Konstitutions-Utskottets Utlåtande Nio 9.

i

TV ro 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 9 April 1872, kl. 12 midd.

Konstitutions- Utskottets Utlåtande, angående väckta motioner om
förändrad organisation af Statsrådet.

Till Konstitutions-Utskottet hav från Riksdagens Andra Kammare
öfverlemnats en af Herr Carlén väckt motion (N-''o 195), innefattande förslag
till en ombildning af Statsrådet. Den nya organisationen, hvartill
motionen endast innehåller ett utkast, skulle, enligt motionärens förklaring,
hvila på den grundsats, att de Konungens rådgifvare, hvilka det
tillkom att handhafva de egentliga regeringsärendena och sålunda intaga
en företrädesvis politisk ställning, helt och hållet befriades från utöfvande!
af den administrativa domsrätten, som det oaktadt fortfarande skulle
blifva ett regeringsåliggande. 1 öfverensstämmelse härmed föreslår motionären: »att

Konungens Råd delas i tvänne afdelningar;

att hvardera afdelningen bildar en säi’skild konselj, den ena för de
egentliga regeringsärendena, hvartill äfven skulle räknas besvär öfver
tjenstetillsättningar, och den andra för alla besvärsmål i öfrigt;

att den förra konseljen, som skulle kunna benämnas Ministerkonselj,
består af sex, högst sju, och den sednare, som skulle kunna kallas Statsrådskonselj,
af fem ledamöter;

att Konungen, som eger bestämma statsdepartementens antal och
verkningskrets, bland Ministerkonseljens ledamöter nämner departementschefer
och en statsminister, hvilken jemväl fungerar såsom konseljpresident; att

åt departementscheferne öfverlemnas mera oförtydbart än i nu
gällande Regeringsform rättigheten att hvar för sig meddela erforderliga
Bill. till Riksd. Prat. 1812. 3 Sami. 8 Höft. 1

2

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

föreskrifter till vederbörande embetsverk och embetsman för ärendenas
beredning, för upplysningars infordrande och för att bringa regeringens
beslut i förvaltningsfrågor till verkställighet;

att Statsrådskonseljens ledamöter få sig uppdraget att, jemte handläggning
af besvärsmål, utarbeta nödiga ansedda ekonomiska, administrativa
och kommunala lagar och författningar;

att vederbörande Departementschef må vara berättigad att deltaga
i lagstiftningsarbetena inom den rådsafdelning, som bildar Statsrådskonseljen,
samt

att Konungen eger, när han så finner nödigt, sammankalla alla rådgifvarne
till sammansatt konselj, hvilket måhända alltid borde ske då
nya lagar äro i fråga att utfärdas.»

I sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft en i
Första Kammaren af Herr von Ehrenheim väckt motion (Nio 9), åsyftande
hufvudsakligen att med upphäfvande af det grundlagsstadgande, hvarigenom
högsta värdigheten inom Statsrådet tillagts Justitie-statsministern
och Statsministern för utrikes ärendena, Konungen skulle ega att bland
Statsrådets ledamöter utnämna en Statsminister, hvarförutan ur Regeringsformen
borde utgå hvad som stadgas dels i 6 §, att bland de tre
Statsråden utan departement minst två böra hafva förvaltat civil beställning,
dels i 34 § angående Statsrådsledamöternas rang. Enligt förslaget
skulle Regeringsformens 5, 6 och 34 §§ erhålla följande lydelse:

§ 5.

Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka Konungen utnämne
en Statsminister. Desse ege att alla i Statsrådet förekommande
ärenden öfvervara; ej må fader och son eller bröder på en gång vara
ledamöter af Statsrådet.

§ 6.

Af Statsrådets ledamöter skola sju vara chefer hvar för sitt departement,
nemligen:

En för Justitie-departementet;

En för Utrikes-departementet;

En för Landtförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens
ådgifvare i kommandomål för arméen;

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 9.

o

-En för Sjöförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan;

En för Civil-departementet;

En för Finans-departementet; samt

En för Ecklesiastik-departementet.

Den närmare fördelningen af ärendena departementen emellan bestämmes
af Konungen genom eu särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

§ 34.

Statsminister eller Statsråd må icke tillika annat embete utöfva, ej
heller några inkomster deraf uppbära. Justitieråd må ej tillika annat
embete innehafva eller utöfva.

Härförutan skulle nödiga redaktionsförändringar vidtagas i de öfriga
§§ af . grundlagar^, der benämningarna Justitiestatsminister!! eller
Statsministern för utrikes ärendena förekomma.

Enligt 1809 års Regeringsform, sådan den i detta afseende oförändrad
gällde intill år 1840, utgjordes Konungens Råd af nio ständiga ledamöter,
nemligen Justitie-statsministern, Statsministern för utrikes
ärendena, sex Statsråd och Hofkanslern. Af dem skulle Konungen i alla
regeringsärenden inhemta råd, men dertill var ock deras kall inskränkt.
Med ärendenas beredning och föredragning i Statsrådet hade de ej någon
befattning. Denna skyldighet ålåg de fyra Statssekreterarne, af
livilka hvar och en hade säte och stämma i Statsrådet, då han der föredrog
de åt hans handläggning anförtrodda ärenden. Innan föredragningen
skedde, skulle vissa mål, företrädesvis besvärsmålen, undergå en
förberedande behandling hos Rikets allmänna ärendens beredning, der
de för sådant ändamål föredrogos af Statssekreteraren eller en Expeditionssekreterare;
och skulle Beredningens yttrande i Statsrådet anmälas,
när ärendet der till afgörande förekom. Sedan Konungens beslut blifvit
fattadt, ombesörjde Statssekreteraren dess utfärdande och biträddes dervid
af eu afdelning eller expedition af Konungens Kansli.

Af en sådan sakernas anordning var en naturlig följd, att Statssekreterarnes
rådslag blefvo de, som vid rådsbordet gjorde sig företrädesvis
gällande, ty den förberedande handläggningen af ärendena satte

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

dem i stånd att deltaga i Statsrådets öfverläggningar med en sakkännedom,
hvilken Statsrådets öfrige ledamöter icke voro i tillfälle att i lika
mån tillegna sig. Men Statssekreterarnes öfvervägande inflytande på regeringsärendenas
gång var icke egnadt att befordra den öfverensstämmelse
i grundsatser och enhet i deras tillämpning, som borde utgöra det
sammanhållande elementet i regeringens verksamhet inom förvaltningens
skilda områden. Ty Statssekreterarne egde ej skyldighet eller ens rättighet
att öfvervara hvarandras föredragning och voro således utan ansvar
för hvad som beslöts i sådana ärenden, hvilka icke hörde till deras
befattning. Saknaden af enhet i beslutens fattande parades med bristande
kraft att utföra dem. De förvaltande verken voro ställda helt
och hållet utom Statssekreterarnes kontroll, hvaraf följde, att de hvilka
buro ansvar för Konungens beslut saknade makt att tillse, det dessa beslut
blefvo af underordnade myndigheter vederbörligen verkställda.

Efter flera fruktlösa försök att afhjelpa dessa brister i Statsrådets
organisation och ställning till öfriga förvaltningsorganer lyckades det
Konstitutions-Utskottet vid 1834—1835 års riksdag att förena meningarna
om det förslag, som derefter år 1840 blef och ännu fortfar att vara
gällande lag. Utskottet framhåller i sitt betänkande angelägenheten
deraf, att genom regeringsärendenas ändamålsenliga fördelning och deras
likväl bevarade inbördes sammanhang full kraft och enhet i riksstyrelsen
måtte beredas, äfvensom svårigheten om ej omöjligheten att rättvist
tillämpa den i grundlagarne stadgade ansvarighet för rådslagen, innan
Konungens rådgifvare till ett nödigt antal ställdes i spetsen för hvar sin
gren af styrelsen, så att de närmast Konungen må kunna både öfverskåda
egna förvaltningsföremål och taga kännedom åt hvarandras, med
skyldighet å ena sidan att när som helst göra Konungen redo för administrationens
gång och resultat, samt å den andra med tillräcklig myndighet
att inom det dem anförtrodda departement främja verkställigheten
af Konungens beslut och vaka öfver allmänna författningars efterlefnad.
Hufvuddragen af den nya organisationen kunna sammanfattas
sålunda, att Statsrådet skulle bestå af endast ständiga ledamöter, hvilka
egde att öfvervara afgörandet af alla regeringsärenden, att ett visst antal
af Statsrådets ledamöter blefvo chefer och föredragande hvar för sitt
Departement, hvaremot Statssekreterarnes embeten indrogos, att Rikets
allmänna ärendens beredning upphörde, samt atl: genom ett tillägg till
38 § Regeringsformen Departementscheferne bemyndigades att omedelbart
till vederbörande expediera alla föreskrifter och erinringar om verkställighet
af utfärdade beslut.

Förändringen stadnadq således hufvudsakligen vid en ny organisation

Konstitutiom-Utskottets Utlåtande N:o 9. 5

af Statsrådet. Det synes visserligen som om departementalformens införande
inom den högsta förvaltningen, och indragningen af Rikets allmänna
ärendens beredning borde följdriktigt hafva ledt till de gamla
kansliexpeditionernas ombildning till verkliga departement, så inrättade
att att de kunde tillhandagå Departementschefen med den utredning af
ärendenas detaljer, som för hans föredragning var af nöden. Men så
skedde ej. Expeditionerna bibehöllos till det närmaste i sitt fordna
skick, med hufvudsaklig uppgift att besörja protokollsföring och expedition
af redan fattade beslut. Endast af expeditionschefen kunde föredraganden
påräkna något väsendtligt biträde vid ärendenas beredning.
Vid sådant förhållande och då man tillika tager i betraktande Departementschefernas
skyldighet att i allmänhet närvara vid alla ärendens behandling
i Statsrådet, med förpligtelse att sina meningar yttra och under
ansvarighet för rådslagen icke blott med afseende på de ärenden,
hvilka tillhörde hvars och ens eget departement, utan ock sådana som
lydde under de öfriga, samt att denna skyldighet och detta ansvar gjorde
det för Departementschefen nödigt att, vid sidan af den beredning han
måste egna de mål hvilka tillhörde hans egen förvaltningsgren, inhemta
kännedom äfven om de ärenden, hvilka af andra Departamentschefer föredrogos,
så inser man lätt, att det arbete som af de nya Departementscheferne
fordrades var af beskaffenhet att taga deras tid och krafter i
anspråk i vida högre grad än som varit fallet med Statssekreterarne.
Man kan ock ganska snart efter förändringens genomförande skönja spår
till fruktan, att en sådan börda skulle blifva Departementscheferne för
tung, och till försök att åvägabringa en väl behöflig lindring i densamma.
Uppmärksamheten fästade sig företrädesvis vid två olika utvägar
att vinna det åsyftade målet, den ena att förstärka regeringens arbetskrafter
genou ökande af Statsrådsledamöternes antal, och den andra att
afskilja en del ärenden från regeringens handläggning och hänvisa deras
behandling till andra myndigheter. En åtgärd i sistnämnda riktning
ifrågasattes redan år 1844, då Kongl. Maj:t i proposition till Rikets
Ständer den 30 Oktober nämnda år angående tillökning i antalet af
Högsta Domstolens ledamöter antydde, hurusom derigenom äfven den
fördel kunde beredas, att någon del af de besvärsmål, hvilka af Konungen
i Statsrådet afgjordes, kunde, om Konungen så för godt funne, öfverlemnas
till Högsta Domstolen. Men propositionen blef afslagen, och
samma öde vederfors ett vid 1853—1854 års riksdag af enskild motionär
framstäldt och af Konstitutions-Utskottet tillstyrkt förslag om bildande
af ett särskildt embetsverk, som under namn af Regeringsrätt
skulle handlägga och afgöra besvärsmålen. Då frågans lösning i denna

Konsta uti0118-Utskottets Utlåtande N:o 9.

6

riktning härmed syntes afskuren, föreslog Kongl. Magt i proposition till
Rikets Ständer den 6 Oktober 1857 dels inrättande af ett nytt Statsdepartement
för allmänna arbeten och kommunikationsanstalter, som
skulle mottaga en del ärenden från de tyngst belastade Departementen,
dels ock tillökning af de konsultativa Statsrådens antal till fyra, i ändamål
att dymedelst bilda en tillräckligt talrik och mångsidig afdelning af
Statsrådet, som skulle kunna på föredragning af vederbörande Departementschef
och utan öfrige Departementschefers närvaro så bereda besvärsmålen,
att de sedermera endast behöfde inför Kongl. Maj:t i Statsrådet
i korthet anmälas; hvarjemte med den föreslagna förstärkningen
af Statsrådet afsågs, att man vid afgörande af andra ärenden af mindre
vigt alltid skulle hafva att i konseljen tillgå det antal ledamöter 8 § i
Regeringsformen föreskrifver, utan att Departementscheferne dervid behöfde
öfvervara hvarandras föredragning. Äfven denna framställning
blef i begge dess delar af följande Riksdag afslagen. Slutligen har Kongl.
Maj:t vid 1868 års riksdag dels ifrågasatt inrättning af ett nytt departement
för näringar och allmänna arbeten, dels ock hemställt om sådan
ändring i 7 § Regeringsformen, hvarigenom en del mindre vigtiga mål,
som nu vanligen i hela Statsrådets närvaro föredragas, och af hvilka
öfrige Departementschefer nödgas inhemta kännedom i följd af den gemensamma
ansvarighet, som för deras afgörande affordras samtlige närvarande
Statsrådsledamöter, skulle kunna, efter som Kongl. Maj:t funne
för godt, skiljas från föredragningen i konseljen för att af vederbörande
Departementschef ensam och på eget ansvar afgöras. Icke heller något
af dessa förslag kunde tillvinna sig Riksdagens bifall.

Vid alla de tillfällen då dessa frågor varit å bane, och i synnerhet
efter införandet af årliga riksdagar, har man enhälligt erkänt den tvingande
nödvändigheten att snart vidtaga tjenliga mått och steg, på det
att icke Departementscheferne, nedtyngde af den mängd detaljfrågor,
som i ständigt växande grad tager deras tid och krafter i anspråk, skola
sättas ur stånd att egna de större samhällsvigtiga frågorna den omsorg
och den tankekraft som vederbör; men så länge saken uteslutande eller
företrädesvis ur denna synpunkt varit föremål för förhandlingar, har man
ej kunnat förena sig om lämpligheten af någon till behofvets afhjelpande
föreslagen åtgärd. Deremot har Riksdagen under de vid sidan häraf pågående
öfverläggningarne om åstadkommande af en förenklad organisation
af statsförvaltningen i dess helhet kommit till ett resultat i afseende
på besvärsmålens behandling, som äfven för nu föreliggande fråga blifvit
af synnerlig vigt. I anledning af en vid 1868 års riksdag väckt motion
har nemligen Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 Maj nämnda

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

7

år bland annat anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida af de mål, hvilka nu afgöras af'' administrativ ortmyndighet och
genom besvär kunna fullföljas antingen hos rikets kollegier eller andra
förvaltande centrala embetsverk, samt vidare hos Kongl. Maj:t i Statsrådet
eller ock omedelbart hos Kongl. Mai:i, sådana som kunna till rättsfrågor
hänföras må öfverlemnas till behandling af allmän domstol, och
sådana, som äro af både judiciel och administrativ natur, och hvilka
fortfarande anses böra af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas,
likväl må i sista instansen af Kongl. Maj:t i dess Högsta Domstol
afgöras. Enligt uppgift, meddelad af Justitieombudsmannen i hans till
innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse, är ifrågavarande ärende
under beredning till föredragning hos Kongl. Maj:t. Att Riksdagens
framställning redan i viss mån tillvunnit sig afseende, finner man deraf,
att genom den af Kongl. Maj:t sistlidna år utfärdade förordning angående
fattigvården en del besvärsmål i fattigvårdsärenden blifvit till Högsta
Domstolen öfverflyttade. Emellertid och intill dess ytterligare åtgärder
hunnit vidtagas, lärer, med stöd af 8 § Regeringsformen, den anordning
vara af Kongl. Maj:t vidtagen, att besvärsmålen, då så pröfvas nödigt,
föredragas inför Konungen af vederbörande Departementschef i närvaro
endast af de tre Statsråden utan departement, hvarigenom Departementscheferne
befrias från all handläggning af sådana besvärsmål, hvilka ej
tillhöra deras eget förvaltningsområde.

Med sistnämnda anordning till utgångspunkt har nu Herr Carlén
förslagit att befria Departementscheferne från all befattning med besvärsmålen
och att, hufvudsakligen för dessa måls handläggning, af Statsråden
utan departement, förstärkte till ett antal af fem, bilda en särskild afdelning
af Konungens Råd. Motionären har fästat synnerlig vigt vid de fördelar
som skulle vinnas, derest man beslöte sig för en sådan åtgärd, i
stället att öfverflytta besvärsmålen till Högsta Domstolen, och han har
åt en utredning af dessa förhållanden egnat större delen af sin framställning.
Då emellertid Riksdagen, såsom det får antagas, efter en mogen
pröfning af de a båda sidor sig företeende skäl, genom ofvanberörda
skrifvelse till Kongl. Maj:t förklarat sig anse önskvärdt, att en stor del
af besvärsmålen kunde af Högsta Domstolen öfvertagas, synes det Utskottet,
som om redan på denna grund någon framställning af Riksdagen
i annan syftning icke bör komma i fråga, åtminstone intill dess skrifvelsen
blifvit inför Kongl. Maj:t slutligen föredragen och dervid visat
sig om och i hvad mån Kongl. Maj:t funnit skäl att gå Riksdagens uttalade
önskan till mötes. Skulle detta ske i hela den utsträckning, hvartill
Riksdagens skrifvelse gifver anledning, så komme, enligt hvad Sär -

8

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 9.

skilda Utskottet vid 1868 års riksdag beräknat, Kongl. Maj:t i Statsrådet
att befrias från minst två tredjedelar af besvärsmålen och deribland, dem,
hvilka utan gensägelse mest af alla tagit Statsrådsledamöternas tid i anspråk.
Skiljer man från de återstående rent administrativa besvärsmålen
dem som röra tjenstetillsättningar, hvilka fortfarande äfven enligt motionärens
åsigt skulle handläggas af Departementscheferne, så blir antalet
af öfriga besvärsmål så obetydligt, att det säkerligen icke kan sättas
i fråga att för deras skull vidtaga någon ny organisation af Statsrådet.
Utskottet har visserligen ej förbisett, att den af motionären föreslagna
s. k. Statsrådskonselj skulle få äfven eu annan befattning sig uppdragen,
nemligen den att utarbeta förslag till ekonomiska, administrativa och
kommunala lagar. Men såvida det under några omständigheter kan anses
lämpligt att låta en afdelning af Statsrådet tjenstgöra i den jemförelsevis
underordnade och för en regering temligen främmande egenskapen
af lagberedning, så vore detta visserligen endast under den förutsättning,
att samma statsrådsafdelning hade sig uppdragen tillämpningen
af de lagar, den egde att föreslå, hörsvinner denna förutsättning,
kan Utskottet icke finna annat, än att det derpå grundade förslaget ock
måste förfalla.

Hvad i öfrigt beträffar den ställning motionären synes vilja anvisa
Statsrådskonseljens ledamöter, kan man väl med skäl sätta i fråga, huruvida
det verkligen, såsom motionären framhåller, vore ett framsteg i
konstitutionelt hänseende att tillskapa en afdelning af Statsrådet, som,
»i det närmaste oberoende af de politiska vindkasten», det vill väl med
andra ord säga utan politisk ansvarighet inför representationen, eller
åtminstone utan att denna ansvarighet, om den ock enligt lag funnes,
i verkligheten gjordes gällande, skulle icke blott utöfva ett väsendtligt
inflytande på Konungens beslut vid afgörande af besvärsmål och stiftande
af ekonomisk lag, utan ock, på sätt motionären antydt, deltaga med Statsrådets
öfriga ledamöter i rådslagen och rikets vigtigaste angelägenheter.
Utskottet underskattar icke betydelsen af kontinuitet i ärendenas behandling,
men förmenar att densamma bör kunna upprätthållas, utan att något
efterskänkes, vare sig i grundsatsen eller dess tillämpning, af det inflytande,
som i ett konstitutionelt samhälle bör tillkomma representationen
i afseende på de åsigter, hvilka i frågor af sådan vigt som många af de
nu nämnda söka göra sig gällande i Konungens Råd.

Då Utskottet under fullt erkännande af nödvändigheten att söka
bereda Departementscheferne någon lättnad i det detaljarbete, hvarmed
de under nuvarande förhållanden betungas, likväl icke kunnat biträda
det förslag, som i denna syftning blifvit af motionären framstäldt, torde

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

9

det tillkomma Utskottet att, om ock i största korthet, antyda de medel,
hvarigenom Utskottet föreställt sig att det af alla eftersträfvade målet
borde, äfven utan grundlagsändring, kunna vinnas. Ett sådant medel
vore att fortgå på den genom Riksdagens framställning angående besvärsmålen
anvisade banan att från regeringens handläggning skilja sådana
mål, hvilka icke genom sin natur nödvändigt höra dit och som lämpligen
kunna blifva föremål för andra myndigheters behandling. Det lider
intet tvifvel, att icke en hel mängd ärenden af mindre vigt, hvarmed
Kong]. Maj:t nu besväras, skulle kunna utan ringaste olägenhet slutligen
afgöras af vederbörande ortmyndigheter eller åtminstone af de centrala
embetsverken. Men äfven med iakttagande häraf blefve det dock i anseende
till öfriga ärendens ständigt växande antal snart af nöden att
bereda departementscheferne tillgång till förstärkta arbetskrafter. Att
för sådant ändamål öka statsrådsledamöternes antal vore dock, efter hvad
Utskottet befarar, att äfventyra den enhet och sammanhållning, som man
i främsta rummet måste söka bevara i förvaltningens högsta instans.
Man finner huru i andra länder antalet af departementschefer hållits vid
den lägsta möjliga siffra, så att det endast i länder med högst betydligt
större folkmängd och utveckling än vårt öfverstiger det hos oss nu befintliga;
och det kan icke med fog påstås, att våra förhållanden för
ärendenas ändamålsenliga gång fordra ett större antal ledamöter i Statsrådet
än som annorstädes anses af nöden. Det arbetsbiträde departementscheferne
behöfva bör deremot, i följdriktig utveckling af 1840
ars reform, sökas inom departementen medelst en sådan omgestaltning
af Konungens kansli, att departementen efter de särskilda hufvudgrupperna
af ärenden indelas i byråer, hvilkas chefer kunde med biträde af
underlydande tjensteman och under departementschefernes högsta ledning
underkasta ärendena den grundliga förberedande detaljbehandling,
som nu upptager så mycket af departementschefernes tid. Det är inom
dessa byråer departementschefen skall hafva att tillgå den fack-kunskap,
som icke får saknas inom den högsta förvaltningen, men som departementschefen
icke, utan fara att förlora öfversigten af det hela, kan sjelf förvärfva.
inom alla områden af sin förvaltningskrets; det är genom byråerna
kontinuiteten i ärendenas handläggning betryggas; det är hos dem den
af motionären med rätta högt uppskattade vanan att redigera författningar
bör finnas utbildad, och detta allt derföre, att man inom byråerna
utan uppoffring af några konstitutionel garantier kan medgifva det
oberoende af de politiska vindkasten, som gör det möjligt för byråcheferne
att, oberörde af de vexlingar Statsrådets ledamöter kunna vara
underkastade, stanna på sina platser under så lång tid som erfordras för
Bill. till Riksd. Prof. 1872. 3 Sami. 8 Häft. , 2

10

Konstitutions-Utskottels Utlåtande N:o 9.

att göra sig fullt förtrogne med handläggningen af de åt dem anförtrodda
ärenden. Utskottet har sig bekant, att en sådan fördelning i
byråer redan med framgång begynt införas i vissa departement, och
vågar uttala den förvissning, att den härigenom vunna erfarenheten
skall, till väsendtlig lättnad i departeinentschefernes arbete, leda till fortgång
på den beträdda banan.

Motionären föreslår vidare, att åt departementscheferne måtte öfverlemnas,
mera oförtydbart än i gällande regeringsform skett, rättigheten
att hvar för sig meddela erforderliga föreskrifter till vederbörande embetsverk
och embetsman för ärendenas beredning, för upplysningars infordrande
och för att bringa regeringens beslut i förvaltningsfrågor till
verkställighet. I detta afseende innehåller Regeringsformens 10 §, att,
innan ärendena hos Konungen i Statsrådet föredragas, skola de genom
nödiga upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk af den
föredragande beredas, och 38 §, att alla föreskrifter och erinringar om
verkställighet af utfärdade beslut må af departementschefer omedelbart
kunna till vederbörande expedieras. Genom Ivongl. Cirkulärbrefvet af
den 18 Maj 1849 förklarar Kongl. Maj:t, att, då för fullgörandet af departeinentschefernes
åliggande att genom nödiga upplysningars inhemtande
från embetsverken bereda ärendena till föredragning i Statsrådet, äfvensom
att meddela föreskrifter och erinringar om verkställighet af Kongl.
Maj:ts utfärdade beslut, det bör medföra betydlig lättnad jemte större
enkelhet och skyndsamhet i ärendenas behandling, om departementscheferne
lemnas tillfälle att genom personlig närvaro i embetsverken
inhemta nödige ansedda underrättelser och kännedom om ärendenas behandling,
äfvensom att med vederbörande derstädes i förefallande ämnen
öfverlägga, så bemyndigas departementscheferne att, då deras öfriga göromål
medgifva och de hona sådant af nöden, bevista sessionerna hos de
förvaltningsverk, som äro under hvarderas departement lydande, samt
dervid ej mindre deltaga i öfverläggningarne, fastän icke besluten, än
ock af dessa embetsverk och deras tjensteman äska och erhålla de upplysningar,
som i ett eller annat afseende kunna i dem tillhörande tjensteärenden
erfordras. Slutligen har Kongl. Maj:t genom bref den 1 April
1845 och den 11 Januari 1859 uppdragit åt vederbörande krigsdepartementschef
att närmast under Konungen föra befäl öfver armén och
flottan, med rättighet att angående vissa ärenden med chefs makt och
myndighet fatta beslut. I afseende på rättigheten att infordra nödiga
upplysningar för ärendenas beredning synas dessa föreskrifter icke i tydlighet
lemna något öfrigt att önska. De innefatta ock enligt Utskottets
förmenande en ganska vidsträckt myndighet för departementscheferne

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

11

att bringa regeringens beslut till verkställighet. »Sammanställer man dessa
stadgande!)», yttrar härom Konstitutions-Utskottet vid 1868 års riksdag,
»och dertill tager i betraktande den grad af myndighet man måste fästa
vid sjelfva begreppet af chef för eu förvaltningsgren, synes Utskottet
deraf framgå att, om ock enligt våra grundlagars anda föredraganden
hufvudsakligen är rådgifvare och icke eger i Konungens ställe afgöra
något ärende, han dock såsom chef för sitt departement eger gifva de
föreskrifter, hvilka kunna vara af nöden för förvaltningens gång inom
den gren deraf, som blifvit honom anförtrodd, hvartill ock torde höra
rättigheten att, sedan ett beslut i en ren förvaltningsfråga, som icke
berör enskild persons eller korporations rätt, blifvit till sina väsendtliga
bestämmelser i Statsrådet fattadt, meddela sådana föreskrifter till
vederbörande embetsverk, som för beslutets genomförande kunna finnas
nödiga, utan att behöfva i Statsrådet föredraga hvarje, detaljärende,
hvars sammanhang med ett redan fattadt beslut är klart och tydligt».
Då följaktligen de åberopade lagbuden, vare sig man betraktar deras
ordalag eller syfte, i departementschefens hand synas lägga all den
makt som fordras för att bereda nödigt samband mellan departementet
och underlydande förvaltningsverk, samt för tillsyn å förvaltningens
gång och å utförandet af beslutade åtgärder, torde det af motionären
afsedda förtydligande af hithörande stadganden icke vara af något synnerligt
behof påkalladt.

Att ur grundlagen utesluta bestämmelserna om departementens antal
och namn anser Utskottet väl vara i princip riktigt och äfven i någon
mån egnadt att underlätta eu under närvarande förhållanden väl
behöflig ändamålsenligare fördelning af ärendena departementen emellan,
men då Riksdagen för icke längre tid tillbaka än år 1868 afslagit ett
af Konstitutions-Utskottet då framlagdt förslag i dylik syftning, och då
det visserligen må erkännas att, så länge fråga ej väckes om indragning
af ett helt departement och dess förening med ett annat, en öfverflyttning
af ärenden från de mest betungade departementen kan i ganska
vidsträckt skala ega rum utan att möta hinder af departementens i
grundlagen bestämda namn, synes äfven denna grundlagsändring kunna
utan olägenhet någon tid anstå, till dess allmänna meningen blifvit fullt
öfvertygad om dess fördelar.

Slutligen har motionären föreslagit — och derutinnan sammanfaller
hans förslag i det närmaste med Herr von Ehrenheims — att, jemte
det den för Justitie- och Utrikes statsministrarne nu stadgade högre
värdighet komme att upphöra, Kongl. Maj:t skulle ega att bland Statsrådets
ledamöter utse en Statsminister. Såsom bekant är, kan denna

12

Konstitutions-Utskoltets Utlåtande N:o 9.

högre värdighet, åtminstone så vidt den gäller Justitie-statsministern,
numera endast förklaras ur historisk grund. Det gamla Riksdrots-embetet,
som af Gustaf III blifvit återupplifvadt, hölls ännu år 1809 besatt,
och då man åt dess innehafvare, som tillika var främste ledamot af
Högsta Domstolen och President i Svea Hofrätt, ville inrymma eu plats
i det nya Statsrådet, kunde detta ej ske med mindre än att han der
bibehöll den höga värdighet, hvartill hans fordna rang och innehafvande
embeten berättigade honom. Af denna anledning och då Justitiestatsministern
fortfarande intill år 1840 innehade den särskilda ställning
i förhållande till Statsrådets öfriga ledamöter, att han tillika var
ledamot af Högsta Domstolen, blef han beklädd med statsministers värdighet.
Sedermera hafva icke blott dessa förutsättningar för bibehållande
af den högre värdigheten försvunnit, utan ock en särskild anledning
tillkommit, som gör dess upphörande önskvärdt. Det har nemligen,
utan att derom finnes något i grundlagen stadgadt, visat sig vara
af sakens natur påkalladt, att bland Statsrådets ledamöter alltid funnits
någon med den ställning till sina embetsbroder, att Konungen företrädesvis
valt att meddela sig med honom, då han pröfvat nödigt att i något
ärende af större politisk vigt, innan detsamma till afgörande företages,
på förhand inhemta Statsrådets mening, och till hvilken Riksdagens
Kamrar kunnat vända sig, då det gällt att i någon maktpåliggande och
regeringens ställning i det hela berörande fråga erfara dess tankar.
Detta behof har redan framträdt med den bestämdhet, att det icke kan
afvisas, och det synes derföre Utskottet angeläget att undanrödja det
hinder som i grundlagen finnes derför, att saken må kunna på ett fritt
och naturligt sätt utveckla sig så, att den bäst motsvarar sitt ändamål.
Detta hinder ligger i Justitie-statsministerns höga värdighet, i följd af
hvilken lian ansetts sjelfskrifven att intaga en sådan framstående politisk
ställning. Konungen nödsakas härigenom å ena sidan att vid val
af chef för Justitiedepartementet fästa hufvudsakligt afseende vid den
valdes politiska egenskaper, medan han å andra sidan i valet af Statsminister
är inskränkt till dem, Indika ega erforderlig skicklighet att bekläda
chefskapet för Justitiedepartementet. Utskottet finner det i alla
afseenden lämpligare att åt Konungen öfverlemnas att till Statsminister
utse den af sina rådgifvare, hvilken han finner med största fördel för
ärendenas gång kunna bekläda eu dylik befattning, utan att ett visst
departement eller ens något departement behöfde vara dermed förenad
t.

Ehuru af den ställning som sålunda tillkoinme statsministers-embetet
blefve eu följd, att chefen för Utrikesdepartementet skulle upphöra

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

13

åt t vara Statsminister, bör han dock fortfarande benämnas Minister för
utrikes ärendena, enär det icke torde sakna all betydelse, att han kan
tillägga sig denna titel vid den utrikes brefvexlingen, och han dessutom
i olikhet med de Ofri ge departements-cheferne utöfva!- verkliga ministerfunktioner
och innehar en särskild ställning såsom representant för begge
de förenade rikena.

I sammanhang med dessa grundlagsändringar anser sig Utskottet
jemväl böra tillstyrka borttagande af bestämmelsen i 6 § Regeringsformen,
att minst tva af Statsråden utan departement böra hafva förvaltat
civil beställning, enär Konungens rätt att välja sitt råd derigenom utan
ändamål inskränkes, äfvensom att ur 34 § måtte utgå hvad der stadgas
om statsrådsledamöters rang. Man torde numera vara ense derom, att
dylika bestämmelser icke hafva sin plats i grundlag.

De öfriga af Utskottet tillstyrkta förändringar röra endast redaktionen
och . äro nödvändiga följder af dem, hvilka Utskottet ansett böra
vidtagas i 5 och 6 §§ Regeringsformen.

Utskottet hemställer alltså:

l:o att Riksdagen måtte i anledning af de väckta
motionerna antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förändringar i

Regeringsformen.

§

(Nuvarande lydelsen).

Statsrådet skall bestå af tio
ledamöter, hvilka ege att alla der
förekommande ärenden öfvervara;
ej må fader och son eller bröder
på en gång vara ledamöter af Statsrådet.

5.

(Föreslagen lydelse).

Statsrådet skall bestå af tio
ledamöter, bland hvilka Konungen
utnämne en Statsminister. Desse
ege att alla i Statsrådet förekommande
ärenden öfvervara; ej må
fader och son eller bröder på eu
gång vara ledamöter af Statsrådet.

14

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

§ 6.

Af Statsrådets ledinöter skola
sju vara chefer, hvar för sitt Departement,
nemligen:

Justitie-statsministern för Justitiedepartementet
;

Statsministern för Utrikes ärendena
för Utrikesdepartementet;

En chef och föredragande Statsråd
för Landtförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål för arméen;

En för Sjöförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan
;

Eu för Civildepartementet;

Eu för Finans-departementet;

samt

Eu för Ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af
ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom eu
särskilt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

Bland de tve Statsråden utan
departement böra minst två hafva
förvaltat civil beställning.

Af Statsrådets ledamöter skola
sju vara chefer, hvar för sitt Departement,
nemligen:

Ministern för Utrikes ärendena
för Utrikesdepartementet;

En chef för Justitiedepartementet; Eu

för Landtförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för
arméen;

En för Sjöförsvarsdepartementet,
hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för fiottan; En

för Civildepartementet;

Eu för Finans-departementet;

samt

En för Ecklesiastikdepartementet.

Den närmare fördelningen af
ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom eu
särskilt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

§ U.

Ministeriela mål, hvarmed för- Ministeriela mål, hvarmed för stås

alla de som angå rikets för- stås alla de som angå rikets förhållande
till främmande Makter, må hållande till främmande Makter, må
Konungen låta bereda och hand- Konungen låta bereda och handhafva
på det sätt honom lämpli- hafva på det sätt honom lämpli -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

15

gast synes. Statsministern för utrikes
ärendena tillhör att dessa
mål inför Konungen föredraga och
anmäla i närvaro af någon annan
Statsrådets ledamot. År Statsministern
frånvarande, — — — —

§

Konungen eger att i afhandlingar
och förbund med främmande
Makter ingå, sedan han enligt föregående
§ deröfver hört Statsministern
för utrikes ärendena och
någon annan tillkallad Statsrådets
ledamot.

§

Då justitieärenden i Statsrådet
föredragas, skola, jemte Justitie-statsministern,
och två Statsråd, två af
Högsta Domstolens ledamöter dem
• öfvervara, med den skyldighet att
till protokollet sig yttra, som 9 §
föreskrifver.

gast synes. Ministern för utrikes
ärendena tillhör att dessa mål inför
Konungen föredraga och anmäla
i närvaro af någon annan
Statsrådets ledamot. År Ministern
frånvarande, — — — — —

12.

Konungen eger att i afhandlingar
och förbund med främmande
Makter ingå, sedan han enligt föregående
§ deröfver hört Ministern
för utrikes ärendena och någon
annan tillkallad Statsrådets ledamot.

2G.

Då justitieärenden i Statsrådet
föredragas, skola, jemte Chefen för
Justitiedepartementet och två Statsråd,
två af Högsta Domstolens ledamöter
dem öfvervara, med den
skyldighet att till protokollet sig
yttra, som 9 § föreskrifver.

§ 32.

Sändebud hos främmande Makter
och tjensteman vid Beskickningarna
namne Konungen i Statsmisterns
för utrikes ärendena och någon
annan tillkallad Statsrådsledamots
närvaro.

Sändebud hos främmande makter
och tjensteman vid Beskickningarna
nämne Konungen i Ministerns
för utrikes ärendena och någon annan
tillkallad Statsrådsledamots närvaro.

16

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

§ 34.

Statsministrarne innehafve rikets
högsta värdighet, och Statsråden den
närmaste derintill. Statsminister eller
Statsråd må icke tillika annat
embete utöfva, ej heller några inkomster
deraf uppbära. Justitieråd
må ej tillika annat embete innehafva
eller utöfva.

Statsminister eller Statsråd må
icke tillika annat embete utöfva, ej
heller några inkomster deraf uppbära.
Justitieråd må ej tillika annat
embete innehafva eller utöfva.

Riksdags- ordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman
vald, skall, första gången
han efter valet till riksdag sig inställer,
inför Justitie-statsministern, eller
den Konungen i hans ställe förordnar,
sin fullmakt till granskning
uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder
eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter
ske kan. Denna granskning, — —

1. Den, som blifvit till riksdagsman
vald, skall, första gången
han efter valet till riksdag sig inställer,
inför Statsministern, eller den
Konungen i hans ställe förordnar,
sin fullmakt till granskning uppvisa
å den dag Riksdagen sammanträder
eller, om riksdagsman senare
sig inställer, så snart derefter ske
kan. Denna granskning, — — —

§ 33.

Så snart fullmakterna undergått
den i mom. 1 af nästföregående
§ föreskrift^ granskning samt
berättelse om förloppet dervid blifvit
af Justitie-statsministern, eller
den i hans ställe förordnad är, meddelad
Kamrarna, — — •— —

Så snart fullmakterna undergått
den i mom. 1 af nästföregående
§ föreskrifna granskning samt
berättelse om förloppet dervid blifvit
af Statsministern, eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad Kamrarna,
— — — — — — —

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 9.

17

§

Konungen låter offentligen kungöra
den af honom för riksdags
öppnande bestämda tid, som ej må
utsättas senare än å femte söckendagen
efter riksdags början. På
den tid skola riksdagsmännen, sedan
gudstjenst med dem hållen är,
sammankomma på rikssalen, der Konungen,
eller, då han så för godt
finner, någon af Statsministrarna
förer ordet. Vid detta tillfälle —

§

Vill Konungen -— — — —
— meddelas.

Då riksdag skall afslutas, infinna
sig, på Konungens kallelse och
efter förrättad gudstjenst, riksdagsmännen
på rikssalen och framföra
genom Talmännen sina välönskningar.
Derefter uppläses riksdagsbeslutet,
hvaruppå Konungen, sjelf
eller genom någon af Statsministrarna,
förklarar riksdagen vara afslutad.

34.

Konungen låter offentligen kungöra
den af honom för riksdags
öppnande bestämda tid, som ej må
utsättas senare än å femte söckendagen
efter riksdags början. På
den tid skola riksdagsmännen, sedan
gudstjenst med dem hållen är,
sammankomma på rikssalen, der Konungen,
eller, då han så för godt
finner, Statsministern eller annan
Statsrådsledamot förer ordet. Vid
detta tillfälle — — — — —

36.

Vill Konungen — — — —

— meddelas.

Då riksdag skall afslutas, infinna
sig, på Konungens kallelse och
efter förrättad gudstjenst, riksdagsmännen
på rikssalen och framföra
genom Talmännen sina välönskningar.
Derefter uppläses riksdagsbeslutet,
hvaruppå Konungen, sjelf
eller genom Statsministern eller annan
Statsrådsledamot, förklarar riksdagen
vara afslutad.

Tryckfrihets-förordningen.

§ I 4:o.

Utgifvare af dagblad el- 4:o. Utgifvare af dagblad el ler

periodiska skrifter aninäle sig, ler periodiska skrifter anmäle sig,

Bill. till Rilcsd. Prof,. 1872. 3 Sami. 8 Haft. 3

18

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

jemte titeln och tryckningsorten, jemte titeln och tryckningsorten,
hos Justitiestatsministern — — hos Chefen för Justitie-departementet

5:o. Privilegier å boktryckeri

— --mil.

Då ett boktryckeri--rätt.

Den ett nytt boktryckeri — —

— sagd är. I båda fallen åligger

det Konungens Befallningshafvande,
sedan behörig anmälan hos honom
blifvit gjord, att genast, eller med
först omgående post, derom underrätta
Justitie-statsministern. Anlägges
— — . — — — — —

8:o. Vid rättegångens början
— — — tillkännagifver. Angår
rättegången dagblad eller periodiska
skrifter, blifve utgifvarens
namn af Justitie-statsministern i
följd af ofvan föreskrifna anmälan
uppgifvet. Domaren eger — —

5:o. Privilegier å boktryckeri

— — — mil.

Då ett boktryckeri — — rätt.

Den ett nytt boktryckeri--

— sagd är. I båda fallen åligger

det Konungens Befallningshafvande,
sedan behörig anmälan hos honom
blifvit gjord, att genast, eller med
först omgående post, derom underrätta
Chefen för Justitie-departem entet.
Anlägges — — — — —

8:o. Vid rättegångens början
— — — tillkännagifver. Angår
rättegången dagblad eller periodiska
skrifter, blifve utgifvarens
namn af Chefen för Justitie-departementet
i följd af ofvan föreskrifna
anmälan uppgifvet. Domaren eger

§

I afseende på bevakningen öfver
skrifters lofliga allmängörande,
skola följande stadganden gälla:

l:o. Justitie-statsministern skall
tillkomma att både inom hufvudstaden
och i orterna, antingen
sjelf eller genom vederbörligen af
honom förordnade ombud, vaka öfver
skrifters allmängörande, på det
sätt och i de delar, som här nedanföre
stadgas.

2:o. Till befrämjande af detta
ändamål, vare härmed till ovägerlig
efterlefnad föreskrifvet, att

4.

I afseende på bevakningen öfver
skrifters lofliga allmängörande,
skola följande stadganden gälla:

l:o. Chefen för Justitie-departementet
skall tillkomma — —
stadgas.

2:o. Till befrämjande af detta
ändamål, vare härmed till ovägerlig
efterlefnad föreskrifvet, att

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 9.

19

i samma stund, ej senare än en
skrift till försäljning eller till spridande,
på hvad annat sätt som helst,
utgifves, skall ett exemplar aflemnas,
i Stockholm till Justitie-statsministern,
och i hvarje annan ort
till hans förordnade ombud. Boktryckare,
som denna föreskrift uraktlåter,
böte hvarje gång femtio
riksdaler, och om han, utan att
vara försedd med Justitie-statsministerns
bevis om gjord anmälan af
ett dagblad eller periodisk skrift,
desamma trycker, böte ett hundra
riksdaler, och skriftens utgifvande
inställes, intill dess utgifvaren iakttagit
hvad ofvanföre derom stadgadt
är.

3:o. I alla de fall, der åtal enligt
2 § 4 inom. samt 3 § genom allmän
åklagare anställes, ege Justitiestatsministern
eller dess ombud rättighet,
att, då han det nödigt pröfvar,
en skrift med qvarstad belägga
låta, hvilken sist inom åtta dagars
förlopp verkställes. Börande en månad
efter den dag, då i landsort
qvarstaden lagd blifvit, Justitie-statsministern
meddela ombudet sitt gillande
eller upphäfvande deraf. Är
uti hufvudstaden qvarstad ej inom
åtta dagars förlopp lagd, eller i
landsorterna Justitie-statsministerns
gillande ej, inom ofvanskrifna en månads
förlopp, ankommet, må qvarstad
ej, utan efter laga domstols
och Tryckfrihets-komitéens yttrande,
gälla. Men vid alla de tillfällen, då
Justitie-statsministern anser förbrytelser
emot denna lag sig yppa, och

i samma stund, ej senare än en
skrift till försäljning eller till spridande,
på hvad annat sätt som helst,
utgifves, skall ett exemplar aflemnas,
i Stockholm till Chefen för Justitie-departementet,
och i hvarje annan
ort till hans förordnade ombud.
Boktryckare, som denna föreskrift
uraktlåter, böte hvarje gång
femtio riksdaler, och om han, utan
att vara försedd med Chefens för
Justitiedepartementet bevis om gjord
anmälan af ett dagblad eller periodisk
skrift, desamma trycker, böte
ett hundra riksdaler, och skriftens
utgifvande inställes, intill dess utgifvaren
iakttagit hvad ofvanföre
derom stadgadt är.

3:o. I alla de fall, der åtal
enligt 2 § 4 mom. samt 3 § genom
allmän åklagare anställes, ege Chefen
för Justitie-dep artemventet eller dess
ombud rättighet, att, då han det
nödigt pröfvar, en skrift med qvarstad
belägga låta, hvilken sist inom
åtta dagars förlopp verkställes. Börande
en månad efter den dag, då
i landsort qvarstaden lagd blifvit,
Chefen för Justitiedepartementet meddela
ombudet sitt gillande eller upphäfvande
deraf. Är uti hufvudstaden
qvarstad ej inom åtta dagars
förlopp lagd eller i landsorterna
Chefens för Justitie-departementet gillande
ej, inom ofvanskrifna en månads
förlopp, ankommet, må qvarstad
ej, utan efter laga domstols och
och Tryckfrihets-komitéens yttrande,
gälla. Men vid alla de tillfällen, då
Chefen för Justitie-departementet an -

20

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

så ofta målet ej hör, vare sig, såsom
blott ordningsmål, under hans egen
pröfning, eller, vid personliga förolämpanden,
till den oförrättades enskilda
beifrande, åligge Justitie-statsministern,
antingen han funnit qvarstad
ega rum, eller endast åtal vid
laga domstol, att skriften ofördröjligen
och omedelbart till Justitiekanslerens
laga åtgärd öfverlemna.

4:o. Till ordningsmål räknas,
om, vid tryckeris anläggande,
uraktlåtes hvad 1 § 5 mom. derom
stadgar, eller om boktryckare
underlåter, att, enligt 1 § 10 inom.,
å skriften utsätta sitt namn, tryckningsorten
och årtalet, eller om han
en hos honom tryckt skrift till Justitiestatsministern
eller dess ombud, inom
utsatt tid, icke aflemnar, eller om,
emot 1 § 12 inom., tryckta skrifter,
hvarå boktryckarenamn, tryckningsort
eller årtal ej äro utsatta, föryttras.
I dessa fall ege Justitie-statsministern,
att, i öfverensstämmelse
med hvad denna lag stadgar, den
brottslige genast pliktfälla; denne
likväl obetaget, att, der han sig så
befogad finner, hos Konungen, i dess
Justitie-revisions-expedition, underdåniga
besvär anföra, i Stockholm
inom femtonde dagen och i landsorterna
inom en månad, sedan han
af Justitie-statsministerns utslag bevisligen
del undfått. För öfrigt äro
ordningsmål ej andra, än sådana
ekonomiska, som, enligt något framdeles
tillgörande boktryckeri- och

ser förbrytelser emot denna lag sig
yppa, och så ofta målet ej hör, vare
sig, såsom blott ordningsmål, under
hans egen pröfning, eller, vid personliga
förolämpanden, till den oförrättades
enskilda beifrande, åligge
Chefen för Justitiedepartementet, antingen
han funnit qvarstad ega rum,
eller endast åtal vid laga domstol,
att skriften ofördröjligen och omedelbart
till Justitiekanslerens laga
åtgärd öfverlemna.

4:o. Till ordningsmål räknas,
om, vid tryckeris anläggande,
uraktlåtes hvad 1 § 5 mom. derom
stadgar, eller om boktryckare
uraktlåter, att, enligt 1 § 10 inom.,
å skriften utsätta sitt namn, tryckningsorten
och årtalet, eller om han
en hos honom tryckt skrift till Chefen
för Justitiedepartementet eller dess
ombud, inom utsatt tid, icke aflemnar,
eller om emot 1 § 12 inom.,
tryckta skrifter, hvarå boktryckarenamn,
tryckningsort eller årtal ej
äro utsatta, föryttras. I dessa fall
ege Chefen för Justitie-departementet,
att, i öfverensstämmelse med hvad
denna lag stadgar, den brottslige
genast pliktfälla; denne likväl obetaget,
att, der han sig så befogad
finner, hos Konungen, i dess Justitierevisions-expedition,
underdånigabesvär
anföra, i Stockholm inom femtonde
dagen och i landsorten inom
en månad, sedan han af Chefens för
Justitiedepartementet utslag bevisligen
del undfått. För öfrigt äro
ordningsmål ej andra, än sådana ekonomiska,
som, enligt något framde -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

21

bokhandels-reglemente, till Justitiestatsministerns
pröfning kunna höra,
och till rubbning af något stadgande
i denna lag icke leda.

5:o. Så snart någon förbrytelse
emot denna lag blifvit af
Justitie-statsministern hos Justitiekanslern
anmäld -—- — —.

6:o. Sedan sex månader förlupit,
efter det eu skrift till
Justitie-statsministern, eller hans ombud,
enligt näst föregående 2 inom.
inkommit, — — — förolämpad. År
någon skrift med qvarstad belagd,
då skall åtal ske å skriften, inom
åtta dagar i hufvudstaden, och i orterna
åtta dagar efter det Justitiestatsministerns
gillande af qvarstaden
blifvit kunnigt; i annat fall
upphöre qvarstaden och vare skriftens
försäljning obehindrad.

10:o. I afseende på försäljning
och utspridande af utifrån
inkomna skrifter på svenska språket,
ege Justitie-statsministern lika rättigheter
— — ■—.

trio. F inner Justitie-statsministern,
att utrikes ifrån inkommen,
på främmande språk författad,
skrift — — — förblifva. Till den
ändan åligge hvar och en, som bokhandel
idkar, att till Justitie-statsministern
eller hans ombud inlemna
förteckning på inkomna utländska
skrifter. Skulle å någon sådan qvarstad
läggas, inhemte Justitie-statsministern
i underdånighet Kongl.
Maj:ts nådiga befallning, — — —.

les tillgörande boktryckeri- och bokhandels-reglemente,
till Chefens för
Justitie-departementet pröfning kunna
höra, och till rubbning af något
stadgande i denna lag icke leda.

ö O

5:o. Så snart någon förbrytelse
emot denna lag blifvit af Chefen
för Justitie-departementet hos Justitiekansleren
anmäld--—.

6:o. Sedan sex månader för--lupit, efter det en skrift till Chefen
för Justitie-departementet, eller
hans ombud, enligt näst föregående
2 mom. inkommit, — — •— förolämpad.
År någon skrift med qvarstad
belagd, då skall åtal ske å
skriften, inom åtta dagar i hufvudstaden,
och i orterna åtta dagar efter
det Chefens för Justitie-departementet
gillande af qvarstaden blifvit
kunnigt, i annat fall upphöre qvarstaden
och vare skriftens försäljning
obehindrad.

10:o. I afseende på försäljning
och utspridande af utifrån
inkomna skrifter på svenska språket,
ege Chefen för Justitie-departementet
lika rättigheter — — —

trio. Finner Chefen för Justitie-departementet,
att utrikes ifrån
inkommen, på främmande språk
författad, skrift ■— -— — förblifva.
Till den ändan åligge hvar och en,
som bokhandel idkar, att till Chefen
för Justitie-departementet eller hans
ombud inlemna förteckning på inkomna
utländska skrifter. Skulle å
någon sådan qvarstad läggas, inhemte
Chef en för Justitie-departementet
i underdånighet Kongl. Maj:ts
nådiga befallning, —• — —.

22

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9.

§ 5.

8:o. Finner Justitie-statsministern
eller dess ombud sig befogad,
— — — trefaldt författas,
hvaraf den ena tillställes Justitiestatsministern
eller hans ombud, den
andra magistraten och den tredje
boktryckaren. Magistraten vare pligtig,
''— ---ernbetets förlust. Justitie statt<ministern

eller dess ombud ege
ej makt att, annorlunda än nu sagd!
är, qvarstad fordra — — ■— anstalt
foga; men icke må han om någon
sådan föregående qvarstad, som här
framföre nämndt är, förordna, utan
Justitie-statsministerns eller hans
ombuds hörande och tillstyrkande.
År målet till laga domstol kommet,
och qvarstad der af aktor yrkad, bör
domstolen sig deröfver, inom åtta
dagar, utlåta; men likväl, derest det
utan tidsutdrägt ske kan, Justitiestatsministerns
eller dess ombuds
utlåtande inhemtas. Afslås qvarstadspåståendet,
fortfares ändock med
rättegången; men om påståendet
gillas, och har Justitie-statsministern
eller hans ombud sådant tillstyrkt,
— —- —.

ll:o. Angripas, uti af trycket

----allmän lag föreskrifva; dock

må underdomaren, vid sådana enskilda
tvister, utan inhemtadt utlåtande
af Justitie-statsministern eller
hans ombud, qvarstadsfrågor upptaga
— — —.

8:o. Finner Chefen för Justitie-departementet
eller dess ombud
sig befogad, — — — trefaldt
författas, hvaraf den ene tillställes
Chefen för Justitie-departementet eller
hans ombud, den andra magistraten
och den tredje boktryckaren. Magistraten
vare pligtig, — —— embetets
förlust. Chefen för Justitie-departementet
eller dess ombud ege ej
makt att, annorlunda än nu sagdt

är, qvarstad fordra, ----anstalt

foga; men icke må han om någon
sådan föregående qvarstad, som här
framföre nämndt är, förordna, utan
Chefens för Justitie-departementet eller
hans ombuds hörande och tillstyrkande.
År målet till laga domstol
kommet, och qvarstad der af
aktor yrkad, bör domstolen sig deröfver,
inom åtta dagar, utlåta; men
likväl, derest det utan tidsutdrägt
ske kan, Chefens för Justitie-departementet
eller dess ombuds utlåtande
inhemtas. Afslås qvarstadspåståendet,
fortfares ändock med rättegången;
men om påståendet gillas,
och har Chefen för Justitie-departementet
eller hans ombud sådant tillstyrkt,
--—.

Ilo. Angripas, uti af trycket

--•--allmän lag föreskrifva; dock

må underdomaren, vid sådana enskilda
tvister, utan inhemtadt utlåtande
af Chefen för Justitie-departementet
eller hans ombud qvarstadsfrågor
upptaga--—.

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 9.

23

12:o. I frågor om qvarstad
— — — biträda; dock må ej

hos bokhandlare eller annan försäljare
å någon inom riket utkommen
skrift qvarstad begäras, utan att
genom bevis kan styrkas, att skriften
i tryckningsorten blifvit med
qvarstad belagd, eller i det fall, att
skriften ej blifvit, enligt 4 § 2 inom.,
till Justitie-statsministern eller dess
ombud inlemnad.

13:o. Varder någon af trycket
härstädes utkommen eller utländsk,
hit i riket införd, skrift, utaf
en eller flera främmande staters sändebud
eller derasRegeringar anmäld,
såsom innefattande sådana ämnen,
hvilka kunna föranleda till missnöje
hos andra Makter, ege Konungen
att derom, efter sakens och
omständigheternas beskaffenhet, i
nåder förordna, samt, om han så nödigt
pröfvar, om skriftens seqvestrerande
och indragning, genom Dess
Justitiestatsminister eller Justitiekansler,
så väl hos boktryckare som
försäljare eller andra utspridare, låta
föranstalta, — — —.

12:o. I frågor om qvarstad
— — — biträda; dock må ej

hos bokhandlare eller annan försäljare
å någon inom riket utkommen
skrift qvarstad begäras, utan att
genom bevis kan styrkas, att skriften
i tryckningsorten blifvit med
qvarstad belagd, eller i det fall, att
skriften ej blifvit, enligt 4 § 2 mom.,
till Chefen för Justitie-departementet
eller dess ombud inlemnad.

13:o. Varder någon af trycket
härstädes utkommen eller utländsk,
hit i riket införd, skrift, utaf
en eller flera främmande staters sändebud
eller derasRegeringar anmäld,
såsom innefattande sådana ämnen,
hvilka kunna föranleda till missnöje
hos andra Makter, ege Konungen
att derom, efter sakens och
omständigheternas beskaffenhet, i
nåder förordna, samt, om han så nödigt
pröfvar, om skriftens seqvestrerande
och indragning, genom Chefen
för Justitiedepartementet eller Justitiekansler
en, såväl hos boktryckare
som försäljare eller andra utspridare,
låta föranstalta,--—.

öfrigt icke måtte

2:o. att Herr Carléns motion i
till någon vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 April 1872.

På Utskottets vägnar:

TH. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

Herr Munck af Rosenschöld har velat gifva tillkänna, att han icke
öfvervarit detta ärendes behandling inom Utskottet.