Konstitutions-Ut skottets Memorial N:o 6.
I
K:o 6.
Ank. till Riksd. Kansli den 25 Mars 1872, kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, med förslag till ny Tryckfrihetsförordning.
För. 1871 års lagtima Riksdag framlade då varande Konstitutionsutskott
(i Mem. N:o 7) ett förslag till ny Tryckfrihets-förordning, som
af Första Kammaren i de flesta delar antogs att hvila till vidare grundlagsenlig
.behandling, men af Andra Kammaren återförvisades, i anledning
af. åtskilliga mot detaljbestämmelser i förslaget framställda anmärkningar.
Tiden rnedgaf ej Utskottet att före riksdagens slut vidtaga någon åtgärd
i anledning af återremissen, hvarföre frågan då förföll; men som af förhandlingarne
i ämnet synes framgå, att de hufvudgrunder, på hvilka förslaget
hvilade, inom begge Kamrarne tillvunno sig ett temligen allmänt
erkännande, har Utskottet deraf hemtat anledning att nu upptaga frågan
till förnyad, handläggning, för att, sedan de ändringar i förslaget blifvit
vidtagna, hvilka påkallats af de under Riksdagens öfverläggningar i ämnet
uttalade åsigter, eller eljest funnits af nöden, ånyo underställa detsamma
Riksdagens pröfning.
Dessa förändringar gälla förnämligast de §§ i förslaget, den 15, 25
och 26, som handla om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll samt om
tryckfrihetsnämndens sammansättning och om vidden af denna nämnds
befogenhet.
Bih. till lliksä. Vrot. 1872. P, Samt. 6 Käft.
1
2 Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 6.
Hvad först vidkommer ansvarigheten, och i främsta rummet den
som i afseende på andra skrifter än periodiska åligger författare, så förpligta!''
1 § 6 mom. af nu gällande Tryckfrihets-förordning hvarje författare,
ehvad han vill vara okänd eller ej, att tillställa boktryckaren en förseglad
sedel med uppgift om sitt namn och hemvist, hvilken namnsedel boktryckaren
i 8 mom. af samma § förklaras skyldig att, när åtal mot skriften
anställes, till domstolen ingifva. Någon påföljd för författare, som undeilåter
att ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, har dock icke blifvit
fastställd, hvaremot ansvaret för skriftens innehåll i sådant fall enligt sist
åberopade mom. bindes vid boktryckaren, derest icke författaren sjelfmant
mfver sig hos domaren tillkänna. Annorlunda kan betydelsen af dessa
fagrum icke uppfattas, än att lagstiftaren väl velat framhålla, hurusom det
i främsta rummet åligger den, som författat eu i tryck offentliggjord skrift
att, när dess innehåll befinnes kränka statens eller enskild medborgares
rätt, öppet framträda att svara för hvad han brutit, men att lagstiftaren
det’oaktadt, när författaren icke af egen drift känner sig dertill uppfordrad,
icke ansett hans uppdagande vara af den vigt för det allmänna,, att det
bör befrämjas genom någon vare sig af enskild part eller offentlig myndighet
anställd inqvisition. Den anonymitetsrätt, som sålunda i tryckfrihetens
intresse blifvit författare medgifven, äfven när hans skrift befunnits
brottslig, och mot hvilken, under förutsättning att straffet träffar
i författarens ställe någon som jemte honom med vetskap om skriftens
innehåll väsendtligen bidragit till dess offentliggörande, någon anmärkning
icke försports, har dock ej blifvit vederbörligen tillgodosedd genom 1871
års förslag, hvars 15 § i 1 mom. innehöll, att författaren skulle vara för
tryckt skrifts innehåll ansvarig, om han sitt namn a skriften utsatt ellei
densamma till offentliggörande i tryck utlemnat. Långt ifrån att här medoffves
någon rätt för författare att välja, om han vill gifva sig tillkänna
eller ej, eger han knappt utsigt att i något fall, när atal anställes, förblifva
okänd. ’ Ty har han utlemnat skriften till offentliggörande — och detta
måste han alltid i viss mån anses hafva gjort, så vida skriften utgifves
under hans lifstid och manuskriptet icke blifvit honom utan hans vetskap
eller mot hans vilja frånhändt — så står det boktryckare eller utgifvare
fritt att med anlitande af hvarje i allmän lag tillåtet bevisningsmedel bringa
hans namn i dagen, och det ligger en särskild uppmuntran till ett dylikt
förfarande deri, att ansvaret för skriftens innehåll, så snart författaren
upptäckes, träffar honom ensam.
Genom den af Utskottet nu föreslagna nya redaktion af 15 §1 mom.
har Utskottet sökt återföra bestämmelserna om författares ansvarighet till
närmare öfverensstämmelse med hvad derom finnes stadgadt i gällande
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
3
Tryckfrihetsförordning. Har nemligen författaren ej redan genom utsättande
af sitt namn å skriften uppgifvit alla anspråk på anonymitet, kan
han enligt Utskottets nu föreliggande förslag endast i det fall dragas till
ansvar för skriftens innehåll, att han sjelf erkänt sig hafva utlemnat densamma
till offentliggörande. Detta kan ske genom en skriftlig förbindelse
till utgifvaren eller boktryckaren att af denne vid anstäldt åtal företes,
eller genom eu för samma ändamål i vittnens närvaro afgifven förklaring,
och den ansvarighet som i dessa fall drabbar författaren, svarar i det närmaste
mot den, som nu åligger honom, när han tillställt boktryckaren
bevittnad namnsedel. Ilar åter författaren icke sjelf beredt tillgång till
något af dessa bevisningsmedel, kan han endast genom frivilligt erkännande
inför domstol att hafva utlemnat skriften till offentliggörande ådraga
sig ansvar för dess innehåll. Hvarje anledning att, under förevändning af
författarens befordrande till ansvar, efter honom anställa ransakning, för
att i strid med hans önskan få hans namn uppenbaradt, har följaktligen,
så vidt på lagstiftningen ankommer, blifvit undanröjd.
I afseende på periodisk skrift är Utskottet fortfarande af den mening,
att nu varande Tryckfrihets-förordnings stadgande i 1 § 7 mom. och 4 §
7 inom., som lägger ansvar för sådan skrifts innehåll uteslutande på utgifvaren,
bör bibehållas af skäl hvilka finnas anförda i Utskottets vid sistlidne
års lagtima riksdag aflåtna memorial i ämnet. Utgifning af tidning
eller tidskrift är nemligen ett företag, hvartill flera författare samverka,
ofta ända till hundradetal, då hvarje insändare af en annons är att såsom
sådan anse. Det ligger i sakens natur, att ett sådant företag icke kan
bestå utan eu ledare, som bestämmer hvad af de biträdande författarnes
arbeten skall i skriften inflyta. Han liksom öppnar dörren för den offentlighet,
som genom skriften beredes åt de der nedlagda tankar och åsigter,
och han gör det först efter att hafva sjelf eller genom andra, till hvilka
han i sådant hänseende hyser förtroende, egnat dem nödig pröfning. Härmed
har han ock de facto öfvertag^ ansvaret för skriftens innehåll, ur
hvilka pennor det än må hafva flutit, och det är följaktligen icke någon
juridisk fiktion, utan ett uttryck af det verkliga förhållandet, då lagen lägger
ansvaret på honom. Att här låta de särskilda författarne framträda för att
uppbära ansvaret för hvad de skrifvit, vore endast att för en mindre samvetsgrann
utgifvare öppna tillfälle att genom framteende af föregifna författare
undandraga sig ansvaret för skriftens innehåll. Det torde icke under
några förhållanden möta synnerliga svårigheter att finna personer, som äro
villiga att mot någon ringa vedergällning åtaga sig författareskapet förren
äfventyrlig tidningsartikel, och hvilka derjemte äro i besittning af den måttliga
bildningsgrad, som erfordras för att med något sken af sannolikhet
4
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
kunna gifva sig ut för upphofsman till ett dylikt författareskap. Detta block
anledningen, hvarföre Utskottet icke ens velat föreslå, att, när författaren
utsatt sitt namn vid en i tidningen införd artikel, han må för dess
innehåll sjelf svara. Att för öfrig! någon väsendtlig olägenhet för tidningsutgifvaren
icke kan uppstå af en så vidt utsträckt ansvarighet som den,
hvilken nu efter lag eger rum, vill Utskottet sluta deraf, att i det förslag
till ändringar i Tryckfrihets-förordningen, som enligt uppdrag af det i Göteborg
år 1869 samlade publicistmöte utarbetats af särskilde komiterade och
vunnit det två år derefter i Stockholm sammanträdande mötets bifall, ifrågavarande
stadgande om utgifvares ansvarighet blifvit lemnadt utan någon
anmärkning. Deremot synes det mindre egentligt att, på sätt Konstitutions-Utskottet
i sitt förra förslag ifrågasatt, under samma kategori som
periodisk skrift upptaga andra skrifter, hvilka innehålla bidrag af flera författare,
enär det åtminstone icke ligger i sakens natur, att för sådan skrift
skall finnas eu utgifvare, som oberoende af de särskilda författarne bestämmer
hvad i skriften skall inflyta. 1 följd häraf och då dylik skrift
snarare är att betrakta såsom en samling skrifter af flera författare, bör
dermed i afseende på ansvarigheten icke förhållas annorlunda än efter 15
§ 1 mom.
I 4 mom. föreslås icke någon ändring i innehållet af motsvarande
bestämmelser i 1871 års förslag, hvaremot Utskottet ansett nödigt att i
någon mån förtydliga redaktionen. Genom den lydelse mom. nu fått bör
det vara uppenbart, dels att, med den inskränkning i afseende på bevisningsmedlen
som föranledes af mom. 1, samma regler gälla för utgifvare,
när han för undgående af ansvarigheten vill uppgifva författare, som för
boktryckare, när han vill för samma ändamål hänvisa till författare eller
utgifvare, dels att det endast tillkommer den tilltalade att uppgifva den,
på hvilken han vill afleda ansvaret, utan att åklagare eller enskild målsegande
dervid har annan rätt än att efter befogenhet söka ådagalägga uppgiftens
oriktighet; lyckas han deri, stadnar ansvaret på den som lemnat
uppgiften.
Då, på sätt nu sednast är antydt, fråga uppstår om riktigheten af
gjord uppgift om författare eller utgifvare af en åtalad skrift, i det att
densamma bestrides, vare sig af den såsom författare eller utgifvare uppgifne,
eller af åklagare eller målsegande som åtalet anställt, skulle enligt
1871 års förslag denna fråga afgöras af den för pröfning af skriftens innehåll
utsedda nämnd. Utskottet såg häri icke blott eu garanti för möjligheten
att i tvifvelaktiga fall finna den brottslige, utan ock en trygghet för
boktryckaren i alla de fall, då han uppenbarligen handlat i god tro. Ty
ehuru Utskottet var af den mening, att det under sådana förhållanden vore
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
5
lätt för boktryckaren att förete nödiga bevis om eu af honom uppgifveu
persons skyldighet att för åtalad skrifts innehåll ansvara, kunde det dock
ej nekas, att någon gång af tillfälliga anledningar tillgång till dylik fullständig
bevisning vore afskuren, ehuru alla omständigheter häntydde derpå,
att boktryckarens uppgift vore riktig. I sadant fall skulle nämndens utslag
mera sannolikt utfalla till boktryckarens fördel än domstolens, som
måhända lättare funne sig af bevisningens formela brister förhindrad att
godkänna densamma. Och å andra sidan, om boktryckaren framlade eu i
behörig ordning bevittnad namnsedel eller annan dylik i formelt afseende
bindande bevisning derom, att eu person, som uppenbarligen icke haft något
med skriften att skaffa, författat eller utgifvit densamma, så hade nämnden
i sin egenskap af samvetsdomstol friare händer att vid eu sådan bevisning
fästa det afseende den förtjenade, än eu till iakttagande af de legala
bevisningsreglerna strängare bunden domstol.
Nu har emellertid häremot erinrats, att den funktion, som sålunda
skulle tillkomma nämnden, vore för hittills gällande rättegångsordning
främmande, och dertill af den ömtåliga beskaffenhet, att den icke borde
öfverlåtas åt en institution, hvars verksamhet i dess föreslagna nya form
ännu icke hunnit pröfvas. Frågan om hvem som borde för en skrifts innehåll
ansvara vore af den art, att den, utan inverkan af de dömandes subjektiva
öfvertygelse, endast efter beskaffenheten af den åvägabragta bevisningen
borde bedömas, och den hänvisades följaktligen af sjelfva sakens
natur till domstols afgörande. Det ringa antal fall, då, enligt hvad man
befarat, domstolens beslut skulle i följd af brister i bevisningen utfalla i
strid med den materiela rättvisans fordringar, kunde sannolikt genom vidtagande
af ytterligare försigtighetsmått från utgifvares och boktryckares
sida än vidare inskränkas. Förslagets antagande komme dessutom att leda
dertill, att nämnden måste i sådana mål, hvarom uu är fråga, två gånger
sammanträda, först för att afgöra hvem som borde för skriftens innehåll
ansvara, och sedan för att, efter det ransakningen i målet försiggått, meddela
yttrande angående skriftens brottslighet. Och slutligen skulle derigenom
att å svarande sidan funnes flera parter med stridiga intressen svårighet
uppstå vid utöfvande af den rätt att bland nämndens ledamöter utan
uppgiga skäl utesluta ett visst antal, som allmänt anses böx-a tillkomma
parterne, men som Utskottet, hufvudsakligen på grund af den antydda svårigheten,
funnit sig förhindradt att föreslå.
Dessa skäl, hvilka, oafsedt den vigt de utan tvifvel i och för sig ega,
vinna ökad betydelse deraf, att de uttalats till förmån för ett bestående
förhållande, om ändamålsenligheten af hvars förändring den allmänna meningen
följaktligen får anses icke vara öfvertygad, hafva föranledt Utskottet
6
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
att icke vidare påyrka någon rubbning åt domstolens befogenhet att pröfva
hvem som bör för en skrifts innehåll ansvara. Då emellertid denna pröfning,
så länge den handhafves af domstol, måste följa legala bevisningsregler,
har Utskottet bort tillse, att boktryckare eller utgifvare åtminstone
ej lemnas tillfälle att med anlitande af i formelt afseende bindande bevisningsmedel
leda ansvaret ifrån sig på personer, hvilka antagligen icke kunna
inom statens dömande myndighets område anträffas och till straff befordras,
eller ock för redan begångna brott undergå eller hafva att förvänta
sådant straff, att den tillökning deri, som kan följa af tryckfrihetsbrott^,
icke är af synnerlig betydelse. På det att i sådana fall en föröfvad tryckfrihetsförbrytelse
icke måtte blifva helt och hållet eller till någon del
strafflös, föreslår Utskottet, att icke någon må såsom ansvarig författare
eller utgifvare af domstol antagas, som vid den tid då skriften utgafs icke
var i riket bosatt, ej den som vid den tiden var för brott häktad, afvita
eller genom sjukdom eller ålderdomssvaghet beröfvad förståndets bruk
och ej heller den som ej fyllt femton ar. I sammanhang härmed hafva, i
enlighet med derom gjordt yrkande, särskilda qvalifikationer för rättigheten
att utgifva tidning eller tidskrift blifvit upptagna från nu gällande tryckfrihetsförordning.
Ehuru sålunda de af Utskottet nu vidtagna ändringar i förslagets
15 § i vissa delar innefatta en återgång till gällande lag, synes likväl
§:ns lydelse, sådan den nu föreligger, innebära icke oväsendtliga företiäden
framför denna. Såsom ett sådant måste utan tvifvel anses, att boktryckaren,
då han icke behöfver, såsom nu är förhållandet, till svaromål instämmas,
när författarens eller utgifvarens namn är bekant, i många, kanske
de flesta, fall undgår obehaget att inställa sig vid domstol. Derjemte har
man genom att i serien af ansvarige personer äfven i fråga om icke periodiska
skrifter upptaga utgifvaren beredt boktryckaren en ny utväg att
undgå ansvar, hvilken så mycket säkrare bör leda till målet, som hvarje
lagligt bevisningsmedel står öppet, då det gäller att ådagalägga hvem som
är utgifvare, medan deremot författaren, den ende till hvilken boktryckaren
för afvärjande af ansvaret nu har regress, icke får röjas, om häri
ej sjelfmant gifver sig tillkänna. Men jemte det förslaget sålunda innebär
verkliga fördelar för den boktryckare, som handlar i god tro, så afser det
å andra sidan att genom undanrödjande af det ovilkorliga vitsord, som
enligt gällande lag tillkommer hvarje i viss form affattad uppgift om en
skrifts författare eller utgifvare, stäfja det missbruk med dylika uppgifter
som nu understundom bedrifves. Förslaget innehåller nemligen, att uppgiften,
i motsats till hvad nu är förhållandet, får underkastas laglig pröfning,
så att den ej blir obetingadt gällande, ifall t. ex. den uppgifne nekar, eller
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6. 7
åklagare eller målsegande kan förebringa motbevisning. Denna pröfningsrätt
torde innefatta hvad som på lagstiftningens väg ytterligare kan göras,
till förekommande deraf att straff för tryckfrihetsbrott träffar en annan
än den verkligen skyldige.
Beträffande sättet att utse juryn har det visserligen blifvit anmärkt,
att landstingen icke vore tjenliga att i detta afseende fungera såsom valkorporationer,
utan att särskild jury borde väljas inom hvarje stad, der
boktryckeri finnes anlagdt. Då emellertid Utskottet icke kunnat erfara,
att denna mening vunnit allmännare insteg, men deremot ett ytterligare
skäl att låta landstingen välja jurymän tillkomme, derest boktryckerier, på
sätt Utskottet här nedan föreslår, skulle få anläggas jemväl på landet, har
Utskottet saknat anledning att ifrågasätta någon förändring i afseende på
jurymannakorpsers bildande inom landstingens områden.
Betänkligheter af större vigt hafva uttalats mot det af 1871 års
Konstitutions-Utskott föreslagna sätt att bilda juryn inom de städer, hvilka
ej i landsting deltaga, och som för närvarande äro tre till antalet nemligen
Stockholm, Göteborg och Malmö. Det må erkännas, att någon för
detta ändamål fullt så lämplig valkorporation som landstingen icke är
inom dessa städer att tillgå. Landstingen ersättas visserligen der af stadsfullmäktige,
men dessa innehafva dessutom funktioner, som gifva deras
verksamhet en helt annan karakter. Sjelfve eller genom sina delegerade,
drätselnämnd, fattigvårdsnämnd, sundhetsnämnd och så vidare utöfva stadsfullmäktige
icke blott all beslutande myndighet som tillkommer kommunen,
utan ock en i kommunens och dess medlemmars angelägenheter mången
gång djupt ingripande förvaltning, att icke tala om en beskattningsrätt af
ojemförligt större betydelse än den landstingen hittills utöfvat eller sannolikt
hädanefter få anledning att utöfva. En myndighet med så vidsträckt
fält för sin verksamhet och dertill permanent i utöfningen af denna
verksamhet, kan icke undgå att med ständig uppmärksamhet följas af pressen
och blifva föremål för dess kontroll. Det kan då icke utan fog anmärkas,
att denna omständighet bör tagas i allvarligt betraktande då det
gäller att afgöra, huruvida valet af pressens domare bör åt stadsfullmäktige
anförtros, äfvensom att det i denna institutions eget intresse vore
önskvärdt om den kunde befrias från befattningen med ett så ömtåligt
val. Skulle man nu på denna grund vilja öfvergifva tanken att låta stadsfullmäktige
välja jurymän, men derjemte vidhålla den enligt Utskottets
förmenande för åstadkommande af ett godt och samvetsgrant val synnerligen
vigtiga grundsats, att valet bör uppdragas åt några få namngifna
personer, enär dessa alltid komme att helt annorlunda än ett större antal
valmän erfara känslan af det moraliska ansvar, som på dera hvilar, åter
-
8
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
står knappast någon annan utväg än att låta on sådan valkorps, på sätt
Utskottet nu föreslår, årligen utses af de vid val af ledamöter i Riksdagens
Andra Kammare röstberättigade. Den invändning, som här sannolikt
möter, att deltagandet för ett elektorsval icke kan antagas blifva synnerligen
stort, torde åtminstone till någon del förfalla i betraktande deraf,
att här är fråga endast om rikets största städer, inom hvilka alltid bör
vara att påräkna ett tillräckligt antal personer med den upplysning som
fordras för att inse betydelsen af ett sådant val och framkalla ett derpå
grundadt intresse för detsamma. I öfrigt må erinras, att någon allmänt
erkänd och på alla länders förhållanden fullt tillämplig metod för juryns
utväljande ännu icke någonstädes är funnen. Hvad i den vägen hittills
kommit till stånd, är, när man undantager England, endast att hänföra till
försök, om hvilkas verkningar man ännu saknar tillräcklig erfarenhet, och
en jury som på en gång tillfredsställer alla berättigade fordringar kan derföre
af den svenska lagstiftningen lika litet som af någon annan under
den närmaste framtiden väntas.
I stad bör såväl valmans- som jurymannavalet ske inför Magistraten,
på hvars ansvar det sålunda ankommer, att valet i behörig tid och
ordning förrättas, men bestämmandet af det antal jurymän som bör väljas
tillkommer valmännen.
I sammanhang med stadgandena om jurymannavalen står bestämmelsen
i förslagets 35 §, att lagen skall gälla till efterlefnad först från
September månad år 1873. Om nemligen en sådan bestämmelse saknades,
skulle, i den händelse förslaget af Riksdagen antoges och af Kongl.
Maj:t, jemlikt 81 § Regeringsformen, under loppet af näst instundande lagtima
riksdag sanktionerades, lagen omedelbart träda i gällande kraft, och
landstingen, hvilka först i September månad hafva sina ordinarie sammanträden,
nödgas särskildt sammankomma för anställande af jurymannaval.
Bland de förändringar förslaget i öfrigt undergått intages främsta
rummet af den, som vidtagits i 9 § och som afser att utvidga rättigheten
att anlägga boktryckerier derhän, att sådant må utan inskränkning ske
jemväl på landet. Kännbart framträder behofvet af en sådan rättighet i
köpingar, och dermed jemförliga orter, och det saknas, enligt hvad Utskottet
erfarit, icke exempel derpå, att inom dylika samhällen utgifvas tidningar,
hvilka, i följd af nu stadgade förbud mot boktryckeriers anläggning
på landet, måste tryckas i närmaste stad. Den hufvudsakliga anledningen
till den inskränkning, som nu, i strid med näringslagstiftningens grundsatser
i allmänhet, eger rum i afseende på boktryckerinäringen, består utan
tvifvel
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
9
tvifvel i den svårighet som ansetts kunna uppstå att på hvarje ort, der
boktryckeri skulle å landet kunna anläggas, finna lämplig person för uppdraget
att såsom ombud åt den pressen öfvervakande högsta myndighet
utöfva den kontroll öfver tryckta skrifters offentliggörande, som Tryckfrihetsförordningen
föreskrifver. Men då man tager i betraktande, att det
endast är inom mera talrikt befolkade samhällen som för ett boktryckeri
kan påräknas tillräcklig sysselsättning, och dess inrättande med någon
utsigt till framgång försökas, torde man medgifva att den nödiga kontrollen
mot pressens missbruk bör kunna åstadkommas å eu dylik ort utan
större svårigheter än i städer med icke talrikare befolkning. Så länge
domstolarne på landet icke hafva tätare ordinarie sammanträden, än som
för närvarande är förhållandet, anser Utskottet det likväl vara nödvändigt,
att de förbrytelser, hvilka begås genom tryckt skrift utgången från ett på
landet beläget tryckeri åtalas vid närmaste stadsrätt, enär det i annat fall
icke blefve möjligt att beifra sådana förbrytelser med den skyndsamhet
lagen i 34 § föreskrifver.
De af Utskottet föreslagna tillägg till 4 § samt 5 § mom. 1 och 4,
innefattande dels förbindelse för kommunala myndigheter att, på sätt redan
i kommunallagarnc i viss mån finnes stadgadt, hålla sina handlingar för
allmänheten tillgängliga, dels rättighet att utan särskildt tillstånd offentliggöra
Riksdagens Kamrars protokoll, då de icke hållits vid öfverläggningar
inom lyckta dörrar, dels förbud att offentliggöra protokoll och handlingar
i förlikta brottmål, hafva tillkommit i anledning af mera allmänt uttalade
önskningar inom Riksdagens Kamrar.
Då Utskottets förslag i 10 § föreskrifver, att hvarje nummer af tidning
eller tidskrift skall innehålla uppgift om utgifvarens namn, blir det
öfverflödigt att i 8 § stadga, att utgifvarens namn jemväl skall anmälas
hos Justitie-kanslern eller hans ombud, och föreskriften derom kan desto
heldre utgå, som eu sådan uppgift möjligen skulle kunna, lika med det nu
brukliga tillståndsbeviset för rättigheten att utgifva periodisk skrift, tilläggas
ett obehörigt vitsord i afseende på hvem som bör anses såsom skriftens
utgifvare.
Ehuru det stadgande i gällande Tryckfrihets-förordning, som ålägger
boktryckare att till Kongh Biblioteket samt till hvarje af rikets universitet
årligen utan betalning aflemna ett exemplar af allt som under året hos
honom tryckes, bör bibehållas, så länge något annat medel icke står till
buds, att tillgodose en af dessa inrättningars vigtigaste uppgifter, att bevara
fullständiga samlingar af den inhemska litteraturen, finnes likväl ingen
anledning att göra denna skyldighet för boktryckaren mera betungande
Bill. till Riksä. Brok 1872. 3 Sami ti Hatt. ’ 2
10
Konstitutions- Utskottets ■Memorial N:o f>.
än för ändamålets vinnande är nödigt. Så är likväl förhållandet så länge
boktryckaren anses pligtig att på egen bekostnad och eget ansvar ombesörja
boksändningarnes transport till bestämmelseorten, äfvensom att der hålla särskild!
ombud, som drager försorg om deras aflemnande till biblioteket. 14 §
har derföre redigerats så, att de föreskrifna exemplaren få aflemnas på
den ort, der boktryckeriet är beläget, till Justitie-kanslern eller hans
ombud. Der särskilda kostnader uppstå genom exemplarens insändande till
biblioteken, böra desamma enligt Utskottets förmenande af allmänna medel
bestridas. R7.
I afseende på bestämmelserna om qvarstad hav Utskottet dels sökt
så vidt möjligt inskränka de i 22 § föreskrifna tider, inom hvilka anmälan
om lagd qvarstad bör ske hos domstol och domstolens yttrande deröfver
meddelas, dels ock i 32 § infört eu hänvisning till allmän lag i fråga om
ansvar och skadestånd för obehörig qvarstad.
Den i 12 § förekommande straffbestämmelse torde lämpligen kunna
ersättas med en hänvisning till allmänna lagens stadgande angående ett
med det i 12 § omförmälda jemförlig! brott, hvarjemte det i samma §
meddelade tillstånd att å skrift utsätta diktadt namn uteslutits, såsom dels
obehöflig^ enär denna rättighet måste anses befintlig så länge ej annorlunda
är vordet uttryckligen stadgadt, dels möjligen ledande till den föreställning,
att lagen betecknade* såsom lofligt hvarje upptagande äfven af
sådana signaturer, hvilka vore allmänt kända såsom tillhörande andra
personer. _
Slutligen hafva strafflatituder införts vid sådana förbrytelser, hvilka
ansetts böra med högre eller lägre straff efter omständigheterna beläggas.
Då enligt Utskottets år 1871 framlagda förslag den institution som
i 108 § Regeringsformen och 70 § Riksdagsordningen omtalas under namn
af Komiterade för tryckfrihetens vård skulle afskaffa^, och §§:ne följaktligen
upphäfvas, hade Utskottet, på det att icke nummerföljden i sednare §§ af
dessa lagar skulle behöfva ändras, föreslagit att dela 109 § Regeringsformen
och 69 § Riksdagsordningen hvardera i två §§. Såvidt angår sistnämnda
§ har Utskottet icke något mot detta förslag att erinra, hvaremot det förekommer
Utskottet som om det afsedda ändamålet i afseende på Regeringsformen
lämpligare skulle ernås genom en delning af dess 107 §. Det sista mom.
i denna har ursprungligen utgjort en fristående §, den 76:te, i 1810 års
Riksdagsordning, men vid affattande! af nuvarande Riksdagsordning lärer
§:n ansetts icke hafva sin naturliga plats i denna lag, utan af sådan anledning
flyttats till Regeringsformen, der den, till förekommande af rubbning
i paragrafföljden, infördes såsom ett nytt moment under 107 §. I följd
häraf kan möjligen ilen föreställning uppstå, att stadgandet, som ej mindre
11
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
genom sitt innehåll än genom sin ställning i 1810 års Riksdagsordning
angifver sig: såsom åsyftande ej blott Konstitutions-Utskottets granskning
af Stats-llådets protokoll, utan ock den granskning af Statsverket, Banken
och Riksgälds-kontoret, som Riksdagen genom öfriga Utskott och genom
Revisorer eger utöfva, numera genom den närmare förbindelse hvari det
blifvit stäldt till föreskrifterna om Konstitutions-Utskottets _ verksamhet
skulle gälla endast eller företrädesvis denna. Ett tillfälle erbjuder sig. nu
att skingra eu sådan föreställning genom att af sista mom. i 107 § bilda
en särskild §, som skulle intaga den nuvarande 108:des plats, medan deremot
den 109:de, som i afseende på ämnets beskaffenhet mindre lämpar sig
för delning, skulle förblifva odelad.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande i
öfrigt af Utskottets till 1871 års Riksdag aflåtna memorial N:o 7, hemställer
Utskottet,
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:
Ro följande förslag till ny
Tryckfrihets-förordning.
§ 1.
Enhvar ege att, utan något af den offentliga makten i förväg lagdt
hinder, i tryck utgifva skrifter; och må ej någon kunna i annan ordning
eller i annat fall, än denna lag stadgar, för tryckt skrifts innehåll tilltalas
eller straffas.
§ 2.
Hvad i denna lag stadgas, gälle alla skrifter och dertill hörande afbildningar,
som utgått från tryckpressen eller genom andra likartade mekaniska
medel blifvit mångfaldigade.
§ 8.
Denna lag må ej tillämpas å tryckt skrift, som ej blifvit utlemnad
till försäljning eller till spridande på annat sätt.
§ 4.
Alla hos domstolar, embetsverk, samt andra offentliga eller kommunala
myndigheter och inrättningar befintliga protokoll, beslut, skrifter och
handlingar må, med här nedan stadgade vilkor och undantag, af en hvar
12
Konstitutions-Utskottets Memorial Ko 6.
i tryck utgifvas, och skola för detta ändamål icke allenast i afskrift mot
lösen utlemnas åt den det äskar, utan äfven kunna, om det ej medför betydande
olägenheter, på stället utan lösen afskrifvas. Tjensteman, som
obehörigen hindrar eller fördröjer utlemnandet eller afskrifningen, värde
derför såsom för tjenstefel tilltalad och straffad.
§ 5-
l:o. Protokoll hållna hos Konungen i ministeriela ärenden och kommandomål,
Statsrådets protokoll med dertill hörande handlingar, protokoll
hållna hos Riksdagens Kamrar vid öfverläggningar inom lyckta dörrar, samt
hos de i § 54 Regeringsformen omförmälda Deputerade, Hemliga Utskottets
protokoll och handlingar, Konstitutions-Utskottets protokoll rörande Statsrådet,
samt Banko- och Stats-Utskottens, Banko- och Riksgäldsverkens
äfvensom Revisorernes öfver samma verk protokoll och handlingar rörande
hemliga ärenden må icke utan vederbörandes tillstånd före 50 år efter
protokollets eller handlingens datum utbekommas eller genom tryck offentliggöras.
Utgifvas sådana handlingar af trycket i strid mot hvad nu sagdt
är, och finnes ej särskilt straff derå i allmän lag eller särskilda stadgar
utsatt, böte utgifvaren 100 R;dr eller mera efter förbrytelsens beskaffenhet.
2:o. Handlingar angående försvarsverket, hvilkas kungörande kan
medföra vada för rikets säkerhet, må icke utlemnas eller genom tryck
offentliggöras, vid ansvar som i nästföregående mom. stadgas.
To. Ministeriela handlingar, hvilka icke äro att hänföra till de i
första mom. af denna § omförmälda, äfvensom diplomatiska personers anteckningar
eller berättelser öfver ministeriela ärenden, hvilka beröra förhållanden
under sednast förflutna 50 år, få ej utan Kongl. Maj:ts tillstånd
utgifvas. Den häremot bryter straffas som i 1 mom. säges.
4:o. Vid offentliggörandet af rättegångshandlingar skall uteslutas allt
sådant, som innehåller hädelser mot Gud eller lasteliga uttryck om rikets
öfverhet eller högeligen sårar blygsamheten, äfvensom hvad i afseende å
personer, hvilka saken icke rörer, kan i sådana handlingar hafva influtit
anstötligt eller förklenligt. Protokoll och handlingar i förlikta brottmål
må ej, så länge någon af parterna lefver, utan deras'' tillstånd, eller, derest
parterna äro döda, förr än 50 ar efter deras död, af trycket utgifvas. Den
häremot bryter böte 50 R:dr eller mera efter förbrytelsens beskaffenhet.
5:o. I andra fall, än då allmän lag och gällande författningar dertill
föranleda, må ej meddelas eller i tryck offentliggöras sådana utdrag af
kyrkoböcker eller andra själavården och kyrkotukten rörande handlingar,
eller vid fängelse, sjukhus eller hospital förda anteckningar, som lända
någon till skada eller förklenande, vid bot som i nästföregående mom.
stadgas.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
13
(bo. Äro skrifter eller handlingar af enskild person i allmän vård
öfverlemnade, galle i afseende å deras offentliggörande de vilkor, som vid
mottagandet blifvit fastställda. Utgifvas i tryck dylika skrifter och handlingar
i strid mot de fastställda vilkoren, böte utgifvaren 50 R.dr eller
mera efter omständigheterna. Lag samma vare, om enskildt bref, som ej
till något rättegångsmål hörer, utan författarens tillstånd i tryck utgifves.
Offentliggöres skrift, handling eller bref, som i detta mom. omförmäles,
vare utgifvaren alltid ansvarig för innehållet.
§ 6.
Angående eganderätt till skrift gäl le hvad som stadgas i särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter.
§ 7.
Privilegier å skrifters utgifvande må icke hädanefter meddelas; Konungen
dock obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd redan
förlänta hvarje gång på högst 20 år förnya.
§ 8.
Innan något nummer eller häfte af tidning eller tidskrift utgifves,
skall i Stockholm hos Justitie-kanslern och å annan ort hos hans der
förordnade ombud skriftligen uppgifvas skriftens titel och tryckningsort.
Lag samma vare der förändring i något af dessa hänseenden eger rum.
Utgifves tidning eller tidskrift, innan anmälan som nu sagdt är
skett, böte boktryckaren 100 R:dr.
§ 9.
Hvarje svensk undersåte, som råder öfver sig och sitt gods samt ej
är medborgerligt förtroende förlustig, ege att idka boktryckerirörelse och
bokhandel. Anläggning af boktryckeri skall minst 14 dagar förr, än någon
skrift derifrån utgifves, anmälas hos Magistraten i den stad, i eller närmast
hvilken boktryckeriet anlägges, eller, der Magistrat ej finnes, hos den
för staden särskild! tillsatta styrelse. Der boktryckeri ombyter egare,
åligge den nye egaren att derom göra anmälan, innan någon skrift från
boktryckeriet utgifves. Den som nu föreskrifven anmälan försummar, böte
100 R:dr.
§ 10.
A hvarje tryckt skrift skall boktryckarens namn jemte tryckningsorten
och årtalet utsättas. Försummas det, böte boktryckaren, så ock den
14
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6,
soin skriften försäljer eller annorledes utsprider, 100 R:dr. ridning eller
tidskrift skall derjemte, vid enahanda bot för boktryckare, pa hvarje nummer
eller häfte upptaga namnet på den, som i egenskap af utgifvare bestämmer
skriftens innehåll.
Hvad här stadgas om utsättande af boktryckares namn, tryckningsort
och årtal, galle dock ej för notifikationer och formulärer med
mera af dylik beskaffenhet.
§ 11.
Boktryckare må ej utan författares eller utgifvares tillstånd hans
namn å tryckt skrift utsätta, ej heller annorledes uppenbara, såvida ej anstäldt
åtal dertill föranleder, vid bot af 300 il:dr.
§ 12.
Utsätter någon i sviklig afsigt å tryckt skrift orätt författare-, utgifvare-
eller boktryckarenamn, tryckningsort eller årtal, vare förfallen till
det straff, som i allmän lag för bedrägeri stadgas.
§ 13.
Af hvarje tryckt skrift skall boktryckaren, samtidigt med skriftens
utlemnande till försäljning eller till spridande pa annat sätt, aflemna ett
exemplar i Stockholm till Justitie-kanslern och å annan ort till hans der
förordnade ombud. Den det försummar böte 15 R:dr
§
14.
För Kongl. Biblioteket samt för hvarje af rikets universitet skall
boktryckare af allt, som under aret hos honom tryckes, inom slutet af
Juni månad nästföljande år, utan betalning tillhandahålla i Stockholm
Justitie-kansleren och å annan ort hans der förordnade ombud ett fullständigt
och felfritt exemplar jemte dertill hörande plancher. Underlatei
någon det, böte för hvarje särskildt fall 50 R:dr och vare ändock pligtig
att, vid enahanda ansvar, inom ny förelagd tid behöriga exemplar aflemna.
§ 15-
För innehållet af tryckt skrift vare, med här nedan stadgade undantag,
författaren ansvarig, om han låtit utsätta sitt namn å skriften eller
annorledes erkänt sig hafva densamma till offentliggörande i tryck utlemnat.
Ti I annat fall ansvare utgifvaren.
Öfversättare af skrift vare såsom dess författare ansedd.
För allt som offentliggöres i tidning eller tidskrift ansvare den som
i egenskap af utgifvare bestämt skriftens innehåll.
Konstitutions- Utshottets Memorial N:o 6.
15
År ej författaren eller utgifvaren känd, åligger det boktryckaren att,
inom tid som Rätten honom förelägger, uppgifva ansvarig författare eller
utgifvare; gör lian det ej, eller kan lian ej uppgiften styrka, eller varder
lian förvunnen att hafva gjort oriktig uppgift, ändå att densamma af den
uppgifne erkännes, stånde han sjelf ansvaret. Vill utgifvare, för undgående
af ansvarigheten, ansvarig författare uppgifva, vare lag samma.
Ej må såsom ansvarig författare eller utgifvare antagas den, som
vid den tid, då skriften utgafs, icke var i riket bosatt, ej den. som vid den
tiden var för brott häktad, afvita eller genom sjukdom eller ålderdomssvaghet
beröfvad förståndets bruk, och ej eller den, som ej fyllt femton år. För att
kunna såsom ansvarig utgifvare af tidning eller tidskrift godkännas, erfordras
dessutom att vara svensk undersåte och i åtnjutande af medborgerligt
förtroende.
Utsprider någon skrift, hvarå boktryckarens namn och tryckningsorten
ej äro utsatta, vare i fråga om ansvar för innehållet såsom boktryckare
ansedd, derest ej styrkas kan, från livilket tryckeri skriften utgått.
§ 16.
Brott, som genom tryckt skrift begås och för livilket ej i denna lag
särskildt ansvar finnes utsatt, bestraffas enligt allmän lag, och varde skriften
konfiskerad; dock att konfiskationen, så vidt möjligt är, inskränkes till den
eller de delar af skriften, hvilka befunnits af brottsligt innehåll. Sålunda
till konfiskation dömd skrift eller del deraf må icke vidare försäljas eller
utspridas, ej heller må hvad som befunnits brottsligt ånyo af trycket utgifvas.
Hvar som häremot bryter vare, då han om konfiskationen egt eller
bort ega kunskap, förfallen till ansvar efter samma lagrum, enligt hvilket
straff för det genom skriften begångna brottet förut blifvit ådömdt.
§ 17-
Justitie-kanslern åligge att sjelf eller genom ombud, som af honom
förordnas, vaka öfver denna lags efterlefnad.
§ is.
Finner Justitie-kanslern förbrytelse mot denna lag vara begången af
beskaffenhet att den af allmän åklagare bör beifras, ege han vidtaga
åtgärd till målets utförande vid laga domstol.
§ 19-
Åtal för tryckt skrifts innehåll må ej af allmän åklagare anställas,
sedan sex månader förflutit från den tid skriften, jemlikt § 13, blifvit till
Justitie-kanslern eller hans ombud inlemnad.
16
Konstitutions-Utsleottets Memorial N:o 6.
§ 20.
Anses tryckt’ skrift böra till åtal af allmän åklagare föranleda, ege
Justitie-kanslern „ eller hans'' ombud att, derest så pröfvas nödigt, låta belägga
skriften med qvarstad.
Jemväl domstol må, sedan åtal der blifvit anhängiggjordt, på yrkande
af allmän åklagare eller enskild målsegande förordna att tryckt skrift
skall med qvarstad beläggas.
§ 21.
Qvarstad å tryckt skrift skall verkställas å alla i författarens, utgifvarens,
förläggarens, boktryckarens samt bokhandlares eller annan utspridares
värjo befintliga exemplar, men må ej läggas å större del af skriften,
än det eller de häften eller nummer, i hvilka det såsom brottsligt ansedda
förekommer. Ej må qvarstad, innan den blifvit i tryckningsorten verkställd
eller påbjuden, annorstädes ega rum, utom i det fall att skriften ej
blifvit, enligt § 13, till Justitie-kanslern eller hans ombud inlemnad, eller
att boktryckarens namn och tryckningsorten ej finnas å skriften utsatta,
§ 22.
Har Justitie-kanslern eller hans ombud förordnat om qvarstad, skall,
vid påföljd att densamma eljest anses förfallen, i Stockholm inom fyra
dagar och i landsorten inom fjorton dagar anmälan derom ske hos vederbörande
domstol och målet der anhängiggöras.
Domstolen skall, inom två dagar sedan svaranden blifvit hörd, gilla
eller upphäfva qvarstaden, vid påföljd att densamma eljest förfaller, utan
att kunna vidare påbjudas.
Inom samma tid bör domstol meddela beslut i anledning af der framstäldt
yrkande om qvarstad.
Qvarstad skall ofördröjligen och utan hinder af deröfver förd klagan
verkställas.
§ 23.
Den, som med vetskap derom, att qvarstad å tryckt skrift blifvit
påbjuden, skriften utsprider, vare förfallen till det straff allmänna lagen
stadgar för den, som qvarstad bryter.
§ 24.
Mål angående förbrytelse mot denna lag upptages vid allmän underrätt
i den stad, der förbrytelsen blifvit begången, eller, derest den föröfvats
å landet, vid underrätt i närmaste stad.
Konstitutions-(Itskottets Memorial N:o 6.
17
§ 25.
Lagligheten af åtalad skrifts innehåll skall pröfvas af eu utaf nio
ledamöter bestående Nämnd.
§ 26.
Den i nästföregående § omförmälda Nämnd bildas sålunda, att för
hvarje landstingsområde utväljas årligen af landstinget minst tretio allmänt
aktade män, bland hvilka, då Nämnd skall sättas, domstolen genom lottning
uttager femton; och skall, sedan desse befunnits ojäfvige eller de jäfvades
rum blifvit genom ny lottning fyldt, hvardera parten, utan uppgifna skäl,
af de sålunda utlottade utesluta tre- Landstingsområde, som innefattar två
eller flera städer, må, efter som landstinget pröfvar nödigt, indelas i särskilda
distrikt, och gälle i ty fall för sådant distrikt hvad ofvan om landstingsområde
stadgadt är.
I stad, som ej i landsting deltager, skola de vid val af ledamöter i
Riksdagens Andra Kammare röstberättigade hvarje år inför Magistraten
utse tjugufem valmän, hvilka ege att för staden verkställa det val, som för
landstingsområde tillkommer landstinget. Valet sker inför Magistraten, och
gälle i öfrigt hvad här ofvan stadgadt blifvit.
Om utgången af val, som landsting anställt, skall Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen underrätta stadsdomstolarna inom det landstingsområde
eller distrikt, för hvilket valet skett.
Ledamot i Nämnden må ej utan laga förfall denna befattning sig
undandraga eller derför erhålla annan godtgörelse, än att domstolen må
tillägga honom, om han sådant äskar, ersättning för resekostnaden, enligt
hvad för landstingsman finnes stadgadt. Sådan ersättning skall, der ej
enskild part kännes skyldig och förmår densamma gälda, af allmänna
medel utgå.
§ 27.
Nämndens ledamöter skola på kallelse sammanträda inför domstolen
och aflägga edlig försäkran att efter bästa förstånd och samvete utlåtande
i saken afgifva och att i obrottslig tystnad hålla såväl hvad som under
öfverläggningen yttras, som huru de särskilda ledamöterna rösta.
§ 28.
Sedan ransakning^! blifvit fulländad, skall domstolen till Nämndens
besvarande framställa denna fråga: »År skriftens innehåll brottsligt efter
det lagens rum, åklagaren åberopat?» Afser åtalet flera brott, eller föranleder
målets beskaffenhet i öfrigt till flera frågor, varde de hvar för sig
framställda.
Bill. till Riksd. Rrot 1872. .9 Sami. (> Höft.
18
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
§ 29.
Då fråga, enligt hvad i nästföregående § omförmäles, till Nämndens
afgörande hänskjutes, skall domstolen i sammanhang dermed till Nämnden
aflemna, jemte alla till målet hörande handlingar, en fullständig skriftlig
sammanfattning af hvad i saken förekommit. Derefter öfverlägge Nämnden
inom sig om det beslut, som fattas skall, hvilket bör grundas på de skål,
som under ransakningen förekommit; och skall Nämnden med ja eller nej
besvara den framställda frågan. Ej må Nämnden åtskiljas innan den sitt
beslut fattat. Eör den tilltalades fällande fordras minst två tredjedelar af
rösterna.
§ 30.
Sedan Nämndens beslut blifvit inhemtadt, afgöre domstolen målet
och afklinne ofördröjligen för parterna utslag. Har den tilltalade i anledning
af Nämndens beslut blifvit fälld till ansvar, skall domstolens'' utslag
underställas Hofrätts pröfning.
§ 31.
I afseende på förbrytelse, begången genom utrikes tryckt och till
riket införd skrift, gälle hvad allmän lag stadgar om spridande af skrifter
af biottsligt innehåll; dock ma Justitie-kanslern, der han så finner nödigt,
förordna om skriftens beläggande med qvarstad. Vidtager han sådan åtgärd,
skall anmälan derom ofördröjligen ske hos domstol, som eeerfatt
upphäfva eller gilla qvarstaden, i hvilket sednare fäll viss tid bör utsättas,
inom hvilken skriften skall, vid äfventyr af konfiskation, vara ur riket utförd!
§ 32.
Angående ansvar och skadestånd för obefogadt åtal eller obehörig qvarstad,
gälle hvad i allmän lag stadgas.
§ 33.
I allt, hvad genom denna lag icke uttryckligen annorlunda stadgadt
är, gälle hvad i allmän lag om rättegång i brottmål stadgas.
§ 34.
Alla mål angående förbrytelser mot denna lag skola, vid ansvar för
domare och embetsman, med största skyndsamhet afgöras.
§ 35.
Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 September
1873. 1
Konstitutions- UtsJcottets Memorial N:o 6.
19
2:o. Följande förändringar i
Regeringsformen.
(Nuvarande lydelse.)
§ 107.
Skulle Konstitutions-Utskottet anmärka,
att Statsrådets ledamöter samfält
eller en eller flere af dem uti
deras rådslag om allmänna mått och
steg icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, eller att någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroendeembete utöfvat,
ege då Utskottet att sådant tillkännagifva
för Riksdagen, hvilken, om den
flnner rikets väl det kräfva, kan hos
Konungen skriftligen anmäla sin önskan,
att lian ville ur Statsrådet och
ifrån embetet ‘skilja ^den eller dem,
emot hvilka anmärkning blifvit gjord.
Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens
Kamrar väckas och af andra
Riksdagens Utskott än Konstitutionsutskottet
hos Kamrarna andragas,
men icke af Riksdagen afgöras förr,
än sistnämnda Utskott deröfver blifvit
hördt. Under Riksdagens öfverläggningar
derom skola icke Konungens
beslut uti mål, som röra enskilda personers
eller korporationers rättigheter
och angelägenheter, kunna ens nämnas,
ännu mindre någon Riksdagens
pröfning underställas.
Allt hvad Riksdagen efter granskning
godkänt eller lemnat oanmärkt
bör anses hafva vunnit decharge i afseende
på det granskade, och ingen
ny, till ansvarighet förbindande, granskning
af ny Riksdag i samma mål vara
tillåten; dock bör, oaktadt den af Riks
-
(Föreslagen lydelse).
§ 107.
Skulle Konstitutions-Utskottet —
— — — anmärkning blifvit gjord.
Frågor uti detta ämne — — —
— Riksdagens pröfning underställas.
§ 108.
Allt hvad Riksdagen — —--
deras embetsbefattning tillkommer.
20
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
dagens Utskott eller Revisorer förrättade
generela öfversigt af statsmedlens
utdelning, det åligga vederbörande
embetsman att verkställa den
speciela revision, som dem i kraft af
deras embetsbefattning tillkommer.
§ 108.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje
år, på sätt i Riksdag s-ordning en sägs,
förordna sex för kunskaper och lärdom
kända män att jemte Justitie-ombudsmannen,
som bland dem förer ordet,
utöfva värd öfver tryckfriheten. Desse
komiteracle, af hvilka tvä utom Justitie-ombudsmannen
skola vara lagfara,
ege sådan befattning, att, i händelse
någon författare eller boktryckare,
innan tryckningen, sjelf öfverlemnar
dem en skrift och begär deras yttrande,
huruvida åtal derå, efter tryckfrihetslagen,
kan ega ruin, skola Justitie-ombudsmannen
och minst trenne
komiterade, hvaraf en lagfaren, ett sådant
yttrande skriftligen afgifva. Förklara
de deruti, att skriften må tryckas,
vare dä både författare och boktryckare
från allt ansvar frie, och lig ge
det å komiterade.
Riks dags-ordningen.
§ 69. § 69.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje Lagtima Riksdag
år tillsätta en Nämnd af fyratioåtta — domsrätt skiljas,
personer, deraf hvardera Kammaren
genom sluten omröstning inom sig utser
tjugufyra, och hvilken Nämnd, i
den ordning 103 och 104 §§ Regeringsformen
stadga, eger att döma, huru
-
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
21
vida Högsta Domstolens saintlige ledamöter
gjort sig förtjenta att i deras
vigtiga kall bibehållas, eller om visse
af dem, utan bevisligen begångna fel
och brott, hvarom Regeringsformens
102 § handlar, likväl kunna anses böra
från utöfningen af Konungens domsrätt
skiljas.
Denna Nämnd träder samma dag § 70.
den blifvit vald tillsammans. Nämn- j)m i förcgående § omförmälda
dens samtlige ledamöter rösta först, Nämnd träder— — — - vidare
man för man, öfver den frågan: Skall föreskrifves
omröstning anställas till uteslutande
af någon bland Högsta Domstolens ledamöter?
Besvaras denna fråga enhälligt
eller af de flesta rösterna med
nej, blifva Högsta Domstolens samtlige
ledamöter bibehållne. Besvaras
den åter med ja, uppgör hvar och en
af Nämnden en sluten lista på dem
af Högsta Domstolens ledamöter, flera
eller färre, som han anser böra entledigas.
De tre bland desse, som då
fått det största antal röster emot sig,
ställas hvar efter annan under ny omröstning,
hvarvid två tredjedelar af
rösterna fordras emot den eller dem,
som skola anses vara från Riksdagens
förtroende uteslutne; och förhålles derefter
såsom i Regeringsformens 103
§ vidare föreskrifves.
§ 70.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje
är förordna sex för kunskaper och lärdom
kända män att jemte Justitie-omhudsmannen,
som bland dem förer ordet,
utöfva värd öfver tryckfriheten.
Desse komiterade, af hvilka tvä utom
22
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
Justitieombudsmannen skola vara lagfarne,
valjas medelst omröstning genom
tjugufyra valmän, deraf hvardera Kammaren
inom sig utser tolf. Af går mellan
Riksdagarna någon bland komiterade,
välja de öfrige till det lediga
rummet en behörig man.
Stockholm den 25 Mars 1872.
På Utskottets vägnar:
Pehr vobi IMirenliciiEt.
Reservationer:
af Herr von Ehrenheim, med hvilken Herr Friherre Terstneden instämt,
äfvensom Herr Dickson i fråga om juryns sammansättning: »Emot
Utskottets förslag i § 26 får jag anmäla min reservation. Det lämpligaste
sättet för juryns bildande skulle efter min tanke vara att uppdraga åt
stadsdomstolarne att årligen, hvar för sitt område, utse ett stort antal personer
— vexlande t. ex. emellan 100 och 500 efter orternas folkmängd —
bland hvilka sedermera jurymän för hvarje särskilt fäll skulle uttagas genom
lottning. Då valet öfverlemnades åt domstolen, borde man kunna
påräkna att endast redbara personer af så mycken bildning, som för uppdraget
erfordras, uppfördes på jurymannalistan, och det stora antalet skulle
vara en borgen, att ensidighet vid valet icke kunde göra sig gällande. Denna
åsigt har emellertid icke inom Utskottet vunnit understöd, och har jagvid
sådant förhållande icke sett någon annan utväg för juryns bildande än
att anlita de kommunala myndigheterna samt, i följd häraf, instämt i Utskottets
förslag att lemna uppdraget åt landstingen, hvar för sitt landstingsområde.
Att göra ett undantag för de städer, som bilda egna lands
-
23
Konstitutions-Ut skottets Memorial N:o 6.
tingsområden, bär deremot synts mig föga följdriktigt, och jag har så
mycket mindre kunnat instämma i Utskottets “förslag i hvad det afser
nämnda städer, som detta förslag synes mig erbjuda föga garanti för ett
godt resultat. För att ett val, hvaruti ett stort antal personer kunna deltaga,
skall blifva godt, fordras i första rummet att valet skall vara föremål
för ett lifligt intresse bland de väljande, och något sådant befarar jag icke
kunna påräknas för val af elektorer för utseende af en jurymannakorps.
Vill man icke öfverlemna valet åt stadsdomstolarne, tror jag att detsamma
bör för ifrågavarande städer uppdragas åt stadsfullmäktige. Det minsta
antalet bör också öfverallt höjas från 30 till 50, och § följaktligen få följande
lydelse:
”Den i nästföregående § omförmälda Nämnd bildas sålunda, att inom
hvarje landstingsområde och stad, som ej i landsting deltager, utväljas årligen,
af landstinget för landstingsområdet och af stadsfullmäktige för staden,
minst femtio allmänt aktade män, bland hvilka, då Nämnd skall sättas,
domstolen genom lottning uttager femton ojäfvige ledamöter, och skall hvardera
parten utan uppgifna skål af de sålunda utlottade utesluta tre. Landstingsområde,
som innefattar två eller flera städer, må, efter som landstinget
pröfva!- nödigt, indelas i särskilda distrikt, och gälle i ty fall för sådant
distrikt hvad ofvan om landstingsområde stadgadt är.
Om utgången af val, som landsting anställt, skall Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen underrätta stadsdomstolarne inom det landstingsområde
eller distrikt, för hviiket valet skett.
Ledamot i Nämnden må ej utan laga förfall denna befattning sio
undandraga eller derför erhålla annan godtgörelse, än att domstolen må
tillägga honom, om han sådant äskar, ersättning för resekostnader, enligt
hvad för landstingsman finnes stadgadt. Sådan ersättning skall, der ej
enskild part kännes skyldig och förmår densamma gälda, af allmänna
medel utgå.»
I afseende på §§ 14 och 15 instämmer jag med Herr von Gegerfelt.»
af Herr ron Gegerfelt mot Utskottets beslut angående dels 14 $
hvars lydelse lian ansåg böra blifva sådan som den af förra Riksdagens
Konstitutionsutskott föreslagits, samt dels 15 § 1 mom., hviiket han faun
böra lyda sålunda: »För innehållet af tryckt skrift vare med här nedan
stadgade undantag författaren ansvarig, om han utlemnat skriften för att
i tryck offentliggöras. I annat fall ansvare utgifvarem’.
af Herr Faxe: »Då jag härmed anmäler min reservation mot Utskottets
förslag till 14 och 15 §§ Tryckfrihets-förordningen, får jao i sådant
afseende anmärka: to
24
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
vid § 14, att genom den föreslagna lydelsen deraf, afvikande från
innehållet af såväl motsvarande stadgande i nu gällande Tryckfrihetsförordning
§ 1 mom. 11, som Utskottets vid sednaste lagtima riksdag i
ämnet afgifna förslag, hvilket i denna del då lemnades utan anmärkning,
från boktryckarne blifvit på Justitie-kanslern och dess ombud öfverflyttadt
ett besvär, som icke bar ringaste gemenskap med desses egentliga befattning
och aldra minst med Justitie-kanslerns, eller att vara en mellanlänk
mellan boktryckarne, å ena, samt universiteten och Kongl. Biblioteket,
å andra sidan, samt att detta synes mig högst olämpligt både i och för
sig och i anseende till de flera olägenheter och kostnader, som deraf skulle
föranledas, då den, som emottoge de ifrågavarande handlingarne, naturligtvis
äfven måste ordna och granska hvad som lemnades, för att tillse,
att handlingarne vore fullständiga, hvilket åter, enär sådana handlingar
vanligen aflemnas endast en gång om aret i större massor och icke ens
häftade, skulle, särdeles i hufvudstaden och de städer, der ett större
antal tryckta skrifter utgifvas, erfordra ganska mycken tid och omsorg,
så att ombuden ingalunda kunde åtnöjas med de ringa arvoden, som nu
bestås; hvarjemte särskilda förvaringsrum säkerligen mångenstädes blefve
nödiga för handlingarnes förvarande tilldess vederbörande komme i tillfälle0
att afhemta dem. Afhemtningen skulle ock medföra icke så ringa
kostnad för universiteten och Kongl. Biblioteket, som för detta ändamål
måste hafva ombud på en mängd olika ställen, derest eljest meningen
icke är, att Justitie-kanslern och dess ombud äfven skulle ombesörja handlingarnes
fördelning och öfversändande, hvilket åter komme att högst betydligt
öka deras besvär — och sådant allt blott för att befria boktryckarne
från den icke särdeles betungande omsorgen att, på sätt dem
allt hittills ålegat, en gång om året aflemna eller afsända omförmälda
handlingar i tre exemplar, ett till hvardera af nämnda inrättningar; samt
vid § 14, att då, enligt Utskottets förslag, författaren skulle vara
ansvarig för innehållet af tryckt skrift allenast i det fall, att han låtit
utsätta sitt namn å skriften, eller annorledes erkänt sig hafva densamma
till offentliggörande i tryck utlemnat, så, jemte det man kan tveka huruvida
meningen är, att ansvarighet för författaren eger rum när helst han
gör ett sådant erkännande, eller om dertill fordras att erkännandet skall
vara afgifvet före eller vid skriftens utlemnande till tryckning, hvilket
sednare dock vore alltför orimligt, måste stadgandet likväl alltid tydas
derhän att, der ett dylikt erkännande icke afgåfves, bevisning om rätta
förhållandet icke finge förebringas, hvarken af utgifvare eller boktryckare,
ej heller af åklagaren. Härigenom skulle följaktligen ännu bättre än
hittills
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
25
hittills beredas tillfälle att flytta ansvaret från den verkligen skyldige till
eu jemförelsevis oskyldig, — att begagna s. k. ansvaringar, hvilka finge
plikta för andras synder, äfven om de handlat i god tro, men icke haft
nog klokhet att på förhand taga författarens skriftliga, med vittnen styrkta
erkännande, att skriften blifvit af honom utlemnad i afsigt att få den i
tryck offentliggjord eller annorledes förs ett sig med fullgiltig! bevis om
ett sådant erkännande.
Af dessa skäl hemställer jag om afslag å Utskottets förenämnda
förslag, och att ifrågavarande stadgande!! må erhålla följande lydelse:
§ 14. »Till Kongl. biblioteket samt till hvarje af rikets universitet
skall boktryckare, af allt som under året bos honom tryckes, inom slutet
af Juni månad nästföljande år, utan betalning aflemna ett fullständigt och
felfritt exemplar, jemte dertill hörande planche!-. Underlåter någon det,
höte för hvarje särskild! fall 50 R:dr och vare ändock pligtig att, vid
enahanda ansvar, inom ny förelagd tid behöriga exemplar aflemna».
§ 15. »För innehållet af tryckt skrift vare, med här nedan stadgade
undantag, författaren ansvarig, om han utlemnat skriften för att i tryck
offentliggöras. J annat fall ansvare utgifvaren».
Det öfriga af sistnämnda § skulle blifva lika med hvad Utskottet
föreslagit; och torde jag, i afseende på skilnaden emellan Utskottets och
här framställda förslag i fråga om författarens ansvarighet, endast behöfva
erinra, att då, enligt det förra, författaren blefve ansvarig _allenast i det
fall, att han erkänt sig hafva utlemnat skriften till tryckning, så skulle,
efter hvad nu är föreslaget, hans ansvarighet inträda, äfven då sådant, oaktadt
hans förnekande, behörigen styrktes. Uppenbart är, att man, vid åtal,
endast på detta sätt kan träffa den verkligen brottslige, som sökt skydda
sig bakom en annans rygg; och att såsom upphofsman till brottet och således
mest brottslig måste anses den, som icke allenast författat den brottsliga
skriften, utan ock utlemnat densamma, i afsigt att den skall i tryck
offentliggöras — det torde likaledes vara klart.
För öfrigt antager jag, att om vid åtal kändt och ostridigt eller bevisligt
vore, hvilken som, enligt lag, skall vara ansvarig för den åtalade
skriftens innehåll, komme åklagaren att vända sin talan omedelbart mot
denne, men i annat fall måste boktryckaren först höras med skyldighet
att uppgifva rätter ansvarig utgifvare. Gitter han ej det eller varder uppgiftens
riktighet af den uppgifne förnekad och kan ej styrkas, eller varder
boktryckaren förvunnen att hafva gjort veterligen oriktig uppgift, så att,
ändå att uppgiften af den uppgifne erkännes, det likväl ådagalägges, att
icke denne utan en annan är den verklige utgifvaren, och har boktryckaren
Jlih. till Rilcsd. Prof. 1872. 8 Sami. G Käft. 4
26
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
icke varit i god tro, då, men också endast då skulle ansvaret drabba honom.
Detsamma skulle ock gälla för utgifvare, så att han egde uppgifva
och styrka, hvilken som, i egenskap af författare, rätteligen bör ansvara
för skriftens innehåll, men eljest sjelf, på sätt om boktryckare är sagdt,
stånda ansvaret.
Hvad angår utgifvare af periodisk skrift, så. enär han ensam eger
bestämma skriftens innehåll, så att allt hvad den innehåller måste anses
deruti hafva influtit med hans vetskap och vilja, är han ock fullt jemförlig
med författare och bör följaktligen ansvara lika med denne. Detta är ock
nödvändigt, om man vill motverka begagnandet af s. k. ansvaringar. Att
åter, såsom ifrågasatt blifvit, undantag härifrån skulle göras för det fall,
att författarens namn funnes undertecknadt den del af skriften, som utgjorde
föremål för åtal, skulle, mera än nuvarande föreskrifter, underlätta
omförmälda oskick, och man kunde för hvarje periodisk skrift, i stället fölen,
få legio af ansvaringar; ty, säge hvad man vill, så är det vida lättare
att, emot en ganska ringa vedergällning, förmå någon att sätta sitt namn
under en eller annan artikel, än att få en person, som åtager sig ansvaret
för allt hvad som intages i skriften under en längre tidsföljd, helst ingen
lärer vara så enfaldig, att han ej förstår, att, då den verklige utgifvaren
icke sjelf vågar åtaga sig ansvarigheten, orsaken dertill är, att skriften skall
komma att innehålla åtskilligt, som medför ansvar. Det har visserligen
blifvit erinradt, att det icke vore möjligt för utgifvaren att hålla hand deröfver,
att icke något af brottslig beskaffenhet i skriften inflöte, synnerligast
om sådant förekomme under annonsform; men det är mera än sannolikt
att, om ingen elak afsigt ligger boktryckaren till last och han gjort allt
hvad på honom berott till att förekomma att brottsliga eller oriktiga artiklar
eller uppgifter må i skriften inflyta, den anklagade under sådana
förhållanden sällan blefve fälld af jury; och skulle likväl någon gång så
inträffa, måste dock domstolen alltid, vid straffpåföljdens bestämmande, göra
behörigt afseende på de mildrande omständigheter, som förelåge."
af Herr Odeiberg, med hvilken Herr Bergstedt sig förenat: »Utskottets
förslag att uti städer, som ej i landsting deltaga, genom allmänna val bilda
korporationer, hvilkas enda åliggande skulle vara att utse juryn i tryckfrihetsmål,
kan jag ej gilla, utan anser jag för min del lämpligast att, på
sätt Konstitutions-Utskottet vid 1871 års riksdag föreslagit, jury må utses
af stadsfullmäktige i dessa städer.
I likhet med 1871 års Konstiuitions-Utskott anser jag nemligen, att
stadsfullmäktige, så i ett som annat hänseende, böra anses såsom kommunens
förtroende-män, hos hvilka den största personalkännedom och redbarhet
måste förutsättas, och hvilka framför andra kunna utgöra en valkorpo
-
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
27
ration, hvars val till jury med fog kan betraktas såsom ett uttryck af den
sansade och opartiska allmänna meningen.
På grund af hvad jag här anfört instämmer jag uti det förslag till
lydelse af 26 §, som af Herr von Ehrenheim uti dess reservation afgifvits.»
hvarförutan Herr Odelherg i afseende på ordalydelsen af 15 § instämde
med Herr Faxe.
af Herr Hierta, med hvilken Herr Nils Larson instämt: »Emot pluralitetens
beslut beträffande 15 § 3 mom. får jag anmäla min reservation
och såsom min mening upptaga det alternativa förslag, som de komiterade
inom Utskottet framlagt, så lydande:
»År ej författarens eller utgifvarens namn kändt, åligger det boktryckaren,
att inom tid, som Rätten honom förelägger, uppgifva ansvarig
utgifvare; gör han det ej, eller kan han ej uppgiften styrka, eller blifver
han förvunnen att hafva gjort oriktig uppgift, stånde han sjelf ansvaret.
Vill utgifvare, för undgående af ansvarigheten, ansvarig författare uppgifva,
vare lag samma; dock eger utgifvare af tidning eller tidskrift ej rätt dertill,
derest ej författarens namn finnes undertecknadt den del af skriften,
som utgör föremål för åtal.»
Skälet till denna mening, att äfven i eu periodisk skrift författare
af någon särskild artikel eller afhandling må kunna derför ansvara, oaktadt
han är en annan än tidskriftens förläggare, synes tydligt kunna följa
af tryckfrihetslagens ordalydelse, att med ordet skrift »förstås allt hvad
genom tryck under allmänhetens ögon lägges,» En tryckt afhandling eller
särskild artikel, som förekommer i en tidning, är således ovilkorligt en
skrift, i tryckfrihetslagens mening, antingen den fyller en hel volym
eller ett helt tidningsnummer eller blott utgör en del deraf. Man kan ock
tänka sig, att de särskilda medarbetarne i en tidskrift eller tidning öfverenskommit
att underteckna sitt namn under hvar sin afdelning, för att ansvara
derför inför allmänheten, samt att en dylik öfverenskommelse vore
träffad med särskilda artiklars författare, som icke deltaga i den dagliga
redaktionen. Man måste då fråga sig, om det icke är förenligare med rätt
och sanning, att hvarje sådan författare skall kunna få ansvara för hvad
han skrifvit, än att en enda person skall, i strid med rättsgrunden och
med den allmänna föreskriften, att för hvarje skrift författaren skall vara
ansvarig, tagas för hufvudet äfven för det han icke skrifvit, och således
der en skrift finnes brottslig straffas för ett brott, som icke han utan
en annan begått. Deremot bör det i många fall lända till nytta, att sådana
upplysningar kunna framkomma, för hvilka författaren ville åtaga sig
ansvaret medelst sitt namns utsättande, men som en utgifvare icke på eget
28
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
äfventyr vågar befordra till tryck, emedan han icke är i tillfälle att bedöma
deras sanningsenlighet.
Härtill bör ock läggas, att i vårt grannrike Danmark finnes en sådan
lag, att författare till särskilda afhandlingar i eu tidning, dä hans
namn är undertecknadt, äfven får bära ansvaret derför, samt att denna bestämmelse
der anses såsom särdeles lämplig; och pa dessa grunder anhåller
jag att här ofvan införda redaktionsförslag måtte antagas.»
af Herr Ola Jönsson: Äfven om nu gällande Tryckfrihetsförordning
är behäftad med märkbara fel, lära dock icke dessa kunna afhjelpas genom
det förslag till ny tryckfrihetslag, som Utskottet afgifvit.
De väsendtligaste anmärkningar, som mot nuvarande Tryckfrihetsförordning
blifvit framställda, gälla naturligtvis ansvarigheten för tryckt skrift
samt sättet för jurymännens utväljande. Om Utskottet verkligen, såsom det
val får antagas, vid utarbetandet af sitt förslag gjort afhjelpandet af dessa
olägenheter till sin hufvudsakliga uppgift, så har efter min åsigt Utskottet
fullkomligt misslyckats.
Hvad först beträffar frågan om ansvarigheten, så, långt ifrån att omöjliggöra
eller begränsa det legda ansvarighetssystemet, lemnar det nya förslaget
vida större tillfälle dertill, då man, i stället för en, kan få en hel
rad af legda ansvaringar, såsom legd författare, legd utgifvare; ja sjelfva
boktryckaren kan till och med genom upprättandet af arrende- eller hyreskontrakt
pro forma rörande boktryckeriet ställa framför sig en legd ansvaring.
Men detta förmenar Utskottet kan förekommas derigenom, att
åklagaren eger bevisa och domstolen afgöra hvilken som är den verklige
författaren, utgifvaren eller boktryckaren, och detta är också förslagets
andemening, visserligen, jag medgifver det, ganska försigtigt uttryckt, men
dock tydligt nog för att, om man med uppmärksamhet läser förslaget,
kunna fattas, och det är just denna domstolens afgöranderätt, som jag anser
vådlig och mot hvilken jag isynnerhet reserverar mig.
° En af grundpelarne i nu gällande Tryckfrihetsförordning är den
hvarje oförvitlig svensk medborgare medgifna rättigheten att, utan några
bestämda qvalifikationer i öfrigt, utgifva en tidning. Dertill är, som man
vet, blott behöfligt att utgifvaren anmäler sig hos Justitie-statsministern
för erhållande af s. k. tillståndsbevis.
Det är denna, en bland de yppersta af alla medborgerliga rättigheter,
som man nu på ett betänkligt sätt vill kringskära. Intet tillståndsbevis, ingen
anmälan behöfs vidare — detta låter ju mycket liberalt! — men utgifvaren
sjelf skall ställas under censur- Han blir icke längre berättigad att
bestämma sina handlingar och blott straffas om han gör sig saker till öfverträdelse
af tryckfrihetslagen — nej han är en misstänkt person, på hvilken
Konstitutions-Utskott ds Memorial JS:o G.
29
man måste hålla ett vaksamt öga. Egenskapen af oförvitlighet och heder
är icke längre tillräcklig, Vandra egenskaper tarfvas äfven för att kunna
hugnas med domstolens nådiga tillstånd att få anses och gälla såsom tidningsutgifvare,
då han nemligen äfven skall kunna bestämma eu tidnings
innehåll; i annat fall tages han för hufvudet och kasseras såsom eu oduglig
medlem i det publicistiska samfundet. Utgifvarens eget erkännande att
han är!,.utgifvare, får icke längre gälla, icke heller den boktryckares, som
tryckt skriften, men domstolens! får det! Allt detta naturligtvis för att
.röra boktryckaren i sista eller rättare i första hand ansvarig; ty säkerligen
kommer åklagaren att med åtalet vända sig mot boktryckaren, som för
att freda'',.sig får uppgifva ansvarig utgifvare, men då kan åklagaren träda
emellan med påståendet att den uppgifne utgifvaren icke är den verklige
utgifvaren”oeh om åklagaren lyckas skaffafnågon bevisning, som gör det möjligt
för domstolen att anse den uppgifne såsom icke utgifvare, d. v. s. icke
hafva bestämt eller icke kunnat bestämma skriftens innehåll, då finnes för boktryckaren
ingen räddning, då måste,han underkasta sig ansvaret för allt hvad
som är skrifvet, och på detta sätt kan boktryckaren i många, ja, kanske i
de flesta fallen helt oskyldigt blifva dömd och straffad; och icke nog härmed,
man gör honom till" censor öfver både utgifvaren och författaren ;
men’ härmed är också tryckfriheten dödad och inqvisitionen införd i
pressmål. .
Det är den 15 § i det nya förslaget, som innehaller dessa bestam
melser
de vådligaste, hvarmed vår nu gällande tryckfrihet någonsin
blifvit hotad. Att öfverlemna åt domstolen att afgöra hvem som är den
rätte utgifvaren eller författaren, på samma-gång domstolen medgifves rätt
att underkänna såväl utgifvarens som boktryckarens egna vitsord, är väl det
svåraste hugg, som mot den fria yttranderätten hittills blifvit måttadt, tv
det ligger i öppen dag, att om en förläggare eller boktryckare för sina
politiska åsigters skull, eller af någon annan anledning, gjort sig misshaglig,
kan domstolen med ett enda penndrag mäktigt ingripa i hela hans
ekonomiska väl. Domstolen kan på ganska ringa bevisning förklara, att
den uppgifne utgifvaren eller författaren icke besitter egenskaper att han
kunnat »bestämma» den ifrågavarande skriftens innehåll, för att kasta honom
öfverbörd och dermed återföra hela ansvaret på boktryckaren.
Kan väl något orimligare eller förhatligare tänkas,. eller någonting
vådligare för tryckfrihetens utöfvande föreslås? Och är icke härmed ett
inqvisitionstvång ipfördt, som hotar att klafbinda alla friare och sjelfständigt
meningsyttringar? Lägg härtill den för utgifvaren anvisade utvägen
_ så vida han ej af domstolen blifver underkänd—att genom yppandet af
30
Konstitutions-Utskottats Memorial N:o 6.
författarens namn frälsa sig sjelf, och man har hela lågheten i detta demoraliserande
system tydlig och klar för sig.
Hvad menar för öfrigt Utskottet med att »bestämma skriftens innehåll»?
F or att kunna bestämma det, måste man äfven kunna bedöma det.
Men nu kan en person såsom utgifvare vara en i allo hederlig man, som
af intresse för allmänna angelägenheter, eller derföre att han på ett lofligt
sätt vill använda sin förmögenhet, nedlägger densamma i ett tidningsföretag;
men det är derföre icke gifvet att han besitter så stora kunskaper att han
är mäktig bedöma allt hvad som inflyter i tidningen, d. v. s. kan bestämma
dess innehåll. Men det behöfver han heller icke, ty han anlitar för detta
ändamål den eller de personer, till hvilka han (utgifvaren) har fullt förtroende,
och om de skulle misstaga sig, så underkastar han sig den risk,
han enligt lag iklädt sig i samma stund han blek’ tidningens utgifvare.
Detta är frihet! Allmänheten, som läser hans tidning, har icke något med
hans personliga egenskap af utgifvare att skaffa, det är med saken, med
tidningens innehåll, som den har att sysselsätta sig. År detta innehåll
brottsligt — nå väl, då vände man sig mot honom, såsom den der iklädt
sig både det moraliska och juridiska ansvaret.
Skulle åter Utskottets förslag blifva lag, så är det icke sakförhållandet,
icke tidningens innehåll, som blir det hufvudsakligen vigtiga och
afgörande i tryckfrihetsmål, utan en lumpen äflan att söka uppdaga och
utforska, om utgifvarens person är så pass qvalifieerad i litterärt hänseende,
att han kunnat bestämma den åtalade artikelns intagande i tidningen eller
ej. Och för att domstolen härvidlag skulle kunna fälla ett alldeles säkert
utslag, så blefve väl nödigt att utgifvaren underkastades någon slags gramatikalisk
eller språklig examen; men om det afgifna profvet ej befinnes
nöjaktigt, så vänder man sig genast återigen mot boktryckaren. Huruvida
äfven denne kunnat »bestämma», d. v. s. varit mäktig bedöma skriftens
innehåll, sättes ej i fråga, han göres utan vidare omständigheter ansvarig
för tidningens innehåll, äfven om han på grund af med utgifvaren i fullkomligt
god tro upprättadt kontrakt som säkrast ansett sig ansvarsfri, och
härmed återföres man till de tider, icke långt aflägsna före antagandet af
nu gällande tryckfrihetslag, då derigenom att yttersta ansvaret vältrades på
boktryckaren denne, af fruktan för hvad som kunde drabba honom, utöfvade
öfver tryckfriheten en censur, som helt och hållet dödade densamma.
Hvad vidare beträffar 26 § i förslaget, som handlar om bildandet
af tryckfrihetsnämnden, så har Utskottet icke heller härutinnan efter min
åsigt lyckats med sitt lagstiftningsarbete. Att nuvarande sättet för juryns
sammansättning icke är lyckligt eller i rättsligt hänseende motsvarar billiga
fordringar, då det lägger i domstolens hand afgörandet af tryckfrihets
-
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
31
målen, är en allmänt insedd, om ock icke lika allmänt erkänd sak: men
skulle Utskottets förslag blifva lag, så är det att befara, det den ena villan
blefve värre än den andra.
Utan att egentligen hysa några betänkligheter vid att åt landstingen
öfverlemna rättigheten att utse jury män, anser jag likväl att under nuvarande
kommunala rösträttsförhållanden denna rättighet på ett eller annat
ställe möjligen kunde blifva vådlig nog. Men det kan för ändamålet vara
tillräckligt att skärskåda den långt vigtigare bestämmelsen att åt de till val
af ledamöter i Riksdagens Andra Kammare, i de städer som ej tillhöra något
landstingsområde, berättigade öfverlåta väljandet af de 25 ledamöter, hviska
i likhet med landstingen skulle utse den ifrågavarande tryekfrihetsnämnden.
Härvid framställer sig först den stora principfrågan, om det är klokt
och rätt att förvandla tryckfrihetsmålen till politiska partifrågor. Att detta
skulle blifva händelsen inses lätteligen af en och hvar, då man just lågt
den politiska rösträtten till grund för utöfvandet af denna nya medborgerliga
pligt. Följden kunde möjligen blifva, att de väljande icke så mycket
fastade sig vid de blifvande valmännens (elektorernas) egenskaper i allmänhet,
utan isynnerhet vid deras politiska åsigter. Redan nu är juryns
utväljande måhända någon gång mera eu partisak än en rättslig och moralisk
akt; och att den nye juryinstitutionen skulle blifva ett agitationsmedel
i deras händer, som deraf ville sig begagna, är fullkomligt klart.
Härtill kommer att de nya valen till jurymän dels icke blefve direkta,
och dels icke stode i sammanhang med riksdagsmannavalen till Andra
Kammaren. Rade det ena och det andra skulle hos den del af valmännen
som icke äro politiskt vakna eller äro politiskt likgiltiga, alstra ett så
bristande intresse för sjelfva saken, att valen komme att helt och hållet
fälla i deras händer, Indika förstode att till sin fördel deraf sig begagna.
Hvem kunde val också utan att dertill drifvas af några högre syften eller
af några på sidan om saken liggande bi-intressen hafva synnerlig lust att
deltaga i ett val för utseende af elektorer, hvilka hade att välja jurymän
i tryckfrihetsmål, då, såsom förut är nämndt, dessa val icke skedde i sammanhang
med riksdagsmannavalen; och kan man således icke hafva fullt
berättigade skal för den öfvertygelsen, att resultatet kunde komma att bero
af ledarnes agitationsförmåga, och de nya tryckfrihetsnämnderna sålunda
lått blifva ett uttryck af och ett medel för det politiska parti, som bäst
förstår hvad det gäller och som har så mycket lättare för att dominera
som det länge förut vant i besittning - af makten. Härmed vore gärdet
öppnadt för förföljelse i stor skala mot den fria pressen, och häri ligger
äfven eu stor fara för tryckfriheten.
32
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 6.
Mycket kunde för (ifrigt, vara att anmärka mot Utskottets förslag,
men de påvisade olägenheterna synas mig tillräckligt stora för att gorå
förslaget oantagligt.
Såsom jag förut antydt, har den nu gällande Trvckfrihets-förordningen
sina fel, och till de uppgiga kan läggas det, att de påföljder och straff
den i flera fall stadgar äro — sedan 1865 års riksdag, besynnerligt nog i
eu hastig vändning beslutat, att den nya strafflagen skulle vara tillämplig
äfven på tryckfrihetsmål — alltför stränga. Genom sammanställningen åt
strafflagen ''och Tryckfrihets-förordningen har den sednare fått en helt
annan karakter än den ursprungligen egde, helst som man icke på samma
crång upphäfde 7 monn i 4 § af nämnda förordning. Men oaktadt dessa
fel hos nu gällande Tryckfrihets-förordning, tror jag dock icke, att den ännu
af allmänna meningen i landet är utdömd; _ eller att allmänheten önskar
eu förändring af Tryckfrihets-förordningen, i det syfte som det nya förslaget
angifver, och således långt ifrån att vilja medgifva det ytterligare
några hinder läggas i vägen för tryckfriheten, anser folkopinionen och detta
med fog, att om några ändringar i meranämnda förordning skola ske sa
böra de företrädesvis gå ut på att mildra de bestämmelser, som i följd af
sagde Riksdags beslut blifvit allt för mycket skärpta.
Men med alla sina fel, har dock den nuvarande presslagstiftningen
haft den ovärderliga förtjensten att hittills hafva bevarat den svenska tryckfriheten,
medborgerlighetens yppersta skyddsvärn från undergång, och detta
är mycket! Tag bort .eller inskränk tryckfriheten, och de olyckliga följderna
häraf skola icke uteblifva. Ingen nation kan få för mycket af ljuset!
Aldrig har verlden ännu företett något exempel derpå, att nationel vådor
eller olyckor uppkommit deraf, att man låtit det fria ordet gälla allt hvad
det kunnat, men väl har den lemnat otaliga bevis derpå, att man genom
att hämma upplysningen, och just genom att begagna den stora ljussläckningsanstalt,
som kallas trycktvång, framkallat de faror och omstörtningar
man velat förekomma.
; Dessa lärorika exempel äro, så att säga, med eldskrift inristade i våra
dagars historia. Eu klok lagstiftare tager varning af, men trotsar ej erfarenhetens
vittnesbörd. Friheten utgör sin egen styrka, då deremot tvånget
och censuren ramla under sin egen tyngd.»
af Herr Per Nilsson mot förslagets 15 §.
af Herr Lyttkens mot §§ 12, 15 och 26.
af Herr Carlsund mot förslaget i dess helhet.
af Herr Rydberg. TT
åt Herr
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 6.
33
af Herr Gumcelius vid §§ 20, 21, 22, 23,31 och 32: »Villigt erkännande,
att de af detta års Konstitutions-Utskott vidtagna förändringar i
Utskottets fjolårsförslag beträffande qvarstad innebära väsendtliga förbättringar,
i det tiderna, inom hvilka qvarstads behörighet skall af domstol
pröfvas, nödtorfteligen förkortats och anvisning om skadestånd för obehörig
qvarstad lemnats, har jag dock velat föreställa mig, att heldre alla dessa
stadganden om att i förväg lägga qvarstad å skrift, som icke blifvit dömd
brottslig, borde, såsom rättsvidriga, vid en omarbetning af tryckfrihetslagen
utgallras. Under vanliga förhållanden tillämpas ej dessa stadgar, och
då äro de visserligen oskadliga, men ock gagnlösa och fula utväxter på
grundlagen. Deremot låter det tänka sig, att de under en tid af starkare
reaktion än den nuvarande kunna komma att vid kritiska ögonblick tillämpas
på ett sätt, som för tillfället tillintetgör tryckfriheten. På sådana
grunder hemställer jag,
att §§ 20, 21, 22 och 23 i föreliggande förslag måtte uteslutas;
att ur § 31 utgår allt, som följer efter ordet »innehåll»;
att ur § 32 orden »obehörig qvarstad» utstrykas; samt
att §§ 24—35 flyttas upp i nummerföljden, så att de blifva §§
20 — 31.
Vid § 26: Utskottet har tillstyrkt, att jury skall väljas i Stockholm,
Göteborg och Malmö af elektorer, utsedde af de vid riksdagsmannaval röstberättigade,
men i det öfriga landet af vederbörande landsting. Häruti
ligger, synes mig, eu betänklig brist på följdriktighet.
Om det är i sin ordning, att de stora städernas valmän skola utse
jury — hvilket då heldre torde böra ske omedelbart, än på det intressedödande
medelbara sättet — har jag svårt förstå, hvarför icke äfven i
landsorten den del af domstolen, som kallas jury, skulle få utses på samma
sätt, som i de större städerna, och på samma plats, der den ordinarie domstolen
har sitt säte.
Man har invända att lokalbladen hafva spridning jemväl i kringliggande
landsort, möjligen utöfver hela länet, och derför böra länets representanter
. vid landstinget välja jury. Men deraf skulle följa, att Stockholmstidningar,
afsedda för spridning öfver hela landet, rätteligen borde
dömas af en jury, vald af landets representanter vid riksdagen. ° Jag tror
dock ej, att Riksdagen, som har annat att bestyra, vill åtaga sig att förrätta
sadana val, och äfven landstingen, redan öfverhopade af en myckenhet val,
för hvilka intresset somligstädes visat sig temligen matt, torde blifva föga
tacksamma för att erhålla uppdrag förrätta val af jurymannagrupper, hvilka
inom de flesta län torde blifva till antalet lika många som länets städer,
Bill. till Biksd. Prof. 1872. 3 Sami. 6 Käft. 5
34
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
derest man ej vill utsätta jurymännen för att fä göra långa resor, och det
allmänna, att nu ej tala om enskilda parter, för risken att få utbetala betydliga
resekostnader.
Och dessa kunna i sanning blifva rätt stora. Redan nu, då juryn
väljes i samma stad, der tryckfrihetsmål handlägges, är det vanligt, att
juryn ej vid första sammanträdet blir fulltalig. En eller annan juryman
har förfall eller försummar att iakttaga inställelse. Ja, det har händt,
att man liera gånger måst komplettera juryn, innan den kunnat sammanträda
fulltalig. Huru mycket sannolikare skulle ej sådana förhållanden
hädanefter uppstå i landsorten, om Utskottets förslag gånge igenom. Och
likasom det blefve obehagligt för herrar jurymän att gång efter annan
göra stadsresor blott för att inhemta, att juryn någon följande dag åter
skulle sammankomma på ett försök, likaså blefve det för bemedlad kärande
eller svarande nog tungt att nödgas betala eu hel mängd räkningar för
sådana försöksresor, och äfven för »allmänna medel» kan man hafva ett
bättre användande.
Utan att tilltro mig författa den kinkiga grundlagsparagraf, som
här är i fråga, hemställer jag,
att § 26 må till Utskottet återförvisas för att erhålla framställning
om en sådan lydelse, hvars riktning angifves af följande, af
1871 års svenska publicistmöte förordade, af mig något ändrade
förslag.
Den i föregående paragraf omförmälda nämnd bildas sålunda:
Hvart tredje år, samtidigt med allmänna valen till Riksdagens
Andra Kammare, skall i rikets städer af de vid riksdagsmannaval
röstberrättigade utses ett, på här nedan omförmälda sätt
bestämdt antal i staden eller orten dertill boende, allmänt aktade
personer, inom hvilken sedan i tryckfrihetsmål ransakning^! fullbordats,
domstolen genom lottning uttager 15 ojäfvige ledamöter,
af hvilka, efter det hvardera parten utan anförda skäl uteslutit
3, de öfrige 9 utgöra den nämnd, som pröfvar lagligheten af åtalad
skrifts innehåll.
Ledamot i nämnden, som ej utan laga förfall må undandraga
sig denna befattning, njute ej derför någon godtgörelse.
Genom särskildt af Kongl. Maj:t fastställda stadgar bestämmas
så väl det antal jurymän, som å hvarje ort för en treårsperiod
skola utses, som äfven de för valförrättningen nödiga föreskrifter.
Der jurymannakorpsens föreskrifna antal genom dödsfall, afflyttning
eller af annan orsak nedgått med en fjerdedel, anställes
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 6.
35
val till fyllande af de lediga platserna för den återstående delen
af valperioden.
Vid §§ 28 och 29 får jag jemväl anmäla min reservation.»
Herrar Dickson och Bergste,dt hafva i afseende på 14 § och Herr
Sven Nilsson i afseende på den 15:de velat tillkännagifva, att de icke varit
i Utskottet närvarande, då beslut fattades.
Herr Ehrenborg har begärt få antecknadt, att han icke varit närvarande
vid de två sammanträden inom Utskottet, då förslaget slutligen
handlades.
Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1872.