6

Siats-Utskottets Utlåtande N;o 75,

JS:o 75.

Ank. till Eiksd. Kansli den 29 April 1872, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af gjorda framställningar i fråga om befordringsrätt
för de vid marinregementet qvarstående subalternofficerare
och det lägre underbefälet samt om ersättning
till nuvarande kompanicheferne derstädes för förlorad
inkomst i följd af passevolansens upphörande.

(l:sta U. A.)

Uti en den 8 nästlidne Mars till Riksdagen aflåten nådig proposition
(N:o 25) är erinradt, hurusom, i anledning af Kongl. Maj:ts uti nådig proposition
till 1871 års lagtima Riksdag angående landtförsvarets ordnande
framställda förslag om öfverflyttning af flottans marinregemente från sjötill
landtförsvaret samt om de förmåner och skyldigheter, hvilka efter
öfverflyttningen borde befäl och underbefäl vid berörda regemente tillkomma
— Riksdagen enligt underdånig skrifvelse af den 16 Maj nämnda
år beslutat, bland annat, »att det befäl och underbefäl med vederlikar
vid marinregementet, hvilka vid regementets indragning icke blifva behöfliga
eller till andra regementen eller korpser transporterade eller till
andra allmänna befattningar förflyttade, må vid sina dem genom fullmakt
tillförsäkrade aflöningsförmåner och tjenstebefattningar behållas såsom
en för Kongl. Maj:t disponibel befälskader, intill dess full pensionsålder
är uppnådd, efter hvilken tid de endast underkastas tjenstgöring
i likhet med dem af deras vederlikar, som erhållit afsked med fyllnadspension».

Det nådiga förslag, som föranledt Riksdagens nyss berörda beslut,
vore, enligt hvad i den nu aflåtna nådiga propositionen vidare är meddeladt,
framstäldt under förutsättning af Riksdagens bifall till det i sammanhang
dermed jemväl framlagda förslaget om uppsättning af två nya
regementen och en ny korps samt om tillökning i den indelta arméns nu

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

7

varande befäl, hvarigenom tillfället till ny anställning skulle hafva blifvit
beredt, om icke hela så åtminstone aldra största delen af marinregementets
genom indragningen öfvertaliga befäls- oeh underbefälspersonal;
men enär sistnämnda förslag icke af Riksdagen antagits, hade till följd
deraf en del af marinregementets befäl och underbefäl genom Riksdagens
i fråga varande beslut, hvilket, för öfrigt i ej oväsendtlig mån afveke från
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, blifvit försatt i en ställning, som syntes Kongl.
Maj:t icke vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande. Om det ock
borde medgifvas, att de af Riksdagen för det högre befälet från och med
kaptensgraden äfvensom för fanjunkaregraden medgifna förmåner kunde
anses åtminstone för en del af dithörande personal tillfredsställande,
kunde sådant deremot icke sägas om subalternofficers- och de lägre undeiofficersgraderna.
Då man nemligen af den till dessa grader hörande
personal fordrade, att den skulle utgöra en för Kongl. Maj:t disponibel befälskader,
borde ock samma personal ur synpunkten ej mindre af statens
än af eget intresse kunna ega billiga anspråk att inom vissa gränser
hafva befordringsrätt sig tillförsäkrad, helst ett motsatt förhållande skulle
i hög grad menligt inverka på denna personals tjenstbarhet; och då, med
hänseende till det nuvarande icke ringa antalet befäl öfver stat vid så
väl indelta som värfvade armén, utsigten till anställning derstädes för
marinregementets befäl vore, om icke helt och hållet stängd, så åtminstone
i hög grad förminskad, syntes ifrågavarande befordringsrätt böra
inom marinregementet beredas. Sådant öfverensstämde ock med hvad
tillförene i dylika fall egt rum.

När nemligen i sammanhang med införandet af sjövapnets nu varande
organisation flottans nya reservstat inrättats, hade premier- och sekundlöjtnanter
derstädes medgifvits rätt till befordran till kaptenlöjtnants grad,
och ett likartadt förfaringssätt hade äfven iakttagits beträffande det under
indragning varande lifbeväringsregementet, hvars subalternofficerare således
erhållit befordran till kaptensgraden.

På det likväl den för en del befäl och underbefäl vid marinregementet
nu ifrågaställda befordringsrätt icke måtte komma att sakna betydelse,
utan i verkligheten komma dem till godo, blefve det nödigt att
bereda nu varande kompanichefer och fanjunkare tillfälle att vid uppnådd
full pensionsålder utan minskning i deras enligt stat innehafvande aflöningsförmåner
kunna från marinregementet afgå.

I anledning häraf har Kongl. Maj:t nu föreslagit Riksdagen att, såsom
tillägg till dess ofvan omförmälda beslut, medgifva:

att nu varande kompanichefer och fanjunkare vid marinregementet
må vid afsked efter uppnådd full pensionsålder undfå fyllnadspension

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

till det belopp, att densamma tillika med pensionen från amiralitets krigsmanskassan
kommer att motsvara deras enligt stat innehafvande lön jemte
tjenstgöringspenningar;

att nu varande subalternofficerare må i mån af uppkommande ledigheter
kunna befordras till kaptensgrad; dock att de officerare, hvilka
sålunda blifva till kaptener befordrade, skola vid uppnådd full pensionsålder,
från hvilken tid tjenstgöringsskyldighet icke ifrågakommer i vidsträcktare
mån, än för dem, hvilka erhållit afsked med fyllnadspension,
frånträda tjenstgöringspenningar och åtnöjas med den i stat bestådda lön;

att underofficerare af lägre grad än fanjunkare må jemväl i mån af
uppkommande ledigheter kunna till fanjunkaregrad befordras; samt

att alla så väl officerare som underofficerare, hvilka af här. ifrågavande
befordringsrätt vilja sig begagna, skola i afseende, å pensionsförmåner
vara underkastade de bestämmelser, som för pension ur amiralitetskrigsmanskassan
jemte fyllnadspension nu äro eller framdeles varda
i nåder meddelade.

I sammanhang med förr berörda ärende hade Kongl. Maj:t till nådig
pröfning förehaft en annan fråga, som genom underdånig ansökning blifvit
hos Kongl. Maj:t anhängiggjord, nemligen om ersättning till kompanicheferne
vid marinregementet för förlorade inkomster i följd af passevolansens
upphörande derstädes.

Sedan det för nämnda regemente gällande passevolanskontrakt blifvit
från kronans sida uppsagdt att med 1870 års utgång upphöra, hafva
kompanicheferne vid marinregementet uti en af befälhafvaren vid flottans
station i Carlskrona insänd och förordad ansökning hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhållit, att — då genom upphörande af passevolansen vid
regementet med 1871 års början de icke allenast förlorat en ej obetydlig
del af sina inkomster, som i öfrigt vore mindre än de, af hvilka officerare
med samma grad och tjenstgöring vid andra värfvade garnisonsregementen
samt vid flottan vore i åtnjutande, utan äfven derjemte fått sig. ålagdt
att med uppbördsmannaansvar omhänderhafva rustkamrarne, hvarigenom
deras göromål blifvit ökade med redovisningar, liqvidationer och förslag,
— dem måtte, i likhet med hvad kompanicheferne vid Wermlands fältjägareregemente
och Fortifikationens pontonierkår blifvit beviljadt, i nåder
tilldelas någon ersättning för den förlust, de genom passevolansens upphörande
lidit, samt för det ansvar och de trägnare göromål, som derigenom
dem tillkommit.

I afseende å ifrågavarande ansökning hade Förvaltningen af sjöärendena
uti afgifvit underdånigt utlåtande anfört, att, enär Kongl. Maj:t enligt
det vid handlingarne i bestyrkt afskrift fogade Kongl. bref af den 17

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 75.

9

Mars 1871 funnit godt tillägga hvar och en af kompanicheferne vid
Wermlands fältjägareregemente såsom ersättning för den minskning i
inkomst desse genom passevolansens upphörande vid regementet lidit,
ett belopp af 1,300 rdr, utgörande skilnaden emellan den för kompanichef
vid nämnda regemente då i stat uppförda lön, 1,200 rdr, och sammanlagda
beloppet, 2,500 rdr, af hvad för kapten vid samma regemente
enligt det afgifna förslaget till normalstat för värfvade armén ansetts
för bestridande af kompanichefstjenst böra utgå, Förvaltningen äfven ansåge
skäligt, att kompanicheferne vid marinregementet för förlorad passevolans
under nästlidna år tillädes någon ersättning; och hade Förvaltningen
i afseende å ersättningens belopp i underdånighet hemställt, att,
då kompanichef vid marinregementet icke hade större inqvarteringsersättning
än 96 rdr om året samt hans lefnadskostnad, såsom bosatt i
stad, måste i väsendtlig mån öfverstiga kompanichefs vid Wermlands fältjägareregemente,
som vore förlagdt i landsorten, hvar och en af kompanicheferne
vid marinregementet måtte för sitt besvär med rustkammarpersedlarne
under nästlidna år utöfver den i stat honom tillagda lön af
2,200 rdr undfå en ersättning af 600 rdr, att utgå af anslaget för regementet.

I anledning af hvad sålunda rörande denna ersättningsfråga förekommit
— och hvarvid det icke undgått Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet,
att, hvad anginge kompanicheferne vid Fortifikationens pontonierbataljon,
någon ersättning till dem för förlust till följd af upphörd passevolans,
på sätt kompanicheferne vid marinregementet uti deras underdåniga ansökning
förmenat, desto mindre kunnat utgå eller ens ifrågakomma, som
någon förändring i sättet för materielens vid pontonierbataljonen underhåll,
sådant detta vid början af bataljonens uppsättning ordnades, hittills
icke egt rum, samt för öfrigt någon inkomst genom persedelunderhållet
vid berörda bataljon icke någonsin varit för befälet derstädes afsedd —
hade Kongl. Maj:t, då till följd af nummerstyrkans indragning vid marinregementet
kompanichefernes tjensteåligganden derstädes blefve af vida
mindre omfattning än vid öfriga värfvade trupper, der passevolansen
upphört eller blifvit till upphörande ifrågaställd, samt antagas kunde, att
marinregementets nummerstyrka, med undantag möjligen af en mycket
ringa del deraf, skulle redan vid innevarande års slut hafva från regementet
afgått, ansett kompanichefernes förevarande ansökning endast i
så måtto böra bifallas, att den för sistlidna och innevarande år tillerkändes
ersättning för den inkomst, hvaraf de i följd af passevolansens upphörande
gått i mistning, med det af Förvaltningen af sjöärendena föreslagna
belopp af 600 R:dr för år till hvardera af nu varande kompaniBih,
till Rilcsd. Prot. 1872. 4 Sand. 1 Afd. 39 Haft. 2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

chefer; men då några medel för de med en sådan ersättning förenade
utgifter icke funnes till Kongl. Maj:ts disposition anvisade, har Kongl. Maj:t
nu begärt Riksdagens medgifvande dertill, att den ersättning, som i öfverensstämmelse
med nyss berörda åsigt kunde finnas böra nu varande kompanicheferne
vid marinregementet för åren 1871 och 1872 tillkomma,
måtte utgå från det för nämnda regemente under riksstatens fjerde
hufvudtitel numera uppförda anslag.

Vid behandlingen af denna nådiga proposition har Utskottet jemväl
förehaft en af Herr N. S. von Kock inom Första Kammaren väckt motion
(N:o 31), innefattande förslag, att officerare vid marinregementet måtte
få avancera till kaptens- och underofficerare till fanjunkaregraderna; att
kompani- och underofficerare måtte vid fyllda 50 års ålder få begagna
sig af den rättighet, som Riksdagens beslut bestämmer för uppnådd full
pensionsålder; att regementsofficerare, som uppnått full pensionsålder,
samt kompani- och underofficerare vid fyllda 50 år måtte få sättas på
indragningsstat med bibehållande af dem enligt fullmakt tillförsäkrade
löneförmåner och endast underkastade tjenstgöring i likhet med dem af
deras vederlikar, som erhållit afsked med fyllnadspension och således
platserna besättas.

Beträffande nu först frågan om befordringsrätt för subalternofficerare
och det lägre underbefälet vid marinregementet synes det af Kongl. Maj:t
i detta hänseende framlagda förslag icke öfverskrida gränserna för den
strängaste billighet, men då emellertid den föreslagna befordringsrätten
utgör en förmån, hvartill vederbörande icke äro genom föregående Riksdags
beslut berättigade, har Utskottet ansett vid medgifvande af sådan
befordringsrätt böra fästas ett vilkor, som, utan att innebära någon obillighet
mot den enskilde, kan bereda staten ej oväsendtliga fördelar. Om
nemligen inom en icke aflägsen tidrymd skulle ifrågakomma att i provinsen
Blekinge uppsätta annan infanteritrupp och dymedelst marinregementets
befäl blefve för beväringens öfvande obehöfligt, skulle staten ändock

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15. 11

icke kunna undgå att fortfarande aflöna detta befäl bredvid det nya
regementets eller den nya korpsens befäl. Det synes derföre böra föreskrifvas,
att de officerare och underofficerare, som vilja af här ifrågavarande
befordringsrätt sig begagna, böra vara underkastade förflyttning
till annat infanteriregemente eller infanterikorps, derest Kongl. Maj:t kan
pröfva sådant lämpligt.

Enligt Herr von Kochs förslag, i hvad det skiljer sig från Kongl.
Maj:ts nådiga framställning, skulle marinregementets befäl i afseende på
pensionsrätt komma i bättre ställning, än öfrige delegare i amiralitetskrigsmanskassan
— en förmån, hvars medgifvande Utskottet ansett sig
sakna allt skal att tillstyrka.

Vidkommande slutligen frågan om ersättning till kompanicheferne
för förlorad inkomst till följd af passevolansens upphörande, synas de af
Kongl. Maj:t föreslagna ersättningsbelopp vara med billighet öfverensstämmande.

Utskottet tillstyrker alltså,

l:o. att Riksdagen må i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts nådiga förslag medgifva:

att nuvarande kompanichefer och fanjunkare vid
marinregementet må vid afsked efter uppnådd full
pensionsålder undfå fyllnadspension till det belopp,
att densamma tillika med pensionen från amiralitetskrigsmanskassan
kommer att motsvara deras enligt stat
innehafvande lön jemte tjenstgöringspenningar;

att nuvarande subalternofficerare må i mån af
uppkommande ledigheter kunna befordras till kaptens
grad; dock att de officerare, hvilka sålunda blifva till
kaptener befordrade, skola vid uppnådd full pensionsålder,
från hvilken tid tjenstgöringsskyldighet icke ifrågakomma
i vidsträcktare mån än för dem, hvilka
erhållit afsked med fyllnadspension, frånträda tjenstgöringspenningar
och åtnöjas med den i stat bestådda
lön;

att underofficerare af lägre grad än fanjunkare
må jemväl i mån af uppkommande ledigheter kunna
till fanjunkaregrad befordras; samt

att alla så väl officerare som underofficerare, hvilka
af här ifrågavarande befordringsrätt vilja sig begagna,
skola dels vara underkastade förflyttning till annat
infanteriregemente eller korps, derest Kongl. Maj:t kan

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

finna sådant lämpligt, dels ock i afseende å pensionsförmåner
vara underkastade de bestämmelser, som för
pension ur amiralitetskrigsmanskassan jemte fyllnadspension
nu äro eller framdeles varda i nåder meddelade;
och

2:o. att den ersättning, som i öfverensstämmelse
med den af Kongl. Maj:t uttryckta åsigt kan finnas böra
nuvarande kompanicheferne vid marinregementet för
åren 1871 och 1872 tillkomma, måtte utgå från det
för nämnda regemente under riksstatens fjerde hufvudtitel
uppförda anslag.

Stockholm den 29 April 1872.

På Stats-Utskottets vägnar:
ARVID FR:SON POSSE.

STOCKHOLM, IVAR HAEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1872.