Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

1

NT:o 78.

Ank. till Rikad. Kansli den 29 April 1872, kl. 11 {. m.

Utlåtande, med anledning af Kongl. Majds nådiga proposition, angående
statsbidrag till pensionering af tjenstepersonalen vid statens jernvägstrafik
och till enke- och pupillkassa för nämnde personals
efterlemnade enkor och barn.

(2:dra U. A.)

Uti ofvanberörda ilen 23 sislliilne Februari till Riksdagen aflåtna ocb sedermera
till Siats-Utskottet remitterade nådiga proposition (N:o 4''J) liar Kongl. Maj:l
behagat meddela, hurusom, sedan förvaltningen af statens jernvägstrafik vid början
af år 1863 öfvertogs af en särskild styrelse, ocb i den mån denna rörelse utvecklat
sig, uppmärksamheten mer och mer hlifvit fästad å önskligheten deraf, att anstalter
vidloges icke allenast för pensionerande af den vid nämnda trafik anställda tjenstepersonalen,
utan äfven för understödjande af dess efterlemnade enkor ocb barn.
Fastän förvaltningen af jernvägstrafiken icke både till uppgift att förverkliga något
nödvändigt statsändamål, utan egentligen ocb hufvudsakligen afsåge bedrifvande af en
industri, minskade icke sådant hebofvet att på sätt, som kunde finnas lämpligast,
sörja för alt trafikpersonalen icke vid utträde ur tjensten bemfölle åt armod och
nöd ocb att icke vid dödsfall de efterlefvande lenmades utan allt understöd. Delta
behof erkändes i allmänhet äfven af enskilda bolag, hvilka bedrefvo ifrågavarande
industri; och den omständighet, alt staten vore den industriidkande, borde snarare
öka än minska anspråken på nämnda beliofs tillfredsställande. Uppenbarligen vore
det för ett behörigt upprätthållande och skötande af jernvägstrafik af utomordentligt
stor vigt, att endast fullt tjenstbar och duglig personal dervid blefve använd och alt
Bih. till Riksd. Prat. 1872. 4 Samt. 1 Afd. 38 Höft. 1

2

Stdts-Utskottets tillåtande N:o 13.

således de tjensteman ocii betjente, hvilka icke längre vore i besittning af nämnda
egenskaper, skiljdes från tjensten. Derest sådant skiljande skulle komma att ske
ulan annan hänsyn, än till hvad tjenstens rätt förstådda intresse fordrade, måste ock
visshet föreärinas, att den ur tjensten afträdande icke i och med detsamma hemfölle
åt nöd; och denna visshet kunde endast beredas genom en fullt betryggande pensionering.
Alt endast ät arbetarne öfverlemna omsorgen att med egna krafter åstadkomma
en dylik pensionering, läte sig icke med någon utsigt till framgång göra.
Arbetsgifvaren, här staten, måste ock medverka till vinnande af målet icke allenast
genom att anordna och leda de derför erforderliga åtgärder, utan äfven genom alt
lemna något bidrag. Fördelarne af denna medverkan skulle visserligen icke ensamt
stanna hos arbetarne.

Förberedande åtgärder i syftning att bilda en kassa till förmån för pensionering
af tjenstepersonalens vid statens järnvägstrafik efterlemnade enkor och barn
vore redan af Kongl. Maj:t vidtagna. Kengl. Maj:t både nemligen i mom. 2 § 39
al nådiga instruktionen för styrelsen för statens jernvägstrafik, gifven den i 7 September
1869, förordnat, att de böter, som enligt åberopade § af styrelsen ådömdes,
skola tillfalla en för de vid statens jernvägstrafik anställda personers efterlemnade
enkor och barn inrättad pensionskassa. Vidare både Kongl. Maj:t genom nådigt bref
till styrelsen den 5 Juni 18 70 dels bemyndigat styrelsen alt vid meddelande af
tillåtelse åt enskilda personer all beträda eller gå utmed jernbana inom dess hägnad
eller att inom jernvägens områden anslå tillkännagifvanden om logi för resande, försäljning
o. s. v. eller alt verkställa försäljning till förtäring på stället af matvaror,
vin, öl, kaffe och andra icke spirituösa drycker inom sådan stations område, vid
hvilken särskild reslaurationslokal icke funnes anordnad, upptaga vissa afgifter för
tillgodonjutande! af sådan förmån samt bestämma så väl dessas belopp som öfriga
vilkor; äfvensom att afyttra de vid statens jernvägstrafik då befintliga och dädanefter
uppkommande samlingar af sådant papper, som ej vidare i någon mån vore för styrelsen
användbart eller behöflig!; dels förordnat, att derför inflytande medel borde
tills vidare särskild! bokföras och af styrelsen årligen redovisas, dels ock förklarat
sig vilja taga under öfvervägande sättet för medlens användande i sammanhang med
pröfning af del förslag till reglemente för en pensionskassa för enkor och barn efter
tjensteman och betjente vid statens jernvägstrafik, som styrelsen hade alt till Kongl.
Maj:t ingifva.

Erkännandet af statens pligt alt sörja för trafikljensteman eller betjent, som
under tjenstgöring blifvil oljenstbar, hade funnit uttryck genom den i § 19 i aflöningsreglementet
den 17 September 1869 för embets- och tjensteman samt betjente
vid statens jernvägstrafik meddelade bestämmelse, att tjensteman eller betjent, hvilken
genom kroppsskada eller sjuklighet, ådragen under tjenstgöring, blifvil oförmögen
att sin befattning behörigen skola, må hos Kongl. Maj:t af styrelsen föreslås att på
de vilkor, som i hvarje fall prölvas lämpliga, årligen af jernvägens inkomster få upp -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

3

bära viss lämplig del af arvodet, deri icke inberäknadl inqvarleringscrsätlning, beklädnadspenningar
och allöningsförmåner, som han vid utträdet ur den akliva tjenston
innehade.

Nu hade styrelsen för statens jernvägstrafik uti ett den 15 Februari 18 72
till Kongl. Maj:t inkommet memorial, med anförande af de skäl och omständigheter,
hvilka enligt styrelsens åsigt talade för statens medverkan vid ifrågasatta pensionering,
vidare förmält, att styrelsen, med afseende å omförmäla omständigheter, sedan längre
tid tillbaka varit betänkt på att till Kongl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag
rörande bildandet al kassor till förmån för pensionering af tjenstepersonalen vid statens
jernvägstrafik samt denna personals eflerlemnade enkor och barn; att styrelsen
dock ansett nödigt att, innan dylika förslag ingåfvos, organisationen af statens jernvägstrafiks
förvaltning borde hafva vunnit den fasthet, som vore nödvändig med afseende
å beräkningen af bidrag till samma kassor från tjenstepersonalens sida; att, sedan
emellertid Kongl. Maj:l genom instruktion för styrelsen den 17 September 1869
täckts ordna ifrågavarande förvaltning och i sammanhang dermed meddelat de förordnanden,
hvarom här ofvan sägs, styrelsen uppdragit åt särskilda komiterade att
verkställa sådana förarbeten, hvilka vore nödvändiga till utrönande af den vederbörliga
jemnvigten, under olika förhållanden, emellan å ena solan de till pensionskassorna
ingående bidrag och å den andra de från kassorna sannolikt utgående pensioner äfvensom
alt, på grund af dessa förarbeten, till styrelsen ingifva förslag i ämnet; att
bemälde komiterade nu till styrelsen, jemte afgifvet betänkande i ämnet, aflemnat
dels “förslag till reglering af finansiela vilkor för en pensionsinrätlning till förmån
för tjenstepersonalen vid statens jernvägstrafik1'' jemte dertill hörande “promemoria
rörande beräkningarne af pensioner och premier vid en pensionsinrätlning till förmån
för tjenstepersonalen vid statens järnvägstrafik11 dels ock “förslag till reglering af
finansiela vilkor för en enke- och pupillkassa till förmån för tjenstepersonalens vid
statens jernvägstrafik efterlemnade enkor och barn11 med “promemoria rörande beräkningen
af pensioner och premier vid en enke- och pupillkassa till förmån för
tjenstepersonalen vid statens jernvägstrafik11; hvilka samtliga handlingar, enär de innehöllo
de fakta, hvarpå styrelsens förevarande underdåniga framställning måste stödja
sig, vidare upptoge värderika upplysningar angående peusionsförhållandena vid utländska
jernvägar samt slutligen beträffande den högst vigliga frågan om det nödiga
statsbidragets form, innehölle uttalanden, som styrelsen för sin del godkände, styrelsen,
med begagnande af omförmälda handlingar såsom utgångspunkt för sin framställning,
ansåge sig böra underdånigst till Kongl. Maj:t öfverlemna; samt alt med
stöd af de materialier, som sålunda stode styrelsen till buds, styrelsen vore oförhindrad
att till Kongl. Maj;t ingifva definitiva förslag uti ifrågavarande afseenden,
derest tillika vore bestämdt til! hvad belopp ofvan omförmälda tvänne kassor kunde
påräkna bidrag utöfver dem, som af delegarne sjelfve komme att tillskjutas; men att,
då de förra slagen af bidrag vore sådana, som erfordrade Kongl. Maj:ls eller Kongl,

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

Maj:ls ocli Riksdagens Infall, styrelsen för närvarande inskränkte sin underdåniga
framställning till hvad som endast rörde berörda bidrag och underdånigsl förbehölle
sig att, sedan frågan derom blifvit afgjord, få inkomma med definitiva förslag till
reglementen för ifrågavarande kassor.

Jemte redogörelse för bufvudsakliga innehållet af de utaf ofvanbemälde korniterade
afgifna förslag, promemorior och betänkande äfvensom styrelsens memorial,
hvilka samtliga handlingar, äfvensom ett af lektorn i matematik vid Stockholms gymnasium
P. V. Hultman, på komiterades begäran, rörande tillförlitligheten af komiterades
beräkningar afgifvet yttrande, såsom bilagor åtfölja den nådiga propositionen,
är uti densamma vidare anfördt, att, beträffande frågan, huruvida pensioneringen af
trafikpersonalen och dess efterlemnade enkor och barn lämpligen borde redan nu
ordnas särskildt för sig ulan afseende å den förestående regleringen af civilstatens
pensionsväsende, eller om med ifrågaställa pensionerings ordnande borde tillsvidare
anslå ocli den allmänna regleringen omfatta jemväl trafikstatens pensionsväsende,
Kongl. Maj:t gåfve företräde åt del förra alternativet.

Med undanlag af verklig krigstjenst förorsakade näppeligen någon statens tjenst
så talrik och så tidig otjenst barhet, som traflktjensten vållade. Detta förhållande
vore en följd dels af de icke sällan iuträlfade olycksfallen och dels af tjenstgöringens
natur i öfrig!, hvilken, särdeles hvad anginge tågpersonalen, ofta föranledde till ett
mycket tidigt försvagande af helsa och krafter.

Trafiktjenstens beskaffenhet kräfde en lifskraftig och hurtig personal, hvars
uppmärksamhet under tjenstgöringen icke ulan våda kunde ens för ett ögonblick
slappas; och afseende å tjenstens fördel kunde derföre bjuda afskedando af personer
äfven i andra fall än sådana, der verklig och fullständig otjeustbarhet vore för handen.
Del funnes personer, hvilka utan att gifva större anledningar till anmärkningar
å deras sätt all sköta tjensten, dock till följd deraf, alt de under en längre
tjenstgöring blifvit uttröttade och deras krafter så att säga förbrukade, fullgjorde
sina tjensteåligganden utan tillbörlig spänstighet och lifaktighet. Derigenom förslappades
uppmärksamhet och disciplin icke allenast hos dem sjellva ulan, hvad värre
vore, hos yngre och underlydande. Samllige dessa förhållanden gjorde det både
önskvärdt och behöflig!, att pensionsrätt inträdde mycket tidigare för trafikpersonalen,
än i allmänhet för statens öfriga civila tjenslepersonal vore medgifvet; och en jemförelsevis
tidigt inträdande pensionsrätt kräfde också en jemförelsevis stor kostnad.

Hvad nu blifvit anfördt visade all vilkoren för en pensionsinrättning vid statens
järnvägstrafik företedde ganska stor olikhet mot vilkoren för dylika inrättningar
vid statens öfriga civila verk. De hinder, som deraf mötte för ifrågavarande tvänne
pensionsinrätlningars anslutning till andra sådana, vore visserligen icke oöfvervinnerliga;
och vid anordnande af en allmän pensionsinrättning för civilstaten skulle sådana
särskilda undantagsbestämmelser kunna uttänkas, hvarigenom de för jernvägslraliken
egendomliga förhållanden ldefve tillgodosedda. Men en anslutning af ifrågavarande

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

5

art skulle alldeles omintetgöra fördelen af ett ifrågasatt tantiéme-system. Såväl
komiterade som trafikstyrelsen hade nemligen föreslagit, att statsbidrag till pensionsinrätlningen
skulle utgå i form af viss andel eller s. k. lantiéme af jernvägens årliga
netloheliållning eller det belopp, hvarmed trafikinkomslen öfversköte utgifterna för
drift och underhåll, under hvilka sednare naturligtvis icke inbegrepos kostnaderna
för anskaffande af nya inventarier och utförande af nya byggnader och anläggningar.
Om än det läte sig göra, all vissa delar af statens bidrag till en allmän pensionsinrättning
komme sådan inrättning till godo i form af en tanliéme, så kunde dock
ej antagas, att trafikpersonalen skulle finna sig uppfordrad alt öka en lantiéme, som
icke komme samma personal uteslutande till godo. Jernvägstrafiken vore den enda
gren af statsförvaltningen, som hade en öfvervägande industriel karakter och följaktligen
äfven den enda, der man i etl sammanhang kunde tillgodogöra sig fördelarne
af en pensionsinrättning och ett tantiéme-system. Fördelarne af delta sednare voro
så slöra, alt man till och med kunde förutsätta möjligheten deraf, alt statens utgifter
för pensionsinrättningen till fullo uppvägdes och motsvarades af de genom personalens
omtanke åstadkomna besparingar i utgifterna för drift och underhåll.

De tvifvelsmål, som kunde uppstå om lämpligheten att vid statens järnvägstrafik
bilda en pensionsinrättning, särskild från andra dylika inrättningar, borde kunna
anses vara genom det ofvan anförda häfda; helst hvad som i allmänhet åberopades
till stöd för sammanslagning af flera pensionsinrätlningar, eller alt minskning i förvaltningskostnader
derigenom vunnes, icke, i afseende å nu föreslagna inrättningar,
egde giltighet, enär förvallningsbestyret skulle utan ersättning fördelas på den i hufvudsladen
stationerade personalen.

Då komilerades beräkningar, h vi 1 kas tillförlitlighet icke allenast al ofvanbemälde
sakkunnige man hlifvit vitsordad, utan äfven genom granskning och kontrollräkning
af en för sina djupa insigter i hithörande ämnen utmärkt och framstående
personlighet hlifvit salt utom allt tvifvel, gåfve vid handen, att upprätthållande af
pensioneringen af nuvarande tjenstepersonalen förutsatte ett årligt tillskott från
statens sida af 48,600 rdr i rundt tal; samt, derest för tillvågabri ngande af berörda
tillskott lantiérne-syslemet, på sätt komiterade och styrelsen föreslagit och jemväl
Kongl. Maj:t hölle före, med största fördel kunde och borde tillämpas, tantiémen,
enligt hvad styrelsen nöjaktigt ådagalagt, icke kunde med afseende å inrättningens
trygghet sättas lägre än \\ procent af nellobehållningen, ansåge sig Kongl. Maj:t
böra i afseende å omförmälda tillskott förorda den form och det belopp, hvarom
styrelsen gjort underdånig hemställan, helst högsta pensionssumman jemväl syntes
lämpligen böra i öfverensstämmelse med styrelsens åsigt utgå med 50 procent al
medelarfvodel, eller samma procent, som i brödrariket vore vid likartad inrättning
fastställd. På sätt styrelsen anmärkt, borde dock ett maximum för lanliéme-beloppet
sättas; och detta maximum funne Kongl. Maj:l i enlighet med styrelsens förslag
lämpligast kunna ernås derigenom, alt, när skilnaden emellan inkomster vid ocl]

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 13.

utgifter för drift och underhåll al statens trafikerade jernvägar uppginge till fem
procent al samma jernvägars anläggningskostnad, lantiéme-beloppet på ny It bestämdes,
efter hvad på grund af då verkställda sannolikhetsberäkningar och öfriga förhållanden
kunde finnas skäligt.

Deremot ansåg Kongl. Maj:t tantiémen icke böra, på sätt styrelsen föreslagit,
utgå redan för år 1871, ulan först för innevarande år. De välgörande verkningarne
af lanliéme systemet måste nemligen, såsom i sig sjelf vore klart, alldeles uteblifva
vid systemets tillämpning på en redan förfluten tid; och skäl förefunnes icke heller
att låta statens bidrag till ifrågavarande pensionsinrätlning vidtaga tidigare än de
blilvande delegarnes årsafgilter. Dessa åter syntes icke kunna ifrågasättas alt utgå
tidigare än lör innevarande år, så framt icke delegarne skulle af dylika algifter känna
sig allt för mycket betungade.

Beträffande väckt fråga att till en föreslagen enke- och pupillkassa anslå
årliga afkastningar af de statens jern vägs! rålik tillhöriga jordstycken, hvilka icke
voro för trafiken behölliga eller till boställsjord anslagna, funne Kongl. Maj:l, med
afseende å den tillfälliga beskaffenheten och del ringa beloppet af omförmälda inkomst,
densamma vara al ringa betydelse för statsverket, och förty lämpligen kunde öfverlåtas
åt enke- och pupillkassan; dock att den minskning i omförmälda afkastning,
som kunde blilva en följd deraf, alt jordstyckena efter hand togos i anspråk och
användes för trafikens räkning eller annat allmänt behof, icke måtte grundlägga
någon rätt för nämnda kassa att af allmänna medel undfå ersättning för minskade
inkomster. Då emellertid alkastningen af ifrågavarande jordstycken allt hittills redovisats
i sammanhang med öfriga trafikinkomster och således utgjort en del af dessa,
ville Kongl. Maj:t icke ulan Riksdagens medverkan afgöra frågan om öfverlåtelse å
enke- och pupillkassan af rättigheten att tillgodonjuta oftaberörda afkastning.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen :

Ko) att af trafikmedlen måtte årligen, räknadt från och med innevarande år,
såsom statsbidrag till en pensionsinrätlning för tjenstepersonalen vid statens jernvägstrafik,
afsättas ett belopp, som motsvarade en och en half procent af skilnaden
mellan statens jernvägstrafiks samtliga inkomster å ena sidan och utgifter för drift
och underhåll å den andra, och hvilka belopp skulle nämnda inrättning tillgodogöras
i öfverensstämmelse med de föreskrifter, som af Kongl. Maj:t i nådigt reglemente
för samma inrättning varda fastställda; dock att, när berörda skilnad första gången
uppginge till fem procent af den sammanräknade summa, som anläggningen af de
trafikerade stambanorna enligt styrelsens för statens jernvägsbyggnader bokslut kostat,
den till förmån för pensionsinrättningen utgående årliga procent skulle ånyo bestämmas
efter hvad, på grund af då verkställda sannolikhetsberäkningar angående pensionsinrätlningens
ekonomiska framlid och öfriga på denna fråga inverkande omständigheter,
kunde finnas skäligt; och

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

7

2:o) att årliga afkastningen af de statens jernvägstrafik tillhöriga, men för
densamma för närvarande icke behöfliga jordstycken, hvilken afkastning hittills ingått
bland trafikinkomslerna, måtte lör innevarande år och vidare framgent tillgodokomma
en blifvande enke- och pupillkassa för den vid statens jernvägstrafik anställda tjenstepersonals
efterlernnade enkor och barn; dock utan skyldighet för statsverket, att,
i den mån omförmälda jordstycken för trafikens räkning eller annat allmänt behof
blefve tagna i anspråk, (ill kassan lör deraf uppkommande minskning i inkomst
gälda ersättning;

förklarande Kongl. Maj:l sig vilja, sedan Riksdagen fattat beslut i ämnet, taga
den om inrättande af ifrågavarande två pensionsanstaller väckta fråga i hela dess
vidd i förnyadt öfvervägande.

Af hvad styrelsen för statens jernvägstrafik uti sitt ofvanberörda memorial
framhållit såsom skäl för statens medverkan vid pensioneringen af tjenstepersonalen
vid samma trafik tillåter Utskottet sig anföra följande:

Ett af de förnämsta vilkoren för upprätthållandet af den rättighet och uppmärksamhet,
som trafiktjensten kräfde af dervid anställd personal, vore att icke i
tjenst behålla de personer, hvilkas sinnes- och kroppskrafter aflagit till följd af hög
ålder eller sjuklighet. Men att för nämnda orsaker, utan konsideration, afskeda en
tjenare, som under en längre följd af år genom skicklighet och god vilja gjort sig
väl förtjent om jernvägstrafiken, vore icke med billighet öfverensstämmande, så länge
de oundgängligaste vilkoren saknades för honom alt efter afskedandet uppehålla sig
och sin familj.

Å andra sidan tillhörde det hvarje enskild man alt under sin kraftigare lefnadsålder
i tid afsätta en viss del al sina inkomster till bildande af en sparkassa,
som kunde anlitas vid inträdande ålderdomssvaghet eller andra fall af invaliditet,
samt till förmån för hans efterlernnade enka och barn.

Det läge följaktligen såväl i statens som dess tjenares vid jernvägstrafiken
intresse, att pensionskassor bildades till förmån för dessa tjenare.

Förutom del intresse för staten, som här ofvan blifvil framhållet, funnes
äfven ett annat, nemligen att kunna qvarhålla i sin tjent den personal, som vid
statens egen jernvägstrafik blifvit uppammad, så att icke denna personal, sedan den
vunnit fullständig öfning och skicklighet, ölverginge till andra jernvägar, som crbjödo
bättre vilkor. bör bevarandet al nu nämnda intressen vore det naturligtvis en
ytterligare säkerhet för staten, att de bidrag, som lemnades af henne till pensionering
al personalen, sammansloges i gemensam kassa med de bidrag, som af personalen
sjelf för samma ändamål afsaltes, och att lörfogandet öfver den sålunda upp -

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

komna, gemensamma kassan gjordes beroende af vederbörande statsmyndigheter; ty
benägenheten hos en vid statens jernvägstraflk anställd, af andra jernvägar eftersökt
person, alt öfvergå från statens tjenst till annan jernväg, måste blifva mindre i
samma mån det band blefve starkare, som lastade nämnde person vid statens tjenst.

I fråga om pensionsinrältningar vid statens jernvägstraflk vore det emellertid
icke nog att framhålla endast de intressen, som gällde staten eller dess tjenare.
Det funnes nemligen utanför jernvägen ett kommunalt intresse, på det närmaste
förbundet med den ställning, jernvägspersonalen inloge i afseende på sin förmåga
att, efter afsked till följd af ålderdom eller annat invaliditetsfall, försörja sig sjelf.
Detta intresse vore den kommunala fattigvårdens. Erfarenheten hade redan att
framvisa flera exempel på, huruledes från jernvägen afskedadt folk fallit mindre
bemedlade kommuners fattigvård till last, och svnnerligast hade ömmande fall inträffat
med afseende å aflidne tjenstemäns och hetjentes efterlemnade enkor och
barn, bvilka, utan kommunens mellankomst, skulle varit fullkomligt utblottade på
hvarje möjlighet alt existera. Då nu statens jernvägstraflk ej, såsom hvarje annat
industriell verk, antingen genom direkt bidrag till den kommunala fattigvården eller
genom annan åtgärd, åsyftande lindring för denna fattigvård, undanröjde eller åtminstone
minskade de olägenheter af ifrågavarande slag, som för obemedlade kommuner
kunde uppkomma, så syntes det styrelsen som äfven i denna omständighet skulle
förefinnas ett skäl för staten att genom direkt bidrag till jernvägspersonalens pensionering
underlätta denna personals sträfvan att under den kraftiga lefnadsåldern
samla besparingar, som i fall af invaliditet kunde anlitas och dymedelst göra denna
personal i möjligaste måtto oberoende af den kommunala fattigvården.

Utan att tala om den allmänna regel, som gjort sig gällande inom andra
verk och inrättningar, alt bilda kassor till förmån för pensionering af uttjent personal,
har styrelsen, hvad särskild! ar.ginge jernvägar, upplyst att vid de tyska jernvägarne
i allmänhet, vare sig statens eller enskilda bolags, pensionering af såväl
sjellva tjenstepersonalen som dennas enkor och barn blifvil ordnad på del mest fullständiga
och frikostiga sätt, och alt i Frankrike denna angelägenhet hålles för så
vigtig, att vid alla koncessioner för jernvägsbolag alltid intoges särskilda förbehåll
till förmån för ifrågavarande pensionering, hvarjemte styrelsen erinrat om den pensionering
af tjenstepersonal, som vid de norska jernvägarne blifvil föranstaltad och
som grundade sig på betydliga bidrag från dessa jernvägar.

Af hvad sålunda blifvil anfördt framgår, enligt Utskottets förmenande, att den
ifrågasatta pensioneringen erbjuder så väsendtliga fördelar äfven för staten, alt
anspråken på statens medverkan dertill kunna anses fullt berättigade. Härvid möter
dock den frågan, huruvida pensioneringen af trafikpersonalen bör ordnas särskild!
för sig eller i sammanhang med förestående reglering af civilstatens pensionsväsende,
hvarom Riksdagen den 4 7 Maj 1 87 4 aflat underdånig skrifvelse (N:o 50 sid. 5—5).
Då emellertid, enligt hvad i den nådiga propositionen är anlydt, den ifrågasatta

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 13.

9

pensioneringens anslutning till någon annan pensionsinrättning skulle omintetgöra
införandet i sammanhang dermed af ett tantiéme-system, hvars fördelar ansetts så
stora, atl trafikstyrelscn äfvensom komilerade förutsatt möjligheten deraf, att statens
utgifter för pensionsinrättningen till fullo skulle kunna uppvägas och motsvaras af
de genom personalens omtanka åstadkomna besparingar i utgifterna för drift och
underhåll, har Utskottet ansett sig höra obetingadt biträda det förra alternativet,
helst hvad som i allmänhet åberopas till stöd för sammanslagning af flera pensionsinrätlningar,
eller att minskning i förvaltningskostnader derigenom vinnes, icke i
afseende å den nu föreslagna inrättningen eger giltighet, enär, på sätt ofvan är
näuindt, förvaltningsbestyret kommer att utan ersättning fördelas på den i hufvudstaden
stationerade personalen.

1 afseende å tantiéme-svstemets betydelse vid förvaltningen af statens jernvägar
hafva komilerade, hland annat, anfört, att det läge i hvarje industriel inrättnings
natur, att vara beroende af de arbetandes goda vilja och skicklighet. Hvarje
åtgärd, som bidroge att höja dessa egenskaper hos de arbetande, bidroge äfven till
det industriel» verkets förkofran och detta i desto högre grad, ju mera åtgärden
åsyllade att på en gång skärpa den arbetandes uppfattning af sitt moraliska ansvar
och bereda honom en i förhållande till hans goda vilja och skicklighet förbättrad
ekonomisk ställning. Vid statens jernvägstrafik, liksom vid hvarje annan jernvägs rörelse,

berodde, måhända mer än vid andra industriel verk, del helas välgång på

de nämnda egenskaperna hos hvarje jernvägsman, från den högsta till den lägsta.

Eu betydande nationalegendom vore här lagd i de förvaltande» vård. Höga begrepp
hos hvarje individ om hans betydelse för det hela måste här göras gällande, och
det borde ulan öfverdrift kunna påstås, att just med afseende å den lägre tjenstepersonalen
ingen industri toge den goda viljan så högt i anspråk som jernvägstra fiken.

Till bestyrkande häraf behölde endast erinras om de olyckshändelser och
ekonomiska förluster, som kunde vållas genom bristande uppmärksamhet hos en
grindvakt, en banvakt eller eu spårvexlare, lör att icke tala om det ännu högre

ansvar, som hvilade på tågpersonalen och särskild! lokomotivföraren. Men för att
fostra och vårda den anda, som ensam förmådde att hålla den arbetande i ständigt
aktgifvande på sina piigter, vore det icke nog att erinra honom om de straffbestämmelser,
-som gällde försummelser eller fel i tjensten; icke heller vore det tillfyllest
att framhålla pligternas uppfyllande såsom vilkoret för ekonomisk utkomst. Det

fordrades utan tvifvel någonting mer och väsendtligare än detta; det fordrades att
den arbetande komrne i en sådan ställning till det verk han tillhörde, att dettas
förkofran och hans egen stode i det närmaste samband med hvarandra, och det
fordrades att han lärde sig inse, att ju större valuta han lemnade i arbete och ju
större uppmärksamhet han egnade åt allt, som kunde förekomma olyckshändelser
och förluster för jernvägen, desto bättre tjenade han sig sjelf, äfven i ekonomiskt

Bih. till Riksd. Prof. 1372. 4 Sand. 1 Afd. 3b'' Haft. 2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 73.

afseende. Då allas gemensamma intresse direkt fordrade att livar och en i sin
stad uppbjöde hela sin förmåga, så alstrades ett kamratskap emellan de arbetande
af det slag, som bättre än någonting annat kontrollerade hvarje enskilds arbete.
För så vidt målet — största möjliga arbetsamhet och uppmärksamhet — kunde
vinnas genom andra verkningar än dem, som berodde af redan befintlig moralisk
kraft hos individen, syntes ingenting verksammare till dess befrämjande, än att
hvarje arbetande blelve omedelbarligen ekonomiskt intresserad i den industriel
inrättning, hvaråt han egnade sin tjenst.

Den arbetandes sjelfkänsla, riktad på ett stort och gemensamt mål och
understödd af medvetandet om en i förhållande till god vilja och skicklighet förbättrad
ekonomisk ställning, vore sålunda hvad komiterade haft till ögonmärke vid
valet al lorm för det ifrågasatta bidraget från statens sida.

Frågan om denna form borde, till följd af jernvägstrafikens industriel natur,
icke vara svår att lösa, ty man hade i förhållandet mellan inkomster och utgifter
för drift och underhåll i viss mån en mätare af det sätt, hvarpå tillgängliga arbetskrafter
blifvit tillgodogjorda, och man hade på samma gång i önskvärdheten, att det
nämnda förhållandet måtte blifva godt, det stora och gemensamma mål, hvarpå man
kunde rikta de arbetandes sjelfkänsla, så framt man nemligen tillika vore i tillfälle
att bibringa dessa öfvertygelse!] om att alla voro solidariska med afseende å det
dubbla målet: statens och deras egen fördel. Och denna öfvertygelse kunde bibringas
förmedelst vidtagande af sådan åtgärd, att statens fördel gjordes till en betingelse
för arbetarens egen, eller med andra ord derigenom, all de arbetande erhölle
en viss, om ock ringa andel af det öfverskott, till hvars förökande de sjelfva genom
flit och uppmärksamhet kunde bidraga.

Trafikstyrelsen yttrar rörande tantiéme-svstemets tillämpning vid trafikpersonalens
pensionering, bland annat, att det egna intresset i detta fall vore af en högre
ordning än vid tillämpningen af de för vissa fall antagna system för t. ex. premier,
anmärkningsprocent, betingsarbeten m. in., tv här gällde det att vinna en varaktigare
fördel, än den som endast tillfredsställde stundens behof. Toge man i betraktande,
att de utgifter, som kräfdes för trafikens drift och underhåll, i mån af rörelsens
och stambanelängdens ökande, med hvarje dag växte, och betänkte man, att
t. ex. vid den tid, då stambanorna gåfve 6 procent netto, dessa utgifter kunde
komma att stiga till 6 å 7,000,000 rdr, så borde för en hvar blifva klart, att
om icke den öfver hela stambanenätet spridda tjenstepersonal — icke minst den
lägre — på hvilken utgifternas storlek i väsendtlig mån berodde, hade någon enskild
fördel uti att åstadkomma besparingar, så vore man ganska ofullkomligt hjelpl med
de inspektioner och revisioner, som för hushållningens öfvervakande utfördes. Man
måste ovilkorligen söka utfinna något sätt, som verkade till hushållning i detalj på
de områden, dit man hade svårt all föra granskningen, utan att på samma* gång
göra denna lika kostsam, som de utgifter man velat förekomma, och om således

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 73.

.11

det funnes något sätt, hvarigenom man kunde tillgodogöra sig den kraft, som läge
i det egna intresset, så borde man också använda detsamma. Ingenting syntes då
vara mera omfattande och på samma gång mera utbildande af hvars och ens omtänksamhet
för framtiden, än att någon del af det öfverskott, som genom personalens
uppmärksamhat och flit kunde väsendtligen förkofras, ansloges till förmån för
samma personals pensionering.

Af det nu anförda torde få anses ådagalagdt, alt tantiéme-systemels tillämpning
till förmån för trafiktjenstemännens pensionering skall leda till väsendtliga
besparingar i många slags utgifter och motverka hvarje onödig tillökning i personalen
samt dymedelst syftemålet med de af Riksdagen vid flera tillfällen uttalade
önskningar i nämnda afseende verksamt och kraftigt befordras.

Beräkningarne och förutsättningarne rörande behöfliga tillgångar för pensionsinrättningen
gifva vid handen, att om af skilnaden emellan statens jernvägstrafiks
totalinkomster och samtliga utgifterna för drift och underhäll finge afsättas årligen
omkring 11 procent till förmån för denna inrättning, så skulle genom detta bidrag,
i förening vid hvad delegarne sjelfva mäktade tillskjuta dels i årsafgifter dels
genom afgifter med arvodesförhöjningar, inrättningens ställning vara betryggad äfven
med den åsyftade fördelen för tjensten, att denna skötes af lifskraftigt folk. För år
1B69 utgjorde ifrågavarande skilnad emellan inkomster och utgifter 2,757,886 rdr,
hvaraf således I4- procent utgör, i rund summa, 41,568 rdr. För år 18 70 uppgick
enahanda skilnad till 5,180.516 rdr och följaktligen 1^ procent deraf, i rund
summa, till 47,708 rdr. Under förutsättning att det föreslagna tantiéme-systemet
tillämpats under nämnda år, hade således de nominela utgiftsbeloppen uppgått för
1869 till 41,568 rdr och för 1870 till 47.708 rdr. Härvid måste dock, på sätt
förut är nämndt, afseende fästas å de betydliga besparingar, som tantiéme-systemet
i tillämpningen ovilkorligen kommer att medföra.

Vid jemförelse mellan nu ifrågasatta pensionsanstalter och andra al staten
understödda dylika inrättningar framgår att från delegarnes sida erfordras rätt höga
bidrag under det att anspråken på statens bidrag till de förstnämnda icke kunna
anses öfverdrifna. För att blott nämna ett exempel torde få erinras, att 18 73 års
af Riksdagen gillade pensionsstat för afskedade tjensteman och betjente vid tullverket
uppgår till 185,300 rdr eller mer än tre gånger det belopp, som från statens sida
ansetts behöfligt, för pensionerande af den nuvarande personalen vid statens jernvägstrafik.
Det i Kongl. Maj:ts nådiga proposition om statsverket intagna förslag till
aflöningsstat för tullverket upptager likväl endast 1,282 personer, under det att förslaget
till samma arvodesstat för jernvägstrafiken omfattar 2,031 personer, af hvilka
dock en del innehafva mera underordnade befattningar. Utskottet har således icke
tvekat förorda Kongl. Maj:ts framställning i förevarande afseende, helst ett maximum
för tantiéme-beloppet blifvet föreslaget, hvarigenom Riksdagen är i tillfälle, att, när

12 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 13.

detta blifvit uppuådt, ånyo pröfva pensionsinrättningens behof af understöd från
statens sida.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

alt Riksdagen måtte bevilja hvad Korg!. Maj:t, på sätt ofvan är
omförmäldt, äskat såsom bidrag till pensionering af tjenstepersonalen
vid statens jeinvägstrafik och till enke- och pupillkassa
för nämnda personals efterlemnade enkor och barn, i hulvudsaklig
öfverensstämmelse med de förslag, som legat till grund
för och finnas lögade vid Kongl. Maj:ts förevarande nådiga
proposition.

Stockholm den 29 April 1872.

På Utskottets vägnar.

Arvid Fr:son Posse.

Herrar Friherre F. A. Funck, Carl Ifvarsson och A. W. lhifiva hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets afgörande hos Utskottet.

Stockholm. Alb. Bonniers boktryckeri 1872.