Kotistitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
1
f¥:o 93.
Ank. till Riksd. Kansli den 29 April 1872, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af 107 § Regeringsformen.
I en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad motion (N:o 207) har
Herr Sven Nilsson i Osterslöf föreslagit att sista momentet af ifrågavarande § måtte erhålla
följande förändrade lydelse: »Allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller
lemnat oanmärkt bör anses hafva vunnit decharge i afseende å det granskade, och ingen
ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny Riksdag i samma mål vara tillåten;
dock vare den decharge, som vunnits derigenom att Konstitutions-Utskottet vid föregående
riksdag lemnat ett mål oanmärkt, icke gällande i afseende å en fråga, hvilken
Stats-Utskottet på grund af anmärkning, framställd af Riksdagens revisorer, anmäler
enligt 39 § 2 inom. Riksdags-ordningen. Oaktadt den af Riksdagens Utskott eller revisorer
förrättade generela öfversigt af statsmedlens utdelning, åligge det vederbörande
embetsman att verkställa den speciel revision, som dem i kraft af deras embetsbefattning
tillkommer.»
Den rätt till kontroll af regeringens åtgärder, som enligt grundlagarne tillkommer
Riksdagen, utötvas såsom liekant är i första hand genom dess delegerade, Konstitutionsoch
Stats-Utskotten samt de för granskning af statsverkets räkenskaper särskildt utsedda
revisorer. Konstitutions-Utskottets granskning, som är den mest omfattande, och hvarvid
Utskottet, med ledning af Statsrådets protokoll, eger skärskåda regeringens verksamhet i
hela dess omfång, med den påföljd, hvartill 106 och 107 §§ Regeringsformen kunna föranleda,
maste dock, huru omsorgsfullt den än må verkställas, i afseende på statsmedlens
användande och förvaltning blifva ganska ofullständig. Granskningen afser nemligen
det år som förflutit närmast före riksdagens början och följaktligen en tid, för hvilken
Bih. till Riksd. Prof. 1872. 3 Samt. 12 Häft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
statsverkets räkenskaper ännu icke äro afslutade, än mindre hunnit granskas af revisorerne.
Utskottet måste således sakna den ledning för sitt omdöme, som af revisorernas
berättelse kunnat vinnas, och särskildt är det för Utskottet omöjligt att, innan räkenskaperna
afsiutats, pröfva, huruvida förordnade utbetalningar af statsmedlen öfverstigit
beloppet af de anslag, hvilka Riksdagen i statsregleringén fastställt. Derföre hafva ock
Riksdagens revisorer erhållit det särskilda uppdrag att undersöka, huruvida regeringens
anordningar öfverensstämma med den fastställda staten. Enahanda skyldighet åligger
Stats-Utskottet, som i anledning af hvad, ej mindre revisorerna i detta hänseende andragit,
än ock Utskottet sjelf funnit anmärkningsvärdt, eger enligt 39 § 2 mom. Riksdagsordningen
hos Riksdagens Kamrar gorå anmälan mot den embetsman, som sådan
anordning kontrasignerat, hvarefter ärendet skall hänvisas till Konstitutions-Utskottet
och dermed i öfrigt förfaras enligt 106 och 107 §§ Regeringsformen.
Härvid möter dock den omständigheten, att sista momentet i 107 § Regeringsformen,
som ursprungligen utgjort en särskild paragraf, den 76:te i 1810 års Riksdagsordning,
men vid stiftandet af nu gällande Riksdagsordning, ansågs ega sin rätta plats
i Regeringsformen, och som uppenbarligen hänför sig till såväl Konstitutions-Utskottets
som Stats-Utskottets och revisorernas verksamhet, stadgar, att allt hvad Riksdagen
efter granskning godkänt eller lemna! oanmärkt bör anses hafva vunnit decharge, i afseende
på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny
Riksdag i samma mål vara tillåten. Då nu Konstitutions-Utskottets granskning, som
omfattar alla rådgifvareåtgärder, är afslutad och decharge i anledning deraf gifven långt
innan revisorernas eller Stats-Utskottets pröfning af räkenskaperna för samma tid ens
kunnat begynna, blir följden såsom grundlagen hittills vanligen tolkats den, att hvarje
anmärkning af revisorerna eller Stats-Utskottet, som gäller någon ledamot af Konungens
råd, mötes med den invändning, att den afser eu åtgärd, som redan granskats af Koustitutions-Utskottet
och för hvilken decharge sålunda vunnits. För sådana dispositioner,
hvilka Konstitutions-Utskottet åt brist på nödiga materialier ej kan pröfva, och hvilka
revisorerna och Stats-Utskottet ej hinna granska, innan decharge i anledning af Konstitutions-Utskottets
yttrande redan är gifven, inträder sålunda eu fullkomlig ansvarsfrihet,
och stadgandet i 39 § 2 mom. Riksdags-ordningen om hänvisning till Konstitutions-Utskottet
af revisorernas eller Stats-Utskottets anmärkningar samt om tillämpning i dylika
fall af 106 och 107 § Regeringsformen blir följaktligen med denna tolkning utan all betydelse.
Å andra sidan synes man kunna icke alldeles utan allt stöd af ordalagen söka
göra gällande en sådan uppfattning af sista momentet i 107 § Regeringsformen, att en
följande riksdags granskningsrätt kan omfatta hvarje regeringsåtgärd, som icke visas
hafva blifvit förut åt Riksdagen särskildt granskad, i hvilket fall åter Statsrådets ansvarighet
skulle öfver höfvan utsträckas. Att stadgandet är otydligt, och att icke någondera
af de tolkningar det medgifver fullt motsvarar hvad paragrafen bör uttrycka,
anmärktes redan af 1840 års Konstitutions-Utskott, som föreslog ett tillägg till dåvarande
76 § Riksdags-ordningen af följande lydelse: »dock må en af Konstitutions-Ut
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
8
skottet verkställd granskning af Statsrådets protokoll för en viss förfluten tiderymd icke
hindra upptagandet af de anmärkningar, som vid statsverkets för samma tiderymd, men
senare, afslutade räkenskaper varda gjorda af det Stats-Utskott. till hvilket dessa räkenskaper
vid påföljande riksdag öfverleiunas.» Genom Ridderskapet och Adelns afslag
förföll förslaget vid följande riksdag. Då frågan nästa gång åter upptogs, skedde det
med den af motionären nu jemväl iakttagne inskränkning i hvad vid 1840 års riksdag
blifvit föreslaget, att anmärkning mot ett Konungens rådgifvares rådslag under en tid,
som vant föremål för föregående Riksdags Konstitutions-Utskotts granskning, icke i annat
fall finge till någon åtgärd föranleda, än att rådslaget förut vald t. af Konstitutions-Utskottet
lemnadt oanmärkt, och att anmärkningen blifvit af riksdagens revisorers berättelse
föranledd. Detta förslag, som af Konstitutions-Utskottet framställdes vid riksdagarne
åren 1856—58 och 1859- 60 blef vid hvarje af dessa tillfällen hyllande till vidare behandling
vid följande riksdag, och antogs då af tre Stånd, men förkastades begge gångerna
af Presteståndet. Det vitsord om behofvet af den af motionären föreslagna grundlagsändring,
som sålunda blifvit af tre Riksstånd gång efter annan lemnadt, utgör för
Utskottet eu ytterligare anledning att ånyo hemställa om bifall till detsamma; och
Utskottet tillstyrker alltså,
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till förändrad lydelse af
Regeringsformen
S 107
(Nuvarande lydelse.)
Skulle Konstitutions-Utskottet anmärka
— — — anmärkning blifvit gjord.
Frågor uti detta ämne — — -— Riksdagens
pröfning underställas.
Allt hvad Riksdagen efter granskning
godkänt eller lemnat oanmärkt, bör anses
hafva vunnit decharge i afseende på det
granskade, och ingen ny, till ansvarighet
förbindande, granskning af ny Riksdag i
samma mål vara tillåten; dock bör, oaktadt
den af Riksdagens Utskott eller revisorer
förrättade generela öfversigt af statsmedlens
utdelning, det, åligga vederbörande embetsman
att verkställa den speciela revision,
(Föreslagen lydelse.)
Skulle Konstitutions-Utskottet anmärka
— — anmärkning blifvit gjord.
Frågor uti detta ämne — — — Riksdagens
pröfning underställas.
Allt hvad Riksdagen efter granskning
godkänt eller lemnat oanmärkt, bör anses
hafva vunnit decharge i afseende på det
granskade, och ingen ny, till ansvarighet
förbindande, granskning af ny Riksdag i samma
mål vara tillåten; dock värk den decharge,
som vunnits derigenom, att Konstitutions- Utskottet
vid föregående riksdag lemnat ett mål
oanmärkt, icke gällande i afseende på en
fråga, hvilken Stats-Utskottet, på grund af
4
Konstitutiom-UtskoUets Utlåtande N:o 23.
som dem i kraft af deras embetsbefattning
tillkommer.
I anmärkning framställd af Riksdagens revisorer,
anmäler enligt 39 § 2 mom. Riksdagsordningen.
Oaktadt den af Riksdagens
Utskott eller revisorer förrättade generela
öfversigt af statsmedlens utdelning, åligge
det vederbörande embetsman att verkställa
den speciela revision, som dem i kraft af
deras embetsbefattning tillkommer.
Stockholm den 29 April 1872.
På Utskottets vägnar:
Th. Mimek af Rosenschöld,
Reservatio ner:
af Herrar Munck af Rosenscköld, ron Rhrenheim, Dickson, von Gegerfelt, Mai. en~
borg, Bergstedt och Sahlin;
af Herr Rydin: »Emot det beslut, som nu fattats angående detta förslag, som
på samme motionärs framställning inom Utskottet förut under denna riksdag blifvit af
Konstitutions-Utskottet förkastadt med 10 röster mot 9, får jag reservera mig på följande
grunder:
»Först och främst, om man ställer sig på motionärens ståndpunkt, framträder
det inkonseqventa deruti, att endast sådana frågor, som af Stats-Utskottet på grund af
revisorernas framställning anmälas hos Konstitutions-Utskottet, skola, då Konstitutionsutskottet
vid protokollsgranskningen lemnade dem oanmärkta, undantagas från den då
vunna decharge, medan andra anmärkningsanledningar, som Stats-Utskottet på eget
initiativ framställer, de må vala huru svåra som helst, ej kunna föranleda till någon
åtgärd om de afsett eu tidigare period än den, som de under granskning varande
stats råds-protokollen omfattar. Vidare är förslaget, sådant det nu är redigeradt, för närvarande
betydelselöst. Motionären har nemligen föreslagit, att endast de mål skola
kunna åtel'' upptagas till pröfning af Konstitutions-Utskottet, som Konstitutions-Utskottet
»vid föregående riksdag», ej »vid föregående riksdagar» eller »någon föregående riksdag»,
iemnat oanmärkta. Tv om endast de frågor, som vid nästförfiutna riksdag lemnats oanmärkta,
skola undantagas från decharge, komma revisorernas anmärkningar aldrig att
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
5
föranleda till någon åtgärd, såsom afseende regeringsbeslut, som granskats af Konstitutions-Utskottet,
ej vid nästförflutna riksdag, utan ännu en riksdag tidigare. De revisorernas
framställningar angående statsverket, som denna riksdag (1872) handlagt, hafva
framkallats af granskningen af 1869 års räkenskaper och röra regeringsärenden under
samma år, hvilkas statsråds-protokoll voro föremål för granskning af Konstitutionsutskottet,
ej »vid föregående riksdag» (1871), utan året förut (1870).»
»Men oafsedt de formela brister, som gör detta förslag oantagligt, är det i och
för sig ej egnadt att blifva grundlag. Statsverkets revision, sådan den nu är ordnad,
lämpar sig ej till att läggas till grund för bedömandet af förtjensterna eller felen i
regeringens hushållning med statsmedlen. Denna revision är alltför knapphändig och
ytlig för att berättelsen derom skall kunna lemna en trogen bild af statshushållningen
i dess helhet. Resultatet blir derföre några spridda fragmentariska speciela anmärkningar
och dermed sammanhängande förslag till skrifvelse]'' med begäran om rättelse i eu eller
annan administrativ detalj och merändels rörande underordnade verks hushållning. Skulle
man emellertid anse att detta förhållande har sin rot deruti, att man vet att anmälan
ej leder till någon åtgärd och skulle man vilja understödja detta förslag för att bevara
Riksdagen och dess Konstitutions-Utskott dess grundlagsenliga rätt af skäl att införandet
af nu föreslagna bestämmelser skulle gifva granskningen en annan och större betydelse,
sä frågas: hvad vinner man härigenom? Som den anmälan, som enligt Riksdagsordningens
§ 69 åligger Stats-Utskottet, afser det förhållande att »de till någon hufvudtitel
anslagna summor befinnas dragna till andra ändamål, än dem, som under samma hufvudtitel
höra, ellei'' något af Riksdagen faststäldt anslag befinnes öfverskridet», hvilka båda
förfaranden innebära öfverträdelse af grundlag, som enligt ansvarighetslagen för Statsrådet
§§ 5 och 8 äro belagda med ansvar af embetets förlust och enligt Regeringsformens
§ 106 åtalas inför Riksrätt, kan endast denna § i Regeringsformen komma i fråga att
grundlagsenligt tillämpas. Som emellertid tillämpning af denna § ansetts endast böra
ske vid vigtigare och mera uppseendeväckande öfverträdelser, och denna åsigt gjort sig
så gällande att man på senare tider med kringgående af grundlagens tydliga föreskrift
sökt draga äfven sådana regeringsbeslut, hvilkas felaktighet angifvits bestå deruti att de
ej varit fullt öfverensstämmande med lagens anda och mening, under den behandling,
som Regeringsformen § 107 omförmäler, så synes den föreslagna grundlagsändringen, om
den tillämpas i sann öfverensstämmelse med grundlagens tydliga föreskrift, som fordrar
handläggning enligt Regeringsformen § 106, blifva betydelselös. Ty om en eller annan
anordning af mindre vigt kanske genom förbiseende egt rum i strid mot upprättad stat,
sä lär val ingen derför vilja anställa åtal hos Riksrätt, om Departements-chefen i öfrigt
är förtjent af Riksdagens förtroende. .lag nämner anordning af mindre vigt såsom endast
ifragakommande att anmärkas; några vigtigare sådana kunna ej »ernå komma i
fråga. Ty har en klandervärd anordning, då den skedde, ej ådragit sig den uppmärksamhet,
att Konstitutions-Utskottet vid sin granskning gjort den till föremål för pröfning,
kan den ej vara af någon betydenhet.»
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
»Skulle man häremot vilja anmärka, att man i enlighet med den åsigt, som i
sednare tider söker arbeta sig fram utan stöd af grundlag, skulle i förevarande fall ega
välja, mellan Regeringsformen §§ 106 och 107 och således utsträcka den sistnämnda §:ns
tillämpning, så att Statsrådet ej förrän efter 3 års tid kunde vara säkert mot anmärkningar
och att Statsrådsledamot för ett och samma regeringsbeslut skulle kunna komma
att blifva underkastadt anmärkning af tre, kanske efter olika grunder sammansatta Konstitutions-Utskotts
sinsemellan olika uppfattningar af hvad som skall anses för rikets sannskyldiga
nytta och sålunda komma att af Riksdagen bedömas efter en helt olika synpunkt
än den, som hos Riksdagen sjelf var antagen, då regeringsbeslutet fattades, måste hvar
och en, som uttalat sig för det betänkliga uti det fria spelrum för den subjektiva upp
fattningen,
som Regeringsformen § 107 nu gifver, motsätta sig en grundlagsändring, som
ytterligare utvidgar detsamma.»
»Vidare bör märkas att, med hänsyn till det ombyte af Konstitutions-Utskotts
ledamöter, som inträffar under 3 år, det kan inträffa att i uppenbar strid mot gällande
föreskrift om decharge, ett regeringsbeslut, som efter lifliga öfverläggningar erhållit decharge,
skulle kunna göras till förmån för ny pröfning och den en gång gifna decharge!!
upphäfvas. Äfvenså kan lätt hända att med den arbetsordning, som vid granskning
af statsrådsprotokollen följes och hvilken hvilar på de enskilda ledamöternas intresse
för granskningen, detta intresse förringas genom vetskapen att en ny granskning
efterföljer.»
»Slutligen anser jag det föreslagna stadgandet obehöflig^ Den skärpta kontroll
som åsyftas, vinnes genom Konstitutions-Utskottets ledamöters omtanka och noggrannhet
vid granskningens fullgörande. Uti statsrådsprotokollen inhemtas upplysning om anslag
blifvit draget till främmande ändamål och från Statskontoret kan erhållas upplysning,
om öfverassignering egt ruin. Men äfven om ett eller annat, trots allvarliga bemödanden
af Konstitutions-Utskottet, förbisåges, är föreskriften i Riksdags-ordningen § 39 ej betydelselös.
Den anmälan, som af Stats-Utskottet sker i afseende på en tidigare period, än
den statsråds-protokollen afse, kan visserligen ej leda till någon positiv åtgärd. Men om
Stats-Utskottet gör anmälan, är Konstitutions-Utskottet förpligtadt att afgifva yttrande
deröfver, äfven om ansvars utkräfvande är preskriberadt. För Riksdagen kan således
läggas i öppen dag det klandervärda uti den anmärkta åtgärden, hvarigenom samma
syfte vinnes, som med de anmärkningar, hvilka egt ruin enligt Regeringsformen § 107,
blifvit gjorda, -- offentlighet och diskussion i Kamrarne, utan att behöfva upphäfva den
af billigheten fondrade grundsats om rätt till decharge sedan en granskning, som omfattat
hela embetsmannaverksamheten, i laga ordning försiggått»;
af Herr Faxe: »Det är alldeles otvifvelaktigt, att Konstitutions-Utskottet, med
användande af tillbörlig uppmärksamhet vid granskningen af statsråds-protokollen, kan
finna, om, emot förbudet i 65 § Regeringsformen och 39 § 2 mom. Riksdags-ordningen,
statsmedlen blifvit annorlunda använda, än faststäldt blifvit, eller, såsom det heter i
sistnämnda § och inom., om de till någon hufvudtitel anslagna summor blifvit dragna
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
7
till andra ändamål, än dem, som under samma titel höra, ja, till och med om, på sätt i
motionen sägs, de blifvit på något för riket skadligt sätt använda; men deremot medgifves,
att Konstitutions-Utskottet svårligen af protokollen, likasom i allmänhet ej heller
Stats-Utskottet, utom af föregående årens revisionsberättelser, kan finna, om något af
Riksdagen faststäldt anslag blifvit öfverskridet eller öfverassignering annorledes skett.
Frågan blir då, huruvida sistberörda förhållande är af den vigt, att deraf bör föranledas
en ändring af grundlagarnes nuvarande bestämmelser angående Statsrådets ansvarighet,
till den utsträckning i afseende på tiden och till den omfattning i sak, som motionären
föreslagit. Enligt detta förslag skulle den decharge, som eljest, jemlikt 107 § Regeringsformen,
de jure anses vara gifven i fråga om allt hvad Riksdagen godkänt eller lemnat
oanmärkt för tiden intill den pågående riksdagens början icke gälla i afseende på fråga,
hvilken Stats-Utskottet, på grund af anmärkning, framställd af Riksdagens revisorer,
anmäler enligt 39 § 2 mom. Regeringsformen. Således, enär revisionsberättelserna förekomma
hos Riksdagen först under tredje året, efter det, samma berättelser afse, skulle
ansvarigheten utsträckas till tre, i stället för ett år, hvartill den nu är inskränkt; men
icke nog dermed, gransknings- och pröfningsrätten skulle derjemte omfatta all disposition
af statsmedel under ifrågavarande tid, för så vidt som anmärkning deremot af revisorerne
blifvit framställd och icke anginge eu sak, som af Konstitutions-Utskottet förut
vore anmärkt. Urskiljandet af detta senare skulle dock medföra icke ringa svårighet,
Granskningen af statsråds-protokollen har hittills skett på afdelningar och i öfrigt dervid
så tillgått, att vid läsningen antecknats de frågor, som någon bland afdelningens ledamöter
ansett påkalla särskilt uppmärksamhet, och sedan läsningen af de till hvarje afdelning
öfverlemnade protokoll der blifvit fullbordad, har man ånyo på afdelningen
genomgått anteckningarne, dervid sådant, som synts vara af mindre vigt eller eljest
funnits icke innefatta något felaktigt, fått förfalla, utan att ens omnämnas i något protokoll,
än mindre anmälas hos Utskottet i dess plenum, då åter andra anteckningar och
anmärkningar blifvit der anmälda och upptagna samt således gjorts till föremål för
granskning af hela Utskottet, som deröfver beslutat. Det kan således åtminstone synas
tvifvelaktigt hvad som rätteligen må anses hafva varit af Utskottet anmärkt men lemnats
oanmärkt. — Denna tvetydighet kan dock afhjelpas derigenom att hela granskningen
sker af Utskottets alla ledamöter gemensamt, ehuru sådant komme att upptaga en tid,
som kunde bättre användas. Deremot synes förslaget äfven lemna rum för olika uppfattning
af rätta förståndet deraf i en annan fråga af än större vigt, som säkerligen
skulle gifva anledning till mycken stridighet, Man stannar nemligen i ovisshet, huruvida
meningen är, att allt, hvad inom Konstitutions-Utskottet blifvit anmärkt och pröfvadt,
skall vara undantaget från vidare anmärkning och innefattas under decharge!), eller om
denna blott skall gälla i afseende på sådana mål, som redan förut kommit under Riksdagens
pröfning. År detta senare meningen, så kunde den besynnerlighet inträffa, att
sedan ett Konstitutions-Utskott, efter noggrann pröfning, funnit en inom detsamma väckt
anmärkning böra förfalla, Konstitutions-Utskottet vid en följande riksdag kunde blifva
8
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
af motsätt åsigt, och, på grund af samma sak, besluta anmälan enligt 107 § Regeringsformen,
eller till och med hänskjuta målet till Riksrätt. Men ett sådant förfarande skulle
enligt mitt omdöme vara höjden af orimlighet; ty endast det Konstitutions-Utskott, som
granskat Statsråds-protokollen för en viss tidrymd, kan fullständigt bedöma beskaffenheten af
Statsrådets verksamhet under samma tidrymd, helst detta omdöme bör grundas, icke på
ett eller annat enstaka faktum, utan på åtgärderna och systemet i det hela. Att sedan
omdömet härom utfallit till fördel för Konungens rådgifvare, öfverlemna åt en följande
Riksdags Konstitutions-Utskott, att ånyo ingå i pröfning härom, grundad allenast på eu
eller annan anmärkning af Revisorer och Stats-Utskott, synes mig lika olämpligt som
stridande mot den ofvan angifna grundsatsen, och jag kan således icke biträda ett förslag
i denna syftning.»
»Jag har emellertid medgifvit, att vid granskning af statsråds-protokollen svårligen
kan upptäckas om öfverassignering skett, hvilket i allmänhet icke blir uppenbart
förr, än efter räkenskapens afslutande, som inträffar långt efter det statsråds-protokollen
för det år, räkenskapen omfattar, blifvit af Konstitutions-Utskottet granskade; men
härvid må erinras, att mig veterligen någon anmärkning af Riksdagens revisorer om
skedd öfverassignering aldrig eller åtminstone icke i senare tider förekommit: att, om
sådan öfverassignering af mindre betydenhet genom något förbiseende eller misstag skulle
inträffa, detta visserligen icke bör föranleda till den åtgärd och påföljd, som för dylikt
fall stadgas i 106 § Regeringsformen och 5 § i Ansvarighetslagen den 10 Februari 1810,
när den felande i öfrigt redligt och väl uppfyllt sina pläter, och att, om öfverträdelsen
skett af uppsåt eller medfört större olägenhet, Riksdagen icke saknar utväg, hvarken att
få den felande aflägsnad ur Konungens råd, eller att vinna rättelse för framtiden.»
»Af dessa skäl anser jag den föreslagna grundlagsändringen vara hvarken nödig
eller nyttig och hemställer,
att motionen icke må af Riksdagen bifallas»;
af Herr Odelberg: »Emot Konstitutions-Utskottets beslut, att med gillande af
Herr Sven Nilssons i Österslöf motion N:o 207 föreslå ett tillägg till § 107 Regeringsformen,
får jag anmäla min reservation.»
»Den granskning af regeringens och de administrativa myndigheternas förvaltning
som, enligt föreskrift i grundlagarne, skall utaf Riksdagens delegationer verkställas,
sönderfaller uti tvenne väsendtligen skiljda delar; den ena, som rörer Regeringens åtgärder
och beslut enligt statsråds-protokollen och som sker uti Konstitutions-Utskottet,
den andra, som har till föremål, utom Banken och Riksgälds-kontoret, alla Kollegiers
och öfriga statsmyndigheters penningeförvaltning samt verkställes af Riksdagens
revisorer.»
»Den förra är icke och kan icke vara någon egentlig siffergranskning. Det är
Regeringens handlingssätt och de derför i statsråds-protokollen anförda motiv, som inom
Utskottet
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 23.
9
Utskottet skola bedömas, hvilket dock icke hindrar att, i händelse protokollen dertill
gifva anledning, nödiga upplysningar rörande siffror älven kunna från myndigheterna, på
i gnmdlagen föreskrifvet sätt, infordras. Det är pa den kännedom, som vid läsning af
statsråds-protokollen kan inhemtas om den samvetsgrannhet Konungens rådgifvare ådagalagt
att ställa sig Riksdagens beslut i anslagsfrågor till efterrättelse, om deras klokhet
eller möjligen liknöjdhet vid behandlingen af sam hälls vigtiga angelägenheter, som Utskottet
skall fatta sitt omdöme om tillvaron eller bristen på »oväld, nit, skicklighet och
drift» hos den ena eller andra af Konungens rådgifvare, och med ledning afdofta omdöme
skall Utskottet uti decharge-betänkandet- uttala sitt skyldig eller icke skyldig. Med fullt
fog har lagstiftaren ansett den åt Konstitutions-Utskottet uppdragna granskningsrätt
tillfyllestgörande och derföre uti sista mom. åt 107 Regeringsformen stadgat, att
ingen ny, till ansvarighet förbindande granskning skall af ny Riksdag i samma mål
vara tillåten.»
»Om således, såsom möjligen torde vara händelsen, uti rikets grundlagar finnes
en eller annan §, som synes stå i strid med ofvananförda lagbud, sä torde snarare skäl
vara för handen att försätta eu sådan § i harmoni med den 107:de, än att ändra sist
nämnda
§ i enlighet med den förra; tv att neddraga Konungens rådgifvare från den,
lelativt till andra statens tjenare, upphöjda ställning, som de uti ett monarkiskt samhälle
böra intaga, ända derhän, att de, sedan deras rådslag och förvaltuingsåtgärder en
gång vunnit Riksdagens godkännande, underkastas en förnyad granskning, en slags sifferrevision
tillsammans med alla dem underordnade myndigheter, det är liktydigt med att
nedsätta konungamaktens anseende, hvilket icke torde hafva varit 1809 års lagstiftares
mening. Af nu anförda skäl har jag icke kunnat biträda Utskottets tillstyrkande af
motionen, på hvilken jag deremot yrkar afslag»;
o Herr Ehrenborg har begärt få antecknadt, att han haft ledighet från riksdagsgöroraålen
under den tid då detta ärende i Utskottet behandlats.
Bih. till Rtktd. Prot. 1872. 3 Samt. 12 Ha/l.
''2