Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1872, kl. 2 e. m.

Utlåtande, angående Biksgälds-kontorets förvaltning under den tid som
förflutit sedan början af sednaste riksdag.

(B. A.)

Till följd af Riksdags-ordningens 39 § och efter erhållna remisser från Riksdagens
båda Kamrar å Riksdagens år 1871 församlade revisorers berättelse om granskningen
af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning, har Ståts-Utskottet icke allenast
genomgått dessa till trycket befordrade och bland Kamrarnes ledamöter utdelade
berättelser samt tagit närmare kännedom om de omständigheter och förhållanden,
hvilka föranledt särskilda framställningar eller yttranden af revisorerne, utan äfven
genomläst de protokoll, som hos fullmäktige blifvit förda efter den 10 Augusti 1871
till och med den 19 sistlidne Januari, då fullmäktige afgåfvo den berättelse till innevarande
Riksdag, som finnes bifogad Stats-Utskottets memorial N:o 1; och får Utskottet
nu afgifva yttrande öfver hvad revisorerne i ett eller annat hänseende erinrat
och föreslagit samt hvad vid den af Utkottet till sistnämnda tid fortsatta granskningen
af Riksgälds-kontorets förvaltning i öfrigt förekommit.

1 :o.

Angående de, för "bidrag till byggandet af Trollhätte slussverk, år
1750 utfärdade, men hittills icke till inlösen företedda förbindelser eller s. k.
Trollhätte slussverks lottsedlar.

(Rev.-ber. sid. 57. Fullm. Uti. sid. 143.)

I enlighet med 1867 års riksdagsbeslut balanseras inom linien bland Riksgälds-kontorets
skulder 6 stycken för tillskott till Trollhätte slussverks byggnad den
Bih. till Riksd. Prot. 1872. 4 Sami. 1 Afd. 22 Haft. 1

2

Stats-Vtskottets Utlåtande N:o 37.

1 Mars 1750 utfärdade, ännu icke till inlösen hos Riksgälds-kontoret företedda s. k.
lottsedlar, nemligen fyra å 1,000 och två å 500 daler silfvermynt hvardera, eller

tillsammans å 5,000 daler, motsvarande.......................................... R:mt R:dr 1,250: —

med tillägg af den till 1865 års slut å dessa lottsedlar

beräknade obetalda ränta.................................................................. » » 2,286: 88.

eller tillhopa R:mt R:dr 3,536: 88.

För dessa lottsedlar skulle, enligt deras lydelse, årligen åtnjutas 6 procent
under de 3 första åren och sedermera under 100 år 12 procent af det erlagda tillskottet.
Efter sistnämnda tidrymds förlopp anställdes af de flesta dåvarande innehafvare
af sådana lottsedlar rättegång, med yrkande att det tillskjutna kapitalet jemväl
måtte till dem utbetalas; hvilken rättegång slutligen afgjordes genom Kong!.
Maj:ts dom den 11 Januari 1 859, hvarigenom Kongl. Maj:t och kronan förpligtades
att till samtlige innehafvarne af de lottsedlar, hvilkas inlösen sagda rättegång afsåg,
betala den i lottsedlarne förskrifna summa jemte 6 procent årlig ränta från den 1
Mars 1853, intill dess betalningen verkställdes. Sedan med anledning af denna dom
blifvit förklaradt, att den deruti stadgade betalningsrätt finge tillämpas å alla s. k.
Trollhätte slussverks lottsedlar, ehvad deras innehafvare deltagit i den om inlösningen
deraf anställda rättegång eller ej, blefvo vederbörande lottsedelinnehafvare genom tillkännagifva
liden i allmänna tidningarne år 1859 derom underrättade, med uppmaning
att ofördröjligen för liqvids erhållande till Riksgälds-kontoret inlemna sina lottsedlar.
Sedermera hafva samtliga ifrågavarande lottsedlar med undantag af ofvanberörda 6
stycken blifvit inlösta, och då 12 år numera förflutit, sedan Kongl. Maj:ts ofvannämnda
dom föll, samt sannolikt vore att dessa lottsedlar under tidens längd blifvit
förstörda eller förlorade, så, och för den händelse att betalningsskyldigheten för dessa
lottsedlar icke skulle genom berörda dom vara efter förloppet af 10 år från densammas
dato preskriberad, hafva revisorerne hemställt, att en viss tid för deras inlösen
måtte utsättas, och att efter dess utgång beloppet af hvad som då kan återstå borde
ur Kontorets räkenskaper uteslutas.

Uti denna åsigt, så vidt den afser bestämmandet af en preskriptionstid för
lottsedlarnes inlösharhet, hafva fullmäktige i sitt vid revisionsberättelsen fogade utlåtande
förklarat sig ej kunna instämma, enär det med afseende å beloppet och beskaffenten
af de ifrågavarande förbindelserna synts mindre lämpligt att besluta och
hos Ivongl. Maj:t anhålla om utfärdandet af en särskild preskriptionsförfattning för att
i fråga om meranämnda lottsedlars inlösning befria Riksgälds-kontoret från den detta
embetsverk i allmänhet åliggande skyldighet att, utan afseende å för öfrig! gällande
stadganden angående tiden för fordringsanspråks anmälande och bevakande, betala sina
förfallna skulder; hvaremot fullmäktige, vidkommande den af revisorerne förordade
uteslutningen ur Riksgälds-kontorets räkenskaper af de till inlösen icke anmälda lottsedlarnes
belopp, på anförda skäl tillstyrkt, att de ännu ej inlösta Trollhätte sluss -

Stats- UisJcottets Utlåtande N:o 37.

3

verkslottsedlarne må, till både kapital och beräknad ränta, få nr Riksgälds-kontorets
räkenskaper helt och hållet afföras.

Enär likväl, på sätt fullmäktige anfört, skaldens uteslutande ur räkenskaperna
icke kan inverka på vederbörande lottsedelsinnehafvares betalningsrätt, samt Riksgäldskontoret
följaktligen fortfarande skulle hafva skyldighet att, äfven om beloppet afskrefves,
betala ifrågavarande skuld, om och när förbindelserna blifva till inlösen företedda,
får Stats-Utskottet, som anser olämpligt att en skuld af ifrågavarande beskaffenhet
helt och hållet afskrifves, så länge statens betalningsskyldighet fortfar,
hemställa,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke må till någon
åtgärd föranleda.

2:o.

Angående den till belopp af 6,022,278 R:dr 51 öre inom linien balanserade
skulden till Riksbanken.

(Rev.-ber. sid. 57.)

I afseende på denna skuld, hvilken härleder sig från förskott, som Riksgäldskontoret
mot diskontvilkor och 2 procent ränta till 1823 års slut egt att hos Riksbanken
erhålla, hafva revisorerne i sin berättelse om granskning af Bankoverket gjort
hemställan om beloppets afskrifning ur Riksbankens räkenskaper; och som Riksdagen,
med bifall till Banko-Utskottets uti memorial N:o 7 gjorda hemställan, beslutat att
Riksbankens ifrågavarande fordran, 6,022,278 R:dr 51 öre, skall utur Bankens räkenskaper
uteslutas, tillstyrker Stats-Utskottet,

att ofvanberörda, såsom skuld i Eiksgälds-kontorets räkenskaper
inom linien balanserade belopp, 6,022,278 R:dr 51 öre, jemväl
skall utur sistnämnda räkenskaper afskrifvas.

3:o.

Angående de från lanötränterierna ocn Öfverstätnållare-embetets kansli
till Kong! Statskontoret insända ock derifrån till Riksgälds-kontor et öfverlemnade
depositionsmedel.

(Rev.-ber. skid. 57 och 58. Fullm. Uti. sid. 144.)

1 fråga om dessa inom linien balanserade medel, Indika vid 1870 års slut
uppgingo till 143,769 R:dr 6 öre, och om hvilkas tillkomst revisorerne lemnat fullständig
utredning, hafva revisorerne föreslagit, att nämnda belopp må ur räkenskaperna
uteslutas, och att hädanefter till Riksgälds-kontoret inflytande depositionsmedel
icke vidare må föras inom linien, dock med bibehållen rättighet för den, som sitt

4

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 37.

anspråk dertill styrker, att sådana medel framgent återbekomma; i sammanhang hvarmed
revisorerne uttryckt den åsigt, att, för vinnande af större reda och ordning,
det vore lämpligt att en preskriptionstid för dylika anspråks framställande blefve
bestämd.

Uti sitt häröfver afgifna utlåtande hafva fullmäktige förklarat, att de, lika
med revisorerne, ansåge ifrågavarande medel kunna utan olägenhet ur räkenskaperna
afföras, samt att depositionsmedel, som hädanefter varda Riksgälds-kontoret tillställda,
icke behöfva bland sålunda bokförda skulder vidare upptagas; men i anseende till
beskaffenheten af ifrågavarande medel, hvilka hufvudsakligen utgöras af större eller
mindre belopp, som till följd af meddelade domstolsbeslut blifvit i kronans kassor
nedsatta, hafva fullmäktige funnit sig icke kunna biträda revisorernes hemställan om
bestämmandet af en preskriptionstid för rättigheten att, på grund af laga kraft egande
domar eller utslag, framställa anspråk å utbekommande af sålunda deponerade och
enskilda personer, bolag eller inrättningar tillhörande medel.

Stats-Utskottet, som delar de af fullmäktige sålunda yttrade åsigter, hemställer,
att Riksdagen måtte besluta,

a) att Riksgälds-kontorets för äldre från Kongl. Statskontoret levererade
depositionsmedel vid 1870 års slut inom linien balanserade
skuld, 143,769 R:dr 6 öre, skall ur räkenskaperna afskrifvas,
samt

b) att depositionsmedel af ifrågavarande beskaffenhet, som hädanefter
varda från Kongl. Statskontoret till Eiksgälds-kontoret
levererade, icke behöfva inom linien i Kontorets räkenskaper balanseras.

4:o.

Angående medel, som varit inneslutna i outtagna rekommenderade
bref ocb från Postverket blifvit till Eiksgälds-kontoret öfverlemnade.

(Rev.-ber. sid. 58. Fullm. Uti. sid. 145.)

På de uti revisionsberättelsen samt fullmäktiges utlåtande i fråga om dessa
medel anförda skäl, hemställer Utskottet,

att det uti Riksgälds-kontorets räkenskaper inom linien balanserade
skuldbelopp, 4,727 R:dr 32 öre, för dit levererade
medel, som varit inneslutna i öfverblifna bref må ur samma
räkenskaper få aiföras.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

5

5:o.

Angående förre Glasmästaren S. P. Dafgårds återstående skuld för ett
byggnadslån,

(Rev.-ber. sid. 59. Fullm. Uti. sid. 145.)

Likaledes och på de utaf såväl revisionen som fullmäktige anförda skäl, hemställer
Utskottet,

att Riksgälds-kontorets inom linien balanserade fordran af 674
R:dr 92 öre för ett förre Glasmästaren S. P. Dafgård i Wenersborg
beviljadt byggnadslån må ur räkenskaperna afskrifvas.

6:o.

Angående lyftade beloppet utaf det för rikets försvar ocb andra vigtiga
ändamål vid 1862 ocb 1863 års riksdag anvisade kreditiv.

(Rev.-ber. sid. 59. Fullm. Uti. sid. 145.)

Då, enligt hvad revisorerne upplyst, det utaf ofvannämnda kreditiv år 1865
lyftade beloppet, 379,950 R:dr 95 öre, blifvit behörigen redovisadt, så att intet
hinder möter för detsaminas afskrifning, hemställer Utskottet,

att den utaf revisorerne föreslagna afskrifning af berörda, inom
linien i Riksgälds-kontorets räkenskaper balanserade kreditivbelopp,
379,950 R:dr 95 öre, måtte varda af Riksdagen
beviljad.

7:o.

Angående de till bestridande af kostnaderna för kolonien S:t Bartbélemys
förvaltning utbetalda medel.

(Rev.-ber. sidd. 59 och 60. Fullm. Uti. sid. 145.)

På grund af de utaf fullmäktige^uti det afgifna utlåtandet anförda skäl hemställer
Utskottet,

att det uti Riksgälds-kontorets räkenskaper inom linien balanserade
beloppet af de utaf nämnda Kontor under åren 1847—-1868 verkställda utbetalningar för kolonien S:t Barthélemys
förvaltningskostnader må ur räkenskaperna afföras.

6

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 37.

8:o.

Angående Eiksgälds-kontorets kassabeMllningar i landtränterierna.

(Rev.-ber. sid. 60. Fullm. Uti. sid. 146.)

Under förmälan att revisorerne, vid granskning af de från landtränterierna
under år 1870 till Eiksgälds-kontoret månadtligen insända ränteriförslag, funnit, att
kassabehållningar till större belopp, än behofvet kraft, varit flere månader qvarliggande
i åtskilliga läns, synnerligast Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och
Bobus läns ränterier, samt att, oaktadt af Riksgälds-kontorets kommissariat aflåtna
påminnelser om behållningarnes behöriga insändande, detta förhållande, ehuru i
mindre grad, i Östergötlands läns ränteri fortfarit, hafva revisorerne, utan att i ämnet
framställa något förslag, funnit sig böra såsom anmärkningsvärdt omförmäla detta
förhållande.

Då den uti fullmäktiges utlåtande lemnade utredning af detta ämne nöjaktigt
förklarar det anmärkta förhållandet, torde Riksdagen finna,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke påkallar någon
åtgärd.

9:o.

Angående arfvodena för särskilda bestyr med statsskulden samt för
lånedeputerades biträden.

(Rev.-ber. skid. 74—76. Fullm. Uti. sidd. 147, 148.)

Under erinran om det första gången i 1856—1858 års Riksdags reglemente
för Riksgälds-kontoret införda och sedermera bibehållna samt ännu gällande stadgandet,
att innehafvarne af de då ökade lönerna inom Riksgälds-kontoret äro underkastade
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller den jemkning i åligganden, som
antingen vid en blifvande organisation af detta verk eller eljest kan varda i allmänhet
stadgad, hafva revisorerne ansett sig ega anledning fästa Riksdagens uppmärksamhet
på den frågan, huruvida den för ofvanomförmälda ändamål för närvarande anvisade
summa, 6,000 R:dr, vidare må vara erforderlig. 1

Då revisorernes ifrågavarande framställning icke afser något klander af fullmkätiges
åtgöranden, utan endast hemställan huruvida ett vid flera föregående riksdagar
pröfvadt och beviljadt anslag fortfarande må anses behöfligt, får Utskottet, som
vid afgifvandet af förslag till reglemente för Riksgälds-kontoret skall taga under öfvervägande
hvad revisorerne i sådan syftning anfört, nu endast hemställa, det Riksdagen
måtte förklara,

att revisorernes ofvan omförmälda framställning för närvarande
icke må komma under öfvervägande.

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.

7

10:o.

Angående statsbidraget för rensnings- och kanaliseringsarbeten i Lnle eif.

(Eev.-ber. sid. 84.)

För hvad som tillgjorts och förekommit i afseende på utförandet af det åt
fullmäktige af sednaste Riksdag gifna uppdrag, att vidtaga alla de åtgärder, som funnes
af behofvet påkallade för att icke allenast bevara statens rätt mot engelska aktiebolaget
»the Gelliwara Compcmy limited», dess styrelse och delegare, utan ock att
förmå dem att uppfylla sina mot svenska staten åtagna förbindelser, hafva fullmäktige,
som nyligen fått emottaga några genom Kongl. Utrikes-departementet begärda
ytterligare upplysningar och handlingar rörande denna sak, redogjort uti en särskild,
till Stats-Utskottet den 20 sistlidne Februari aflåten skrifvelse, af hvilken hufvudsakligen
inhemtas, att fullmägtige, efter emottagandet af ofvan omförmälda, genom
Stats-Utskottets skrifvelse den 10 Maj sistlidet år, fullmäktige meddelade uppdrag,
uti skrifvelse af den 22 i samma månad, hos Statsministern för utrikes ärendena
anhöllo, att svenska ministern i London måtte få sig uppdraget att låta till besvarande
underställa någon skicklig jurist följande frågor, nemligen:

l:o. Om det för bevarande af svenska statens anspråk och rättighet att utaf
bolaget »the Gelliwara Company limited’:, dess styrelse och delegare återbekomma de
medel bolaget fått lyfta hos Riksgälds-kontoret, erfordras, att detta anspråk, innan
bolagets konkurs i Sverige varder utredd, reservationsvis anmäles hos vederbörlig engelsk
domstol, eller om någon annan åtgärd i sådant ändamål dessförinnan inom
England behöfver vidtagas;

2:o) om, före utredningen af denna konkurs och innan sig dervid visat hvad
det belopp utaf ifrågavarande fordran kommer att utgöra, som icke genom konkursmassans
härvarande tillgångar blifver godtgjordt, talan vid engelsk domstol eller
myndighet kan eller bör anställas mot bolaget, dess styrelse och delegare, under
dervid svenska staten förbehållen rätt att framdeles få uppgifva och styrka fordringsanspråkets
rätta belopp; och

3:o) hvilka handlingar, utöfver de till England förut afsända, behöfva, derest
dylik talan skulle kunna ofördröjligen anställas, ytterligare anskaffas och svenska statens
dervarande ombud tillhandahållas.

Denna anhållan förnyades uti en den 6 påföljde Juli till Utrikes-statsministern
aflåten ny skrifvelse, deruti fullmäktige tilläde den begäran, att genom svenska ministern
i London jemväl måtte anskaffas ett fullständigt formulär till den fullmakt, som
erfordrades för att statens fordringsanspråk måtte, till hela dess oguldna belopp,
kunna hos vederbörlig embetsmyndighet eller domstol i England göras gällande emot
samt indrifvas af merbemälda bolag äfvensom dess styrelse och delegare.

Kort efter sistnämnda skrifvelses expedierande hade fullmäktige från Utrikesstatsministern
fått mottaga ett från svenska beskickningen i London ankommet, den 4

8

$tats-TJtskottets Utlåtande N:o 37.

Juli afgifvet yttrande af engelska juristen Herr Locock Webb, innehållande: att han
icke ansåge nödvändigt, att svenska statens fordringsanspråk anmäldes hos engelsk
domstol, innan liqviden skett för bolagets egendom i Sverige; att han tillstyrkte staten
att under den der gjorda konkursens pågående utredning samt, så snart som
möjligt, äfven i England fullfölja sitt fordringsanspråk; att staten borde, om icke
sådant redan skett, bestyrka sin fordran i konkursen till densammas hela belopp,
utan att något förbehåll i afseende på detta fordringsanspråk syntes behöfligt; samt
att Herr Locock Webb ansåge de honom underställda handlingarne utgöra allt hvad som
erfordrades åtminstone för att inleda det afsedda lagliga förfaringssättet i England.
Det begärda fullmaktsformuläret blef sedermera genom Utrikes-statsministerns bref af
den 8 Augusti fullmäktige tillstäldt; hvarjemte genom samma bref till fullmäktige
äfven öfverlemnades en till svenska beskickningen i London af dess begagnade »Sollicitor»
Herr Tindal Perkins aflåten skrifvelse, hvaruti han anmälde, att han den 5 Juli,
uppå Herr Locock Webbs tillrådande, uttog stämning till »the Court of Chancery» å
rthe Gelliwara Company limited», med yrkande att svenska staten måtte berättigas
inkomma till nämnda domstol med bevakning af sin bestyrkta fordran hos detta bolag,
samt att det måtte vara staten öppet lemnadt att mot bolaget vidtaga de lagliga
rättegångsåtgärder, hvartill den funne sig befogad eller, efter det bolagets advokat vid
stämningens återställande, den 8:de i samma månad, anmält, att bolagets "liqvidation’;
vore fullständigt^ afslutad, samt att dess tillgångar och egendom blifvit fördelade^bland
de borgenärer, som bevakat sina fordringar, och då domstolen fann, att bolaget verkligen
blifvit fullständigt utredt och således ej längre existerade, hade något beslut i
anledning af stämningen icke meddelats. Sedan de hos »the Court of Chancery;; företedda
handlingar angående Gelliwara-bolagets utredning och upplösning derefter blifvit
af nyssbemälde »Sollicitera underställda ej blott Herr Locock Webbs utan äfven en
annan engelsk jurist, Herr Francis Roxburghs granskning och bedömande, hade dessa
tvänne jurister uti sitt afgifna och likaledes genom Utrikes-statsministern fullmäktige
tillställda gemensamma utlåtande, bland annat, yttrat:

att, till följd af stadgandet i 1864 års kontrakt, att bolaget i alla rättsförhållanden
mellan detsamma och staten skulle lyda under svensk domstol och vara
underkastadt svensk lag, hade staten handlat fullkomligt rätt, då den i främsta rummet
vidtog laga åtgärder för att göra sin fordran gällande i bolagets hos svensk
domstol anhängiga konkurs; och skulle alltså de för svenska statens räkning tillämnade
rättegångsåtgärderna i England hafva föranledts deraf, att de lagliga rättsutvägarne
i Sverige redan vore begagnade och att bolagets dervarande tillgångar visade
sig otillräckliga; hvarföre juristerne icke hyste något tvifvel att, ifall sådana rättegångsåtgärder
hade före Gelliwara-bolagets upplösning kommit att i England vidtagas,
staten skulle hafva fått sitt fordringsanspråk erkändt såsom en fordran hos bolaget;
samt att, ehuru det måste förefalla svenska staten oförväntad! att, sedan dess fordran
hos Gelliwara-bolaget blifvit bevakad uti bolagets konkurs i Sverige, erfara att

Stats- Utskottets Utlåtande 17:0 37.

9

denna fordran under utredningens verkställande i England icke hade af liqvidatorerne
upptagits i förteckningen öfver bolagets skulder, samt att bolagets upplösning förretogs,
utan att särskild underrättelse derom meddelades svenska staten eller dess anlitade
rådgifvare, ansågo sig dock juristerne, efter noggrannt öfvervägande af alla med detta
mål förekommande omständigheter, icke kunna råda till någon laga åtgärd för profvande
af bolagets tillgöranden i afseende på dess utredning, helst efter all sannolikhet
hvarje sådan åtgärd skulle blifva utan påföljd.

Efter tagen kännedom om innehållet af alla här ofvan uppgifna äfvensom
några andra af svenska beskickningen i London rörande samma ämne till Utrikesdepartementet
insända och till fullmäktige öfverlemnade handlingar, funno fullmäktige
sig, vid de genom dessa handlingar upplysta och utredda förhållanden, för det dåvarande
icke ega anledning till någon vidare åtgärd för fullgörande af det uppdrag
fullmäktige i afseende på oftaberörda fordringsanspråk erhållit af 1871 års Riksdag,
än att, då de rådfrågade engelska juristerne i sitt sednast afgifna yttrande förklarat
sig antaga, att åtskilliga i engelska aktielagen för dylika fall meddelade föreskrifter
blifvit vederbörligen iakttagna, söka erhålla de handlingar, hvarigenom dessa föreskrifters
verkliga fullgörande ådagalades; hvarföre fullmäktige i en ytterligare skrifvelse till
Utrikes-statsministern anhöllo, att svenska ministern i London måtte anmodas låta,
för att fullmäktige tillställas, i bestyrkta afskrifter anskaffa dessa handlingar; och
anhöllo fullmäktige derjemte, att svenska ministern äfven måtte anmodas låta till besvarande
af de engelska jurister, hvilkas yttrande angående statens fordringsanspråk
emot Gelliwara-bolaget förut iuhemtats, framställa den fråga, huruvida de, som haft
till aliggande att för bolagets utredning uppgöra och förete förteckning öfver dess
fordringsegare, och hvilka bevisligen måste haft kännedom om svenska statens ifrågavarande
fordran, ändock kunnat underlåta att såsom fordringsegare jemväl uppgifva
svenska staten, utan att för sådan uraktlåtenhet något ansvar vore i engelska lagen
stadgadt.

Enligt hvad dessa således, på fullmäktiges begäran, af svenska beskickningen
i London anskaffade och genom Utrikes-statsministerns skrifvelse af den 14 sistlidne
Februari till fullmäktige aflemnade handlingar visa, hade »the Gelliwara Company
limited» redan vid bolagsstämma den 2 7 Juni 1867 fattat och den 16 i nästpåföljde
månad bekräftat sitt beslut om bolagets ställande under frivillig utredning
samt utsett »liqvidatorer» för verkställandet af denna utredning, som skulle börjats
omedelbart efter sagda besluts behöriga fastställande. Derjemte hade »liqvidatorerne»
då blifvit bemyndigade att gå i författning och träffa aftal om bolagets »rekonstruktion»
genom ett nytt bolags åstadkommande, hvilket skulle »registreras och incorporeras»
samt benämnas »the new Gelliwara Company limited»; och skulle detta bolag
upprättas och bildas för bedrifvande af det förra bolagets rörelse på grund af dertill
uppgjord och fastställd plan samt alltså öfvertaga dettas tillgångar och egendoBih.
till BiJcsd. Prot. 1872. i Samt. 1 Afd. 22 Haft. 2

10

Stats-Utsfcottets Utlåtande N:o 37.

mar, sedan behörig anstalt fogats för betalning eller godtgörelse af detsammas förbindelser;
hvadan ”liqvidatorerne” alltså egde att till det nya bolaget, efter dess bildande,
föryttra och öfverlåta det förras affärer och tillgångar äfvensom hela eller
någon del af den egendom, hvilken tillhörde detta bolag och ej behöfde användas
för gäldandet af dess förbindelser, samt att, såsom godtgörelse eller liqvid för den
skedda försäljningen och öfverlåtelsen, mottaga aktier i det nya bolaget till fördelning
bland det äldres delegare. Efter det till ”the Court of Chancery» ingifvits erforderlig
ansökning i afseende på den sålunda beslutade utredningens företagande, hade,
sedan vederbörande ombud blifvit hörda och underrättelser om denna ansökning införda
uti några i London utkomna tidningar, nämnda domstol den 7 Augusti 1867
förordnat, att den frivilliga utredningen af ”the Gelliwara Company limited” skulle
fortgå under denna domstols uppsigt, i enlighet med bestämmelserna uti 1862

års bolagslag, och skulle det förfaringssätt vid berörda frivilliga utredning iakttagas,
som domstolen funne lämpligt, samt bemälda bolags fordringsegare, kontribuenter och
liqvidatorer vara oförhindrade att vid förekommande fall vända sig till domstolen.
Genom en under September 1867 i engelska och äfven i ett par svenska tidningar
införd kungörelse uppmanades fordringsegarne hos ”the Gelliwara Company limited”
att inom den 12 Oktober samma år för de utsedda ”liqvidatorerne” uppgifva sina
namn och adresser samt förhållandet med deras fordringar, äfvensom att, om så

önskades, efter erhållna underrättelser från »liqvidatorerne” eller dessas »sollicitorer”,
inlemna till och styrka för den uppgifna domstolen sina fordringsanspråk, vid äfventyr
att eljest uteslutas från delaktighet i de för sådana fordringars bestyrkade skeende
utbetalningar.

Utaf de för ”the Court of Chancery» uppgifna fordringarne hos Gelliwara bolaget

hafva, enligt förste sekreterarens (Chief Clerk) den 23 December 1870 derå

meddelade och den 23 Januari sistlidet år af vice kanslern (vice Chancellor) bekräftade
förteckning, sådana fordringar å ett belopp af 192,37 4 pund 16 shilling 3
pense sterling blifvit godkända; varande hvarken bland dessa eller de underkända
fordringsanspråken svenska statens fordran för det af bolaget lyftade belopp utaf statsanslaget
till upprensningar i Lule eif upptagen.

Genom meranämnda domstols resolution af den 25 Mars 1871 har ofvananförda,
vid bolagsstämman med aktieegarne i ”the Gelliwara Company limited” den
27 Juni fattade och den 16 Juli 1867 bekräftade beslut om försäljning och öfverlåtelse
af samma bolags rörelse samt dess tillgångar och egendomar till ”the new
Gelliwara Company limited» blifvit godkändt, för att af de tre »liqvidatorerne” verkställas
; hvarefter »liqvidatorerne» för ”the Registror of Joint Stock Companies» den
31 Mars 1871 anmält, att delegarne i ”the Gelliwara Company limited” samma
dag haft ett sammanträde för att få sig förelagd en redogörelse, utvisande det sätt,
hvarpå bolagets upplösning blifvit utförd och dess egendom använd, samt att allt var
behörigen fullgjordt.

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.

11

Såsom svar på ofvan omförmälda, de engelska juristernas bedömande underställda
fråga, hafva desse meddelat följande yttrande:

”Med fåstadt afseende dels å de föreskrifna tillkännagifvandena, hvilka, såsom
det synes, blifvit kungjorda, dels ock derå att fordringen ej blifvit å statens
vägnar fullföljd inom den tid författningarne i sådant hänseende stadga, är det vår
åsigt, att liqvidatorerne egt rätt tillstädja slutlig utredning och upplösning af bolaget
samt liqvidation af dess tillgångar, utan att anslå betäckning för svenska statens
fordran och utan att medela staten särskild underrättelse om deras afsigt att verkställa
berörda åtgärder, och att de icke genom ett sådant handlingssätt gjort sig förfallna
till ansvar eller straff enligt detta lands civila eller strafflag”.

I anseende till den i engelska juristernes sednaste yttranden framhållna omständighet,
att svenska statens fordringsanspråk icke blifvit vederbörligen anmäldt och
fullföljdt i England, hafva fullmäktige erinrat: att då Gelliwara-bolagets fordringsegare
genom det under September 1867 i tidningarne införda tillkännagifvande uppmanades
att hos bolagets »liqvidatorer» anmäla sig och sina fordringar, hade den till slutet
af år 1868 utsträckta tiden för utförandet af det arbetsföretag, för hvilket ifrågavarande
statsanslag beviljades, således ännu icke tilländagått och följaktligen ej heller
den, ifall företaget icke fullbordades, föreskrifna skyldighet för bolaget att återbetala
den utbekomna andelen utaf detta anslag ännu inträdt; — att Herr Locock Webb i
ett förut afgifvet yttrande, till svar uppå derom framställd fråga, förklarat, dels att
han ej ansåge nödvändigt att svenska statens fordringsanspråk anmäldes hos engelsk
domstol innan liqviden skett för Gelliwara-bolagets egendom i Sverige, dels att några
andra handlingar än de, som funnos i England och blifvit honom underställda, ej fordrades
för inledandet derstädes af ett lagligt förvaringssätt för att få svenska statens
fordran gällande; hvilket också visat sig då Herr Tindal Perkins, utan någon särskild
fullmakt, kunnat och enligt Herr Webbs tillstyrkan ansett sig böra för svenska statens
räkning hos »the Court of Chancery” söka och erhålla stämning å oftanämnda bolag,
hvilken stämning dock ej uttagits förr än den 4 Juli 1871 och således först några
dagar efter förloppet af den tid, eller den 30 Juni samma år, då bolaget, enligt
engelska juristernes yttrande, måste anses vara upplöst. Dessutom hafva fullmäktige
äfven erinrat om en förut af Herr Locock Webb meddelad och uti 1871 års Statsutskotts
memorial N:o 55 omförmäld upplysning, enlikt hvilken, i fall viss tid för
upptagandet af svenska statens fordringsanspråk hade blifvit bestämd och redan tilländagått,
man kunde i sådant fall vända sig till »the Court of Chancery» för att få
detta anspråk framstäldt.

Då fullmäktige ansåge, att de från svenska beskickningen i London nyligen
erhållna handlingar, hvilkas hufvudsakliga innehåll nu blifvit anfördt, ådagalade, att
de, enligt hvad de rådfrågade juristerne upplyst, uti engelska bolagen föreskrifna formaliteter
för aktiebolags utredning och upplösning blifvit, såsom juristerne antagit, på
stadgadt sätt iakttagna, och då svenska staten, enligt dessa för skicklighet och opar -

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

tiskhet vitsordade juristers bestämda yttranden numera hvarken hos det upplösta
eller det nya Gelliwara-bolaget skulle kunna i rättegångsväg inom England utsöka
ifrågavarande fordran och ej heller med någon utsigt till framgång kunna anställa
talan emot det förra bolagets liqvidatorer, hafva fullmäktige, vid sådant förevetande
och med afseende jemväl på de särdeles anmärkningsvärda förhållanden, som vid
denna saks behandling i England förekommit, funnit sig sakna anledning att utan
derom af Riksdagen erhållen föreskrift gå i författning om några ytterligare åtgärders
vidtagande inom England för att förmå oftabemälda bolag och dess delegare att
fullgöra sin betalningsskyldighet till svenska staten.

Hvad åter beträffade utredningen af den af Gelliwara-bolaget, omkring ett
hälft år efter dess i England beslutade upplösning, här i Sverige gjorda konkurs,
så hafva fullmäktige upplyst, att, enligt hvad vid det i Luleå under sistlidet års sommar,
på Riksgälds-kontorets yrkande, utsatta sammanträde af bolagets kreditorer sig
visat, åtskilliga hinder allt hittills förekommit emot denna konkursutrednings lagliga
afslutande och fördelningen af konkursmassans återstående tillgångar bland de oprioriterade
fordringsegarne, samt att, enligt hvad Riksgälds-kontorets ombudsman i slutet af
sistlidne Januari månad anmält, för honom tillkännagifvits, att efterbevakningar i
konkursen nyligen skett för fordringar å ett sammanlagdt belopp af ej mindre än
1 13,900 pund sterling, hvaraf >’the Gelliwara Company limited-’ bevakat en summa
af 7 3,200 pund.

Ehuru de utaf fullmäktige sålunda vidtagna åtgärder i och för bevarande och
utförande af statens rätt och talan mot de engelska delegarne uti ofvan omförmälda
bolag icke ledt till det åsyftade målet, anser dock Utskottet, för sin del, att någon
uraktlåtenhet vid fullgörandet af det utaf sistlidet års Riksdag fullmäktige lemnade
uppdrag icke billigtvis kan läggas dem till last. Men då det är af vigt att alla
med denna sak gemenskap egande förhållanden noggrannt undersökas och öfvervägas,
för att komma till visshet om och i hvad mån någon utsigt finnes att staten må
kunna återfå större eller mindre del af den till Lule elfs upprensning och kanalisering
lemnade försträckning, skall Utskottet, som ansett sig böra, före denna frågas
afgörande inhemta Riksdagens Justitie-ombudsmans utlåtande, framdeles hos Riksdagen
göra den framställning i ämnet, hvartill ett noggrannt öfvervägande af. alla härvid
förekommande omständigheter må kunna föranleda;

hvilket Utskottet ansett sig nu böra anmäla.

11 :o.

Angående Dalslands kanalaktiebolag.

(Rev.-ber. sidd. 86—93, utlåtande skid. 151—152).

Jemte det revisorerne anmärkt, att utaf den inbetalning å lånet för öppnande
af segelled från Hattefura till Stora Lee (eller den s. k. Dalslands kanal), som för

Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 37.

13

år 1870 borde ega rum, 17,000 R:dr återstodo obetalda, livilket belopp dock sedermera
den 6 sistlidne Oktober blifvit erlagdt, hafva revisorerne erinrat, att genom
den fördröjda inbetalningen lånets amorteringstid fördröjdes; hvarförutan revisorerne,
efter att hafva meddelat en utredning öfver det belopp, som blifvit å aktierna inbetaldt,
yttrat den åsigt, att den till statens säkerhet ställda garantiaktieteekningen blifvit
förminskad med vida mera, än som i öfverensstämmelse med de vid lånets beviljande
meddelade stadganden bort ega rum.

Uti sin häröfver afgifna förklaring har styrelsen för Dalslands banalaktiebolag
dels upplyst, att dröjsmålet med inbetalningens verkställande föranledts deraf, att först
efter det räkenskapernas afslutade sig visat hvad af nettovinsten kunde användas till
sådan inbetalning, uttaxering hos tecknare af garantiaktier kunnat ske för det felande
beloppet, dels ock, med åberopande af ordalydelsen utaf de vid lånets beviljande af
Rikets Ständer meddelade stadganden, yttrat den åsigt, att, då arbetet af anförda orsaker
ej kunnat fullbordas med statsbidraget och det å halfva teckningssumman uttaxerade
belopp, styrelsen varit fullt berättigad att »för arbetsfullgörande» uttaxera
någon del af den återstående halfva teckningssumman. Vid sådant förhållande och
då styrelsens förfarande blott afsett att betrygga fullgörandet af bolagets förbindelser
mot staten, samt Riksdagen åtminstone icke förr än sig visat huruvida någon förlust
för statsverket genom brist i de årliga rånte- och amorteringsliqviderna kommer
att uppstå, torde finna lämpligt att ifrågasätta en mot tydliga ordalydelsen stridande
tolkning af Rikets Ständers berörda föreskrift och det i öfverensstämmelse härmed
upprättade kontrakt, har styrelsen hemställt, att för närvarande må vid styrelsens
hittills vidtagna åtgärder få bero.

Stats-Utskottet, som för sin del funnit direktionens i ämnet afgifna förklaring
nöjaktig, hemställer,

att hvad revisorerne i ofvanberörda hänseenden anfördt icke må
till någon åtgärd föranleda.

Beträffande deremot revisorernes hemställan, att fullmäktige i Riksgälds-kontoret
måtte få sig uppdraget att anmoda den revisor, som af dem utses för granskning
af bolagets förvaltning och räkenskaper, att i den derom afgifvande revisionsberättelsen
eller på annat sätt meddela fullmäktige en fullständig upplysning om bolagets
ställning vid slutet af det år, revisionen omfattar, anser sig Utskottet böra
tillstyrka,

att denna revisorernes hemställan må vinna Riksdagens bifall.

14

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.

12:o.

Angående Hudiksvalls—Dellens jernvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. sidd. 100, 101.)

Då revisorerne anmärkt, att någon berättelse om granskning af detta bolags
förvaltning och räkenskaper år 1870 ännu den 10 sistlidne Oktober icke blifvit, till
Riksgälds-kontoret öfverlemnad, anser sig Utskottet böra upplysa, att en sådan berättelse
redan den 11 i samma månad inkommit, af hvilken berättelse Utskottet tagit
del; och har densammas innehåll synts Utskottet

icke påkalla något särskildt yttrande.

1 3:o.

Angående Ystad—Eslöfs jernvägsaktieMag.

(Rev.-ber. sidd. 102, 103. Uti. sid. 153.)

I anledning af revisorernes erinran om angelägenheten deraf, att uti blifvande
revisionsberättelser bolagets skuld för det inbetalda aktiekapitalet särskildt angifves,
och sålunda skiljes från öfriga under rubriken »Proprie konto» upptagna skuldposter
har bolagets styrelse uti afgifven förklaring tillkännagifvit, att hvad revisorerne sålunda
erinrat skall blifva iakttaget; och hemställer Utskottet,

att Riksdagen behagade härvid låta bero.

14 :o.

Angående Helsingborg—Landskrona—Eslöfs jernvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. sidd. 104, 105. Uti. sidd. 1 53 —155.)

Under erinran att å de i detta bolag tecknade aktier den 1 November 1867
voro inbetalta tillsammans 550,000 R:dr, men att det bland skulderna vid 1870
års slut upptagna aktiebeloppet endast uppginge till 462,150 R:dr, och sålunda med
87,850 R:dr understege inbetalda aktiesumman, hafva revisorerne yttrat den åsigt-,
att ett sådant förminskande af aktiekapitalet skulle vara stridande emot och förnärmande
för den rätt, som staten sig förbehållit uti 10 § af det om jernvägens utförande
afslutade kontrakt, uti hvilken § stadgades, att, om den behållna inkomsten,
efter afdrag af den årliga inbetalningen å statslånet, öfverstege sex procent å det belopp
aktieegarne tillskjutit, det ankomme på Kongl. Maj:t att föreskrifva huru stor
del af detta belopp skall afsättas till underhålls- och ombyggnadsfond eller ock användas
till ökande af lånets amortering. Derjemte hafva revisorerne anmärkt, att
ehuru direktionen uti underdånig skrifvelse angående lindring i afseende på återbetal -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

15

nings skyldigheten för statslånet anfört, att minst 2 procent af anläggningskapitalet
eller 34,000 R:dr årligen borde reserveras till banans framtida ombyggnad och ny
materiel, så, och ehuru en häremot svarande reservfond icke blifvit afsatt, hade dock
bolaget beslutat verkställa utdelning till aktieegarne utaf 1870 års behållning.

Uti sin häröfver afgifna förklaring liar bolagets styrelse hufvudsakligen anfört,
att, då aktiekapitalet vore en skuld, kunde en förminskning af aktiekapitalet icke vara
stridande emot eller förnärmande för den rätt, som staten sig förbehållit, enär det
vore uppenbart att den Kongl. Maj:t förbehållna rätt att bestämma det belopp, som
skall till reservfond afsättas o. s. v., inträder förr ju lägre aktiekapitalet är, och att
en minskning af detta kapital således snarare befästat Kongl. Maj:ts rätt än förnärmat
densamma. Hvad åter angick frågan om afsättande af reservfond, så ansåg sig
styrelsen, vid det förhållande att banans med dertill hörande byggnaders och materiels
underhåll bestrides af årets trafikinkomster, hafva tillfyllestgjort bolagsordningens
föreskrift om afsättande till reservfond af ett belopp, motsvarande den förnötning eller
försämring jernvägen undergått, då direktionen att afsättas till reservfonden icke föreslagit
större belopp än som egt rum, hvilka belopp direktionen, i betraktande af det
fullständiga sätt, hvarpå underhållet af banan bestrides, funne tillräckliga till mötande
af kommande eventualiteter.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

att revisorernes ifrågavarande framställningar icke må till någon
åtgärd föranleda.

15:o.

Angående Wexiö—Alfvestads jemvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. skid. 110, 113. Uti. sid. 156.)

Revisorerne, som funnit dels att delegarnes aktiekapital under år 1870 ökats
med 2,100 R:dr, dels att reservfonden, som enligt 1869 års revisionsberättelse skall
utgjort 71,258 R:dr 45 öre, vid 1870 års slut upptagits till endast 30,296 R:dr
81 öre, hafva tillkännagifvit, att de, i saknad af derför erforderliga handlingar, icke
varit i tillfälle förklara orsakerna till dessa skiljaktiga uppgifter eller kunnat ingå i
bedömande af desamma.

Då emellertid styrelsen för ofvannämnda jemvägsaktiebolag uti sin afgifna förklaring
fullständigt utredt verkliga förhållandet beträffande de af revisorerne omförmälda
omständigheter, hemställer Utskottet,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke må till vidare
åtgärd föranleda.

1(5

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

16:o.

Angående (Me—Dala jernvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. sidd. 114—-121. Uti. sidd. 15 G—159.)

Sedan direktionen för ofvannämnda bolag till Kongl. Maj:t öfverlemnat förslag
till förändrad taxa och reglemente för trafiken å Gefle—Dala jernväg, med underdånig
anhållan att dessa förslag måtte i nåder fastställas, förklarade Kongl. Maj:t,
genom nådigt bref af den 24 Mars 1868, att, på sätt direktionen föreslagit, det för
Gefle—Dala jernvägs anläggning vid 1853—1854 års riksdag beviljade lån till belopp
af 2,400,000 R:dr, skulle från och med år 1868 afbetalas med två procent
årligen i stället för förut bestämda en procent, i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med afgifna förslaget fastställde taxa för trafiken å
Gefle—Dala jernväg att lända till efterrättelse intill slutet af år 1872.

Efter erhållen remiss å den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs
län till Kongl. Civildepartementet öfverlemnade, af vederbörande revisorer afgifna
berättelse om verkställd granskning af Gefle—Dala jernvägsaktiebolags förvaltning
och räkenskaper för år 1869, aflät Kongl. Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
den 17 Juni 1870 underdånigt memorial, deri styrelsen erinrat, att,
enligt den utredning utaf bolagets vinstutdelningar, som i sammanhang med revisionsberättelsen
lemnats, det visade sig, att väl under de fem första åren efter det jernvägen
delvis blifvit öppnad för trafik, eller från och med år 1857 till och med år
1862, endast preferansaktierna, utgörande 5,555 st., åtnjutit sex procents ränta, men
att derefter räntan utgått för samtliga 24,000 aktierna, så att behållna vinsten i
medeltal hela tiden från år 1 857 till och med år 1869 uppgått till 6,78 procent
per år å det af aktieegarne tillskjutna kapital; och hemställde styrelsen huruvida
Kongl. Maj:t, på grund af sistnämnda förhållande, kunde pröfva skäligt meddela föreskrift
derom att bolagets behållna inkomst derefter till så stor del, som öfverstege 6
procent å det af bolagsmännen tillskjutna kapital, borde årligen afsättas, för att framdeles
begagnas till jernvägens förbättring eller vidare utsträckning, eller ock användas
till fortskyndande af det erhållna statslånets amortering.

Efter det direktionen i ämnet afgifvit infordrad förklaring, hvars hufvudsakliga
innehåll revisorerne uti sin berättelse (sidd. 117 och 118) intagit, behagade Kongl.
Maj:t, genom nådigt bref af den 13 Oktober 1870 förklara, det Kongl. Maj:t, med
afseende å hvad i berörda förklaring blifvit anfördt, icke fann skäl att till Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens hemställan lemna bifall.

Statsrevisorerne hafva nu fästat uppmärksamheten derpå, att, enligt den utaf
bolagets revisorer afgifna berättelse om granskning af bolagets förvaltning och räkenskaper
för år 1870, reservfonden från 915,248 R:dr 50 öre, hvilket belopp direktionen
år 1867 ansåg motsvara behofvet för jern vägen och materielens ständiga underhåll,
blifvit ökad till 1,193,077 R:dr 90 öre, motsvarande 22,9 procent af det

vid

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

17

vid samma års sint upptagna värdet af jernvägsanläggningen; att å detta värde dessutom
under året afskrifvits 5 procent med 2 68,667 R:dr 16 öre, oaktadt jernvägsanläggningen,
enligt hvad Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen intygat, på ett särdeles
omsorgsfullt sätt underhållits; att till reservfonden under år 1870 afsatts 200,246
R:dr 44 öre; att till ränta och utdelning för året utgifvits 432,000 R:dr, motsvarande
18 procent å aktiekapitalet, samt att sistnämnda två poster, tillsammans utgörande
632,246 B:dr 44 öre, motsvarade 26,3 procent af aktiekapitalet.

Det mellan Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, å Kongl. Maj:ts
och kronans vägnar, samt bolaget år 1 855 afslutade kontrakt om jernvägens byggande
innehåller uti 6 § följande stadgande:

»Skulle behållna inkomsten af jernvägen, efter afdrag af den årliga inbetalningen
å det af staten erhållna lån, öfverstiga sex procent å det belopp aktieegarne
tillskjutit, ankommer på Kongl. Maj:t att, utom begagnandet af den i näst ofvanstående
punkt Kongl. Maj:t förbehållna rätt att pröfva och bestämma de enligt taxa
utgående utgifter, föreskrifva, huru stor del af detta öfverskott skall afsättas föi att
framdeles användas till jernvägens förbättring eller vidare utsträckning. Uppgår den
årliga behållningen ändock till åtta procent å aktieegarnes tillskott, eger Kongl. Maj:t
bestämma, om och med hvad belopp den stadgade amorteringen å sagda lån bör
ökas».

Revisorerne hafva erinrat, att denna § förutsätter två fall, då Kongl. Maj:t
eger rätt att bestämma öfver användandet af en del utaf behållna inkomsten af jernvägen
: det ena då denna inkomst öfverstiger 6 procent, och det andra då den årliga
behållningen uppgår till 8 procent å aktieegarnes tillskott. I förra fallet skulle Kongl.
Maj:t ega att föreskrifva huru stor del af inkomsten öfver 6 procent skulle afsättas
i och för jernvägens förbättring eller vidare utsträckning, och i sednare fallet, eller
då behållna inkomsten uppgår till 8 procent, att bestämma om och med hvad belopp
den stadgade amorteringen å det af staten för jernvägsanläggningen erhållna lån
bör ökas.

Då den tablå, som bolagets direktion vid 1869 års revision lemnat, utvisade,
att för hela tiden från och med år 1857 till och med år 1869 medeltalet
af den erhållna räntan å aktiekapitalet uppgått till 6,78 procent om året, hade följaktligen,
enligt bolagsdirektionens egen uppgift, det första i nämnda § bestämda vilkoret
blifvit uppfyldt. Vidkommande åter bestämmelsen om det belopp, som af årliga
inkomsten borde afsättas till jernvägens förbättring eller vidare utsträckning, så
hade direktionen medgifvit, att mer än 2 procent blifvit för nämnda ändamål reserveradt.
Då det belopp, som till jernvägens förbättring eller vidare utsträckning blifvit
under åren 185 7—1869 afsatt, vid sistnämnda års slut uppgick till 1,156,751
R:dr 22 öre, eller 3,7 procent af aktiekapitalet, utgjorde hela behållna inkomsten,
efter denna beräkning, i medeltal 10,48 procent. Under år 1870 hade — oafsedt
en större afskrifning å jernvägens bokförda värde — till aktieegarne skett en utdelBih.
till Biksd. Prot. 1872. 4 Sami. 1 Afd. 22 Haft. 3

18

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

ning, motsvarande 18 procent af aktiekapitalet, på samma gång som till jernvägens
förbättring eller vidare utsträckning afsatts 8,3 procent. Häraf framginge alltså, att
jemväl det sednare vilkoret i den anförda § 6 blifvit uppfyldt.

Då, så vidt revisorerne kunde finna, det måste anses ostridigt, att uttrycket
»den årliga behållningen" i kontraktets 6 § afsåge behållningen för året, hafva revisorerne
uttalat den mening, att, då behållningen öfverstiger 8 procent, åtminstone
hälften af öfverskottet borde, utöfver ursprungligen stadgade 3 procent, ingå till Riksgälds-kontoret
för att påskynda amorterandet af ifrågavarande lån.

Uti den förklaring bolagets direktion med anledning af revisorernes ifrågavarande
framställning afgifvit, har direktionen ifrågasatt, huruvida Riksdagens revisorer
eller Riksdagen egde rätt att ingå i en sådan pröfning och fatta ett sådant beslut,
som revisorerne med sin framställning åsyftat, enär det blifvit öfverlemnadt åt Kongl.
Maj:t att, med undantag af bestämmandet af räntan och amorteringen, fastställa
öfriga lånevilkor och att låta å statens vägnar derom med bolaget afsluta kontrakt.
Öfvervakandet af kontraktsvilkorens uppfyllande hade ock blifvit ett regeringsmaktens
åliggande. Den ökade amortering, hvarom kontraktets 6 § förbehöll Kongl. Maj:t
rättighet att bestämma, hade också, sedan det derför i kontraktet bestämda fall inträffat,
blifvit af Kongl. Maj:t föreskrifven att från och med år 18G8 ega rum; men
då Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen å nyo väckte anspråk på en än vidare ökad amorteriug,
hade Kongl. Maj:t den 13 Oktober 187 0 meddelat afslag derå. Detta Kongl.
Maj:ts beslut hade redan undergått den enda grundlagsenliga granskning, som Riksdagen
tillkommer, nemligen hos sednaste Riksdags Konstitutions-Utskott, och dervid lemnats
utan anmärkning. Hos samma Riksdags Stats-Utskott hade ock, i följd af 1870
års revisionsberättelse, samma sak bragts under öfverläggning, mcu befunnits icke böra
eller kunna blifva föremål för någon pröfning. Det var dock icke farhåga för utgången
af en sådan pröfning, om den kunde ega rum, som föranledt direktionen att
ifrågasätta Riksdagens revisorers behörighet till ifrågavarande framställning; men för
hela vårt offentliga lif, likasom för rättsförhållanden mellan staten och enskilde, på
grund af dem emellan ingångna aftal, vore det af yttersta vigt, att den lagbundna
gränsen mellan statsmakternas pröfningsrätt strängt vidmakthölles.

Direktionen har derefter ingått i undersökning af sjelfva saken och dervid erinrat
om sin af revisorerne omförmälda, till Kongl. Maj:t afgifna förklaring, deri bolaget,
bland annat, yttrat den åsigt, att, sedan taxeuedsättningen egt rum och medel
blifvit frivilligt afsätta för jernvägens underhåll och förbättring till vida större belopp,
än hvartill bolaget enligt kontraktsbestämmelserna kunde förbindas, samt en ökad
amortering blifvit af Kongl. Maj:t anbefalld, någon vidare rätt att från statens sida
ingripa i bolagets disposition af sina tillgångar icke lagligen eller med billighet kunde
mot bolaget göras gällande.

Ehuru Utskottet icke kan godkänna den af direktionen sålunda yttrade åsigt,
att Kongl. Maj:t skulle vara förhindrad att, efter den år 186 8 beslutade förhöjning

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.

19

af det årliga inbetalningsbeloppet, derest omständigheterna dertill föranleda, besluta
och påbjuda en ytterligare förhöjning deraf, hvilket. Utskottet för sin del finner vara
fullt öfverensstämmande icke blott med billighet utan ock med innehållet af de i
kontraktet meddelade stadganden, anser dock Utskottet, vid det föihallande att Riksdagen
öfverlemnat åt Kongl. Maj:t att pröfva om och med hvad belopp den stadgade
amorteringen å det ifrågavarande lånet skall ökas, samt att Kongl. Maj:t redan
innevarande år kommer att taga under nådig pröfning frågan om tillämpning af de
uti 6 § af kontraktet intagna bestämmelser och dervid icke lärer underlåta tillse att
statens rätt och fördel varder behörigen iakttagen, någon framställning i ämnet icke
vara af behofvet påkallad, utan hemställer,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke må till någon

åtgärd föranleda.

17 :o.

Angående förräntandet af Riksgälds-kontorets tillgångar.

(Rev.-ber. sidd. 124, 125.)

Med erinran derom att Riksgälds-kontoret, utöfver de betydliga belopp som
af Kontoret förräntats, under hela sistlidet år haft stora summor innestående i Riksbanken,
samt att dessa blefve, i den mån de ej inom de uti Riksgälds-kontorets reglemente
utstakade gränser kunde göras fruktbärande, undandragna den allmänna rörelsen,
enär Riksbanken emottoge dem blott att förvaras, men icke. att i utlåning
användas och förräntas, hafva revisorerne yttrat den åsigt, att dels uti detta förhållande,
dels i den omständigheten att Riksgälds-kontoret icke desto mindre under årets
första 9 månader haft att besörja en till 6 millioner uppgående utlåning, hvilket
synts revisorerne vara temligen främmande för Kontorets ursprungliga syfte, iorelage
anledning att taga under öfvervägande, huruvida icke genom förändrade anordningar,
ifrågavarande utlåningar för det allmännas räkning lämpligare kunde verkställas genom
Riksbanken, hvilken, om den sålunda erhölle rätt att i sin rörelse använda dyli a
medel, borde å desamma kunna tillgodogöra Riksgälds-kontoret någon räntegodt Hvad

härvid först beträffar den omständigheten, att Riksgälds-kontoret under
vissa tider af sistlidet år haft stora summor innestående på sin depositionsräkning i
Riksbanken, så torde icke böra förbises, att penningetillgången under året i allmänhet
var särdeles ymnig, så att äfven Riksbanken icke alltid kunde göra sina lånefonder
fruktbärande. Då härtill kommer att Riksgälds-kontoret under år 187i, enligt
Riksdagens beslut, verkställde en icke obetydlig upplåning, uppgående intill Oktober
månads ingång till mer än 7 millioner riksdaler, samt att de öfverskott å
statsverkets inkomster, hvilka under samma år tid efter annan till Riksgälds-kontoret

20

Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 37.

levererades, uppgingo till icke mindre än 6,500,000 R:dr, är dett lätt att inse, att
behållningen å Kontorets depositionsräkning i Riksbanken understundom och innan
medlen kunde hinna utlånas eller behöfde för Kontorets utgifter användas, skulle vara
temligen betydlig. Det torde dock böra erinras, att kassabehållningen under vissa
tider af sistlidet år varit ganska ringa, såsom t. ex. vid årets slut, då densamma ej
uppgick till mer än något öfver 100,000 R:dr.

Det gagnande inflytande på penningeställningen inom landet, som Riksgäldskontorets
lånerörelse utöfvat, har vid flera tillfällen blifvit vitsordad. Uti ett af fullmäktige
i Riksgälds-kontoret rörande detta ämne år 1860 afgifvet utlåtande förekomma
ock yttranden, som äfven nu hafva sin fulla giltighet. I afseende på den jemväl då
yttrade åsigten, att den genom Riksgälds-kontoret ombesörjda utlåning icke medförde
den nytta för allmänna rörelsen, som derest densamma verkstälts genom ett penningeutlånande
verk, erinrades nemligen, att de större försträckningar, som de i spiidda
landsorter bildade låneanstalterna från Riksgälds-kontoret erhållit, och hvarigenom just
dessa inrättningar blifvit satta i tillfälle att oafbrutet underhålla och fortsätta sin
rörelse, varit i flera afseenden för näringarnes bedrifvande och den industiiela verksamheten
vida mera gagnande, än de jemförelsevis mindre betydliga lån, som kunnat
af enskilda personer direkte utbekommas utur Riksbanken. Då de medel, som genom
Riksgälds-kontoret kunna göras räntebärande och allmänna rörelsen tillhandahållas, äro
afsedda för bestämda statsutgifter, måste desamma ock återfordras i den mån de skola
för sitt egentliga ändamål användas. Stående lan kunna följaktligen icke af dessa
medel påräknas. Någon oafbrutet fortgående lånerörelse med bestämda betalningstider
kan i följd deraf omöjligen grundas på dessa tillgångar; och den omvexling i Riksbankens
rörelse samt de förändringar i dess lånetillgångars belopp, som dessa medels
begagnande till en tillfällig förstärkning af Riksbankens lånefonder komme att förorsaka,
skulle sannolikt väcka allmän missbelåtenhet och ingalunda motsvara anspråken
på en allmän låneinrättnings fortfarande och ändamålsenliga verksamhet. Sannolikt
komme ock, derest Riksgälds-kontorets utlåningsrörelse upphörde, betydligt större summor,
än de som Riksgälds-kontoret nu haft räntelösa, att undandragas den allmänna
rörelsen samt förblifva hos Riksbanken innestående, utan att kunna användas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med afseende å öfriga härvid
förekommande omständigheter och förhållanden, hemställer Utskottet,

att revisorernes ifrågavarande framställning måtte lemnas utan

afseende.

Stats-Utskottets Utlåtande 1V:o 37.

21

18:o.

Angående ansvarsfrihet för Eiksgälds-kontorets styrelse.

Då Stats-Utskottet vid den nu verkställda granskningen af Riksgälds-kontorets
styrelse och förvaltning funnit fullmäktige i nämnda Kontor hafva med mt och omsorg
uppfyllt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, tillstyrker Utskottet.

att fullmäktige må tillerkännas full ansvarsfrihet för alla beslut
och åtgärder, som finnas''” antecknade uti deras protokoll från den
19 Januari 1871 till och med den 19 Januaii 1872.

Stockholm den 14 Mars 1872.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arvid Frrson Posse.

Reservation:

Af Herr ./. Rundbäck: "Då Utskottet gillat statsrevisorernes framställning,
i fråga om ökad amortering å det lån Gefle—Dala jernvägsaktiebolag af staten erhållit,
så har jag ansett, att Utskottet jemväl bort tillstyrka Riksdagen att ingå till
Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse härom; emedan utan denna åtgärd regeringen
icke erhåller sådan kännedom om Riksdagens åsigt i frågan, att regeringen
anser sig uppmanad mot bolaget vidtaga de mått och steg, som Riksdagen genom
gillandet af revisorernes framställning önskar.”

Bih. till Riksd. Prot. 1872. i Samt. 1 Afd. 22 Raft.

4.