Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

An k. till Biksd. Kansli den 13 April 1872, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i fråga om användande af bankovinsten för år 1871.

Vid fullgörande af det Banko-Utskottet genom 1 § af dess instruktion
gifna åliggande att meddela yttrande och förslag om användande af den under
förflutna året upplupna vinst å Riksbankens rörelse, har Utskottet tagit
i betraktande de vid innevarande riksdag framställda, nämnda vinst rörande
förslag, hvilka innefattas delsi Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof, dels i fem inom Riksdagen väckta motioner.

Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksbankens vinst måtte öfveriemnas
till Riksgälds-kontoret, för att, jemte andra i den nådiga propositionen omförmälda
medel, reserveras för ovissa och framtida behof samt användas på
det sätt att, till minskande af statens ränteförluster, för dem uppköptes svenska
obligationer i utlandet, eller ock försäljningen af statsobligationer fördröjdes.

Herr C. Rydqvist har, i motion N:o 12 inom Första Kammaren, föreslagit,
att af 1871 års bankovinst ena hälften må reserveras för bankens
egna ändamål samt andra hälften anvisas att levereras till Riksgälds-kontoret
för att, af fullmäktige derstädes förräntad efter de grunder som af Riksdagen
kunna varda bestämda, utgöra första kapitalinsatsen för bildandet af
en krigs-reservfond.

Herr E. Frisk har, i motion N:o 19 inom Första Kammaren, hemställt
“att af Riksbankens behållna vinst för år 1871 minst en fjerdedel deraf reserveras
eller får i Riksbanken qvarstanna att användas till bankens konsolidering
och utvidgning af dess verksamhet

Inom Andra Kammaren hafva motioner väckts:

Bih. till Biksd. P>-ot. 1872. C, Sami, 1 Afd, 11 Häft.

o

Bahlco-Utskottets Utlåtande N:o 18.

af Herr G. Heeggström, N:o 66, att af Riksbankens behållna vinst för
år 1871 minst hälften reserveras eller får i Riksbanken innestå, för att användas
för Riksbankens egna ändamål;

af Herr Hans Larsson, N:o 73, att nämnda vinst för banken bibehålies
och anslås till förstärkande af dess grundfond; samt

af Herr P. Pettersson, N:o 110, att Riksbanken af dess odisponerade
vinst, såväl den nu befintliga som hädanefter uppkommande, må, intill dess
annorlunda bestämmes, få behålla hälften till förstärkande af bankens reservfond,
och andra halfdelen till statens allmänna behof användas.

Utskottet har i det förevarande ämnet inhemtat utlåtande af bankofullmäktige,
som anfört: att då Kongl. Maj:t afsett bankovinsten endast till statsverkets
ovissa och framtida behof, och således icke något nu kändt behof påkallade
dess anvisande åt statsverket, syntes skäl vara att vinstbeloppet finge
åt Riksbanken bibehållas, såvidt, genom dess användande för Riksbankens
räkning, dennas ändamål kunde väsendtligen befrämjas och dess ställning
förbättras; att väl för närvarande, under allmänt gynnsamma penningeförhållanden,
äfven Riksbankens ställning vore sådan, att icke något stundens behof
fordrade vinstens begagnande på sådant sätt, men att, när under andra
tider bankens vinst toges i anspråk för statsverkets räkning, just sådana tider
som de nuvarande måste begagnas för att medelst innehållning af bankens
vinst öka dess styrka att under ogynnsamma tider, som ej torde uteblifva,
orubbadt fullgöra sina förbindelser. Då Riksbankens sedelutgifningsrätt är
bestämd till trettio millioner riksdaler utöfver vissa dess tillgångar, ville det synas,
som borde dess behållna tillgångar eller grundfond åtminstone uppgå till
nämnda belopp, desto heldre som en betydlig del af tillgångarne är anvisad
att utlånas på ett sätt, som, huru behöfligt och gagneligt det från annan
synpunkt kunde anses, likväl icke gjorde de medel, som dertill användes, påräkneliga
för fullgörande af Riksbankens förbindelser under tider, då svårigheter
derför tilläfventyrs kunde uppstå. Om emellertid genom ökande af
Riksbankens tillgångar skulle vinnas att under tider af olycka och motgångar
dess ställning förblefve orubbad, vore angeläget att under gynnsamma
tider åt Riksbanken bereda sådana tillgångar, hvilka, såvidt förutses kunde,
under alla förhållanden förmådde åt Riksbanken bereda genast begagneliga
utvägar att fullgöra sina förbindelser och derjemte, så länge de ej behöfde
tillitas, lemnade åt banken och således medelbart äfven åt statsverket en ränteafkomst,
som icke kan vinnas hvarken af det hos banken inneliggande metallförråd
eller af de behållningar i utländskt mynt, som hos bankinrättningar
eller handelshus på utländsk ort innestå och hvilka sednare lemnade
allenast ganska låg ränta. I detta syftemål vore önskvärdt att bland Riksbankens
tillgångar inginge sådana utländska valutor, hvilkas obetviflade säkerhet
och ständiga säljbarhet till ett i allmänhet ej mycket föränderligt pris

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.

3

gjorde dem städse användbara att till fullgörande af Riksbankens förbindelser
tillitas, på samma gång de, då detta ej erfordrades, gåtve ränteafkomst.
Under förhoppning att det af fullmäktige till Utskottet framställda förslag om
rätt att för Riksbanken köpa och sälja utländska statspapper och obligationer
måtte bifallas, samt att kommande gynnsamma år måtte lemna utväg att
af blifvande bankovinster använda åtminstone någon del för Riksbankens egen
räkning, ansågo fullmäktige sig böra uttala den mening, att önskvärdt vore
att, genom bevarande åt Riksbanken af bankovinsten för nästlidna år och
åtminstone delvis af blifvande bankovinster, Riksbankens grundfond ökades
till trettio millioner riksdaler samt Riksbanken såmedelst sattes i tillfälle att
förvärfva någon större, stadigvarande tillgång af sådana utländska valutor,
om hvilka ofvan nämnts.

Enligt Utskottet meddelad uppgift, utgör bankens behållna vinst för år
1871 1,424,214 riksdaler 84 öre.

Då statsverkets närvarande fördelaktiga ställning synes lemna Riksdagen
större frihet än under föregående år att, oberoende af behofven för
tillfället besluta om bankovinstens användande, anser Utskottet, i likhet med
hvad fullmäktige föreslagit, denna gynnsamma tidpunkt böra begagnas för att
genom Riksbankens förstärkande söka bereda ökad stadga i landets penningeväsende.

I väsendtligaste mån beror detta derpå, att ett underlag af metallisk
valuta och af säkra, alltid lätt realisabla värdepapper finnes så tillräckligt,
att det hos oss nästan uteslutande begagnade omsättningsmedel, hvilket utgöres
af banksedlar, må så vidt möjligt under alla förhållanden bibehålla ett
oförändradt värde. Utskottet torde ej här behöfva utveckla skälen för den
åsigt, att, om ock detta vigtiga syftemål kunde, när penningeväsendet här i
landet sednast, på 1830-talet, reglerades, anses tillgodosed t genom de då
gjorda bestämmelserna, förhållandena sedan dess väsendtligen förändrats i
följd af den högst betydliga utveckling som egt rum så väl särskildt i bankrörelsen
som i allmänhet i hela närings- och handelsverksamheten under de
sist förflutna årtiondena.

Visserligen har Riksbanken i ett afseende under samma tid vunnit
ökad styrka genom förhöjningen af dess grundfond från 6,600,000 till
25,000,000 riksdaler; men i ett annat, icke mindre vigtig! afseende torde
dess styrka ingalunda hafva vuxit i samma mån som de förändrade
förhållandena. De grunder, efter hvilka proportionen emellan Riksbankens
metalliska kassa och den sedelmassa, som kan från Riksbanken utgifvas, är
reglerad, torde nemligen icke numera kunna anses lika betryggande som tillförene;
och det synes derföre önskvärdt att uti dessa grunder måtte vidtagas
jemkningar, hvarigenom en ökad säkerhet uti penningeväsendet kunde åstadkommas.

4

banko- Utslcottets Utlåtande N:o 13.

För närvarande hav Riksbanken rättighet att utgifva sedlar för ett belopp
af 30 millioner riksdaler utöfver den metalliska kassan, sådan denna enligt
bankoreglementet beräknas. Stadgandet att sedelstocken med ett visst,
en gång för alla bestämdt maximum får öfverskjuta metalliska kassan infördes
vid 1844 års riksdag, efter Englands-bankens|mönster. Men för de
sedlar, denna sistnämnda bank har rättighet utgifva utöfver innehafvande metallisk
kassa, har den deponerat säkerheter; under det att värdet af de 30 millioner
R:dr sedlar Riksbanken kan utsläppa i rörelsen hufvudsakligen hvilar på
bankens allmänna kredit; icke ens innehafvande! af vissa bestämda valutor,
såsom grund för sedelutgifningen, är för Riksbanken föreskrifvet. Då nämnda
stadgande fastställdes, var Riksbankens ställning måhända icke sådan, att
man då skulle kunnat bestämma sedelutgifningsrätten efter mera betryggande
grunder. Men med hvarje år har denna ställning förbättrats, och tidpunkten
torde snart vara inne, då bestämmelserna härom torde kunna förändras,
helst om en större del af Bankens årliga vinst får för dess egna behof
reserveras.

Såsom hufvudskål för de nästan under hvarje riksdag återkommande
förslagen om ändring i 72 § Regeringsformen har åberopats nödvändigheten
för oss att antaga guld såsom värdemätare i stället för silfver. Sedan det
Tyska riket fattat beslut, som åsyftar utbytandet af dess gamla myntsystem
i silfver mot ett guld-myntsystem, och äfven våra närmaste grannar uppgifvas
vara betänkta på motsvarande förändringar i sina myntsystem, torde det
väl kunna emotses, att äfven Sverige snart får vidtaga åtgärder i samma
syfte. En följd häraf måste utan tvifvel blifva, att cirkulationen af sedlar å
lägre valörer kommer att inskränkas, och dessa sedlar att småningom utbytas
emot mynt i guld och silfver. Det torde jemväl kunna antagas, att det
blir Riksbanken, som hufvudsakligen får anskaffa åt landet detta nya mynt,
hvarigenom omkring 10 millioner, som såsom metallisk fond legat i Bankens
hvalf, torde komma att spridas i landet under form af mynt. Men
Riksbanken torde ändock — för egen säkerhet och såsom underlag för hela
cirkulationen af sedlar å högre valörer — icke kunna underlåta att i sina
hvalf hafva qvar en metallisk kassa af betydligt belopp. Förändringen af
myntsystem måste sålunda medföra, att en större del af Bankens fonder får
afses för nämnda ändamål; och då det icke torde vara möjligt att göra motsvarande
inskränkningar på de medel som äro afsedda för andra rörelsegrenar,
då blir äfven häraf en följd, att Bankens fonder måste förökas, om
Riksbanken skall, såsom sig bör, kunna fullgöra sina för hela landet vigtiga
funktioner.

Den del af Riksbankens metalliska kassa, som upptages såsom innestående
å utrikes ort, har der vanligen varit mot låg ränta deponerad hos
handelshus och mera enskilda bankinrättningar. Det torde väl kunna ifråga -

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13. o

sättas, om icke dessa behållningar, då de under goda är uppgå till betydliga
belopp, som icke för vexelrörelseifö jemt torde vara behöfliga, med mera
fördel skulle kunna förvandlas till sådana utländska statspapper och obligationer
(t, ex. engelska consols) som dagligen torde vara säljbara på de utländska
börserna. Icke blott torde sådana papper lemna en större ränteafkomst
än den depositionsränta Riksbanken i allmänhet tillgodoräknas af
nämnda handelshus och bankinrättningar, utan de torde jemväl i allmänhet
innebära en större säkerhet för de Riksbankens medel, hvilka landets rörelse
fordrar att hålla lätt tillgängliga a utrikes ort. Utskottet har derföre ansett
det vara af flera skäl önskvärd!, att det jföfverlåtes åt fullmäktige
att åt Riksbanken förvärfva utländska statspapper af den art, att, jemte det
de gifva en skälig afkastning, de ock när som helst kunna i klingande mynt
förvandlas.

På grund af hvad som blifvit anfördt, hemställer Utskottet:

l:o.

att Riksbankens behållna vinst för ’ år 1871 måtte för
banken reserveras,1fför att användas till inköp af engelska
s. k. consols eller andra lätt realisabla utländska statspapper.

Såsom ofvan är nämndt, har Herr Hans Larsson, jemte^ det han yrkat
bankovinstens bibehållande för Riksbanken, hemställt, att denna vinst måtte
anslås till grundfondens förstärkande. Enakanda åsigt har uttalats af Bankofullmäktige,
som anmärkt, att då Riksbankens sedelutgifningsrätt är bestämd
till 30 millioner Riksdaler utöfver vissa dess tillgångar, Bankens grundfond
ock syntes böra uppgå åtminstone till nämnda belopp.

Grundfonden utgör för närvarande 25 millioner Riksdaler, sedan densamma,
genom 1862—1863 årens Riksdags och Kong!. Maj:ts genom kungörelse
af den 19 April 1864 meddelade beslut om ändring i 4:de § i lagen för
Rikets Ständers bank af den 1 Mars 1830, blifvit till detta belopp uppbringad.
Dessutom eger Riksbanken genom vinster, som under föregående
år upplupit och icke blifvit för andra ändamål anvisade, ett kapital-öfverskott
af R:dr 882,312,ss, så att genom dessa medel jemte 1871 års vinst
redan nu tillgång förefinnes till grundfondens höjande till 27 millioner.

Utskottet har redan antydt. att ett förökande af Bankens fonder står i
nära sammanhang med företagandet af förändringen i någon af bankoreglementets
vigtigaste föreskrifter; och Utskottet anser det vara afvigt, att dessa
förändringar företagas, så snart utsigt förefinnes att de med trygghet kunna
verkställas. Det är i detta afseende icke likgiltigt, att Riksbankens principaler
förklara, huruvida de årliga öfverskotten böra anses såsom grundfond,

6

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.

den der icke för undra ändamål får från banken afskilja», eller de endast
hopas såsom reserverade medel, öfver hvilkas användande man ännu icke
fattat beslut. Om det för Fullmäktige blifver tydligt, att Riksdagen för
sin del önskar ett höjande af grundfonden, så skola de utan tvifvel blifva i
tillfälle att förbereda de afsedda förändringarne, så att de så snart som möjligt
kunna genomföras. Till Riksbankens säkerhet och kredit i allmänhet
kan det dessutom icke vara annat än gagneligt, om Riksdagen fattar beslut
att utöfver grundfondens i lag bestämda belopp ytterligare medel till dess
förökande skola afsättas. Om således Utskottets i första punkten framställda
förslag af Riksdagen godkännes, så får Utskottet föreslå:

2:o.

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att 2 millioner
af bankens reserverade medel må användas till grundfondens
ökande, så att den kan höjas till 27 millioner
riksdaler.

Skulle äfven detta förslag vinna Riksdagens godkännande, så torde
derefter Utskottet få taga i öfvervägande, huruvida en förändring i 4:de §
af lagen för Rikets Ständers bank redan nu kan vara lämplig eller dermed
bör anstå tills grundfonden kan ytterligare höjas. För så vidt en sådan
ändring redan nu skulle anses lämplig, skall Utskottet icke underlåta att
söka sammanträda med Lag-Utskottet för att kunna föreslå den lydelse nämnda
8 numera torde böra erhålla.

Då Utskottetts afgifna förslag afser att åt Riksbanken bibehålla hela 1871
års upplupna bankovinst, sä torde följa:

3:o.

att ofvannämnda motioner och förslag dermed må anses
besvarade.

Stockholm den 11 April 1872.

J. von SCHWERIN.
Utskottets Ordförande.

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.

7

Reservationer:

af Herr Friherre von Schwerin: ”Mot Utskottets beslut att öka Riksbankens
grundfond får jag anmäla min reservation. Jag anser nemligen, dels
att eu tillökning af grundfonden icke för närvarande är behöflig, dels att Utskottets
beslut härom icke tillkommit i behörig ordning, enär ändring af
lagen för Rikets Ständers bank af den 1 Mars 1830, hvilken är af civillags
natur, bort föreslås på det sätt, som i § 87 Regerings-Formen är utstakadt.”

Herrar J. J. Ekman, J. O. Geijer, R. Retlig och G. Ch. Ribbing hafva
emot förestående betänkande anmält följande reservation:

”Jemte det vi ogilla det sätt, hvarpå frågan rörande ökning'' af bankens
grundfond behandlats, då enligt vår åsigt Lag-Utskottet bort, i öfverensstämmelse
med Regeringsformens 87 §, höras rörande denna fråga, hvilken afser
förändring af civillag, anse vi, att Banko-Utskottet hade bort föreslå, att sistlidet
års bankovinst måtte till statsverket aflemnas, då det kan antagas att
denna vinst icke kan i bankens lånerörelse användas, och beloppet deraf i
alla händelser är för så väl detta som bankens öfriga ändamål fullkomligt
obehöfligt, helst det hvartill man närmast afsett att använda ifrågavarande
vinst, nemligen inköp af Engelska s. k. consols eller andra lätt realisabla
utländska statspapper, kan utan svårighet verkställas med de x-esurser Banken,
bland annat uti eu obegagnad sedelutgifningsrätt af omkring 10 millioner
R:dr, redan nu eger.

Deremot skulle en fördel beredas- staten, om denna vinst öfverlemnades
till Riksgälds-kontoret, för att reserveras för ovissa och framtida behof och
under tiden förräntas.

Vi tillstyrka alltså, att bemälda vinst, uppgående till R:dr 1,424,214: 84
R:mt, måtte anvisas till Riksgäldskontoret för statens allmänna behof, att
från banken utbetalas under år 1873, på tider som Bankofullmäktige ega
bestämma.”

af Herr Wi]kander: ''”Skal 1 Riksbanken kunna utöfva en sådan verksamhet,
som vår tids finansiela och industriela utveckling påkallar af en
hela landets penningerörelse stödjande statsbank, torde otvifvelaktigt ej mindre
bankens grundfond behöfva ökas, än nu gällande bestämmelser för dess sedelutgifningsrätt
och verksamhet ändras. Men förändringar i en sådan riktning
äro knappt mer än antydda i det förslag till nytt bankoreglemente, som af
herrar fullmäktige blifvit till Utskottet aflemnadt, lika litet som de inom Utskottet
vid granskningen af berörda förslag gjort sig gällande, ehuru med
nuvarande förhållande mellan metallisk kassa och lätt realisabla valutor å

8 Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.

ena sidan och verkligen utelöpande sedelstock å den andra dylika reglemeutsförändringar
torde utan våda kunnat vidtagas. Vid sådant förhållande ^företinnes,
efter min uppfattning, icke denna riksdag mer än de nästföregående
något behof för Riksbanken att med den upplupna bankovinsten förstärka sina
relativt föga anlitade fonder, hvadan jag vågat tro, att Utskottet bort, utan
att ingå i pröfning af lämpligaste sättet för medlens användande, och i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets

tillstånd och behof, föreslå: „ . .

att Riksbankens under år 1871 upplupna vinst ma ljemnad

summa af 1,400,000 riksdaler riksmynt anvisas till Riksgäldskontoret
för statens allmänna behof, att från Riksbanken
utbetalas under år 1873 å tider, [som Bankofullmäktige
ega bestämma.

Särskild!, får jag nedlägga min reservation emot Utskottets^ förslag i
2föra punkten af betänkandet, angående anvisande af 2:ne millioner*till grundfondens
förökande, innan § 4 af lagen för Rikets Ständers bank af den 1
Mars 1830, sådan den lyder i Kongl. kungörelsen af den 19 April 1864,
blifvit i grundlagsenlig ordning ändrad."

Herr Frih. Silfverschiöld anmälde, att lian icke varit närvarande vid
behandlingen af detta ärende i Utskottet.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1872.