Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
1
J\:o SO.
Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1872, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående dels
stadgande af förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters postbefordran
samt dels åtskilliga andra postväsendet rörande frågor.
Kongl. Magt har uti nådig proposition (N:o 18), som blifvit till Bevillningsutskottet
öfverlemnad, till Riksdagens pröfning hemställt åtskilliga postväsendet
rörande frågor, för hvilka Utskottet får här nedan redogöra och i sammanhang
dermed sitt utlåtande afgifva.
Bland dessa frågor förekommer främst den om upphäfvande af den tidningar
och tidskrifter, genom Kongl. Kungörelsen den 30 November 1860 ålagda stämpelafgift
och dennas utbytande emot eu allenast för verkligen postbefordrade exemplar
af tidningar och tidskrifter till postkassan ingående afgift, hvilken skulle uppbäras
på samma sätt som öfriga postbefordringsafgifter och med hvars införande
det postförvaltarne nu tillkommande särskilda arvode för tidningars och tidskrifters
postbehandling skulle upphöra.
Af den nådiga propositionen inhemtas, huruledes General-poststyrelsen i underdånig
skrifvelse den 28 Februari 1871 angående detta ämne bland annat anfört,
att då den ifrågavarande stämpelafgiften skulle, såsom af sättet för dess tillkomst
framginge, utgöra ersättning för det porto, som förut af postbefordrade tidningar
och tidskrifter bort erläggas, så läge en oegentlighet deruti, att densamma drabbade
äfven de exemplar af tidningar m. in. för hvilka ingen postbefordran påkallades,
och eu annan vore den, att berörda afgift icke inginge till postkassan; att denna
sistnämnda olägenhet vore för postverket af icke ringa betydelse, dels emedan en
sådan omreglering af sättet för postpersonalens aflönande, att åtminstone största
delen af de med posttjensterna nu förenade sportler indroges, vore för postverkets
Bill. till Riksd. Prot. 1872. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 1
2 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
tidsenliga ordnande oundgänglig, men icke kunde utan en väsendtlig tillökning i
dess nuvarande inkomster genomföras, dels äfven emedan postinrättningen icke förmådde
tillbörligen uppfylla sin bestämmelse och i mån af rörelsens tillväxt fortfarande
utvidga sin verksamhet, så vida icke, i samma mån stigande antal postförsändelser
kräfde ökad personal å postanstalterna och ökadt hästantal, äfven postkassans
tillgångar för bestridande af deraf föranledda kostnader erhölle en deremot
ungefärligen svarande tillväxt; att om detta icke skedde och postverket derjemte
ålades att utan all ersättning fortskaffa försändelser, hvilkas antal och tyngd vore
i ständigt stigande, så måste sådant icke allenast motverka vidare utveckling af
postinrättningen, utan kunde äfven i en framtid föranleda till inskränkning i någon
man af postbefordringeu på en eller annan linie; och har General-poststyrelsen till
belysning af dessa förhållanden meddelat, att, såvidt den hade sig bekant, Sverige
vore det enda land, der tidningar och tidskrifter postbefordrades utan all ersättning
till postkassan, samt att af de försändelser, som med post befordrades, utgjorde
icke mindre än 64 procent af portofria tidningar, tidskrifter och broschyrer,
i följd hvaraf, och då till dessa äfven lades fribrefven, postverket för bestridande
af de betydliga, årligen växande utgifterna för postbelordringen hade att påräkna
bidrag af allenast 28 procent af de försändelser, som genom verket fortskaffädes,
hvilket missförhållande med snart sagdt hvarje dag blefve ännu mera i ögonen
fållande, enär den under sednare åren fortgående tillökningen i antalet postbefordrade
tidningar och tidskrifter mera än mångdubbelt uppvägde tillväxten i brefvexlingen.
Om sålunda icke allenast billighet utan äfven omtanke för postväsendets
fortgående utveckling erfordrade, att inkomsten af stämpelafgiften å tidningar
och tidskrifter finge ingå till postkassan, vore på samma gång, enligt Generalpoststyrelsens
åsigt, en fullständig förändring i sättet för uppbörden af denna afgift
påkallad deraf, att dels sjelfva beskaffenheten af den tidningsstämpel, som nu
begagnades, lemnade ringa skydd mot missbruk, dels äfven stämplingskostnaden vore
alltför betydande, enär den i några fall uppginge ända till 50 procent och i medeltal
för riket till 17,186 procent af hela bruttoinkomsten, samt dels slutligen att,
ehuruväl det icke vore möjligt att fullständigt öfvervaka, huruvida bref eller andra
skriftliga meddelanden funnos inneslutna i de korsbaudsförsändelser, som på
grund af åsatt bevillningsstämpel åtnjöte portofrihet, likväl tillvaron af sådant
missbruk tidt och ofta genom tillfälliga upptäckter ådagalades. Till undanröjande
af dessa olägenheter hade General-poststyrelsen redan 1869 föreslagit, att, i likhet
med hvad i andra länder egde rum, portoafgiften för tidningar och tidskrifter måtte
få fastställas till vissa procent af deras prenumerationspris och i förhållande till
antalet af deras utgifningsdagar, hvilket förslag Styrelsen nu ehuru med någon
modifikation återupptagit, så att afgiften efter nyssnämnda förhållande skulle bestämmas
till 20, 10 eller 5 procent af prenumerationspriset, och har styrelsen beräknat,
att om dylika portoafgifter blefve tillämpade icke allenast för de periodiska
skrifter, som genom postaustalterna förskrefvos, utan äfven för det mycket
3
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 10.
störa antal sådana, som nu på det sätt befordrades, att de från tryckningsorterna,
utan någon slags afgift till postkassan, försändes under korsband, så skulle postverket
derigenom erhålla en med omkring 135,000 R:dr förökad årlig inkomst.
Vid öfvervägande af hvad General-poststyrelsen i ämnet anfört och i betraktande
deraf, att det vore mindre billigt, icke allenast att stämpelafgiften drabbade
jemväl de tidningar och tidskrifter, för hvilka någon postfordran icke ifrågakomme,
utan äfven att postverket för befordrande af ifrågavarande försändelser icke erhölle
någon ersättning; att vidare uppbörden af denna afgift, sådan den nu är anordnad,
medförde kostnader, som icke stode i rimligt förhållande till behållningen af
samma afgift, samt slutligen att, för så väl genomförandet af en på sportelväsendets
indragning grundad omreglering af postpersonalens aflöning, som äfven för
den fortgående utvecklingen af postverkets verksamhet, nödigt vore bereda samma
verk ökade inkomster — har Kongl. Maj:t delat General-poststyrelsens åsigt angående
lämpligheten deraf, att den nuvarande stämpelafgiften å tidningar och tidskrifter
blefve utbytt mot en till postkassan ingående afgift för endast verkligen postbefordrade
sådana periodiska skrifter.
I afseende åter å beloppet af denna afgift har Kongl. Maj:t ansett vid dess
bestämmande afseende böra fästas vid det olika arbetet för postpersonalen och den
olika kostnad för postverket, som befordringen af den ena eller andra tidningen
eller tidskriften kunde anses medföra, och som detta arbete och denna kostnad
väsendtligen berodde på dels antalet af tidningens och tidskriftens utgifningsdagar,
dels på dess storlek, hvilka båda omständigheter vanligen funno sitt uttryck i prenumerationspriset,
så borde detta pris i allmänhet läggas till grund för afgiftens
beräknande. Men då hvarje till postbefordran aflemnadt tidningsnummer erfordrade
sin särskilda expedition och följaktligen en tidning med dubbelt flere utgifningsdagar
än en annan medförde för postpersonalen dubbelt mera arbete än den sednare,
ehuru bådas prenumerationspris möjligen kunde vara lika, så fordrade billigheten
att befordringsafgiften icke fastställdes till samma proportion af prenumerationspriset
för de tidningar, som utkommo t. ex. flere gånger i hvarje vecka och
för dem, som utgåfves mera sällan, utan borde denna proportion för de förra sättas
högre. Och då derjemte hänsyn äfven måste tagas till det förhållande, att
en tidning i följd af mångahanda omständigheter, såsom dyrbara illustrationer och
planscher, mera rent vetenskapligt eller tekniskt innehåll, m. fl. stundom kunde
betinga högre prenumerationspris än en annan lika stor och lika ofta utkommande
tidning, men dessa omständigheter icke utöfvade något inflytande på arbetet och
kostnaden vid tidningens postbefordran, så borde äfven i detta hänseende en jemkning
i förhållandet mellan befordringsafgiften och prenumerationspriset ega rum,
hvilket syntes lämpligen kunna ske på det sätt, att om t. ex. två tidningar eo-de
ungefär samma ytinnehåll och lika stort antal utgifningsdagar, men den ena droge
ett högre prenumerationspris, de likväl finge i trots af denna skilnad i prenumerationspriset
postbefordras emot samma afgift.
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
Med erkännande af snart sagdt omöjligheten, att vid de Svenska tidningarnes
mångfaldigt vexlande pris och ytinnehåll angifva eu regel, hvilken i hvart och ett
särskildt fall med säkerhet träffade det rätta, har Kongl. Maj:t, efter noggrann
pröfning af alla på frågan inverkande omständigheter och med tillämpning af den
grundsats, att någon förhöjning af det belopp, som enligt nu gällande stadganden
skall i form af dels stämpelafgift och dels postförvaltarearvode utgöras för hvarje
särskild tidning eller tidskrift, som efter förskrifning genom postverket nu postbefordrades,
icke i regeln borde ega rum, funnit postbefordringsafgiften för tidningar
och tidskrifter kunna, med största sannolikhet att i hvarje enskildt fall öfverensstämma
med billighetens fordringar, fastställas sålunda:
«för tidning eller tidskrift, som utgifves mer än en gång i veckan, till 20
procent af prenumerationspriset, samt för tidning eller tidskrift, som utgifves en
gång i veckan eller mindre ofta, till 10 procent af nämnda pris, med iakttagande
dock dervid att detta pris
för tidning eller tidskrift, som utkommer 3 eller flera gånger i veckan och ej
har större yta än 1,000 qvadratdecimaltum, icke beräknas högre än till 20 Riksdaler;
för tidning eller tidskrift, som utkommer 2 gånger i veckan och ej har större
yta än 500 qvadratdecimaltum, icke beräknas högre än till 6 Riksdaler;
för tidning eller tidskrift, som utkommer 1 gång i veckan och ej har större
yta än 1,000 qvadratdecimaltum, icke beräknas högre än till 6 Riksdaler; samt
för tidning eller tidskrift, som utkommer mindre ofta än 1 gång i veckan
och ej har större yta än 2,500 qvadratdecimaltum, icke beräknas högre än till 5
Riksdaler;
så att för de 4 nu nämnda klasserna af tidningar eller tidskrifter befordringsafgiften
för år räknadt icke komrne att i något fall öfverstiga respektive 4 Riksdaler,
1 Riksdaler 20 öre, 60 öre och 50 öre.»
Vidare och då postpersonalens arbete vid hvarje prenuinerationstillfälle vore
ungefär detsamma och således i afseende å en tidningsårgång större, då prenumeration
skedde månads- eller qvartalsvis, än då den skedde på en gång för hela året,
borde det stadgas, »att den postbefordringsafgift, som vid prenumeration å tidning
eller tidskrift eller eljest vid aftal om regelbunden postbefordran af en sådan skall
erläggas, icke må för hvarje gång understiga 30 öre, eller om vid samma tillfälle
prenumeration tages å flera exemplar af samma tidning eller tidskrift, 30 öre för
hvarje exemplar.»
För de tidningar och tidskrifter åter, som, utan att vara på viss tid reqvirerade,
af tillfällig anledning kunde komma att i enstaka nummer med posten försändas,
borde, enligt Kongl. Maj:ts åsigt, hädanefter vanlig korsbandsafgift erläggas;
och hvad slutligen anginge broschyrer förefunnes ingen giltig anledning att i posthänseende
behandla dem annorlunda än böcker.
Och har Kongl. Maj:t, med tillämpning af dessa grundsatser och under erinran,
att, såsom redan i den nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10. 5
behof blifvit meddeladt, deras antagande skulle bereda postverket en ökad årlig inkomst
af åtminstone 130,000 R:dr, framlagt nådigt förslag till författning angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran, att lända till efterrättelse från
och med ingången af nästkommande år.
De af Kongl. Maj:t äfvensom af General-poststyrelsen sålunda anförda skäl för
upphäfvande af den nu stadgade bevillningsstämpeln å tidningar och tidskrifter, och
dess ersättning genom bestämda portosatser för postbefordrade exemplar af dylika
periodiska skrifter, hafva synts Utskottet fullt öfvertygande, med hänsyn icke mindre
till olämpligheten af att bibehålla en beskattning, hvars uppbörd är förknippad
med sa dryga kostnader, än äfven till billigheten mot postverket och omtanken för
den fortgående utvecklingen af dess samhällsnyttiga verksamhet. Frågan derom är
icke heller ny, lika litet för allmänheten som för Riksdagen. Redan år 1869 har
nemligen, enligt hvad General-poststyrelsen uppgifvit, hos samma styrelse gjorts framställning
rörande tidningsstämplingens och det nuvarande postförvaltarearvodets
utbytande mot eu afgift för tidningarnes postbefordran, hvilken afgift borde grunda
sig endast på tidningarnes format, antalet af deras utgifningsdagar och prenumerationspriset,
och dervid äfven uttalats den åsigt, att en dylik anordning skulle komma
att bereda icke allenast postverket vinst utan äfven tidningarnes utgifvare åtskilliga
fördelar. Då derefter vid 1870 års riksdag enskild motionär framställt förslag
i enahanda syfte, yttrade Bevillnings-Utskottet, med anledning deraf, att de enda
betänkligheter deremot, som föreföllo Utskottet af någon betydenhet, vore i främsta
rummet, att genom en sådan åtgärd statsverket skulle tillskyndas en förlust af omkring
60,000 Riksdaler, och dernäst att de föreslagna portosatserna dels skulle komma
att för åtskilliga tidningar och tidskrifter öfverstiga de nuvarande afgifterna tillsammanlagda,
dels äfven för en eller annan tidning och tidskrift förefallit högre än,
i jemförelse med portosatsen a andra dylika, postverkets besvär och kostnad för
densammas befordran torde billigtvis erfordra, och sålunda påkallade någon modifikation,
hvartill likväl Utskottet saknat tillfälle att framlägga förslag.
Den förstnämnda af dessa betänkligheter, eller svårigheten att eftergifva en
betydande statsinkomst, lärer för närvarande icke kunna göras gällande såsom hinder
för vidtagande af en nyttig och billig feform, och den sistnämnda åter, angående
åtskilliga af de då föreslagna portosatsernas storlek, har Utskottet ansett vara i
det väsendtl.igaste undanröjd genom dels de af Kongl. Maj:t föreslagna modifikationer
uti grundsatsen om afgiftens lämpande efter prenumerationspriset och utgifningsdagarnes
antal, dels äfven genom de ytterligare sådana, som Utskottet funnit
sig böra tillstyrka och för hvilka det nu går att redogöra.
Uti det i Kongl. Maj:ts nådiga proposition intagna förslag till författning §
1 mom. 1 är nu föreslaget, att oberoende af prenumerationspriset en högsta afgift
af 4 R:dr må fastställas för tidning, som utkommer mera än två gånger i veckan
och hvars ytinnehåll icke öfverstiger 1000 qvadratdecimaltum; en annan af 1 R:dr
6 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
20 öre för tidning, som utkommer två gånger i veckan och med ytinnehåll af högst
500 qvadratdecimaltum; samt en tredje af 60 öre om tidningen utkommer blott en
gång i veckan och dess ytinnehåll är högt 1000 qvadratdecimaltum. Då Utskottet
icke kunnat finna något fullt antagligt skäl för den föreslagna nedsättningen till
500 qvadratdecimaltum uti ytinnehållet af tidning, som utkommer två gånger i
veckan, men deremot ansett såväl konseqvensen i de olika stadgandena som äfven
billigheten påkalla, att för samtliga de tre ifrågavarande kategorierna af tidningar
fastställes enahanda högsta ytinnehåll, har Utskottet velat hemställa om den ändring
i Kongl. Maj:ts nådiga förslag, att jemväl tidningar, som utkomma två gånger
i veckan och hvars ytinnehåll icke öfverskrider 1000 qvadratdecimaltum, må få
postbefordras för den föreslagna afgiften af 1 R:dr 20 öre.
Hvad dernäst angår det i sista punkten af § 1 mom. 1 förekommande stadgandet:
»börande dock härvid tillika iakttagas, att, för hvarje gång prenumeration
å tidning vid postanstalt sker, beloppet af ifrågavarande afgift, ehvad prenumerationen
afser längre eller kortare tid och ehvad tidningens prenumerationspris är
högre eller lägre, alltid skall utgöra minst 30 öre för hvarje särskildt tidningsexemplar»,
framgår visserligen af den Kongl. Maj:ts nådiga proposition vidfogade tabell,
att, genom antagande af en sådan minimiafgift och när prenumerationen skedde för
år, icke i allmänhet skulle åstadkommas någon förhöjning utan snarare och stundom
icke obetydande nedsättning i de tidningar och tidskrifter nu ålagda afgifter, för
såvidt nemligen dessa blifvit genom Postverket förskrifna och sålunda erlagt icke
allenast stämpel- utan äfven postförvaltareafgift. Utskottet har dock dervid icke
kunnat underlåta att anmärka, att sådant är långt ifrån med alla förhållandet, och
Generalpoststyrelsen meddelar i sin anförda underdåniga skrifvelse af nästlidet år,
att under år 1870 blifvit med posterna fortskaffade mera än 3 millioner exemplar
af sådana tidningar och tidskrifter, som på grund af erlagd bevillningsstämpel utan
något slags afgift till postkassan eller postpersonalen blifvit försända under korsband.
Ehuruväl det måste anses både rättvist och billigt, att en dylik portofrihet
upphör och att hvarje exemplar af tidning eller tidskrift, som genom Postverket befordras,
äfven skall till detsamma erlägga en passande portoafgift, kan dock den af
Kongl. Maj:t föreslagna minsta afgiften eller 30 öre befaras utgöra en alltför betydande
förhöjning i postbefordringskostnaden för åtskilliga smärre eller billigare
periodiska skrifter, i jemförelse med hvad af dem hittills i bevillningsstämpel blifvit
erlagdt, och särdeles måste denna afgift blifva betungande för flerfaldiga folkskrifter,
hvilka äro afsedda att bereda den stora allmänheten en nyttig och lärorik läsning
samt till ej ringa del på grund af de hittills varande obetydliga spridningskostnaderna
kunnat sättas till ett pris så lågt, att de äfven för de obemedlade
blifvit tillgängliga. Utskottet vill såsom exempel derpå endast anföra den allmänt
bekanta tidskriften »Läsning för folket», hvilken nu mot erläggande af endast en
bevillningsstämpel af 3,2 öre för hel årgång postbefordras under korsband, men en
-
7
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
ligt förslaget skulle betala minst 30 öre, utgörande 30 procent af dess prenumerationspris.
En utväg att undanrödja denna, enligt Utskottets åsigt, mycket beaktansvärda
olägenhet vore visserligen, att med konseqvent tillämpning af grundsatsen om
portoafgiftens bestämmande i visst förhållande till prenumerationspriset, och till 20
eller 10 procent af detsamma alltefter antalet utgifningsdagar, låta hvarje stadgande
om en minsta portoafgift ur författningen utgå. Derigenom borde väl å ena sidan
hvarje skäligt anspråk å dessa mindre och billigare tidningars eller tidskrifters vägnar
vara tillgodosedt, men å andra sidan kunde med skäl anmärkas, att en dylik
åtgärd fästade allt för ringa afseende vid postverkets rätt till billig ersättning för
de med dessa skrifters postbefordran samt emottagande af prenumeration, inregistrering
i tidningslängden, uppbärande och afsändande af prenumerationsmedlen m. m.
förenade kostnader och arbete, enär en efter dessa grunder bestämd portoafgift
skulle, när prenumeration toges för fjerdedels år för t. ex. den anförda tidskriften
»Läsning för folket», utgöra endast 2l/2 öre och för t. ex. tidningen »Bihang till
Svenska veckobladet», hvars pris för hel årgång är 50 öre, endast l1/ öre. Vid
sådant förhållande har Utskottet ansett fastställande af en viss minsta portoafgift
för tidningar och tidskrifter vara oundgängligt, men derjemte trott den af Kongl.
Maj:t föreslagna eller 30 öre kunna och böra icke obetydligt nedsättas, och i sådant
hänseende velat föreslå densamma till 10 öre, hvarigenom, utan att egentligen någon
tidning eller tidskrift kunde anses blifva oskäligt betungad, Postverket erhåller en,
efter Utskottets mening, nöjaktig ersättning. I öfverenstämmelse härmed har Utskottet
ansett den i förslagets 3 § omnämnda minsta afgift 30 öre jemväl böra förändras
till 10 öre.
Uti § 2 af Kongl. Maj:ts nådiga författningsförslag förekommer nu det stadgande,
att Svensk författningssamling och Riksdagens protokoll med dertill hörande
bihang, länsstyrelsernas tryckta kungörelser samt Krigsvetenskaps-akademiens
handlingar och tidskrift alltid skola, när prenumeration derå vid postanstalt sker,
utan afseende vare sig å det antal nummer, som i hvarje vecka utgifves eller å
ytinnehållet, hänföras till den klass af försändelser, för hvilken nämnda afgift är
bestämd till en tiondedel af prenumerationspriset, men ej må för år öfverstiga 60
öre. Då likväl detta stagdande, hvad angår sistberörda tidskrift, afser att åt densamma
bereda ett undantagsförhållande, hvilket i och för sig sjelf synes mindre
lämpligt och dessutom otvifvelaktigt Snart skulle framkalla anspråk på motsvarande
medgifvande äfven för andra likartade publikationer, har Utskottet ansett sig icke
böra tillstyrka något undantag för ifrågavarande tidskrift och fördenskull ur förevarande
§ af förslaget uteslutit orden: »samt Krigsvetenskajts-akademiens handlingar
och tidskrift.»
Kongl. Maj:ts nådiga förslag uti ifrågavarande hänseende har Utskottet på redan
anförda grunder funnit sig i allt öfrigt böra tillstyrka, och får sålunda hemställa:
-
8
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
l:o.
att Riksdagen, med upphäfvande af Kongl. kungörelsen den 30 November
1860. angående af Rikets Ständer fastställd bevillningsafgift för stämpling
af tidningar samt andra periodiska skrifter och tryckta afhandlingar,
må i afseende å tidningars och tidskrifters postbefordran antaga följande
författning att lända till efterrättelse från och med ingången af nästkommande
år:
§ I -
Mom. 1. Önskar någon att tidning, som inom riket utgifves å annan ort än
der han bor eller vistas, skall honom genom Postverkets försorg tillhandahållas, och
anmäler han sig för sådant ändamål vid postanstalt till prenumeration å samma
tidning, har han dervid att i förskott för den tid, hvarföre prenumerationen sker,
utöfver belöpande prenumerationspris, till postkassan erlägga en särskild afgift för
tidningens postbefordran, hvilken afgift skall i allmänhet motsvara, för tidning
som utkommer mer än en gång i veckan, en femtedel af prenumerationspriset, och
för tidning som utkommer endast en gång i veckan eller mindre ofta, en tiondedel
af samma pris, men ej må för år öfverstiga
4 R:dr, om tidningen utkommer oftare än två gånger i veckan, och hvarje nummers
ytinnehåll, beräknadt efter papperets ena yta, icke öfverstiger 1,000
qvadrat-decimaltum;
1 R:dr 20 öre, om tidningen utkommer två gånger i veckan och hvarje nummers
ytinnehåll icke öfverstiger 1.000 qvadrat-tum;
60 öre, om tidningen utkommer en gång i veckan och hvarje nummers ytinnehåll
icke öfverstiger 1,000 qvadrat-tum; eller
50 öre, om tidningen utkommer mindre ofta än en gång i veckan och hvarje
nummers ytinnehåll icke öfverstiger 2,500 qvadrat-tum.
Börande dock härvid tillika iakttagas, att, för hvarje gång prenumeration å
tidning vid postanstalt sker, beloppet af ifrågavarande afgift, ehvad prenumerationen
afser längre eller kortare tid och ehvad tidningens prenumerationspris är högre eller
lägre, alltid skall utgöra minst 10 öre för hvarje särskildt tidningsexemplar.
Mom. 2. Plancher, hörande till tidning, som genom postanstalt blifvit förskrifven,
varda afgiftsfritt med posten befordrade, när de utan särskild betalning utöfver
prenumerationspriset åtfölja tidningen samt tillkännagifvande derom i denna finnes
infördt.
Enahanda förmån tillkommer under samma vilkor äfven tidningen åtföljande,
af dess redaktion utgifna bihang dertill; dock med förbehåll, beträffande bihang till
tidning,
9
Bevillning»- Utskottets Betänkande iV:o 10.
tidning, för hvilken på grund af inom. 1 nedsättning i den mot prenumerationspriset
svarande befordringsafgift åtnjutes, att tidningens ytinnehåll, sammanlagdt med
bihangets, icke är större än som motsvaras af den enligt åberopade moment för tidningen
beräknade postbefordringsafgift.
Mom. 3. För befordran med post af andra bilagor till tidning än plancher
och sådana bihang som i nästföregående moment omförmälas, erlägges enahanda afgift
som för försändelser under band, der icke, i särskilda fall, sådana omständigheter
förekomma, att General-poststyrelsen finner samma bilagor kunna och böra
jemte den tidning, till hvilken de höra, med post befordras antingen utan särskild
godtgörelse eller mot lägre porto än det, som med tillämpning af taxan för försändelser
under band skolat erläggas.
För sådana officiela berättelser eller meddelanden, som enligt Kong]. Maj:ts
föreskrift med Post- och inrikes tidningar till allmänheten utdelas, eger postbefordringsafgift
ej rum.
Mom. 4. Skulle tidning, för hvilken i taxa, som af General-poststyrelsen utfärdas,
befordringsafgiften blifvit upptagen till mindre än en femtedel af prenumerationspriset,
upprepade gånger utkomma med större antal nummer eller med större
ytinnehåll, än som jemlikt mom. 1 utgör vilkor för en sådan lägre afgiftsberäkning,
eger på anmälan härom General-poststyrelsen förordna om afgiftens förhöjande
vid den prenumeration å samma tidning, som derefter verkställes; och åligge dessutom
i sådant fall tidningens utgifvare eller den, till hvilken prenumerationsmedlen
skola af Postverket redovisas, att för hvart exemplar af tiduingen, som efter det
qvartal, hvarunder förordnande om afgiftens förhöjning meddelats, blifvit genom
postanstalt förskrifvet, till postkassan erlägga ett emot skilnaden i befordringsafgift
svarande belopp, hvilket, der så ske kan, må vid sedermera skeende redovisning
för influtna prenumerationsmedel innehållas.
§ 2.
Hvad i nästföregående § är stadgadt rörande tidningar gäller äfven i afseende
å tidskrifter, nummervis utkommande författningssamlingar eller handlingar utgifna
af sällskap eller föreningar o. s. v., när prenumeration derå vid postanstalt sker;
ock iakttages dervid, att Svensk författningssamling och Kiksdagens protokoll med
dertill hörande bihang samt Länsstyrelsernas tryckta kungörelser, i fråga om befordringsafgiftens
belopp, alltid utan afseende vare sig å det antal nummer, som i
hvarje vecka utgifves, eller å ytinnehållet, hänföras till den klass af försändelser,
for hvilken nämnda afgift är bestämd till en tiondedel af prenumerationspriset, men
ej må för år öfverstiga 60 öre.
§ 3.
De i föregående §§ gifna bestämmelser angående den postbefordringsafgift, som
bör erläggas, när å postanstalt prenumeration sker å tidning, tidskrift, författningsBih.
till Riksd. Prat. 1872. 5 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
samling, handlingar, utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v., gälla äfven, när å
postanstalt göres framställning om regelbunden postbefordran af dylikt tryckerialster
utan att tillika prenumeration derå vid postanstalten sker; börande dervid afgiften,
som äfven i detta fall icke må per exemplar understiga 10 öre för hvarje gång
aftal om sådan postbefordran eger rum, erläggas vare sig af insändaren eller mottagaren
i förskott för den tid, hvarunder det träffade aftalet skall vara gällande,
och dess belopp, i händelse något prenumerationspris å den ifrågavarande försändelsen
ej skulle finnas faststäldt, beräknas efter det pris, hvartill densamma i bokhandeln
försäljes.
§ 4.
Mom. 1. Skulle tidning eller tidskrift upphöra att vidare utgifvas, innan den
tid tilländagå^, för hvilken prenumeration derå eller sådant aftal om dess regelbundna
befordran, som i § 3 omförmäles, vid postanstalt skett, eger prenumeranten eller
den som befordringsafgiften erlagt, att vid postanstalten vid anmälan återbekomma
så mycket af den erlagda befordringsafgiften, som belöper för hvarje helt qvartal
af den efter tidningens eller tidskriftens upphörande återstående prenumerationstiden.
Mom. 2. För den förlust, som i öfrigt drabbar prenumerant genom upphörande
af tidning eller tidskrift, hvarå prenumeration vid postanstalt skett, ikläder
sig Postverket icke någon ansvarighet; åliggande det dock vederbörande posttjenstemän
att lemna prenumeranten allt det biträde, som skäligen kan ifrågakomma,
för att lian må komma i åtnjutande af den ersättning, som i dylikt fall möjligen
kan erhållas.
§ 5.
Generalpoststyrelsen tillkommer att meddela de orduingsreglor, som för behörig
tillämpning af de här ofvan gifna föreskrifter kunna finnas erforderliga.
Vidare gifver Kongl. Maj:ts nådiga proposition vid handen, huruledes General-poststyrelsen
i underdånig skrifvelse den 18 sistlidne December anfört, bland
annat, att åstadkommandet af en säker postbefordran i hög grad hindrades deraf,
att postiljoner och postförare egde, under det de färdades med posten, att af enskilda
personer emottaga bref med åtföljande kontant portoafgift för att å närmaste
postanstalt aflemnas; att då numera alla af postiljoner förda poster åtföljdes af
breflådor, hvari alla slags bref utom fribref kunde vinna befordran, och dylik anordning
kunde utan svårighet utsträckas äfven till öfriga poster, funnes icke annat
verkligt hinder för stadgande af ovilkorligt förbud mot brefs eller paketers emot
-
B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 10. 11
tagande af postiljoner och postförare än den omständigheten, att portot för lösbref,
hvarmed i allmänhet förstodes bref, hvilka under postforslingen icke passerade mera
än en postanstalt, skulle, enligt Kongl. kungörelsen af den 9 Mars 1855, utgöras
med endast 3 öre och tillfalla vederbörande postförvaltare; att, enär sportelväsendets
afskaffande vore för postinrättningens tidsenliga ordnande oundgängligt och icke
längre kunde uppskjutas, torde icke den omständighet, att portot för lösbref nu
vore postförvaltarne tillerkändt, hindra vidtagandet af sådan anordning, att de s. k.
lösbrefven blefve behandlade efter samma grunder som andra till postbefordran
aflemnade bref; samt att slutligen en dylik anordning, på samma gång den beredde
afsändarne den stora fördelen att kunna utgöra portot för äfven lösbref med frimärken,
borde, oaktadt den medförde en förhöjning i portot för lösbref från 3 till
12 öre, med fullt skäl anses såsom af billigheten påkallad, enär dels dylika bref
ofta, och särdeles i de norra länen, med posten befordrades vida längre afstånd än
mångenstädes med vanliga bref vore fallet, dels behandlingen af lösbrefven för postpersonalen
medförde icke mindre, men ofta mera arbete än de i breflåda nedlagda
brefven; och har Kongl. Maj:t, med anledning af hvad sålunda förekommit, föreslagit,
»att § 5 i Kongl. kungörelsen den 9 Mars 1855 må med utgången af innevarande
år upphöra att vara gällande, och att efter nämnda tidpunkt de lösbref,
som med posten befordras, skola i afseende å portots belopp och dess ingående till
postkassan vara underkastade samma bestämmelser som vanliga bref«; i sammanhang
hvarmed Kongl. Maj:t delgifvit Riksdagen sin nådiga afsigt att, i händelse
denna framställning rörande lösbrefs taxerande blefve bifallen, hvarigenom postverket
enligt General-poststyrelsens beräkning skulle vinna en ökad årlig inkomst
af omkring 36,000 R:dr, meddela förordnande om frihet för sådana lösväskor, som
äro afsedda för hel sockens brefvexling, från den afgift till vederbörande postförvaltare,
som eljest för lösväskor i allmänhet är stadgad.
Vid öfvervägande häraf har inom Utskottet, som visserligen icke kunnat underkänna
betydelsen af de till förmån för förslaget anförda skäl, hvilka angå dels
möjligheten att i någon mån borttaga sportelväsendet inom postförvaltningen, dels
äfven ett fullständigare grnomförande af grundsatsen om ett uniformt porto och
begagnande af frimärken samt derpå beroende större säkerhet och enkelhet i postföringen,
likväl ganska betydande betänkligheter mot den föreslagna åtgärden gjort
sig gällande. Främst bland dessa, samt i och för sig afgörande för Utskottets uppfattning
af frågan, har dervid förekommit, att upphäfvande af den nu och sedan
länge medgifna befordringsrätten för lösbref mot en afgift af endast 3 öre, samt
tillämpning äfven på dessa bref af det allmänna portot af 12 öre, skulle utgöra en
så verkligen kännbar förhöjning i den nu utgående afgiften för befordring af bref
mellan närliggande landsorter, att densamma måste befaras mångenstädes alltför
mycket komma att betunga och dermed äfven hämma landtbefolkningens brefvexling.
Då dertill äfven kommer, att åtgärden skulle utgöra ett förberedande steg
till upphäfvande af den postbefordran, som nu sker genom postiljoner och postfö
-
12
B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
rare, då dessa af enskilda personer få emottaga bref med åtföljande kontant portoafgift
för att å närmaste postanstalt aflemnas, och Utskottet varit tveksamt, huruvida
icke denna postbefordran, om också icke fullt öfverensstämmande med hvad
sträng ordning inom postväsendet kan anses kräfva, likväl i vårt glest bebodda
land, der afstånden emellan poststationerna ofta äro ganska stora, kunde anses
bereda allmänheten en lättnad och beqvämlighet vid dess brefvexling, som icke
utan verkligen kännbar olägenhet skulle kunna umbäras, har Utskottet funnit sig
böra hemställa:
2:o.
att Kong!. Maj:ts nådiga proposition, i hvad den afser upphäfvande af
nu gällande stadgande angående postbefordringsafgiften för s. k. lösbref,
icke må af Riksdagen bifallas.
I sammanhang med propositionen angående lösbrefportot har Kongl. Maj:t
äfven föreslagit åtskilliga åtgärder till postntvexlingens underlättande, af hvilka följande
blifvit Riksdagens pröfning underställda, nemligen:
dels att den enkla brefvigten, för närvarande bestämd till »ej fullt 4 ort» må
till högst 4 ort fastställas,
att till bref af dubbel vigt, för hvilka portot skall utgöras med två gånger så
mycket som belöper för enkelt bref, må hänföras alla bref, hvilkas vigt öfverstiger
4 men ej 25 ort; samt
att tre gånger det enkla portot skall erläggas för bref af mer än 25 och högst
50 orts vigt, men tyngre försändelser behandlas såsom paketer;
dels att för småpaketer eller sådana paketer, som väga högst två skålpund,
portot må, utan afseende å afståndet emellan afgångs-och adressorterna, bestämmas
till 30 öre då paketets vigt icke öfverstiger ett skålpund, och till 50 öre då vigten
öfverstiger ett, men icke två skålpund;
dels ock att afgiften för brefkort må fastställas till 10 öre.
I afseende å det förstnämnda nådiga förslaget angående reduktionen af brefvigtsatserna
under 50 ort till endast tre, hvilken reduktion Kongl. Maj:t ansett
komma att medföra högst väsendtliga fördelar både för posttjenstgöringen och den
korresponderande allmänheten, bör Utskottet erinra, att enligt Kongl. kungörelsen
den 12 Juli 1860 är vigtberäkningen för bref sålunda bestämd, att för bref intill
4 ort betalas enkel portosats, från 4 till 7 ort dubbel sådan o. s. v., med tillägg
af en portosats för hvarje vigttillökning af 3 ort, intill dess brefvigten uppgår till
22 ort, hvarefter någon vigtmoderation är medgifven, hvilken likväl först i fråga
om bref af 30 ort eller deröfver kan sägas vara af större betydenhet.
Med anledning af nådig proposition till 1870 års Riksdag angående enahanda
förenkling af stadgandena om brefvigtsatserna yttrade Bevillnings-Utskottet, i huf~
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10. 13
vudsaklig öfverensstämmelse med hvad af General-poststyrelsen i underdånig skrifvelse
af den 25 Augusti 1869 blifvit anfördt, att då tyngre bref icke i allmänhet
underginge annan postbehandling eller förorsakade postförvaltningen större besvär
och olägenhet än de mindre tunga, samt de dem ålagda högre utgifter följaktligen
borde betraktas endast såsom ersättning för den större transportkostnad, de i allmänhet
tillskyndade Postverket, kunde fordran på ett särskildt porto för hvarje
enkel brefvigt icke anses billig eller ens berättigad; och då nu gällande författning
först efter det bref uppnått en vigt af 31 ort medgåfve någon anmärkningsvärd moderation,
hvilken således endast ytterst sällan komme den brefvexlande allmänheten
till godo, syntes visserligen de ifrågavarande bestämmelserna böra undergå en revision
i syfte att underlätta postbefordringen af tyngre bref; att vidare Kongl. Maj:ts
förslag i detta afseende, nemligen att inskränka de nuvarande 11 olika portosatserna
för inrikes bref, icke öfverstigande 50 ort i vigt, till endast 3 sådana, visserligen
torde synas ganska genomgripande, men då reformen kunde vidtagas utan
fara för postkassans förmåga att af egna tillgångar bestrida postväsendets underhåll
och fortgående utveckling, samt fördelarne af densamma så för allmänheten som
förvaltningen, genom större lättnad i postbehandlingen och enkelhet i räkenskaperna,
läge i öppen dag, och då slutligen de befarade olägenheterna deraf lika
litet hos oss som i andra länder, der reformen redan var genomförd, syntes förtjena
något särdeles afseende, så funne sig Utskottet böra tillstyrka bifall till det
nådiga förslaget.
De vid detta tillfälle sålunda anförda skäl för Kongl. Maj:ts äfven nu Riksdagen
förelagda förslag hafva synts Utskottet fortfarande vara fullt gällande, och
då derjemte bör uppmärksammas, att den föreslagna åtgärden står i öfverensstämmelse
med hvad i flera andra länder redan blifvit med framgång vidtaget, så att,
enligt hvad af Kong]. Maj:ts proposition framgår, densamma icke allenast utgör
en medelväg emellan bestämmelserna å ena sidan i Danmark och Tyskland, der
portosatserna intill motsvarande högsta brefvigt äro färre, och å andra sidan Norge
och England, der de äro något flera, utan äfven de föreslagna olika vigtsatserna
t.emligen nära sammanfalla med de i dessa länder stadgade, samt då slutligen Utskottet
äfven nu varit i tillfälle att inhemta, att den åsyftade förminskningen af
portosatserna, uppenbarligen beredande den korresponderande allmänheten betydande
lättnader och fördelar, visserligen kan komma att åtminstone till en början
vålla någon nedsättning i postverkets inkomster, men dock icke till den grad betydande
att i någon mån inverka förlamande på postväsendets fortfarande utveckling,
har Utskottet icke kunnat finna någon betänklighet att tillstyrka bifall till
hvad Kongl. Maj:t i ifrågavarande afseende föreslagit, och får alltså hemställa:
3:o.
att de särskilda portosatserna för inrikes bref, icke öfverstigande 50 ort
i vigt, må fastställas i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
samt att tyngre postförsändelser må hänföras till paketer.
14 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 10.
Hvad dernäst beträffar frågan om portot för paketer af mindre vigt, har Kongl.
Maj:t anfört, att stadgandet af uniformt porto för paketer, vägande öfver 50 ort till
och med 2 skålpund, otvifvelaktigt skulle kraftigt bidraga till förökande af den här
i landet ännu jemförelsevis föga utvecklade paketpoströrelsen, på samma gång det
dessutom kunde, i händelse den högsta brefvigten fastställdes till 50 ort, anses påkalladt
af billigheten deruti, att försändelser, som förut kunnat vinna befordran
såsom bref, men nu i följd af berörda förändring måste anlita paketposten, icke
tillika beröfvades den af dem hittills åtnjutna förmånen af uniformt porto.
Med anledning af Kongl. Maj:ts proposition till 1870 års Riksdag om införande
af uniformt porto af 50 öre för småpaketer, då vigten icke öfverstege ett
skålpund, och 75 öre då den icke öfverstege två skålpund, yttrade Bevillningsutskottet,
i väsendtlig öfverensstämmelse med hvad General-poststyrelsen i ämnet
anfört, att trots den under senare år vidtagna betydliga utvidgningen af paketpostförbindelserna,
likväl ännu funnos icke mindre än 326 postanstalter, eller mera än
2/3 af hela antalet sådana, från och till hvilka paketer icke kunde med post befordras,
hvilket förhållande icke allenast utgjorde ett stort hinder för postutvexlingen
i allmänhet, utan äfven alltför mycket blottställde postförarne för frestelsen att mot
upprepade förbud åtaga sig fortskaffande af paketer, för hvilka laglig befordran
genom posten icke kunde vinnas; att en af de främsta anledningarne till detta
missförhållande, nemligen de höga befordringsafgifterna jemte nödvändigheten att
äfven för mindre paketer tillämpa den nu gällande, alltför invecklade afståndstaxan,
borde och utan svårighet kunde undanröjas genom införande af uniformt medelporto
för småpaketer, efter samma grunder som redan blifvit med fördel tillämpade
i afseende å bref, hvilken åtgärd äfven vore att betrakta såsom en följdriktig
utveckling af den redan tillstyrkta, hvarigenom högsta brefvigten skulle reduceras
till 50 ort, hvaremot tyngre försändelser skulle hänföras till paketer; på hvilka
skäl äfven Utskottet tillstyrkte förslaget.
Den ännu hufvudsakligen gällande genom Kongl. brefvet den 21 Maj 1858
fastställda taxa för postbefordran af paketer stadgar icke mindre än 10 olika portosatser,
beroende på den väglängd paketet skall transporteras, och 9 sådana, beroende
på paketets vigt, och synes sålunda i hög grad erfordra cn förenkling, särdeles
med hänseende till de mindre tunga postförsändelser af öfver 50 ort till och
med 2 skålpund, hvilka under förutsättning af bifall till förslaget om brefvigtens
reduktion till högst 50 ort hädanefter komma att befordras såsom paketer.
I afseende å det nu förelagda nådiga förslaget, enligt hvilket portosatserna
för småpaketer skulle utgöra 30 och 50 öre, har Utskottet anmärkt, att genom dess
antagande skulle en postförsändelse af större vigt än den föreslagna högsta brefvigten,
50 ort, komma att postbefordras mot lägre afgift än det för försändelse af
nämnda vigt ifrågasatta brefporto eller 36 öre. Hvilka skäl än må kunna anföras
för fastställande af så lågt medelporto för paketer, har Utskottet dock icke trott
dem kunna uppväga eu dylik oegentlighet, och Utskottet vill i detta hänseende
Bevillning »-Utskottets Betänkande N:o 10. 15
erinra om General-poststyrelsens yttrande i dess underdåniga förslag af år 1869,
angående antagande för sinåpaketer af uniforma medelporton af 50 och 75 öre, att
det i allmänhet måste anses såsom en fördel att icke i vissa fall paketportot sättes
lägre än det för brefpostförsändelser gällande. Då Utskottet för sill del ansett
lämpligt, att äfven det lägsta uniforma portot för paketer, hvilka ju utgöra
en tyngre postförsändelse, borde bestämmas något högre än det högsta brefportot,
har det velat föreslå de ifrågavarande portosatserna till 40 och 60 öre, så mycket
heldre som äfven med så bestämda afgifter beredes icke obetydlig lindring i nu
gällande afgifter för flertalet klasser af paketförsändelser, ock sålunda det med förslaget
afsedda hufvudändamål, nemligen ett allmännare anlitande af postverket för
dylika försändelser och derigenom en fullständigare utveckling af paketpostförbindelserna,
bör i icke ringa mån kunna befrämjas. Utskottet hemställer alltså:
4:o.
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts nu förevarande
förslag, att för småpaketer, hvarmed förstås sådana som väga högst 2
skålpund, portot må, utan afseende å afståndet mellan afgänga- och adressorterna,
bestämmas till 40 öre, då paketets vigt icke öfverstiger 1 skålpund,
och till 60 öre, då vigten öfverstiger 1 men icke 2 skålpund.
I afseende åter å nedsättningen af portot för s. k. brefkort till 10 öre, har
Kongl. Maj:t ansett denna åtgärd vara ett lämpligt förberedande steg till det allmänna
enkla brefportots bestämmande till samma belopp.
Då dylika brefkorts sjelfva yttre beskaffenhet lärer göra deras postbehandling
enklare och lättare än vanliga brefs och således redan deri ligger en anledning
att, i enlighet med hvad General-poststyrelsen i underdånig skrifvelse den 3 April
nästlidet år förklarat sig anse lämpligt, medgifva den ett något billigare porto,
hemställer Utskottet:
6:o.
att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, afgiften för brefkort må fastställas
till 10 öre.
Slutligen har Kongl. Maj:t, lika med General-poststyrelsen, med afseende å
de tidt och ofta förekommande klagomålen, att bref innehållande penningar, som
utan rekommendation till posten aflemnats, icke kommit vederbörande adressater
tillhanda, och då berörda öfverklagade förhållande svårligen kunde förebyggas, så
länge allmänheten fortfor att på sådant sätt afsända penningar, ansett någon åtgärd
böra från statens sida vidtagas för att så vidt möjligt hindra att penningebref
med posten afgå utan rekommendation. Då den i sådant afseende i flera andra
länder anlitade utväg att förbjuda all penningeförsändning i orekommenderade
16
Bevillnings- Utskottets Betätikande N:o 10.
bref vid äfventyr af böter eller konfiskation af det försända beloppet förefallit mera
än behöfligt sträng, har Kongl. Maj:t föreslagit att, i likhet med hvad i England
uti förevarande hänseende eger rum och der befunnits ändamålsenligt, äfven här
må stadgas, »att, då skälig anledning förekommer till antagande, att ett till postbefordran
aflemnadt orekommenderadt bref innehåller kontanta penningar, brefvet
skall rekommenderas af den postanstalt, der förhållandet anmärkes, och adressaten
vara skyldig att, för utbekommande af brefvet, till lika fördelning emellan postkassan
och den posttjensteman, som ombesörjt brefvets rekommenderande, erlägga
dubbel rekommendationsafgift eller 36 öre, såframt ej vid brefvets öppnande å
postanstalt eller i närvaro af trovärdig person visar sig, att detsamma ej innehåller
penningar, då brefvet utan all dylik afgift bör till adressaten utlemnas».
Med anledning häraf äfvensom af hvad General-poststyrelsen i såväl 1869
afgifvet förslag till ny poststadga som i underdånig skrifvelse den 2 nästlidne Oktober
anfört, angående dels den betydliga mängd af värdeförsändelser med posten
utan rekommendation, som äfven under sednaste tiden förekommit, dels äfren omöjligheten
att erhålla någon säker kontroll derå, att försändelser af berörda slag alltid
komrne adressaten till banda, i hvilka båda förhållanden naturligen måste ligga
så för mindre ärliga postbetjente som andra personer en stor frestelse till tillgrepp,
har Utskottet funnit angelägenheten af att stadga något korrektiv mot det ifrågavarande
missbruket att i icke rekommenderade bref innesluta penningar; och då
det af Kongl. Maj:t i sådan afsigt föreslagna synts tillräckligt kraftigt utan att för
den korresponderande allmänheten innebära något särdeles betungande, får Utskottet
hemställa:
6:o.
att Kongl. Maj:ts anförda nådiga förslag angående behandling af
till postbefordran aflemnadt orekommenderadt bref, som antoges innehålla
penningar, må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 April 1872.
På Utskottets vägnar:
Gust. af Ugglas.
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 10.
17
Reservationer:
mot 4:de punkten i betänkandet:
af Herr A. G:son Bennich: »Då Kongl. Maj:t, i enlighet med General-poststyrelsens
framställning, föreslagit det lägre portot af 30 och 50 öre för småpaketer,
såsom fullt motsvarande postverkets omkostnader och besvär.
Då General-postdirektören inför Utskottet uttalat såsom sin mening, att det
sålunda föreslagna lägre portot vore för postverket fördelaktigare än ett högre,
emedan det förra komme att till postverket öfverflytta eu lifligare och jemnare samt
derigenom mera lönande paketförsändelse, än som med ett högre porto kunde vara
att förvänta; och
då det vill synas mig lika oklokt som ovanligt, att representationen beslöte
en högre beskattning, än det dermed afsedda ändamål kräfver;
har jag icke kunnat instämma uti Utskottets i sådant syfte afgifna förslag,
utan hemställer,
att Riksdagen måtte godkänna de portoafgifter för småpaketer, som Kongl.
Maj:ts proposition upptager.»
Häruti instämma Herrar W. Croneborg, Grefve 77. A. Hamilton och Fr.
Heder stjerna.;
mot Ode punkten:
af Herr C. von Stockenström: »Utskottets tillstyrkande af den af Kongl. Maj:t
föreslagna åtgärd till häfvande af missbruket att i orekommenderade bref innesluta
penningar har jag ej kunnat biträda. Om förslaget blefve antaget, skulle
en mängd hinder och omgångar uppstå för korrespondenter, särdeles för dem
som i glest befolkade trakter äro boende aflägset från postanstalterna. Högst ovisst
synes det ock vara, huruvida lagen komme att leda till det åsyftade målet, helst
påföljden för en förseelse åtminstone i första hand skulle drabba den dertill alldeles
oskyldige. Då det visat sig, att ofta förekommande förluster icke, såsom man bort
hafva skäl att vänta, verkat till förekommande af det öfverldagade missbruket vid
penningeförsändelser, torde visserligen blifva behöfligt att på lagstiftningens väg
söka afhjelpa det onda, men jag föreställer mig, att rättelse säkrast och med minsta
olägenhet skulle vinnas, om hos oss antoges stadganden, likartade med de i
öfriga skandinaviska länder uti ifrågavarande afseende gällande föreskrifter.»
af Herr E. V. Almqvist;
af Friherre A. H. Fock samt Herrar A. Andersson, P. Ericsson och W. Falk:
Bih. till Riksd. Prot. 1872. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 3
18 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10.
»Da det föreslagna stadgandet otvifvelaktigt skulle komma att för emotlägare af
bref, rekommenderade på dylikt sätt, ehvad de innehålla penningar eller ej medföra
betydliga olägenheter och äfven kostnader, synnerligen der postanstalterna äro
så spridda som delvis är förhållandet i Sverige;
då dessa olägenheter och kostnader komme att drabba ej afsändaren utan
emottagaren, således den oskyldige; och
då ej i förslaget något medel blifvit angifvet att stäfja ett möjligen allt för
långt drifvet nit å posttjenstemännens sida med rekommendation af misstänkta bref,
så få vi härmed mot Utskottets tillstyrkan i denna punkt anmäla vår reservation.»
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1872,