Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
1
\'':o 13.
Ank. till Itiksd. Kansli den 19 April 1872, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af framställda förslag om ändringar i
författningarne angående vilkoren för tillverkning och
försäljning af bränvin.
Med stöd af 40 § Riksdags-ordningen hafva till Bevillnings-Utskottets
behandling blifvit öfverlemnade ej mindre Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna
nådiga Proposition angående förhöjning i visst fall af den vid bränvinsutförsel
till utrikes ort medgifna godtgörelse för erlagd tillverkningsafgift
än äfven de inom Kamrarne väckta motioner om ändring i gällande
förordningar rörande bränvins tillverkning och försäljning; och får Utskottet,
efter företagen pröfning af förenämnda Kongl. proposition och motioner
äfvensom af de inom Utskottet gjorda framställningar i öfrigt, härmed afgifva
betänkande i ämnet, hvarvid Utskottet, på sätt vid de tvänne sistförflutna
lagtima riksdagarne skett, funnit lämpligt att i ett gemensamt
utlåtande sammanföra sina yttranden angående så väl förordningen om
tillverkningen som äfven den om försäljning af bränvin, helst en af de
väckta motionerna berör båda dessa författningar.
Den motion Utskottet sålunda åsyftar är den af Herr von Kock
inom Första Kammaren väckta (motion N:o 17), hvaruti han, under åberopande
af de skäl, som återfinnas uti Bevillnings-Utskottets betänkande
Bill. till Itiksd. Frat. 1872. ö Samt. 1 Afd. 10 Höft. 1
2 IJevälnings-Utslcottets Betänkande N:o 13.
N:o 8 vid 1870 års riksdag samt uti sin motion N:o 33 vid sistförflutne
lagtima riksdag ocli don deraf föranledda diskussion hemställei, att Riksdagen
må besluta:
a) att utminuterings- och utskänkningsafgifterna för spritdrycker
upphöra:
b) att tillverkningsafgiften i stället höjes till 1 R:dr 10 öre pr kanna;
c) att tillverkare, jemte de honom sista riksdag förunnade, om
sådan förhöjning af skatten sker, äfven beviljas de ytterligare lättnader af
större nederlagsrätt in. m., som Bevillnings-Utskottets ofvannämnda betänkande
tillstyrkte;
d) att full ersättning för minskad inkomst genom utminuterings- och
utskänkningsafgifternas borttagande anslas åt vederbörande landsting, hushållningssällskap
och kommuner efter grunder, dem Bevillnings-Utskottet
torde uppgifva; .
e) att om skatten höjes med 30 öre å hvarje kanna bränvin, ila och
sedan nyssnämnda ersättningsbelopp afräknats» ett belopp, ungefärligen motsvarande
återstoden af den sålunda tillkomna statsinkomsten, beräknas för
att antingen möta af Kongl. !Maj:t äskade högre anslag åt folkskolorna och
slöjdskolorna eller minska skatter, t. ex. tullen å kaffe; samt
f) att i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj''t täcktes utfärda, i
öfverensstämmelse med motionen bilagdt förslag, ny förordning för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
På sätt motionären omförmält, framställde Bevillnings-Utskottet vid
1870 års riksdag förslag till de olika forsaljningsafgifternas förening med
sjelfva tillverkningsafgiften till en enda skatt, som borde till statsverket
ingå, och detta af skäl att utom den ökade inkomst, som härigenom skulle
beredas statsverket, den ojemnhet i beskattning å förbrukningen, hvartill
de olika försäljningsafgifterna måste leda och hvilken ojemnhet onekligen
hårdast korniue att drabba den fattigare delen af befolkningen, kunde i
väsendtlig mån undanrödjas, äfvensom ett sadant ordnande af bränvinsförsäljningen
kunde ega ruin, att det sedliga syfte, som undantagslagstiftningen
för denna näring hade till grund och uteslutande borde hafva till
mål, icke komme att vid tillämpningen underordnas beräkningar på finansiela
förmåner. Detta förslag lyckades lika litet tillvinna sig Riksdagens
bifall som det i enahanda syfte vid sistförflutne lagtima riksdag framställda
om aflåtande af en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t måtte taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke,
till vinnande af större säkerhet och jemlikhet vid beskattningen af bränvin,
de nu utgående särskilda afgifterna å tillverkning och försäljning kunde
utbytas emot eu till statsverket ingående gemensam tillverkningsafgift,
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
samt att i sådant fall Kongl Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag till
de förändrade stadgande!! angående försäljning af bränvin och andra spirituösa
drycker, som häraf blefve en följd och af omständigheterna i öfrigt
kunde påkallas.
Motionären har nu upptagit Utskottets förstomförmälda förslag, men
lians skiljer sig dock väsendtligen från detsamma deruti att, ehuru motionären
föreslår försäljningsafgifternas förening med tillverkningsafgiften till
eu gemensam afgift af 1 R:dr 10 öre för hvarje kanna äfvensom ersättning
till kommunerna för de mistade försäljningsafgifterna, han dock i 13
• § af sitt författningsförslag intagit den bestämmelse, att rättigheterna för
andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifverier äfvensom för minuthandclsställena
i socknen af kommunalnämnden på offentlig auktion utbjudas
åt den eller dem, som åtaga sig högsta afgiften; och i 20 § att dessa utgifter
tillfalla kommunerna. Då härigenom hufvudändamålet med sammanslagningen
af de särskilda beskattningarne — den jemnare fördelningen
af förbrukningsskatterna och borttagandet af lockelsen för kommunerna att
mera med afseende på de ekonomiska fördelarne än sitt sedliga intresse
ordna bränvinshandeln inom kommunen — alldeles skulle förfelas, och en
del kommuner på detta sätt skörda en ökad vinst af denna handel, hai
Utskottet icke ansett sig kunna till bifall förorda motionärens förslag;
hvarföre Utskottet, som icke heller ansett sig af motionen föranledt att ånyo
upptaga någotdera af dess egna förslag, då dessa så nyligen varit föremål
för Riksdagens pröfning och blifvit afslagna, härigenom hemställer,
l:o
att Herr von Kochs förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Utskottet öfvergår nu till behandlingen af de framställningar och
förslag, som allenast afse endera af ifrågavarande författningar, och härvid
först till dem, som åsyfta ändring i
A) Förordningen om vilkoren för tillverkning af bränvin.
Hvad härvid först augår den ofvan omförmälda Kongl Propositionen
angående restitution af erlagd tillverkningsafgift, äfvensom en af Hen
F. A. Forssbeck inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda ämne
(motion N:o 121) har Utskottet ansett nödigt att för behandling häraf
med Stats-Utskottet sammanträda, och kommer i följd häraf betänkande i
4 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
anledning af dessa framställningar att af Sammansatt Stats- och Bevillningsutskott
afgifvas, hvilket Utskottet ansett sig bär allenast
2:o
böra för Riksdagen tillkännagifva.
. Geno™ den vid 1871 ärs lagtima riksdag medgifna nederlagsrätten
o nbemskt bränvin jemte ofriga i sammanhang dermed beslutade förändringar
i den aldre lagstiftningen undanröjdes otvifvelaktigt flera väsendtlga
hinder för en Rationel utveckling af bränvinstillverkningsindustrien. Då
?ak““ai ^lksda§S Bevillningsutskott föreslog att omnämnda nederlagsrätt
icke skulle medgifvas för längre tid än intill hvarje nytt tillverkningsårs
ingång förklarade dock Utskottet, att sådant föranleddes icke af något misskännande
af en vidare utsträckt nederlagsrätts fördelar, utan deraf att Utskottet
ansag nödigt, att, innan eu sådan utsträckning medgåfves Kono]
Maj;t, efter inbergande af vederbörande myndigheters yttrande, först måtte
piofva om och pa hvad vilkor densamma kunde medgifvas, och hvarföre
f- U sk0ttf /öres10? eu skrifvelse till Kong!. Maj:t i denna syftning
hvilket skrifvelseförslag ehuru af båda Kamrarne i hufvudsak gilladt, dock
förföh teS UtenS Skl jaktlghet och 1 fölJd af den långt framskridna tiden
v i 611 ,in?m Andra kammaren väckt motion (Nio 120) har nu Herr
A. Forssbeck pa anförda skäl föreslagit:
/aR Riksdagen medgifver nederlagsrätt på tullnederlag för inhemskt
bränvin pa samma grunder, som nu äro stadgade för arrac.cognacochrom
bränner
i nViIjadeS ?ttighet att från sitt nederlag vid
brannenet till tullnederlag förflytta sitt bränvin till sä stor del i sender
att det närliggande utgjorde fullkomlig säkerhet för skatten å det hela’
senOo,f T m medgafS l;ätt att från sitt »ederlag uttaga högst hdel i’
-j, d? I?1 Sadling, samt da sådan förädling skett åter inlägga det för
ädladt
nmdatl kunna .Uttaga inti]1 alltsammans sålunda8''blifvit för
adladt,
med skyldighet att inom eu månad erlägga skatt för hvad som
icke åter inlagts pa nederlaget.»
Fördelande af rätt till inhemskt bränvins inläggande på tullnederlag
der det under längre tid kan qvarblifva, anser Utskottet vara omSännt
ga, och medgifvande af denna rätt derför äfven såsom en följdriktig
tillämpning af eu bland de grundsatser, hvarpå sednaste lagstiftning \
hvi ar> elIei; att den statsverket tillfallande bränvinsskaUen bör erlagga.
f“rst da bran vinet utgar till konsumtion. Det synes nemligen vara
patagligt, att da tiden för ett nytt tillverkningsår nalkas, och det§å brännermedei
lagen qvarliggande bränvmet således enligt nu gällande föreskrifter
Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 13. 5
ovilkorligen måste uttagas, skall deraf föranledas eu onaturlig nedtryckning
af priset, utan något annat gagn för statsverket än det skenbara af ett
hastigt under slutet af September månad inflytande skattebelopp, hvilket
eljest successivt skulle hafva ingått under de följande höstmånaderna.
Under dessa sednare månader kommer deremot den för då pågående tillverkning
inflytande afgiften sannolikt att minskas med ett motsvarande
belopp, enär det är naturligt, att tillverkarnc då, och efter det att eu betydlig
qvantitet bränvin blifvit så att säga uttvingad i rörelsen till lågt
pris, skola allmänt anlita utvägen att lägga hösttillverkningen på nederlag.
Synnerligen skall detta förhållande inträffa och verka menligt sådana år,
då en rik skörd af rotfrukter gifvit anledning till en stark produktion af
bränvin, hvilket då till eu stor del kommer att inläggas på brännerinederlag.
Beredes deremot tillfälle att förflytta äldre bränvin på tullnederlag,
der det längre tid får qvarligga, förebyggas derigenom dylika våldsamma
rubbningar; ett års rikare skörd kommer ett annat års svagare till hjelp;
beräkningarne för handeln böra blifva enklare, och skattebeloppen till
statsverket komma att inflyta mera regelbundet, och dessas belopp ej, såsom
hittills stundom varit händelsen, att från det ena till det andra året
vexla med 20 till SO procent. Antagligen skulle i följd af eu sådan anordning
eu ej långa del bränvin redan under tillverkningsårets lopp förflyttas
till tullnederlagen, hvarigenom statens säkerhet ökades och kostnaden
för tillsynen vid brännerinederlagen minskades. Att derjemte genom denna
utsträckning af nederlagsrättcn möjlighet af export utaf sprit skulle väsendtligen
befordras synes Utskottet påtagligt.
Utskottet anser likväl att det till frågans lösning af motionären föreslagna
sättet icke medförer önskvärd enkelhet, att statens säkerhet derigenom
skulle minskas och ej ringa svårighet i afseende å kontroll och
redovisning vara att befara. Deremot synes det Utskottet att det afsedda
ändamålet på ett enklare och långt mera tillfredsställande sätt skulle kunna
vinnas derigenom, att hvarje innehafvare af bränvin, han må vara tillverkare
eller ej, för hvilket stadgad tillverkningsafgift blifvit erlagd, må ega
rätt att detsamma å tullnederlag upplägga samt deröfver erhålla af nederlagets
föreståndare utfärdadt bevis samt att mot aflemnande af detta bevis
i Kongl. Statskontoret återlyfta den tillverkningsafgift, som belöper sig å
det sålunda inlagda bränvinet. Genom eu dylik anordning sättes den större
bränvinshandlaren eller tillverkaren i tillfälle att från nederlagen i landsorterna
successivt uttaga bränvinet, underkasta detsamma rening samt sedan
inlägga det å tullnederlag för att derefter i mån af behof mot afgifts erläggande
verkställa uttagning. För exportören uppstår härigenom möjlighet
att småningom samla och distillera den för exporten erforderliga qvantiteten»
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
utan att under tiden behöfva förskjuta hela den derå belöpande tillverkningsskatt.
Dessa medgifvanden anser Utskottet vara oundgängliga, om någon
nämnvärd spritexport skall kunna förutses, helst andra konkurrerande länder
i deras lagstiftning i fråga om drawback för sprit hafva betydliga fördelar
framför Sverige.
Enär landets största bränneridistrikt äro betydligt aflägsna från bufvudstaden,
skulle det för egare af bränvin upplagdt å tullnederlag i många
fall medföra olägenhet och kostnad att ovilkorligen i Statskontoret återlyfta
afgiften. Utskottet har derföre ansett önskvärdt, att en förenkling
i detta hänseende kunde åstadkommas på det sätt, att nederlagsbeviset
finge i Landskontoren användas såsom betalningsmedel vid erläggande af
skatt för bränvin, som ligger å brännerinederlag, dock ej till mindre belopp
än hvad beviset motsvarar.
Då vidare inom landet äfven finnas åtskilliga större.bränneridistrikt,
inom hvilka ej förekommer någon ort, der utländska tullpligtiga varor
kunna å nederlag uppläggas, har Utskottet ansett lämpligt, om äfven inom
sådana distrikt å dertill passande orter kunde beredas tillfälle till uppläggande
af inhemskt bränvin å tullnederlag.
Eu utsträckning af nederlagsrätten till den omfattning, som Utskottet
här ofvan framställt, anser dock Utskottet vara af beskaffenhet att,
innan Riksdagen dertill lemnar sitt bifall, det är oundgängligt att Kong!.
Maj:t, efter inhemtande af vederbörande myndigheters yttrande, pröfvar
huruvida densamma kan, med bibehållande af tillbörlig trygghet för statsverket
och utan väsendtliga olägenheter i öfrigt, medgifvas.
På nu anförda skäl får Utskottet hemställa:
3:o
att, med afslag å Herr Forssbecks^ofvanberörda motion, Riksdagen
må i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, om och i hvad mån rättighet till uppläggande på tullnederlag
af inhemskt bränvin må kunna medgifvas såväl å ort,
der allmän nederlagsrätt för utländska tullpligtiga varor åtnjutes,
som å andra för nederlag af bränvin lämpliga platser, med rätt
för egaren antingen att i Kong]. Statskontoret återlyfta den för
det å tullnederlaget inlagda beskattningsbara kannetalet enligt §
11 af Kongl. Förordningen den 26 Juni 1871 belöpande tillverkningsafgiften
eller att i vederbörande^Landskontor använda nederlagsbeviset
såsom betalningsmedel för uttagning af bränvin, befintligt
å brännerinederlag, samt att Kongl. Maj:t derefter ville
till instundande lagtima Riksdag afgifva förslag i ämnet.
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 13. 7
I fråga om det i 14 § 2 mom. förekommande stadgande har inom
Utskottet förslag blifvit väckt till sådan förändring i redaktionen, att det
må blifva möjligt för bränvinstillverkare att äfven begagna s- k. cisterner
äfvensom större liggare för förvaring af bränvin i nederlagsmagasinen; och
enär Utskottet ansett användande af dylika större nederlagskärl böra medgifvas,
hvarigenom ingen olägenhet synes uppstå, såfframt föreskrift lemnas
att kärlens hela innehåll skall på en gång aftappas, har Utskottet
funnit en sådan förändring af förenämnda stadgande böra vidtagas, att det
hinder, som i dess nuvarande lydelse ansetts finnas mot användande af sådana
större kärl vid bränvinsnederlagen, kommer att försvinna.
I sådant afseende har det synts Utskottet lämpligast att till Ordningsstadgan
förvisa de detaljerade föreskrifterna i 14 § 2 mom. angående
journalens förande och, såsom i 1 mom. af §, allenast hänvisa
till nämnda stadga; äfvensom att till ernående af nödig tydlighet i 17 §
införa föreskrift, att innehållet af ett kärl får uttagas under det kärlet i
magasinet qvarblifver.
I öfverensstämmelse härmed hemställer Utskottet,
4:o
att 14 § 2 mom. i förevarande författning må lyda:
»Bränvin som sålunda på nederlag upplägges, skall vara uppmätt
och profvadt af kontrollören, som öfver nederlaget förer journal
enligt föreskrifterna i gällande ordningsstadga för bränvinsbrännerierna
i riket;
äfvensom
5:o
att 1 punkten i 1 mom. af 17 § sålunda förändras:
»Önskar tillverkare bränvin ur nederlaget uttaga, göre derom anmälan
hos kontrollören eller tillsyningsmannen, som eger utlemna
det belopp, för hvilket tillverkningsafgift blifvit till länets ränteri
inbetald; dock endast helt eller hela kärl eller deras innehåll och
för hvarje gång ej mindre än 1,000 kannor af normalstyrka.»
Beträffande slutligen
B) Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
har inom Andra Kammaren Herr Tass Olof Larsson uti motion N:o 3,
hvari ITerrar C. .Johansson och ,/. E. Ericsson instämt, föreslagit, »att Riksdagen
måtte besluta upphäfvandet af den i 12 § af gällande lag om brän
-
8
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
vinsförsäljning vissa gästgifveri^ tillkommande utskänkningsrätt» eller, derest
frågan fortfarande skulle anses behöfva en bättre utredning än Utskottet
vore i tillfälle lemna, »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl Maj:t täcktes låta utreda, om och under Indika vilkor
den vissa gästgifverier nu tillkommande utskänkningsrätt må kunna inskränkas
samt derefter i detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag.»
Upprepade gånger har denna fråga om inskränkning eller upphäfvande
af den gästgifverierna tillagda särskilda utskänkningsrätt varit föremål
för Riksdagens pröfning, och vid sistförflutne lagtima riksdag hemställde
Bevillnings-Utskottet, i anledning af en framställning i ämnet, att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, om och under hvilka vilkor den gästgifverierna nu tillkommande
utskänkningsrätt må kunna inskränkas eller möjligen aflösas, samt
derefter i detta hänseende till Riksdagen afgifva förslag.
Denna hemställan, som af Andra Kammaren godkändes, gillades
dock icke af Första Kammaren, som icke ansåg frågan ega den vigt, att
Kongl. Maj:t dermed borde besväras.
Då Utskottet likväl ansett, att gästgifveriernas ifrågavarande förmån
utgör en betydande inskränkning i den kommunens beslutanderätt i fråga
om bränvinsförsäljningens ordnande, hvilken såsom grundsats genomgår den
nyare lagstiftningen om bränvinsförsäljning, har Utskottet trott sig böra
söka utreda, huruvida denna utskänkningsrätt må kunna på något sätt upphöra.
Härvid är då främst att tillse, huru denna rättighet tillkommit, och
till belysande häraf tillåter Utskottet sig anföra följande ur det Betänkande
angående vilkoren för bränvinsförsäljning, som det Särskilda Utskott, hvilket
vid 1853—1854 årens Riksdag blifvit tillsatt för behandling af bränvinsfrågan,
afgaf: »Bland de äldre häfdvunna rättigheter, för hvilka, såsom
förut är nämdt, undantagsförmåner torde böra medgifvas, måste, hvad landet
angår, afseende fästas å gästgifveriernas urgamla både pligt och rätt
att utskänka alla sorters förtäring och deribland spritdrycker. Då denna
pligt är stadgad i en Kongl. författning nemligen Gästgifveriordningen af
den 12 Denember 1734 10 §, har Utskottet ansett nödigt uttryckligen uttala,
att åliggandet kommer att upphöra. Onekligt är, att de flesta hemman,
som varit till gästgifverier anslagna, förvärfvat ett högre värde genom
den hittills ovilkorlig! medföljande utskänkningsrättighet; och om densamma
skulle med ett penndrag upphäfvas, så kunde mången som köpt eller i
arfskifte öfvertagit ett dylikt hemman efter ett högre värde, verkligen lida
eu oförskylld förlust. Att förekomma, eu dylik är utan tvifvel lagstiftningens
pligt; men å andra sidan kan ej heller ett för dylik handel
antaget
9
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 13.
antaget allmänt system sönderbrytas för att i allo skydda det gamla privilegiet.
Uppgiften är således att söka finna eu utväg mellan dessa båda
betänkligheter, och Utskottet har icke trott densamma kunna annorlunda
finnas, än som uti hosföljande lagförslag är försökt eller genom gästgifvares
förpligtande att för bränvinsutskänkning, om de vilja densamma bibehålla,
erlägga samma skatt med hvarje annan utskänkare.» — — — —
»Att eg aren eif gästgifveri kan förverka eller md afväga sig hränvinsutskei
åkning eu är i enlighet med den grundtanke, som Utskottet trott böra
råda i hela denna lagstiftning; och om denna tanke är riktig, så är äfven
gifvet, att i sådant fall försvinner det vid stället fastade privilegium och
bör såsom sådant icke kunna dit återförvärfvas, hvaremot en blifvande gästgifvare
på samma ställe kan vinna personlig årlig utskänkningsrätt, såvida
kommunalmyndigheterna och Konungens Befallningshafvande anse eu sådan
böra i trakten finnas och gästgifvaren stannar för högsta anbudet.» —
»Det förhållande, som mångenstädes eger rum, att hemman, som till
gästgifveri är anslaget, eges af flere och att gästgifverihållningen således är
mellan flere fördelad, utgör en svårighet för verkställande af detta förslag;
men oöfvervinnerlig är dock denna svårighet icke. Åsämjas samtlige —
— -—• — Men skulle de icke sålunda åsämjas, behöfver ändock ingen
ting
särskildt derom föreskrifvas; och under den tid, då den delegare, som
afsagt sig utskänkningsrätt, besörjer gästgifverihållningen, hvilar bränvinsutskänkningen
vid gästgifveriet och vidtager åter, då den eller de åboer,
som bibehållit densamma å nyo förestå gästgifveriet.» — — — — ■— —.
»Samma helgd, som Utskottet ansett böra lemnas åt häfdvunna rättigheter
å landet, torde ej heller böra nekas dem, som i stad kunna hafva
anspråk på lika aktning för välförvärfvad rätt, d. v. s. antingen sådana som
innehafva burskap, hvilket berättigar till bränvins utskänkning eller sådana
åt hvilken dylik rättighet blifvit genom vederbörande myndigheters beslut
förlänad på bestämd tid, hvilken före ingången af det nästföljande försäljningsåret
icke tilländalöper- — —- ■— — — — — — — — _ —.
Såsom allmän grundsats anser Utskottet böra gälla både för stad och land
att den rättighet, som sålunda åtnjuter helgd, ovilkorligen försvinner så
snart afbrott i dess begagnande sker genom afsägelse eller sådan förseelse
eller åtgärd, hvarigenom hon förverkas; och skilnaden mellan stad och
land är endast att rättigheten i stad gäller person, på landet egendom.»
Bih. till Mksä. Prof. 1872. 5 Samt. 1 Afd. 10 Häft.
2
10
Bevillnings-UtsTcottets Betänkande N;o 13.
Af det nu anförda framgår främst, att under det Särskilda Utskottet,
i sitt bemödande att på allt sätt förekomma tillfällen till missbruk af
stärka drycker, fritager gästgifvaren från hans pligt att förse vägfarande
med bränvin, det samtidigt söker att såsom ett privilegium värna den rätt
till utskänkning, hvilken är en nödvändig följd af hans förpligtelse, och ensamt
deri torde finna förklaringsgrunden för sin tillvaro. Det framgår vidare
deraf, att ehuru Särskilda Utskottet på flera ställen uttryckligen förklarar
den åt gästgifverierna bibehållna utskänkningsrättigheten såsom en
hemmanet eller egendomen åtföljande rättighet, detta dock icke kan anses
vara förhållandet, enär Utskottet genom stadgandet att denna rättighet kan
uppsägas och förverkas af egaren till gästgifveriet, så väl som genom föreskriften
att, der flera åboar gemensamt ombesörja gästgifverihållningen, utskänkningsrättigheten
vid gästgifveriet är beroende af den åbo, som för
tillfället besörjer gästgifverihållningen, tydligen angifver nämnda rättighet
såsom helt och hållet personlig.
Under dessa omständigheter har Utskottet icke kunnat finna någon
skilnad emellan den åt gästgifvare bibehållna utskänkningsrättighet och
den, som i 7 § finnes förbehållen dem, som å bränvinsförsäljning innehafva
burskap, vid hvilket förhållande Utskottet äfven ansett, att de föreskrifter,
som gälla i fråga om de sednares rättighet, äfven kunna och böra
göras tillämpliga på de förres, och att i följd häraf den i 12 § för gästgifveri
å landet gällande rättighet till utskänkning må fortfara allenast
under den närvarande innehafvarens af gästgifveriet äfvensom under dennes
hustrus lifstid och så länge de besörja gästgifverihållningen. Genom en
sådan tillämpning af nu gällande stadgande skulle ock kommunerna hafva
utsigt att i framtiden kunna fritt ordna bräuvinsförsäljningen inom kommunen
och motionärens önskan således i någon mån ernås. I öfverensstämmelse
härmed föreslår Utskottet,
att Riksdagen för sin del må besluta en sådan förändring i
förevarande 12 §, att den der för gästgifveri å landet medgifna
utskänkningsrätt endast må komma att tillgodonjutas af
den nuvarande egaren till sådant gästgifveri samt af hans hustru,
så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma
gästgifveri besörjer.
Stockholm den 18 April 1872.
#
På Utskottets vägnar:
Gast. af Ugglas.
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 13.
Ii
Reservationer:
af Herr Friherre af Ugglas: »Ehuru jag med Utskottet instämmer
angående det önskvärda deri, att den gästgifveri å landet tillerkända särskilda
utskänkningsrätt må upphöra, har jag dock icke deltagit i Utskottets
beslut. Sedan nemligen genom Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855
den gästgifverier dittills ovilkorligt medföljande utskänkningsrätt blifvit åt
dem bibehållen, och detta på den grund att de flesta hemman, som varit
till gästgifverier anslagna, genom en sådan rättighet förvärfvat ett högre
värde och sålunda, om denna rättighet borttoges, den som köpt eller i arfskifte
öfvertagit ett dylikt hemman komme att lida eu oförskylld förlust,
synes det mig icke vara fullt rätt att nu vidtaga en åtgärd, hvarigenom
en sådan förlust skulle tillskyndas, om icke direkt den nuvarande egaren
af ett gästgifverihemman, likvisst hans barn eller arfvingar. Då det emellertid
för eu kommun kan vara af vigt att i fråga om bränvinsiörsåljningens
ordnande ega fullkomligt fria händer, och förenämnda särskilda ufskänkningsrätt
häremot uppställer ett ganska stort hinder, skulle jag för
min del gerna se om rättighet blefve kommunerna tillerkänd att, på billiga
vilkor, aflösa en sådan rätt. Ett förslag i sådant syfte erfordrar dock en
utredning, som Utskottet dock icke är i tillfälle att verkställa, och af sådan
anledning vågar jag hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor den gästgifverierna
nu tillkommande utskänkningsrätt må kunna af kommunerna
aflösas, samt derefter i detta hänseende till Riksdagen
afgifva förslag»
Häri har Herr E. Hägg ström instämt.
af Herr Bylander: »Den gästgifverier å landet enligt 12 § af Kongl. Förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin den 21 Maj 1869 tillerkända
rätt till bränvinsförsäljning är efter mitt förmenande såväl af nyare
som äldre lagstiftning af Kongl. Maj:t och Riksdag tillerkänd desse som en ersättning
för det icke obetydliga besvär och uppoffring gästgifverihålluingen
medför; jag är derföre öfvertygad, att det tillstyrkta beslutet, att vid innelrafvarens
död borttaga denna utskänkningsrättighet, utan att befria dem
från skyldigheten att hålla gästgifveri och betjena resande, kommer att
förorsaka stora rubbningar i eganderätten och fleres ruin. Jag har icke
kunnat godkänna det beslut eller den motivering detta Utskottets förslag
12
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
innehåller; jemförelse!! af denna gästgifverierna tillerkända rätt till ut~
stånkning såsom lika med den som genom 1855 års Förordning fortfarande
tillerkändes dem i städerna, som derå egde burskap, är orimlig;
den burskapsegande dör, hvarefter utskänkningsrätten naturligtvis upphör,
så icke hemmanet, som bestrider gästgifveri, och hvarföre då icke vara konseqvent
och säga: då gästgifverihållningen upphör; detta kunde vara en
liknelse med en burskapsegandes död. Att detta icke är en personlig rättighet
eller skyldighet synes vidare deraf att gästgifverihållningen är flyttbar
i lika mån, som de ega andel i gästgifverihemmanet; ett annat bevis
på olikheten emellan gästgifveri och en burskapsegandes rätt till utskänkning
vill jag nämna: då gästgifvaregården säljes, stanna gästgifveri och utskänkningsrättigheten
qvar, men den burskapsegande kan förflytta sin rättighet
från ena till andra stället i samma stad.
Som eu följd af dessa mina åsigter har jag icke kunnat godkänna
Utskottets förslag att så godtyckligt rubba en uråldrig häfdvunnen rättighet;
då jag likväl icke vill motsätta mig en utredning, som UtskotteFmöjligen
icke kan åstadkomma, och som äfven torde kunna leda till det mål
motionärens förslag innehåller, får jag hemställa att, med afslag å Utskottets
förslag,
Riksdagen måtte besluta, att i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor den
gästgifverierna nu tillkommande utskänkningsrätt må kunna inskränkas
eller möjligen aflösas samt derefter i detta hänseende
till Riksdagen afgifva förslag.»
Stockholm, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1872.