Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
1
\:o 5.
Ank. till Riksd. Kansli den 5 Mars 1872, kl. 2 e. in.
Konstitutions-Utskottets Memorial, angående fullbordad granskning
af de i Stats-Ilädet förda protokoll.
Till Konstitutions-Utskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlemnade de sedan sistlidne riksdags början och
intill början af den innevarande i Stats-Rådet förda protokoll, nemligen öfver
Justitie- och Justitie-departements-ärsuden från och med den 17 Januari
1871 till och med den 12 Januari 1872;
Utrikes-departements-ärenden från och med den 14 Februari 1871 till
och med den 21 December samma år;
Landtförsvars-departements-ärenden från och med den 26 Januari
1871 till och med den 9 Januari 1872;
Sjöförsvars-departements-ärenden från och med den 26 Januari 1871
till och med den 9 Januari 1872;
Civil-departements-ärenden från och med den 17 Januari 1871 till
och med den 12 Januari 1872;
Finans-departements-ärenden från och med den 20 Januari 1871 till
och med den 12 Januari 1872; samt
Ecklesiastik-departements-cirenden från och med den 20 Januari 1871
till och med den 9 Januari 1872.
Vid den jemlikt grundlagarnes stadgande företagna, numera fullbordade
granskningen af dessa protokoll
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot af StatsRådet
tillämpa 106 § Regeringsformen;
hvaremot Utskottet
funnit Konungens rådgifvares åtgärd rörande här nedan omförBih.
till Riksd. Prof. 1873. 3 Samt. 4 Höft. 1
2
Konstitutiows-Utskottets Memorial N:o 5.
mälda ärende vara af beskaffenhet att böra enligt 107 § Regeringsformen
bos Riksdagen anmälas.
Af protokollet öfver landtförsvars-departements-ärenden för den 9
November 1871 inhemtas, att Kongl. Maj:t, på framställning af dåvarande
Chefen för nämnda departement Herr Statsrådet Abelin och efter tillstyrkan
af Stats-Rådets öfrige närvarande ledamöter, Hans Excellens Justitie-Statsministern
Iierr Adlercreutz., samt Statsråden Herr Bredberg, Herr Berg,
Herr Friherre Leijonhufvud, Herr Wcern, Herr Wennerberg, Herr Bergström
och Herr Friherre Alströmer, enär nedsättning i den ålder af högst
30 år, hvilken för rekryt af indelta arméen dittills funnits tillåten, vore
för arméens tjenstbarhet nyttig och af behofvet påkallad, helst soldaten
derigenom med mindre svårighet kunde, innan han för ålderdomsbräcklighet
och arbetslöshet måste afskedas, upphinna den för erhållande af
underhåll från Wadstena krigsmanshuskassa erforderliga tjensteålder, med
ändring af de i berörda hänseende genom 9 § af Generalmönstrings-instruktionen
den 16 November 1819 för indelta kavalleriet samt Kongl. kungörelsen
den 2 November 1838 för indelta infanteriet samt det till infanteri
förvandlade kavalleriet gifna bestämmelser, förordnat, att icke någon rekryt
af indelta arméen vid antagandet finge vara öfver 25 år gammal, dock att
denna förändring icke skulle tillämpas på de rekryter, om hvilkas antagande
till soldater öfverenskommelse kunnat träffas före den 1 Januari
1872, äfvensom de, Indika tillförene minst två år tjent såsom soldater och
fullgjort de med tjensten förenade skyldigheter, skulle kunna ånyo vid
arméen vinna anställning intill 30 års ålder.
Det torde vara bekant, att de så kallade knektekontrakten i afseende
på tjenstbarheten hos den, som antages till rekryt, i allmänhet endast
föreskrifva, att han skall vara »duglig» karl, men att de icke närmare bestämma
de egenskaper hos rekryten, hvilka anses böra i detta begrepp
ingå. Så vidt Utskottet känner, meddelades den första föreskriften om
rekryts ålder genom Kongl. brefvet den 22 Februari 1770, som »i anledning
af Rikets Ständers Sekreta Utskotts vid näst öfverståndne riksdag
afgifna underdåniga tillstyrkande» kungör, att ingen får legas eller antagas
till soldat, som är under 18 eller öfver 36 år, och denna bestämmelse
fortfor att vara gällande, till dess genom ofvan åberopade författningar
af åren 1819 och 1838 högsta rekrytåldern bestämdes till 30 år.
Då den enligt knektekontrakten vederbörande militärbefäl tillkommande
rätt att pröfva dugligheten af det manskap, som af rust- och rotehållare
anmäles till rekryter vid indelta arméen, redan i och för sig borde
vara tillräcklig att förekomma, det någon antages till rekryt, som af en
eller annan orsak anses mindre lämplig till krigstjenst, förekommer det
Konstitutions-Utskottets Memorial N.-o o.
3
Utskottet, som om den anmärkta åtgärdens hufvudsakliga inverkan på arméens
tjenstbarhet skulle vara den, att då befälet numera, med ett enda
undantag, icke under något vilkor får antaga rekryt, som är öfver 25 år,
den indelta arméen beröfvats förmånen att inom sina leder upptaga män,
livilka, oaktadt fyllda 25 år, i (ifrigt kunna i hög grad besitta de egenskaper,
som göra dem tjenlige till soldater. Härtill kommer, att då den
högsta tillåtna åldern för rekryt, såsom nu är förhållandet, sammanfaller
med den, då beväringsskyldigheten upphör, hela den indelta arméens rekrytering
måste ske antingen bland ynglingar om tjugu år och derunder,
eller ock bland de beväringsskyldige. I sistnämnda fall inträffar, dels att
under fredstid beväringens, och i följd deraf hela arméens, styrka med
hvarje ny rekrytering minskas, dels att vid inträffande krig, när extra roteringsmanskap
skall uppsättas, den derigenom uppkommande tillökning af
indelta arméen vinnes endast på beväringens bekostnad och följaktligen i
sjelfva verket blir skenbar.
Om å ena sidan ett sådant resultat svårligen kan anses öfverensstämma
med rikets sannskyldiga nytta eller vittna om den skicklighet att
bedöma verkningarne af ett fattadt beslut, som borde kunna förutsättas
hos den föredragande, hvilken tillstyrkt beslutet, bör å andra sidan ej heller
förbises, att hvarje föreskrift, som inskränker deras antal, bland livilka
rekryter må tagas, innebär en ökad tunga för de rekryteringsskyldige. Under
eu tid, då allt större afseende fästes vid utbildningen af soldatens såväl
kropps- som själsegenskaper, torde en krigsstyrclse, som, med förbiseende
af andra omständigheter, endast har befordrandet af soldatens krigsduglighet
till syfte, lätt känna sig frestad att genom föreskrifvande af hvarjehanda
qvalifikationer småningom ställa sina anspråk jemväl på rekryten så högt,
att den skyldighet, som enligt knektekontrakten åligger rust- och rotehållare,
att för numret ställa duglig karl, blifver eu helt annan och vida mera tryckande
än från början varit afsedt, utan att derföre hvarje särskild sådan
föreskrift kan sägas innefatta någon rubbning af indelningsverkets hufvudgruuder.
De tid efter annan upprepade nedsättningarne i den högsta tillåtna
rekrytåldern synas ingifva icke alldeles ogrundade farhågor derför, att man
kan komma att vidare fortgå på en sådan väg, och Konungens rådgifvares
åtgärd i afseende på det af Kongl. Maj:t nu afgjorda ärendet har derföre
äfven ur denna synpunkt ansetts böra för Riksdagen tillkännagifvas.
Stockholm den 5 Mars 1872.
På Utskottets vägnar:
Tfa. IWUiiick åt'' Roeenscliöld.
4
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
Reservationer:
af Herrar Munek eif Rosenschöld, von Ehrenlieim, Dickson och Rydin,
som förklarat sig icke instämma i den af Utskottet framställda anmärkning;
af Herr Friherre Tersmeden;
af Herr Faxe, med hvilken Herr von Gegerfelt sig förenat: »Då Utskottet
icke funnit det ifrågavarande beslutet innefatta någon öfverträdelse
af grundlag eller allmän lag, och i följd häraf icke, såsom eljest ovilkorligen
bort ske, förordnat om åtal inför Riksrätt, måste jag antaga detta
såsom ett erkännande af Konungens rätt att fatta nämnda beslut — en
rättighet den äfven jag anser så mycket mera ostridig, som beslutet icke
gör någon rubbning i indelningsverkets hufvudgrunder. Jag är således
med Utskottet fullkomligt ense deri, att någon tillämpning af 106 § Regeringsformen
icke härvid kan komma i fråga; men lika litet bör, efter
mitt omdöme, omförmälda beslut föranleda anmälan enligt 107 § Regeringsformen.
Jag antager nemligen, att meningen med der gifna bestämmelser
ingalunda kan vara, att missbelåtenhet med ett af Regeringen i ett
enstaka fall fattadt beslut skulle utgöra tillräcklig grund för en dylik anmälan,
utan tror fast heldre, att sådan icke bör ske i annat fall, än om
Konungens rådgifvare, under en följd af rådslag eller i någon för riket i
allmänhet vigtigare fråga, förbisett hvad för riket varit nyttigt, eller om
en föredragande, genom försumlighet eller upprepade fel eller misstag, visat
sig sakna nit, skicklighet och drift, eller ock gjort sig saker till veld —
en mening som jemväl synes framgå af ordalydelsen i paragrafen. År nu
detta riktigt, så kan den af Utskottet beslutade anmärkning rimligen icke
föranleda till något sådant beslut af Riksdagen, som i sist åberopade grundlagsparagraf
omförmäles; och då, efter min åsigt, för Utskottet gäller detsamma
som för Riksdagen, så att Utskottet icke eger att hos Riksdagen
anmäla något annat än det, som, efter Utskottets eget omdöme, bör eller
åtminstone rimligen kan grundlägga ett beslut af sagda beskaffenhet, hade
Utskottet redan af detta skäl icke bort framkomma med ifrågavarande anmärkning.
*
Då jag för öfrigt, oaktadt de försök det nu justerade betänkandet
innefattar i syftning att framställa det ifrågavarande beslutet såsom i någon
mån vådligt, icke kan dela Utskottets åsigt i detta fall, och jag än mindre
kan gilla försöket att på anmärkningsvägen vinna hvad man befarar icke
kunna på annat sätt ernås, eller att för framtiden förekomma likartade
5
Konstitutions-Utskottets Memorial N.-o 5.
beslut, livilket syftemål temligen tydligt framgår af motiven i betänkandet,
får jag, med anmälan af min reservation mot Utskottets förfarande,
vördsamt hemställa, att Riksdagen må lemna den framställda anmärkningen
utan afseende».
af Herr Hallenborg: »Ehuru jag anser, att den af Kongl. Maj:t i
Stats-Rådet beslutade åtgärd, att nedsätta den ålder, hvaröfver ingen får till
rekryt antagas, till 25 år, på intet sätt varit af behofvet påkallad, då erfarenheten
visat, att det hör till sällsyntheterna, att någon, utöfver denna
ålder, blifvit såsom sådan till antagning anmäld, likasom jag beklagar att
donna åtgärd blifvit vidtagen vid en, efter mitt förmenande, i hög grad
olämplig tidpunkt, har jag dock icke kunnat biträda det beslut, som Utskottet
fattat, att anmäla densamma enligt 107 § Regeringsformen.
Skulle denna regeringshandling i någon mån kunna anses stridande
emot grundlagens bud, har det endast varit, för såvidt den i 80 § Regeringsformen
stadgade bestämmelse »att indelningsverkets hufvudgrunder icke
må utan Riksdagens hörande rubbas» derigenom blifvit öfverträdd, i hvithet
fall den 106 § bort tillämpas, men då Utskottet icke dertill funnit skäl,
och jag omöjligen kan förena mig i den åsigt, att rikets sannskyldiga nytta
blifvit genom det ifrågavarande beslutet åsidosatt, nödgas jag emot Utskottets
framställning anmäla min reservation.»
af Herr Bergstedt: »Frågan om rätta tolkningen af § 107 Regeringsformen
har så ofta varit afhandlad, att jag icke anser nödigt här inlåta
mig på densamma i vidsträcktare mån, än att erinra, huruledes öfvertygelsen
inom Konstitutions-Utskottet vid alla riksdagar sedan 1868 varit
ense derom, att inga andra reflexioner öfver regeringsåtgärder böra i memorialet
angående statsrådsprotokollens granskning inflyta, än då Utskottet för
sin del anser dem böra föranleda till eu Riksdagens underdåniga skrifvelse om
eu eller flere rådgifvares entledigande. Då ur motiven till Utskottets memorial
synes framgå, att sådant icke är meningen med den framställda anmärkningen,
utan endast att till Kamrarnes uppmärksamhet anmäla en enstaka
regeringshandling, om hvars behöflighet och lämplighet under förevarande
omständigheter meningarne kunna vara delade, ehuru ingen ansett sig kunna
påstå, att någon grundlagsöfverträdelse dermed blifvit begången — i hvilket
fall endast § 106 Regeringsformen hade varit tillämplig — så har jag icke
för min del kunnat biträda anmärkningens framställande-»
af Herr Odelberg: »Uti det af Chefen för Landtförsvars-departementet
den 9 November sistlidet år föreslagna, af Stats-Rådets öfrige medlemmar
tillstyrkta och af Kongl. Maj:t i nåder beslutade stadgande rörande nedsättning
ifrån 30 till 25 af den ålder, inom hvilken rekryt vid indelta arméen
må antagas, kan jag för min del icke finna en regeringshandling,
6
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
genom hvilken blifvit förbisedd rikets sannskyldiga nytta; jag kan deruti
icke heller spåra något tecken till veld eller brist på nit, skicklighet och
drift. Jag ser tvärtom deruti ett fortsatt bemödande att åt våra stridskrafter
gifva så stor användbarhet och duglighet, som för handen varande
omständigheter kunde medgifva; och då åtgärden, enligt min åsigt, icke
heller innebär någon olaglighet eller något ingrepp uti rote- och rustliållares
bestående rättigheter gent emot Kronan och Staten, måste jag, med
ogillande af Konstitutions-Utskottets beslut uti förevarande betänkande,
mot detsamma mig reservera.
Då jag uttalat min opinion i detta enstaka fall, kan jag ej underlåta
att äfven omnämna den uppfattning rörande rätta tillämpningen af
107 § Regeringsformen, som hos mig utgör ett ytterligare skäl till ogillande
af detta betänkande. Jag kan nemligen väl fatta möjligheten utaf
eu så stor olikhet i åsigter, att en regeringshandling, som af ena hälften
bland Konstitutions-Utskottets ledamöter anses laglig och nyttig, af den
andra hälften bland samma Utskotts ledamöter betraktas från en alldeles
motsatt synpunkt; men jag kan derföre icke medgifva, att Utskottets vid
votering tillfälligtvis segrande majoritet handlar uti grundlagsenlig anda, då
densamma, ledd allenast af sitt omdöme rörande en regeringshandling,
derpå grundar eu opinionsyttring af så sträng natur som den, hvilken
Konstitutions-IJtskottet, med stöd af stadgandet i 107 § kan afgifva. Ordställningen
uti den omnämnda paragrafen gifver tydligt vid handen, att det skall
vara en flera gånger ådagalagd brist på klokhet, redlighet, skicklighet och
drift, som skall föranleda en anmälan i paragrafens syfte. En dylik anmälan,
grundad på omdömet hos en svag majoritet rörande blott en enda regeringshandling,
borde således, enligt mitt förmenande, aldrig kunna ifrågakomma.
»
af ''Herr Ehrenborg: »Med den på såväl ordalydelse som praxis
stödda uppfattning, att Konstitutions-Utskottet är genom 107 § ålagdt
hos Riksdagen tillkännagifva de rådgifvareärendeu af vare sig mer eller
mindre genomgripande vigt, hvilka Utskottet, utan hänsigt till något annat
än hvarje särskilt ärendes beskaffenhet, anser vara under någon i paragrafen
angifven kategori hänförliga, har jag, i fråga om den tillstyrkta åldersnedsättningen
för rekryt, funnit mig böra på de i memorialet anförda skäl
med min röst bidraga till det beslut som af Utskottet fattats. Men då
de menliga följder, hvilka Utskottet visat kunna af nämnda rådgifvareåtgärd
uppstå, ej böra tillmätas sådan betydenhet, som skulle göra just denna sak
i allra första rummet anmärkningsvärd, så har det förundrat mig, att vid
den slutliga pröfning som i Utskottet något sednare anställts af en annan,
efter mitt omdöme vida betänkligare rådgifvareåtgärd, denna icke funnits
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
7
böra jemväl och med långt mera skäl bos Riksdagen anmälas. Jag afser
härmed det rådslag öfver civil-ärenden den 9 December, hvarvid några
bland Konungens rådgifvare tillstyrkte Konyl. Maj:t att, med afslag på anförda
underdåniga besvär, fastställa Stockholms stadsfullmäktiges beslut att
ikläda staden ansvar för betalning under högst 40 år å det amorterinqslån
af högst fem millioner riksdaler, som. Stockholms—Westerås—Bergslagens
jernväg saktiebolag ämnade mot räntebärande obligationer upptaga för byggande
af jernväg från norra stambanan till Westerås och Köping samt
till Norbergs jernväg.
Under bristen i vår lagstiftning på sådana restriktioner, genom hvilka
vidden af kommunernas gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter
vore närmare bestämd, har Regeringen varit forum för afgörandet af kommunernas
befogenhet och målsman för skyddandet af nuvarande och kommande
generationer från uppoffringar för sådana ändamål, som icke verkligen
afse kommunernas allmänna gagn och särskilda behof. Vid utöfvandet
af detta målsmanskap hafva Konungens rådgifvare haft rikliga tillfällen
erfara, att inom kommunerna förefunnits en växande benägenhet till
öfverskridande af det område, som i nämnda hänseende är det naturliga,
och hvad särskildt jernvägsföretag angår, att dessa, om än i vissa fall och
i någon mån afseende kommunernas allmänna gagn, dock alltmera uppenbart
visat sig närmast och hufvudsakligen vara industriföretag, beräknade
på vinst och framkallade af enskilda intressen. Med denna erfarenhet
skulle rådgifvarne mera hafva tillgodosett kommunernas behof af skydd
mot privatintressenas öfvermakt, än medverkat till någon inkräktning på
den kommunala sjelfstyrelsen, om de, så långt följdriktigheten efter förut
fattade beslut skäligen medgifvit, tillstyrkt Kongl. Maj:t att begagna Dess
vidsträckta latitud och makt till ett närmare begränsande af det kommunala
verksamhetsområdet. De hafva deremot nu, genom i förevarande mål
afgifna råd, än vidare öppnat nämnda område medelst godkännande af en
ny och särdeles vådlig form för kommuns deltagande i jernvägsföretag.
Det af Stockholms stadsfullmäktige fattade beslut var nemligen väsendtligen
olika alla dem, som för befrämjande af jernvägsanläggningar dittills förekommit
och af Kongl. Maj:t godkänts; ty utom det att sjelfva saken här
icke var för den med kommunikationer väl försedda hufvudstaden af något
tvingande behof påkalladt, och att banans utgångspunkt och sträckning,
liksom deraf beroende trafikberäkning, ej var bestämd, så blef i förevarande
fall, i stället för det hittills öfliga och redan allt för vidt utsträckta upptagandet
för lång tid af amorteringslån, på hvilka dock betalningsskyldigheten
kunnat till beloppet på förhand beräknas, nu eu början gjord till ett införande
af förut, icke försökt understödssätt, enligt hvilket kommunen till visser
-
8
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
ligen uppåt begränsad men derunder oberäkneligt belopp ikläder sig ansvar
för räntan å ett enskildt jernvägsbolags skulder, och till och med underkastar
kommande generationer äfventyret af att öfvertaga hela jernvägen med
all dess dåvarande skuld samt för egen räkning drifva dess rörelse. Redan
under de former för understödjande af jernvägsföretag, hvilka förut blifvit
för kommuner gillade, hafva öfverdrifna förhoppningar på framtida vinst
stundom framkallat förhastade och mot röstminoriteten obilliga beslut. Då
i sådana fall dock något återhåll kunnat verkas genom den fordrade förbindelsen
att vidkännas en direkt och ovilkorlig utgift, så erbjudes deremot
här den frestande utsigten, att företagets lofvande afkomst skall göra måhända
all tillämpning af åtagen räntegaranti obehöflig; och hvad som sedermera
drabbar efterkommande, blir för dem en mer eller mindre oberäknad
förlust i följd af de borgensförbindelser, som den nuvarande generationen
under påtryck af privatintressen ingått.
Den rådgifvareåtgärd, hvarigenom tillstyrkts fastställandet af ett
steg i nu angifna riktning, hade enligt mitt förmenande företrädesvis bort,
såsom icke egnad att befrämja rikets sannskyldiga nytta, till Riksdagens
kännedom anmälas.»
af Herr Pehr Nilsson: »Jag har ansett det vara min pligt att härmed
offentligen tillkännagifva det jag icke bidragit till det medelst votering af
Konstitutions-Utskottets pluralitet tillvägabragta beslut, hvarigenom blifvit
utan grundlagsenlig anmärkning lemnad den allmänt bekanta regeringsåtgärden
att under sistlidet år sammankalla urtima riksdag; i afseende
hvarpå jag är af den mening, att Konungens rådgifvare ådagalagt en sådan
uppfattning af sitt vigtiga kall, hvilken ingalunda öfverensstämmer med
rikets sannskyldiga nytta. Derest Konstitutions-Utskottet beslutat en sådan
anmärkning, hade detsamma jemväl blifvit i tillfälle att för Riksdagen
öppet ådagalägga, huruvida ett statsrådsprotokoll verkligen finnes, som
utvisar, att Konungen fattat sitt högst maktpåliggande beslut, efter att hafva
inhemtat underrättelser och råd af sina lagliga rådgifvare i enlighet med
4, 8, 9 §§ Regeringsformen, eller huruvida Konungens beslut endast i
förbigående blifvit, såsom redan förut utom Stats-Rådet fattadt, i protokollet
omnämndt i sammanhang med annat ärende».
af Herr Sven Nilsson: »Utskottets beslut att för Riksdagen anmäla
Konungens rådgifvares åtgärd att tillstyrka det regeringsbeslut, som hade
till följd utfärdandet af Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 9 November
1871, angående ändring i föreskrifterna rörande rekryts vid indelta arméen
ålder, har af mig blifvit biträda men samma dag och på samma rådgifvares
tillstyrkan har Kongl. Maj:t fattat ett annat beslut, hviiket jag anser
vara
Ko) isti 111 tio ns-Utshottets Memorial N:o 5.
vara af beskaffenhet, att det med minst lika goda skäl bort för Riksdagen
anmalas. Det af mig bär åsyftade regeringsbeslutet har haft till följd utfärdandet
af Kong]. Maj:ts nådiga kungörelse den 9 November 1871 angående
hvad iakttagas bör -för bildande af kapital, att för indelta arméens
manskap vid dess afgång ur krigstjensten vara att tillgå. Emot Utskottets
underlåtenhet i detta fall har jag velat anmäla min reservation.
enom sistnämnda nådiga kungörelse stadgas och förordnas i § 1
inom. 1, att »för hvarje rekryt, som från och med nästkommande års
början mskrifves i nummer vid indelta arméen, skall, så framt vederbörande
lust- eller rotehållare sådant medgifver, i legokontraktet bestämmas ett visst
belopp, minst fem, högst tio riksdaler, som rust- eller rotehållare!! förbinder
sig att årligen utaf soldatens löneförmåner innehålla och till hans
kompanichef öfverlemna, för att af denna för soldatens räkning i sparbank
insattas»; i inom. 2, att om rust- eller rotehållare!! ej vill åtaga sig
sådan förbindelse, »åligger soldaten att, för ifrågavarande ändamål, sjelf
aingen afsätta och till kompanichefen aflemna det belopp, inom de i
monn 1 bestämda gränser, hvarom han med denne kan öfverenskomma»;
i § 2, inom. 4, att om soldaten ej denna sin skyldighet behörigen fullgör]
ma, i cell man det utan men för soldatens tjenstgöring kan ske, det
»ristande beloppet innehållas af de medel, som böra honom genom befälet
tillhandakomma. Ej må dock i något fall, utan soldatens medgifvande,
åt den för honom bestämda slitningsersättning och portionsskilling för
namnda ändamål användas mera än högst två riksdaler årligen»; i samma
■™°“ ,2’ atl„ dess» af rust- eller rotehållare eller soldat aflemnade,
eller åt befälet for den sistnämnde innehållna medel skola genom kompanichefens
försorg »insättas i den sparbank, som af regements- eller
mipschefen bestämmes, dervid för hvarje soldat bör uttagas särskild
sparbanksbok och vid insättningen göras förbehåll, att lyftning af insatta
medel, jemte ranta derå, icke må, så länge soldaten i tjenstår qvarstår, ega
null»; i § 1 inom. 4, att dessa medel, så länge soldaten i tjensten qvarstår,
ej heller ma »för hans gäld tillgripas eller utmätas»; och i § 7, att hvad
i namnda författning stadgas om soldat äfven skall ega tillämpning å
ryttare vid indelt kavalleriregemente, der för sqvadronschef skall till efterrättelse
landa hvad för kompanichef finnes föreskrifvet. Jag har velat
anföra dessa stadganden ur den Kongl. kungörelsen, på det den, som vill
uppmärksamma denna i lagstiftningsväg vidtagna regeringsåtgärd, må deraf
kunna bedöma huruvida den är till landets sannskyldiga nytta och vittnande
om den skicklighet, som i ett så grannlaga ärende bör fordras och
torvantas, eller om Kongl. Maj:t ens haft rätt att utfärda en sådan lag.
Bih. till Biksd. Prof. 1872. 3 Sami. 4 Haft. °2
10
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5.
Denna rätt synes mig icke vara medgifven i våra grundlagar, tv
den Kong!, kungörelsen lärer icke kunna hänföras till sådana lagar och
författningar, som rikets allmänna hushållning röra, och ej heller till de
krigslagar och författningar rörande krigsväsendet, som icke egen tillämpning
till medborgare utom krigsstaten. Den berör tvärtom sådana medborgare
mycket både deri, att uti § 1 uppställas vilkor för rust- och rotehållare,
som, om de antagas, skola fullgöras efter i författningen meddelade
bestämmelser, att författningen undantager soldatens tillgångar från utmätning
för hans gäld till annan person, och deri att då ryttare eller
soldat är rust- eller rotehållares tjenare samt för sin bergning beroende
af den lön han af dessa åtnjuter, så kan deras rätt icke vara oberörd, då
Kongl. Maj:t meddelar föreskrifter om användandet af denna lön eller
karlens öfriga tjensten åtföljande förmåner till annat än hvad denne och hans
familj behöfver, medan han är i tjenst. Man har anfört, att beloppet,
särdeles det lägsta af endast två riksdaler, är obetydligt; men det är icke
storleken af beloppet, som bestämmer rätten att föreskrifva eller taga det- Lika
litet som Kongl- Maj:t har rätt att meddela en sådan föreskrift rörande
ett belopp af t. ex. 50 eller 100 riksdaler, har han det om endast två,
fem eller tio riksdaler.
Den utfärdade författningen erinrar om uti förflutna tider icke ovanliga
lagar, då under förmaningar till sparsamhet och hushållning meddelades
föreskrifter, som vår tid finner nästan otroliga, om klädedrägt, mat
och dryck och mera dylikt. Man hade haft anledning förmoda det nutidens
lagstiftare skulle hafva vunnit den erfarenhet, att med tvång ingenting
uträttas för att bereda välmåga eller en betryggad ålderdom, utan att
sådant bör och måste bero på medborgares fria vilja samt åstadkommas
medelst upplysning och. exempel. Indelta arméens manskap består af fria
medborgare, som utom krigstjensten böra åtnjuta lika frihet med öfriga
att råda öfver samt förvalta sin egendom. Med kännedom om de loford
samme rådgifvare, som kontrasignerat den utfärdade kungörelsen, ofta uttalat
om detta manskap, loford som åtminstone jag aldrig funnit mig kunna
eller böra anse annat än i allmänhet förtjenta, må det förefalla något
underligt, att man trott en sådan lag vara behöflig. Mången anser den
icke vara det för det afsedda ändamålet, emedan erfarenheten har visat,
att detta på många ställen uppnåtts på frivillighetens väg, och tvifvelsutan
hade det öfver allt kunnat ske på denna, som är den enda rätta, hvarpå
målet kan vinnas och för framtiden ega bestånd.
År lagen ej behöflig, kan den ej vara nyttig.
Om författningen än är eu välmeningens frukt, lärer man likväl icke
misstaga sig i påståendet, att den innehåller föreskrifter, som kunna med
-
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 5.
11
föra mycket skadliga följder och icke vittna om den omtanke och det förutseende,
förutan hvilka den vackraste välmening kan blifva ett stort fel.
hn sådan föreskrift är bestämmelsen, att befälet skall, utan soldatens medgifvande
och till och med utan afseende på om det sker till men för hans
tjenstgöring, af den för honom bestämda slitningsersättning och portionsskilling
för nämnda ändamål använda två riksdaler årligen. Då man härmed
satt sparbanksbeloppet i första rummet och soldatens förmåga af
tjenstgöring i det andra, har man af välvilja för hans framtid inkräktat
på hans förmåga att fullgöra sina pligter, icke besinnande hvilka följder
en sådan föreskrift kan medföra. Om en ännu betänkligare brist på förutseende
vittnar föreskriften, att vid insättningen i sparbanken förbehåll skall
göras, »att lyftning af insatta medel jemte ränta derå icke må, så längre
soldaten i tjensten qvarstår, ega rum». Vill man än icke beakta den omständigheten
att soldaten med sin i sparbanken innestående behållning
skulle kunna, innan nan vill taga afsked, genom inköp af egendom, som
gåfye honom framtida bergning, eller på annat sätt använda denna behållning
mycket fördelaktigare än att låta den qvarstå mot ränta; så kan man
dock icke förneka den stora risk dessa besparingar äro underkastade, då
de, genom det föreskrifna aftalet med bankinrättningen, äro bundna der
och icke kunna utkräfvas utan att soldaten måste lemna sin tjenst. Att
vara sparbanker hittills blifvit förvaltade så, att deras förmåga att fullgöra
sina förbindelser icke brustit, innebär ingen borgen för deras framtida
vederhäftighet. Snarare skulle det kunna antagas, att, i den mån deras
rörelse blir mera omfattande, måste de, om en allmän kris inträffar, blifva
rada beiöida deraf än hittills kunnat vara händelsen. Och förnekas lärer
net icke kunna, att en sparbank lika väl som hvarje annan bankinrättning
är underkastad eventualiteten att icke kunna fullgöra sina utbetalningar,
eller, att om banken kommer på obestånd, soldaternas der insatta medel
ändock ej kunna uttagas, medan tid ännu vore att rädda dem. Man måste,
till följd af författningens föreskrift, låta dem qvarstå och åtnöjas med
den^ utdelning, större eller mindre, som efter sparbankens utredning kunde
erhållas. Ett. medel för besparingarnes räddande kan väl tänkas, men
knappast tillgripas, nemligen det att afskeda manskapet- Men krigsstyrelsen
kan väl. knappast vara beredd på en sådan åtgärd som ett afskedande
i massa, hvilket under sådana förhållanden måste ske. Den är ej ens berättigad
dertill.»
Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckei''i, 1872.
Rättelse
i Konstitutions-TJtskottets Memorial N:o 5.
Sid. 2, rad. 13 uppifr. står: arbetslöshet läs: orkeslöshet
» 7’> -v 1 o. 2 nedifr. står: till ett införande af förut icke försökt, understödssätt,.
läs: till införande af ett förut icke försökt understödssätt.
Bill. till Bilcsd. Prof. 1872. 3 Samt. 5 Käft.