Bevillning/;- Utskottets Betänkande N:n 3.
3
styrkt bifall till Kong], Majrts nådiga proposition om upphörande af halfva personliga
skyddsafgiften, få vi så väl emot motiveringen som beslutet anmäla vår reservation.
I motsats till Utskottets majoritet anse vi denna skatt för den mindre bemedlade,
som genom strängt arbete och försakelser närer och föder sig och de sina, vara ganska
betungande; icke heller kunna vi godkänna motiveringen deruti, att kommunerna skulle vara
berättigade att från denna afgift befria alla dem, som anses hafva svårighet att utgöra
densamma, emedan denna kommunernas rättighet att befria endast är tillåten för sådana
som njuta fattigbidrag, samt hyresgäster, backstugusittare och inhyseshjon. Vi hafva
således en mycket stor klass, som kommunen icke har rätt att befria, nemligen jordtorpare,
och deribland finnas inånga som lika väl voro i behof och borde njuta denna
befrielse.
Då nu det sällsynta fall inträffat, att Kongl. Maj:t föreslagit en skattelindring,
som företrädesvis tillkommer den mindre bemedlade klassen, vore det obilligt, ja rent af
orimligt, att Riksdagen skulle motsätta sig detta; och hemställa vi derföre
om afslag på Utskottets förslag och bifall till ifrågavarande Kongl.
Maj:ts nådiga proposition.»
af Herr ./. Säd/: »Emedan af all beskattning den träffar relativt hårdast den
fattigare och mindre bemedlade befolkningen, som utgår för hvar och en till lika belopp
efter hufvudtalet, såsom den personliga skyddsafgiften; och då dertill kommer, att all
direkt beskattning, som på eu gång måste erläggas, om ock till beloppet ringare, likväl
alltid kännes hårdare och obeqvämare än den indirekta; har jag ansett, att, då en
skattelindring nu kan medgifvas, Utskottet bort af principskäl tillstyrka bifall till hvad
Kongl, Maj:t i detta afseende föreslagit.»
J¥:o åt.
Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1872, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
upphörande af lastpenning ar ne.
Sedan Bevillnings-Utskottet från Riksdagens båda Kamrar erhållit remiss å förenämnda
nådiga proposition, har Utskottet af skäl, som i dess Betänkande N:o 2, angående
nedsättning af den personliga skyddsafgiften, blifvit anförda, ansett sig böra i före
-
4
Bevillning*- Utskottet-s Betänkande N:o
varande fråga afgifva betänkande, innan Utskottet meddelar yttrande med anledning af
åtskilliga andra förslag angående skattenedsättningar.
Uti den nådiga propositionen anföres hufvudsakligen: att bland beskattningstitlar,
om hvilkas afskaffande fråga tid efter annan varit väckt, men, i anseende till statsverkets
behof af inkomster, hittills ansetts böra för tillfället förfalla, de i tullmedlen ingående, på
utrikes sjöfarten hvilande, så kallade lastpenningar^. om b vilka stadgas i § 4 af tulltaxeunderrättelserna,
intaga ett synnerligen framstående rum, mindre med hänsyn till den statsinkomst,
som denna skattetitel inbringar, än i betraktande af den med riktiga beskattningsprinciper
föga öfverensstämmande grund, hvarpå afgiften hvilar och det menliga
inflytande densamma måste utöfva ej blott omedelbart på den för Sverige så naturliga
sjöfartsnäringen, utan äfven medelbart, men derför icke mindre väsendtligt, på de pris,
hvartill dels landets egna exportartiklar såsom spannmål, jern, trävaror in fl. kunna till
utlandet afyttras, och dels nödiga råämnen, redskap, fabrikat in. in. från utlandet införskaffas
samt derigenom äfven på de näringar, som åt dessa pris äro beroende; att
nämnda afgift, som utgår med 70 öre för nyläst särskildi af inkommande och särskild!
af utgående fartygs hela drägtighet med de undantag och inskränkningar, som i omförmälda
§ i tulltaxeunderrättelserna finnas upptagna, utgör en beskattning icke på deri
behållna inkomst, skeppsrederirörelsen lemnar, icke heller omedelbart på de varor, som
med fartyget fraktas, utan på sjelfva fartyget eller det transportmedel, som för varornas
in- eller utförsel begagnas, men att, då ingen skeppsredare torde uppgöra ett fraktslut,
utan att ihågkomma denna afgift och tillägga densamma till de omkostnader, hvilka
måste från den betingade frakten afgå, innan någon vinst för honom derå uppstår, frakterna
i följd af lastpenningarne måste i de aldra flesta fäll stegras med ett denna afgift
motsvarande belopp, hvilken stegring i vanliga fall drabbar de fraktade varorna; att lastpenningarnes
afskaffande således måste göra varutransporterna billigare och på de varor,
som för försäljning sändas till utlandet, utöfva alldeles samma verkan, som de åtgärder,
hvilka till åstadkommande af lättare och billigare varuförsel inom landet vidtagas, hafva
på de varor, hvilka för denna varuförsel utgöra föremål; samt att ehuru betydlig statsinkomsten
af lastpenningarne kan synas den har under åren 1866 1870 i medeltal
utgjort 496,677 R:dr 26 öre eller i rundt tal 500,000 R:dr för år — det dock bör ihågkomma
s, att densamma mer än uppväges af den förhöjning i den egentliga tullinkomsten,
som den störa utvecklingen af landets näringar och dess till följd deraf ökade
välstånd framkallat, hvadan den icke kan anses oeftergifligen nödig; och att, då härtill
kommer, att den i sig sjelf ej är rättvis samt derjemte ej blott betungar skeppsrederirörelsen,
utan äfven, genom varutransporternas fördyrande, verkar hämmande på många
andra hufvudnäringar, af hvilkas utveckling landets allmänna ekonomiska förkofran är
beroende, tillräckliga skäl förefinnas för dess afskaffande; i följd hvaraf Kongl. Maj:t
föreslår, att omförmälda afgift eller de så kallade lastpenningarne må med utgången af
innevarande år helt och hållet upphöra.
Fråga om lastpenningar!^ afskaffande har, såsom jemväl i den Kongl, proposi -
Bevillning»-Utskottets Betänkande N:o 3.
tionen omförmäles, tillförene vant väckt inom Riksförsamlingen, och det enda skal, som
då anfördes för deras bibehållande, var nödvändigheten af denna inkomst för statsverket.
Likaledes har 1863 års Tnllkomité som, med afseende på de tullnedsättningar Komitéen
föreslog, icke ansåg sig kunna föreslå dess afskaffande, — i sitt underdåniga betänkande
fästat uppmärksamheten på önskvärdheten af en nedsättning eller helst fullkomligt
borttagande af denna afgift, så snart statsverkets öfriga tillgångar sådant medgåfve.
Då statsverkets nuvarande lyckliga finansiela ställning, om också derpå ej må
grundas några betydligare skattenedsättningar ems för den närmaste framtiden, likväl
synes medgifva någon lindring genom nedsättning eller upphäfvande utaf en eller annan
skättetitel, har Utskottet, i likhet med hvad Kongl. Maj:t i sin ifrågavarande nådiga
proposition antydt, ansett uppmärksamheten härvid böra fästas i främsta rummet på
sådana ännu utgående afgifter, Indika tillkommit under tider och förhållanden, då man
nödgades uppsöka och tillgodogöra nästan hvad slags sknttekälla som helst, utan hänsyn
till densammas mer eller mindre öfverensstämmelse vare sig med rättvisa och billighet
eller med de allmänna vilkoren för landets ekonomiska utveckling; och särskild! å sådana,
som utgöra en tunga eller ett hinder för sjelfva omsättningen, hvilken lagstiftningen i
sednare tider konseqvent och med allt mera framgång sträfvat att frigöra.
Det måste för ett sådant betraktelsesätt ligga i öppen dag, att den under namn
af lastpenningar utgående särskilda afgift af fartyg saknar hvarje rättvis och billig grund,
enär den utgöres utan afseende å den behållna inkomst fraktrörelsen lemnar, för hvilken
inkomst de svenska fartygsrederierna dessutom numera erlägga allmän bevillning i likhet
med hvad för all annan inkomst af rörelse eger rum. Lika visst måste man ock erkänna,
att lastpenningarne utgöra en tunga på sjelfva omsättningen och äfven i detta hänseende
befinnas i uppenbar strid emot de grundsatser, hvilka hos oss, likasom inom hela den
civiliserade verlden, så obetingadt inrymmas erkännande i bemödandena att med stora
uppoffringar underlätta och förbättra kommunikations-anstalterna. Man må väl anmärka
och aritmetiskt uträkna, att den ifrågavarande afgiftens belopp, tillämpad på ett eller
annat särskild! fraktslut, vore af den ringa betydelse, att någon nämnvärd lindring i
fraktkostnaden genom afgiftens upphäfvande icke kunde blifva att påräkna, och man må
vidare till stöd för den endast på häfd och statsbehof, men hvarken på rättvisa eller på
statsekonomisk klokhet grundade afgittens bibehållande invända, att fraktkostnaderna
hufvudsakligen bestämmas af tillgång och efterfrågan på fartyg. Vid dylika beräkningar
och invändningar gör man sig dock, enligt Utskottets tanke, skyldig till förbiseende icke
blott af den obestridliga sanning, att afgifter, lagda på den allmänna rörelsen, i sista
hand träffa konsumenter eller producenter.med vida högre belopp, än hvartill afgifterna
i och för sig uppgå, utan ock af den icke mindre obestridliga sanningen, att hvarje
hinder, som lagstiftningen under form af afgifter eller annorledes uppställer emot utvecklingen
af någon rörelse, i sin mån motverkar och minskar den tillgång, hvaraf, jemte
efterfrågan, all prisbestämning ytterst beror. I den täflan om fraktfartyg, som emellan
alla länder eger ruin, måste ovedersägligen de länder, som erbjuda fraktsökande fartyg
6
Besittning»- Utskottets Betänkande N:o 3.
•största beqvämlighet och trygghet jemte lindrigaste skeppsafgifter, tillvinna sig företräde
i rikligare tillgång på fartyg och deraf följande nedsättning af fraktprisen. För hvarje
land är detta ett eftersträfvansvärdt mål, och för Sverige med dess synnerligen skrymmande
och i förhållande dertill mindre värderika exportvaror måste detta mål vara af
an mera framstående betydelse. Utskottet har följaktligen ansett särdeles talande skäl
förefinnas för bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition.
Det har visserligen blifvit ifrågasatt huruvida icke, då sjöfarten till och från
svenska, hamnar bedrifves i ganska betydlig män af utländska fartyg samt ett upphäfvande
af denna afgift således till väsendtlig del skulle komma de utländska skeppsredarne
till godo, man borde befria endast de svenska fartygen från afgiften, under det man
bibehölle densamma för de utländska. Ett sådant förfarande, om det eljest vore i och
för sig tillrådligt, möter likväl hinder deruti, att snart sagdt alla sjöfarande nationer,
med hvilka Sverige eger någon handelsgemenskap, genom särskilda överenskommelser
eller traktater blifvit för sina fartyg tillförsäkrade att i svenska hamnar icke blifva betungade
med andra eller högre afgifter, än som af våra egna fartyg här utkräfvas, likasom
svenska fartyg i allmänhet blifvit tillerkända en dylik reciprocitet i de främmande
länderna. Såsom af Kommers-kollegii årliga kungörelse, sednast af den 24 Januari 1871,
inhemtas, ätnjutes för närvarande en sådan förmån af Norge, .Danmark, Finland och
Ryssland, Preussen, Mecklenburg-Sclnverin och Liibeck, Hamburg och Bremen, Oldenburg,
Nordtyska Förbundet, Nederländerna, belgien, Stora Britannien, Frankrike, Spanien, Portugal,
Italien, Kyrkostaten, Österrike, Grekland, Turkiet, Persien, republiken Liberia,
Nordamerikanska Förenta Staterna, Brasilien, republiken Chili och Sandwichsöarne.
Men kunde ock för någon, åtminstone i våra farvatten jemförelsevis betydelselös
främmande handelsflotta lastpenningarne traktatmessigt hos oss bibehållas, under det
denna afgift för våra egna fartyg blefve eftergifven, så ligger det ju för öppen dag, att
eu sådan handelsflotta ännu mindre komme att besöka våra hamnar i täflan med bättre
lottade fraktsökande, och att sålunda enda praktiska följden af en dylik åtgärd blefve,
icke en möjligen påräknad statsinkomst, utan eu eller annan konkurrent mindre för ombesörjande
af sjötransporten till eller från Sverige.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet:
att Kongl. Maj:ts i förevarande nådiga proposition framställda
förslag om lastpenningarnes upphörande med innevarande år må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 20 Februari 1872,
På Utskottets vägnar:
Dust. af Ugglas.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3.
7
Reservationer:
af Herrar A. Andersson, J. F. Fredriksson, Ola Lasson, Pehr Ericsson och
O. P. Rylander: »Utskottets beslut, att bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
lastpenningarnes borttagande, hafva vi ej kunnat biträda, aldraminst sedan Utskottet
afslagit Kongl. Majits nådiga proposition om skyddsafgiftens nedsättande till hälften,
hvilken nedsättning i synnerhet för den mindre bemedlade befolkningen skulle utgjort en
lindring i deras utskylder, hvaremot lastpenningarnes borttagande mera utgör en lindring
för skeppsrederierna och i synnerhet då sjöfarten till och från svenska hamnar, till närmare
70 procent, bedrifves af utländska fartyg, kommer denna lindring de utländska fartygsegarne
till godo. Man anför väl, att det är producenter och konsumenter som i sista
hand få betala denna, afgift, men för den större delen af folket torde detta blifva en
försvinnande del. Lastpenningarne utgöra på sjöfarten en gammal skatt, hvars aflyftande
borde Ske i sammanhang med skattelindringar för andra näringar, som kunna vara lika
och måhända långt mera tryckta af skatter, och således ega lika befogade anspråk att
blifva, lindrade. Vi yrka derföre utslag å Kongl. Maj:ts proposition, äfvensom å Utskottets
förslag.»
af Herr G. Kolrnodin: »Då jag ej kunnat förena mig i det beslut, hvartill Ut
skottet
kommit rörande Kongl. Maj:ts proposition om de s. k. lastpenningarnes afskaffande;
så har detta ej skett derföre, att jag funnit nämnda beskattning så synnerligen
lämplig eller fördelaktig. Orsaken har helt enkelt varit, att jag, då skattenedsättning
blifvit föreslagen, ej ansett lastpenningarnes borttagande böra sättas i första rummet.
Vid 1867 års Riksdag framträdde ett oafvisligt behof af ökade statsinkomster, och man
föreslog till följd deraf en förhöjning i tullen på kaffe och socker. Denna kunde dock
först efter en skarp strid genomföras. Motståndarne anmärkte — och detta med fullt
skäl — att denna beskattningsåtgärd skulle på ett ganska känbart sätt drabba de
mindre bemedlade klasserna, bland hvilkas dagliga lefnadsbehof de ifrågavarande artiklarne
numera ingått. Dessutom befarade man, att förhöjningen, en gång tillkommen,
svårligen .skulle kunna äter bortskaffas. Okade man deremot bevillningen enligt art. II,
sä skulle man nog så fort som möjligt försöka att komma ifrån det för alla lika synliga
som känbara tillägget. Från andra sidan anfördes, att skatteförhöjningar visserligen
alltid voro obehagliga; men att man, då omständigheterna sådant oundgängligen kraf de,
ej hade annan utväg än att underkasta sig dem. Man framhöll vidare förtjensten hos
den indirekta beskattningen och slöt med att förklara, att man i det föreliggande fallet
lättast skulle reda sig från svårigheterna genom de föreslagna tullförhöjningarne. Denna
mening segrade. Sedan dess hafva sex år förflutit och förhållandena under tiden så förändrats,
att regeringen funnit skäligt föreslå en nedsättning i skatterna. Hvad vore
8
Bevillnings- Utskottet* Betänkande N:o 3.
under dessa omständigheter naturligare, än att man i första hand tänkte på dessa tullsatser,
hvilka blifvit ökade under en numera lyckligt öfverståuden tid af betryck samt
med de fattigare klassernas dryga betungande? En dylik åtgärd skulle för våra arbetarefamiljer
innebära en vida större skattenedsättning än efterskänkandet af halfva den personliga
skyddsafgiften samt befria dem, som genom sitt armod befinna sig under kapitationsafgiftens
streck, från eu bevillning till staten, vida större än den, för hvars direkta
uttagande man'' af ren mensklighet ryggat tillbaka. Derjemte skulle eu vederläggning
gifvas åt det påstående, som mer än en gång blifvit framkastadt, att dylika förhöjningar,
sedan de eu gång tillkommit, allmänneligen blifva för framtiden beståndande. Den tid
torde komma, då det kan vara af vigt, att en dylik åsigt redan på förhand funnit sin
vederläggning.
Huru angeläget lastpenningarnes borttagande än må ansetts hafva vant, så har
det dock aldrig tillförene blifvit satt i fråga, att medelst förhöjning i tullsatserna bereda
utväg dertill. Detta är dock i sjelfva verket den operation, som nu blifvit föreslagen,
Ingå andra skäl än behofvet af ökade statsinkomster dikterade år 1867 förhöjningen.
Behofvet är nu borta, men, i stället att återföra de ifrågavarande tullsatsern» till deras
förra ståndpunkt, föreslår man nu lastpenningarnes upphörande.
Jag har, såsom förut blifvit sagdt, med allt detta ej velat framlägga ett försvär
för denna skattetitels lämplighet, utan blott försökt att visa, det eu förändring på annat
håll för närvarande borde ega företrädet. Att på eu gång minska statsinkomsterna på
båda titlarne, synes mig ej kunna ske utan fara att helt snart utsättas för samma obehagliga
rubbning som är 1867; såvida ej Riksdagen skulle komma att göra särdeles anmärkningsvärda,
inskränkningar i den framlagda budgetens utgiftsafdelning.
Då lastpenningarnes försvinnande nu skulle omöjliggöra hvarje nedsättning i den
riktning, som för mig synes vara af omständigheterna anvisad; så har jag af detta skål
funnit mig förhindrad att instämma i Utskottets beslut.»
STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg A Comp., 1872.