Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4.
1
JV:o
4,
Ank. till Riksd. Kansli den 29 Febr. 1872, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, med förslag till ändringar i 11 och
12 §§ Regeringsformen.
På samma gång Regeringsformen strängt uppehåller den grundsats, att Konungen
ej må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, låter den ankomma
på hvarje sådant ärendes vigt eller särskilda beskaffenhet, huruvida statsrådets samtlig?,
ledamöter skola i rådslagen deltaga, eller afgörandet må ske i närvaro af ett mindre antal
rådgifvare. Så skola Billigt 8 § statsrådets samtlig?, ledamöter, som icke hafva laga
förfall, öfvervara alla mål af synnerlig vigt och omfattning, såsom frågor om nya allmänna
författningars vidtagande, om upphäfvande och förändring af de förut gällande,
om nya allmänna inrättningar i styrelsens särskilda grenar, med flera af dylik beskaffenhet.
Samma regel gäller ock, enligt särskilda §§ i Regeringsformen, när Konungen vill
begynna krig eller sluta fred eller lyfta något af de på Riksgälds-kontoret anvisade kreditiv,
eller när han för statsrådet tillkännagifver sin afsigt att resa utom sina riken.
Ofriga regeringsärenden må, enligt 8 §, i allmänhet afgöras i närvaro af tre ledamöter af
statsrådet utom föredraganden, men i afseende på de så kallade ministeriela ärendena
och kommandomålen är särskilt stadgadt, att de senare afgöras af Konungen i närvaro
af den bland Krigs-departementens chefer, till hvars departement ärendet hörer, och att
de ministeriela målen, hvarmed enligt II § förstås alla de. som röra rikets förhållande
till främmande makter, föredragas inför Konungen af Statsministern för utrikes ärendena
i närvaro af en annan statsrådsledamot. I följande §, den tolfte, tillägges, att Konungen
eger att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, sedan han enligt föregående
§ deröfver hört Statsministern för utrikes ärendena och någon annan tillkallad
statsrådets ledamot.
Då enligt 1719 års Regeringsform Konungen endast med råds rade, och äfven
Bih. till Riksd. Prof. 1872. 3 Sand. 3 Häft.
2
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4.
detta blott när ständerna ej voro tillsamman, egde ingå förbund, och 1772 års Reringsform
åt rikets råd inrymde det inflytande på sådana ärendens behandling, att Konungen,
när rådet enhälligt öfverensstämde i en mening, nödgades låta förblifva vid rådets tanke,
så har följaktligen nu gällande Regeringsform i sin tolfte § uttalat en inom vår konstitutionel
lagstiftning hittills okänd grundsats. Den motiverades af Konstitutions-Utskottet
sålunda, att upprätthållandet af vår sjelfständighet numera syntes bero af de förbund
med andra makter, som en klok styrelse lyckades vinna, men att dessa aldrig i den
stund de ingingos kunde underkastas den offentliga pröfningen och de långa betänkligheterna
af en lagstiftande eller ock blott af en talrik rådgifvande corps.
Att denna uppfattning ej mötte någon synnerlig gensägelse under de årtionden,
som närmast förflöto efter det nya statsskickets grundläggande och föreningen med Norge,
härledde sig måhända i icke ringa mån derifrån, att den af Regeringen sjelf icke under
alla förhållanden gjordes strängt gällande. Diplomatiska ärenden företogos nemligen tid
efter annan till afgörande i statsrådet, och sedan genom Kongl. resolutionen den 28 Maj
1842 blifvit förordnadt, att frågor om ratifikation å handelstraktater och konventioner
med främmande makter, som anginge de förenade rikena, skulle föredragas i sammansatt
svenskt och norskt statsråd, lära alla de handels- och sjöfartstraktater, som derefter för
begge rikena afslutats, blifvit i sådant statsråd handlagda; hvarjemte Konungen fortfarande
låtit flera af de vigtigaste angelägenheter rörande Sveriges och Norges politiska
förhållande till främmande makter föredragas i sammansatt statsråd, såsom t. ex. frågorna
om de förenade rikenas uppträdande under krigen mellan Danmark och Tyskland
åren 1848—1851 samt 1863—1864.
Emellertid både redan någon tid innan senast antydda krigshändelser inträffade,
uppmärksamheten rigtats på behofvet att i grundlag intaga sådana föreskrifter om sättet
för de vigtigaste diplomatiska ärendenas behandling, som kunde i konstitutionelt hänseende
medföra tillräcklig trygghet. Konstitutions-Utskottet vid 1856—1858 årens riksdag
förklarade sig anse dåvarande tidpunkt, under hvilken Sverige syntes hafva inträdt
i en lifligare och mer betydelsefull beröring med öfriga europeiska stater, lämplig att
företaga en granskning af de former, under hvilka våra förhållanden till främmande makter
enligt Regeringsformen skulle bestämmas, och Utskottet fann desamma hvarken med
grundlagens anda förenliga eller med dess öfriga stadganden följdriktigt sammanhängande.
Utskottet erinrade, att, om det än å ena sidan kunde inträffa, att Konungen funne
nyttigt att ingå i afhandling med en utländsk stat äfven angående en eller annan fråga
af underordnad vigt, så torde det dock å andra sidan icke förnekas, att såväl afhandling
som förbund med en främmande makt kunde vara bestämmande för ett lands icke blott
yttre, utan till någon del äfven inre förhållanden under en lång följd af år och således blifva
mer ingripande i dess öden än till och med ett krig, att icke jemföra desamma med en
mindre väsentlig förändring af en redan gällande författning, för hvars vidtagande dock
erfordrades, att statsrådets samtlige ledamöter skulle vara tillstädes. Utan att anse sig
behöfva ingå i en vidlyftigare bevisning i ett ämne, rörande hvilket Utskottet antog det
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 4.
3
allmänna tänkesättet enhälligt, tillstyrkte Utskottet den ändring af 12 § Regeringsformen,
att Konungen, när han ville sluta afhandlingar och förbund med främmande makt, skulle
höra statsrådets samtlige ledamöter. Inom riksstånden hördes väl knappast någon bestrida,
att ifrågavarande ärenden ofta nog kunde vara i vigt och betydenhet fullt jemförliga
med dem, hvilka grundlagen förbehållit den omsorgsfullaste pröfning, men mången
ansåg det oaktadt deras särskilda beskaffenhet fordra, att de fortfarande undantogos från
handläggning i samladt statsråd. Man åberopade 1809 års Konstitutions-Utskotts yttrande
om vådan att genom en sådan handläggning äfventyra den snabbhet och hemlighet i beslut,
hvaraf dessa ömtåliga ärendens framgång vore i så hög grad beroende, och man
ansåg derjemte redaktionen af det föreliggande förslaget i flera afseenden mindre tillfredsställande.
Resultatet blef ock, att förslaget, som med någon förändring i ordalydelsen
antogs att hvila till grundlagsenlig behandling vid följande riksdag, då förföll genom
ridderskapets och adelns samt presteståndets beslut, likväl endast för att omedelbart derefter,
ehuru i en något förändrad form, ånyo upptagas. I memorial till 1859—1860 årens
Riksdag tillstyrkte nemligen Konstitutions-Utskottet den ändring i 12 § Regeringsformen,
att förbund ej finge afslutas, innan statsrådet enligt 8 § deröfver blifvit hördt, hvaremot
i afseende på afhandlingar med främmande makter skulle förblifva vid hvad förut vore
stadgadt. Mot Utskottets förslag kunde emellertid med skäl erinras, att skilnaden mellan
afhandlingar och förbund var alltför obestämd för att derpå skulle kunna grundas någon
olikhet i sättet för dessa ärendens föredragning inför Konungen, men den hufvudsakliga
anledningen till förslagets fall, som inträffade först vid följande riksdag, torde dock hafva
varit den, att den ifrågasatta anordningen, såsom i någon mån inverkande äfven på det
norska statsrådets ställning till de frågor förslaget omfattade, ansågs icke böra vidtagas
annorledes än i sammanhang med den revision af föreningsakten mellan Sverige och
Norge, om hvars åvägabringande rikets ständer då uttalat sin önskan, och som man
hoppades snart kunna emotse.
Den komité af svenske och norske män, som för nämnda ändamål år 1865 sammanträdde,
underkastade frågan en förnyad pröfning från synpunkten af ej mindre Sveriges
än Norges intressen. Äfven för Norge gäller, i kraft af 28 § i norska grundlagen, att
diplomatiska ärenden äro undantagna från behandling i statsrådet, men hvarken denna
eller någon annan § i samma lag gifver någon bestämmelse om, huru med diplomatiska
ärenden, som angå Norge, skall förfaras. Det i 38 § af norska grundlagen, äfvensom i
5 § Riksakten förekommande stadgande, att norske statsministern och de två norske
statsråd, som åtfölja konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska
statsrådet, när ämnen der förehafvas, som angå begge rikena, kan ej afse diplomatiska
ärenden, enär sådana i allmänhet icke föredragas i svenskt statsråd. Det blef i följd
häraf svenska Utrikes-departementet, som under föreningens första 20 år handlade såväl
Norges som Sveriges diplomatiska angelägenheter, utan att Norge i afseende på deras
behandling hade några konstitutionela garantier. Härutinnan skedde visserligen en ändring
genom Kongl. Resolutionen den 13 April 1835, som förordnade, att vid föredragning af
4
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 4.
ministeriela mål, hvilka angingo Norge särskildt eller de förenade rikena gemensamt,
norska statsministern eller en annan medlem af norska statsrådet skulle vara tillstädes.
Men detta tillfredsställde storthinget så mycket mindre, som den norske rådgifvaren i
dessa mål ej kunde vara underkastad konstitutionel ansvarighet, då storthinget ej egde
fordra del af något ministerielt protokoll. Med anslutande till ofvan omforma Ida praxis,
hade komitén derföre, i det af konungen sedermera för begge rikenas representationer
framlagda förslag till ny Föreuingsakt mellan Sverige och Norge intagit den bestämmelse,
att, derest konungen ville afsiuta eller upphäfva förbund, traktat, konvention eller annat
dylikt aftal med främmande makt, målets afgörande skulle ske, icke på ministeriel föredragning,
utan i ett af lika många medlemmar från hvardera riket bestående unionelt
statsråd. Men på samma gång för rikena bindande beslut i dessa ärenden sålunda skulle
fattas i statsrådet, borde enligt komiténs förmenande den förberedande behandlingen kunna
försiggå i den ordning 11 § Regeringsformen och Kongl. Resolutionen den 13 April 1835
stadga. Statsrådets hörande vid hvarje särskildt stadium af en förhandling, särdeles om
den vore af politisk natur, skulle nemligen, i komiténs tanke, med afseende på den skyndsamhet
och tystlåtenhet, som dervid ofta måste iakttagas, stundom finnas olämplig, måhända
till och med icke verkställbar. Den syntes ej heller nödvändig, ty när saken till
sint skulle i statsrådet handläggas, blefve deraf en följd, att statsministern för utrikes
ärendena måste redan på förhand taga hänsyn till de åsigter, som vore herrskande inom
begge rikenas statsråd, för att icke i det afgörande ögonblicket sakna understöd af sina
embetsbroder. Och der sakens beskaffenhet ej kräfde skyndsamhet eller sträng hemlighet
i behandlingen, torde konungen i allmänhet föredraga att så tidigt som möjligt göra den
till föremål för öfverläggning i statsrådet.
Sedan emellertid frågan om Föreningsaktens revision genom riksdagens och storthingets
beslut sistlidna år för närvarande fallit, och då anledning icke finnes, att densamma
kommer att under den närmare framtiden åter upptagas, har inom Konstitutionsutskottet
förslag ånyo blifvit väckt om sådan ändring af 12 § Regeringsformen, att konungen
skulle, innan han ingick afhandlingar och förbund med främmande makter, deröfver
höra statsrådet enligt 8 fj af samma grundlag.
Åf de, under frågans tidigare handläggning, mot en grundlagsändring i denna
syftning anförda skäl synas de, hvilka hemtats från föreställningen derom, att diplomatiska
ärenden icke skulle kunna lämpligen behandlas i ett fulltaligt statsråd, numera
hafva förfallit, sedan regeringen, hvars omdöme i detta afseende torde få anses fullt afgörande,
sjelf föreslagit en anordning, som på det närmaste sammanfaller med den nu
ifrågasatta. — Beträffande åter den anmärkningen, att hvarje ändring af Sveriges Regeringsform,
hvarigenom nya ärenden bringas in i det svenska statsrådet, jemväl, i kraft af
38 § i Norges grundlag och 5 § i Riksakten, har till följd att tre ledamöter af norska
statsrådet komma att deltaga i handläggningen af dessa ärenden, derest de angå begge
rikena, kan Utskottet ej finna annat, än att det ökade deltagande i de vigtigare diplomatiska
ärendenas behandling, som sålunda skulle tillkomma Norge, äfven från svensk
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4.
5
synpunkt bör anses önskvärd!, då det utan tvifvel utgör ett vilkor för att ett kraftigt
uppträdande till upprätthållande af regeringens yttre politik skall i behofvets stund kunna
af Norge med säkerhet påräknas.
Under förutsättning således att några väsentliga inkast icke vidare förekomma
mot den grundsats, på hvilken ifrågavarande grundlagsändring hvilar, återstår för Utskottet
endast att taga i betraktande de närmare bestämmelser, under hvilka den kan
anses lämpligast böra framträda. Utskottet har i sådant afseende låtit sig angeläget
vara att, med minsta möjliga ändring i grundlagens bokstaf, i hufvudsak söka närma sig
det af regeringen godkända förslag, som förelåg i Föreningsakten. Den förberedande
handläggningen af frågorna om afhandlingar och förbund har derföre ansetts böra bibehållas
vid den i 11 § Regeringsformen stadgade ordning, medan afgörande! förbehållits
Konungen i statsrådet. Huruvida statsrådets samtlige ledamöter eller endast en del af
dem böra dervid närvara, må bero af ärendets vigt eller andra omständigheter. Någon
annan bestämmelse derutinnan torde ej anses erforderlig eller ens önskvärd, än att dermed
må förfaras enligt 8 § Regeringsformen.
Af Utskottets förslag blir en följd, att ur Regeringsformen bör utgå hvad i sista
punkten af 11 § förekommer derom, att konungen må af de beslut, som i ministeriela
ärenden fattas, låta till statsrådets kunskap komma hvad honom nyttigt synes, så att
äfven någon kännedom om denna riksstyrelsens gren matte hos statsrådet finnas. Dä
nemligen en vigtig del af de ministeriela ärendena enligt Utskottets förslag skulle i statsrådet
afgöras, vore det föga lämpligt att i grundlagen bibehålla ett stadgande, som utgår
från den förutsättning, att statsrådet är för dylika ärendens handläggning i allmänhet
främmande.
Inom Utskottet har slutligen fråga uppstått, huruvida icke den föreslagna ändringen
i 12 § Regeringsformen gör eu ändring nödvändig äfven i den 105:te. Då nemligen
Konstitutions-Utskottet enligt denna § eger att till granskning utbekomma de i
statsrådet förda protokoll, och till ärenden, som föredragas i statsrådet, hädanefter skulle
räknas frågor om afhandlingar och förbund med främmande makter, har någon tvekan egt
rum. huruvida icke Utskottet skulle kunna, under åberopande af 105 §, sådan den nu
lyder, fordra del af statsråds-protokoll, hvilka innefattade upplysning om sådana förhandlingar
med främmande makter, hvilka borde hållas hemliga. Men da 105 § gifver vid
handen, att ifrågavarande ärenden icke upphöra att vara ministeriela för det de föredragas
i statsrådet, och samma § är fullt tydlig deri, att utlemnandet af hvarje protokoll
öfver ministerielt ärende, som icke rörer allmänt kända händelser, ma Kunna af Konungen
vägras, har Utskottet ansett detta innebära en fullt betryggande begränsning af Konstitutions-Utskottets
rätt i det ifrågavarande hänseendet.
På grund af hvad sålunda blifvit antordt hemställer Utskottet:
att följande ändringar i Regeringsformen måtte af Riksdagen antagas
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
6
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4.
Regeringsformen.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
11.
Ministeriela mål, hvarmed förstås alla de,
som angå rikets förhållande till främmande
makter, må Konungen låta bereda och handhafva
på det sätt honom lämpligast, synes.
Statsministern för Utrikes-ärendena tillhör
att dessa mål inför Konungen föredraga och
anmäla i närvaro af någon annan StatsRådets
ledamot. År Statsministern frånvarande,
föredrage den Stats-Rådets ledamot,
som Konungen äfven i detta fall tillkalla.
Sedan Konungen af desse embetsman inhemtat
till protokoll anförda råd, för hvilka
de blifva ansvarige, fatte Konungen i deras
närvaro besluten; åliggande det den dertill
särskildt förordnade att protokollet fora.
Af sådana beslut må Konungen låta till
Stats-Rådets kunskap komma, hvad honom
nyttigt synes, så att äfven någon kännedom
af denna riksstyrelsens gren måtte hos StatsRådet
finnas.
Ministeriela mål, hvarmed förstås alla de,
som angå rikets förhållande till främmande
makter, må Konungen låta bereda och handhafva
på det sätt honom lämpligast synes.
Statsministern för Utrikes-ärendena tillhör
att dessa mål inför Konungen föredraga och
anmäla i närvaro af någon annan StatsRådets
ledamot. År Statsministern frånvarande,
föredrage den Stats-Rådets ledamot,
som Konungen äfven i detta fall tillkalla.
Sedan Konungen af desse embetsman inhemtat
till protokoll anförda råd, för hvilka
de blifva ansvarige, fatte Konungen i deras
närvaro besluten; åliggande det den dertill
särskildt förordnade att protokollet föra.
§ 12.
Konungen egen att i afhandlingar och
förbund med främmande makter ingå, sedan
han, enligt föregående §, deröfver hört Statsministern
för Utrikes-ärendena och någon
annan tillkallad Stats-Rådets ledamot.
Konungen eger att i afhandlingar och
förbund med främmande makter ingå, sedan,
enligt 8 §, Stats-Rådet blifvit deröfver häråt.
Stockholm den 29 Februari 1872.
På Utskottets vägnar:
Tfa. Mimek af Rosenscböld.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4.
7
Reservationer:
af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herrar Mumie af Rosenschöld, Ehrenborg
och Hierta sig förenat: »Då 11 § Regeringsformen definierar ministeriela mål sålunda,
att dermed förstås alla de som angå rikets förhållande till främmande makter, men derjemte
stadgar, att dessa mål må af Konungen beredas och handhafvas på sätt honom
lämpligast synes samt skola af Statsministern för Utrikes-ärendena i närvaro af någon
annan statsrådsledamot inför Konungen föredragas och anmälas, så uppstår vid § 12
efter dess föreslagna lydelse en obestridlig tvetydighet, huruvida deri omförmälda mål
fortfarande skola såsom ministeriela anses. Definitionen i § 11 passar fullkomligen in
derpå; men behandlingssättet, hvilket enligt samma § är lika ovilkorlig! och karakteristiskt
som definitionen, är olika. Denna tvetydighet medför osäkerhet vid tillämpning af
§ 105, enligt hvilken Konstitutions-Utskottets rätt att äska protokoll i ministeriela*mål
är inskränkt till det som rörer allmänt kända och af Utskottet uppgifna händelser. Denna
§ i och för sig lemnar ej säker ledning för lösning af frågan huruvida deri afses mål,
som äro ministeriela enligt den ofvannämnda definitionen, eller på grund af det särskilda
behandlingssättet. Det förra måste desto heldre anses vara meningen, som den föreslagna
förändringen af § 12 icke afser att utvidga den hitintills Konstitutions-Utskottet tillkommande
granskningsrätt, och denna mening anser jag lämpligast kunna förtydligas derigenom,
att i § 11 näst efter orden »ministeriela mål, hvarmed förstås alla de som angå
rikets förhållande till främmande makter, må Konungen» inskjutas orden »med iakttagande
af bestämmelserna i §§ 12 och 13», hvarigenom äfven den motsägelse som, ehuru ej af
praktisk betydelse, nu förefinnes uti ifrågavarande hänseende mellan § 11 och § 13 jemväl
undanrödjes.»
af Herr Rydin: »Då förslaget till ändring åt 12 § Regeringsformen kan med
föra
en med förändringen ej åsyftad utsträckning af Konstitutions-utskottets rätt att taga
kännedom af protokoll och handlingar, som röra rikets förhållande till främmande makt,
anser jag förslagets antagande böra betingas af en i sammanhang dermed företagen
ändring i 105 § Regeringsformen, hvarigenom denna § skulle komma att lyda sålunda:
Lagtima Riksdags Konstitutions-Utskott ege att äska de protokoll, som uti Statsrådet
blifvit förda, utom dem, som angå ministeriela ärenden och kommandomål, hvilka
endast i det, som rörer allmänt kända och af Utskottet uppgifna händelser, må kunna
fordras. Utlemnandet af protokoll och handlingar, som röra rikets förhållande till främmande
makt, må kunna vägras, när Konungen af vigtiga orsaker anser dem böra hemliga
hållas.»
STOCKHOLM, tryckt, hos A. Holmberg & Oomp., 1872.