrådets ordförande,
som icke uppfyller sina skyldigheter.

Tänka vi oss nu eu af kommunen vald ordförande, som möjligen icke
uppfyllde sitt åliggande, — och det kan ju hända honom så väl som
andra menniskor att icke göra allt hvad han skall —- så torde det ej vara

Den 22 Mars, e. m.

så lätt att säga, hvilken myndighet det är, som skulle öfva kontrollen,
eller som, om jag så må uttrycka mig, skulle hålla tummen på ögat på
honom. Kan väl stiftsstyrelsen göra det, har hon någon kontrolleringsrätt
öfver honom? Jag vet ej, att hon eger den, och jag kan ej förstå,
att hon skulle kunna ega den. Men väl vet jag, att hon har oss kyrkoherdar
i sin hand och kan, såvida hon nitälskar för folkundervisningen,
öfver oss utöfva en kontroll, som hon icke kan utöfva, då skolrådets ordförande
innehar sitt kall, icke på grund af sitt embete utan efter val.
Jag tror att man i allmänhet i fråga om reformer icke bör se endast på
de, om jag så må säga, närmast liggande förhållandena, utan äfven tänka
på, huruvida de sammanhänga med den organisation, i hvilken de äro
infogade; och tager man detta i betraktande, så torde förändringen ej
befinnas lända till folkskolans sanna bästa, såvida man nemligen antager
som möjligt, att såväl den valde som den sjelfskrifne ordföranden kan
göra sig skyldig till bristande nit och skicklighet. Hvem, hvilken mensklig
makt kan kontrollera och derjemte vid någon skyldighet binda eu
fritt vald person, som såsom valet måste ega rätt att afgå då honom,
lyster. Den nye ordföranden skulle blifva oansvarig, under det den nuvarande
är ansvarig, eu omständighet, som väl borde något beaktas, innan
man af ett möjligen från flere orter hördt fast ej verificeradt missnöje
med de nuvarande skolrådsordförandena tager sig anledning att
rubba ett lagstadgande, hvilketså organiskt passar in i det hela som detta.

De hufvudsakligaste anmärkuiugarne mot den åsigt, jag och de med
mig lika tänkande förfäkta, och det egentliga försvaret för Utskottets
förslag ha blifvit anförda af representanten från Upsala. Men jag får
säga att jag, vid afhörande af hans, nu, som alltid, fängslande och intressanta
föredrag, ändå kommit på den tanken, att det är märkvärdigt
hvad eu logisk virtuositet kan förmå. Jag måste verkligen tänka, att
det är underligt att höra. eu man, som i sina deduktion^ annars alltid
håller på principen, nu frångå den och säga, att han på grund af ett
eller annat undantag, som kan finnas, är tvungen att stifta en ny lag,
utan att han bevisat att undantagen äro så många, att de, så till sågandes,
hålla på att rycka upp i ledet till heder och värdighet af regel.
Han sade visserligen, för att styrka, sin argumentation, att det vore en
viss ömhet mot kyrkoherden som själasörjare, att han icke måtte förlora
förtroendet som sådan, som gjorde, att han för sin del varit så särdeles
benägen att undanrödja den här stötestenen; men jag tillåter mig
här göra en anmärkning. Jag antar att det verkligen skulle kunna förefinnas
ett sådant förhållande, att kyrkoherden ansåges af församlingen
i öfrigt, såsom den ärade representantens ord folio, värd allt dess förtroende,
fastän han möjligen icke egnat allt önskligt intresse åt folkskolan.
Men att han af den anledningen skulle, såsom samme ärade talare
antog, blifva underkastad en anklagelse från församlingen, detta förefaller
mig åtminstone otroligt. — 1 våra landskommuner förhåller det
sig verkligen så, att den prest som fullgör sina skyldigheter som sådan,
väl också eger församlingens sympatier så pass att han icke för en
möjlig brist såsom skolråds ordförande blir af sin församling anklagad.
Skolan har ännu icke trängt sig emellan själasörjaren och församlingen;

Den 22 Mars, e. ra.

den tiden kan kanske komma, men intill dess det sker, kan man, tror
lag, gerna uppskjuta med dylika förutsättningar.

Hvad angår de mot den af Henne Lag-Utskottets ledamöter från
Första Kammaren gemensamt afgifna reservation framställda anmärkningar,
har jag icke tänkt mig, att det skulle vara församlingen, som skulle
uppträda såsom anklagare mot en pastor, som hon i öfngt ansåge vara
värd allt förtroende. Det lärer väl blifva folkskolemspektorerne, som
skulle i sina berättelser säga, att den eller den kyrkoherden vore, oaktadt
sina öfrig a förtjenster, icke lämplig att vara ordförande i skolrådet.
Den förutsättning, hvarpå representanten från Upsala byggt sin bevisning
för att det skulle blifva ett svårt förhållande mellan pastor och
församling, om pastors sjelfskrifvenhet till ordförandeskapet komme att
fortfara, är således i min tanke, alldeles oriktig. Det skulle, jag upprepar
det, ej blifva församlingen, utan folkskoleinspektörerne som komme
att uppträda som åklagare der anmärkning vore behöflig.

Samme talare har också sagt att, då folkskolan är en uteslutande
kommunal angelägenhet, så borde kommunen också ega den befogenhet
Utskottet har föreslagit i afseende på tillsättandet af skolstyrelsens ordförande.
Jag vill härom yttra blott några få ord. Man har visserligen,
om jag så får säga, under en föregående regime gjort mycket åt
den satsen, att folkskolorna vore eu kommunens angelägenhet, för att
förekomma de anspråk på statens ingripande eller, rättare sagd!, statens
bidrag till folkskolans uppehållande, hvilka från många håll hafva låtit
sig förnimma; men så länge man icke rörande det högre öfverinseendet
öfver folkskolan uttalat någonting som mera öfverensstämmer med clen
satsen än det nuvarande förhållandet — biskopen och domkapitlet äro
nu de högre kontrollerande myndigheterna — så länge har, i min tanke,
detta resonnement i sjelfva verket bra litet att betyda.

Man har äfven talat om de oupphörligt återkommande motionerna i
frågan; och äfven det talet har försports från upsalabänken. Jag
lemnar det i sitt värde och vill endast säga, att det också tyder på den
logiska virtuositet, hvaraf den talaren nu som alltid vet att begagna sig.

Utan att för min del vilja bestrida, att klagomål ju kunna finnas
öfver det sätt, hvarpå vi kyrkoherdar sköta våra åligganden såsom ordförande
i skolråden, och utan att vilja bestämdt påstå, att don nya
organisationen skulle blifva sämre än den nuvarande, ber jag likväl än
eu gång Kammaren tänka på de svårigheter i afseende pa nödig kontroll,
hvilka af det föreslagna skulle, efter hvad jag sökt visa, blifva eu följd.
Jag vill icke särskildt fästa Kammarens uppmärksamhet på den omständigheten,
att den nya befattningen antagligen skulle, såväl som. ordförandeplatsen
i kommunalnämnden, för kommunen medföra eu. tillökning
i utgifter, då det väl knappast är troligt att någon annan än den,
som på grund af sitt embete är dertill förpligtad, skulle vilja sköta, den
utan ersättning — jag tager för gifvet, att med det nit och den iiver
för folkskolans angelägenheter, som nu förefinnas i kommunerna, de skulle
ganska gerna underkasta sig den uppoffringen. Men, förslaget sammanhänger
icke så med den nuvarande organisationen, att det nu är möjligt
att antaga detsamma, hvarföre jag, som likväl inser, att någonting i detta
afseende kunde och borde göras, i likhet med den föregående talaren,

Den 22 Mars, e. m.

hos Herr Talmannen anhåller om proposition på bifall till den af Herrar
Grefve Mörner, von Möller och Björkenstam afgifna reservation.

Herr Törnfelt: Den siste talaren har förmodat, att biskoparne skulle
förlora sin kontroll öfver skolrådet, om dettas ordförande finge tillsättas
genom val inom detsamma. Detta kan jag icke föreställa mig, ty då biskoparne
finna sig föranlåtna att göra påminnelser till skolrådet, så sker
detta väl till hela skolrådet, både ordförande och ledamöter gemensamt,
och icke blott till ordföranden. Den siste talaren har icke i något afseende
kunnat instämma med Herr Ribbing; jag deremot får förklara, att
jag med största glädje instämmer med honom, ty hans tal var mig alldeles
oväntadt, och det är sannerligen icke ofta jag kan förena mig med
hans mening, men nu gör jag det, som sagdt, med verklig glädje, ty förslaget
är, efter min erfarenhet, särdeles befogadt. Jag känner många ställen,
der det är mycket kränkt och der herrar pastorer skulle skatta sig
mycket lyckliga öfver att bli befriade från sina skyldigheter i förevarande
afseende, och icke heller kan jag gå in på att, såsom F örsta Kammaren
antagit, “kyrkoherde skall vara ordförande i skolrådet, derest ej stiftsstyrelsen
på anmälan af kyrkoherden, eller eljest, finner skäl att annan
ordförande förordna.0 Det skulle hagla med inlagor på kanske många
ställen för att få en annan ordförande, till föga uppbyggelse för vederbörande.
Jag tror att herrar pastorer skulle undanbedja sig förtroendet
på sådana vilkor. Herr Ribbing yttrade också, att det icke vore lämpligt
att anställa val bland så få personer, som utgöra skolrådet, nemligen blott fem.
Deri instämmer jag, och derföre skulle jag helst sett och önskat, att 4 monn af 23
§, der det står “skolrådet väljer inom sig ordförande och vice ordförande" i stället
fått denna lydelse: “kyrkostämma väljer ordförande och vice ordförande*,
på samma sätt som sker inom fattigvårdsstyrelse. Jag vill dock icke härom
framställa något yrkande, utan ber att få instämma med herr Ribbing.

Friherre af Schrnidt: De sedan liera år tillbaka återkommande
motionerna i detta ämne synas gifva vid handen, att behofvet af en förändring
förefinnes. Deremot har min erfarenhet sedan 25 ar äfvensom
folkskoleinspektörernes berättelser öfvertygat mig om, att behofvet ingalunda
är så allmänt, att en lagförändring i detta fäll nu bör företagas.
Jag vill på samma gång icke neka till, att exempel kunna finnas, der pastorer
möjligen, såsom för gamla eller af andra anledningar mindre lämpliga
till ordförandeskapet i skolråd, böra befrias derifrån, men då vi från
Första Kammaren fått ett beslut, som i detta afseende synes böra tillfredsställa
litet hvar, så får jag gifva tillkänna, att jag i denna fråga instämmer
med den förste ärade talaren, som yrkat att Andra Kammaren
äfven måtte antaga samma förslag. Jag gör det så mycket heldre, som
man derigenom kan i någon mån tillfredsställa de klagande, då detta beslut
kan leda till något bättre, hvaremot, om Utskottets förslag bifalles,
ställningen blir densamma som hittills, alldenstund Första Kammaren fattat
annat beslut. Min värderade vän och granne till höger bär visserligen
sökt ådagalägga de olika skäl, förutom de som redan i betänkandet
äro angifna, hvilka föranledt Utskottet att fatta sitt beslut och framställa,
sitt förslag; men jag kan icke med den siste talaren instämma deruti

Den S2 Mars, e. m.

att godkänna dem alla, och jag ber derföre, på de grunder jag förut
nämnt, få förena mig med den förste talaren i denna fråga.

Herr Abraham Rundbäck: Ett af Utskottets hufvudsakligaste
skäl för det framlagda förslaget är, att skolrådets ledamöter i allmänhet
äro mera försumliga än presten, och derför skall man taga från presten
den närmaste befattningen med skolans angelägenheter och öfverlemna
dem till någon annan. Detta skäl förefaller mig högst kuriöst, ty jag kan
omöjligt anse det vara riktigt att degradera den som är nitisk, för att
derigenom få de försumlige att göra sin pligt. Derigenom uppoffrar man
utan tvifvel en gifven fördel för en mycket oviss förhoppning, och detta
skäl synes mig derföre icke kunna gälla synnerligt mycket. Men detta,
har en Utskottets försvarare sagt, är icke det enda eller vigtigaste skälet
för den föreslagna förändringen, utan det är ett annat, nemligen presternas
likgiltighet. I detta afseende sade talaren sig icke hafva några anmärkningar
att göra mot presterna i allmänhet, utan blott undantagsvis.
Talaren borde dock veta, att, om det icke finnes någon regel utan undantag,
det aldraminst kan saknas undantag, då det såsom här är fråga om
tusental af ordförande i skolråden. Med anledning af detta tal om presternas
likgiltighet om folkskolan ber jag särskild! — och det torde icke
kunna synas obefogad! af en person i min ställning, som haft så mycket
med folkskolan att göra och som icke är prest eller någonsin tänker bli
det — att få yttra några ord. Man har ofta upprepat, att presterna icke
skött sina befattningar inom skolrådet väl, och inom pressen har detta så
ofta blifvit framhållet, att det vunnit en viss trovärdighet, men deruti
ligger dock icke något bevis för dess sanning, tvärtom har jag anledning
antaga, att deruti ligger eu betydlig öfverdrift. Man har nemligen i vårt
land en viss benägenhet att på personer skjuta all skuld för bristfälligheter
särskild! i afseende å folkskoleväsendet. Jag vill tillåta mig erinra
om, huru det var för 17—18 år sedan, då för första gången uppmärksamheten
riktades på folkskoleväsendet i vårt land af Thorsten Rudensköld.
Då gjordes skollärarne till syndabockar för alla folkskolans brister.
Att staten icke frågade efter folkskolan, att kommunerna icke gjorde något
derför, att folket visade henne likgiltighet och ovilja, det togs ej i
betraktande; — folkskolelärarne vore de enda skyldiga. Snart upplystes
det emellertid, att man härvid begick ett misstag och gjorde sig skyldig
till en orättvisa mot skollärarne. Då fann man likväl beqvämast att i
stället göra presterna till folkskolans ansvaringar, och dervid har det alltsedan
tätt förblifva. Emellertid tror jag, att under tiden närmast före inspektionen,
då folkskoleväsendet led af ganska många brister, presterna
hade största förtjensteu af de åtgärder som flerestädes vidtogos för att
afhjelpa dem. Medan den tiden folket icke vårdade sig alls om skolan,
medan statsmakterna äfven voro för densamma likgiltiga och pressen icke
heller egnade henne någon uppmärksamhet, hade hon dock flerestädes
varma vänner och gynnare, och det just inom presterskapet. Sedan derefter
inspektionen började, kan jag intyga, att presterskapet med synnerlig
välvilja mottagit dess hjelp för skolväsendets utveckling och ställt till
inspektörernes förfogande sitt inflytande inom församlingarne. Jag tror

Pen 22 Mars, e. m.

derföre, att detta tal om likgiltighet mot folkskolan hos presterskapet såsom
korps är fullt obefogadt.

Hvad nu angår frågan om det principvidriga deruti, att presten skall
vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet, så lär det icke kunna förnekas,
att detta förhållande verkligen är principvidrigt, om man nemligen betraktar
saken såsom en talare på upsalabänken gjort, att folkskolan uteslutande
är en kommunalinrättning. Men jag ber få erinra, att folkskolan
äfven har ett vigtigt statsändamål, och att staten högst väsendtligt understöder
densamma, hvarföre det icke synes mig vara så orimligt, att någon
inom kommunen finnes, som å statens vägnar ledt dess angelägenheter;
att vården derom lemnas i prestens hand såsom en embetspligt kan derföre
icke ur principiel synpunkt anses"oriktigt. Presten är tillika, åtminstone
tills vidare, utaf alla bäst skickad att leda folkskolans angelägenheter;
genom sitt embete står han i närmaste förhållande dertill, enär både
han och skolan hafva samma uppgift, nemligen att verka för den andliga
utvecklingen inom kommunen. Dessutom anser jag det vara en fördel,
att vården om skolan åligger presten såsom en embetspligt, ty derigenom
kan han ställas till ansvar om lian är försumlig, och för (ifrigt är det att
antaga, att han derigenom sköter den med större sorgfällighet, emedan
hans hederskänsla och samvete äro deruti mera engagerade än eljest. Om
man nu skulle låta andra än prester väljas till ordförande i skolrådet, så
skulle man säkerligen på ganska många ställen komma i bryderi för att
få passande personer till denna befattning; ty man skall icke inbilla sig,
att den är så angenäm, att hugade spekulanter på detta förtroendeuppdrag
aldrig skola felas. Tvärtom är befattningen utan tvifvel den aldra
besvärligaste och odiösaste af alla kommunaluppdrag. Ordföranden i skolrådet
skall nemligen icke blott föra ordet vid skolrådets sammanträden,
uppgöra plan för undervisningen, besörja utarbetandet af en mängd statistiska
uppgifter, öfvervaka läsningen i skolan, för hvilket ändamål han
måste göra täta besök derstädes; utan han måste äfven hafva tillsyn öfver
skolgången och öfver skolans förseende med nödiga medel för dess regelbundna
verksamhet, hvarigenom han ofta råkar i kollision både med
föräldrar och med sjelfva kommunen. Allt detta är svårt och ansvarsfullt,
men genom sin ställning inom församlingen kan presten dock lättare reda
sig än någon annan skulle kunna göra. Om man alltså kan såga, att
folket sjelft bör så småningom taga hand om folkskolan, som bör vara
dess käraste angelägenhet, så anser jag dock, att åtminstone för närvarande
det vore illa, om man fråntoge presten såsom sjelfskrifven ordförande
i skolrådet närmaste ledningen af densamma. För närvarande äro
vi stadda i en mycket löftesrik utveckling, kyrkan och skolan trifvas godt
tillsammans, och inspektörerna hafva i presterna ett godt stöd, låtom oss
derföre se tiden an! Under det närmaste tiotal af år tror jag det mesta,
som för folkskolans ordnande bör göras, skall vara gjordt, och vi böra
derföre åtminstone ännu några år uppskjuta med nya reformer, till dess
en ny generation uppväxt som bättre än den närvarande förmår öfvertaga
vården om skolan. Jag får derföre förena mig dem, som yrka bifall
till den af Herrar Grefve Mörner, von Möller och Björkenstam afgifna
reservation, som återfinnes på sid. 34 i betänkandet. Det kan
nemligen hända, att det någon gång kan vara nödigt att befria presten

Den 22 Mars, e. m.

från ordförandebefattningen inom skolrådet, då han utaf sjukdom eller
ålderdomssvaghet eller möjligen af bristande nit icke är dertill tjenlig.
Men längre vill jag icke gå. Man har visserligen sagt, att man genom att.
antaga denna reservation komme att bereda presten chikan af sin församling,
ifall denna begärde hans entledigande; men det blefve nog ingen
annan än presten sjelf och på sin höjd folkskoleinspektören, som komme
att anmäla honom till entledigande från sin plats, och derföre tror jag
detta inkast icke förtjena afseende.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag fullgör en särdeles angenäm pligt,

då jag hembär Utskottet min lifliga tacksamhet derför, att det icke tvekat
att nu återigen inlägga sitt kraftiga förord till förmån för en så
länge, så allmänt och så ifrigt efterlängtad reform som den ifrågavarande.
Jag ber att få till bevarande upptaga några anmärkningar mot
Lag-Utskottets förslag. Den förste talaren, representanten från Norrköping,
ville icke fästa stor vigt vid det af Utskottet anförda skälet, att
den ifrågasatta förändringen skulle bidraga till att inom församlingen
väcka ett allmännare intresse för folkskolan. Han gjorde den anmärkningen,
att detta intresse näppeligen kan framkallas genom en så liten
och obetydlig sak. Dervid vill jag fråga hvarför man, om denna sak är
så liten och obetydlig, finner den värd ett så ifrigt motstånd, som här
yppat sig från många håll. Men ännu en anmärkning kan göras häremot,
hvilken jag hemtat från hvad som yttrades af en representant på norrlandsbänken.
Han sade nemligen, att det vore att befara, det parternes
intresse för folkskolan skulle i någon mån minskas, i fall de förlorade
rättigheten att vara sjelfskrifne ordförande i skolrådet. Derutaf ser
man, att deras intresse för saken är temligen förbundet med detta sjelfskrifna
ordförandeskap. Jag frågar: om presternas intresse för folkskolan
verkligen skulle genom den föreslagna förändringen minskas. Kan man
ej då å andra sidan förmoda, att allmänhetens intresse hålles nere
genom det nuvarande opåkallade förmyndareskapet, som det väl må kallas,
när ju ingenting kan tyckas vara naturligare, än att eu korporation, det
vare hvilken som helst, sjelf får utse den, som skall leda dess förhandlingar?
Det har af den förste talaren blifvit sagdt, att Utskottet erkänt,
att man i allmänhet har en gynnsam erfarenhet af presternas
verksamhet, och den talare på norrlandsbänken, jag nyss citerade, anmärkte,
att det blott vore undantagsfall, om pastorer ej i denna verksamhet
visat sig nitiske, och en representant från Dalarne har slutligen
sagt, att intet missnöje i landet mot dem försports. Man har för detta
gynnsamma omdöme åberopat folkskoleinspektörernes berättelser, hvilket
förefaller mig ganska märkvärdigt och synes mig vittna om, att dessa inspektörsberättelser,
som utgifvits af trycket med ganska dryg kostnad för
staten, äro föga kända af dem, som så flitigt åberopa desamma. Jag
har studerat dessa berättelser från första volymen till den sista, och jag
kan intyga, att de tala synnerligen litet, vare sig godt eller ondt, om
presternas verksamhet såsom skolrådsordförande. Denna auktoritet, hvilken
man på god tro anfört såsom intyg om prestens skicklighet och nit,
duger således icke. Men för öfrigt frågas: månne man icke mot den erfarenhet,
som man på så svag grund påstått finnas om deras nitiska verk -

Den 22 Mara, e. m.

samhet, kan åberopa en motsatt erfarenhet. Eller hvarom vittna då dessa
ständigt återkommande förslag om ändring i de förhållanden, som nu utgöra
föremål för öfverläggning? Här om någonsin kan man saga, att en
långsamt mognande öfvertygelse bär haft särdeles lång tid på sig för att
göra sig gällande. Jag ber att i ett par ord få redogöra för denna frågas
historia. Redan vid 1850—1851 årens riksdag väcktes i Bondeståndet
af riksdagsmannen Lind från Bohuslän en motion, hvilken remitterades till
allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, åsyftande just den förändring,
hvarom vi nu diskutera; förslaget afstyrktes då af Utskottet. Vid 1859 —1860
årens riksdag, då det af eu särskild komité utarbetade förslaget till kommunallagar
behandlades, beslöt Borgareståndet för sin del, att § 25 i författningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd skulle erhålla följande
slutord: “Ordförande i skolråd ege ledamöterna inom sig utse.11 Vid
1862—1863 årens riksdag väckte representanten från Malmöhus län Herr
Nils Olsson ett förslag, att församlingarne sjelfva skulle få utse ordförande
i skolrådet, hvilket afstyrktes af sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet,
dock med tillägget “för närvarande0. Under det nya representationsskicket
har man vid hvarje riksdag framkommit med förslag i detta syfte,
utom 1870; sålunda väcktes 1867 tre motioner, 1868 tre motioner, 1869
två motioner, 1871 två motioner och nu 1872 tre motioner, eller tillsammans
tretton motioner i samma ämne. Månne detta ej betyder någonting ?
Nu har visserligen talaren från Dalarne antydt, att man skulle känna sig
road af att göra förändringar, och att detta vore grunden. Jag hemställer,
huruvida det ligger någon sannolikhet i det antagandet, att ett så
stort antal motioner tillkommit för nöjes skull och utan allvarlig anledning
i faktiska, af motionärerne kända förhållanden, som synts dem tarfva
rättelse. En annan talare på norrlandsbänken, som sade sig i viss mån
uppträda i egen sak och som således synes mig, opåkallad! nog, hafva
satt sig på de anklagades bänk, har yttrat, att den uppsigt, som af domkapitlen
utöfvas öfver ordförandens verksamhet, icke längre skulle vara
möjlig, sedan prestens sjelfskrifvenhet som ordförande i skolrådet upphört.
Ifall denna kontroll öfver skolrådet och dess ordförande är laglig och i
lag stadgad, då lärer den väl icke upphöra dermed, att presterna upphöra
att vara sjelfskrifna ordförande i skolrådet, utan lärer väl bestå till dess
hvad härom stadgadt är blifver ändradt. År det åter fråga om någon,
jag vill icke säga olaglig kontroll, men något slags paternelt ingripande
på sidan om lagen, då äro vi väl ense om, att en dylik kontroll är det
häst att blifva af med. För öfrig! är det icke skäl att tala så mycket om
denna kontrollerade “tumme på ögat“, som talaren uttryckte sig. Bland
de många exempel, som stå till buds, vill jag erinra om något, som för
få år sedan inträffade inom Göteborgs stifts område, och hvilket på sin
tid mycket omtalades. När omsider särskild undersökning om skolans
tillstånd i en viss församling företogs, så befanns att hon hade blifvit i
den ytterligaste grad vanvårdad, hvilket fick passera under flera år, midt
under biskops och domkapitels ögon, ehuru de derom fått tillräcklig kännedom.
Detta är ett exempel, och flera dylika skulle kunna anföras.

Jag ber att få återkomma till eu sak, som jag nyss berörde. När
man, som jag nämnde, utan synnerlig grund vill åberopa folkskoleinspektörernes
berättelser såsom vittnesbörd om den särdeles lyckliga verksam -

Den 22 Mars, e. m.

het, hvilken presterne såsom sjelfskrifne ordförande i skolrådet utöfvat,
så har man förbisett en sak af synnerlig vigt, nemligen att inspektörerne
till största delen varit presterliga tjensteman. Jag vill icke såga, icke ens
antyda, att dessa icke yttrat sig samvetsgrant, men i deras stallning ligger
dock anledning till en viss ensidighet, till ett visst öfverseende med bristerna
hos personer, som tillhöra deras eget stånd. Jag vill icke här citera
det gamla ordspråket, att “den ena korpen icke hugger ut ögat på
den andre1*, men ordspråket “blodet är tjockare än vattnet* torde kunna
vara tillämpligt.

Representanten från Dalarne yttrade, att det vore obestridligt, att
folkskolan gått synnerligen framåt under den tid presterne varit sjelfskrifne
ordförande i skolråden, och en dylik anmärkning framfördes af en
ärad talare från Malmö. Denna anmärkning har dock platt ingen betydelse,
ty derutaf att tvänne företeelser samtidigt ega rum, följer icke att
de till hvarandra stå i något förhållande af orsak och verkan; det är fullt
lika möjligt, att den ena kan hafva inträffat utan den andra, orsaksförhållandet
måste åtminstone först påvisas. Det är fullt lika möjligt, att
folkskolorna gått framåt, äfven om presterne icke varit sjelfskrifne ordförande
i skolrådet, det kan nu hafva skett lika gerna till trots derutaf som
till följd derutaf.

En talare på norrlandsbänken, hvilkens yttrande jag förut omnämnt,
har i sitt förordande af eu till betänkandet fogad reservation, hvilken är af
Första Kammaren antagen, uttalat det önskvärda deruti, att i sådana fäll,
då stora svårigheter lägga sig i vägen för pastorernes utöfvande af ordförandeskapet,
de sättas i tillfälle att derifrån på ansökning blifva befriade.
Ja, om detta vore enda anledningen till den önskade reformen, att pastorerne
understundom af öfverhängande göromål utaf annan art vore hindrade,
så kunde saken hafva skäl för sig, men då det blifvit anmärkt och
icke förnekadt, att äfven bland presterne finnas likgiltiga och för folkskolan
icke intresserade personer, så finner jag, att denna utväg icke duger
till någonting. Ty sjelfvillig afsägelse, vid bristande förmåga, förutsätter
intresse för folkskolan och en stark pligtkänsla, och de prester, hos
hvilka detta intresse och denna pligtkänsla finnes, skola nog utöfva ordförandeskapet
väl; men saknas detta intresse och denna pligtkänsla, då
är det icke troligt, att presterne sjelfmant skola anhålla att blifva befriade
från nämnda plats och derigenom på samma gång gifva sig sjelfva
ett slags oduglighetsbetyg. Hvad reservationen för (ifrigt angår, är den af
den beskaffenhet, att jag hemställer till Kammaren att heldre nöja sig

med ingenting än med detta. Jag vill ej trötta Kammaren med att upp repa

skälen för detta, utan förenar mig med representanten från Upsala,
som fullständigt kritiserat densamma och detta så afgörande, att intet, i
min tanke, återstår att tillägga eller taga bort. Det är visserligen sannt,
att man i allmänhet bör taga en half reform, om man icke kan få en
hel, och en fjerdedel, när man ej kan få eu half; men då skall reformen

vara, om än obetydlig, dock en reform till gagnet och icke blott till nam net,

eller ett, om än litet, steg i den rätta riktningen. Men den reform,
som reservanten erbjuder oss, är ingen reform i sak, utan blott eu skenreform,
och sedan den blifvit antagen skall ingenting kunna hindra, att
lika måDga förslag som hittills framkomma igen, derföre att den icke inne -

Den 22 Mars, e. m.

bär någonting annat än en ordförändring. Det skall ej dröja längre än
till nästa riksdag, ty någon erfarenhet om denna skenreforms verkningar
behöfver man ej afvakta. Men då kan denna skenreform användas såsom
ett vapen enligt den vedertagna litanian: “Herre Gud, skola vi nu börja
på igen att ändra!“ Jag anhåller således om bifall till Utskottets förslag.

Herr Uhr: Jag skulle visserligen kunna afstå och instämma med

Herr Itibbing. Men då flere talare yttrat sig för den vid 1868 års riksdag
afgifna reservationen, har jag icke kunnat underlåta att uttrycka min
glädje öfver att man ändtligen börjar åtminstone erkänna behofvet af förbättringar
i nu ifrågavarande hänseende. En talare har yttrat, att vi
skulle hafva presterskapet att tacka folkskolornas framgång för; och jag
har hört många andra yttra detsamma. Men jag är af en motsatt erfarenhet.
I den församling jag bodde åren 1847—1848 hade vi till pastor
en ganska qvick och liflig prest, men hans likgiltighet för folkskolans angelägenheter
gick ända derhän, att han icke ens gick i författning om
uppsättandet af ett reglemente för folkskolan; och hade icke vi ledamöter
af skolstyrelsen uppgjort sådant och fått adjunkten att såsom ordförande
skrifva under det, så hade det icke blifvit något reglemente af, och dermed
hade också församlingen gått förlustig om den första folkskoleafgiften.
Alldeles detsamma var förhållandet i en annan församling. I båda
gjorde jag den erfarenheten, att sedan de gamla pastorerne blifvit döda
och vi ‘ fått nya sådana och följaktligen äfven nya ordförande i skolråden,
så hafva också dera folkskolor uppstått. Sålunda hafva i den förstnämnda
församlingen icke mindre än nio folkskolor uppstått och i den
församling jag nu bor, fyra, sedan ny ordförande tillkommit. Min granne
här bakom mig, Kyrkoherden Lithner, tycks hafva ganska dålig tanke om
sina medbroder, då han icke tror att de skola blifva välde till ordförande
i skolråden i de respektive församlingarne. Jag för min del har icke
dålig tanke om dem i allmänhet och tror, att i de bestå fall pastorn, om
han är duglig och lämplig, blir vald till ordförande i skolstyrelsen. Jag
ser således i Utskottets förslag ett lämpligt sätt att utan att såra presterskapet
kunna undvika att få odugliga ordförande i skolstyrelsen, hvarföre
jag anhåller om bifall till detsamma.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Ehuru förevarande förslag icke i

alla hänseende tillfredsställer mina önskningar, går det dock enligt min
uppfattning ett steg framåt i den riktning, som jag anser vara den
råtta; hvarföre jag vill bifalla detsamma. Man har här talat om presternas
ställning till folkskolan. Jag vill i detta afseende upplysa, att jag
vid mer än ett samtal med piaster, som haft verkligt intresse för skolans
framsteg, hört dem säga att de skulle känna sig i en mycket riktigare
ställning till folkskolan om deras ordförandeskap i dess styrelse grundade
sig på val i stället för sjelfskrifvenhet.

Herr Carl Ifvarsson: Dä jag begärde ordet, hade icke mer än

en talare yrkat bifall till förslaget, alla öfriga utslag å detsamma; och det
var för att bemöta de sednare som jag ville yttra några ord. Sedan nu
emellertid flere andra talare förordat förslaget, återstår icke mycket att

De» 22 Mars, e. m.

tillägga. Jag vill likväl saga, att jag icke gör mig några störa förhoppningar
om någon synnerlig vinst af detta förslag. Men om man icke gör
någon vinst derpå, så förlorar man heller ingenting dermed. Folket har
i allmänhet stort förtroende till presterae och desse skola utan tvifvel
alltid, der de visa sig dugliga och nitiska för folkskolans sak, blifva valda
till ordförande i skolrådet. Finner man deremot att en ordförande icke
visar nit och intresse för folkskolan och det finnes en annan person inom
skolrådet som är mera nitisk, så är det eu välgerning om denne kan inväljas.
Dessutom, då man på många håll hört klagan öfver prestbrist
och prestens åligganden väl i första rummet äro kyrkliga, så får man antaga
såsom en fördel för presterskapet om pastorerne i allmänhet, såsom
öfverhopade af kyrkliga pligter, slippa vara ordförande i skolrådet.

Således, något godt kan vinnas med förslaget, hvaremot något ondt
icke kan ligga deri, då det här icke är fråga om att skilja pastorn från
skolrådet, der han i egenskap af prest väl såsom ledamot har samma pligter
som förut såsom ordförande. Under sådana omständigheter vill jag för
min del förena mig med dem som yrka bifall till Utskottets förslag, förklarande
det jag för ingen del kan gå in på den reservation som åtskillige
talare förordat, emedan jag anser den icke vara ändamålsenlig.

Eu annan talare har anmärkt, att han ansåg, eller frågade åtminstone,
om vi, som äro representanter inom denna Kammare, vore de bästa
såsom sådana; och han har dermed naturligtvis velat påpeka att desom
utses genom val icke alltid äro do bästa. Han kan i det alseendet hafva
rätt; men jag her att få fråga honom tillbaka, om han tror, det vore
bättre om vi eller andra voro här såsom sjelfskrifne representanter. Yi
hafva från förflutna tider erfarenhet af sjelfskrifvenhet eu på detta område.
Allmänna opinionen, likasom statsmakterna, har utdömt denna sjelfskrifvenhet,
och jag har intet skål att antaga, att det vore bättre om vi
åter stode på den gamla ståndpunkten. Huru dåligt det än står till, är
den vidtagna åtgärden ändå ett stort steg framåt. Förslaget i fråga är
äfven ett steg åt samma håll, fastän steget är litet. Tidsandan manar
oss oupphörligt att gå framåt på eu mera fri bana; sjelfskrifvenheten
måste vika, det är min öfvertygelse, och viker den icke nu, så skall den
likväl efter längre eller kortare tid gorå det. Men ju längre man uppskjuter
med denna af tidsandan kräfja reform, ju starkare blir anloppet
för att få densamma igenom.

Jag skulle således beklaga, om inom denna Kammare detta förslag
skulle blifva betraktadt såsom lör liberalt. Man har så mycket mindre
skäl att befara detta, som från Lag-Utskottet vanligen icke komma alltför
liberala förslag; utan har Utskottet, då det kommit fram med någon
slags reform, snarare gått bakut än framåt. Detta förslag är emellertid
i viss grad ett steg framåt, och jag kan icke underlåta att rekommendera
detsamma, äfven för att eu gång få tillfälle att instämma med Lagutskottet
och tillika få tacka dess bräde ordförande för hans medverkan
till förslaget,

Herr Johan Jönsson: Frågans stora vigt gör den förtjent af den
lifligaste uppmärksamhet. Ämnet har emellertid blifvit utredt af föregående
talare, så att jag nu ber att endast få förena mig med dem som

Den 22 Mars, e. m.

yrka bifall till förslaget; beklagande jag om Kammaren skulle afslå detsamma.

Herr Lars Er sson: Som jag är eu af de tro som väckt motion

i denna fråga, må det icke förundra att jag vill nedlägga min mening i
protokollet, innan jag tager till voteringssedeln. Detta vill jag göra på
det sätt, att jag yrkar bifall till punkten, på samma gång jag i allo instämmer
med Herrar Ribbing och Hedin.

Efter sålunda slutad öfverläggning biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Punkten 9.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag har icke något yrkande att göra
med anledning af den föredragna punkten, ej heller någon opposition att
uttala mot Lag-Utskottet. Men jag kan ej underlåta att begagna tillfället,
för att få anföra några betraktelser i en sak, som alltid trängt sig
på mig vid genomläsande af denna paragraf i kyrkostämino-förordningen.
Jag gör det derföre, att genom Första Kammarens från Lag-Utskottets
förslag afvikande beslut i föregående punkt frågan om ordförandeskapet i
skolråden förmodligen för denna gång förfallit, för att utom allt tvifvel
komina upp igen å nästa Riksdag, då jag ville önska att den eller de
bland Kammarens ledamöter som återupptaga frågan, äfven ville hafva
i minne den sak, jag nu går att påpeka. Det förefaller mig ligga någonting
förskräckligt stötande i denna ‘24 §, der det talas om “den som är
för nesligt brott tilltalad eller under framtiden ställd, den som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig1* o. s. v., såsom
inkompetent att inväljas i kyrko- eller skolråd, hvarefter i omedelbart
sammanhang med det förra samma inkompetens stadgas för “kyrkoförsamlingens
redovisningsskyldige och aflönade betjente**. Jag kan ej
annat än beklaga, att motion ej blifvit vid denna riksdag väckt om uteslutande
ur paragrafen af de sist anförda orden. Att på sätt, här skett,
sammanställa kategorier af inkompetens till ifrågavarande uppdrag är
emellertid ej blott stötande •— detta kan vara eu känslosak utan är
ock det sistnämda stadgandet i min tanke menligt för folkskolans intressen,
då det ur skolrådet utesluter skolläraren, som dock är skolans närmaste
målsman. Jag hemtar stöd för detta antagande derifrån, att t. ex.
vid våra universitet och elementarläroverk kärnpunkten af dessa institutioners
styrelse och förvaltning ej ligger i de utanverk, som kallas kansler,
prokansler, eforus, inspektor, utan den ligger, vid universiteten, hos consistorium
academicum majus, som består åt samtlige ordinarie professorer,
och vid elementarläroverken hos läroverkskollegiet, som består af alla
ordinarie lärarne. Dessa hafva det närmaste och starkaste intresset, i allt
hvad läroverken rör, i deras framgång, i deras anseende och ära, som
äfven äro lärarnes. Jag vågar också antaga, att ingen skulle vilja ändra
detta förhållande med de högre läroverkens styrelse. Säkerligen medgifver
man, att det skulle utöfva ett i hög grad skadligt inflytande på
våra elementarläroverk, om man hindrade lärarne att lägga hand vid

Den 22 Mars, e. m.

deras styrelse på sätt, läroverksstadgan nu medgifver. Månne man ej
häraf kan draga eu slutsats om lämpligheten af dylika anordningar för
folkskolans närmaste styrelse?

Ett ytterligare stöd för min åsigt hemtar jag från ett yttrande af
en man, hvars ord gäller mer än de fleste nordiske skrifställares i dylika
angelägenheter, nemligen Hartvig Vissen, hvilkens namn är väl kändt
sedan nära ett par decennier tillbaka, då han utgaf sitt arbete om det
skotska folkskoleväsendet, som han studerat under eu med offentligt understöd
företagen resa.

På tal om åtgärder för höjande af folkskolan i Norge berör han
vigten af ändringar i lokalstyrelsens sammansättning. Jag ber att få
anföra några rader af hvad han härom yttrar. “Således tror jeg“, yttrar
han, “att eu korers optagelso i skolekommissionen eller skoleiormandskabet
vilde virke gavnligt. Det vilde foröge og styrke lsererstandens
interesse för dens gjerning, når man gav den anledning til gjennem eu
representant åt udtale sin mening og udöve sin indflydelse på skoleforholdencs
ordning indenfor kommunen; men hovedsagen er, åt man gjennem
denne föranstaltning vilde forskaffe skolekomissionen eu sådan kundskab
om skolens indre forholde, som den ikke på nogen anden måde kan
komme i besiddelse af. Intet synes billigere og rimeligere, ond åt lsererstandens
og skolens sserskilte interesse!- ore reprsesenterede i skoleformandskabet,
der netop er sainmensat med specielt hensyn til, åt de forskjellige
interesse!'' skulde findes reprsesentérede i det“ o. s. v.

Till detta citat ur Nissens bok vill jag blott bifoga den upplysningen,
att livad lian yrkat sedermera blifvit förverkligadt. Den nya norska lagen
om folkskoleväsendet på landet af den IG Maj 1860 stadgar nemligen,
att i skolkommissionen, som har “den nairmeste bestyrelse1* af kommunens
skolväsende, skall sitta “en af skolekommunens laerere, valgt af
disse i et mode, som sammenkaldes og bestyres af skolekommissioneus
ordform"-.

Då, som sagdt, det torde få anses för visst att frågan om skolrådet
åter kommer å bane å nästa riksdag, bär jag velat till den kraft och
verkan, det kan medföra, söka fästa uppmärksamhet å det påpekade stadgandet
i den nu fördragna paragrafen.

Herr Jöns Rundbäck: Äfven jag har fästat min uppmärksamhet

vid denna paragraf, icke blott sådan den nu är föreslagen, utan sådan den
varit förut. Jag är visserligen till stor del förekommen af den siste talaren,
men ber likväl att få yttra några ord i frågan. Som man ser, kan “till
ledamot i kyrkoråd eller skolråd ej den väljas, som är oberättigad att
deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut; ej den som icke uppnått
25 års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den,
som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår,
visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som för nesligt brott tilltalad
eller under framtiden ställd är; ej den, som genom domstols beslut förklarats
medborgerligt förtroende förlustig, eller ovärdig att föra annans talan1*.
Med detta hyggliga sällskap har man slutligen sammanfört: “samt
ej heller kyrkoförsamlingeus redovisningsskyldige och aflönade betjente “.
Jag frågar nu: Hvilka äro då dessa kyrkoförsamlingeus redovisningsskyl -

Den 22 Mars, e. in.

dige och aflönade betjente? 24 Kap. Kyrkolagen lemnar derpå svaret;
ty det handlar, som rubriken angifver: “om biskopar, super-intendenter,
prostar, kyrkoherdar och kapellaner samt andra kyrkobetjente“. Hela
denna mängd af personer, som hafva sin verksamhet inom det kyrkliga
området, falla således, enligt Kyrkolagen, under kategorien betjente, och
om man får antaga att dessa kyrkobetjente jemväl äro tjenare i öfverherdens
tjenst; så och då det aldrig kan vara vauhederligt för en menniska
att vara tjenare —ja, då, som jag förnummit, sjelfva påfven kallar
sig för “tjenares tjenare'', så bör den ödmjuka tjenaretiteln ej rimligtvis
gifva orsak till att sammanföra kyrkobetjente med öfrige personer som i
paragrafen blifvit uppräknade.

Att i första rummet en församlings kyrkoherde är redovisningsskyldig
och derjemte aflönad är väl obestridligt; men huru man då kan i samma
lag och snart sagdt i samma andedrag å ena sidan föreskrifva att kyrkoherden
eller annan prest, som hans tjenst förestår, skall vara sjelfskrifven
ordförande i kyrko- och skolråd och strax efteråt säga att de ej äro
värdiga ens i kyrko- och skolråd inväljas, det förstår jag icke; men
det måtte väl höra till de der konseqventa grundsatserna som alltid böra
genomgå en lag, efter hvad Lag-Utskottets ordförande helt nyss försäkrade.

Skulle man emellertid vilja bestrida att kyrkoherdarne äro betjente,
så kali man väl icke göra detta med t. ex. kyrkovärdarne, som ock i
kyrkorådet skola vara sjelfskrifne. Men hvarföre de å ena sidan skola
vara sjelfskrifne och å andra sättas i paritet med brottslingar är eu motsägelse
desto mera skärande, som till kyrkovärdar väl i allmänhet utses
redlige och för nit, som det heter, kände män.

Utom nu nämnde finnes det jemväl andra kyrkobetjente t. ex. klockare,
orgelnister, skollärare m. fi. Desse äro icke redovisningsskyldige, men
väl aflönade, och hvad ondt de för öfrigt hafva gjort för att få sin plats
bland ogerningsmän, det är för mig eu gåta. Att skolläraren som sådan
är eu kyrkobetjent vågar jag jemväl betvifla, ehuru jag vet att han i.
allmänhet ej anses valbar till ledamot i skolrådet. Detta är ett förhållande
som är särdeles anmärkningsvärd!; ty hvad man än om folkskolelärarekorpsen
må säga, och huru mycket man än må ringakta dessa barnalärare,
som olyckligtvis ej äro djurläkare, så torde dock inom högst få
församlingar finnas personer som hafva eller kunna hafva bättre insigter i
allt hvad till sjelfva undervisningen hörer, och derföre borde de ock på
dess anordnande hafva något inflytande.

Till hvad jag nu sagt ber jag få ytterligare tillägga en annan anmärkningsvärd
omständighet, som ifrågavarande föreskrift vållar. Vi veta
att t. ex. i Skåne finnas icke så få klockarelägenheter som äro upplåtna
till prester, kvilka s. k. klockareprester icke sällan förestå pastorstjenst,
och under den tiden äro de sjelfskrifne ordförande och ledamöter i skoloch
kyrkorådet; men i samma ögonblick detta deras förordnande upphör
blifva de ej värdige att ens få öfvervara skolrådets sammanträden.

På grund af hvad jag nu andragit och som ändring i denna pragagraf
i alla fall af Utskottet blifvit ifrågasatt, finner jag mig föranlåten,
icke minst af Kammarens föregående beslut i denna fråga, i fall det
skall blifva öfverensstämmande med lagen i öfrigt, att yrka proposition

Den 22 Mars, e. m.

derå att sista punkten i nu föredragna paragraf, eller orden, “samt ej
keller kyrkoförsamlings redovisningsskyldige ock afiönade betjente" måtte
ur paragrafen få utgå.

Herr Hjelm: Som jag börjat blifva temligen gammal ock till krafterna
försvagad, så må man icke missförstå mig då jag ber att få instämma
med föregående talare.

Öfverläggningen var slutad. Derunder kade yrkats dels bifall till
Utskottets kemställan i oförändradt skick, ock dels bifall med den förändring
Herr Jöns Rundbäck föreslagit. Sedan propositionen på först anförda
yrkandet förklarats vara med öfvervägande ja besvarad, begärde
Herr Jöns Rundbäck votering, hvarifrån kan likväl sedermera afstod.

På då ytterligare förnyad proposition blef Utskottets kemställan i
oförändradt skick af Kammaren bifallen.

Punkten 10.

Bifölls.

Punkten 11.

Herr Asker: Lag-Utskottets nyss upplästa förslag torde val få an ses

såsom ett af de mest märkvärdiga som förekommit vid svensk riksdag
under nuvarande statsskick. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med motionen,
kar Utskottet hemställt, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i
underdånig skrifvelse anhålla om “förslag till sådan ändring eller förklaring
af Kongl. förord ningarne om kommunalstyrelse i stad och på landet,
att de ärenden, kvilka böra hänföras till kommunens gemensamma
ordnings- och hushållningsaugelägenketer, må blifva närmare bestämda".
Vid detta förslag förekommer en mycket betecknande omständighet, den
nemligen, att hvarken den ärade motionären eller Utskottet ens antydningsvis
försökt uppdraga den gräns, hvilken Utskottet begärt att Kongl.
Maj:t skulle närmare bestämma. Sjelfva förslaget hvilar således på snart
sagdt ingen grund, och det förefaller i sanning mycket besynnerligt att
ett Utskott velat föreslå Riksdagen hos Kongl. Maj:t begära något så
sväfvande och obestämdt, att hvarken motionären eller Ltskottet kunnat
åstadkomma någon antaglig mening. Skrifvelsen innefattar för öfrigt i
sjelfva saken en begäran, som måste förefalla högst märklig i ett fritt
konstitutionelt land — att rikets representation borde hos Kongl. Maj:t
anhålla om utfärdande af eu omyndighetsförklaring för rikets kommuner,
med förbud för dem att i vissa fall besluta rörande sina gemensamma
angelägenheter. Detta är eu tröstlös lära och man kan nästan säga, att
Utskottet här föreslår Riksdagen att beträda en inkonstitutionel väg.

I, mine Herrar! som här representeren rikets kommuner, I ären valde
för att efter bästa förstånd och urskiljningsförmåga pröfva och besluta om
allmänna angelägenheter, som röra rikets bästa; men jag betviflar att
kommunerna skickat oss hit för att inskränka den pröfnings- och beslutanderätt -

Den 22 Mars, e. m.

tanderätt, som de hittills utöfVat enligt våra kommunallagar, hvilka i tio
år varit tillämpade, och, efter mitt omdöme, utöfvat på ett både för dem
sjelfva och för riket i sin helhet ganska lyckligt sätt. A den kommuns
vägnar som jag har äran att representera i denna Kammare ber jag
att mot detta förslag få nedlägga min lifligaste protest, öfvertygad som
jag är att kommunen skulle högeligen förundra sig om en dylik skrifvelse
som här är ifrågasatt blefve till Kongl. Maj:t afbiten.

Inom nämnda kommun har åtminstone ett beslut blifvit fattadt, som
varit för densamma af mycket stort och gagneligt inflytande; det beslut
nemligen, då kommunen, jag kan nästan säga enhälligt, öfverenskom att
teckna sig till betydligt belopp för deltagandet i den sedermera utförda
jernvägsanläggningen. Och det är Eder icke obekant, mine Herrar!
huru lyckligt detta företag utfallit, och hurusom ännu i denna stund kommunen
deraf njuter stora fördelar. Det torde icke heller hafva fallit ur
glömskan, hurusom detta samhälle för omkring tre år sedan genom eldsvåda
hemsöktes af en stor olycka; men man har likväl icke afhört, att
för denna kommuns räkning nådiga propositioner blifvit till Riksdagen
framställda om låneunderstöd eller anslag till tomtregleringens utförande
eller till uppförande af ett nytt läroverkshus i stället för det nedbrunna.
Tvärtom kan jag i dessa hänseenden åberopa, att den nya tomtregleringen
i Gefie i närvarande stund kostar staden mer än 100,000 Rall1, och
att kommunen till uppförande af byggnad för nytt elementarlärovek gifvit

50,000 R:dr såsom anslag och dessutom lemnat lån till enahanda belopp.
Den kommun som, i synnerhet efter att hafva varit hemsökt af en sådan
olycka som den jag nyss antydde, i sina gemensamma angelägenheter kan
fatta sådana beslut, utan att i sammanhang dermed besvära Riksdagen
med framställningar om anslag, en sådan kommun vill icke gerna förlora
en beslutanderätt som den hittills på ganska framstående sätt utöfvat.

Den ärade motionären bör äfven finna sig tillfredsställd af den upplysning,
att beslutet om jernvägens anläggning blifvit af kommunens röstegande
ledamöter fattadt å allmän rådstuga. Så är äfven förhållandet
med de jernvägsanläggningar inom länet, till kvilkas åvägabringande öfriga
städer medverkat. Det vanliga klandret emot stadsfullmäktige, huru
obefogadt det i allmänhet är, kan följaktligen icke på dessa frågor tillämpas.

De utaf städerna Söderhamn och Hudiksvall utförda jernvägsanläggningar,
som jemväl visat sig rätt mycket gagnande för nämnde kommuner,
hafva inbringat en inkomst från 6 till 10 procent å anläggningskostnaderna.
Detta visar väl att det icke är så ovigtig^ för kommunerna att
sjelfva få utöfva pröfnings- och beslutande rätt i sådana frågor som kunna
tillförse dem betydliga fördelar.

Man har under behandlingen af dessa frågor ofta talat om minoritetens
rätt. Detta föranleder mig att med några ord beröra en fråga der
minoritetens rätt blifvit respekterad. Jag skall dock försöka göra detta,
utan att tala om sjelfva det ifrågavarande beslutet, aldrahelst som det icke
kan ligga i min afsigt att på något sätt klandra detta beslut, hvilket jag
tvärtom, för tiden då det utfärdades, bör finna välgrundadt. Om det
t. ex. funnes en kommun, som tecknat aktier i en jernväg, hvarå trafiken
lliksd. Prot. 1872. 2 Afd. 3 Band. G

Den 22 Mars, c. m.

hufvudsakligen tillfördes t. ex. af ett utländskt bolag, hvilket dock, efter
några års förlopp, beslutade sig för att nedlägga sin verksamhet; om i
följd häraf fråga uppstod angående bildande af nytt bolag, deri kommunen
inbjöds att deltaga på fördelaktiga vilkor; om det vore alldeles påtagligt,
att jernvägens förmåga att uppfylla sina förbindelser till staten
och enskilde vore beroende af det bolags fortsatta verksamhet, hvarförutan
den kufvudsakliga trafikinkomsten förlorades; om stadsfullmäktige, efter
pröfning af frågans beskaffenhet och de fördelar för det allmänna, som af
det nu antydda företaget kunde förväntas, beslutade att kommunen borde
i det nya bolagets bildande deltaga, men minoriteten inom staden, hvarmed
jag menar de som stå utom stadsfullmäktiges krets, tyckte sig finna
att detta företag var alltför mycket industrielt, och att staden dermed
icke borde sig befatta, hvarföre man åstadkom en kraftig opinionsyttring
till stöd för nyssnämnda åsigt, enligt hvilken Kongl. Maj:t afgjorde frågan;
lå kunde likväl inträfia det märkvärdiga förhållande, som också visat sig
ega rum, att denna minoritet efter någon tids förlopp förvandlades till majoritet
mod alldeles olika uppfattning och åsigter i Mrågan än den hade då
sjelfva beslutet fattades om deltagande från kommunens sida i det nya
bolaget.

Men hvad har då anledningen varit till denna förändrade opinion?
Jo, helt enkelt den, att det nybildade bolaget visat sig hafva bygt sitt
företag på solida grunder, det har lyckats öfver förväntan i detsamma ooh
gifvit goda utdelningar, som lofva att blifva ändå större. Jag nämner
detta för att visa, att hvad som är minoritet vid ett tillfälle mycket väl
kan vara majoritet vid ett annat, äfvensom att man icke må bygga någon
lagstiftning eller försöka att begränsa hittills gifna rättigheter endast på
förutfattade meningar, som blåsa bort med föränderliga vindar. Det är
enligt min tanke mycket vanskligt att bygga sitt omdöme på en opinion
för ögonblicket eller på enskild missbelåtenhet deröfver att en beslutad
jernväg icke hittat väg till den missnöjdes dörrar. Att söka tillgodose
det enskilda intresset är visserligen både lofligt och förenligt med menskliga
sträfvanden; men man må icke derpå grunda förändrade bestämmelser
i lagstiftningen, synnerligast rörande en så vigtig fråga som den om
kommunernas beslutanderätt i deras gemensamma angelägenheter. I denna
kommunens pröfnings- och beslutanderätt ligger dock hela det konstitutionela
statsskickets lifsprincip, och att fatta ett sådant beslut som nu är
ifrågasatt kan icke annat än förlamande inverka på våra förhållanden i
allmänhet.

Jag vill icke trötta Kammaren med något vidlyftigare anförande, utan
ber endast att få hänvisa till de mot Utskottets hemställan gjorda reservationerna,
af hvilka den ena är utförligare och efter mitt omdöme fullt
ådagaläggande oantagligheten af Lag-Utskottets förslag. Vi böra ej förglömma,
att de jern vägslänkar, som med statens eller enskildes uppoffringar
tillkommit, sammanbinda våra skilda landskap med en ädel samfundsandas
förbrödringsband, och vi böra ej heller, vid denna frågas afgörande,
låta oss förledas af den juridiska dialektikens eller de fromma önskningarnes
svepskäl. Jag slutar med anhållan om proposition på utslag i anledning
af Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr J. G. Brolin förenade sig i detta anförande.

Den 22 Mars, e. m.

Herr Ribbing: I denna punkt har jag nödgats anmäla min reservation
till Utskottets utlåtande, och jag ber nu att med några ord få litet
närmare motivera densamma. Den komité, som utarbetat förslaget till nu
gällande kommunallagar, förklara!'' att den icke ansett det möjligt att finna
några närmare bestämmande eller begränsande ord än de i våra nu gällande
kommunallagar befintliga, för att angifva huru långt kommunens
beslutande rätt, med iakttagande för öfrigt af hvad allmän lag stadgar,
sträcker sig. Våra nu befintliga kommunallagar äro utarbetade i väsendtlig
öfverensstämmelse, och i detta fall till ordalydelsen fullkomligt lika med
komiterades nu klandrade uttryck: kommunens gemensamma hushållsangelägenheter.
Häraf kan, om icke med bestämdhet, dock med sannolikhet
slutas, att Kongl. Maj:t sjelf ansett det vara svårt eller icke möjligt att
finna lämpligare eller närmare bestämmande uttryck i detta afseende. Nu
har, såsom redan föregående talare anmärkt, hvarken motionären eller
Utskottet på något sätt föreslagit vare sig ordalagen eller ens riktningen
af den närmare begränsning eller bestämning, man vill begära att Kongl.
Maj:t skall gorå, utan blott i allmänhet sagt det böra vara så, att icke
förhastade beslut kunna fattas, och man har härvid särskildt endast framkastat
en liten antydan om beslut beträffande jernvägar. Vid sådant förhållande
och då komiterade, hvilka noggrannt undersökt saken, funnit det
omöjligt att framleta några mera bestämmande ordalag, samt då denna
omöjlighet icke är vederlagd och bevisad vara eu möjlighet, så anser jag
den nu föreslagna skrifvelsen till Kongl. Magt, som i lagen begagnat just
de af komiterade föreslagna orden, vara rent af opassande från Riksdagens
sida. Ty i denna skrifvelse begäres något af Kongl. Maj:t som han
tydligen sagt icke låter sig göra, utan att man ens försökt visa någon befintlig
möjlighet i detta afseende. Jag ber särskildt få påpeka nödvändigheten
dessutom att för Kongl. Maj:t något så när antyda i hvad riktning
man vill hafva en närmare begränsning, enär man här stöter mycket nära
på en principfråga. Kommunallagarne äro, som vi veta, bygda på principen
af kommunernas sjBestyrelse. Denna princip innebär, att kommunernas
beslutande rätt skall vara regel, och endast vissa begränsningar eller nödiga
inskränkningar såsom undantag finnas. Vill man nu göra begränsningar
på det sätt, att man uppräknar de ärenden, hvari kommunerna
skola få besluta, då har man gått ifrån principen af sjelfstyrelse — man
bar gjort beslutanderätten till undantag i vissa uppräknade fall — och
dermed är sjelfstyrelsen borta. Vill man nu detta? Innan man beslutar
en skrifvelse till Kongl. Maj:t om att han ville närmare begränsa kommunernas
beslutanderätt, bör man väl hafva afgjordt och uttrycka i skrifvelsen
saken så till vida åtminstone, att Kongl. Maj:t kan ana om man
vill gå ifrån sjelfva den princip, hvarpå nu gällande kommunallagar äro
bygda. I afseende på denna principiela förändring och de nu gällande
begränsningar ne för kommunernas beslutanderätt vill jag för öfrigt fästa
uppmärksamheten på den sednaste sockennämndförordningeu af den 29
Augusti 1843. I dess 9 §, som handlar om de ärenden, hvilka tillhöra
sockenstämma, lyda de första orden: “Till sockenstämmas handläggning
höra de mål, som röra kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna
angelägenheter, såsom:''1 detta är, med borttagande af ärenden,
som numera höra till kyrkostämman, i öfrigt såsom man ser nära på

Den 22 Mars, e. in.

samma ord, blott ännu litet obestämdare, som de, hvilka finnas i nu
ifrågavarande paragraf af kommunalförfattningen. Det är visserligen sannt,
att sockenstämmoförordningen sedermera uppräknar ett visst antal bestämda
frågor, som tillköra sockenstämmas handläggning, men det är
tydligt, att dessa 21 punkter äro exempel eller särskild! påpekade fall,
men ingalunda äro de enda som förekomma; ty de kär uppräknade fallen
föregås af ordet “såsom" efter sedan början af paragrafen angifvit den
allmänna begränsningen. Vill man således, i stället för de i alla kommunalförfattningar
begagnade allmänna uttrycken för kommunens befogenhet,
få en begränsning af denna medelst uppräkning af de ärenden, öfver
hvilka kommunen eger besluta, så blir sådant en ändring ej blott i principen
för nu gällande kommunallagar, utan äfven för den dessa föregående
sockenstämmoförordningen.

Vill man återigen bibehålla principen af sjelfstyrelse, då kan man
icke gå så till väga vid begränsningen, att man positivt uppräknar hvad
kommunerna få befatta sig med; utan då måste man uttrycka gränsen
för kommunernas i allmänhet och såsom regel gällande beslutanderätt,
medelst angifvande af undantag från denna eller med densamma begränsande,
negativa uttryck, men sådana som begränsa mera än de nu begagnade:
"kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter".
Dervid inträffar dock det förhållandet, att i samma mån man uttrycker
dessa begränsningar i mycket bestämda eller enskilda fall angifvande och
uppräknande ord, i samma mån blifva de ofullständiga. Man kan nemligen
visserligen säga, att kommunen har beslutanderätt rörande sina gemensamma
angelägenheter, undantagandes i frågor om t. ex. jernvägsanläggningarne.
Men det kan ju förekomma oförutsedda frågor med afseende
på hvilka kommunens beslutande rätt kan vara fullt ut lika betänklig
som med hänsyn till jernvägarne. Ingen menniska kan förutse
alla möjliga fall och ett uppräknande af sådana på förhand är således
icke möjligt. Använder man åter allmänna termer, så blifva de utsatta
för precist samma klander som de nu gällande, nemligen för tvetydighet,
alldenstund under sådana allmänna uttryck kan subsumeras en mängd
olika saker.

Må man emellertid besluta sig för den ena eller andra utvägen, må
man försöka att finna passande ord på ena eller andra sättet: det vigtiga
är att man måste låta Kong!. Maj:t veta, i hvilken riktning man vill att
det närmare bestämmandet skall ske; att derförutan begära eu förändring
anser jag rent af obilligt. Antaget nemligen att man, utan att bestämdt
angifva någon viss riktning, begär en förändring i ifrågavarande hänseende,
och att Kongl. Maj:t verkligen toge sig det orådet före att villfara en
sådan begäran och således komme fram med en proposition. Hvad blefve
följden? Med full säkerhet att förslaget måtte ega hvilket innehåll som
helst, skulle alltid en mängd ledamöter af Kammaren då möta det med
ett: “Nej! detta har icke varit vår mening; vi hafva önskat ett förslag,
men i en alldeles motsatt riktning." För sådant bör Kongl. Maj:t, enligt
min tanke, ej utsätta sig, men derföre ej heller Riksdagen i någon skrifvelse
af honom begära att så skulle ske. Ingen skrifvelse bör derföre,
enligt min mening, framkomma förr än man vet, om ej hvad man vill, så
åtminstone i hvilken riktning den begärda förändringen skall ske.

Den 22 Mars, e. m.

Herr Nils Larson: I hvarje fall då Riksdagen har en önskan
att ett vidlyftigt lagförslag må utarbetas och då Riksdagen inom sig är
ense om sjelfva grunden, må det erkännas vara ett riktigt förfarande, att
Riksdagen begär att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa redaktionsbestyret,
ty det är gifvet, att Riksdagen icke är en lämplig korporation att
företaga sig ett vidlyftigt redaktionsarbete. Icke ens Lag-Utskottet är för
ett sådant arbete väl lämpligt, emedan antalet af dess ledamöter är för
stort, helst Utskottet icke kan åt ett enda lagförslag egna hela den tid
Utskottet har att disponera. Hade bär varit fråga om en fullständig bearbetning
af kommunallagarne eller någon särskild af dem och det varit
klart i hvilken syftning omarbetningen skulle ske, då kunde jag hafva
varit med om att aflåta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, men nu föreligger
icke något sådant fall. Beträffande omfånget af den fråga, som nu är
före, så finner man genast, att frågan icke berör mer än en paragraf, och
i afseende på det syfte, hvari den nu ifrågaställa omarbetningen eller
förklaringen skulle gå, är man, för så vidt af motionärens framställning
och Utskottets utlåtande framgår, icke riktigt på det klara. Utskottet
hemställer i klämmen, att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga nådig proposition
med förslag till sådan ändring eller förklaring af Kongl. förordningarne
om kommunalstyrelse i stad och på landet, att de ärenden, hvilka
böra hänföras till kommunens gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter
må blifva H ofvan antydda syftning“ närmare bestämda. Ja,
då får man fråga, hvilken är då “ofvan antydda syftning11? För att utleta
hvad som härmed menas, måste jag gå tillbaka till motiveringen, och
går jag ända till upphofvet till Utskottets framställning eller Herr Ehrenborgs
motion, så finner jag att deri yrkas, att Riksdagen måtte anhålla
om nådig proposition med förslag till sådan ändring eller förklaring af
kommunallagarne, att de ärenden, hvilka böra hänföras till kommunens
gemensamma hushållningsangelägenheter, blifva närmare bestämda och begränsade.
Såsom hvar och en torde finna, nämnes i denna kläm icke
något om den syftning, i hvilken den begärda närmare bestämningen och
begränsningen skulle ske. I motiveringen till motionen talas åtskilligt,
hvaraf det vill synas, som om motionären skulle vara missnöjd med åtskilliga
under sednare tiden fattade beslut i kommunala frågor angående
bidrag till större företag, isynnerhet jernvägsanläggningar, men då motionären
slutat sitt resonnement härom, tillägger han: “Hvad nu anförts har
grundat sig på det antagande, att nuvarande stadganden verkligen medgifva
den vidsträckta tolkning, som hittills i allmänhet gjort sig gällande.®
Ja, är detta antagande riktigt, så har intet klandervärdt eller oriktigt
förefallit i afseende å de anmärkta besluten, utan dessa stått i öfverensstämmelse
med kommunallagarne, och i sådant fall är det tydligt, att någon
förklaring i anledning af hvad som förekommit icke är behöflig.
Man måste således antaga, hvad som äfven framskymtar af motionärens
resonnement, att han egentligen vill hafva eu inskränkning i kommunernas
befogenhet att handhafva sina egna angelägenheter, och denna inskränkning
skulle, enligt motionärens tanke, bestå deruti, att kommunerna
icke finge besluta något om sådana företag som jernvägsanläggningar.
Men hvarföre det just skall vara jernvägar, hvarom kommunerna icke få

Den 22 Mars, e. m.

besluta, är, det måste jag erkänna, för mig svårt att fatta, då icke på
samma gång yrkas, att kommunerna må betagas möjligheten att befordra
andra anläggningar och företag, som kunna kräfva lika störa, ja måhända
någon gång större uppoffringar än de kommunala bidragen till jernvägar.
Motionären bär icke sagt, att det ligger någon våda uti att en kommun
eger rätt att fatta beslut om uppförande af ett stort stadshus eller
annan offentlig byggnad med eu kostnadssumma af t. ex. fyra å femhundratusen
riksdaler; han bär icke talat om vådan i kommunens
rätt att besluta om en dyrbar vattenledning, och han bär icke klagat
öfver, att kommunerna kunna genom direkta anslag eller på annat
sätt befordra anläggningen af ett kostsamt gasverk. Det skulle dock
måhända kunna om alla dessa inrättningar, stadshus, vattenledningar
och gasverk med lika mycket skäl som om jernvägar sägas, att de
äro allt för kostsamma och icke till gagn för hvar och eu af kommunens
medlemmar, och hvad särskild! eu vattenledning beträffar, så
skulle man ju t. ex. kunna säga icke blott att den är utan nytta för arbetaren
utan till och med att den skadar honom, emedan han genom densamma
beröfvas tilliälle till den arbetsförtjenst som han annars skulle
hafva genom att bära vatten. Huru skulle nu motionären önska att den af
honom åsyftade bestämmelsen uppställdes i lagen, för att riktigt uttrycka
hvad han vill och uppfylla sitt ändamål? Jag förmodar att han icke vill
sätta sig emot att en kommun får besluta att anlägga eller bidraga till
anläggning af en jernväg inom kommunens egna råmärken. Det går således
icke an att från de ärenden, som böra hänföras till kommunens gemensamma
hushållningsangelagenheter, blott och bart undantaga jernvägar,
utan närmare bestämmelser måste tillkomma. Ett stadgande att det skulle
ligga utom kommunens befogenhet att besluta om eu järnvägsanläggning
utom kommunens gränser vore också orimligt, ty det är påtagligt att en
jernväg kan under vissa förhållanden för en kommun medföra samma
nytta om den icke ens snuddar vid dess gräns, sorn om den löper inom
dess område, och således skulle frågan blifva, huru långt den borde vara
aflägsen från kommunens gräns för att icke kunna betraktas såsom eu
kommunens angelägenhet. När jag tänker på alla dessa svårigheter, måste
jag erkänna att det för mig åtminstone är omöjligt att finna någon nöjaktig
närmare bestämning eller begränsning i fråga om kommunens gemensamma
hushållningsangelägenheter, såvida man icke vill förbjuda kommunen
att inlåta sig på något enda större eller kostsammare företag,
kvilket jag icke kan tro vara motionärens mening.

Går jag nu till Utskottets utlåtande, finner jag der samma obestämdhet
och osäkerhet i afseende på syftet som i motionen. Först säger Utskottet
att i afseende på de särskilda angelägenheter, som utgöra föremål
för kommunens sjelfverksamhet och beslutanderätt, principerna icke äro i
lagen bestämdt uttalade; men ett litet stycke längre ned synes Utskottet
vilja framhålla att det skall hafva varit saknaden af närmare detaljbestämningar.
som gjort sig känbar. Vidare kommer Utskottet in på
samma ämne som motionären, nemligen frågan om kommunala bidrag till
jernvägsanläggningar. Utskottet säger dock icke, att jernvägar äro sådana
företag, om hvilka det borde ligga utom kommunens befogenhet att besluta:
Utskottet framställer såsom en erkänd sats, att “ industriela företag“ af

Den 22 Mara, e. m.

hvad slag och beskaffenhet som helst falla utanför kommunens verksamhet,
man säger icke att jernvägar höra till klassen af industriela företag. 1
fråga om sättet att gå till väga för att närmare bestämma den kommunala
sjelfstyrelsens omfattning, anger Utskottet två metoder. Den ena vore att
följa den i 1843 års sockenstämmoförordning begagnade utväg, enligt hvilken
punktvis uppräknades alla till sockenstämmas behandling hörande ärenden.
Utskottet tyckes dock färdigt sjelf erkänna, att den metoden icke duger,
då Utskottet säger, att om det icke låter sig göra att på detta sätt komma
till målet, så skulle den andra metoden återstå, den nemligen att genom
negativa bestämmelser förekomma att kommunerna befatta sig med sådana
företag, som, om de också indirekt medförde gagn för flertalet af kommunens
medlemmar, likväl icke afsåge att fylla mera allmänna kommunalbehof''.
Jag fruktar, att äfven den metoden är oduglig, isynnerhet om
frågan endast är att förtydliga bestämmelserna i nu gällande kommunallagar,
utan att förändra dessas anda och mening. Det synes längre fram,
som om det vore Utskottets mening att frågor om bidrag till jernvägsanläggningar
borde uteslutas från de ämnen, hvarom det skulle tillhöra en
kommun att besluta, men det faller sig icke bättre, än att Utskottet i
samma andedrag säger: “Huruvida frågor om understöd å enskilda personers
eller bolags jernvägsföretag böra i eu blifvande lagstiftning särskildt
upptagas, tilltror Utskottet sig nu ej bedöma.“ Om i allt det öfriga af
Utskottets utlåtande någon grundsats vore uttalad, som kunde tjena till
ledning för Kongl. Maj:t, vore denna dock fullkomligt annullerad genom
dessa ord, i hvilka Utskottet förklarar sig icke kunna bedöma frågan om
kommunernas beslutanderätt med afseende å jernvägar. Om nu Riksdagen
skulle bifalla Utskottets hemställan, så skulle Riksdagens skrifvelse i alla
delar innehålla detsamma som Utskottets utlåtande, och Kongl. Maj:t finge
då rätt svårt att leta sig till hvad som skulle kunna anses hafva utgjort
Riksdagens mening. Jag önskar, att Riksdagen icke måtte låta komma
sig till last att hafva beslutat en sådan skrifvelse.

Jag hade äran vara ledamot af den komité, som uppgjorde förslaget
till nu gällande kommunalförfattningar. Komitén bestod af fem ledamöter
utom orföranden, således sex personer i det hela, och af dessa reserverade
sig fyra mot åtskilliga punkter af förslaget; men vid den punkt, hvarom
nu är fråga, anmäldes icke någon reservation, utan alla voro om den
föreslagna lydelsen af densamma fullkomligt ense. Häraf framgår att
man då ansåg, att några närmare bestämmelser uti ifrågavarande hänseendet
icke kunde uppställas, och Kongl. Maj:t godkände också, såsom
af en föregående talare blifvit påpekadt, komiterades förslag i denna del
oförändradt.

I öfrigt instämmer jag med den ärade representanten för Gefie deruti,
att det skulle se högst eget och besynnerligt ut om Riksdagen ginge in till
Kongl. Maj:t med eu sådan begäran, som Utskottet föreslagit, och derigenom,
så att säga, anhöll om en omyndighetsförklaring i afseende å
kommunernas rätt att sjelfva handhafva sina hushållningsangeiägenheter.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Östman, Herr Tjernlund och Herr Gunnar Eriksson instämde
med Herr Nils Larson.

Den 22 Mars, e. in.

Herr Carlén: Klockan är, som jag ser, mycket, vi äro samtliga
trötta, Irågan är genom Första Kammarens beslut redan fallen och det
torde derföre icke tjena till mycket att här omständligare diskutera den.
Jag anser mig dock skyldig att yttra några ord till försvar för Utskottet,
men jag skall endast upptaga de vigtigare af de argument, som blifvit
anförda mot Utskottets utlåtanda.

Ett par talare hafva uttryckt sin stora förundran deröfver, att Utskottet
icke framlagt något förslag till stadgande i den af motionären angifna
syftningen. Om de Herrarne behaga läsa motionen ånyo, skola de
finna att anledningen härtill är helt naturlig och ligger deri att motionären
sjelf icke begärt något förslag utan endast en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, och Utskottet har icke kunnat gå längre. Vid betraktande häraf
torde kanske den stora förundran lägga sig. Alla talare hafva, besynnerligt
nog, sagt att de icke veta hvarthän Utskottet syftar. Herr Eibbing
ansåg, att Utskottet borde hafva uttryckligen sagt hvad det vilie, och Herr
Kils Larson kunde icke ens spåra någon bestämd syftning i Utskottets
utlåtande. Dervid tillåter jag mig till eu början anmärka, att det vore
verkligen högst besynnerligt om Utskottets förslag kunnat uppväcka en så
stor storm, ifall icke Utskottet angifvit, att skrivelse!! borde gå i eu riktning,
som för motståndarne varit misshaglig; och om icke dessa funnit, att
Utskottets förslag afsåge att stäfja något missförhållande särskilt i afseende
å jern vägsföretag, undrar jag hvartill väl allt detta myckna tal om
gagnet af jernvägar tjenat? Annars hade man val tyst och lugnt gått
förbi detta bränbara ämne.

Visserligen hafva de, som uppträd t mot Utskottets förslag, talat åtskilligt
om obehörigheteu att vilja utöfva förmynderskap öfver regeringen;
men icke utöfvar man något förmynderskap genom att aflåta eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t för att fästa dess uppmärksamhet å behöfligheten af eu
lagförändring. Anser Kongl. Maj:t att någon förändring icke behöfs, står
det ju hans regering fritt att sjelf begrafva skrifvelsen, utan att de. som
ogilla den här, behöfva taga spaden och kasta mull på den. Emellertid
är det nog så, att den som läsei- betänkandet skall der finna att bestämda
syften uttalats, ty först och främst har Utskottet uttryckligen hänfört sig
till Herr Ehrenborgs motion, som går i en mycket deciderad riktning, och
för det andra har Utskottet sjelf uttalat betydelsefulla satser, egnade att
gifva en förändrad riktning åt förhållandena. Utskottets argumentation
går först ut på att visa att det för närvarande icke är fullt klart för lagtillämparen
hvad lagstiftaren menat med kommunens -‘gemensamma hushållningsangelägenheter-
och att det derföre vore önskligt, att de ärenden
som principenligt borde härtill hänföras, blefvc närmare bestämda, sä att
man icke härom måtte fortfarande sväfva i ovisshet, tv att en ovisshet i
detta afseende existerade både hos kommunerna och Kongl. Maj:t är ett
faktum. Utgifvaren af eu tidskrift, som eu reservant mot Utskottets förslag
spefullt benämnt -eu sig så kallande literär tidskrift", men hvaraf
jag och många med mig, om också icke den värde reservanten, hem tat
många särdeles värdefulla upplysningar, har gjort sig mödan att samla åtskilliga
exempel, hvaraf man kan finna, att både kommunerna och Kongl. Maja
käft en sväfvande uppfattning om hvad med kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter
hör förstås. Jag vill nu, för att visa huru åsigterna
skiftat hos regeringen, blott påpeka två fall; de gälla icke jernvägar, hvilket

Den 22 Mars, e. m.

för uorrländingar och alla som ämna bygga sådana vägar är ett ömtåligt
ämne, utan frågan är om badorter. I nämnda tidskrift står att läsa att,
sedan stadsfullmäktige i Norrtelje beslutat att för stadens räkning inköpa
en derstädes befintlig badinrättning och Konungens Befallningshafvande på
besvär af åtskilliga stadens innevånare förklarat, att ärendet icke vore af
beskaffenhet att utgöra föremål för stadsfullmäktiges afgörande samt upphäft
beslutet, så har Kongl. Maj:t, på stadsfullmäktiges besvär, icke funnit
skäl att upphäfva Konungens Befallningshafvandes utslag. På ett annat
ställe i samma tidskrift finner man, att Kongl. Maj:t år 1865 i ett likartad
t fall haft en annan uppfattning, i det Warbergs stad då fått tillstånd
att upptaga lån för uppförande af badhus. Här äro således två beslut i
fråga om kommuns befogenhet, hvilka äro stridande mot hvarandra. Äfven
staden Strömstad har, såsom man på ett annat ställe i tidskriften finner,
fått tillstånd att uptaga lån till teckning af aktier i ångbåtsbolag,
bvilket förutsätter att äfven ångbåtsrörelse ansetts vara ett kommunalt
bestyr. Jag känner icke om dessa uppgifter i åberopade tidskrift äro riktiga,
men tager för gifvet att do äro det, de uppgifvas åtminstone såsom
grundade på forskningar i arkiven. Nu frågar jag om det kan vara rätt
gagneligt att hafva en lag, så beskaffad att den som skall tillämpa den icke
vet hvad den betyder, eller hvart den syftar, och om det ej vore eu god
sak att få lagen tydlig och bestämd, bvilket varit Utskottets första syfte.

För det andra har Utskottet haft till syfte att bereda Kongl. Maj:t
säkrare tillfälle, än han nu har, att skydda minoriteternas rätt emot
majoriteten. En talare yttrade åtskilligt om konstitutionel frihet. Jag
förstod icke lätt hvad han dermed ville säga, ty om de konstitutionela
eller politiska rättigheterna är ju nu ej fråga, men jag tror i allt fall att lian,
med sin erfarenhet i statsmannavärf, bör veta att lagar, som begränsa
friheten, stiftas icke till majoritetens utan till minoritetens skydd, ty majoriteten
har deri fysiska makten och kraften och behöfver således icke
skydd; och det är just till minoritetens skydd mot en tillfällig och hänsynslös
majoritet, Utskottet ansett att de ärenden, som äro att hänföra
till kommunens kushållningsangelägenheter, höra begränsas. Samme ärade
talare framhöll äfven såsom bevis på det berättigade i majoritetens välde
huruledes han bevittnat, att åsigterna hos en minoritet eiter närmare besinning
öfvergått till majoritetens, jag tror att det var i fråga om en jernväg,
den minoriteten först ej vill understödja, ehuru den sedermera fann att
jernvägen var gagnelig för kommunen. Icke heller jag finner att deri låg
något ondt, men jag frågar den ärade talaren, om ej det gått illa till,
derest vi antaga ett motsatt förhållande, eller att majoriteten funnit att den
misstagit sig, bvilket i jernvägsfrågor ofta kan inträffa, och öfvergått till
minoritetens åsigter sedan jernvägsföretaget väl varit i gång? Då hade det
varit för sent att ångra sig, tv man hade jernvägen qvar kanhända med
sin rån tegaranti för 40 år.

Utskottets syfte har slutligen varit att underlätta. Regeringen bär
skyldighet att bevaka just minoritetens rätt, äfven framtidens. Jag hyser
icke någon afvoghet mot jern vägsanläggningar, utan går tvärtom så långt
att jag vill lemna fältet öppet för alla sådana, med vilkor blott att de,
som besluta dem, få sjelfva vidkännas kostnaderna. Men lägger man af
egen maktfullkomlighet bördan på efterkommande i kanske två generationer,
då tror jag att /‘konstitutionel frihet11 och kommunalsjelfstyrelse icke

Den 22 Mars, e. in.

utöfvas inom behöriga gränser, ty att styra för så långt efterkommande
tillhör i min tanke icke ensamt de nuvarande ledamöterne af kommunen,
utan en högre vishet tillhör det att pröfva om ofödda generationer hafva
gagn eller icke af förslaget.

Jag påstår således, att Utskottet både haft och uttalat bestämda syftemål
och dessa äfven fullt berättigade. Frågan har väl för denna gång
fallit, men jag tror att det varit bra att den blifvit väckt, och att motionen
haft den effekt, att Utskottet med jemförelsevis stor majoritet tillstyrkt
eu skrifvelse till Kong!. Maj:t.

Jag är icke någon älskare af reaktion, men ibland är den nödvändig,
och en sådan har — man må säga hvad man vill •— redan inträdt uti
ifrågavarande förhållanden; ty annars hade Utskottet icke kommit till det
slut, som nu i dess betänkande föreligger. Min önskan och förhoppning
är, att reaktionen icke skall gå för långt, men tillräckligt långt för att
stäfja äfventyrliga beslut från majoriteternas sida till förtryckande af minoriteternas
rätt.

Herr Ehrenborg: JL)et är- för mig eu synnerlig ära, att de Her rar,

som äro motståndare till föreliggande förslag, långt mera kritiserat
motionen än Utskottets betänkande. Då konjunkturerna emellertid nu
icke äro gynsamma för att närmare ingå i detta svåra, vigtiga och nästan
outtömliga ämne, emedan Kammarens bänkar äro glest besatta, tiden långt
framskriden och förslaget för denna gång fallit genom Första Kammarens
beslut, skall jag icke heller förlänga mitt anförande genom att till bemötande
upptaga alla de inkast, som riktats mot min motion.

Jag finner mig dock nödsakad att med några få ord beröra sjelfva
saken. Jag frågar Eder, mine Herrar, eller så många af Eder, som i ämnet
äro mottagliga för skäl och icke redan angripits af den kommunala jernvägsfebern,
jag frågar Eder: hvilket är förmånligast och mest förenligt med
kommunal sjelfstyrelse och med lagbunden frihet, antingen att få röra sig fritt
inom ett begränsadt område, som man känner till, eller att röra sig endast på
försök, utsläppt liksom på en obegränsad allmänning, der man icke kan taga
ett steg med visshet om man kommer fram eller tillbaka, och der icke någon
annan garanti linnes för att man icke öfverskrider sin befogenhet, än den
som ligger i den öfvervakande myndighetens subjektiva tycke om hvad
som i hvarje särskilt fäll må vara lämpligt eller falla inom befogenhetens
gräns? Det är ej värdt att tala om, att man genom en närmare bestämning
af begreppet “gemensamma ordnings- och hushålisangelägenheter*
skulle göra någon inskränkning i kommunernas sjelfstyrelse; denna är till
stor del nominel och ligger redan utom Kammaren, nemligen hos Konungens
Befallningshafvande och hos Kongl. Maj:t. Det är ej värdt att tala
om införandet af förmynderskap öfver kommunerna, då här fastmer åsyftas
att just inskränka det förmynderskap, hvarunder de, i brist af ärendenas
begränsning, nu hållas. Den ärade talare, som yttrade sig härom,
är dessutom i sin egenskap af Konungens Befallningshafvande något jäfvig
att döma i denna fråga, ty lian är sjelf en af våra förmyndare. Jag vet
nog, huru svårt och betungande eu förmyndarebefattning ofta kan vara,
och jag skänker min högaktning åt den, som detta oaktadt är angelägen
att bibehålla ett sådant besvärligt uppdrag; men i nu förevarande fall är

Den 22 Mars, e. in.

förinynderskapets och omyndighetens fortfarande icke nyttigt eller med
begreppet af kommunal sjelfstyrelse förenligt. Och hvad beträffar den
sidan af frågan som afser en inskränkning af ärendena inom ett trångare
område än nuvarande praxis börjat utstaka, så hemställer jag: är det
rimligt att en kommun skall öppna industri för ändamål, som falla utom
kommunens gemensamhet? Ty ett jernvägsföretag är dock en industri, hvad
man än må deremot erinra. Den ärade ordföranden i Lag-Utskottet har
ock sjelf såsom sådan benämnt det. Och jag frågar vidare: efter hvilken
grund skall utdelningen inom kommunen ske på kommunens andel i det
industriidkande bolaget, ty ett sådant företag skall väl någon gång gifva
en vinst?

Jag gör hämd ingen åtskilnad på om det är ett jernvägs-, ett ångbåts-
eller något annat industribolag som arbetar för att skörda vinst
genom att tillfredsställa något behof som kan anses vara för kommunen
gemensamt. Ett sådant behof är ju t. ex. behofvet af bränsle, helst för
en skogfattig kommun; i sanning icke mindre vigtigt och “gemensamt" än
behofvet af kommunikationer. Nåväl, för några possessionaten inom kommunen,
Indika ega hvar sin torfmosse, som de gerna vilja sälja och få
afdikacl, och derjemte ett öfvervägande röstetal, blir det eu lätt sak att
bilda ett torftillverkningsaktiebolag genom att tvinga kommunen att ingå
i detsamma, under förevändning att bolagets ändamål är att anskaffa billigt
bränslematerial, hvaraf kommunen är i stort behof. Detta företag
måste till och med falla nära inom begreppet allmän och gemensam hushållsangelägenhet,
mera kunna sägas afse kommunens icke blott allmänna
gagn utan jemväl särskilda behof än ett jernvägsföretag som sträcker sig
vida utöfver kommunens territorium. Men företaget, hvari kommunen såsom
intressent ingår, må vara af ena eller andra industriela slaget, efter
hvilken grund skall nu kommunen mellan sina medlemmar fördela den på
kommunen belöpande andel i vinsten? Hvar finnes fonden, till hvilken utdelningen
skall läggas, eller skall den ske pro rata parte till dåvarande
medlemmar efter deras fyrktal, eller efter annan grund. Jag är öfvertygad
derom, att man på dessa frågor blir mig svaret skyldig.

Den ärade representanten från Jemtland, som sjelf varit eu medlem
af komitén för uppgörande af förslag till våra kommunallagar, har sammanblandat
frågan om att för en gång lemna understöd för åstadkommande
af eu jernvägsanläggning och frågan om att ingå såsom delägare i
ett jernvägsbolag.

Jag frågar er vidare, rnine Herrar: finnes det icke behof att, jag vill
icke säga endast inskränka, utan närmare bestämma kommunens verksamhetssfer?
Har man icke redan tillräckliga bevis om den vådliga ovisshet,
som råder i detta afseende? Jag önskar, att både Första och Andra Kammarens
ledamöter och i främsta rummet alla, som satt sig emot ifrågavarande
förslag, läst den förtjenstfulla uppsats om “Sj Bestyrelse, “ som finnes
intagen i januarihäftet af den här i hufvud staden utgifna “Svensk
tidskrift för literatur, politik och ekonomi af Hans Forssell," hvilken den
ärade ordföranden i Lag-Utskottet behagat i sin reservation benämna “eu
sig så kallande litterär tidskrift. “ Der upprullas en sorglig tafla öfver
huru det i verkligheten står till med vår kommunala sjelfstyrelse. Jag
mindre förundrar mig än jag beklagar, att Herr (Trefven känt sig så obe -

Den 22 Mars, e. in.

tågligt berörd af denna afhandling, i hvilken icke blott framlägges den
kommunala jernvägsindustriens vådliga följder och konseqvenser, utan äfven
citeras hvad Herr Grefven, innan denna industri gjordes till kommunalärende,
å Riddarhuset yttrat i eu syftning motsatt den åsigt han nu
förfäktar. Jag förstår mycket val, att detta varit för honom mindre behagligt,
och detta gör mig ondt, men för sakens egen skull kan jag ej
annat än glädja mig att alla dessa data och denna utredning kommit till
offentlighet. Det går ej eu månad förbi, utan att nya fakta, nya bevis
framträda för riktigheten af påståendet, att något måste göras och göras
snart för att motverka det onda. Om ej alla dessa fakta äro lika märkliga,
som Stockholms stadsfullmäktiges riksbekanta beslut i fråga om räntegaranti
för Sevalla-banan, så äro de dock tillräckligt betecknande för att
visa nödvändigheten af eu förändring. Agitationen för att inleda kommunerna
i hvarjehanda jernvägsföretag går liksom med ångkraft öfver
hela vårt land och inskränker sig icke ens till fastlandet. Jag har helt
nyss lått emottaga ett bref från Gotland från en ungdomsbekant, som
är stadsfullmäktig i Wisby. Han säger deri: “Tillåt er. landsortsbo, som
uppmärksamt följer riksdagsärendena, att uttala sin önskan om framgångför
edra sträfvanden för en sundare uppfattning af kommunalförfattningarne.
Inneliggande blad visar, att äfven här är fara å färde.“ Och han
bifogar dervid i aftryck en reservation af de 11 stadfullmäktige, som
utgjorde minoriteten emot de 14, hvilka beslöto en större uttaxering
för anskaffande af bidrag till en jernvägsanläggning på Gotland.
107 medlemmar af Wisby samhälle hafva öfverklagat detta beslutfoch
man afvaktan nu med spänd väntan den dom som skall falla. Såsom
sagd!, saken går med stormsteg fram öfver hela landet. Men huru
många fakta än gifvas, så kan det dock icke komma in i den oförvillade
rättskänslan hos vårt folk, att icke dessa beslut innefatta eu rättskränkuing
mot minoriteten och afse en sak, främmande för kommunen såsom
sådan. Säger man motsatsen till någon af de många som i dessa frågor
öfverröstats, så tror han det ej, men han är tvungen att gifva sitt bidrag
till och rent af ingå uti ett företag, af hvithet han ofta icke bär alls
någon nytta. I sanning, det behöfver eu snar hjelp, en hjelp just nu.
Ett uppskof med denna frågas afgörande till eu annan riksdag är desto
sorgligare, som man ser nya aktiebolag oupphörligt bildas — och alla
dessa företag få till eu god del betalas af kommunens motvilliga minoriteter;
så länge svindeln räcker.

I afseende på sättet för frågans lösning, hänvisar den omnämnda
afhandlingen till den engelska lagstiftningen. Jag anhåller att få citera
blott följande rader: "I England känner man ingenting sådant, som det

§§ 1 och 5 af vår Kongl. förordning den 21 Mars 1862 om kommunernas
allmänna befogenhet innehålla; men man egen i stället eu lag för
hvarje grupp af kommunalärenden — eu oändlig mängd af lagar och
författningar, hvilka alla tillsammans på det fullständigaste uppmäta hela
det område, inom livilket de olika slags kommunalsamfunden ega att
röra sig med den fullkomligaste frihet. Dessa lagar fastställa noggrann!
och omständligt hvarje kommunal åtgärds objekt och subjekt, och för
det engelska rättsmedvetandet, som å ena sidan aldrig skulle kunna förlika
sig med eu samhällsmyndighet, hvilken sjelf bestämmer gränserna

Den 22 Mars, e. ro.

för sill befogenhet, och å andra sidan har eu traditionel motvilja mot
administrativ hierarki, faller det sig just alldeles naturligt att söka den
begränsning, som i detta stycke tarfvas, genom en ofta ända till ytterlighet
specificerad lagstiftning

Detta är ett sätt. Ett annat sätt är att, såsom den gamla sockenstämmoförordningen,
uppräkna föremålen; ett tredje att undantaga vissa
sådana från kommunernas beslutanderätt och att sålunda genom negativa
bestämmelser förekomma att kommunerna befatta sig med företag,
som, om de också indirekt kunna medföra gagn för flertalet af kommunens
medlemmar, likväl icke afse att fylla verkligen gemensamma behof.
Slutligen finnes i nödfall ännu eu utväg, nemligen att bestämma
eu särskild, qvalificerad rösträtt i vissa frågor. Af dessa sätt äro två
angifna i Utskottets betänkande. Man begår derföre en orättvisa emot
Utskottet, då man förebrår detsamma att icke hafva angifvit något sätt
för frågans lösning. Hvad Riksdagen har att göra i frågan, är att uttala,
att ett behof af förändrade lagstadganden finnes, men Riksdagen är icke i
stånd att utreda eu så stor fråga, och derföre har ock föreslagits att
öfverlemna denna sak åt Regeringen i första hand. Emellertid och under
nuvarande förhållanden, sedan Första Kammaren afslagit Utskottets hemställan,
återstår icke för Andra Kammaren annat än att för egen del opinera.

Jag skulle vilja härmed sluta, men måste dock i anledning af Herr
Grefve Sparres reservation säga några ord till honom, om det också
skulle blifva ett afskedsord oss emellan i den kommunala befogenhetsfrågan.
Sedan under medverkan från de många kommuner, bland hvilka
förut tryckta kommunalstämmoprotokoll blifvit i stor skala distribuerade,
numera Stockholm-Westerås-Bergslagens jervägsaktiebolag konstituerades
och derigenom det angelägnaste af alla jernvägsföretag betryggats, så
synes det mig som om man haft skälig anledning våga hoppas, att ett
afbrott skulle medgifvas i den tendens, som hittills gjort sig gällande,
att inleda kommunerna i deltagande i dylika företag, helst bildandet af
bolag för industriela ändamål nu i allt fall går så väl, att listorna pläga
genast fulltecknas, så snart de framlagts. Jag hade hyst den förhoppning,
att efterkommande skulle förskonas från följderna af fortgående på
denna bana. Snart torde eu kris komma, och vi stå ej till svars för
vårt handlingssätt att låta följden af vår tids kommunala jernvägsindustri
drabba uppå deras efterkommande, hvilka nu protestera mot dessa
beslut, såsom för kommunerna, likasom för dem sjelfva, främmande.
Har jag käft någon grund för denna förhoppning, så vill jag fråga Herr
Grefven, hvarföre han fortfarande så starkt protesterar mot hvarje förslag
i denna riktning. Och han icke blott protesterar, utan han har visat mig
såsom motionär den uppmärksamhet, att han antagit och förkunnat ett enskildt
motiv hafva legat till grund för mitt förslag. Såväl under eu debatt i
denna Kammare i Mars månad sistlidet år som ock nu sednast i sin
reservation har han behagat förklara, att det af mig väckta förslag hade
sin grund i missnöje med ett särskildt regeringsbeslut. Hvar har han
fått detta ifrån? Jag hoppas, att den visan nu skulle vara slutad. Jagfår
emellertid härmed förklara, att icke något regeringsbeslut fallit,
hvarigenom jag för min del blifvit lidande. Men äfven andras nöd kan
gå till hjertat.

Jag ber att få erinra Herr Nils Larson, att hvarken stadshus eller
gasverk eller vattenledningsverk kunna hänföras till sådana industriela
företag som för kommunen såsom sådan är främmande. Deras ändamål
stanna inom kommunen sjelf. Hvad beträffar geflerepresentantens häntydningar
om “juridiska spetsfundigheter och fromma önskningar11, så
har han lika litet att på det senare vänta svar från mig, som lian på det
förra fått svar från den nästföregående talaren.

I öfrigt hänvisar jag till min motion och Utskottets motivering, hemställer
om bifall till Utskottets förslag och önskar, att Kammaren icke
måtte visa sig likgiltig för att fylla det så skriande behofvet för våra
kommunala institutioner att erhålla ett verksamhetsfält, så pass bestämdt
att de derpå kunna fritt röra sig utan att famla i mörkret.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag är i det väsendtligaste förekommen
af Herr Nils Larson och kan derföre göra mitt anförande helt
kort, I afseende på hufvudfrågan eller att närmare bestämma hvad
under begreppet “gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter“
rätteligen bör hänföras, anser jag för min del det hafva varit motionärens
pligt att i sin motion närmare utreda detsamma och uttala sin åsigt
derom. I sådant skick som Utskottets förslag nu föreligger, finner jag
det blifva rätt svårt för Kong!. Maj:t att åt detta begrepp gifva eu definition,
som ej skulle kunna misstydas. Jag tror, att Kong!. Maj:t skall
finna detta lika svårt som motionären, och då denne ej lyckats deruti,
anser jag det olämpligt att Kong]. Maj:t besväras med språkuppfinning.
Eu ledamot af Lag-Utskottet har för att visa nödvändigheten af eu närmare
bestämning af detta begrepp anfört, hurusom Kongl. Maj:t i ett fall
afslagit en framställning af en stadskommun att få för stadens räkning
inköpa ett badhus, men i ett annat fall tillåtit eu annan stad att upptaga
lån för uppförande af eu dylik inrättning. Jag känner ej de närmare
förhållandena dervid, men jag anser det tänkbart, att det ena företaget
kunnat vara en verklig kommunalangelägenhet, men det andra icke
något sådant. Jag ber att få nämna, att uti min hemort fråga är väckt
om att bygga cn jernväg emellan två städer. Om jag nu skulle bedöma
denna jernvägsaniäggnings nytta för och inverkan på angränsande kommuner
och dervid börja med ändpunkterna, så skulle jag säga, att den
ena kommunen icke kan, men den andra måste betrakta detta företag
såsom en kommunens hushållsangelägenhet. Jag är öfvertygad derom att
den ena kommunen deltager i kostnaden för jernvägens byggande, men
den andra icke. Andra kommuner finnas, hvilkas område jenträgen, icke
kommer att vidröra, men som anse densamma så vigtig, att den måste
betraktas såsom eu deras gemensamma angelägenhet.

Huru vill man då att Kongl. Maj:t skall kunna definiera detta begrepp,
så att definitionen slåi’ in på hvarje särskilt fall? Skulle man begagna
sättet att uppräkna alla de ärenden, som falla, inom kommunens befogenhet,
så vore detta sätt mycket godt, om det blott vore användbart.
Man finge då en lång lista, men det kunde hända att man glömde något
ärende och således vore nödsakad att i slutet af listan tillägga ett “med
mera"; och då vore man åter inne på obestämdhetens område och det
kunde lätt förekomma någon angelägenhet, hvilken författaren icke tänkt

Den 22 Mars, c. in.

sig. Man nödgades då ånyo aflåta eu underdånig skrifvelse till Kong!

Eu talare på stockholmsbänken har ordat om Lag-Utskottets inånga
syften med detta förslag, och det är då väl att detta Utskottet har ett
syfte någon gång. Till sist talade han om ett syfte eller en förmodan,
nemligen att, om Kongl. Maj:t icke kunde fasta något afseende vid Riksdagens
skrifvelse, kunde Regeringen lägga den under bordet. Jag tror
detsamma, men jag får förklara, att jag för min del icke vill vara med
om att till Kongl. Maj:t expediera några sådana skrifvelser, för hvilka
jag icke kan vänta ett annat öde, än att de läggas under bordet. Jag
yrkar afslag på Utskottets ifrågavarande hemställan.

Herr Grefve Sparre: Om vi icke hade talat i dag hela dagen, —
jag tror det var fem timmar i förmiddags, nu är det redan femte timmen
på eftermiddagen, och för livilket ändamål, Mine Herrar? för ingenting!
ty det har icke blifvit och det kan icke blifva något resultat af allt detta
talande, jag vill icke säga diskuterande — så skulle jag måhända inlåtit
mig på ett mera genomgående skärskådande af den nu föreliggande frågan;
men som jag har för stor respekt för att i onödan upptaga Herrarnas
dyrbara tid och hyser en synnerlig medkänsla för Herrarnes behof
att snart få hvila, vill jag nu endast i största korthet beklaga att denna
sak blifvit föremål för en så förskräcklig mångordighet. Jag har hört
de aldra farligaste lamentationer om embetsmannahierarki, byråkrati,
phitokrati, förmynderskap och allt hvad det heter. Jag börjar nästan
tro vi befinna oss midt uppe i despotismen! Och hvad betyder väl allt
detta? Detta orerande, dessa historietter, detta bref från Wisby! Jo,
helt enkelt att några små kommunalgräl sökt bana sig väg till Riksdagens
Kamrar. Derföre att en eller annan person har olägenhet eller
förargelse af fattade kommunalbeslut, vill man söka upphäfva denna kommunallag
som är så näsvis att sätta sig emot ens egen lilla individuela
vilja! Tro Herrarne väl, att man med så mycken hetta skulle hafva
framhållit denna fråga, att man skulle hafva målat den i så lifliga färger
och med så skarpa konturer, om man icke varit inspirerad af dessa eländiga
smågnabb, som allt emellanåt förekomma inom kommunerna?

Jag har ur hvad som här yttrats antecknat en mängd saker i de
aldra mest motsatta riktningar, af'' hvilka jag dock endast vill fästa mig
vid några få och detta i största korthet.

En talare på stockholmsbänken medgaf: att här verkligen vore fråga
om reaktion och inskränkning i den kommunala, sjelfstyrelsen. Det var
åtminstone ärligt. Men omedelbart derefter sade talaren från Örebro län:
nej, det är visst inte fråga om något sådant, utan om att befria oss från
embetsmannahierarkien, från förmynderskap m. m. Och hvaruti skulle
denna embetsmannahierarki, detta förmynderskap bestå? Hvaröfver klagar
man? Jo deröfver att Regeringen eller Konungens Befallningshafvande
icke upphäft eller ogillat kommunernas beslut, utan fastställt dem. Således
deruti skulle embetsmannahierarkien och förmynderskapet bestå, att embetsmännen
icke vilja göra sig till förmyndare och, enligt lag, icke kunna
det, utan låta kommunernas beslut stå. Hade Regeringen eller Konungens

Den 22 Mars, e. m.

Befallningshafvande upphäft dessa beslut och sagt kommunerna: “I förstån
ej edert eget bästa; vi förstå det och kassera edra beslut''-; då hade
man ej klagat öfver administrativ hierarki och förmynderskap. Men att
regeringen och embetsmännen låta kommunerna styra sig sjelfva, det är
förmynderskap. Jag fruktar att man har det litet grumligt för sig.

Vidare säger talaren från Örebro län, att industriela företag få kommunerna
icke befatta sig med, men väl med anläggandet af gasverk och
vattenledningar. Dessa sednare skulle således icke vara industriela anläggningar?
Ja, fråga gasverksbolaget här i Stockholm, fråga vattenled,
ningsbolaget! Jag tror att delegarne anse dessa företag vara rätt briljanta
afiärer. Emellertid förklarar talaren dem icke vara industriela
företag. Men deremot jernvägarne — äro industriela företag? Ja, det
finnes här i landet en enda jernväg som gifver vinst, nemligen Gefle—-Dala-jernvägen, men jag har icke hört att de andra göra så, och jag vågar
påstå att ingen enda af dem, icke ens den nämnda banan, anlagts i
ändamål att bereda delegarne vinst, utan för att bereda orten eu nödig
kommunikation. Är detta således kännetecknet på ett industrielt företag?

Jag fruktar nästan att jag inte riktigt förstår hvad som menas med
industriela företag. Jag hade trott att dermed menades vinstgifvande
företag, men som detta synes vara oriktigt, skulle jag vilja anhålla att
få eu annan definition derpå.

Jag tillstår att äfven mitt förstånd blifvit något grumladt af allt
hvad här sagts; men så mycket trodde jag mig dock ännu kunna fatta
att företag, som gifva vinst, äro vinstgifvande företag, men icke sådana
som icke gifva vinst.

Ytterligare har jag hört talas om 700 å 800 aktieteckningar eller
aktiebolag, som skulle betalas af kommunernas minoriteter — ja, mina
Herrar, så sades det verkligen -— och detta allt på grund af kommunallagen.
Ja, om kommunerna, och i synnerhet om minoriteterna skulle betala
alla dessa aktiebolag, så vore lagen i sanning underlig, och då borde
vi upphäfva den med aldra snaraste. Men jag hoppas att det ligger någon
öfverdrift, något litet grummel, äfven i detta uttryck. Jag vill åtminstone
tro att äfven majoriteterna skulle deltaga i betalningen; men så är
det ju icke? ? ?

Som sagdt — det är så mycket som passerat i dag och så många
uppgifter som trängt sig på mig, att Herrarne få förlåta mig, om jag
förefaller nedtryckt under bördan deraf.

Blott en sak vill jag ännu fästa mig vid. Den ärade talaren på
stockholmsbänken sade, att “syftningen11 — och''det är ju kring den som
hela diskussionen öfver denna punkt rört sig — vore mycket tydligt uttalad
i betänkandet. Nåväl, är det jernvägarne som åsyftas? Det är ju
en faslig olycka att kommunerna hafva bidragit till jernvägsanläggningar?!
Då skulle jag väl hafva anledning förmoda, att Utskottets majoritet uttalat
sig emot den saken. Men hvad läser jag i utlåtandet? “Huruvida
heter det, “frågor om understöd åt enskilda personers eller bolags jernvägsföretag
bör i en blifvande lagstiftning särskild! upptagas, tilltror
Utskottet sig nu ej bedöma.“ Således: Utskottet törs icke säga huruvida
jern vägsföretag böra uteslutas från kommunernas gemensamma ordnings -

Den 22 Mars, e. m.

nings- och hushållningsangelägenheter"; — hvarom dock hela diskussionen
nu rört sig.

. Och så föreslår Utskottet på följande sida en skrifvelse till Rond.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga nådig
proposition med förslag till sådan ändring eller förklaring af Kongl
förordningarne om kommunalstyrelse i stad och på landet, att de ärenden,
hvilka hora hänföras till kommunens gemensamma ordnings- och hushållnmgsangelägenheter,
må blifva i ofvan antydda syftning närmare bestämda.

I ofvan antydda syftning ! Ja, jag må med den ärade jemtlandsrepresentanten
fråga: hvad är det för syftning? Är det att utesluta jernvagsforetagen?
Eller är det att låta dem stå qvar? Nå, det förstår väl
utskottsmajoriteten; men det vore kanske äfven skäl att andra förstode
det.

Det skulle visserligen vara af mycken nytta att aflåta eu sådan skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Man vet icke i hvad riktning man vill hafva
andringen; derföre skifver man till Kongl. Maj:t ocli begär att Kong!.
Maja måtte göra ändringar i den riktningen.

. J,a> jag l>er om förlåtelse; det faller sig litet komiskt, men jag kan
icke_ hjelpa det. Det är likväl för mig absolut nödvändigt att förstå
meningen, ty om skrivelse!! nu beslutas, åligger det, såsom Herrarne veta,
Lag-Utskottet att expediera eller uppsätta densamma. Jag måste således
f in söka begripa den. Jag tillåter mig således att anticipera på min
skyldighet i detta afseende och på ett enkelt och simpelt kommunalspråk
— nar det takås om kommunalangelägenheter kan det ju äfven passa i
stycke att använda ett sådant språk, der man icke behöfver vara så fasigt‘grätten
“vid val af ordalag — på ett simpelt och enkelt kommunalspräk
alltså öfversätta hela denna skrifvelse, som då skulle låta ungefär
så har: “eftersom våra valmän äro sådana våp att do icke kunna sköta
sig sjelf va och bedöma sina angelägenheter; och eftersom vi, svenska folkets
representanter äro sådana våp, att vi icke veta hvad vi vilja; så
bedja vi Eders Kongl. Maj:t utfärda en lag i denna syftning!

Hell Leijer: Det är just icke någon så alldeles ovanlig företeelse,

att personer uppträda smutskastande sina egna kommuner. Vi hafva till
och med sett dylikt i stort, då vissa stora tidningar ej dragit i betänkande
att tala illa om fosterlandet; men hvad som deremot'' torde vara
en företeelse af mindre vanlig, ja af sällspord beskaffenhet är att en representant
för en kommun inom riksförsamlingen tillåter sig framträda
med nedsättande omdömen om en annan kommun och jag anser mig särskddt
uppfordrad att taga i försvar den kommun, som sålunda blifvit
fornarmad.

Den värde talare och motionär, hvars yttrande jag bär åsyftar, har
nemligen anfört Wisby samhälle såsom ett varnande exempel, hvarthän
det leder, då eu kommun lemnas rätt att styra sig sjelf, och detta sökte
han styrka genom uppläsande af ett bref från en vän bland Wisby stadsfullmäktige,
i hvilket bref berättas den för detta samhälle i hans ögon så
nedsättande historien, att stadsfullmäktige med 14 röster emot 11 fattat
hiksd, Pro t, 1812. 2 Afd, 3 iland. n

Ilen 22 Mars, e. m.

beslut om en större uttaxering för ett jernvägsföretag. Nå väl, haru förhåller
det sig härmed rätteligen? Jag torde för att ådagalägga detta ej
behöfva många ord eller länge taga eder uppmärksamhet, mine Herrar,
i anspråk. Det är sannt, att stadsfullmäktige beslutat teckna aktier för
hela 30,000 R:dr, samt att mot detta beslut afgifvits af 11 bland fullmäktige
en reservation, målad i de dystraste färger; men hvad betyder
densamma egentligen? Enligt min öfvertygelse innebär den ingenting
annat än ett fattigdomsbevis för herrar reservanter, _ men ingalunda
inemot fattigdomsbevis för Wisby kommun, såvida man ej menar i afseende
på summans obetydlighet i jemförelse med de halfva millioner som beviljats
af ej större samhällen. Skulle man tro denna reservation, befunne
sig detta samhälle i den mest bedröfliga finansiela ställning och vore
färdigt att göra konkurs i hvilken stund som helst, utom det att opinionen
utom stadsfullmäktige vore afgjordt emot beslutet om aktieteckmngen.
Ingenting är dock mindre öfverensstämmande med verkliga förhållandet
och jag tror, att de fakta jag vill anföra tillräckligt bevisa oriktigheten
af ett dylikt antagande.

Utom i denna reservation hafva i laga ordning klagomal antorts öfver
oftaberörda beslut och med mycken möda har det lyckats att a, besvärshandlingen
erhålla 103 underskrifter. Om Herrarne behaga se etter
i bilagan till Herr Gumselii motion, som på förmiddagen afhandlades,
visar det sig, att i Wisby finnas 1,135 röstberättigade. De utgöra ju
således en högst betydlig och riktigt aktningsbjudande minoritet dessa
103 med mycket besvär hopsamlade röster?

Ilen värde talaren förklarade, att Wisby kommun for det ifrågavarande
ändamålet besluta en större uttaxering. Med förlof, detta ar en
osanning. Wisby kommun har härför icke besluta någon uttaxering alls,
ty vid det tillfälle, den 12 December 1871, då beslut fattades, att Wisby
stad skulle med 30,000 R:dr ingå såsom aktietecknare uti den ifrågasätta
jernvägsanläggningen, upplyste Drätselkammarens ordförande, att
detta kunde ske utan någon uttaxering, med medel, som iunnos att tillgå.
Jag förmodar, att hvad jag nu haft äran yttra skall vara tillräckligt för
att visa otillständigheten och oriktigheten att, såsom motionären låta
förleda sig till, framdraga detta beslut såsom exempel uppå ett alldeles
hufvudlöst begagnande af den kommunala sjelf styrelse, som Sverige

för närvarande egen ... ,, ,

Då jag emellertid har ordet, bör jag måhanda äfven uttala min mening
i sjelfva frågan, men jag tror, att jag i sådant hänseende icke be höfver

vara mycket vidlyftig. , , f

Jag vill endast fästa uppmärksamhet uppå, hurusom eu ledamot åt
Lag-Utskottet förklarat, att meningen med det föreliggande förslaget vore
ett försök att städja det "rusande" — såsom jag tror att lian uttryckte sig—
hvartill våra kommuner gjorde sig skyldiga för att störta sig i forderfve
med dessa jernvägsföretag. Om en person, som blifvit myndig, “rusar
in i företag som tyckas leda till hans ruin, så veta vi, huru man, ifall man
är mån om honom och hans välfärd, brukar gå till vaga för att hejda
honom på förderf veta brant; man sätter honom under förmyndare. Vulen
tillämpning häraf på förevarande förhållandet, finner man således, att meningen*1
är att redan sätta det gamla Sveriges unga kommuner under tor -

Den 22 Mars, e. m

mynderskap för att. hejda detta så kallade rusande. Jag föreställer mig
likväl, att man ej behöfver befara att från denna Kammare åtminstone
skall utgå det första försöket till ett dylikt förmynderskap, ty det vore
enligt min öfvertygelse, att slå första spiken i vår sjelfstyrelses likkista.

Herr A sker: Jag anhåller om ursäkt, att jag ännu en gång uppträder
i denna fråga, men jag anser densamma verkligen så vigtig, att
den förtjenar att behandlas med all den omsigtighet som frågans beskaffenhet
föranleder.

Det är förunderligt, att man här får höra omtalas och framhållas,
att jeruvägar egentligen och i främsta rummet skola betraktas såsom indu3triela
företag, men att anläggningar al'' gasverk och vattenledningar
icke äro sådana. Eljest plägar man väl antaga, att vägar äro ett af de
första vilkoren för civilisationens behof; och då vår tid åstadkommit en
så stor uppfinning, ett så mäktigt kommunikationsmedel, som jernvägar
måste erkännas vara, må det väl icke förefalla anmärkningsvärd^ att våra
kommuner känna sig intresserade att förskaffa sig eu så kraftig och
lifgifvande pulsåder för all rörelse.

Att gasverk och vattenledningar äro industriela företag, har för fiffigt
erfarenheten bevisat. Om man vill höra efter huru sådana aktier

noteras pa alla börser i hela den civilicerade verlden, skall man finna,
att de i allmänhet ega god kredit och hafva god afsättning. Och om
man vill åberopa exempel i detta fall från svenska kommuner, tillåter jag
mig anföra ett från Jönköping, der kommunen för stadens räkning utfört
både gasverk och vattenledning. Jag känner ej, huru förhållandet i

ekonomiskt hänseende utfallit i fråga om båda dessa anläggningar; men
det vet jag, att det ena företaget lemnat omkring 7 procent å anläggningskostnaden.
De äro dock ganska stora dessa anläggningar och om man
icke vill skygga tillbaka för dem, hvarföre skall man då känna en sådan
förskräckelse för jernvägar, då den kommunala samfundsandan finner det
klokt och nyttigt att till deras anläggande medverka.

En ärad talare på stockholmsbänken har sagt, att motionären icke
begärt något annat förslag än en skrifvelse, och att vid sådant förhållande
Lag-Utskottet icke kunnat åstadkomma något annat förslag. Åjo, det
fanns ett annat sätt för Lag-Utskottet att svara på motionärens begäran,
en annan åtgärd att föreslå än att göra framställning om en underdånig
skrifvelse der man saknar all ledning för omdömet, hvad Utskottet vill
eller icke vill. I första rummet hade Utskottet kanske bort pröfva huruvida
motionen var så motiverad, att afseende derå kunde fästas.

Samme talare förklarade, att syftet vore att stäfja jernvägsbyggnaderna.
En sådan syftning måtte vara ganska öfverraskande för Stockholms
kommun, som talaren sjelf representerar och hvilken visat sig mycket
intresserad att åstadkomma en jernvägsbyggnad, som denna kommun
enligt sin uppfattning anser gagnande både för kommunen och landet i
sin helhet.

Den ärade talaren nämnde ock, att motionen vore “deciderad/*
Skada då, att Lag-Utskottet varit så odeeideradt, att det icke mäktat
gifva oss något annat än ett meningslöst skrifvelseförslag.

100

Den 22 Mars, e. in.

Han yttrade vidare några ord om en litterär tidskrift och tilläde, att
der funnes framlagd mer än en “sorglig tafla." Ja, deruti instämmer jag.
Det är sorgligt att erfara huruledes nämnda tidskrift företer hvarjehanda
bevis på författarens förmåga att begagna publiciteten för att framställa
saker, hvilka skola se ut såsom olyckor, då i sjelfva verket förefinnas beslut
— fattade till kommunernas gagn.

Den värde talaren har äfven förmenat, att kommunallagarne voro
stiftade allenast och uteslutande till skydd för minoriteten. Deremot har
jag vågat antaga att lagar i allmänhet och följaktligen äfven kommunallagarne
äro stiftade att gälla lika för alla utan undantag, och att uppfyllandet
af denna samhällsfordran utgjorde lagarnes styrka.

Vidare yttrade talaren: “tänk, om majoriteten blefve minoritet". Ja,
det vore illa, om så skulle inträffa, men han har dock icke anfört något
exempel på ett sådant förhållande. Man kan i detta som i andra fall
göra hvilka förutsättningar man behagar. Sådant går lätt för sig, men
man bör väl också visa, att antagandet eger fog och att någon olycka
eller olägenhet uppkommit, hvarpå man vill grunda yrkandet om en lagförändrings
behöflighet.

Den ärade talaren har också ansett, att de, som deltagit i beslut
om utförande af jern vägsanläggningar för en kommuns räkning, böra vidkännas
de kostnader, som derigenom kunna komma att drabba kommunen.
Det torde dock vara tids nog att tala derom, då något sådant fall
inträffar. Ännu har det ej inträffat i Sverige, och min öfvertygelse är,
att de kommuner, som beslutit sig för delaktighet i dylika företag, ganska
betänksamt öfvervägt saken, innan den derpå inlåtit sig.

Slutligen bär den värde talaren yttrat något tvifvel, om dessa företag
vore till ofödda generationers gagn. Då den tid är inne, att “ofödda
generationer “ kunna bedöma verkan af de företag, som nu utföras i
Sverige, torde dessa ofödda generationer, vid bedömande af våra jernvägsstricler,
ega anledning att med erkänsla minnas dem, som utgjort majoriteten
vid besluten om åvägabringandet af dessa företag. Ty det är
ganska beqvämt att vara i minoriteten och reservant i saken, der det fordras
förutseende och mod att framträda för att försvara och söka genomdrifva
en motsatt mening.

En annan ärad talare har förklarat, att motionärens förslag åsyftade
att befästa den lagbundna friheten inom ett begränsadt område. För min
del lian jag icke finna annat, än att motionärens yttrande i detta fall
innefattar en motsägelse, enär hans framställning går ut på att upphäfva
eller åtminstone förlama den lagbundna frihet, som inom det begränsade
området redan förefinnes i våra kommunallagar. I sådana frågor, som här
afses, är nemligen bestämmelserätten inom kommunerna icke obegränsad,
ty der finnes verkligen eu eller annan hållhake eller — såsom man kallat
den — ett visst förmynderskap, och det är tvifvelsutan ganska helsosamt,
att sådana i sakernas eget skick grundade begränsningar gifvas, de der
likväl icke förqväfva eller tillintetgöra kommunernas beslutande rätt.

Vidare frågade han, hvem som skulle, i följd af beslut angående
ifrågavarande anläggningar, uppbära vinsten. Detta är en rätt besynnerlig
fråga. Dertill lära väl inga andra kunna förklaras befogade, än de,

Den 22 Mars, e. m.

101

som i sådant hänseende hafva lagliga rättsanspråk. Hvem den indirekta
vinsten tillkommer torde icke vara svårt att förklara.

Densamme ärade talaren yttrade äfven, att folket icke skulle kunna
öfvertyga sig om gagnelighet^ af våra jernvägsförctag. Detta påstående
vågar jag bestrida. Svenska folket har, enligt min öfvertygelse, inom
sig en så god uppfattning af det verkligt störa, att det nog låter öfvertyga
sig om gagnet af en företagsamhetsanda, som hittills åtminstone visat
sig åstadkomma både lyckliga och fördelaktiga resultat.

I sammanhang härmed nämnde den värde talaren äfven något om
England, dess kommunallagar och kommunala lif. Jag tror verkligen,
att vårt lagbundna Sverige icke skulle vilja utbyta sina jemförelsevis bättre
kommunallagar med dem, som finnas i England, och i afseende ä hvilka
åtskilliga förhållanden ega rum, som icke äro för oss lämpliga eller eftersträfvansvärda.

För min del må det sagda vara nog, och jag skall icke längre uppehålla
mig vid denna fråga. Enligt min öfvertygelse bär jag emellertid sökt
fritaga den ärade motionären från bördan af ansvaret för något som helst
beslut, ledande till inskränkning i de svenska kommunernas urgamla rätt
att i egna angelägenheter besluta.

Jag förnyar mitt förra yrkande om proposition på utslag.

Herr Ehrenborg: För det första: smutskastning, och för det andra:
osanning; detta är hvad den ärade representanten för Wisby, hvilken
nyss yttrade sig, har velat tillvita mig. Hvad angår smutskastning, så
blef beskyllningen derom från hans sida en osanning. Jag nämnde såsom
ett bevis på den kommunala jernvägsindustriens framfart, att den hade
sträckt sig öfver ifrån fastlandet till Gotland, och anförde det beslut som
fattats af stadsfullmäktige i Wisby; men jag tillät mig icke fälla något
omdöme derom, annat än det att man på stället hyste tvifvel huruvida
den beslutade jernvägsanläggningen verkligen var en för samhället gemensam
hushållsangelägenliet. Hade den ärade talaren sagt att jag öfverträdt
90 § Regeringsformen när jag här nämnde eu enskild kommuns beslut,
så hade jag kanske haft skäl blifva rädd, ehuru jag dervid skulle haft
att stödja mig på hundratals dylika förut begångna öfverträdelse!’, till och
med af jurister. Men den nu gifna tillrättavisningen träffar mig deremot
alldeles icke. Beträffande åter osanningen, eller att jag sagt att beslut
fattats om “en stor summas uttaxerande“, så beror det naturligtvis på
hvad man anser vara cn stor summa och hvad man anser vara en liten.
Sådanå begrepp äro alltid relativa. För eu redan förut så skuldsatt och
hårdt onererad kommun som Wisby, kan jag icke anse eu ökad börda af

30,000 R:dr vara liten. Beträffande åter “uttaxerandet", så medger jag
gerna att jag icke fästat mig vid den form, hvarunder understödet beslutats,
och således gjort mig skyldig till ett oriktigt uttryck. Detta är emellertid
likgiltigt. Alltnog: stadsfullmäktige hafva beslutat ett bidrag af

30,000 Rall- “för byggande af jernväg från Wisby till Hafdhem”; och jag
ser nu och erkänner att det skett genom aktieteckning, livilket verkligen
icke upplijelper saken, då det just är det understödssätt som jag sökt
visa vara stridande mot kommunens befogenhet. Det misstag jag emellertid
villigt erkänner mig hafva i min uppsats begått, var dock så pass ringa,

102 Den 22 Mars, e. m.

att den äracle talaren icke behof! derför gifva sin gamle vän så skarpa
tillmålen.

Hvad gasverk och vattenledningar beträffar, så förete dylika anläggningar
en betydande skilnad mot jernvägsbyggnader, ty de falla alltid
inom kommunens territorium och äro uppenbarligen till sin karakter mindre
att anse såsom industriel företag, än förhållandet är med jernvägarne.
Vill man helt och hållet undanrödja den industriela karakteren,
så kan detta ske derigenom att kommunerna till dylika företag gifva vissa
belopp i form af understöd, och sålunda icke ingå såsom intressenter deri
eller drifva dom för egen räkning.

Herr Manke 11: Jag anhåller om ursäkt att jag på denna sena
timme tager Kammarens uppmärksamhet i anspråk, men då jag såsom
ledamot af Lag-Utskottet sjelf deltagit i detta beslut, som nu så mycket
klandras, anser jag mig böra med några få ord angifva de skäl, som förmått
mig dertill, under förhoppning att frågan derigenom kan komma att
ses från en synpunkt, hvarifrån den hittills under diskussionen icke blifva
betraktad.

Om kommunerna verkligen hade sjelf styrelse, såsom här så många gånger
blifvit upprepadt, vore det, efter min tanke, icke skäl att aflåta eu skrifvelse eller
väcka ett förslag i den af Utskottet ifrågasatta riktningen; men, såsom jag
redan i förmiddags anmärkte, hafva de icke denna sjelfstyrelse, emedan de
sakna första vilkoret derför, nemligen sjelf beskattningsrätten. De ega visserligen
beskattningsrätt utåt, i förhållande till det öfriga samhället, men icke inåt
i förhållande till sig sjelfva, alldenstund denna rätt utöfvas af en ringa
minoritet utaf bemedlade, hvilka på sednare tiden mångenstädes till egen
fördel visat sig missbruka denna sin rätt. För att i någon mån stäfja
detta missbruk har den i utlåtandet antydda åtgärden blifvit föreslagen.
Jag är i detta fall af helt och hållet olika tanke med Herr Carlén, som
säde kommunallagen vara stiftad för att skydda minoriteternas rätt emot
majoriteterna. Det är just den obemedlade stora massan som ofta blir
beskattad till förmån för ett minoritetsintresse, hvilket man ofta förblandar
med det allmännas intresse. Man säger visserligen att det står de
missnöjda fritt att klaga hos vederbörande; men man vet af erfarenhet
huru dylika klagomål besvaras: “sköt eder sjelfva", heter det, "begagnen
eder sjelfstyrelse-rätt.“ Sålunda understödjas rikedomsminoriteternas beslut
öfver den obemedlade majoriteten. Man har många gånger sökt hjelpa
detta genom förslag att utsträcka den kommunala rösträtten, hvilket dock
gång på gång afslagit.s. När man sålunda icke kan vinna rättvisa hos hvarken
Kongl. Maj:t eller Riksdagen, hvad återstår då att göra? Jo, söka begränsa
kommunernas beskattningsrätt genom sådana inskränkningar som
här äro ifrågasatta.

Jag vill gerna medgifva att förslaget kunde hafva varit bättre både
formuleradt och motiveradt, men jag tror dock att Kongl. Maj:t, i händelse
skrifvelsen afgår, nog skall veta hvarom frågan är. Regeringen kan
icke vara okunnig om det stora bekymmer missbruket af den kommunala
beskattningsrätten väckt inom landet, och den kan således obehindradt
vara i tillfälle att gorå rättelse i detta missbruk.

Ordföranden i Lag-Utskottet har sökt att med skämt bemöta det yr -

Den 22 Mars, e. in.

103

kande, som här framställs, men jag tror saken vara alltför vigtig att på
sådant sätt behandlas. I likhet med den ärade representanten tor Örebro
har äfven jag tyckt mig inom landet finna ett ständigt växande missnöje
med denna kommunalbeskattning, hvilket missnöje sannerligen icke statjas

mCCl Dessutom bär Herr Ordföranden i Log-Utskottet tillåtit sig några
oriktiga uppgifter. Han sade att Stockholms gasverk skulle vara en kommunens
angelägenhet. Såsom hvar och en här i staden känner, arnamnda
anläggning dock eu helt och hållet enskild affix. Vattenledningen tillhör
deremot kommunen. Men den har ännu icke gifvit någon vinst och hai
aldrig heller blifvit betraktad såsom ett industriel! företag. Hvad som
kan bända i framtiden, känner jag naturligtvis icke.

För min del yrkar jag således bifall till Utskottets hemställan.

Herr Leijer: Då jag nyss både ordet, glömde jag att anföra en sak,
som synes mig egnad att sprida något ljus öfver den fråga som utgor
föremål för öfverläggning, och jag anhåller fördenskull att nu få omMan
har klandrat Wisby samhälle, derföre att det ofirat den så förskräcklig
ansedda men i verkligheten så obetydliga summan af 30,000
Rall- på ett jernvägsföretag. Men man har icke från något håll hort uttalas
minsta klander deröfver, att detta samma Wisby samhälle till dato
användt af sina tillgångar mer än 800,000 R:dr till hamnens förbättring.

Jag tror, att det blir krångligt nog att hitta på en sådan formulering
af kommunallagar, att den medgifver att nedlägga kommunens medel
i ett hamnarbete, men förvägrar kommunen att anvisa penningar för åt
åstadkomma trafik i hamnen och sålunda bereda kommunen tillfälle till
ökad möjlighet af ersättning för de betydliga utgifter kommunen for detta
allmännyttiga ändamål icke tvekat att underkasta sig. .

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder både yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan och dels af slag derå. Propositionen å den
sednare meningen förklarade Herr vice Talmannen besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef emellertid begärd och densamma anstånd etter

en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i elfte punkten a
dess utlåtande N:o 14,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan af Kammaren
afslagen.

Omröstningen visade 31 ja mot 67 nej, och hade Kammaren alltså
afslagit Utskottets hemställan.

§ 8.

Herr A. P. Olsson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen Rån den
25 Mars till den 3 April.

104

Den 22 Mars, e. m.

§ 9.

Föredrogs och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens underdånmga
skrifvelse N:o 5, angående ändring i 20 kap. 11 § strafflagen.

10.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets memorial och utlåtande:

N:0 , “ed förslag till voteringspropositioner i anledning af Kam rarnes

skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets utlåtande n:o 12, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel; °

00 N:0 .rörande erhållen återremiss å Stats-Utskottets utlåtande N:o
jr I ansning af Kong], Maj:ts proposition angående beviljande af vissa

medel utföras ^DSkl da JemVäSSanlägSniDgar’ S°m Utan bidraS af ailmänna

1 i N;,°, ,41\ rörande Kamrarnes skiljaktiga beslut angående Stats-Utskottets
utlåtande L:o 27, i anledning af väckt motion om beviljande af anslag
for upprensning af åtskilliga vattendrag i Norrbottens län; och

N:o 42, i anledning af väckt motion om restitution af stämpelpappersmedel,
erlagda for en stadsmäklarefullmakt;

.. Lag-Utskottets utlåtande N:o 19, i anledning af väckt motion om upphörande
af främmande trosbekännares skyldighet att deltaga i aflöning och
underhall af svenska statskyrkoförsamlingarnes presterskap och kyrkliga
inrättningar; samt J 8

Andra Kammarens Tredje Tillfiilliga Utskotts betänkande N:o 11
(i samlingen N:o 26) i anledning af väckt motion derom, att kronolägenoffentliggliras6
6r °mRöring till skatte skall genom kungörelse i kyrkorna

f .. ^a““a/en beslöt, att dessa ärenden, som nu bordlädes, skulle sättas
namst till föredragning i nästa sammanträde.

§ IL

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11,; e. m.

In fidem
II. Husberg.