Stats-Utskottets Utlåtande \:o tf3.

1

N:o 83.

Ank. till Riksd. Kansli den 4 Maj 1 >S72, kl. 9 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds nådiga proposition i fråga om
bergverkstiondens upphörande.

(I. A.)

Sedan Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 5 Juni 186(5 — under
förmälan, hurusom, vid pröfniugen af särskilda hos dem gjorda framställningar angående
upphörande af all tionde å tillverkningen af metaller eller andra mineralrikets
alster, der dessa tillverkningar icke voro i besittning af särskilda förmåner
eller privilegier, Rikets Ständer ansett olämpligheten och obilligheten af produktionsskatter
i allmänhet icke vara ringaste tvifvel underkastad, och i följd deraf funnit
att bibehållandet af en sådan beskattning, der den egde rum, icke bordo ifrågakomma,
der ej särskilda förhållanden påkallade undantag från den i Bevillningsförordningen
uttalade jemlikhetsgrundsats; men att i berörda hänseende sådana
särskilda förhållanden icke saknades, i det nemligen flera af de s. k. ädlare verken,
hvarmed förstodes ej allenast sådana, der ädlare metaller frambringades, utan äfven
de verk, som afsåge tillgodogörandet af andra mineralrikets alster med undantag
af jernet, vore gynnade med privilegier och förmåner af icke ringa värde, i hvilka
fall, ehvad än kunde sägas om lämpligheten af den nuvarande produktionsskatten,
likväl sjelfva beskattningsåtgärdens rättmätighet ej kunde förnekas, så länge de
förmåner, för hvilka skatten vore att anse såsom en årlig ersättning, ännu qvarstode,
hvadan alltså en fullständig utredning i fråga om de privilegier och särskilda
förmåner, af hvilka de olika verken kundo vara i besittning, erfordrades, innan
frågan om tiondeskattens upphörande afgjordes — i underdånighet anhållit, det
Kongl. Mdj:t täcktes låta inhemta do för frågans utredning nödiga upplysningar
Bill. till Riksd. Prot. 1872. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. I

V

Stata-Utskottets Utlåtande N:o 83.

samt, derefter till Riksdagen aflåta nådig proposition, angående upphörande af nu
utgående kopparränta och tionde å tillverkningar af metaller eller andra mineralrikets
alster, der dessa tillverkningar icke voro i besittning af privilegier eller
särskilda förmåner;

så hade, enligt hvad af ofvanberörda till Riksdagen den 10 sistlidne Februari
aflåtna nådiga proposition (N:o 17) inheintas, Kommers-kollegium, i nåder
anbefaldt att, efter inhemtande af erforderliga upplysningar, till Kongl. Maj:t afgifva
utlåtande i ämnet, uti underdånig skrifvelse den 15 November 1870, jemte
meddelande af hvad vederbörande länsstyrelser och borgmästare uti infordrade
yttranden anfört, tillika dels på grund af undersökningar, anställda såväl i Kollegii
eget arkiv, som i Kammar-kollegium, lemnat en utredning af de ännu qvarståendo
förmåner, hvarmed vissa bland ifrågavarande verk blifvit af staten hugnade, dels
ock beträffande Rikets Ständers ofvanberörda framställning om medgifvande af
befrielse från afrad för do tillverkningar, hvilka åstadkommas utan tillgodonjutande
af några privilegier eller särskilda förmåner, yttrat att, ehuruväl det, billiga och
rättvisa i medgifvandot af en dylik befrielse icke kunde förnekas, det likväl derjemte
syntes vara önskvärd t, att denna befrielse kunde äfven till de verk, som
voro försedda med särskilda friheter eller förmåner, utsträckas, enär, utom det
mindre lämpliga i bibehållandet ensamt för några få verkstäder af en särskild skatt,
hvilken icke längre funnes tidsenlig eller nöjaktigt motsvara sitt ändamål, säkerligen
ganska stora svårigheter skulle möta för ett billigt ordnande, i fråga om
dessa verkstäder, af förhållandet emellan friheterna eller förmånerna å ena sidan
ocii skatten å den andra; och hade Kollegium fördenskull tillstyrkt:

att tiondeskatten för tillverkningen af andra mineralrikets alster än jern,
der sådan skatt, enligt nu gällande bestämmelser, vore eller borde varda åsatt,
måtte icke blott afskaffas i fråga om verk, hvilka ej åtnjöte några privilegier af
särskilda friheter eller förmåner, utan ock kunna för verk, försedda med dylika
privilegier, upphöra mot privilegiernas indragning eller aflösande; äfvensom att, der
egare eller innehafvare af verk, tillhörande sistnämnda slag, skulle vägra att privilegierna
frånträda, och denna vägran befunnes utgöra hinder för nyssnämnda
reglering vid verket, cn uppskattning eller beräkning af värdet, å ena sidan, af
privilegierna, samt, å andra sidan, af den utgjorda afraden måtte, i fråga om sådant
verk, för någon viss tid genom Kammar-kolJegii försorg varda verkställd, för att
sedermera läggas till grund för det ytterligare utgörande härutinnan, hvartill omständigheterna
kunde föranleda.

Efter emottagande af detta utlåtande hade Kong]. Maj:t. anbefallt. Kammarkollegium
att i afseende på alla de ifrågavarande verk, hvilka voro i åtnjutande
af särskilda friheter eller förmåner, med undantag af Sala silfververk, vid hvilket
förhållandena voro af alldeles särskild beskaffenhet, låta inhemta, vederbörande
egnres eller innehafvare» yttranden, om och på hvilka vilkor de kunde vara villiga

Stata-Utskottets Utlåtande i\:o 83.

3

att, med upphörande af den från verket utgående tionde, anstå från do af verket
åtnjutna privilegierna; att derefter i afseendo på dem bland berörda verk, hvilkas
innehafvare förklarade sig icke vilja utan andra vilkor, än tiondens upphörande,
frånträda privilegierna, uppgöra en uppskattning af värdet under do 5 åren 1865—
1869 å ena sidan af privilegierna och å andra sidan af den afrad, som under samma
tid från verket utgått; samt slutligen att rörande do vilkor, hvarunder tiondens
upphörande måtte kunna medgifvas, gemensamt med Kommers-kollegium afgifva underdånigt
utlåtande; och hade till följd häraf Kollegierna uti underdåniga skrivelser
den 13 November och 23 December 1871, med öfverlemnande af tj mindre de
utaf verkens egare eller innehafvare afgifna yttranden, än ock do upplysningar
om förmånerna och tiondeu, som inkommit, särskildt för hvarje verk afgifvit en
efter länen, hvaruti verken voro belägna, uppställd redogörelse såväl för nyssberörda
yttranden, som för medelbeloppet under åren 1865—1869 af de åtnjutna
förmånerna och den erlagda afraden eller tionden, dervid likväl, enär ändamålet
med jemförelsen emellan förmåner och tionde ansåges icke åsyfta det förflutna utan
det närvarande förhållandet, hemmansräntor, der sådana förokommo bland friheterna,
blifvit beräknade enligt de grunder, hvarefter grundräntor och kronotionde,
enligt Kongl. förordningen den 23 Juli 1869, från och med år 1871 och framgent
skulle utgöras.

Uti den nådiga propositionen (pag. 1—17) år berörda redogörelse fullständigt
meddelad, med undantag endast af de delar, som angått Ilellefors silfververk
i Örebro län och Garpenbergs kopparverk i Stora Kopparbergs lån, hvilka båda verk
af Kongl. Maj:t ansetts nu böra förbigås, enär en af egaren till Hellefors, der sedan
år 1852 någon silfvertillverkning ej egt rum eller tionde utgått, gjord ansökningom
verkets nedläggande för närvarande vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning,
samt ytterligare utredning angående Gfarpenberg funnits erforderlig, innan frågan
om tionden för detta verk kunde till Riksdagens pröfning framläggas, hvadan ock
i den nådiga propositionen om statsverkets tillstånd och behof beräknats att tionde
af sistnämnda verk likasom äfven af Sala silfververk skulle komma att för år
1873 utgå. Af denna redogörelse inhemtas i korthet:

att de förmåner Tunabergs kopparverk i Tunabergs socken och Jönåkers
härad af Södermanlands län från staten åtnjuter, eller nyttjanderätten till Tima
bergslags allmänning med dervarande oskattlagda torp, sammanräknade uppgingo
årligen till ett värde af 4,349 R:dr 25 öro, hvaremot statsverkets behållna inkomst
af den med en trettondedel af tillverkningen influtna afraden eller tionden, beräknad
till värde efter försäljningspris, i medeltal årligen utgjort 131 R:dr 76 öre;

att Åtvidabergs kopparverk i Åtvids socken och Bankekinds härad af Östergötlands
län fått till Malmviks grufras behof och nyttjande under kopparverket
upplåten en del af allmänniugen Gaddstigen, innehållande, oberäknadt ytvidden af
en å allmänningen belägen mindre sjö, 400 tunnland 7,9 kappland, af hvilken afkastningen,
sådan den af verkets innehafvare tillgodonjutits, uppgått till 712 R:dr,

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 83.

men, med hänsyn till skogens framtida bestånd, endast kunde beräknas till 280 ä
300 R:dr årligen, hvaremot kronans behållning af den med en tretlondcdel af tillverkningen
utgående tionden i medeltal uppgått till 42,009 R:dr 15 öre;

att tio'' den från Dylta svafvel-, vitriol- och rödfårgsverk i Axbergs socken och
Örebro härad af Örebro län — hvilkets egare, enligt Kongl. bref den 31 Januari
1868, i ersättning för de af verket förut innohafda förmåner erhållit en penningesumma
af 88,587 R:dr 80 öro, ovilkorlig eganderätt till sjolfva bruket, i stället för
den vilkorligt, hvarmed detsamma förut innehafts, samt rättighet att, efter den
verket under nyttjanderätt dittills upplåtna östra allmänningens skattläggning och
indelning till hemman, densamma till skatte lösa efter 6 års kronoVärderingsräntor,
hvad skogen, och 10 års, hvad inogorna angiuge, af hvilka förmåner endast ofvannämnda
utbetalda penningesumma, hvaraf årliga afkomsten, beräknad efter fem för
hundrade, utgjorde 4,429 R:dr 39 öre, kunde för närvarande i penningevärde uppskattas
— efter angifna grunder i medeltal för åren 1865—1869 beräknats till
värde af 697 R:dr 92 öre;

att Hesselkulla grufva i Yinteråsa socken och Lekebergs bergslag, som i
fråga om brytning derstädes af kopparmalm längesedan blifvit ödelagd och från
hvilken åtminstone under de tio sista åren någon tionde å koppar icke blifvit erlagd,
vore endast på det sått försedd med någon förmån, att för det intrång, som
genom grufvedriften förorsakades egarne till hemmanet Hesselkulla N:o 1, hemmanet,
jemlikt Kongl. brefvet den 9 November 1691, förmedlats från till f mantal
både i jordeboks- och mantalsräntan, hvilken förmån belöpte sig till 38 R:dr
21 öro;

att, i afseende å Riddarhytte eller Skild kopparverk i Skinnskattebergs socken
och härad af Westmanlands län, detta verk åtnjöte dels ensamt bergslagsfrihet för
8T?ff mantal derunder lagda hemman, motsvarande, efter förvandling enligt nu gällande
grunder i penningar, 242 R:dr 2 öre, dels ock gemensamt med Riddarhytte
jernverk, sedan de kopparverket anslagna Ramshytte och Skinnskattebergs allmänningar
efter förutgången skattläggning och indelning till hemman den 22 Juli 1842
och den 22 Oktober 1845 blifvit under koppar- och jernverken till skatte försålda,
skilnaden emellan den då erlagda skatteköpeskillingen och den utan tvifvel högre
köpesumman, som skulle erhållits, derest hemmanen försålts å offentlig auktion;
att de utaf dessa allmänningar bildade hemman, utgörande sammanlagdt 1| mantal,
första gången de voro föremål för taxering uppskattats till 7,331 R:dr 25 öre,
hvarutaf, sedan den erlagda skatteköpeskillingen afräknats, återstode 7,247 R:dr
17 öre, hvilken förmån likväl, vid det förhållande att hemmanen blifvit försålda
under både koppar- och jernverken, vore för dessa begge gemensam; och att statsverkets
behållning af den med en tretiondedel af tillverkningen utgående tionden
i medeltal uppgått till 1,617 R:dr 70 öre;

att Löfås i Stora Schedvi socken och Kopparbergs län belägna silfververks
nuvarande förmåner bestode i tillgodonjutande! af dels en penningesumma af 15,000

Stats-Utskottets Utlåtande N:o SH.

R:dr banko eller 22,500 R:dr R:mt, hvilken statsverket utgifvit såsom inlösen af
det understöd, hvaraf verket förut varit i åtnjutande, och dels skilnadon emellan
den erlagda skatteköpeskillingen för ett, jemlikt Kammar-kollegii skattebref dem 1
Augusti 1856, under verket försåldt rekognitionshemman och den högre köpesumma,
som en försäljning af hemmanet å offentlig auktion kunde antagas hafva medfört,
hvilka förmåner, jemte det, enligt bruksegarens egen uppgift, med 5,000 R:dr
skatteköpeskillingen öfverstigande värdet å det under bruket försålda rekognitionshemmanet,
lemnade, efter 5 för hundrade, en årlig inkomst af 1,375 R:dr; hvaremot
statsverkets behållna inkomst af den afrad eller tionde, som från verket utgått, i
medeltal utgjort 567 R:dr 23 öre;

att Stora Kopparbergs bergslag, sedan det emellan Kammar- och Bergskollegierna
å ena sidan samt bergslaget å andra sidan den 18 Januari 1856 afslutade
kontrakt om bergslagets rättigheter och skyldigheter gent emot kronan från
och med samma års början trädt i verkställighet, numera icke vore i besittning af
några förmåner, som med afseende å förevarande fråga kunde blifva föremål för
aflösning, men att, i afseende på Avesta under bergslaget hörande kopparbruk,
bergslaget genom kontrakt med allmogen i Stora Schedvi med flera socknar och
socknedelar af år 1706, samt köpekontrakt med kronan om Avesta bruk den 12
November 1777, tillförsäkrats rättighet att genom bemälde allmoge få kopparforslingen
mellan Falun och Avesta ombesörjd emot ett visst pris;

att, beträffande den vid Stora Kopparberget bedrifna tillverkning af svafvel,
vitriol och rödfärg, bergslaget ansetts likställigt med andra oprivilegierade verk;
och att, hvad åter anginge koppartillverkningen, den behållna inkomsten af tionden,
uppgående till en tretiondedel af tillverkningen, i medeltal utgjort 24,794 R:dr
91 öre;

att de förmåner, hvilka Gustafs och Carlbergs i Jemtlands län belägna
kopparverk nu innehade, bestode — förutom den genom Kongl. brefvet den 12
December 1750 verkets egare förunnade rättighet att framför åboarne få på vissa
vilkor skatteköpa några i närheten af kopparverket belägna och för dess understödjande
behöfliga hemman, hvilken förmån dock, vid det förhållande att statens
rätt i afseende å dessa hemman vore densamma, vare sig bruksegarne eller åboarne
innehade skatterätten, ansetts lika litet i fråga om detta verk som rörande alla
andra bergverk, hvilka kommit i åtnjutande af en dylik förmån, böra i sammanhang
med tioridens upphörande vederbörande frånkännas — dels i tillgodonjutande af
en penningesumma af 4,438 R:dr 5 skilling 2 runstycken banko eller 6,657 R:dr
16 öre Runt, hvilken, jemlikt Kongl. brefvet den 8 Oktober 1851 samt ett af Kammaroch
Bergs-kollegierna den 5 Oktober 1852 med verkets då varande egare upprättadt
kontrakt, blifvit till dessa af Riksgälds-kontoret utbetald såsom ersättning för de
kapparverket dittills tillkommande tjenstbarheter från åtskilliga hemman inom
Undersåkers, Åhre och Kalls socknar, och dels i bergsfrälsefrihet för k mantal
Landverk N:o 1 i Alire och { mantal Rönnön N:o 1 i Offerdals socken, hvilka

Stat i- Utskottet» Utlåtande iV;o 83.

6

förmåner i medeltal för åren 1865—1869 uppgått till ett värdebelopp af 351 11:dr
23 öre, hvaremot den tionde, som under nyssnämnda fem år från verket utgjorts
och hvilken under åren 1865 och 1866 utgått med en tretiondedel, men sedermera
på grund af Kongl. Maj:ts nådiga bref don 12 Januari 1869 med en sextiondedel af
tillverkningen, för sagda tid i årligt medeltal lemnat en behållen inkomst af 1,790
R:dr S7 öre, men skulle, i händelse tionden enligt i allmänhet gällande grunder
under alla fem åren utgått med en tretiondedel af tillverkningen, hafva belupit sig
till 2,396 R:dr 71 öre;

samt slutligen att, hvad anginge Höganäs stenkolsverk i Wäsby socken och
Luggude härad af Malmöhus län, upplyst blifvit, att nämnda stenkolsverk icke
innehade några förmåner från staten, som voro af beskaffenhet att böra indragas
eller aflösas, i följd hvaraf detsamma vore likställigt med oprivilegierade ädlare
verk.

Efter att hafva redogjort ej mindre för beskaffenheten och värdet af de
förmåner, som här ifrågakomna verk innehade, än ock för den afrad jemte värdet
derå, som staten från desamma i medeltal åtnjutit under åren 1865—1869, hade
Kollegierna rörande de vilkor, hvarunder tiondens upphörande för dessa verk
kunde medgifvas, anfört hurusom de förläningar, hvaraf omförmälda verk vore i
besittning, hufvudsakligast förskrefve sig från sjuttonde och adertonde århundradena,
då enligt tidens åsigt bergverken i allmänhet, men de ädlare verken i synnerhet,
hugnades med talrika och betydande förmåner från statens sida. — Ändamålet
dermed hade varit, såsom upplåtelsebrefven visade, att underlätta och föröka produktionen;
och såsom allmänt vilkor för förläningarnes fortsatta åtnjutande å innehafvarcns
sida gällde att oafbrutet upprätthålla bergverksdriften.

Undersökte man, huruvida afsigten med dessa förläningar hade blifvit uppnådd,
skulle man finna, att sådant inträffat endast i afseende på de verk, der en
efter landets förhållanden mera omfattande tillverkning egt rum; och med säkerhet
kunde antagas, att de privilegierade ädlare verken i de flesta fall icke återgäldat
staten de uppoffringar, som för dem blifvit gjorda.

Bevis för denna åsigt förelågo i här förevarande afseende i synnerhet i
förhållandena, dels vid Tunabergs kopparverk, hvarest tillverkningen aldrig varit
särdeles stor och under åren 1865—1869 i värde understigit den fördel bruksegaren
haft af den verket förunnade förläningen; och dels vid Dylta svafvel-,
vitriol- och rödfärgsbruk, för inlösen af hvars privilegier staten, förutom en ej
obetydlig skogstrakt, måst uppoffra en penningesumma af närmare 90,000 R:dr.
Om å ena sidan en förändring i det nuvarande förhållandet med de privilegierade
ädlare verken, i syftning att bringa detsamma i öfverensstämmelse med de åsigter,
som inom lagstiftningen i sednare tider, rörande såväl bergverkshandteringen som
näringarne i allmänhet, i deras af privilegier beroende ställning till staten, gjort
sig gällande, funnes på grund särskildt af nyss antydda, för statsverket menliga
samt vid privilegiernas förlänande ingalunda afsedda omständighet påkallad, och

Stats-Utskottet» Utlåtande N:o 83.

7

det ii undra sidun, på sätt Kommers-kollegium, under förutsättning af afradens
upphörande för sådana verk, som icke innehade några särskilda friheter, redan
anfört, vore önskvärdt, att en dylik skattclindring komme äfven de verk, hvarom
nu vore fråga, till del, så syntes, ur rättslig synpunkt betraktadt, sådant endast
böra medgifvas emot förmånernas afstående. Men då de vilkor, hvarunder dessa
förmåner innehades, icke alltid medgåfvo staten att utan innekafvarens samtycke
omedelbarligen indraga desamma, och det icke kunde förväntas, att innehafvarne
af sådana verk, der produktionen vore ingen eller ock, jemförd med privilegierna,
ringa, skulle ingå på en förändring, som emot friheten från tionde afhände dem
vida öfvervägande fördelar, hvaraf de och deras företrädare under långliga tider
varit i besittning, så syntes i sådant fall, med afseende på olämpligheten af att
för några få verk bibehålla en undantagsställning, som hvarken egde stöd i eljest
gällande beskattningsgrunder eller i öfrigt vore tidsenlig, någon annan utväg för
åvägabringandet af eu å båda sidor billig öfverenskommelse böra uppsökas, hvarvid
Kollegierna ansett den grundsatsen böra vidhållas, att staten i ekonomiskt
hänseende härigenom åtminstone icko komme i sämre ställning till dessa verk än
redan nu vore förhållandet, likväl med den inskränkning, som kunde föranledas
deraf, att enär flera jernverk fått efter skattläggning och indelning till hemman
skatteköpa de verken förut anslagna skogar, utan att något anspråk på ersättning
härför ifrågakommit vid dessa verks befriande från produktionsskatt, följdriktigheten
fordrade, att de ädlare verken äfven komme i åtnjutande af samma förmån.

Med tillämpning af dessa grundsatser hade Kollegierna, hvad först anginge
de verk, hvilkas egare eller inehafvare förklarat sig villige att utan andra vilkor
än tiondens upphörande afstå från innehafvande förmåner, hemställt:

i afseende å Åtvidabergs och Riddarhytte kopparverk, hvilket sistnämnda,
ehuru visserligen åtnjutande en förmån, som egaren icke velat frånträda, nemligen
skatterätten till de verket förut anslagna och sedermera skattlagda samt till hemman
indelade allmänningar, ändock syntes höra här upptagas, då på förut anförda
skal något anspråk på återvinnande af större eller mindre del af dessa allmänningar
icke torde böra från statens sida ifrågasättas — att, mot indragning af de åt
samma verk upplåtna förmåner, skyldigheten att tionde för dessa verk utgöra
äfven måtte upphöra;

att samma medgifvande af tiondens upphörande måtte Störa Kopparbergs
bergslag för dess vederbörande verk tilldelas, med förklarande dervid att alla anspråk
å bergslagets sida, i fråga om rättigheten att genom allmogen i Stora Schedvi
med flera socknar få kopparforsling emellan Falun och Avesta ombesörjd, skulle
vara förfallna; samt

att, då egarnes till Gustafs och Carlbergs kopparverk vägran att afstå från
innehafvande skatterätt till eller företrädesrätt till skatteköp af åtskdliga till verkets
understödjande behölliga hemman på grund af ofvan anförda skäl icke borde
inverka på denna fråga, skyldigheten att för verket utgöra tionde måtte, mot in -

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 83.

8

dragning till statsverket ej mindre af det enligt kontrakt den 5 Oktober 1852 till
kopparverkets dåvarande egare utbetalda kapital, till hvilkets återbärande nuvarande
egarne förklarat sig villige, än äfven af den verket förunnade bergsfrälsefri heten å
-t mantal Landverk N:o 1 och j mantal Rönnön N:o 1, upphöra.

Beträffande derefter sådana verk, hvilka tillförene åtnjutit förmåner, som
blifvit till staten indragna, emot det att egaren eller innehafvaren under full eganderätt
derför erhållit godtgörelse, så ansågo väl Kollegierna något anspråk, som i en
eller annan mån skulle leda till rubbning af denna eganderätt, icke böra från statens
sida framställas; men då godtgörelsen blifvit bestämd under förutsättning att.
statsverket allt framgent skulle komma i åtnjutande af tionde å tillverkningen,
hvaraf följde, att, derest frihet från tionde vid förmånernas inlösande i beräkningen
ingått, berörda godtgörelse skulle blifva så mycket mindre än den under det motsatta
förhållandet mellan staten och bruksinnehafvarcn aftalade, som den från verket
utgående tionde, kapitaliserad efter lämplig beräkningsgrund, skulle utgöra ; så hade
Kollegierna ansett sig i afseende på:

Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsbruk samt Löfås silfver- och kopparverk, för
inlösen af hvilkas förläningar staten fått vidkännas ganska betydliga uppoffringar,
icke kunna förorda någon större eftergift härutinnan, än att, sedan tionden enligt
det här förut angifna medelvärdet för åren 1865—1869 blifvit efter en räntefot af
fem för hundrade kapitaliserad, vederbörande först genom inbetalande till statsverket
af det sålunda beräknade kapitalet, utgörande för Dylta 13,958 R:dr 40 öre
och för Löfås 11,344 R:dr 60 öre, måtte vinna befrielse från erläggande af tionde å
tillverkningen.

Vidkommande derefter Tunabcrgs kopparverk, hvarest den årliga tillverkningen
under åren 1840—1859 utgjort omkring 100 centner koppar och 24 centner
kobolt, men under åren 1860—1869 nedgått till 53 centner 86 skålpund koppar och
12 centner 78 skålpund kobolt, allt i medeltal räknadt, hade Kollegierna med
hänsyn härtill, och då nyttj an der ätten till Tuna bergslags ingalunda obetydliga allmänning
blifvit verket förunnad endast så länge detta skogsunderstöd behöfdes,
samt då den af verkets egare till användande ifrågasatta savolaxska metoden vid
nyssberörda allmännings skattläggning hvarken obetingadt kunde antagas blifva
fördelaktigare för bruksegarne än tillämpningen af de grunder, som för rekognitionsskogars
skattläggning i allmänhet voro föreskrifna eller, såvidt hittills blifvit
upplyst, vore af omständigheterna i frågans närvarande skick påkalladt, i underdånighet
tillstyrkt, att det af verkets egare framställda förslag till reglering af förmånerna
emot tiondens upphörande, om ock medförande större inkomst för statsverket
genom utskylderna från de hemman, som ko min c att bildas af rekognitionsskogen,
än hvad som nu i tionde erhölles, måtte allenast i så måtto vinna nådigt
bifall att, i den ordning Kougl. kungörelsen den 4 Februari 1811, jemte öflaga om
användande af de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade

forfatt -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 83. 9

författningar föreskrefve, bemälde cgare berättigades att, efter skedd skattläggning,
till skatte lösa så stor del af allmänningen, som, sedan de till skogsfång derifrån
berättigade hemman och lägenheter erhållit deremot svarande skogsmark* kunde
vara för verkets behof erforderlig.

Hvad vidare anginge Hesselkulla grufva, hvarest, så vidt kändt vore, någon
kopparmalm under de 20 sista åren icke blifvit bruten, men deremot samma grufva,
efter hvad som kunde slutas af vederbörandes yttranden i förening med hit hörande
officiela uppgifter, fortfarande bearbetades för tillgodogörande af der befintlig jernmalm,
så enär den genom Kongl. brefvet den 9 November 1091 tillstadda förmedlingen
å Hesselkulla hemman, hvilken för statsverket föranledde en årlig uppoffring
af endast 38 R:dr 21 öre, men för hemmansegarne A7orc af vida högre värde
med hänseende särskildt till den minskning i åtskilliga kommunala utskylder och
besvär förmedlingen medförde, efter hvad ordalagen i nyssberörda bref utvisade,
af sett grufvans fördel i allmänhet utan inskränkning till visst slag af bruten malm;
ansågo Kollegierna nämnda förmån icke vara af beskaffenhet att utan grufveegarnes
samtycke, åtminstone så länge grufvan bearbetades, kunna till statsverket omedelbarligen
indragas, i följd hvaraf och då medgifvande härutinnan icke blifvit af dem
lemnadt, Kollegierna, med hemtadt stöd af Kongl. kungörelsen den 14 November
1829, hvari föreskrifves, att, då återgång af förmedling i mantal eller ränta å k romans
sida yrkades, kronan vore skyldig förete de skäl och bevis, hvarpå ett sådant
påstående grundades, ansett någon annan laglig åtgärd i afseende på förmedlingens
upphörande icke vara att vidtaga, än att, derest Kongl. Maj:t funne sådant skäligt,
särskild talan derom anställdes emot såväl grufve- som hemmansegarne.

Slutligen och sedan Kollegierna sålunda afgifvit det yttrande, hvartill den
nådiga remissen omedelbarligen föranledde, samt ehuru det kunde antagas, att af
hvad dervid såsom allmän grundsats blifvit vid uppställandet af vilkoren för befrielse
från tionde för här ifrågakomna verk tillämpadt äfven framginge, det berörda
skatt för sådana ädlare verk, hvilka ej åtnjöte några särskilda förmåner, enligt
Kollegiernas åsigt icke längre kunde skäligen bibehållas, ansågo sig likväl Kulle--gierna, med särskild anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet
den 5 Juni 1866 och för att icke lemna frågan i denna del utan ett direkt vidrörande,
böra, med åberopande af hvad Kommers-kollegium i dess ofvannämnda underdåniga
utlåtande den 15 November 1870 härutinnan anfört, i underdånighet hemställa
om vidtagandet af nådig åtgärd i den riktning, att för alla verk af sist omförmälda
slag skyldighet till utgörande af tionde för tillverkningen mål te upphöra,
så att för samma verk i beskattningshänseende blefve gällande hvad i sådant afseende
för verkstäder, tillhörande andra näringsgrenar, vore eller kunde blifva stadgadt;
samt att då billigheten syntes fordra, det den sålunda ifrågaställda förändringen,
i hvad nu åsyftade med särskilda förmåner icke försedda verk anginge, så
fort ske kunde, bringades till verkställighet, samma förändring finge inträda från
Bih. till Riksd. Prot. 1872. 4 Sami. 1 Afä. 44 Höft. 2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 83.

och med böljan af år 1873; hvilken anordning äfven syntes böra utsträckas, förutom
(ill Stora Kopparbergs bergslags vederbörande verk, jemväl till de med särskilda
töi månei förlänade verk, hvilkas egare samtyckt till förmånernas indragning, under
det att tiondens upphörande för de öfriga med dylika förmåner försedda verken
.insågs böra beräknas från och med don tid, de af Kollegierna i sådant hänseende
föreslagna vilkoren, derest dessa vunne nådigt godkännande och blefvc af verkens
egare antagna, kunde komma att träda i gällande kraft.

Hvad sålunda förekommit och haudlingarne i öfrigt innehölle både Kongl.
Maj:t i nådigt öfvervägande tagit; och som, på sätt Rikets Ständer i deras ofvanhem
.tida underdåniga skrifvelse yttrat, olämplighetou och obilligheten af produktionsskatter
i allmänhet icke kunde vara ringaste tvifvel underkastad, samt Kongl. Maj:t
p<\ g i lind häraf ansett den skatt af nämnda slag, som under benämning bergverkstionde
ännu betungar tillverkningen och tillgodogörandet af metaller och andra
mineralrikets alster utom jern, böra försvinna, så mycket heldre som, sedan jerntill
verkningen numera vunnit fullständig befrielse från de samma tillverkning förut
åliggande skatter af ifrågavarande slag, följdriktigheten kräfde, att en sådan befrielse
k om me äfven öfriga metall- och mineraltillverkningar till godo, så och då
det icke kunde vara skäl att från åtnjutande af denna förmån utesluta de verk,
som voro i besittning af särskilda dem fordom förlänade privilegier eller fördelar,
.■-å vida de underkastade sig att från samma privilegier eller fördelar afstå eller
att derför på annat lämpligt sätt lemna statsverket godtgörelse, har Kongl. Maj:t,
under åberopande af den utredning rörande berörda, vissa verk förunnade privilegier
och fördelar, som blifvit af vederbörande embetsverk meddelad, i nåder föreslagit,
att, med undantag tillsvidare för Sala och Hellefors silfververk samt Garpenbergs
kopparverk, alla öfriga verk, som nu vore förpligtade till bergverkstiondes
utgörande, må från och med år 1873 befrias från berörda tionde och sådan
tionde icke heller åsättas hädanefter uppstående verk, dock, hvad nedannämnda
verk angmge, med följande vilkor och förbehåll, nemligen: för Tunabergs kopparverk,
att sedan i den ordning Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811, jemte öfriga om
användande af de åt bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade
författningar föreskrefvo, skattläggning al Tunabergs bergslags allmänning skett,
verkets egare åtnöjdes med ovilkorlig rätt till skattelösen af endast så stor del af
nämnda allmänning, som, sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och
lägenheter erhållit mot denna förmån svarande skogsmark, måtte vara för verkets
behof erforderlig och derföre från och med år 1873 utgjorde den skatt, som kunde
bestämmas; för Åtvidabergs kopparverk, att dess egare inom 1873 års slut till kronan
afstode kopparverkets del af allmänningen Gaddstigen; för Riddarhytte eller
Skild kopparverk, att all den lindring i räntan, som 8-,^ mantal under samma verk
lagda hemman såsom bcrgslagsfrihet åtnjöto, från och med år 1873 upphörde; för
Störa Kopparbergs bergslags verk, att alla anspråk att genom allmogen i Störa

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 83. ] ]

Schedvi med flera socknar få kopparforsling emellan Falun och Avesta ombesörjd
förföllo; för Gustafs och Carlbergs kopparverk, att dels bergsfrälsefriheteu för J- mantal
Landverk N:o 1 i Åhre och { mantal Rönnön N:o 1 i Offerdals socken från
och med år 1873 upphörde och dels verkets egaro före samma års slut till Riksgäl
ds-koatoret inhetalte 6,657 R:dr 16 öre; samt för Löfås silfververk och Bylta
svafvel-, vitriol- och rödfärgsverk, att egarno af dessa verk före 1873 års slut till
Riksgälds-kontoret inhetalte löseskillingen för af verken utgående afrad, bestämd
för Löfås till 11,344 R:dr 60 öre och för Dylta till 13,958 Rall- 40 öre.

Stats-Utskottet — till hvars handläggning från Kamrarne hänvisats ej mindre
denna nådiga framställning än äfven ett af Friherre A. It. A. Adelsvärd vid
remissen af den nådigt propositionen inom Första Kammaren afgifvet Yttrande,
innefattande hemställan, det måtte egaren till Åtvidabergs kopparverk alternativt
medgifvas, att till fulla värdet få lösa den, enligt hvad ofvan är nämudt, till Malmviks
grufvas behof och nyttjande under kopparverket upplåtna del af allmänningon
Gaddstigen — får nu i detta ärende afgifva utlåtande.

TTti den i Kong]. Maj:ts proposition omförmälda skrifvelse af den 5 Juni
1866 hafva Rikets Ständer väl förklarat olämpligheten och obilligheten af produktionsskatter
i allmänhet icke vara ringaste tvifvel underkastad, men derjemte
uttalat, att då flera af de så kallade ädlare verken voro gynnade med privilegier
och förmåner af ej ringa värde, beskattningsåtgärdens rättmätighet ej kunde förnekas,
så länge de förmåner, för hvilka skatten vore att anse såsom en årlig
ersättning, ännu qvarstode, hvarföre Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhöllo om
utredning af förhållandet härutinnan, samt att Kongl. Maj:t derefter måtte till
Riksdagen aflåta proposition angående upphörande af nu utgående kopparränta
och tionde å tillverkningar af metaller eller andra mineralrikets alster, der dessa
tillverkningar icke voro i besittning af privilegier eller särskilda förmåner.

Ehuruväl denna Rikets Ständers framställning icke afser att. jemväl i de
fall, der bergverkstiondon utginge till följd af särskilda bergverksegarne förunnade
privilegier eller förmåner, donna tionde skulle upphöra, och ehuru, särdeles i ett
par fall, statsverket genom denna tiondens upphörande går i mistning af ej obetydliga
inkomstposter, anser likväl Utskottet önskvärdt, att tiondeskatten afskaffas.
Yårt i vissa delar föråldrade skatt-oväsen tarfvar i främsta rummet ändring i de

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 83.

■Icliir, der det ställer vissa idkare af vigtigarc näringar, genom mer eller mindre
tunga skattebördor, i en sämre och ofördelaktigare ställning, än öfriga idkare af
samma näring. I enlighet härmed har Utskottet jemväl uttalat sig för, att de
vissa bland jordbruksnäringens idkare pålagda ränta och tionde eller de så kallade
grundskatterna å jordbruket måtto afskäffas och, då den nu ifrågavarande skattetiteln,
i anseende till sitt jemförelsevis ringa belopp, kan utan olägenhet för statsverket
vida lättare borttagas, tvekar Utskottet icke att förorda en sådan åtgärd,
dervid Utskottet likväl, med vidblifvande af de i Rikets Ständers ofvananförda
skrifvelse framställda åsigter, anser, att, när tiondens utgörande varit förenadt
med tillgodonjutande af särskilda privilegier och förmåner, dessa böra lika fullständigt
som tionden upphöra. I detta afseende förekommer, att, enligt Kong].
Maj:ts proposition, egarne till åtskilliga verk, från hvilka nu tionde utgår, skulle
befrias från tionden, men ändock bibohållas vid en del dem förunnade förmåner
eller ock undgå att för sådana lemna ersättning. Hufvudsakligen afser detta den
väft att framför vederbörande åboar skatteköpa vissa hemman eller till skattelösen
af för verken anslagna skogar, som Kongl. Maj:t velat åt en del bergverksegare
bibehålla. Om än dylikt må hafva vid föregående uppgörelser af enahanda slag
egt rum, lärer detta icke utgöra skäl att på enahanda sätt nu afhända statsverket
tillgångar eller med andras förnärmande söka bevara åt bergverksegarno förmåner,
hvilka böra statsverket tillkomma eller ock för bergverksegarne upphöra, när
tionden oj längre utgöres. På samma gång derföre Utskottet ej har något att
erinra deremot, att egaren till Åtvidabergs kopparverk berättigas att, enligt ofvanberörda
derom gjorda framställning, till fulla värdet efter uppskattning till sig lösa
den del af allmänningen Gaddstigcn, som han eljest bör, emot befrielse från tionden,
till staten återlemna, anser Utskottet egaren af Tunabergs kopparverk böra
antingen afstå från all rätt till Tunabergs bergslags allmänning eller ock efter
uppskattning med fulla värdet lösa den del af allmänningen, som kan verket tillkomma.
Likaledes anser Utskottet egaren till Riddarhytte eller Skilå kopparverk
böra, då han befrias från tionden, till statsverket betala den på kopparverket belöpande
hälft af skilnaden emellan uppskattningsvärdet af de allmänningshemman
Riddarhytte koppar- och jernverk fått till skatte lösa eller 7,331 R:dr 25 öre och
den för samma hemman erlagda skatteköpeskilling, S4 R:dr 8 öre, med 3,673 R:dr
58 öre, samt slutligen egarne till Gustafs och Carlbergs kopparverk höra afstå
från den dem förunnade förmån, att framför åboarne få på vissa vilkor skatteköpa
några i närheten af kopparverket belägna hemman, enär, då kopparverksegarne
befrias från tionden, all skälig anledning saknas att till deras förmån vidare beröfva
hommansåboarne deras tillständiga rätt att hemmanen skattelösa.

I öfverensstämmelse härmed hemställer Utskottet alltså:

l:o att Riksdagen måtte, med bifall till hvad Kongl. Maj:t i nåder föreslagit.
för sin del medgifva, att, med undantag tillsvidare för Sala och Helle -

Stats-Utskottets Utlåtande A'':o 83.

13

fors silfververk samt Garpenbergs kopparverk, alla ofri ga vork, som nu
åro förpligtade till bergvorkstiondes utgörande, måtte från och med år
1873 befrias från berörda tionde och sådan tionde icke heller åsättas
hädanefter uppstående verk; ''

2:o att vid detta medgifvande måtte, hvad nedannämnda verk angår,
fästas följande vilkor och förbehåll:

a) för Tunabergs kopparverk, att dess egarc inom 1873 års slut antingen
till kronan afstå all rätt till Tunabergs bergslags: allmänning eller ook
efter tulla värdet, sådant det vid behörig uppskattning kan varda bestämdt,
till Riksgälds-kontoret erlägga lösen för den del af allmänningen,
som, sedan de till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter
erhållit mot denna förmån svarande skogsmark, kan verket tillkomma; b)

för Åtvidabergs kopparverk, att dess egarc inom 1873 års slut antingen
till kronan afstår kopparverkets del af allmänningen Gaddstigen eller
ock, derest Kongl. Maj:t, efter det behörig utredning åstadkommits,
skulle finna skäl bifalla, att egaren till Åtvidabergs kopparverk finge
till tulla värdet lösa berörda allmänningsdel, till Riksgälds-kontoret inbetalar
det belopp, hvartill densamma kan varda i behörig ordning
uppskattad;

c) för Riddarhytte eller Skilå kopparverk, att all den lindring i räntan,
som 810 mantal under samma verk Jagda hemman såsom bergslagsfrihet
åtnjuta, från och med år 1873 upphör, samt att egaren till verket
inom nämnda års stift till Riksgälds-kontoret inbetalar dep på kopparverket
belöpande hälft af skilnaden emellan uppskattningsvärdet å de
hemman, som bildats utaf de under både Riddarhytte koppar- och jernverk
till skatte försålda Ramshytte och Skinnskattebergs allmänningar,
eller 7,331 R.dr 25 öre, och den för samma allmänningar erlagda skatteköpeskilling,
84 R:dr 8 öre, med 3,673 R:dr 58 öre;

d) för Stora Kopparbergs bergslags verk, att alla anspråk, att genom
allmogen i Stora Schedvi med flera socknar få kopparforsling emellan
Falun och Avesta ombesörjd, förfalla;

e) för Gustafs och Carlbergs kopparverk, dels att borgsfrälsefriheten
för 1 mantal Landverk N:o 1 i Åhre och 1 mantal Rönnön N:o 1 i
Offerdals socken från och med år 1873 upphör; dels att den verkets
egarc, genom Kongl. brefvet den 12 December 1750, förunnade rättighet
att framför åboarne få på vissa vilkor skatteköpa några i närheten
af kopparverket belägna hemman jemväl må upphöra; samt dels att
egarne till kopparverket före 1873 års slut till Riksgälds-kontoret inbetala
6,657 R:dr 16 öre ;

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o b3.

f) för Löfås silfververk, att egarne af detta verk före 1873 års slut till
Riksgälds-kontoret inbetala löseskilling för den af verket utgående afrad
med 11,344 R:dr 60 öre; samt

g) för Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsverk, att egaren af detta verk
likaledes före 1873 års utgång till Riksgälds-kontoret inbetalar löseskilling
för den af detta verk utgående afrad med 13,958 R:dr 40 öre.

I händelse af Riksdagens bifall till hvad Utskottet härofvan föreslagit och
då, enligt hvad af ofvanberörda nådiga proposition inhemtas, vid Hellefors silfververk
sedan år 1852 någon silfvertillverkning ej egt rum eller tionde utgått samt
en af verkets egare hos Kongl. Maj:t gjord ansökning om verkets nedläggande för
närvarande år på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende, lärer någon annan inkomst
för statsverket under titel bergverkstionde icke böra beräknas, än den tionde,
som för nästa statsreglcringspcriod kan vara att påräkna af Sala silfververk och
af Garpenbergs kopparverk; och har Kongl. Maj:t uti den nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof, jemte förmälan att tionden af Sala,
hvilken utgjort: 1868 .....-....-............................................................................... R:dr 15,196: 73

14,513: 83
14,198: 18

R:dr 14,636: 24,

1869 .........................................

och 1870 ...........................................

eller nnder dessa tre år i medeltal för år ..................................... ^ ^ ^

visat sig vara i fallande oeh att den behållna tiondeinkomsten af Garpenberg”under
de sednare åren i medeltal utgjort endast 91 R:dr 93 öre om året, ansett bergverkstionden
böra i rundt tal upptagas till allenast 14,000 R:dr.

Yid hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit har Utskottet ieke haft något att
erinra, hvadan Utskottet, som i sitt den 24 nästlidne Februari afgifna utlåtande
angående beräkningen af statsverkets inkomster icke i afseende å förevarande inkomsttitel
framställt något förslag, hemställer,

3:°) att inkomsttiteln “bergverkstionde11 måtte för nästkommande
statsregleringsperiod få upptagas till 14,000 R:dr.

Stockholm den 4 Maj 1872.

På Ståts-Utskottets vägnar:

Arvid Fr:son Posse.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o S3.

15

Reservationer:

emot 2:dra punkten, mom. b och d (ang. Åtvidabergs kopparverk och Stora
Kopparbergs bergslags verk): af Herrar Carl Ifvarsson och P. O. Hömfeldt.

af Herr Liss Olof Larsson: “Erkännande riktigheten deraf att ordinarie
räntor böra afskaffas, de må kallas bergverkstionde, kronotionde eller ordinarie
ränta, har jag dock så mycket mindre kunnat biträda Utskottets förslag derom att
nu efterskänka bergverkstionden, som Utskottet i sitt betänkande N:o 82 tillstyrkt
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om att Kongl. Maj:t måtte för nästa
Riksdag framlägga förslag om successivt afskaffande af de å jorden hvilande grundskatter
genom deras aflösning och afskrifning i förening, och jag ej kan inse skälen
hvarför man i det ena fallet skall göra en total afskrifning under det att man i
det andra talar om afskrifning i förening med aflösning. Jag anser således, att
frågan om bergverkstiondens afskaffande bör afgöras först i sammanhang med det
slutliga afgörandet af frågan om de så kallade grundskatternas afskaffande, och att
fördenskull

Kongl. Maj:ts proposition icke för närvarande måtte af Riksdagen bifallas. “