BETÄNKANDE

ANGÅENDE

SVERIGES

ÖFVERGÅNG TILL ETT NYTT

MYNTSYSTEM

MED GULD SÅSOM VÄRDEMÄTARE

AFGIFVET

DERTILL I NÅDER FÖRORDNADE KOM

m/g

TTERADE

DEN 13 AUGUSTI 1870.

STOCKHOLM, 1870.

P. A. NORSTEDT & SONER

KONGL. BOKTRYCKARE.

Innehåll.

1- 41.

A. Betänkande:

Redogörelse för den internationell Myntfrågans utveckling
och dess behandling i Österrike, Spanien, England,

Frankrike med konventionsstaterna Förenta Staterna, Tyskland,
Ryssland, Finland, Danmark, Holland, Norge och
Sverige .......................................................................

Framställning af de olägenheter af Sveriges nuvarande
myntväsen, som, oberoende af frågan om ett internationell
guldmyntsystem, kunna anses påkalla en reform. Framställning
af de skäl som tala för ett internationelt myntsystem.
Skäl för att detta internationela myntsystem måste
grundas på guld, hemtade dels från de särskilda fysiska egenskaper
som göra guldet till ett ändamålsenligare bytesmedel
än silfret, dels af den erfarenhet, som 1:0 visar att
guldet hittills varit fastare i värde än silfret 2:o gör
sannolikt att guldet äfven för framtiden kommer att ega
detta företräde. Vederläggning af de betänkligheter, som
kunna resas mot Sveriges antagande af guld såsom värdemätande
bytesmedel. Framställning af de fördelar Sverige
af en sådan reform skulle vinna. Slutsatsen häraf ett bestämdt
tillstyrkande, att Sverige så fort som möjligt
måtte utbyta silfver mot guld såsom värdemätare......

Framställning af den dubbla värdemätarens uppkomst,
dess grundfel, dess följder och dess betydelse, såsom förmedlingslänk
vid öfvergång från ett myntsystem till ett annat ss. 103 113.

Redogörelse för de olika förslag, som blifvit framlagda
till vinnande af en internationel mynt-enhet: Det franska
guldfrancsystemet, det metriska myntsystemet med Kelleys,

Elliots och Augspurgs förslag; Bagehots förslag, särskildt
med afseende å utsigterna för bildandet af ett teutoniskt
myntförbund gentemot det romaniska. Afgörandet måste
bero derpå, af hvilket förslag det internationela myntsystemets
praktiska genomförande mest underlättas. Kommitterade
förorda, att Sverige måtte ansluta sig till det af
1867 års konferens förordade guldfrancsystem...........

ss. 41-102.

ss. 113—129.

Detaljerad redogörelse för de stadganden och bestäm--melser rörande verkligt mynt och skiljemynt,somKominitterade
sammanställt i sitt förslag till Lag angående
Rikets Mynt.................................................................ss. 129 -147.

Framställning af de hinder mot Myntreformen som förefinnas
i våra nu gällande lagar, särskild! i 72 § R. F.
Kommitterades förslag till detta hinders urvägenrödjande
genom en ny lag angående Riksbanken...........................ss. 148-160.

Redogörelse för de olika rättsgrundsatser som vid öfvergång
till ett nytt myntsystem kunna göras gällande i
fråga om konvertering af förbindelser lydande å det
äldre myntet. Kommitterades förslag till fastställande af
en obligatorisk konverteringskurs för alla förbindelser.

Utveckling af de skäl, som förmått Kommitterades flertal
att, för en framtida solution af dylika konverterade förbindelser
af privaträttslig natur, förorda en efter de årliga
vexlingarne i silfverpriset lämpad beräkning af uppeller
afgäld. Exempel för tillämpning af konvertering
med upp- eller afgäld....................................................ss. 160 -204.

Om åtgärder för öfvergången till ett nytt myntsystem.

Betydelsen af Bankernas verksamhet för öfvergången. Den
inre motsägelsen hos sjelfva öfvergångsperioden, som endast
kan förekommas genom antagandet af provisorisk dubbel
värdemätare, d. v. s. derigenom att silfvermyntet under en
viss tid efter den nya myntlagens antagande får bibehålla
sin karakter af lagligt betalningsmedel efter en viss tarif
mot guldmyntet. Om tariferingskursen och dess förhållande
till konverteringskursen. Om myntreformens och konverteringens
inverkan på offentl. rättsliga förhållanden. Om
myntreformens inverkan på det dagliga utbytet. Regler
för omsättning af de gamla myntsorterna riksdaler och
öre i frank och cent. Om de enskilda bankernas ställning
til! myntreformen ................................................. ....... ss. 204 - 224.

Om de förberedande åtgärder, som redan före de nya
lagarnes antagande kunna vidtagas. — Tillägg, rörande de
nyaste underrättelserna från Amerika och Frankrike.......ss. 225—233.

B. Särskilda yttranden l:o af Frih. C. Skogman ang. konvertering ss. 235 - 247.

2:o af Hr A. Bergström d:o d:o ss. 248—251.

C. Bilagor. Se särskild Innehållsförteckning.

Stormäktigste, Allernådigste Konung.

Med anledning af ett vid 1869 års Riksdag väckt förslag
om införande i riket af ett nytt myntsystem, grundad!
på guld, har Riksdagen uti underdånig skrifvelse
af den 7 Maj samma år hos Eders Kongl. Maj:t anfört:

Myntkommitténs Bet. 1

RIKSDAGENS SKRIFVELSE I MYNTFRAGAN.

att, i anseende till den vidsträckta och i ett lands
ekonomiska förhållanden djupt ingripande betydelse myntväsendet
egde, beslut om förändringar deruti fordrade
mycken betänksamhet, men blefve med nödvändighet påkallade
i de fall, då det bestående myntväsendet innebure
olägenheter och förluster, eller antagandet af ett annat
myntsystem skulle för landets industri och handel medföra
öfvervägande fördelar;

att Riksdagen i sådant hänseende tagit i betraktande,
ej mindre att vårt nuvarande myntsystem, genom det
Svenska myntets förhållande till grannländernas, förorsakade
landet en ständig kostnad genom myntets utförande
och nedsmältning samt den deraf uppkommande nödvändigheten
att åter införa och mynta silfver, än äfven att
genom detta myntsystems olikhet med alla andra länders
de stora fördelar ginge förlorade, livilka gemensamhet i
myntväsende medförde;

att på grund häraf, och då guldet redan vore af de
flesta och mest betydande länder antaget såsom värdemätare,
samt utsigten att genom en myntförändring vinna
det vigtiga syftemålet af öfverensstämmelse med andra
länders mynt syntes vara att ernå endast genom ett på
guld grundadt myntsystem, det förekommit Riksdagen, som
om förändringen borde sträcka sig äfven till silfrets utbytande
mot guld såsom grund för myntsystemet; samt

att, då för ett definitivt afgörande af dessa frågor äfvensom
för bestämmande af såväl hufvudgrunderna som
detaljerna i ett nytt myntsystem erfordrades en vidsträckt
och noggrann pröfning af alla hithörande omständigheter
och inhemtande af upplysningar om åtgärder, livilka i

RIKSDAGENS SKRIFVELSE. KOMMITTÉNS TILLSÄTTNING.

andra länder kunde vara afsedda för lösning af frågan om
ett gemensamt myntväsende, Riksdagen funnit lämpligast
att för beredande af detta vigtiga ämne söka medverkan
af Kongl. Maj:t;

och har i följd häraf Riksdagen i underdånighet anhållit,
att, enär en förändring i landets nuvarande myntsystem
från silfver till guld syntes vara önskvärd, Kongl.
Maj:t måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande
och, i fall en sådan förändring af Kongl. Maj:t
pröfvades ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva nådigt
förslag till såväl ny myntordning, som öfrige af Kongl.
Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden,
hvilka kunde finnas behöfliga.

I anledning häraf har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref af den 7 September 1869 behagat åt oss undertecknade
uppdraga att rörande ofvanberörda maktpåliggande
fråga, efter behörig utredning af alla på densammas
lösning inverkande omständigheter, till Eders Kongl.
Maj:t afgifva underdånigt betänkande med förslag till de
nya eller förändrade stadganden, som må finnas i ämnet
tj enliga och för öfvergången till ett nytt myntsystem erforderliga.

Kommitterade, som här sammanträdde den 30 September
1869 och oafbrutet fortsatte sina öfverläggningar i
ämnet till och med den 6 December samma år, samt derefter
den 16 sistlidne Maj åter sammankommo, för att
upptaga sina under Riksdagen afbrutna gemensamma arbeten,
få härmed till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna
underdånigt betänkande angående de dem till utredning
förelagda frågor, jemte förslag till nya eller förändrade

() DEN INTERNATIONELA MYNTFRÅGANS ALLMÄNNA BETYDELSE.

lagstadganden, hvilka i sammanhang med denna utredning
blifvit, enligt det nådiga uppdraget, af Kommitterade utarbetade.

Frågan om ett för alla civiliserade folk gemensamt
myntsystem har väl ej varit fullkomligt främmande för
fordna tiders theoretici inom den ekonomiska vetenskapen1),
men som en praktisk fråga tillhör hon vårt århundrade,
och egentlig betydelse har hon ernått först i det nu förflutna
årtiondet. Hon var omöjlig före den genomgripande
ombildning af de ekonomiska åsigterna, som i detta århundrade
förändrat nationernas handelspolitik; hon har
blifvit helt naturlig efter den fullständiga omskapning
af kommunikationerna, som i detta århundrade förändrat
arten af menniskornas samfärdsel. Det internationela
utbytet erkänner numera knappast några gränser för sin
vidare utveckling; det har blifvit ett lifsvilkor för folken,
och såsom sådant kan det icke upphöra att kräfva ökad
lättnad för de ömsesidiga förbindelserna. Och det synes
vara obestridligt, att för utbytets lätthet måste ett för do
handlande nationerna gemensamt mått-, mål-, vigt- och
myntsystem vara ett af de första vilkoren. Till ernående
af en sådan gemensamhet syftar onekligen utvecklingens

*) Redan omkring 1580 har Italienaren Scaruffi uttalat idéen om ett universel
mynt. Tysken Hegemsch har på 1780-talet med utmärkt klarhet uppfattat
betydelsen af denna fråga, och i afseende å en sådan förändring anfört i det
närmaste samma skäl, som nu med kraft göras gällande för densamma. Mirabeau
har äfven under den konstituerande församlingens första öfverläggningar
rörande myntväsendet framkastat den djerfva tanken om en allmänt för hela
verlden gällande myntenhet.

DEN INTERNATIONELLA MYNTFRÅGANS UTVECKLING.

gång, och mynt-enhetens genomförande synes nn vara
den första länken att inpassa i den kedja, som skall förbinda
folken till fredlig samverkan.

Den stora industri-expositionen i London år 1851 gaf
första anledningen till den vigtiga frågans allvarliga begrundande.
Man fick vid jemforandet af de da utställda
artiklarnes värden påtagligen förnimma olägenheten af den
rådande olikheten i de sär skil dta ländernas mått-, mål-,
vigt- och myntsystem. Förbistringen härutinnan stod i
en skärande motsats till den gemensamhet i intressen,
hvilken i det stora företaget hade fått synlig gestalt. Förslag
väcktes om en sådan alltomfattande förändring både
vid detta tillfälle och sedermera år 1855 vid expositionen
i Paris.

Den senaste Pariserexpositionen år 1867 hade äfven
sin särskilda kommitté för behandlande af detta ärende;
och der diskuterades med mycken värme frågan om ett
gemensamt system för både mått, mål, vigt och mynt,
på samma gång som den särskilda, mera officiela, myntkonferensen
höll sina sammanträden.

De internationela statistiska kongresserna hafva äfvenledes
åt ämnet egnat eu särskild uppmärksamhet. Ett
vetenskapligt intresse har här gifvit sig uttryck och lagt
sin tyngd i vågskålen för en snar förening om de grunder,
efter hvilka varors värden skola mätas. Frågan har
på de statistiska kongresserna varit ett stående öfverläggningsämne
och för hvarje gång väckt allt större uppmärksamhet.
Statistikens målsmän hafva naturligtvis mer än
andra varit i tillfälle att känna olägenheten af den nu rådande
olikheten mellan ländernas varu- och värdemått,

MYNTKONVENTIONEN AF ÅR 186 5.

med deraf följande oundgängliga reduktioner, hvilka medföra
ett besvärligt och tidsödande arbete, lätt föranleda
fel och misstag, försena spridningen af samlade uppgifter
och sålunda mycket hämma denna vetenskaps utveckling.

Uppgiften är dock alltför invecklad och af praktiska
svårigheter beroende, för att kunna lösas såsom en rent
vetenskaplig fråga eller på de vägar, som bäst leda till
ett för vetenskapen allenast fullt tillfredsställande slut.
Första uppslaget måste gifvas af något folk, som var nära
till att känna det rent praktiska behofvet af en sammanslutning
i detta hänseende, och som dessutom genom sin
betydenhet inom handelsverlden mäktade att göra sin röst
hörd bland dem, hvilka af frågan berördes; och så skedde,
när fyra af Europas stater på Frankrikes uppmaning år
1865 den 23 December förbundo sig till antagande af ett
gemensamt myntsystem.

Denna mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz
ingångna konvention innehåller hufvudsakligen följande
bestämmelser (se Bil. Litt. Q):

De fyra staterna erkänna såsom verkligt mynt: af
guld endast myntstycken på 100, 50, 20, 10 och 5 francs
af 0.900 finhet, och till vigt af 100 fr. — 32.25806 gram samt
öfriga myntstycken i förhållande derefter; af silfver åter
endast myntstycken på 5 francs till O.900 finhet och till
vigt af 25 gram. Alla dessa myntsorter skola de i sina
offentliga kassor, utan åtskilnad till myntningsorten, mottaga
till obegränsadt belopp, såvida ej prägeln genom nötning
försvunnit eller vigten förminskats, å guldmyntet ^ %,
och å silfvermyntet 1 % under det lagliga vigtremediet.
Lagligt remedium är: i halt O.002 för både guld- och

MYNTKONVENTIONEN AE ÅE 18 65.

silfvermynt; i vigt O.003 för 5-francsstycket så väll silfver
som i guld; O.002 för 10- och 20-fr.-stycken, och O.001
för 50- och 100-fr.-stycken.

De fyra staterna ega att till skiljemynt af silfver utprägla
endast myntstycken å 2 fr., 1 fr., 50 centimes och
20 centimes till 0.835 finhet och till vigt af 2 fr. = 10
gram samt de öfriga mynten i förhållande derefter. Remedium
i halt är för alla dessa skiljemynt O.003; remedium
i vigt är O.oos för 2-fr.- och 1-fr.-styckena, O.007 för
50-centim-stycket och O.010 för 20-centim-stycket.

Angående dessa skiljemynt af silfver är vidare stadgadt:
att de i den stat, der de äro präglade, skola enskilde
emellan vara lagligt betalningsmedel intill belopp
af 50 fr.; att de af offentliga kassor i alla fyra staterna
skola mottagas till belopp icke öfverstigande 100 fr. i
hvarje betalningspost; att de af den stat, som satt dem i
omlopp, skola från egna undersåtar mottagas till hvilket
belopp som helst, och från de andra staternas undersåtar
eller offentliga kassor invexlas, när beloppet ej understiger
100 fr.; att de skola af de stater, som utgifvit dem,
nedsmältas, när deras vigt genom nötning nedgått med
5 % under remediet, eller när prägeln är försvunnen; och
att de af hvarje stat få utgifvas allenast till ett visst i
konventionen faststäldt belopp, hvarvid man utgått från
den grundsatsen, att hvarje stat eger utgifva högst 6 fr.
i skiljemynt af silfver för hvarje innevånare.

Den 12 § af denna konvention medgifver tillträde
till myntförbundet åt hvarje stat, som åtager sig de dermed
förknippade förpligtelserna och, i hvad som rörer
myntstyckena af guld eller silfver, antager konventionens

FÖRSÖK TILL UTVIDGNING AF MYNTFÖRBUNDET.

myntsystem. Med anledning häraf utfärdade ock den
Kejserliga Franska regeringen till de Europeiska staterna
inbjudning att biträda det mellan de ofvannämnda fyra
staterna ingångna förbundet, uttryckte dervid tillika sin
önskan, att, om en dylik närmare förbindelse ej genast
kunde komma till stånd, de särskilda regeringarna dock
måtte vidtaga sådana åtgärder, som kunde leda till en
successiv minskning af skilnaderna mellan de olika mynttyperna,
samt anhöll att få del af de anmärkningar, som
mot konventionens system kunde vara att framställa.
Slutligen yttrade sig ock den Kejserliga regeringen om
önskvärdheten af en internationel Konferens, hvarest staternas
ombud kunde öfverlägga om de lämpligaste medlen
till uppnående af det stora målet — en internationel myntenhet.

Den vigtiga frågan hade härmed ryckt ett mycket
stort steg framåt; hon hade erhållit understöd af den
Franska regeringen, och vägen för hennes praktiska lösning
var angifven dermed, att redan fyra stater med en
befolkning af öfver 70 millioner anslutit sig till ett gemensamt
myntsystem.

Myntförbundets utvidgning mötte emellertid åtskilliga
hinder, dels i flere staters obenägenhet att inlåta sig i
dylika förhandlingar, för hvilka tänkesätten ännu icke voro
tillräckligt förberedda, dels i tillfälliga politiska förvecklingar,
dels ock i några af konventionens egna bestämmelser,
hvilka redan vid myntförbundets afslutande hade
väckt betänklighet, och hvilkas olämplighet nu flere af de
inbjudna staterna uttryckligen framhöllo. Konventionen

NYA STATER ANTAGA KONVENTIONENS SYSTEM.

af den 23 December både nämligen antagit det franska
myntsystemets dubbla värdemätare, i det den stadgat ett
fast värdeförhållande mellan guld och silfver; och de stater,
som redan egde blott eu värdemätare, kunde icke gerna
förmå sig att utbyta densamma mot något, som de måste
anse både onaturligt och farligt.

De fortsatta underhandlingame ledde emellertid till
det resultat, att Konventionens system blifvit antaget: af
Kyrkostaten genom ediktet af den 16 Juni 1866, dock
med förbehåll af rätt att prägla mynt äfven å 2 i fr. och
å 25 centimes1); af Rumänien genom lag af den 14 April
1867, dock med förkastande af dubbla värdemätaren och
silfverfemfrankstyeket; af Grekland efter årslånga förberedelser
slutligen den 8 Oktober 1868. Mellan Österrike
och Frankrike afslöts den 31 Juli 1867 en preliminär
konvention, enligt hvilken det förra, under åtskilliga vilkor,
skulle ansluta sig till de fyra staternas myntförbund.
Äfven Österrike gjorde förbehåll emot den dubbla värdemätaren,
som det endast för den närmaste öfvergångstiden
ville godkänna. För öfrigt utfästade det sig att grunda
sitt myntsystem på guld med antagande af en florin (gulden)
= 2i fr. såsom enhet, och att icke låta prägla andra
myntstycken än de i konventionen omnämda, samt 10
gulden = 25 fr. Det var ämnadt, att denna konvention
skulle träda i verket den 1 Januari 1870, men den har * i

'') Se: VUnification Monétaire Internationale par Feer-Herzog pag. 28. Geneve
1869.

Kyrkostaten har i sjelfva verket aldrig tillträdt förbundet; men genom en

i le Monitew införd vilseledande uppgift i detta hänseende har den dock
kommit i tillfälle att öfversvämma de öfriga staterna med sitt skiljemynt,
hvaraf det präglat 27 millioner fr., eller 34 fr. i stället för 6 fr. på hvarje
innevånare.

PARISERKONFERENSEN ÅR 1867.

sedel mera icke blifvit ratificerad, och. i sjelfva verket kan
den väl, så länge Österrike grundar sitt myntsystem på
tvångskredit och pappersvaluta, ej hafva någon annan betydelse
än såsom uttryck af dess regerings bestämda afsigt,
att under gynnsammare omständigheter med större
kraft befordra reformenL).

Den vigtigaste följden af Frankrikes ofvannämnda
underhandlingar var likväl den internationela Konferens,
som under sommaren 1867 kom till stånd, och till hvilken
Eders Maj:t, efter inbjudning från Kejserliga Franska
regeringen, afsände tvänne ombud, för Sverige Bankdirektören
A. O. Wallenberg, för Norge dåvarande Professorn
vid Universitetet i Christiania O. J. Broche Äfven de
stater, såsom England, Preussen, Nederländerna, hvilkas
diplomatiska noter i denna fråga uttryckt motvilja mot en
omedelbar öfvergång till det nu ifrågasatta internationela
myntsystemet, hade dock i likhet med den Franska regeringen
ansett ärendet vara af stor betydelse för framtiden,
och derföre villigt lyssnat till förslaget om en gemensam
öfverläggning. I Paris sammanträffade sålunda den 17
Juni 1867 ombud från Nord-Amerikas Förenta Stater och
från 19 af Europas stater, nämligen utom Frankrike, Belgien,
Schweitz och Italien, hvilka afslutat 1865 års myntkonvention,
äfven från Ryssland, Österrike, Preussen med
Nordtyska Förbundet, Baijern, Baden, Wiirtemberg, Sverige,
Norge, Danmark, Nederländerna, Grekland, StorBritannien,
Spanien, Portugal och Turkiet.

'') Genom Förordn. af den 9 Mars 1870 har i Österrike prägling af 4-guldenstycken
= 10 fr. och 8 - gulden- sty öken = 20 fr. blifvit påbjuden.

16 PARISERKONFEDENSBKS BETYDELSE.

WKRllftVQIWiffir

ej att besluta åtgärder, utan att öfverlägga om de grunder,
hvarpå gemensamma beslut i en framtid kunde fattas.
Några staters representanter ansågo till och med nödigt
att göra särskild! förbehåll mot hvarje sådan uppfattning
af deras yttranden, som om deras regeringar derigenom
voro bundna till verkställighet af de genom dem godkända
förslag, och de afhöllo sig derför en och annan
gång från votering öfver sådana frågor, som syntes dem
alltför nära beröra deras lands sjelfbestämningsrätt. Emellertid
har konferensens beslut icke blott tjenat till att
väcka allmänhetens uppmärksamhet på frågan och förbereda
tänkesätten till förmån för en blifvande förändring:;
det har äfven utöfvat synbar inverkan på de särskilda
staternas styrelser och framför allt åt den Franska regeringen
gifvit ett kraftigt stöd för de åtgärder, som densamma
för det stora ändamålets vinnande kan komma att
vidtaga.

Förutom de i det föregående nämda åtgärderna från
Greklands, Kyrkostatens, Rumäniens och Österrikes sida,
hvilka åtgärder redan före konferensens sammanträde voro
åtminstone förberedda, hafva efter och i följd af dess beslut
inom de öfrige staterna åtskilliga mått och steg vidtagits,
hvilka utvisa ett stigande intresse för den väckta
frågan och äfven i sin män bidragit till hennes framtida
lösning.

I England nedsattes genom Kongl. bref af den 18
Februari 1868 en Kongl. Kommission för att granska
Konferensens yttrande och förslag, pröfva deras tillämplighet
på det förenade Konungarikets bestående förhållanden,
samt afgifva utlåtande, huruvida någon förändring

YTTRANDE AD INDUSTRIEXPOSITIONENS KOMMITTÉ.

des monnaies” sysselsatt med frågan om ett internationelt
myntsystem och kom dervid till resultat, hvilka i de flesta
hänseenden voro helt och hållet öfverensstämmande med
Konferensens1).

De till Konferensen afsända ombud hade icke varit
försedda med fullmakter att afsluta några för de respektive
staterna bindande överenskommelser; deras uppdrag
var ej att underhandla, utan att förbereda underhandlingar,

'') De beslut i afseende på Myntfrågan, som denna Kommitté fattade, voro följande: l:o)

Det första vilkoret är, att de i denna fråga intresserade makterna antaga
en och samma enhet för sina guldmynt (dans 1’émission de leurs
monnaies d’or).

2:o) Det är önskvärdt, att dessa mynt öfverallt präglas till O.900 finhet.

3:o) Det är önskvärdt, att hvarje styrelse bland sina guldmynt inrymmer
(introduise) åtminstone ett myntstycke i värde lika med det, som är i bruk
hos de andra intresserade makterna, på det att mellan alla myntsystem må
finnas en gemensam beröringspunkt; med denna till utgångspunkt skulle hvarje
nation arbeta på att steg för steg bringa sitt myntsystem i öfverensstämmelse
med det, som kunde komma att väljas till gemensam grundval för alla.

4:o) Det system af guldmynt, som för närvarande gäller i Frankrike och
redan blifvit antaget af en stor del af Europas befolkning, erbjuder sig såsom
företrädesvis lämpligt till grundval för det eftersökta gemensamma myntsystemet.

6:o) I betraktande deraf, att i följd af en lycklig tillfällighet de mest
betydande nu gängse myntenheter kunna genom föga märkbara förändringar
bringas att passa väl tillsammans med det Franska ö-fr.-stycket af guld, skulle
detta myntstycke vara det mest lämpliga att lägga till grund för myntsystemet,
och de efter denna grund präglade mynten skulle, så snart öfverenskommelser
nationerna emellan det medgåfve, vara multiplar af denna enhet.

6:o) Det är önskvärdt, att regeringarna i de särskilda länderna må besluta,
att de af hvarje nation i öfverensstämmelse med det föreslagna och antagna
gemensamma myntsystemet präglade mynten skola gälla såsom lagligt betalningsmedel
i alla dessa länder.

7:o) Det är högeligen önskvärdt, att systemet af dubbel värdemätare, hvarhelst
det ännu finnes, måtte afskaffas.

8:o) Det är högligen önskvärdt, att det decimala räknesystemet måtte allmänt
antagas, och att alla nationers mynt måtte hafva samma finhet och
form.

9:o) Det är önskvärdt, att regeringarna öfverenskomma om gemensamma
kontrollbestämmelser, i ändamål att betrygga myntstyckenas rätta halt och
vigt (1’intégrité), såväl vid förfärdigandet som under deras omlopp.

FARISERKÖNEERESSEN ÅR 186 7.

dock icke nödvändigt i hvarje stat behöfde präglas, allenast
att de lagligt internationela myntstyckena innehölle
denna myntenhet ett helt antal gånger. Enstämmigt antogs
25 fr. såsom ett internationelt mynt.

Rörande de åtgärder, som vore att vidtaga i och för
beredande af öfvergång från silfver till guld såsom ensam
värdemätare, rådde mellan ombuden någon meningsskiljaktighet,
i det några ansågo, att det internationela guldmyntet,
till beredande af dess snabbare införande, borde
erhålla en för alla länder gällande tarifering i silfver, hvarvid
man dock genast blef oense om sj elfva grunden för
tariferingen; andra åter förmenade, att denna angelägenhet
omöjligen kunde genom bindande internationela bestämmelser
afgöras, utan borde öfverlemnas åt hvarje lands
eget godtfinnande. Konferensens ledamöter förenade sig
dock till sist nästan enhälligt om den grundsatsen, att i
de länder, der silfvermyntsystem eller dubbel värdemätare
gäller, borde guldets värde i förhållande till silfrets icke
bestämmas så lågt, att guldmyntsystemets införande derigenom
försvårades.

Konferensen, hvars ledamöter enstämmigt förklarat,
att det internationela myntsystemets genomförande förutsatte
de internationela myntens erkännande såsom lagligt
betalningsmedel, uttryckte slutligen den önskan, att de
särskilda staterna ej blott hvar för sig beslutade att antaga
dessa mynt, utan äfven om deras införande och ömsesidiga
erkännande samt om kontrollen vid deras förfärdigande
afstöta bindande överenskommelser.

Såsom redan är nämndt var vid samma tid äfven
industri expositionens ”Comité des poids, des mesures et

PARISKRKONFERENSEN ÅR 1 86 7.

Efter åtta sammanträden lyckades det denna konferens
att förena alla de närvarande ombudens mening- om
vissa af frågans hufvudpunkter, ocli det resultat, som derigenom
vanns, måste derför onekligen betraktas som
grundval för en kommande utveckling.

Konferensens alla ledamöter skänkte sitt fulla erkännande
åt den föreliggande frågans stora betjföelse ocli de
fördelar, som deraf vore att vinna.

Konferensen afvisade enhälligt alla förslag om införande
af ett helt och hållet nytt, på rent vetenskapliga
grunder fotadt, myntsystem; och förklarades det i 1865
års konvention uppställda system vara bland alla nu gällande
det företrädesvis antagliga, dock med förbehåll mot
en eller annan af dess bestämmelser.

Konferensen förkastade enhälligt — med undantag af
en röst (Nederländernas), hvilken i följd af den framställda
propositionens form afvek, icke i sj elfva hufvudfrågan
rörande den dubbla värdemätarens olämplighet,
utan blott till förmån för de särskilda staternas rätt att
bestämma öfver tiden för dess vidhållande, — ej mindre
den dubbla värdemätaren, än silfret såsom ensam värdemätare,
och uttalade sig lika enhälligt för det internationela
myntsystemets grundande på guld; dock med frihet
för de enskilda staterna att under öfvergångstiden behålla
äfven silfver såsom värdemätare.

Konferensen förklarade enhälligt, att O.goo finhet vore
den lämpligaste legering för det internationela guldmyntet,
samt att för de internationela myntstyckenas prägelvärde
måste finnas en gemensam ”nämnare”, som flertalet af konferensens
ledamöter ville finna i femfrancsstycket, hvilken

ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN.

af Storbritanniens myntsystem vore önskvärd, och i sådant
fall hvilka åtgärder bäst kunde leda till den öfverensstämmelse
med öfriga stater, som åsyftades med förslaget
om ett internationelt mynt. Efter eu ytterst noggrann
undersökning af alla till ämnet hörande frågor, samt
inhemtande af en mängd yttranden från sakkunnige och
för ärendet intresserade personer, afgaf denna kommission
den 25 Juli 1868 ett betänkande, rikt på de vigtigaste
upplysningar och fullt af de kraftigaste förord för det föreslagna
internationela myntsystemet, men hvars slutsats
dock blef ett bestämdt afstyrkande af den åtgärd, hvilken
skulle vara sjelfva häfstången för det praktiska genomförandet
af förändringen, sådant det tänktes af konferensens
fleste ledamöter.

På grund af meddelade upplysningar framhåller kommissionen
ganska bestämdt de fördelar, hvilka England
med sin vidt utsträckta handel, kanske mer än de flesta
andra länder, skulle åtnjuta af ett internationelt myntsystem,
och den vigt detsamma måste ega för utvecklingen af de
kommerciela förbindelserna; men den tillfogar äfven den
anmärkningen, att den åsyftade vinsten icke vore fullständig,
förrän denna gemensamhet utsträcktes från några enskilda
mynttyper till hela mynträkningen, samt till mått-,
mål- och vigtsystemet; och den synes på grund af detta
sitt begär efter fullständig gemensamhet icke vara särdeles
benägen för en förändring, som blott vore ett första steg
till gemensamhet.

Kommissionen uttalar vidare sin öfvertygelse, att det
föreslagna myntsystemet, om det verkligen skall komma
till stånd, måste grundas på guld såsom värdemätare; att

Myntkommittéens Bet. 2

18 ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRAGAN.

det förutsätter de efter den internationela myntfoten präglade
myntstyckenas fullkomliga likhet i storlek och finhet,
för hvilken senare de, i öfverensstämmelse med konferensen,
förorda O.ooo guldhalt, i stället för den nu i England
öfliga af fl; att överenskommelser måste träffas mellan
de särskilda regeringarna ej mindre om kontroll öfver
förfärdigandet af de internationela mynten, än om hvarje
stats förbindelse att inlösa och nedsmälta sådana mynt,
som genom nötning blifvit förslita, samt att det i omlopp
varande internationela myntet måste erkännas såsom
lagligt betalningsmedel inom de särskilda staterna.

Kommissionen förklarar äfven, att den för eu dylik
myntförändring nödiga indragning och omsmältning af det
nu omlöpande myntet åtminstone icke från Englands sida
borde möta något hinder, enär en sådan åtgärd icke gerna
kunde erfordra längre tid än 4 år och ej större omkostnader
än vid pass 150,000 £ sterling, en uppoffring, hvilken
vore af så mycket mindre betydenhet, som England
i alla händelser måste vara betänkt på en snar ommyntning
af sina nuvarande, i allmänhet mycket förslitna myntstycken
af guld. En vigtig betänklighet synes härmed
vara häfd i fråga om den förändring af det Engelska myntet,
hvartill konferensen på sätt och vis uppfordrade genom
sin förklaring, att 2 5-fr.-stycket borde i främsta rummet
komma i fråga som ett internationell, mynt, hvarmed naturligtvis
var sagdt, att den Engelska sovereignen, till
ernående af likhet med 25 fr., borde bortkasta de 2.126
pence = 22 centimer, hvarmed den för närvarande efter
sitt metallvärde öfverskjuter 25 fr.

ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN. 19

Kommissionen tager slutligen i öfvervägande, hvilken
inverkan eu förändring af den Engelska sovereignen skulle
utöfva på bestående penningeförbindelser och löpande
affärsuppgörelser. Den finner, att en reduktion af sovereignen
från 113.001 grän fint guld till 112.008 grän, eller
med 0.88 %, skulle icke blott vålla svårigheter för beräkning
af äldre i det förra myntet kontraherade förbindelser,
utan äfven, åtminstone under öfvergångstiden, vid det dagliga
mindre utbytet förorsaka mångfaldiga olägenheter, så
mycket besvärligare, som eu skilnad af omkring 0.9% vid
så små belopp som shillings och pence endast med svårighet
läte sig iakttaga. Alla obligationer, inteckningar,
aktier och öfriga värdepapper i det gamla myntet skulle
omskrifvas; alla räkenskaper, såväl bankens och statens
som enskilda köpmäns, skulle med mycket besvär och
många omkostnader förändras; alla löner, taxor och utgifter
skulle lämpas efter systemets nya räkneenhet; och
det vore dessutom långt ifrån säkert, att allmänheten skulle
kunna snart bibringas insigten om förändringens vigt. I -alla händelser måste densamma möta ett starkt motstånd
hos hela den del af folket, som, utan aning om dess betydelse
för den stora handeln, endast finge känning af de
genom densamma vållade obeqvämligheter och förluster.
Åt betänkligheter af denna art har kommissionen inrymt
en ganska stor vigt, men den slutar dock med anförande
af exempel, huru i andra länder, såsom Frankrike, Preussen,
Holland och Grekland, dylika svårigheter verkligen
blifvit besegrade, samt uttalar sin öfvertygelse, att de icke
kunna blifva ett oöfvervinnerligt hinder för en förändring,

20 ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN.

”så vida denna af allmängiltiga grunder måste anses vara
af stor nytta för samhället”.

Sådana grunder kan dock kommissionen icke upptäcka
för förslaget om sovereignens förändring och 25-fr.-styekets upphöjande till internationel myntenhet. Den
finner detta förslag helt naturligt från en konferens, der
det Franska systemet varit representeradt af fyra stater,
men den anser det vara ännu naturligare, att England
påyrkar den oförändrade sovereignens antagande som det
egentliga verldsmyntet; ett förslag, som dock å 1867 års
konferens aldrig sattes i fråga, hvarken af Englands ombud,
eller af något från de öfriga femton makterna, hvilka
med afseende å valet af myntsystem måste anses fullt
opartiska.

För kommissionen synes emellertid den Engelska
sovereignens höga rang såsom vidt omlöpande och öfverallt
erkändt handelsmynt, dess vördnadsvärda ålder och
dess orubbade anseende vara afgörande skäl för dess bibehållande
vid oförändradt värde, och den föreslår derföre
det Franska myntsystemets förändring till sådan öfverensstämmelse
med det Engelska, att sovereignen kan bibehållas
och blifva internationel myntenliet.

Ehuru kommissionen sålunda bestämdt afstyrker
sovereignens förändring till likhet med ett Franskt 25-fr.-stycke, afslutar den dock sitt betänkande med upprepande
af den förklaringen, att ett för alla nationer likformigt
myntsystem med gemensam värdemätare och gemensam
räkneenhet samt med öfverensstämmelse i systemets såväl
större som mindre underafdelningar skulle, lika väl som
ett gemensamt vigt- och måttsystem, medföra de vigtigaste

ENGLANDS OCH FRANKRIKES ÖMSESIDIGA STÄLLN. I MYNTFRÅGAN. 21

fördelar; ocli den tillägger, att frågan om ett gemensamt
mynt icke behöfver uppskjutas till dess ett internationell;
mått- och vigtsystem på samma gång kan åvägabringas,
samt att lösningen af alla med denna fråga förknippade
svårigheter lämpligast kan vinnas genom en ny konferens
af alla dervid intresserade makters befullmäktigade ombud.

Af åtskilliga tecken att döma, saknas icke skäl för
den förmodan, att en stor del af Engelska nationen
delar de af kommissionen uttalade åsigter och att isynnerhet
premisserna till den slutsats, som af böj er den Engelska
sovereignens förminskning till öfverensstämmelse
med 25-fr.-stycket, väckt anklang hos en nationalkänsla,
hvilken ogerna ser England i något hänseende vika för
Frankrike.

Onekligen kan en sådan känsla, äfven i en fråga af
denna art, vara ett hinder af ganska allvarsam beskaffenhet,
och den skall åtminstone verka derhän, att England kommer
att intaga en i det längsta overksam och afvaktande
hållning. Men om den är tillräcklig för att afhålla England
från en förändring, hvartill det skulle lockas endast
af nya fördelar, skall den näppeligen mäkta förhindra
samma förändring, om nationen dertill finner sig manad
af känbara kommerciela olägenheter. Och det är obestridligt,
att Frankrike i denna tvist om företrädet eger
vapen i sin hand, hvilka äro kraftigare än något theoretiskt
argument, enär. det har makt att framkalla en för
England ganska känbar financiel eller kommerciel olägenhet.
Redan nu anföres af Engelsmän såsom en betänklig
omständighet, huru den Engelska sovereignen på
fastlandet lider vid beröringen med det Franska myntet.

22 ENGLANDS OCH FRANKRIKES ÖMSESIDIGA STÄLLN. I MYNTFRÅGAN.

enär den ej blott i det mindre utbytet vid vexlingar, köp,
liqvider å jern vägar och ångbåtar utan äfven ofta vid den
större handelns prisnoteringar1) utgifves och mottages till
ett värde af 25 fr., under det dess värde egentligen skulle
vara 25.22 fr. Om detta inträffat, innan ännu något Franskt
guldmynt af denna valör funnits till, huru mycket lättare
skall det ej ske, i händelse ett 2 5-fr.-stycke, till form och
storlek alldeles liknande sovereignen, utsläppes i verldsmarknaden.
Ett sådant mynt, som för beqvämlighets skull
öfverallt komme att gälla lika med en sovereign, skulle,
efter den välbekanta lagen om det sämre myntets makt
att uttränga det bättre, utan allt tvifvel komma att ideligen
jaga Englands förråd af sovereigns i vexlarnes kassor
och guldsmedernas deglar, och England skulle kanske
inom mindre tid, än det behöfde för att omsmälta sina
sovereigns, se dem utträngda af Franska 25-fr.-stycken,
eller också vara tvunget att med ständig förlust prägla
nya sovereigns till förmån ensamt för spekulationen i
denna vara.

Det är troligen ock irisigten härom, som föranledt
den nuvarande Engelska regeringen att med större ifver
taga frågan om hand. Finansministern Lowe har i sitt
bekanta tal i underhuset den 6 Februari 1869 på ett
mycket bestämdt sätt uttalat sig till förmån för ett förslag,
hvilket redan inför 1868 års kommission framställdes
af några ganska betydande män, och som afsåg att genom

'') Se härom: Report from the Royal Commission on international
coinage, pag. 38 (JE. K. Muspratt, ledamot af handeLskammaren i Liverpool,
hvilken, enligt sitt eget tillkännagifvande, uttryckte denna kammares
opinion) och pag. 135 (Louis Mallet) m. fl.

FINANSMINISTER LOWES FÖRSLAG.

en konstmässig åtgärd åvägabringa sovereignens reduktion
till 25 fr., utan att dermed såra den Engelska nationalkänslan.
'' Sovereignen bör icke — menade inför kommissionen
Mess. Hendriks, Brown och Smith samt senast inför
underhuset finansministern Lowe — nu förändra sitt nominela
värde; den skall inom England och för Engelsmännen
behålla detsamma, sådant det är och under lång
tid varit, och dess underafdelningar shillings och pence
skola förblifva alldeles orubbade. Men da det nu är fråga
om att anskaffa ett internationelt. mynt af samma vigt och
halt som det Franska 2 5-fr.-stycket, kan detta ske genom
införandet af en nyhet i den Engelska myntpolitiken, nämligen
en slagskatt af jemt 2.m pence eller 22 centimer,
att uttagas af hvaije sovereignstycke. Den på sådant sätt
till metallvärdet minskade sovereignen skall naturligtvis
på verldsmarknaden mottagas och utgifvas för hvad den
verkligen innehåller i guld och sålunda, utan att vara
blottställd för nedsmältning, hålla sig i omlopp tillsammans
med det nya 25-fr.-stycket. Inom landet åter skall
den på grund af sin prägel fortfarande betraktas som en
sovereign af det äldre slaget, d. v. s. ett guldstycke innehållande
113.001 grän guld, ehuru hvar man vet, att staten
derutaf i myntskatt borttagit O.oos grän guld.

Den Engelska nationen skulle sålunda för sin egen
stats mynthöghet icke tveka att göra en eftergift i sin
eganderätt, men deremot för den stora internationela angelägenheten
icke vilja uppoffra något af sin värdighet;
den skulle föredraga att inom landet ”billonera” sin sovereign
framför att der erkänna dess likhet med ett Franskt
myntstycke.

OPINIONEN I ENGLAND BÖKANDE MYNTFRÅGAN.

Det är Kommitterade obekant, hvilka utsigter detta
förslag kan ega till framgång inom det Engelska Parlamentet.
Det bär inom Englands press blifvit varmt förordadt
af några bland dem, som af 1868 års kommission
rådfrågades; det har å andra sidan blifvit motsagdt af
framstående statsmän. Professor Jevons har i en uti Journal
of Statistical Society, Dec. 1868, intagen uppsats:
”On the condition of the metallic currency of the
United Kingdom with reference to the question of
international coinage”, uttalat sig i samma riktning
som Finansministern Lowe, och dervid lemnat den vigtiga,
på noggranna beräkningar grundade, upplysningen, att
det nu omlöpande Engelska guldmyntet redan är så förslitet,
att det i sj elfva verket ej innehåller mera fint guld
än 25-fr.-stycket. Hvad beträffar Englands köpmän och
industriidkare, synes deras intresse för frågan alltsedan
1867 års konferens hafva varit ganska lifligt. Liverpools
handelskammare afsände ombud till 1867 års exposition
enkom för deltagande i öfverläggningen rörande ett internationelt
mått-, vigt- och myntsystem, och i sitt eget utlåtande
angående myntfrågan uttalar sig handelskammaren
afgjordt för anslutning till det Franska systemet.

Framför allt är det anmärkningsvärd t, att af de 23
vittnen, hvilka 1868 års Engelska kommission förhörde,
hafva endast 4 yttrat sig bestämdt emot en dylik anslutning,
och af de öfriga hafva de flesta till och med förordat
sovereignens reduktion till likhet med 25 fr. En
sådan enstämmighet bland Englands köpmän, fabrikanter
och ekonomister kan endast förklaras af eu för den ifråga -

ÅTGÄRDER I FRANKRIKE I AFSEENDE Å MYNTFRÅGAN.

sätta myntförändringen benägen opinion inom de samhällsklasser,
hvilkas intressen deraf närmast beröras.

Då, såsom redan är antydt, det af konferensen föreslagna
myntsystemets genomförande i väsendtlig män
beror af Frankrikes åtgärder och hela frågan dessutom i
detta lands regering haft sin varmaste förespråkare, är det
med största intresse man motsett de mått och steg, som
der kunde komma att vidtagas i anledning af konferensens
beslut. Frankrike och öfriga stater, som antagit
myntkonventionen af år 1865, komma onekligen i den
fördelaktigaste ställningen vid en sådan förändring som
konferensen åsyftade; man fordrar af dem icke någon
annan uppoffring, om den ens så kan kallas, än öfvergifvandet
af den dubbla värdemätaren och af skiljemyntets
internationela erkännande. Imellertid hafva äfven här rest
sig vissa betänkligheter och motstånd, som måhända i
någon mån försvårat ett kraftigare ingripande till frågans
praktiska lösning. Man har med mycken ifver motsatt
sig förslaget om 25-fr.-styckets prägling och, i stället för
det af konferensen förordade myntsystem, yrkat antagandet
af en ur rent vetenskaplig synpunkt rationelare
myntenhet: 1 gram guld till O.900 finhet; hvaijemte man
envist förfäktat bibehållandet af den dubbla värdemätaren,
till hvars försvar mäktiga börsintressen förskaffat sig stöd
i vissa vetenskapsmäns betänkligheter.

Regeringen hade redan i Mars 1867 nedsatt en kommission
för utredande af frågan om värdemätaren, och
denna kommission aflemnade den 24 Maj samma år ett
betänkande, hvari förordades bibehållandet af det nuvarande
systemet med dess dubbla värdemätare. Med an -

ÅTGÄRDER I FRANKRIKE RÖRANDE MYNTFRÅGAN.

ledning af den derefter sammanträdande konferensens motsatta
yttrande i ämnet företog regeringen detsamma ånyo
till behandling, och föreläde först frågan till pröfning för
Frankrikes Bank samt alla handelskamrar och generaluppbördsmän
i riket. Samtliga dessa myndigheters yttranden,
af hvilka det vida öfvervägande flertalet voro för
införandet af guld såsom ensam värdemätare1), öfverlemnades
derefter till en ny, den 22 Juli 1868 nedsatt, Commission
monétaire, hvilken den 5 Mars 1869 afgaf sitt
yttrande af innehåll, att ”1’étalon unique d’or” vore
vida mer än den dubbla värdemätaren gynsam för en internationel
myntenhet, fördelaktig för Frankrikes handel och
nödig för befastandet af dess eget myntsystem; hvarjemte
kommissionen för införandet i Frankrike af guld såsom
ensam värdemätare förordade följande åtgärder:

l:o) att i samråd med de stater, som afslutat 1865
års myntkonvention, i viss mån förändra densamma, samt
i Frankrike framlägga en lag, bekräftande denna förändring,
som för framtiden förbjöde eller starkt begränsade

'') Enligt beräkning af kommissionens sekreterare voro af de 66 Handelskamrarne 44

bestämdt för guldet såsom ensam värdemätare,

20 bestämdt emot,

2 obestämda;

af de 87 General-Uppbördsmännen

64 bestämdt för,

14 bestämdt emot,

9 obestämda.

Härvid bör dock anmärkas att de vid kommissionens procés-verbaux vidfogade
utdrag innehålla yttranden af inalles 88 General-Uppbördsmän; att af
dessa

63 yttrat sig bestämdt för 1’étalon unique d’or,''
och 8 bestämdt emot; samt att

af de 17 återstående 15 uttalat sig mer eller mindre för guldet såsom ensam
värdemätare, men tillika framhållit vissa praktiska betänkligheter.

ÅTGÄRDER I FRANKRIKE RÖRANDE MYNTFRÅGAN.

präglandet af 5-fr.-stycket i silfver, samt inom belopp af
100 fr. inskränkte de nu befintliga silfver-5-fr.-styckenas
egenskap af lagligt betalningsmedel;

2ro) att likaledes förändra 1865 års konvention i syftning
att berättiga Frankrike till präglandet af 2 5-fr. -stycken.

Med anledning häraf blefvo ''ock de genom myntkonventionen
förenade staternas ombud kallade till konferens
den 10 Aug. 1869, men'' sammanträdet blef, på begäran
af Schweitz och Italien, uppskjutet, och lär tiden
derför ännu icke vara bestämd. Dåvarande Finansministern
Magne har ock, måhända dertill närmast föranledd af Spaniens
beslut i myntfrågan, i skrifvelsen den 10 November
samma år hos Kejsaren hemställt, bland annat, om snar
prägling af 2 5-fr.-stycken. Men de politiska förhållandena
under årets sista månader, hvilka helt naturligt tilldrogo
sig all uppmärksamhet, synas hafva vållat uppskof med
ärendets vidare handläggning, och M:r Magnes skrifvelse
har, enligt hvad Kommitterade från Eders Kongl. Maj:ts
beskickning i Paris inhemtat, endast föranledt hela myntfrågans
hänskjutande till ”Conseil supérieur du Commerce,
de 1’agriculture et de 1’industrie”, hvilken för
detta ärendes behandling har förstärkt sig med åtskilliga
sakkunniga personer.

Enligt oss delgifven note af den 11 l)ec. 1869 från
dåvarande Kejserlige Franske Utrikesministern ansågs då
frågan om 2 5-fr.-styckets prägling ej kunna företagas af
regeringen utan i samband med hela den öfriga internationela
myntfrågan. Men det torde knappt vara antagligt,
att den nya regeringen kommer att vidhålla denna

SPANIENS ANTAGANDE AF NYTT MYNTSYSTEM.

åsigt, isynnerhet om det internationell! myntsystemets ifrigaste
förkämpe, M:r E. de Parieu, hvars yrkanden just
utgått på öfvergifvandet af den dubbla värdemätaren och
präglandet af 2 5-fr.-stycket, fortfarande kommer att bibehålla
sin nu innehafvande plats i ministerrådet.

Under det Frankrike sålunda hittills låtit övertygelserna
mogna och liksom afvakta! ett gynnsamt ögonblick
för mera afgörande åtgärder, har Spanien midt under de
häftiga brytningarna af en stor revolution med ens förändrat
sitt myntsystem till likhet med de fyra förbundsstaternas.
Det här genom dekretet af den 19 Oktober
1868 som myntenhet antagit pezeta — 1 fr. och skall
enligt samma förordning prägla guldmynt, silfvermynt och
skiljemynt i full öfverensstämmelse med grunderna för
1865 års konvention. Det har dock ännu icke ingått i
förbundet, och ehuru, i full öfverensstämmelse med stadgandet
i 1865 års konvention, ett maximum af 6 fr. per
innevånare är genom dess nya myntordning faststäldt för
präglingen af silfverskiljemynt, har det icke med de angränsande
staterna ingått någon öfverenskommelse rörande
skiljemyntets ömsesidiga erkännande såsom lagligt betalningsmedel.

1 Nord-Amerikas Förenta Stater synes intresset förfrågan
om ett allmänt verldsmynt för icke längesedan
hafva varit särdeles lifligt. Man hade med anledning af
de olägenheter, hvilka den dubbla värdemätaren der, såsom
öfverallt, förorsakat, varit nödgad att redan 1853 göra
en betydande rubbning i den då blott 16 år gamla myntordningen,
och man tycktes några år derefter icke obenägen
att medverka till en ännu vidsträcktare reform, hvilken kunde

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

bereda myntväsendet större ocli varaktigare säkerhet. En
kommitté, nedsatt för undersökning rörande mått, vigt
och mynt, hade redan den 17 Maj 1866 i sitt betänkande
inför Kongressen uttalat den öfvertygelsen, att vid nästa
myntreform i de Förenta Staterna uppgiften vore att utfinna
ett myntsystem lämpligt för alla civiliserade nationer.
Till den året derpå sammanträdande Pariserkonferensen
afsändes ock som Unionens ombud en af det internationela
myntsystemets varmaste förfäktare, M:r Ruggles, hvilken
vid konferensen med största ifver påyrkade antagandet af
francsystemet som grundval för ett internationelt myntväsen,
och isynnerhet framhöll vigten af hastiga och kraftiga
åtgärder till genomförandet af en sådan förändring,
hvilken, enligt hans mening, af hvarje uppskof blott skulle
ytterligare försvåras. Såväl i sitt yttrande till konferensens
protokoll den 28 Juni 1867, som i sin berättelse rörande
konferensens förhandlingar, till Statssekreteraren Seward
afgifven den 7 November 1867, uttalade sig M:r Ruggles
på det bestämdaste för Unionens anslutning till det af
konferensen förordade myntsystem genom en reduktion
af den Amerikanska gulddollarn till likhet med Frankrikes
5 francs i guld, d. v. s. från l.otis till 1.6129 gram af O.900
finhet eller en förminskning af ungefär 3i %. Han fann
en sådan uppoffring från Amerikas sida vara påkallad af
den utomordentliga vigt ett internationelt myntsystem måste
ega för de kommerciela förbindelsernas utveckling.

Inom Kongressen fann denna mening en lika afgjord
anhängare i en af Amerikas mest framstående statsmän,
senatorn Sherman, hvilken i Senaten den 6 Januari och
sedermera med en högst ringa modifikation den 9 Juni

30 MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

1868 framlade en bill rörande detta ämne. Af bref, vexlade
mellan M:r Sherman och M:r Ruggles, samt af åtskilliga
deras yttranden finner man, att de vant öfvertygade
om möjligheten att stämma allmänna meningen i
Amerika för en anslutning till konferensens system, att
köpmän och kommerciela korporationer inom Unionen
redan begynt hysa intresse för frågan, och att Kongressen,
enligt deras mening, vore så benägen för genomförandet
af ett internationelt myntsystem, att den gerna skulle lyssna
till hvarje praktiskt förslag i denna riktning. M:r Shermans
bill förordade 5-dollars-styckets prägling till likhet
med 25 fr. såväl i halt som i vigt och storlek, samt de
öfriga myntens lämpande derefter; och skulle detta mynt
vara lagligt betalningsmedel, utom för Förenta Staternas
redan befintliga i guld betalbara obligationer. Derjemte
föreslogs, att med borttagandet af 1 dollar-, 5 cent- och
3 cent-styckena, de öfriga silfvermynten hädanefter skulle
präglas till O.ooo finhet, men så att t. ex. halfdollar-stycket
blott skulle innehålla 11.t; gram silfver till O.900 finhet,
hvilket i sj elfva verket vill säga, att finsilfverqvantiteten
i dessa mynt komme att reduceras till likhet med qvantiteten
fint silfver i de motsvarande Franska skiljemynten.
Äfven gränsen, hvartill det nya Amerikanska skiljemyntet
skulle erkännas såsom lagligt betalningsmedel, föreslogs
här till densamma som gränsen för det Franska skiljemyntet
eller till 10 dollars = 50 fr. För detta förslag
vann M:r Sherman bifall af majoriteten inom Senatens
Finanskommitté, hvilken som skäl för Förenta Staternas
anslutning till ett likformigt internationelt myntsystem
hufvudsakligen anförde, att Förenta Staterna, såsom ett

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

guldprodu cerandc land, egde det största intresse i undanrödjandet
af alla hinder för guldets fria användning, att
Förenta Staterna, såsom en ung och derföre ännu lånesökande
nation, egde det största intresse i att bringa sitt
mynt i öfverensstämmelse med de långifvande folkens,
och derigenom befria sig från de omkostnader för myntets
omvexling eller ommyntning, som för närvarande vålla
gäldenären förluster vid skulders betalning till utlandet;
att Förenta Staterna slutligen egde största fördel af att
just i detta ögonblick åvägabringa en förändring i sitt
myntväsen, enär den myntade guldqvantiteten nu vore
nedbragt till ett minimum, och kostnaden för en ommyntning
således skulle vara mindre, än den någonsin
kunde blifva. Betänkandet åtföljdes dock till representanthuset
af en reservation från Kommitténs minoritet, hvilken,
under uttryck, som i allmänhet förrådde stor obenägenhet
mot hvarje dylik förändring, ifrigt afstyrkte det
framlagda förslaget.

M:r Shermans bill af den 26 Jan. återkom till Kongressen
i början af Juni, men frågan blef denna gång icke
afgjord. Kort derefter, den 21 Juli 1868, framlade en af de
inflytelserikare ledamöterna i Kongressen, M:r Kelley, en bill
rörande antagandet af ett mynt, som bättre än något annat
skulle motsvara alla folks behof af ett internationell, bytesmedel.
Utgående från den af 1867 års konferens enhälligt
förkastade åsigten, att ett sådant lättast kunde vinnas
genom antagande af ett helt och hållet nytt myntsystem,
förklarade han, att det internationela myntet borde bringas
i närmaste öfverensstämmelse med det metriska vigtsystemet,
och föreslog, att Förenta Staternas nya guldmynt, för

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.

hvarje dollars nominalvärde, skulle väga 1| gram guld af
O.900 finhet d. v. s. innehålla li gram fint guld; att detta
guldmynt skulle från och med 1 Januari 1869 (70) gälla
som lagligt betalningsmedel inom Unionens stater, efter
beräkning, att 1000 dollars af det gamla myntet skulle
vara - 1003 dollars af det nya; att silfvennynt å en half

dollar och derunder skulle präglas till O.yoo finhet och till
vigt af 25 gram för hvarje dollars nominalvärde, men
endast inom belopp af 10 dollars gälla såsom lagligt betalningsmedel;
samt slutligen att både å guld- och silfvermynten
skulle utsättas såväl deras finhet som deras vigt
i gram.

Icke heller detta förslag lyckades denna gång tillvinna
sig Kongressens bifall, och måhända har den politiska
konflikten mellan dåvarande presidenten och Kongressen
bidragit till ärendets uppskjutande tillsvidare. Den
nye finansministern Boutwells åsigter i frågan äro ännu
ej uttalade, men enligt underrättelser från Eders Kongl.
Maj:ts beskickning i Washington, anses han vara höjd för
M:r Kelleys förslag, hvilket blifvit med vissa förändringar
förordadt i en nyligen utgifven skrift af M:r Elliot, byråchef
i Boutwells departement1).

Kelleys bill har äfvenledes erhållit understöd af the
American Association for Advancement of Science
vid dess sammanträde i Augusti 1869, och de i densamma
uttalade grundsatser voro förut framställda af the American
Statistical Association, hvilken redan i Februari
1868 påyrkade Förenta Staternas skyndsamma antagande

’) Suggestions for the establishmcnt of an International Coinage
on a decimal and metric basis in Germany by E. B. Elliot,

MYNTFBÅGANS behandling I FOBENTA STATEBNA; i tyskland. 33

af det metriska mått- och vigt-systemet samt af ett mynt
som på ett enkelt sätt anslöte sig till det metriska systemet.
Petitionen härom hade till Kongressen inlemnats
från the Stat. Association flere månader, innan M:r Kelley
framlade sitt förslag, och frambära den till Senaten af M:r
Surnner, till Representanthuset af M:r S. Ho oper.

Kelleys förslag blef äfven år 1869 framlagdt vid Kongressens
sammanträde och torde väl, efter hvad senaste
underrättelser gifva vid handen, äfven år 1870 komma
under öfverläggning. Men kämparne för francsystemet och
Pariserkonferensens förslag hafva under sistförflutna år erhållit
en betydande förstärkning i Senatorn M:r Surnner,
densamme som, enligt hvad nyss är omnämdt, året förut
inlemnat Statistiska sällskapets petition om ett metriskt
myntsystem. Den 2 April 1869 framlade denne i Senaten
en bill, hvari han, såsom förut M:r Sherman, påyrkade
5-dollar-styckets reduktion till öfverensstämmelse med 25 fr.,
och vill det sålunda synas, som om en strid inom Kongressen
och kanske inom hela landet förestode mellan
anhängare al'' det metriska och af det Franska myntsystemet.

I Tyskland, der myntföreningen af 1857 var ämnad
att afhjelpa de känbaraste olägenheterna af den rådande
förbi stringen i myntväsendet, bär dock uppmärksamheten
fortfarande varit riktad på behofvet af en större reform.
Frågan har ur theoretisk synpunkt allt för stort intresse,
för att, icke den Tyska vetenskapen skulle göra henne till
föremål för sina grundliga undersökningar, och den Tyska
handelns intressen äro allt för nära berörda af de stora sjömakternas
kommerciela utveckling, för att icke frågans

Myntkommitténs Bet.

MYNTFBÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

rent praktiska sida här skulle komma i betraktande. Så
t. ex. framställdes af Österrike redan vid de underhandlingar,
som föregingo 1857 års konvention, ett förslag, som
särskild! afsåg behofvet af ett verldsmynt, och just i sådant
intresse skulle förbereda Tysklands antagande af guld
såsom ensam värdemätare. De ännu ej besegrade farhågorna
för guldets värdeminskning bestämde dock de
underhandlande makterna för antagandet af silfver såsom
värdemätare, men för att tillmötesgå det erkända behofvet
af ett ”handelsmynt” fattade man beslutet om präglingen
af den Tyska Guldkronan’), ett mynt, som, emedan
det aldrig blef erkändt såsom lagligt betalningsmedel,
visserligen icke kunnat vålla någon egentlig förvirring,
men som också i följd af sin brist på öfverensstämmelse
med något annat kändt handelsmynt, icke varit till någon
nytta och numera nästan är en sällsynthet i verldsmarknaden.

Frågan om en ny myntreform har under den följande
tiden farit ett stående öfverläggningsämne å Tysklands
handelsdagar och nationalekonomiska möten, och har diskussionen
der, utom frågan om ett enda Tyskt myntsystem
(i stället för de nuvarande sju), äfven rört sig om
behofvet äf ett mera begärligt handelsmynt. Dervid har
man dock helt naturligt inlåtit sig på frågan om ”Goldwährung”
eller ”Silberwährung”, och har den förra blifvit
förordad såväl vid den ekonomiska kongressen i Stuttgart
1861, som i Heilbronns Handelskammares utlåtande 1861

*) Den Österrikiska guldkronan bestämdes att innehålla 10 gram fint guld, men
enär det myntguld, hvaraf den skulle präglas, var af O.900 finhet, blef dess
verkliga vigt 11J gram.

MYNTFHÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

och 1863. T allmänhet hafva dock de Tyska handelsdagarna
och nationalekonomiska mötena intill år 1867 uttalat
sig för bibehållandet af silfver såsom värdemätare,
men deremot ofta och ifrigt påyrkat guldkronans öfvergifvande
såsom handelsmynt och utbytande mot ett föreningsmynt
till guldvärde af 20 fr. eller 25 fr., hvilket dock
naturligtvis, med silfver såsom värdemätare, endast skulle
ega sitt handelsvärde eller på sin höjd eu fast kurs för
liqvid i offentliga kassor.

Pariserkonferensen gaf emellertid väckelse till ny och
ifrigare undersökning af frågan, och har i Tyskland mera
än annorstädes bevisat sin makt att förena åsigterna och
förbereda det allmänna tänkesättet på den förändring, som
det sedermera blir regeringarnas sak att åvägabringa,
Konferensens beslut har först och främst ögonskenligen
verkat derhän, att den hittills i Tyskland med största ifver
afhandlade frågan om en särskild Tysk myntenhet på
grundvalen af 1857 års förening numera blifvit helt och
hållet skjuten åt sidan. Man har fått syn på ett vida högre
stäldt mål, och man begynner inse, att om man skall underkasta
sig de uppoffringar och olägenheter, hvarje myntförändring
oundvikligen medför, så måste det vara för ernående
af just detta högre mål.

Redan 1867 års nationalekonomiska kongress i Hamburg
uttalade sig för antagande af ”Goldwährung”, och den
i September 1868 i Berlin församlade Tyska Handelsdagen
har formulerat sitt beslut i myntfrågan sålunda: ”Det är
tidsenligt och i högsta måtto önsk-värdt, att de oregelmässigheter,
som ännu förhindra Tysklands enhet i myntväsendet,
så fort som möjligt undanrödjas, och att man på

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

samma gång antager guld såsom värdemätare med lämplig
anslutning till myntkonventionen af den 23 December 1805,
och till de af 1867 års myntkonferens förordade grunder”.

För antagandet af guld såsom värdemätare uttalade
sig härvid 75 röster mot 37. Intresset för den internationela
angelägenheten förråder sig ock omisskänneligt i den
Nordtyska Riksdagens beslut af den 13 Juni 1868, enligt
hvithet Förbundsrådets president skall uppfordras ”att
skyndsammast för Riksdagen framlägga förslag till ett nytt
strängt decimalt myntsystem”.

Enligt underrättelser ingångna från Eders Kong!,. Maj ds
beskickning i Berlin, lär emellertid den Preussiska regeringen
icke ännu tagit något steg för beredandet af en
sådan förändring, men Förbundsregeringen lär vara betänkt
att, när omständigheterna sådant medgifva, taga frågan i
skärskådande.

Åmnet har också med det lifligaste intresse inom
pressen och af enskilde nationalekonomer och mynttechnici
blifvit afhandladt; de fyra sista åren hafva redan haft att
framvisa eu myntliteratur, der man finner flera af Tysklands
mest sakkunnige män hafva med ifver deltagit i
meningsutbjdet. Det fort]enar särskilt att anmärkas, huruledes
tvistepunkterna redan fått en vigtig begränsning
derigenom att frågan om ”Gfoldwährung” eller ”Silberwährung”,
der den icke anses såsom redan fullt afgjord,
af alla dessa skriftställare obetingadt besvaras till den förras
fördel; och att önskvärdheten af ett internationell myntsystem
likaledes af alla är erkänd.

Handelsdagen i Berlin, som 1868 utfäste ett pris för
myntfrågans behandling, ansåg sig till och med kunna

MYNTFKAGANS BEHANDLING I TYSKLAND.

lemna dessa bägge spörsmål åsido, såsom redan fullständigt
belysta, och begärde i stället ett sval) på frågan,
genom hvilka medel man lättast kunde öfvervinna de Opraktiska
svårigheter, som måste åtfölja en öfvergång från"silfver
till guld såsom värdemätare. Meningarna hafva naturligtvis
varit ganska delade rörande den lämpligaste utgångspunkten
för ett internationelt myntsystem, och förslag hafva
ej felats såväl till att låta clet internationela bytesmedlet
utgöras af hela gramvigter fint guld "), som till antagande
af ett nytt Tyskt mynt med namnet kronthaler2); men
de flesta och mest betydande rösterna hafva dock uttalat
sig för en anslutning till guldfrank sy s tern et3), och
har man dervid ansett den nya Tyska myntenheten böra
sökas antingen genom den Österrikiska 10-florinens reduktion
till likhet med 25 fr., eller uti den Tyska ”Drittelthaler
in Gold”, hvaraf 20 = 25 tf.

'') Så isynnerhet E. Nothomb i en uppsats ”Die Weltmiinze” i Avig. hft. af
Preussische Jahrbiicher 1869.

z) Augspurg: Zur deutschen Miinzfrage. I—IV Bremen 1868—69.

*) Så de fem af Tyska Handelsdagen prisbelönta skrifterna i myntfrågan af II.
Grote, G. Millaver, II. Weibezdh/n, It. Back och J. G. Killerman, tillsammans
utgrina af Handelsdagens Utskott under titel: Der Uebergang zur Goldwährung.
Berlin 1868.

Såsom Bericht-erstatter rom bleibenden Ausschuss des deutschen
Handelstages har den berömde D:r A. Soetbeer i Hamburg offentliggjort
eu Denkschrift betreffend deutsche Miinzeinigung, hvari frågan
erhållit eu. klar och fullständig belysning, och der dess vigt för Tyskland är
med styrka framhållen.

Äfven F. Xeller, Miinzdirektor in Stuttgart, har utgifvit en särdeles sakrik
skrift: Die Frage der internationalen Miinzeinigung und der Reform
des deutschen Miinzwesens. Stuttgart 1869.

Vidare må nämnas: C. Schufa, Die deutsche Miinzreform und der
Ansohluss an das Frankensystem. Berlin 1869. — J. Prinee Smith: Währung
und Miinze. Berlin 1869. — Gschmendner: Zur allgemeinen Miinzeinheit;
die internationationale Mvinzkonferenz zu Paris im Jahre
1867. Erlangen 1869.

Bremer Handelsblatt och Hamburg Börsenhalle hafva i Tyskland
varit de egentliga organen för frågans behandling inom pressen.

38 MYNTFRÅGANS BEHANDLING I RYSSLAND, FINLAND.

I Ryssland har, enligt meddelanden från Kejserliga
Ryska Finansministeriet till Eders Kong! Maj:ts beskickning
i S:t Petersburg, ännu icke varit fråga om införande
af någon ny myntenhet, eller om förändring af landets
myntsystem till öfverensstämmelse med det af 1867 års
konferens föreslagna; ej heller har genom enskilde eller
korporationer något förslag i sådant syfte blifvit väckt. I
Rysslands myntsystem har den dubbla värdemätaren faktiskt
gjort sig gällande, i det att utom silfverrubeln, som
skulle vara landets lagliga bytesmedel, äfven half-imperialer
utpräglas af guld till ett genom kejserlig ukas lagbestämdt
värde af 15.15 silfverrubel, d. v. s. efter ett värdeförhållande
mellan silfver och guld som 1 : 15.45. Då silfret i följd af
denna prisbestämmelse på 1850-talet begynte utströmma,
sökte man förhindra exporten genom stränga förbud; men
detta oaktadt blef dock silfvermyntet ganska mycket utträngdt
af guldmynt. För närvarande utgöres omsättningsmedlet
uteslutande af pappersmynt, som den Ryska regeringen
under dessa sista årtionden utsläppt i rörelsen.

I Finland, som eger sitt särskilda väl ordnade myntväsen,
har genom kejserlig ukas af den 11 Nov. 1865
myntsystemet blifvit grundadt på ”markka” “), ett mynt,
som i det allra närmaste öfverensstämmer med silfverfranken;
och är här sålunda öfvergången till ett internationelt
frankmyntsystem redan betydligt underlättad.

1 Danmark likasom i Holland, der, såsom bekant,
silfver är ensam värdemätare, har, såvidt kändt är, ingen

'') Enligt K. Reglementet för myntverket i Finland af d. 1 Mars 1865 väger markstycket
116.er doli myntsilfver af 0.868 finhet, och innehåller således 4,4987 5
gram finsilfver, d. v. s. endast 0.00125 gr. eller lj milligram f. s. mindre än
det Franska franc-stycket.

MYNTFRÅGANS BEHANDLING I DANMARK, HOLLAND, NORGE, SVERIGE. 39

åtgärd för myntreformens befordrande blifvit vidtagen. De
bägge ländernas ombud vid konferensen i Paris både dock
mot de der fattade beslut ingen väsendtlig anmärkning
att framställa. Holland är ett bland de länder, der 20-fr.-stycket är väl kändt och i allmänhet mottages till sitt
verkliga värde.

I Norge bär regeringen efter mottagandet af den utmärkta
redogörelse, som dess ombud, nuvarande Statsrådet
O. J. Brocli, afgaf rörande konferensens förhandlingar och
de grundsatser, hvarpå en förändring af Norges myntsystem
borde byggas, för Stortinget framlagt proposition
om tillåtelse för Norges bank att hafva en del af sin metalliska
kassa i guld. En sådan lag har af Stortinget
blifvit antagen, och enligt senaste underrättelser har styrelsen
för Norges bank beslutit att uti nämda kassa låta
guld ingå till ett belopp motsvarande 600,000 speciel-.

Af de länder, som redan åtnjuta förmånen af ett stadgadt
myntväsen, torde Sverige kunna räknas till dem, som
redan genom förberedande åtgärder antydt sin benägenhet
för anslutning till ett internationelt myntsystem. Den Svenska
Riksdagen har redan tvänne gånger mottagit förslag
åsyftande en förändring i denna riktning. År 1868 aflat
Kongl. Maj:t nådig proposition af den 17 Mars, hvari hemställdes
om upphörande af dukatmyntningen, och att i dess
ställe måtte företagas utprägling genast af lO-fr.-stycken
i guld såsom handelsmynt, samt af 25-fr.-stycken, när omständigheterna
kunde sådant föranleda; och vid samma
riksdag föreslog Herr A. O. Wallenberg genom motion i
Första Kammaren antagande af guld såsom värdemätare,
myntsystemets grundande på franken såsom ”myntenhet”

JVIYNTFBAGANS BEHANDLING I SYEBIGE.

samt präglande af såväl dukat å 10 fr. som Carolin å 25 fr. i
guld. Sedermera, år 1869, föreslog Herr Wallenberg ånyo
genom motion i Första Kammaren; att det nya guldmyntet
Carolin = 10 fr. måtte blifva Sveriges mylitenhet, hvaraf
tiondedelen under benämningen Mark skulle blifva systemets
räkneenhet och indelas 100 öre; att jemte Carolinen
ett mynt måtte präglas af guld till 24 Carolin eller 25 fr.;
att utom dessa guldmynt måtte såsom skiljemynt präglas
2-mark-, 1-mark-, 50-öre- och 20-öre-stycken af silfver till
0,835 finhet samt 5-öre-, 2-öre- och 1-öre-stycken af koppar,
hvilka skiljemynt skulle gälla såsom lagligt betalningsmedel,
de af silfver endast inom belopp af 1 Carolin och
de af koppar endast inom belopp afl mark; att slutligen
myntstycken å 1 riksdaler och \ riksdaler specie tills vidare
finge i enlighet med Kongl. Förordningen af den 3 Febr.
1855 vid Kongl. Myntet förfärdigas.

I enlighet med sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
tillstyrkande biföll Riksdagen 1868 Kongl. Maj:ts Proposition
om präglandet af 10-fr.-stycken i guld och äfven af
2 5-fr.-stycken, så snart Frankrike beslutat sig för att utgifva
ett dylikt mynt, hvarvid remedium såväl i halt som i vigt
å hvarje sådant 10-fr.- eller 25-fr.-stycke bestämdes till 0,002
öfver såväl som under rätta halten eller vigten.

I enlighet med Kongl. Förordningen af den 31 Juli
1868 har sedermera 10-fr.-stycket eller Carolinen blifVit
präglad i Sverige, och är dermed onekligen en anknytningspunkt
gifven för Sveriges öfvergång till ett internationelt
myntsystem på de af myntkonferensen antagna grunder.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet vid 1869 års
Riksdag uttalade sig i anledning af Herr Wallenbergs

MYNTFBÅGTÅKS BT5SMDLING I CTiBBrÖK.41

motion ännu bestämdare för Sveriges deltagande i det pågående
arbetet för den internationela myntreformens genomförande.
Utskottets majoritet fann till och med i bestående
grundlagsbud intet hinder mot antagande af guld
som värdemätare eller af guldmynt som rikets lagliga betalningsmedel;
men denna åsigt, hvilken af minoriteten
inom Utskottet bestriddes, vann icke Riksdagens bifall,
utan inskränkte sig denna till att aflåta till Eders Kongl.
Maj:t den underdåniga skrifvelse, som föranledt nedsättandet
af denna Kommitté.

På grund såväl af denna skrifvelses innehåll, som af
Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref rörande Kommitténs arbeten,
hafva Kommitterade ansett sig förpligtade att egna
sin uppmärksamhet åt alla de frågor, som kunna ega sammanhang
med den föreslagna förändringen. Och då Riksdagens
skrifvelse bland de skäl, som kunna tala för Sveriges
öfvergång till ett internationelt myntsystem, i främsta
rummet omnämner den förlust, som vållas af det Svenska
myntets förhållande till grannländernas liknande och lika
benämda myntsorter, torde det vara lämpligt att först i
korthet beröra den i senare tid mycket afhandlade frågan
om bristerna i Sveriges nuvarande myntsystem.

Första upphofvet till de i senare tider ingångna föreningar
rörande myntväsendet har i allmänhet varit någon
känbar olägenhet af de bestående myntförhållandena; det
har fordrats påtryckning af oafvisliga praktiska behof, för
att iitrymme skulle kunna beredas för den stora och vidt -

42 BRISTER I MYNTVÄSENDET SÅSOM ANLEDNING TILL REFORM.

omfattande förändring, hvilken nu begynner sättas i fråga.
Det var sålunda hufvudsakligen i följd af förvecklingar
och svårigheter vid utvexlingen af Schweitziskt och Franskt
skiljemynt, som 1865 års myntkonvention, med dess antagligen
ytterst följ drika bestämmelser, bragtes åväga. Det
var likaså det allmänna och oafvisliga missnöjet med förvirringen
inom det söndersplittrade Tysklands myntväsen,
som slutligen framtvingade 1857 års konvention. Och det
torde knappast kunna förnekas, att, trots den tillfredsställelse
med nu bestående myntförhållanden, man isynnerhet
från den Preussiska regeringens sida hört uttalas, Tyskland
dock inom sig sjelf lider af ganska betänkliga olägenheter
i detta hänseende. De sju olika myntsystem *),
hvilka ännu i detta land jemte Österrike förefinnas, kunna
ej rätt väl stå tillsamman med handelsförbindelsernas växande
behof af reda och enkelhet. I ett land, der i daglig
handel och vandel så obeqväma reduktioner måste ske som

’) Dessa 7 olika myntsystem äro:

Do det Preussiska 30-Thaler-systemet med

1 Thaler = 30 Silbergroschen = 360 Pfennige;

2:o det Sachsiska 30-Thaler-systemet med
1 Thaler = 30 Neugroschen = 300 Pfennige;

3.-0 det Meklenburgska 30-Thaler-systemet med
1 Thaler = 48 Schillinge = 576 Pfenninge;

4:o det Hamburg-Lybeckska 30-Thaler-systemet med

1 Thaler — 24 Mark Kurant = 40 Schillinge = 480 Pfenninge;

För den större handeln gäller den s. k. Hamburger Bankvaluta: 1 Reichsthaler
= 3 Mark Banko, som dock endast är ett ideelt mynt;

ö:o det Bremenska Guldthaler-systemet med

1 Louisd’or=5 Thaler = 360 Grot = 1800 Schwaren;

6:o det Sydtyska 52pGulden-systemet med
1 Gulden = 60 Kreutzer;

7:o det Österrikiska 45-Gulden-systemet med
1 Gulden (Florin) = 100 Neukreutzer.

Se; Die Frage der internat. Miinzeinigung v. F. Xeller, pag. 151.
Stuttgart 1869.

BRISTEK I SVERIGES MYNTVÄSEN.

mellan den Preussiska, den Sachsiska och den Meklenburgska
skilj emyntsräkningen, eller från Nordtysklands
30-thalerfot till Sydtysklands 52 A-guldenfot; der i de stora
emporierna Hamburg, Bremen och Ltibeck helt olika myntsystem
gälla för den stora handeln och för den lilla; och
der slutligen icke ens decimalräkningen hvarken för mått,
mål, vigt eller mynt ännu hunnit göra sig gällande —
det är knappast möjligt, att icke med de ekonomiska förbindelsernas
stora utveckling bebofvet af genomgripande
förenkling der skall göra sig gällande, och att icke Tyskland
således i sin rent inre myntpolitik skall finna en anledning
att lyssna till de förändringsförslag, som afse att
göra myntpolitiken i allmänhet till en verldsangelägenhet.

Äfven Sveriges nuvarande myntförhållanden äro behäftade
med åtskilliga brister, hvilka icke sakna sin betydelse
för frågan om vår anslutning till ett nytt myntsystem,
och hvilka, utan afseende å en dylik mera vidtomfattande
förändring, varit vigtiga nog att blifva föremål
för lifliga meningsutbyten och till och med gifvit anledningtill
ändringsförslag och öfverläggningar vid Riksdagarna.
Redan vid 1862—1863 årens Riksdag väcktes i Borgarståndet
af Herr A. W. Björck en motion åsyftande ändring
af vår myntfot till öfverensstämmelse med den i Tyskland
tern ligen allmänt gällande 30-thalerfoten, hvarjemte tillika
framställdes önskvärdheten af vår samverkan i detta hänseende
med de bägge andra Skandinaviska länderna. Förslaget
lyckades denna gång icke vinna något afseende,
men det blef år 1868, med anförande af hufvudsakligen
samma grunder, af Herr Björck ånyo framstäldt inom Riksdagens
Andra Kammare och gjordes då till föremål för en

TIDIGARE YRKANDEN 1 REFORM AF VART MYNTVÄSEN.

öfverläggning, hvarvid åsigter framställdes och meningar
utbyttes, hvilka synas Kommitterade väl förtjenta af närmare
granskning.

Den grundtanke, som ledt motionären vid bägge dessa
tillfallen, har i få ord så blifvit uttryckt, att ”det Svenska
myntet är för godt”. Såsom af den allmänna diskussionen
rörande dessa ämnen tydligen framgår, delas denna
mening af många, och utgör för dem en anledning till allvarliga
bekymmer. Det Svenska myntets egenskap att
vara endast något litet högre i värde än de myntx), hvarmed
det på nästgränsande större handelsplatser kan komma
i jemförelse, skall enligt denna uppfattning medföra betänkliga
förluster för Sverige. Ej nog dermed, att i den
mindre handel, som i gränsorterna och af resande bedrifves,
den Svenska specien förvexlas med den Norska speciel!
och äfven antages vara lika med två Danska Rigsdaler,
eller att grannländernas skiljemynt mottages till ett
värde, som för det mindre utbytet är beqvämligt, men som
ögonskenligen är för högt. Härtill kommer äfven en annan
mycket svårare omständighet. Den ringa, lätt förbisedda
skilnaden mellan de nämda mynten måste ju äfven, menar
man, utöfva en för Sverige ofördelaktig inverkan på det
större utbytet länderna emellan. Det är den, som egentligen
gifvit det utländska myntet en allt för hög kurs i
förhållande till det Svenska; det är den, som i främsta
rummet vållat svårigheten att vid kursbestämmelser hålla
den Svenska specien högre än 3 mk. H. B. eller 96 Danska
eller 120 Norska skilling. Och följden har blifvit, att

0 Häri inbegripet äfven Riksdaler! Hamb. Banko, ehuru den endast är ett ideelt
mynt, och icke finnes verkligen präglad.

TIDIGARE YRKANDEN Å REFORM AF YART MYNTYÄSEN.

hvar och en, som förstått att utsända silfverspecier i stället
för vexlar, köpta efter gällande hög kurs, icke blott kunnat
dermed betäcka sina utförselkostnader, utan äfven derutöfver
göra en vinst; följden åter häraf, att det Svenska
silfvermyntets export blifvit föremål för den enskilda vinningslystnadens
spekulationer. Då härtill kommer, att i
det Svenska myntet ingår en alltför stor myckenhet koppar,
hvilken naturligtvis icke inräknas i dess värde, får
exporten af Svenska specier, i mångas tanke, härigenom
ännu större retelse och öfvergår rent af till en spekulation
på kopparen och dess tillgodogörande.

Kommitterade, som härmed hafva velat gifva en framställning
af de betänkligheter och farhågor man i senare
tider uttalat rörande det nuvarande Svenska myntsystemet,
kunna ej undertrycka sin mening, att den allmänna och
ofta åberopade satsen ”vårt mynt är för godt” i ifrågavarande
fall fått eu alltför vidsträckt och derigenom något
obefogad tillämpning; och de göra det så mycket hellre,
som de efter en sådan förklaring anse sig utan fara för
missförstånd kunna framhålla den olägenhet, som verkligen
är en följd af det nuvarande Svenska myntets egenskaper.

Uttrycket ”myntet är för godt” hänvisar tydligen på
en jemförelse; myntet kan, absolut taladt, icke vara för
godt, utan endast i förhållande till något annat mynt. Den
jemförelse, som i detta fall kan ifrågakomma, gäller Svenskt
speciemynt och skiljemynt å ena sidan, och Danskt, Norskt,
Preussiskt och Hamburgermynt å den andra. Dervid
visar sig:

46 SVENSKA MYNTETS FÖRHÅLLANDE TILL NORGES OCH DANMARKS.

att Svenska Specien1)	eller ”fyrariksdalern” inne-
håller 25.505 gram finsilfver	, och de öfriga silfvermynten
i förhållande derefter:
2-Riksdalern....................	............ 12.752 gm.	f. s.,
1-Riksdalern.....................	........... 6.370 ))	» i
50-öre-stycket................	............ 3.188 »	» 7
25-öre-stycket...............	...... 1.594 »	» 7
10-öre-stycket.................	........... 0.638 »	» ;
att Norska Speciel!2)	innehåller 25.297	gram fin-
silfver, och i förhållande derefter:
\ Specie = 60 skill. ....	......... 12.648 gm.	f. s.,
i Specie — 24 skill. ....	........... 5.059 »	» 7
TV Specie — 12 skill. ....	.......... 2.530 ))	» 7
Tly Specie = 8 skill.....	......... 1.686 »	» ;
att Danska Specien8) =	2 Rigsdaler innehåller 25.282

gram finsilfver, och i förhållande derefter:

1 Rigsdaler = 6 Mark — 96 skill. 12.641 gm. f. s.,

i Rigsdaler = 3 Mark = 48 skill..... 6.320 » » ;

1) Ett skålpund (=425.0758 gram) myntsilfver af 0.750 finhet utmyntas till 12|
Edr Sv. Specie.

2) En Köln. Mark (efter Norsk beräkning = 233.8 955 gram) finsilfver, med eu
legering af 1 del koppar mot 7 delar silfver (0.87 5 finhet), utmyntas till 9^
N. Speciel''. Det bör dock anmärkas, att 24-skill.-stycket och 8-skill.-stycket,
som äro präglade enligt lagen af 1816, hade en annan legering, nämligen:

24-skill.-stycket 5 delar koppar mot 11 delar silfver (0.6875 finhet),
8-skill.-stycket 1 del koppar mot 1 del silfver (O.500).

Efter år 1845 präglas icke myntstycken å 8 skill.

3) En Köln. Mark (233.8549 gram) finsilfver, med en legering afl del koppar
mot 7 delar silfver (0.875 finhet), utmyntas till 9} D. Specier=18£ Rigsdaler.
Då den i Danmark gällande Köln. Marken är identisk med Hamb.
Banks Köln. . Mark, måste Danska Specien innehålla lika stor vigt finsilfver
som

1 E. thaler = 3 Mark Ifamburger Banko.

I Preussen och Nordtyskland är Köln. Marken = 233.8555 gram.

SY. MYNTETS FÖRH. TILL MK. HB. B:CO, MK. KUR. OCH PR. THALERN. 47

•

att Marken Hamb. Kurant1) innehåller 6.6876 gram
finsilfver, och således

3f Mark Kurant, hvarmed Sv. Specien vanligen jemföres,
25.056 gram finsilfver;

att Preussiska Thalern* 2) innehåller 16f gram finsilfver,
och således

1 i Preussisk Thaler, hvarmed Sv. Specien vanligen
jemföres, 25 gram finsilfver;
att sålunda

den Svenska Specien är = 1.0082 Norsk Specie,

[Dansk Specie,

[R. thaler Hamb. B:ko,

— 1.0179 gånger 3f Mark Hamb.

Kurant,

— 1.0202 gånger 1^ Pr. Thaler,

d. v. s. att

den Sv. Spec. är 0.8 % bättrejän den Norska Specien,

0.9 » » » den Danska Specien,

O.o» » » R. thalern Hamb. B:ko,

1.8» » » 3f Mark Hamb. Kurant,

2.o » » » H Preuss. Thaler.

Hvad det ”billonerade” skiljemyntet beträffar, visar
sig, (Se Bil. kitt. F.)

att i Sverige, der till och med 10-öre-stycket skall
innehålla en vigt finsilfver motsvarande prägelvärdet, sådant
skiljemynt icke finnes;

’) En Köln. Mark ( 233.854 9 gram) finsilfver, med en legering af 1 del koppar

mot 7 delar silfver (0.875 finhet), utmyntas till 35 Mark Hamb. Kurant.

2) Ett Tyskt ”Zollpfund” (= 500 gram) finsilfver, med en legering af 1 del koppar
mot 9 delar silfver (O.900 finhet), utmyntas till 30 Preuss. Thaler.

48 BETYDELSEN AF BTTKYCKET ”VART MYNT ÅK FÖR GODT”.

att i Norge1) innehåller

4-skill.-stycket 0.7496 gm. f. s.,

3-skill.-stycket 0.5624 » » ,

2-skill.-stycket 0.3748 » » ;

att i Danmark2) innehåller

1 Mark — 16-skill.-stycket 1.9488 gm. f. s.,
4-skill.-stycket 0.4640 » » .

Den allmänna ekonomiska lagen, att ett ”bättre” mynt
nödvändigt nttränges af ett ”sämre”, har sin egentliga
tillämpning endast på sådana fall, då lagstiftningen mellan
olika myntsorter bestämt ett annat värdeförhållande än det
verkliga; men om dylikt kan här tydligen icke vara fråga.
Det Svenska myntet är i verkligheten så godt det lagenligt
skall vara, likaså det Norska, det Danska, det Preussiska;
och det finnes intet stadgande som bestämmer, att
eu Svensk specie skall gälla lika med en Norsk eller en
Dansk specie, icke heller med It Preussisk Thaler.

Den öfverklagade olägenheten af det Svenska myntets
nuvarande beskaffenhet beror icke heller på något sådant.
Men hvad lagstadgandet icke gör, kan vanan och beqvämligheten
göra, och då tvänne snarlika mynt stöta tillsamman
på marknaden, hvaraf det ena är af högre värde än

’) En Köln. Mark (=233.9955 gram) finsilfver, med en legering af 3 delar koppar
mot 1 del silfver (0.250 finhet), utmyntas till 10$ N. Speciel’ i 4-skill.-och 2-skill.-stycken, samt enligt lagen af den 25 Jan. 1866 äfven i
3-skill.-styeken.

2) En Köln. Mark (233.8549 gram) finsilfver utmyntas:

a) med en legering af 1 del koppar mot 1 del silfver (0.500 finhet) till

20 Kigsdaler i l-Mark-(=16-skill.-)stycken, och

b) med en legering af 3 delar koppar mot 1 del silfver (0.250 finhet) till

21 Rigsdaler i 4-skill.-stycken.

BETYDELSEN AF ETTRYCKET ''VÅRT MYNT ÅR FÖR GODT”.

det andra, men endast så obetydligt, att sj elfva uträkningen
af mellangiften sktdle kosta mera tid och besvär, än
hela denna mellangift för den enskilde är värd, händer det
naturligt nog, att det bättre myntet förlorar i värde och
blir räknadt lika med det, som ej är af samma värde. Då
den enskilde sålunda för sin beqvämlighets skull antager
de bägge olika myntsorterna för lika goda, erhåller naturligtvis
det till värdet mindre myntet en premie, hvilken
tillgodonjutes af dem, som taga vara på den fördel, allmänheten
bortskänker, och som i sin vexlingsrörelse derpå
göra en god affär. Det sämre myntet uttränger småningom
det bättre, och de många små mellangifterna, Indika de
enskilde efterskänka utan att märka sin förlust, utgöra
dock sammanlagda för det land, som eger det bättre myntet,
en förlust som är ganska känbar.

Sådant har förhållandet onekligen länge nog varit med
det Svenska myntet i dess beröring med det Danska, det
Norska och det Tyska. Den Danska rigsdalern, som ej
är värd mer än 1 R:dr 98 f öre, har kommit på den skånska
spanmåls- och den småländska boskapsmarknaden med
anspråk på att gälla för en half Svensk specie, och der
också mottagits till detta värde. Den Svenska specien
har åter i Köpenhamn utgifvits för två Danska rigsdaler,
utan att dess högre värde kommit den betalande till godo.
Värdenas förvexling har till och med gått så långt, att det
Danska mjmtet betingat uppgäld i Sverige och det Svenska
fått vidkännas afgäld i Danmark; och om äfven ett
något rimligare beräkningssätt nu begynt göra sig gällande,
så att åtminstone Svenska offentliga kassor vidtagit
åtgärder för undvikande af förluster på det Danska myn Myntlwmmitténs

Bet. 4

50 BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”yÅRT MYNT ÅR FÖR GODT”.

tet, synes dock den inrotade vanan och detaljhandelns
behof af lätt och beqväm vexling lägga nästan oöfvervinneliga
hinder i vägen för en fullt riktig beräkning af
myntens värde. En följd häraf har blifvit, att våra sydliga
provinser fått en myntstock af Danska rigsdaler,
marker och skillingar, och dessa jemförelsevis sämre mynt
visa en tydlig benägenhet att derifrån sprida sig uppåt
mot det inre af landet. De möta der i sin väg ett annat
strömdrag af Norskt eller Danskt mynt, som öfver Norska
gränsen banar sig väg till Wermland, vare sig i liqvid för
provinsens export af trävaror eller i vexling vid dess uppköp
af Norska viktualier, derefter utgår som dagspenningar
eller löner, och under den dagliga rörelsen obemärkt
drager sig ned åt Dalsland och Westergötland, der det,
liksom i Småland och Skåne, erkännes som fullgodt Svenskt
betalningsmedel. Här visar sig sålunda, att den redan
nämda ekonomiska lagen om det sämre myntets makt att
såsom bytesmedel uttränga det bättre gäller ej blott när
tvänne i verkligheten till värdet olika mynt göras
lagenligt lika, utan äfven när tvänne lagenligt olika
mynt i verkligheten äro nära lika i värde.

Men tydligen beror nu den ifrågavarande lagens verkan
i senare fallet på det behof af beqvämlighet vid det
mindre varubytet, hvithet åt mynt med nära lika värde
förlänar en falsk värdelikhet. Så ofta olägenheten af en
noggrannare uträkning förefaller större än förlusten af den
obetydliga mellangiften, blir denna mellangift efterskänkt.
Antager deremot sjelfva utbytet större dimensioner, är det
klart, att denna grund måste bortfalla. Mellangiften af
ett öre på en Riksdaler gör en mellangift af 100 R:dr på

BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”yABT MYNT ÅR FÖR GODT''”.

Öl

10,000 och af 1,000 R:dr på 100,000. Vid större affärer
inträder således ett helt annat förhållande. Det är en naturlig
sak att skänka minuthandlaren ett öre för att spara
sig besvär; men det är alldeles onaturligt att skänka en
stor handelsfirma 1,000 R:dr för att undvika besväret med
beräkning af de olika myntsorternas verkliga värde. Då
orsaken till det bättre myntets underskattande helt och
hållet måste ligga deri, att besväret med dess uppehållande
i värde vid de små uppgörelserna icke lönar sig, så försvinner
denna orsak alldeles vid de större affärerna, der
besväret måste löna sig utmärkt väl, och ofta kanske gifver
lika stor vinst som hela affären i öfrig! Det förefaller
derföre osannolikt, att det Svenska myntets ”godhet”
skulle hafva något väsendtligt inflytande på vexelkursen
och den större affärsverldens betalningsvilkor; en sådan
föreställning skulle åtminstone innebära en hård anklagelse
mot vår köpmannakår för okunnighet om myntens värde
och förbiseende af egen fördel.

Konnnitterade vänta sig bär eu ganska vigtig anmärkning,
som i första ögonblicket synes svår att besvara.
Det är ju, kan man säga, en egendomlig omständighet,
att ehuru det Svenska myntets värde är sådant, att parikursen
på Hamburg är 132.16784 (d. v. s. i det närmaste
132.17 R:dr Svenskt — 100 Mk. Hamb. Banko) och ehuru
sålunda kursen på vexlar å vista borde hålla sig sväfvande
omkring denna punkt, densamma likväl under flera tiotal
af år stått vida högre, att den gått upp ända till 134. so,
sällan understigit 133.15 och i allmänhet hållit sig sväfA^ande
kring en helt annan punkt, nämligen 133^, eller
just den parikurs, som gjort sig gällande i den mindre

52 BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”VART MYNT ÅR FÖR GODT”.

handeln och der finner sitt uttryck i den Svenska speciens
antagna värdelikhet med den Norska eller den Danska.
Visar icke denna omständighet, att den större handeln står
under inflytande af samma allmänna och felaktigt föreställningssätt,
som bereder oss dagliga förluster i det mindre
utbytet å gränsorterna och vållar vårt mynts utträngande
af det Danska och Norska; att således vårt mynts
egenskap af att ligga grannländernas mynt för nära i värde
äfven på vexelkursen och börsaffärerna har ett skadligt
inflytande? Eller skulle man väl, utan antagande af ett
sådant felaktigt föreställningssätt och dess inverkan, kunna
förklara, huru vexelkursen under en lång tid kunnat hålla
sig stadigt 1 till 1 \ procent öfver pari, och att den i svåra
konjunkturer kunnat höja sig öfver pari ända till 11 å 1|
procent? De kostnader för transport, ommyntning, ränta,
provision o. s. v., som bilda de naturliga gränserna för
kursens vexlingar, äro dock för Stockholms affärsmän aldrig
högre än f å l %, och så snart kursen öfverstiger
133.25, d. v. s. med mer än f % står öfver pari, måste det
derföre för affärsmännen vara fördelaktigt, att i stället för
vexlar sända silfver till sina utländska skulders betäckande.
Huru vore det väl då möjligt, att en sådan kurs som 133}
skulle kunna bibehålla sig såsom normal, och vexlar säljas
till detta och än- högre pris, såvida icke någon okunnighet
vore rådande om rätta förhållandet och om den förlust,
som den Svenske köparen härigenom lider?

Det har utan tvifvel varit skäl af denna art, som förmått
mången att i det Svenska myntets egen beskaffenhet
söka orsaken till svårigheten att vid vexelkursens bestämmande
uppehålla myntets värde. Denna förklaring synes

BETYDELSEN AP UTTRYCKET ”VART MYNT ÅR FÖR GODT”.

vid första påseende antaglig nog, men torde böra ersättas
af eu annan för våra affärsmän mindre ofördelaktig. Först
och främst bör tagas i betraktande, huru ännu för 10 å 12
år sedan vexelkursen i väsendtlig mån berodde af de särdeles
svåra kommunikationer med främmande handelsplatser,
hvilka åtminstone under vissa månader högt uppdrefvo
priset på vexlar, äfvensom att under det sista årtiondet,
då kommunikationshindren upphört, en för landet
ogynnsam affärsställning med betydligt öfver skjutande import
har fört vexelkursen långt utöfver dess naturliga gränser.
Och hvad af dessa omständigheter ensamma ej kan
förklaras torde hafva haft sin orsak i ett härstädes från
äldre tider allmänt rådande egendomligt föreställningssätt
om ett lands kommerciela fördelar. Det system, som ville
befordra inhemsk industri genom den premie, som låg i
höga tullsatser, måste ock fostra den tanken, att hela landets
välförstådda intresse fordrade en hög vexelkurs till
uppmuntran för dess export, och ett sådant tänkesätt har
synbarligen icke varit utan verkningar långt ned i senare
tider. Då härtill kommer, att ett lika gammalt föreställningssätt
älskat att åt bankens silfverförråd förläna karakteren
af en oangriplig nationalhelgedom, hafva affärsmännen
derigenom låtit beröfva sig det enda medlet att
lämpa kursen efter myntets verkliga värde. Man har, äfven
vid de tillfällen då vexelkursens höjd måst bereda
den Svenska köparen afgjorda förluster, ej vågat påyrka
sin ovedersägliga rätt att mot Riksbankens sedlar erhålla
klingande valuta, utan ryggat tillbaka inför den allmänna
opinionen, hvilken starkt ogillat utförsel af silfver till betäckande
af utländska skulder. På sista tiden har dock

54 BETYDELSEN AE UTTRYCKET ”vÅRT MYNT ÅR FÖR GODT''”.

tydligen en riktigare uppfattning af dessa förhållanden begynt
göra sig gällande, och dermed synes ock vexelkursen
vilja inträda inom de naturliga gränser, som bestämmas af
tillgång och efterfrågan på vexlar i förening med omkostnaderna
för utförsel af klingande valuta. Bortfalla sålunda
de hinder, som hittills försvårat det Svenska silfvermyntets
fria användning för skulders betalande å utländsk ort, skall
detta mynt icke inom den större handeln kunna falla under
det värde, som det verkligen eger och derföre också med
rätta bör betinga,

Ännu mindre skäl finnes för det påståendet, att det
Svenska speciemyntets nuvarande legering skulle till förlust
för landet föranleda någon särskild spekulation å den
deri innehållna koppar. Kommitterade hafva sökt inhemta
underrättelser från utländsk ort om det utförda Svenska
speciemyntets användning derstädes och framgår deraf
såväl som af en inom Kommittéen verkställd beräkning1),
att export af Svenskt silfvermynt endast i och för kopparens
utskedning omöjligen kan blifva en vinstgifvande
affär. Utgifterna ensamt för transport och kommissionsarvoden
jemte ränteförluster betäckas icke med kopparens
värde, älven om den utan ringaste kostnad kunde tagas
ur myntet “j; och det kan derföre under normala förhållanden
icke löna sig att exportera silfvermynt till Tyska
affineringsverk. Också har det, efter de upplysningar Kommitterade
varit i tillfälle att inhemta, vid de senare större
silfveruttagningarna ur Riksbanken endast sällan kommit

'') Se Bil. Litt. N och 0.

2) Kopparens värde utgör nu omkring { % af Specien, och utgjorde icke fullt ^ %
när kopparpriset år 1857 stod allra högst, eller 86 R:dr per centner.

KOMM:S OMDÖME OM BRISTEN I VART NUVARANDE MYNTSYSTEM. 55

i fråga, att exportören uttryckligen begärt Svenskt silfvermynt;
en omständighet, som gifver ytterligare stöd för den
åsigten, att det i allmänhet icke är det Svenska silfvermyntets
egendomliga beskaffenhet, som föranledt exporten
af klingande valuta.

Kommitterade, som sålunda icke kunna medgifva, att
det Svenska myntets beskaffenhet varit hufvudsakliga orsaken
till, vare sig vexelkursens höjd eller silfrets export,
finna deremot en ganska befogad anledning till bekymmer
i den ofvanpåpekade omständigheten, att vårt mynt vid
det mindre utbytet med grannländerna icke förmår upprätthålla
sitt verkliga värde, och äfven inom eget land så
småningom uttränges af ett till värdet sämre mynt. De
förluster, som härigenom drabba den enskilde, kunna för
honom vara obetydliga, ja omärkliga, men ett antal af
många millioner byten årligen måste på längden bereda
landet en betydande och märkbar förlust. Och just derför,
att denna förlust ytterst beror på ett verkligt behof af beqvämlighet
vid smärre betalningar, torde det vara fåfängt
att hoppas på en förbättring. Det är omöjligt att vänta,
det beräkningssättet här skall rätta sig efter myntets verkliga
värde, och derföre finnes, med bibehållande af silfver
såsom värdemätare, ingen annan utväg än att lämpa myntet
efter beräkningssättet.

Utan tvifvel torde alltså Sverige förr eller senare finna
sig föranlåtet att öfvergifva sitt nuvarande myntsystem,
hvaraf ofvannämda förlust är en oundviklig följd. Men
hvarje förändring af myntet medför olägenheter och besvär,
hvilka ett folk endast med största varsamhet bör ålägga
sig. Det bör åtminstone vara förvissadt derom, att de nya

56 INGEN KEFOBM AF TAKT MYNTVÄSEN UTAN FÖRANDE. AF VÄRDEMÄTARE.

olägenheter, som man underkastar sig-, icke blifva större
än de gamla, som man velat undanrödja, och framför allt
tillse, att den förändring, som trots alla sina besvärligheter
genomföres, blir ett för en längre tid undangjordt verk.
Men det kan numera icke fördöljas, att utsigterna för
silfvermyntsystemens bestånd för hvarje dag blifva allt
mindre. Guldets företräde såsom värdemätare är så allmänt
erkändt, att det svårligen kan sättas i fråga, det
silfret skall kunna bibehålla sig såsom sådan. Och just
derföre måste också alla förslag till en förändring af myntfot,
med bibehållande af silfver såsom värdemätare, träda
i bakgrunden för de vida mer genomgripande ändringsförslag,
hvilka för närvarande taga Europas uppmärksamhet
i anspråk. I och med denna stora, för hela den civiliserade
verlden gemensamma fråga har spörsmålet om det
Svenska myntsystemets förändring inträdt i ett nytt skede;
och då de anmärkta olägenheterna af vårt mynts beskaffenhet
äro tillräckligt stora, för att en reform i myntväsendet
endast för deras skull kunde ifrågasättas, utgöra de för
Sverige en stark maning att lyssna till de förslag, soja,
utgångna från ännu högre och mäktigare behof, synas
bereda en ny utväg för dessa olägenheters afhjelpande och
sålunda för vårt land vara förtjent® af en särskild och
synnerlig uppmärksamhet.

Såsom redan är antydt, måste förslaget om ett internationell
myntsystem betraktas såsom en naturlig och nödvändig
yttring af vår tids sträfvan att utvidga och underlätta
förbindelserna mellan folken. Det internationela myntets
betydelse kan af vetenskapen härledas, så att säga, ur

DET INTEKNAT. MYNTET EN KONSEQVENS AF DEN FÖBEG. DTVECKL. 57

sjelfva begreppen ”utbyte” och ”bytesmedel”, och den
praktiska erfarenheten synes ej på något sätt jäfva vetenskapens
resultat. För bytet gäller, likasom för allt annat
arbete, att dess vilkor väsendtligen bero af verktygens
fullkomlighet. Utbytets säkerhet och snabbhet bestämmes
af bytesverktygets godhet, och i omkostnaderna för det
förra ingå som en faktor omkostnaderna för det senare.
Sin ena uppgift, att öfverflytta värden från en hand till
en annan, fyller myntet i samma mån som det med säkerhet
bibehåller sitt eget värde oförändradt; sin andra uppgift,
att angifva värden, fyller myntet i samma mån det
för köpare och säljare snabbt och noggrant åskådliggör
varornas pris.

Också hafva folken oupphörligen sträfvat att betrygga
och underlätta bytet genom förbättring af bytesverktyget.
För att tillfredsställa sitt behof af pålitliga bytesmedel
hafva de öfvergått från värdören till metallmynt, från de
sämre och i värde vexlande metallerna till de ädlare och
mindre föränderliga, och det är nu med ifver påyrkadt, att
alla nationer måtte förena sig om en enda värdemätare,
guldet, såsom den af alla metaller antagligen minst föränderliga.
För att bespara sig tidsförlust hafva folken för
längesedan utbytt methoden att väga metallstycken mot
methoden att räkna på förhand till vigten bestämda myntstycken
J); för att bespara sig besväret med olika mynt- * 1

'') Äfven i China, hvars folk, såsom kändt är, torde vara det för förändringar
mest otillgängliga bland alla, och der ännu vid liqvider brukas att väga metallstycken,
lärer Kejsaren redan för omkring 3 å i år sedan, enligt en till Kongressen
i Washington ingången officiel underrättelse, allvarligen umgåtts med
tanken att låta prägla 20-fr.-stycken af guld. Se: Die Grenzboten. 27 Jahrg.

1 Semester, 1 Band. Leipzig 1868.

58 DET INTERNAT. MYNTET FRAMKALLAS AF DE INTEKNAT. FÖRBINDELSERNA.

enheters jemförelse och reduktion hafva grannstater sedermera
gång efter annan förenat sig om eu gemensam sådan
enhet. Det närmaste steget i samma riktning är nn att
alla civiliserade folk sinsemellan göra en liknande öfverenskommelse,
så att de många återstående olika myntenheterna
uppgå i en enda.

Såsom alla förändringar af bytesverktyget utgått från
bytets behof, så har äfven nu frågan om ett internationelt
myntsystem erhållit sin stora betydelse i följd af en förändring
i sj elfva bytets skaplynne. Det var ej längesedan
handeln för de flesta länder hufvudsakligen var en inrikes
handel, och den stora verldshandel ett monopol för de få
sjömakter, hvilka förstodo att derigenom, såsom man då
sade, ”beskatta” de öfriga. Under sådana förhållanden var
det alldeles nog att lämpa myntet efter den inrikes handelns
behof; åtminstone kunde ej de djerfvaste föreningsförslag
gerna syfta högre än till undanrödjande af den
förbistring i mynt-, mått- och vigtsystemen, som äfven
inom hvarje särskildt rike var till finnandes. Som den stora
verldsmarknaden beherrskades af ett eller två folk, kunde
dess behof jemförelsevis lätt nog tillfredsställas derigenom,
att de herrskande folkens gångbara mynt erhöllo karakteren
af ett internationelt bytesmedel; och de olägenheter,
som dervid möjligen kunde uppstå, berörde alltför litet de
öfriga nationerna, för att ens tanken på någon allmän förändring
skulle kunna väckas.

Den ombildning af de kommerciela förhållandena, som
under de senaste årtiondena inträdt, har i detta hänseende
åvägabragt en fullständig förändring. Det kan visserligen
icke bestridas, att ännu den inrikes handeln i de allra

DET INTERNAT. MYNTET FRAMKALLAS AF DE INTERNAT. FÖRBINDELSERNA. 59

flesta länder sysselsätter det öfvervägande flertalet af köpare
och säljare, ja säkerligen äfven omsätter det vida
öfvervägande flertalet millioner; och då, såsom längre fram
torde blifva tillfälle att närmare utveckla, den inre handeln
i afseende på myntväsendet uppställer andra anspråk än
verldshandel och stundom alldeles motsatta, så är det
visserligen att förutse, att det internationela myntsystemet
icke utan gensägelse och svårigheter skall vinna erkännande.
Men den förändring, som med handeln och de
handlande nationerna försiggått, kan ej ensamt mätas efter
omsättningarnas antal. Det mest betydande dervid är, att,
sedan hindren för nationernas samfärdsel, det ena efter
det andra, fallit undan, har den internationela handeln blifva
en för alla folk erkändt vigtig angelägenhet; sedan
dessa, det ena efter det andra, genom sin egen inre utveckling
förts till deltagande i det allmänna fria utbytet,
har täflan eggat till ansträngningar, hvilka blott ytterligare
stärkt banden och förenat intressena; och sedan sålunda
de handlande folkens antal på verldsmarknaden förökats,
har ock helt naturligt den rådande förvirringen i myntförhållandena
gjort sig mera känbar, och behofvet af reda
och enkelhet i denna förbistring blifvit större. Så har
man slutligen kommit till insigt af den enkla sanningen,
att det bästa myntet måste vara det, som utan alla
jemförelse!'' och beräkningar mottages till samma värde
i Stockholm, Hamburg och London, i Newyork, Petersburg
och Calcutta. Vetenskapen, som icke viker tillbaka
för tillfälliga svårigheter och betänkligheter, har redan för
längesedan gifvit denna sats sitt fulla erkännande; den
praktiska afiarsverlden begynner numera också att mot

60 DET INTERNAT. MYNTET OCH DEN INTERNAT. DETALJHANDELN.

betänkligheterna och svårigheterna lägga den ena fördelen
efter den andra i vågskålen till förmån för en förändring.

Ett skäl af jemförelsevis mindre vigt är härvid behofvet
af lättnad för resor i främmande land eller för den
internationelä detaljhandeln. Det är åtminstone icke af
sådan art, att det ensamt skalle kunna framkalla en förändring.
Men detta behof kan dock icke lemnas alldeles
ur sigte, isynnerhet som det visar, att frågan icke så uteslutande
är en fråga för börsmännen och de stora handelsfolken.
Det har dessutom under de senaste årtiondena, i
och med kommunikationernas starka utveckling, blifvit vida
mäktigare, än man från äldre tider tillbaka varit van att
föreställa sig detsamma. De 8 å 10,000 Sv. mil jernvägar
Europa för närvarande eger, hafva åt person- och godstrafiken
till lands gifvit oändligt mycket större vigt och
med detsamma långt mera berättigade anspråk, än den
fordom egde. De resande äro numera ej blott de förmögne,
hvilka, hafva lätt att bära förluster på myntslagens olikhet,
eller de afiarsvane, hvilka ega förmåga att förekomma dem;
möjligheten och dermed äfven beliofvet af en direkt och
personlig förbindelse med aflägsna orter har nu sträckt
sig äfven till den medelklass, som har verklig olägenhet
af dylika förluster och verklig svårighet att undvika dem.
Likaledes har den stora varutransporten mellan fastlandets
folk numera i jern vägarna funnit ett forslingsmedel, ofta
lika billigt som förbindelsen sjöledes och vida snabbare;
och den har dermed kommit i stundelig beröring med
olägenheter och förvecklingar liknande dem, som träffa
persontrafiken. Det är ej längre blott vid forslingen mellan
gränsorterna, som man vid förekommande liqvider får

DET INTEENAT. MYNTET I FÖEH. T. STATISTIKEN; T. TEELDSHANDELN. 61

vidkännas besvär och förluster; alla de handelshus, som på
mellersta Europas jernvägar sända varor från Paris till
Berlin, från Bordeaux till Moskva, från Hamburg till Triest,
hafva grundade anledningar att klaga öfver trasslet med
olika mynträkningar och öfver den förhöjning i trafikomkostnaderna,
som deraf vållas.

På samma sätt har ock de statistiska vetenskapernas
behof af lättnad för sina undersökningar numera erhållit
förökad vigt, sedan staterna gjort deras intresse till sitt
eget, och erkänt deras betydelse för lagstiftning och administration.
Och ehuru helt visst intet folk skulle vara
liugadt att för dessa vetenskapers beqvämlighet påtaga sig
bördan af en myntreform, är det dock anmärkningsvärd^
att de statistiska kongresserna varit liksom en skola för
flere af de män, Indika framburit förslaget om ett internationelt
myntsystem och för detsamma vunnit uppmärksamhet
hos det upplysta tänkesättet inom alla länder.

Den allmänna myntreformens genomgripande betydelse
kan emellertid först till fullo framträda, när man tager hänsyn
till den stora verldsmarknadens bytesmekanism, till
omsättningen på börserna genom vexelhandeln, hvars belopp
hufvudsakligast beror af varuutbytet de olika länderna
emellan. Vexelkursen, som utvisar det pris, till hvilket
betalning af skulder, dem den ena orten har till den andra,
kan verkställas, har naturligtvis under normala förhållanden
gränsen för sina vexlingar bestämd genom kostnaderna
för anskaffandet af den erforderliga metalliska valutan och
dess försändande till fordringsegaren. I den mån dessa
kostnader nedsättas, inskränkas äfven gränserna för kursens
vexlingar. Under nu rådande förhållanden måste

man härvid afse icke blott utgiften för myntets och plantsäng
transport med ränteförlust under transporttiden,
provisioner och öfrige likartade kostnader; äfven emellan
länder med samma värdemätare kommer härtill kostnaden
för det afsända myntets eller plantsarnas förvandling till det
å betalningsorten gällande myntslag, med ytterligare ränteförlust
under den härtill erforderliga tid, uppgående dessa
två utgiftsposter i olika länder till ganska olika belopp, i
Frankrike t. ex. till f å 1 procent, i England endast till
f å l procent. Denna sistnämnda kostnad skulle naturligtvis
försvinna och gränserna för kursens vexlingar med motsvarande
belopp inskränkas, om dessa länder hade samma
mynt, såsom de redan hafva samma värdemätare.

Ännu större blefve dock inverkan af ett för hela den
civiliserade verlden gemensamt mynt på vexelkursen mellan
länder, hvilka hafva olika värdemätare, och der således
till de redan omförmälda orsakerna till kursens skiftningar
itu ytterligare kommer den, som beror af vexlingarna i de
värdemätande metallernas inbördes värdeförhållande.

Det internationela myntets betydelse för vexelkursen
är härmed i korthet angifven. Oföränderlig kan denna
kurs naturligtvis aldrig blifva, så länge det finnes någon
skilnad mellan kostnaden för försändningen af vexlar och
kostnaden för försändningen af klingande valuta; men den
kan dock, såsom ofvan är visadt, vinna större fasthet
derigenom, att gränserna för dess vexlingar inskränkas;
och redan detta är för affärsverlden och dess spekulationer
en fördel af stor bet}föelse. Det är just ett af den
kommerciela utvecklingens mest utmärkande drag, att tillfälligheten
allt mera förlorar sin makt öfver den menskliga

DET INTERNATIONELA MYNTET BEDÖMDT AF AFFÄRSMÄNNEN. 63

företagsamheten, och att området för det oberäkneliga oupphörligt
förminskas.

Men äfven i ett annat hänseende visar sig den åsyftade
reformen befordra utvecklingen och omgestaltningen
af de kommerciela förhållandena. Den skall icke blott gifva
stadga åt handelns gång och förminska dess omkostnader,
utan äfven otvifvelaktigt föröka dess liflighet; den åsyftar
att förenkla varu- och penningeomsättningens mekanism,
och den skall derigenom på samma gång förhöja arbetsvinsten
och öppna tillträdet för ett större antal arbetare.
Den praktiske köpmannen upptäcker genast denna sida af
reformens betydelse; och densamma framhålles också på
ett ganska åskådligt sätt i flera bland de yttranden, hvilka
år 1868 inför den Engelska myntkommissionen afgåfvos af
Englands förnämste köpmän och industriidkare.

Så t. ex. yttrar M:r Belirens, köpman i Bradford och
Manchester: ”Eu af de stora fördelar vi vänta oss af förändringen
skulle naturligtvis vara den utomordentligt ökade
lättnad, som derigenom skulle beredas vid internationela
affärer, särdeles i England. Jag vill taga som exempel en
köpman i Rio, hvilken önskar sända en last kafle till Europa.
Förutsatt, att Rio hade ingått i konventionen, men
vi icke, skulle Rioköpmannen å en prisnotering från London
kanhända finna kaffet noteradt till så och så många
pund per ton; han hade då en ganska invecklad uträkning
att verkställa samt måste taga alla kursriskerna med i beräkning.
A andra sidan, om han funne, att i Antwerpen
eller Hamburg (förutsatt att dessa platser biträdt konventionen)
kaffepriset vore noteradt i samma mynt som hans
eget, eller i någon multipel deraf och efter samma vigt

64 DE ENGELSKE KÖPMÄNNENS YTTEANDEN.

och mått, blefve hans beräkning- ganska enkel; han skulle
säga: trakten är så och så många centimer per « eller så
och så många frank per kilogram, provisionen så och så
mycket, och alla omkostnader derutöfver uppgå till så och
så många procent. Han kunde genast se hela beloppet
häraf och skulle då säga: jag medger en eller två procent
för kursrisken och kan på ögonblicket se, hvart jag bör
sända mitt kaffe. Och högst sannolikt skulle han hellre
sända det till kontinenten än till England”.

M:r Behrens vidrör här en sida af frågan, som nästan
alla de inför kommissionen hörda köpmännen ansett vara
af största betydelse. Englands både import och export,
mena de, skulle lida ganska betydligt, om England hölle
sig utanför en myntförening, som åt öfriga nationer gåfve
ett gemensamt mynt och sålunda underlättade deras ömsesidiga
handelsförbindelser. Englands afnämare skulle vända
sig till en annan marknad, der uppgörelserna voro lättare
verkställda, och de, som nu till England afyttra sina varor,
skulle sända dem till andra orter, der prisen voro mindre
besvärliga att lära känna. En sådan skenbarligen obet}rdlig
omständighet, som prisnoteringarnas och mynträkningens
skiljaktighet från andra länders, skulle enligt deras
mening vara ett särdeles betänkligt hinder för England
att kunna uthärda den allmänna konkurrensen. Ett gemensamt
myntsystem, hvari England ej toge del, skulle skaffa
de nationer, som antagit detsamma, en betydande öfvervigt
på alla marknader, der detta mynt vore gällande. I
dessa de Engelska köpmännens farhågor för den Brittiska
handelns framtid, i händelse detta rike ensamt skulle afhålla
sig från den tillämnade myntföreningen, är utan tvif -

ENGELSKA KÖPMÅNS YTTEANDE.

vel ett vittnesbörd afgifvet om det internationela myntsystemets
betydelse för handelsförbindelsernas utveckling’.

Men det internationela myntsystemet skulle just genom
sin makt att underlätta de kommerciela förbindelserna medföra
en verkan af ännu mera anmärkningsvärd beskaffenhet.
Ett af de inför den Engelska kommissionen hörda
vittnena, M:r Candy, stor köpman i London, yttrar bland
annat, att ett internationelt myntsystem skulle för honom
vara till stor förlust. För andra skulle det medföra fördelar,
men hans hus’ intresse skulle lida deraf. Han sjelf
och hans bokhållare förstode mycket väl att verkställa alla
möjliga prisberäkningar, i hvilka myntsorter de än måtte
förekomma. Men skulle nu ett internationelt myntsystem
göra dylik kännedom om utländska myntförhållanden öfverflödig,
så vore naturligtvis denna öfverlägsenhet af intet
värde. Konkurrensen blefve derigenom friare, och ”konkurrensen
jemnar mycket, den slutar med att utomordentligt
minska ens vinst”. M:r Candy medgifver dock, att
hvad den enskilde store köpmannen sålunda skulle förlora
måste hela landet vinna, derigenom att arbetsfältet öppnades
för flera krafter, och varupriserna nedtrycktes till
följd af den ökade konkurrensen. Samma öfvertygelse är
ock af flere bland dessa sakkunnige uttalad. De förutse
med visshet, att de större exportörernas öfverlägsenhet
öfver de mindre genom den ifrågasatta förändringen till en
stor del skulle försvinna. För de förre är olikheten i de
särskilda ländernas mynträkning intet hinder för handelsuppgörelser
och beräkningar, enär de förmå att använda
biträden, hvilka i dylika beräkningar äro väl förfarne. De
små handelshusen deremot kunna svårligen bestå sig sådan

Mynt komma ttén s Bet.

66 DEN INTEKNATIONELA MYNTFllÅGAN EN VIGTIG KULTUBFBÅGA.

hjelp, och de våga ej exportera till länder med olika myntväsen,
emedan de hafva svårt att förstå deras prisnoteringar
och derföre ej med säkerhet kunna beräkna, huru
många pounds, shillings och pence deras varor der kunna
betinga. Den internationela handeln, t. o. m. den mellan
nära grannländer, är sålunda under närvarande förhållanden
fastad vid de större handelshusen, och fabriksidkare!!
är tvungen att anlita dessa mellanhänder för sina varors
afyttring. Ett undanrödjande af de hinder, som nu försvåra
den internationela samfärdsel n och gifva de större
handelshusen en betydande öfvervigt, skulle utan tvifvel
öppna denna handel äfven för de mindre köpmännen och
fabriksidkarne, och förändringen skulle sålunda onekligen
gå i den riktning, som är gemensam för alla vår tids
sträfvanden.

Sedt ur sådana synpunkter framställer sig förslaget
om ett internationelt myntsystem som en kulturfråga af
största betydenhet. Öfvergifven i dag skall hon nästa dag
uppträda med förnyad styrka; afvisad för praktiska svårigheter
och hinder, skall hon ånyo tränga sig fram med hot
om ännu betänkligare olägenheter och förvecklingar; och
likasom hon för några år sedan benämndes eu utopi, men
nu undersökes med det allvar, som egnas de mest angelägna
reformer, så skall hon utan tvifvel inom ännu ett
tio- eller tjugotal af år hafva framkallat en ny verklighet,
som inga betänkligheter kunna afvärja.

Bland dem, som åt ämnet egnat någon närmare uppmärksamhet,
synes ock numera full enstämmighet råda
derom, att det internationela myntsystemet är ett önskemål
för den närmaste framtiden; skiljaktigheterna framträda

DET INTERNATIONELA MYNTSYSTEMET MASTE GRUNDAS PÅ GULD. 67

endast i fråga om lämpligaste sättet att förverkliga detsamma.
Men i eu punkt stämma alla öfverens: detta myntsystem
kan icke grundas på annat än guld. I de länder,
hvilka ännu ega silfver till värdemätare, framkallar derföre
förslaget om ett internationelt myntsystem äfven undersökning
om guldets företräde framför silfret såsom värdemätande
bytesmedel.

De synpunkter, hvarunder de båda metallerna i afseende
å deras användbarhet till mynt kunna jemföras, äro
hufvudsakligen tvänne, hemta de af myntets uppgift att på
en gång mäta värden och förmedla byten. Af dessa
synpunkter är den förra så tillvida vigtig, som eganderättsförhållandena
i många hänseenden bero på den värdemätande
metallens egen fasthet i värde. Betydelsen af
myntets större eller mindre förmåga att bibehålla sitt värde
oförändradt, framträder i öppen dag för hvar och en, som
har att fordra penningar, emedan hvarje fall i den lagliga
värdemätarens värde förminskar hans fordran, och för hvar
och en som är skyldig penningar, emedan hvarje stegring
af värdemätarens värde förökar hans skuld.

Man snille emellertid fordra det omöjliga, om man af
bytesmedlet fordrade en fullkomlig fasthet i värde. Det
finnes obestridligt en motsägelse mellan myntets egenskap
af värdemått och dess egenskap af vara, och denna
motsägelse skall aldrig kunna upphäfvas. Myntets uppgift
är att utgöra den fasta punkt, till hvilken alla värden skola
hänföras; men dess uppgift är ock att vara det säkra
medel, hvarigenom alla värden skola öfverflyttas eller utbytas.
Då nu det värdelösa aldrig kan bära något värde,
måste myntet, för att kunna öfverflytta värden, nödvändigt

GULD OCH SILFVER JEMFORDA SÅSOM BYTESMEDEL.

sjelft ega ett värde. Men till följd häraf skall det alltid
sjelf! vara nnderkastadt lagen för värdens förändring; det
värdemätande bytesmedlet skall alltid, på samma sätt som
alla andra varor och värden, hänföra sig till måttet af tillgång
och efterfrågan. Man skall med ett ord aldrig kunna
finna ett i värde oföränderligt bytesmedel; det kan icke
vara fråga om annat än att välja det i värde mest oföränderliga.

Men icke ens detta får härvid vara det hufvudsakligen
bestämmande. Bytesmedlets värdefasthet är visserligen
såsom vilkor för egendomens bevarande af vigt; men bytesmedlets
lättrörlighet är såsom vilkor för sj elfva bytets
åvägabringande af ännu större betydelse. Äfven om spanmål,
jern eller dagsverken vore af alla värden de mest
oföränderliga, skulle man naturligtvis nödgas förklara dem
alldeles odugliga att tjenstgöra såsom bytesmedel. Det är
också ingalunda någon undersökning rörande de olika varornas
fasthet i värde, utan helt enkelt det växande behofvet
af allt större beqvämlighet vid bytets verkställande,
som förmått folken att tillerkänna de ädla metallerna ett
afgiordt företräde såsom bytesmedel. Och likasom till följd
af utbytets oeftergifliga behof redan för längesedan silfret
utträngt kopparen såsom myntmetall, så hafva ock de länder,
hvilka antagit guld till värdemätare, dermed endast
tillmötesgått den vidgade handelsrörelsens kraf på lättnad
för omsättningen. Af myntets ofvananförda tvänne uppgifter
är det derföre utan tvifvel just den att med lätthet
verkställa byten, som blir den förnämsta synpunkten
för afgörandet af frågan om guld eller silfver såsom bytesmedel.

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

Sammanfattar man de egenskaper, hvilka göra ett
ämne lämpligt till bytesmedel, så äro dessa:

l:o att ett sådant ämne, i förhållande till sin tyngd
och sin volym, eger ett högt värde, så att dess förflyttande
från ort till annan kan ske lätt och beqvämt;

2:o att det icke är utsatt för inre förändringar, så att
det lätt kan förvaras utan att taga skada;

3:o att det är likartadt till sina delar, så att det vid
undersökning lätt kan skiljas från andra ämnen;

4:o att det lätt kan fördelas, så att det kan motsvara
äfven mindre värden, och åter lätt förenas i större massa;

5:o att, förutom sin redan'' omförmälda likartade beskaffenhet,
det besitter någon egenskap, som gör att det
på blotta utseendet lätt särskiljes från andra ämnen, samt
att åt detsamma lätt kan gifvas den form och den prägel,
hvilka erfordras för ett lämpligt mynt.

Till dessa fysiska egenskaper måste läggas en annan
af ekonomisk natur, som dock i viss mån sammanhänger
med och beror af de förenämda, nämligen:

6:o att detta ämne, i jemförelse med öfriga bytesvaror,
så litet som möjligt är underkastadt förändringar i
värde, och framför allt icke är blottstäldt för sådana hastiga
vexlingar, som drabba t. ex. jordbruksalster till följd af
ymnig eller knapp skörd.

Bland alla befintliga ämnen äro de ädla metallerna,
guld och silfver, de enda, hvilka kunna för ändamålet
komma i fråga; men vid jemförelse dem emellan skall man
finna:

l:o att guldet, såsom i förhållande till sin tyngd och
ännu mera i förhållande till sin volym betydligt värde -

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

fullare än silfret, är ett både beqvämare och billigare redskap
för bytet. Ett skålpund guld har blott omkring fs så
stor volym som lika vigt silfver, men är 15 till 16 gånger
så mycket värdt, eller om man vänder om frågan: etthundra
riksdalers värde i guld väger endast fr till fr af
samma summa i silfver, och intager ett rum endast fr till
fr så stort som denna senare.

2:o att guldet redan tillfölje af sina kemiska egenskaper
är ännu mera oföränderligt än silfret, och nästan
okänsligt för alla förstörande ämnen. Rörande guldmyntets
förmåga att motstå yttre åverkan, har man funnit att
t. ex. i England under samma omloppstid silfvermyntet
öfverhufvud taget förlorat 4 gånger så mycket i vigt som
guldmynt af ungefär samma storlek x), d. v. s. att på samma
tid som silfvermyntet förlorar 1 % af sitt värde, förlorar
guldmyntet endast omkring \ % af sitt. Och om också
denna giddmyntets ringare nötning till hufvudsaklig del
beror på samma förhållande, som gör att 25-öre-stycket
nötes ''mer än 50-öre-stycket, detta mer än riksdalern,
o. s. v.; om den således i väsendtlig mån eger sin förklaring
i den omständigheten, att guldmyntet begagnas vid
ett färre antal byten, att det vanligen beröres af mjukare
händer och förvaras i mindre nötande gömmor, att det för
sin större dyrbarhet aktas med större omsorg och derigenom
skyddas för den starka slitning, som inom några
få år beröfvar silfvermyntet eu så stor del af dess verkliga
värde, så måste dock alltid denna guldmyntets större varaktighet
tillskrifvas vissa egenskaper hos guldet, hvilka

'') Se Beitrag zur Technik des Miinzwesens von K. Karmwrsch. Hannover
1856, pag. 65.

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

just vid dess användning såsom bytesmedel framträda och
få betydelse. Ty äfven deruti visar sig fördelen af guldet
såsom värdemätare, att det lämpligen endast kan utprägla»
i sådana myntstycken, som mindre äro utsatta för nötning,
och att derigenom sj elfva myntsystemets grundval lättare
bevaras för svårare rubbningar.

3:o att guldet äfven i det hänseendet är lämpligare
såsom myntmetall, att det förorsakar vida större svårighet
för myntens förfalskning. Dess stora egentliga vigt tillåter
icke någon för förfalskaren vinstgifvande tillsats af främmande
ämnen, utan att sveket förrådes genom minskningen
i vigt eller ökningen i storlek ; dess dyrbarhet skärper
dessutom allmänhetens uppmärksamhet till snart upptäckande
af dylika försök.

4:o att guldet drager vida mindre myntningskostnad
än silffet; en naturlig följd af guldets högre värde, då
myntningskostnaden hufvudsakligen bestämmes af de förfärdigade
myntstyckenas antal. Enligt verkställda beräkningar
uppgår hos oss kostnaden för präglingen af

10,000 R:dr:

i en-riksdalers-stycken....................... till 115 R:dr.

i fyra-riksdalers-stycken..................... » 75 »

i dulcater å 8 R:dr 40 öre............... )> 30 » '').

Under antagande, att, såsom erfarenheten i Preussen* 2)
gifver vid handen, myntningskostnaden för guldet öfverhufvud
utgör endast en fjerdedel af myntningskostnaden
för silfret, skulle ett gifvet belopp i guldmynt kunna för

'') Carolin-stycken äro här slagna i så ringa antal, att deras myntningskostnad
svårligen ännu låter sig beräkna.

2) Se Die Greldlehre v. H. Grote. Leipzig 1865, pag. 5i noten.

GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.

samma kostnad ompräglas fyra gånger så ofta som ett
lika belopp i silfvermynt; hvaraf följer, att de länder, som
hafva guld till värdemätare, både lättare och billigare kunna
upprätthålla myntstyckenas verkliga värde.

Det är utan tvifvel dessa guldets rent materiela egenskaper,
som i och med handelsförbindelsernas utveckling
gifvit detsamma allt större betydelse på verldsmarknaden;
det är också de som skola göra, att guldet förr eller
senare uttränger silfret såsom bytesmedel. Men med dessa
nyss nämda vigtiga företräden står äfven i närmaste samband
att

5:o guldet dessutom i afseende å sitt värde hittills,
så vida man afser längre tidsperioder, visat sig mindre
föränderligt än silfret, och att det, för så vidt med mensklig
beräkning kan förutses, äfven för framtiden torde vara
mera skyddadt för rubbning i detta hänseende.

Den värdefasthet, som i jemförelse med andra varor
utmärker bägge de ädla metallerna, betingas bland annat
af deras varaktighet, som gör, att det genom den årliga
produktionen uppkomna tillskottet utgör endast en ringa
del af det redan befintliga, hopade förrådet; och af deras
lättrörlighet, som gör, att deras värde på olika ställen
icke kan vara betydligt olika. Såsom redan är visadt,
eger guldet dessa båda egenskaper i vida högre grad
än silfret; och att i öfrigt de omständigheter, som betinga
ett mera jemt och stadigt förhållande mellan tillgång
och efterfrågan, varit fördelaktigare för guldet, framgår
af de bägge metallernas historia under de senaste århundradena.

PRODUKTIONEN Al" UULD OCH SILFYER FÖRE ÅR 15 00.

De ädla metallernas historia kan med afseende å produktionen
lämpligen indelas i tre stora perioder, af hvilka
den första omfattar tiden före Amerikas upptäckt,
den andra från denna verldshändelse fortgår till
1848, då

den tredje begynner med de Californiska guldlagrens
upptäckt.

Om metallproduktionen under den första perioden
veta vi i sj elfva verket föga mer, än hvad man i allmänhet
kan sluta af kännedomen om denna tids industriela
och kommerciela förhållanden och af uppgifterna rörande
varuprisens vexlingar. Deraf synes framgå, att denna produktion
under de sista århundradena före Amerikas upptäckt
varit starkt i aftagande, att verldsmarknaden vid denna
tid varit nog knappt försedd med klingande valuta, och
att sålunda den starka metallproduktion, som i och med
sextonde seklet begynner, måste hafva varit högst betydlig
i förhållande ej blott till den förra årliga produktionen,
utan äfven till hela det å den vesterländska marknaden
befintliga förrådet af ädla metaller. De lärda och skarpsinniga
undersökningar och beräkningar, som blifvit utförda
rörande metallproduktionens och metallförrådets styrka
under denna period, hafva naturligtvis icke kunnat leda till
något egentligt resultat, då de saknat grundvalen af tillförlitliga
primäruppgifter; och det är också endast som en
ungefärlig gissning man kan anföra den siffra af 800 till
1000 millioner francs ''), hvilka enligt Jacob, Landrin, Che ’)

Häraf antages likaledes gissningsvis, att guldet utgjort 300 null. tres.

silfret » 700 B B

Se: ”Om Myntet” af Mioliel Chevalier. Öfversättning. Stockholm 1868,
pag. 365.

PRODUKTIONEN AF GULD OCH SILFVER 1500—18 48.

valier m. fl. skulle hafva utgjort värdet af den vid sextonde
seklets ingång i Europa befintliga massan af ädla
metaller.

Den andra perioden inledes af Amerikas upptäckt
och de Spanska eröfringarna inom detta land. Efter de
första plundringstågens byten och de underkufvade folkens
tributer, hufvudsakligen i guld, följer upptäckten af de rika
Mexikanska och Peruanska malmfyndigheterna, och från
året 1545 begynna Potosis mäktiga si Ifver! ägor att lemna
verlden en så riklig tillgång af silfver, att det förråd af
ädla metaller, som, enligt nyss anförda beräkningar, vid
begynnelsen af århundradet skulle hafva funnits i Europa,
torde hafva varit tre- till fyradubbladt vid det 16:de seklets
slut*).

Den Amerikanska metallproduktionen fortgår under de
följande två århundradena med ständigt stigande styrka;
de äldre grufvornas afkastning lider väl någon minskning,
men nya ådror öppnas ideligen i Mexiko, Peru, Pasco,
Glualgayoc och framför allt från 18:de århundradets begynnelse
i Brasilien. Europa mottager derifrån ett ständigt
växande tillflöde af ädla metaller, och metallförrådet förökas
äfven genom en alltifrån sistnämda tidpunkt stigande afkastning
af bergverken i Ural, Siberien och det östliga
Europa. Sin höjdpunkt har produktionen nått vid det 18:de
århundradets slut, då den plötsligen betydligt förminskas;
begynner dock från 1830-talet ånyo tilltaga, till dess att
1848 års upptäckter gifva densamma en ny karakter.

'') Se: Die Frage der intern. Miinzeinigung von F. Xeller. Stuttgart 1869,
pag. 23, och Zur deutschen Munzfrage III von O. D. Augspwg. Bremen
1869, pag. 61.

UPPGIFTER OM GULD- O. SILFYERPRODUKT:S BELOPP 1492-1803. 75

Rörande produktionens belopp under denna andra period
bar man anställt åtskilliga beräkningar, hvilka lyckligtvis
till stor del äro stödda på officiela primäruppgifter,
och hvilka derför här i korthet må sammanställas.

Humboldt 1)1 hvilken i denna fråga utan tvifvel är den
förnämsta auktoriteten, uppgifver den Amerikanska produktionen
af ädla metaller från 1492—1803 sålunda:

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

de Spanska kolonierna...... 493 4,358.2 4,851.2

Portugisiska dito......... 855.5 -- 855.5

Summa 1,348.5 4,358.2 5,706.7.

Auqspurg * 2), som för öfrigt helt och hållet stöder sig
på Humboldts beräkningar, kommer till ett något olika
resultat, dels derigenom, att han, på grund af en noggrannare
jemförelse med Humboldts uppgifter öfver de
enskilda bergverken, finner den af honom beräknade produktionen
i de Spanska kolonierna böra på ett annat sätt
fördelas mellan guld och silfver, dels derigenom, att han
på angifna skäl anser Humboldts uppskattning af guldproduktionen
från de Portugisiska kolonierna böra till beloppet
något nedsättas. Det resultat, hvartill Augspurg
kommer för nämda tid 1492—1803, är följande3):

'') Essai polit. sur le royaume de la Nouvelle Espagne. Paris 1811. 4:0. Tom. II.
pag. 645 (2:dra Tabellen).

2) Zur Deutschen Miinzfrage III, Gold- und Silberwährung, von G. D. Augspurg.
Bremen 1869, pag. 30 tf.

3) Efter afdrag af de 25 millioner piaster (hufvudsakligen i guld), som vid
Mexicos eröfring togos från Indianerna och, enligt Humboldts riktiga anmärkning,
icke kunna anses tillhöra den här ifrågavarande produktionen af adla
metaller.

76 UPPGIFTEK OM GULD- 0. SILFVEKPKODUKT:S BELOPP 1492''—1848.

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

de Spanska kolonierna...... 519.9 4,331.3 4,851.2

Portugisiska dito......... 708 -—— 708

Summa 1,227.9 4,331.3 5,559.2

Danson x), hvilken likaledes stöder sig på Humboldts
uppgifter, men underkastar åtskilliga detaljer af hans beräkningar
en mera genomgående kritik, kommer för tiden
1492—1803 till följande, från båda de här ofvan angilha
något afvikande, resultat:

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

de Spanska kolonierna...... 493 4,152.65 4,645.65

Portugisiska dito......... 922.544 - 922.544

Summa 1,4 1 5.544 4,152.65 5,568.194.

För återstående tiden 1804—1848 af denna period
hafva, i afseende på den Amerikanska produktionen, olika
beräkningar ledt till betydligt olika resultat. Så t. ex.
uppskattas denna produktion

Guld. Silfver. Summa.

Millioner. Millioner. Millioner.

Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.

af Danson 1 2) till................ 710.9 1,244.4 1,955.3

men deremot

af Augspurg 3) till endast 313.54 1,088.2 1,401.74.

1) Of the Quantity of Gold and Silver etc. by J. F. Danson i Journal of the Statistieal
Society of London. Vol. XIV. London 1851, pag. 20.

2) Journal of the Statist. Soeiety. Vol. XIV, pag. 43.

3) Zur Deutschen Miinzfrage III, pag. 41.

UPPGIFTER OM GULD- 0. SILFVERPRODUKT:S BELOPP 1492—1848. 77

Michel Chevalier x) uppgifver produktionen af Amerikas
guld- och silfvergrufvor för hela tiden 1492—1848

Guld. Silfver. Summa.

Millioner frcs. Millioner frcs. Millioner tres.

till.................................................

hvilket i afseende på totalbeloppet
i det närmaste öfverensstämmer
med det af Augspurg
funna resultat, och endast
skiljer sig derifrån i afseende
på fördelningen mellan
guld och silfver.

Om nu härtill läggas de.....

hvartill Europas, Norra Asiens
och Afrikas produktion under
samma period (1492—1848)
uppgår, enligt en år 1848
framlagd beräkning, som den
Fransyske Nationalekonomen
i sitt berömda arbete ”Om
Myntet” anför* 2), och hvilken
ganska nära öfverensstämmer
med den af Newmarch gjorda
uppskattningen 3)
så utvisar

10,026 27,122 37,148

4,100 2,330 6,430

Summan 14,126 29,452 43,578

’) Om Myntet af Michel Chevalier. Öfvers. Stockholm 1868, pag. 268. M. Chevalier
anmärker, att de 3 milliarder francs, hvarmed Dansons beräkning öfverstiger
hans egen, höra förnämligast till tiden efter 1830.

2) Om Myntet af M. Chevalier, pag. 365.

3) History of prices 1848—1856 by Th. Tooke and W. Newmarch (utgörande
V och VI vol. af History of prices from 1792). Tom. VI, pag. 142. Mot den
på föregående sida 141 förekommande tabell öfver Amerikanska produktionen

78 GULD- OCH SILFYERFÖRRÅDET I EUROPA OCH AMERIKA ÅR 1 848.

eller omkring 431 milliarder francs, den sannolika
totalproduktionen af ädla metaller i så väl gamla
som nya verlden under 2:dra perioden 1492—1848.

Huru mycket af denna produktion kommit den vesterländska
civilisationen till godo, uppgifves olika af olika
författare; men hvad man med säkerhet vet är, att en betydlig
del af det förråd, som blifvit infördt till Europa,
efterhand åter utförts derifrån, och en annan del deraf gått
förlorad. Enligt en beräkning af Newmarch, som Michel
Chevalier*) anför, skulle vid slutet af 1848 funnits qvar i
Europa och Amerika

	tusen kilogr. million francs.
guld............	.............. 4,089	14,084
silfver..........	.............. 90,540	20,120
	eller tillsammans	34,204 mill. fr.

från 1492 anmärker Chevalier (Myntet, pag. 365), att, oaktadt Newmarch
uttryckligen tillkännagifver sig hafva antagit Bansons beräkning öfver nämda
produktion, hans uppgift om densammas totalbelopp för tiden 1492—1848 understiger
det af Danson uppgifna beloppet med icke mindre än 78 millioner Pd
Sterling, utan att någon förklaring deröfver lemnas. Enahanda anmärkning
anse Kommitterade äfven kunna göras beträffande Amerikanska produktionen
för tiden 1492—1803, hvilken Newmarch i samma tabell uppgifver till sammanräknadt
1,122 millioner Pd Sterling, eller precist samma siffra som (i hela
milliontal) Danson uppgifver för endast den del af denna produktion, som kom.
mit Europa till godo. (Se Dansons förut citerade afhandl. pag. 22.)

'') Se Chevalier: Om Myntet. Öfvers. Sthm 1868 och Cours d’Economie Politique:
Troisiéme volume: La Monnaie. Paris 1866.

Då Kommitterade under sitt arbete flera gånger haft anledning att åberopa
af Chevalier anförda uppgifter, men stundom måst i någon mån beriktiga
desamma, hafva de här velat i korthet angifva de vigtigaste af dessa rättelser.

1:0 Sid. 366 r. 29 Sv. uppi. (orig. s. 569 r. 24) uppgifves genom tryckfel
beloppet af metallförrådet i Europa och Amerika till 13,600 mill. £ Sterl.:
rätta siffran är 1,360 mill. £ Sterl., såsom synes straxt efteråt på raderna 31
och 32 (orig. r. 25 och 26).

2:o Sid. 365 r. 34 Sv. uppi. (orig. s. 569 r. 28) hafva 14,084 millioner
francs ansetts motsvara 4,203,600 kilogr. guld, ehuru desamma, efter 3,444^ fr.
per kilogram, rätteligen göra i det allra närmaste 4,089,000 kilogr. fint guld.

FÖRHÅLL. MELLAN GULD- 0. SILFVEBPRODUKTIONEN 1492—1848. 79

Silfret hade under hela denna period haft en ganska
betydlig öfvervigt inom produktionen. Dess värde, jemfördt
med hela metallproduktionens värde, utgör i medeltal

3:o Sid. 365 r. 37 (orig. s. 570 r. 2) hafva 18,460 millioner fr. i guld ansetts
motsvara 5,363,000 kilogr. guld, ehuru desamma rätteligen (efter 3,444^ fr.
per kilogr.) utgöra i hela tusental 5,359,000 kilogr. fint guld.

4:o Sid. 367 r. 13 (orig. s. 572 r. 4 och 5) säges sammanlagda beloppet
af exporten och det som gått förloradt af ädla metaller utgöra 15,825,000
kilogr. silfver och 295,000 kilogr. guld, då rätta summorna af Chevaliers egna
siffror blifva 15,905,000 kilogr. silfver och 297,405 kilogr. guld.

5:o Sid. 367 r. 17 och 18 (orig. s. 572 r. 9 och 10) uppgifves för det
förråd ädla metaller, hvaraf den västerländska civilisationen d. 1 Jan. 1865
skulle hafva varit i besittning, följande siffror:

för silfver ................................ 74,636,000 kilogr.

B guld.................................... 6,783,000 » ,

hvilka belopp icke kunna vara riktiga.

Hvad först silfret beträffar antager Chevalier, att det af Newmarch för

år 1848 uppgifna beloppet............................................. 90,540,000 kilogr.

ända intill början af året 1857 bibehållit sig oförändradt.

Dertill lägger han produktionen för åren 1857—1864 från
Amerika, Europa, Asiatiska Ryssland samt hälften af Afrikas
produktion tillsammans........................................... 9,667,000 »

under förklaring, att de öfriga ländernas produktion icke
bör tagas med i räkningen.

Om ifrån summan häraf.......................................... 100,207,000 kilogr.

enligt Chevalier afdrages hvad som till Levanten och Ostasien
exporterats samt hvad som genom nötning gått förloradt,
och beloppet af dessa poster upptages såsom det här

ofvan blifvit rättadt ....... ........................................... 15,905,000 »

så utvisar återstoden................................................... 84,302,000 kilogr.

det belopp, hvartill man kommer genom en, på Chevaliers egna förutsättningar
grundad, riktig uträkning.

I afseende å guldet är oriktigheten ganska obetydlig, då den hos Chevalier
upptagna siffran: 6,783,000 kilogr. guld måste i följd af de här i 3:0 och
4:0 gjorda rättelser ändras till 6,786,595 kilogr. guld.

Till följd af dessa rättelser höra de å sidan 368 r. 33 och 34 (orig. s. 574
r. 10 och 11) upptagna siffror, utvisande, efter åtskilliga afdrag, hvad vid
början af 1865 skulle hafva utgjort den vesterländska civilisationens förråd af
ädla metaller, ändras på följande sätt:

I stället för:

Silfver: 73,376,000 kilogr. eller 16,305,000,000 fröa.

Guld: 6,759,000 » » 23,278,000,000 »

Summa 39,583,000,000 frcs.

80 FÖRHÅLL. MELLAN GULD- O. SILFYERPRODUKTIONEN 1492—1849.

för de två första århundradena1) 1492 —1700

omkring.............................. 87 %

och, oaktadt den storartade afkastning af guld, som under
åren 1701—1777 erhölls från de Brasilianska grufvorna,

för tiden 1492—1803 omkring....... 77 %i'')

samt, sedan silfVerproduktionen från och med nittonde århundradet
varit i aftagande, guldets deremot från 1830-talet förökats, så att den under åren 1845, 46 och 47 öfverstigit
produktionen af silfver,

för hela perioden 1492 —1848 omkring 68 %.
Och ehuru silfret naturligtvis mera än guldet varit utsatt
för förminskning genom nötning samt dessutom i högst
betydande qvantiteter från Europa blifvit utfördt till Asien,
utgjorde det dock ännu

vid slutet af 1848 omkring............... 59 %

af det för den vesterländska civilisationen behållna hela
metallförrådet.

Häri inträder nu en fullkomlig förändring under det
nya tidskifte, som begynner med de Californiska guldlagrens
upptäckt och bearbetning 1848. Denna tredje
period af de ädla metallernas historia utmärker sig —
sedan äfven de Australiska grufvorna år 1851 tillkommit
— genom eu så öfvervägande produktion af guld, att
förhållandet mellan de båda metallförrådernas värden under bör

sättas:

Silfver: 83,024,600 kilogr. eller 18,450,000,000 tres.

Guld: 6,762,600 » » 23,293,000,000 »

Summa 41,743,000,000 fres.,

hvilket öfverskjuter med mer än 2 milliarder francs det af Chevalier uppgiga
beloppet.

'') Se: Augspwg: Zur deutschen Miinzfrage. III. Bremen 1869, pag. 45.

2) Enligt Humboldt 76.4 %, och enligt Augspurg omkring 78 %.

FORM■ MELLAN GULD- OCH SILF VERPRODI/KTIONEN 1849—6 7. 81

går en väsendtlig förändring. Soetbeer 1) beräknar på grund
af särskilda undersökningar, hvilkas noggranhet lian vid
förnyad ompröfning funnit fullt tillfredsställande, hela produktionen
af ädla metaller under tiden 1849—1867

tusen tusen millioner

Zolkpfd. kilogram. francs.

guld............... 7,573.8 = 3,786.9 13,043.8

silfver............. 45,490 = 22,745 5,054.4

Summa null. fr. 18,098.2
eller omkring 18 milliarder francs.

Kommitterade hafva, med tillhjelp af Soetbeers*) uppgifter
rörande produktionen för hvarje år särskildt under
ifrågavarande tid, uppgjort den tabell, som Bil. kitt. I innehåller,
och som torde för de slutsatser, hvilka derur kunna
dragas, icke sakna intresse. Den visar nämligen:

A) Beträffande produktionen af de ädla metallerna: l:o

under tiden 1849 —186 7 har

guldproduktionens värde uppgått till.......... 72 %,

silfverproduktionens dito endast till......... 28 %

af hela metallproduktionens värde;

2:o detta har haft till följd, att silfret, hvilket, såsom
förut är nämdt,

under tiden 1492 —1848 utgjorde........ 68%

af hela metallproduktionens värde, numera

för hela tiden 1492 —1867 utgör endast 56 %.

'') Se: Denkschrift betreffend deutschen Miinzeinigung etc. Hamburg
1869, pag. 68.

2) Se: Denkschrift betreffend etc. pag. 68—71.

Myntkommitténs Bet.

82 FÖRH. MELLAN FÖRRÅDEN AP GULD 0. AF SILFVER 18 48 0. 186 7.

B) Beträffande det inom den vesterlänska civilisationen
behållna metallförrådet:

l:o vid 1867 års sint utgjorde detta förråd

tusen kilogr. millioner francs.

guld............................ 7,123.i 24,535

silfver........................ 83,021.9 18,450

Summa 42,985 null. fr.

eller i det närmaste samma belopp, som hela produktionen
1492—1848;

2:o vid 1867 års slut var ifrågavarande förråd af
ädla metaller nära 9 milliarder francs större än vid
slutet af 1848;

3:o denna tillökning af 9 milliarder har uppkommit
sålunda, att

guldförrådets värde ökats med omkring 10i milliarder
francs, under det

silfverförrådets minskats med omkring 1 4 milliard
francs;

4:o detta bär haft till följd att (af värdet på hela
metallförrådet inom den vesterländska civilisationen)
vid 1867 års slut silfret utgör endast 43 %,

guldet » » 57

då deremot, såsom förut är visadt,

vid 1848 års slut silfret utgjorde 59 %,

guldet endast 41 %.

En sådan förändring på den korta tiden af endast 19 år
öfvergår allt, hvad i det hänseendet de ädla metallernas
historia hittills haft att uppvisa.

TEXLINGABNA I GULDETS OCH SILLSETS INBÖKDES VÄRDE. 83

Vid sidan af dessa beräkningar ställer sig nu en annan
serie af uppgifter, Indika för den förelig’gande frågan
äro af ännu större betydelse.

Vi veta först och främst med visshet, att de ädla
metallerna alltifrån de Amerikanska grufvornas upptäckt
ständigt sjunkit i värde i förhållande till andra varor; man
har som värdemätare vid dylika beräkningar valt än spanmålen
och andra lefnadsförnödenheter, än arbetslönerna,
och man har i bägge fallen kunnat spåra ett fortgående
sjunkande i metallernas värde och en deremot svarande
förhöjning i varornas pris. Denna förändring inträder visserligen
i Europa först i senare hälften af 16:de århundradet,
men fortgår sedan mycket hastigt ända till inidten
af 17:de århundradet, då varuprisens stegring synes afstanna,
och spanmålen till och med en längre tid sjunker
i pris, hvilket särskilda förhållande af olika författare på
olika sätt förklaras. Från midten åt 18:de århundradet begynner
dock ånyo metallernas värdeförminskning, och varuprisen
stiga sedan ända in i vårt århundrade.

Det är vidare säkert, att guldet, som i begynnelsen
af sextonde århundradet varit värdt omkring 10 gånger
mera än silfret, sedermera under denna andra period oupphörligen
stigit i värde i förhållande till denna metall.
Värdeförhållandet mellan silfver och guld är uppgifvet

för Spanien1) ........................... år 1500 som 1 : IO.75,

» 1640 )> 1 : 14.oo;

för Frankrike och Holland1) år 1640 » 1 : 13.so,

'') Se: Zur deutschen Mnnzfrage von G. D. Augspmg. III. Bremen 1869,
pag. 21.

84 GULDET VISAR STÖRRE VÅRDEFASTHET UNDER ÅREN 1 5 92—1 8 48.

för Frankrike och Holland... år 1740 som 1 : 14.50,

» 1800 » 1 : lö.oo,

och för Tyskland1)........................... år 1500 som 1 : IO.50,

» 1600 » 1 : 11.60,

» 1650 » 1 : 13.oo,

» 1700 » 1 : 14.90,

» 1750 )> 1 : 14.93,

» 1800 » 1 : 15.4?,

» 1830 » 1 : 15.80,

» 1848 » 1 : 15.85.

Häraf framgår tydligt, att guldet under loppet af nära
tre och ett hälft århundrade långsamt stigit i värde i förhållande
till silfret; och då under nämda tid båda de ädla
metallerna i förhållande till andra varor fallit i värde, men
silfret dessutom fallit i förhållande till guldet, är man fullt
berättigad till det påståendet, att silfrets värde, jemfördt med
andra varors, sjunkit mera än guldets, och att sålunda
guldet intill slutet af denna period visat sig ega
större värdefasthet än silfret.

Då silfverproduktionen under hela den andra perioden
var så betvdligt större än guldproduktionen, kunde man
i denna omständighet söka en naturlig förklaring af detta
silfrets sjunkande i värde. Det var derföre också lika naturligt,
att man, vid den förändring som med året 1848
och de nyupptäckta guldgrufvorna inträdde i sjelfva produktionsförhållandena,
skulle ledas till farhågor för eu deremot
svarande förändring äfven i värdeförhållandet mellan
• de bägge metallerna. Silfverproduktionen var i nedgående,

'') Se: Denkschrift betreffend die deutsche Miinzeinignng von A. Soetbeer.
Hamb. 1869, pag. 16 och 73.

CALIFORN. GULDGRUFVORNAS UPPTÄCKT. SILFVEREXPORTEN T. ORIENTEN. 85

och guldproduktionen blef med ens tvådubblad, tredubblad
och slutligen fyrdubblad mot hvad den var näst före år
1848. Utom de Californiska guldminorna tillkommo straxt
derefter (från 1851) äfven de Australiska lagren af liknande
rikedom, och man visste snart icke, hvar denna tillväxt
i guldqvantiteten slutligen skulle stanna. Guldfebern
angrep icke blott dem, som skyndade bort för att gräfva
efter skatter och rikedom, utan äfven dem, som i hemmet
hade rikedomar att bevara, och man hegynte redan förespå,
att om förrådet fortfarande skulle visa sig lika gifvande,
guldets värde skulle sjunka till hälften, tredjedelen, kanske
fjerdedelen af hvad det nyss förut varit.

Kom så härtill äfven en annan omständighet, som
ögonskenligen var egnacl att ännu mera påskynda en förändring
i guldets värdeförhållande till silfret. Under det
anbudet af guld på den vesterländska marknaden oupphörligen
ökades, och anbudet af silfver deremot märkbart
förminskades, begynte efterfrågan å silfver å samma marknad
hastigt att stiga. Denna metall hade länge haft ett
onaturligt högt värde i Orienten och var till följd deraf
det för Européerna fördelaktigaste betalningsmedel till betäckande
af skulder i Levanten, Ostindien och China. Men
just under 1850-talet råkade den Europeiska affarsverldens
skulder till Orienten att helt plötsligt och med högst betydliga
belopp förstoras, och den gifna följden häraf var
en export af silfver till dessa länder, hvilken från och med
år 1857 årligen bortförde betydligt mera silfver, än som
af den årliga produktionen kunde ersättas. Enligt en på
Engelska underhusets befallning verkställd beräkning visar
sig, att endast i de tre Indiska provinserna Madras, Bom -

GULDVÄRDETS FALL EFTER 1848.

bay och Bengalen bar den årliga importen af ädla metaller,
som under perioden 1801—51 öfversteg exporten med
endast 54 null. fras., under åren 1852—63 stigit ända till
258 null. tres. utöfver exporten ''). Den af Kommitterade
uppgjorda, förut åberopade tabell, Bil. Ditt. I, visar, huru
utförseln af silfver till Orienten, efter afdrag för hvad derifrån
åter blifvit infördt till Europa, uppgått

i ärligt medeltal.

under åren 1849—56 till 671,100 kilogr.

» » 1857—61 » 1,374,900 »

» » 1862—65 » 1,565,100 »

Då sålunda på en och samma gång det betydligt
ökade anbudet af guld syntes böra nedtrycka dess hittills
varande värde, och den ökade efterfrågan å silfver, utan
motsvarande ökning i dess produktion, måste verka till
höjande af värdet å denna metall, torde man med skäl
kunna påstå, att denna kris var en af de mest profvande,
som någon af de i värde någorlunda fasja varor å verldsmarknaden
haft att utstå. De stora farhågorna för guldets
värdefall syntes derföre vara särdeles grundade; och likväl
blefvo de endast till en ringa del och för mycket kort tid
besannade.

Visserligen visade guldvärdet under de första 12 åren
efter den Californiska upptäckten benägenhet att sjunka.
Silfret, som å Londons börs år 1848 noterades i medeltal till
59^ pence pr. ”ounce standard silver” (oz. st. s.), begynte
från denna tid att stiga, var 1849: 59 pence, 1850: 60
pence och i medeltal för

'') Se Chevalier: Om Myntet, pag. 268.

GULDVÄRDET STIGER ÅNYO FRÅN 186 0.

åren 1851—53: 61 pence,

» 1854—56: 61-i » ,

» 1857—59: 61# » .

Under sistnämda treårsperiod uppgick till och med
för ett år (1859) medelpriset till 62 pence. Värdeförhållandet
mellan silfver och guld var alltså under denna tid något
förändradt, så att, då det år 1848 var som 1 : 15.85, var
det t. ex. 1849 som 1 : 15.80, 1850 som 1 : 15.7? och i årligt
medeltal för

åren 1851—53 som 1 : 15.46

» 1854—56 » 1 : 15.33

» 1857—59 :» 1 : 15.27

samt för år 1859, då priset å silfver stod högst noteradt,
som 1 : 15.21.

Men från och med året 1860 upphör guldet att falla
i värde; det stiger åter småningom men säkert, och värdeförhållandet
mellan de bägge metallerna förändras ånyo, så
att det i medeltal var för

åren 1857—59 som 1 : 15.27,

» 1860—62 » 1 : 15.38,

» 1863—65 » 1 : 15.40,

» 1866—68 » 1 : 15.53,

och håller sig för närvarande omkring 1 : 15.60. Man
torde derför, äfven med inberäkning af tiden efter de
Californiska grufvornas upptäckt 1848, vara berättigad till
det påståendet, att guldet på det hela fortfarit att stiga i
värde i förhållande till silfret, (eller med andra ord mindre
fallit i värde i förhållande till öfriga varor,) och sålunda
allt hittills visat större värdefasthet än silfret.
Detta senare har, oaktadt den stora förändring, som in -

88 OKSAKEN TILL GULDVÄRDETS FORTFARANDE FASTHET I VÄRDE.

trädde i dess ställning på verldsmarknaden, likväl endast
för en kort tid kunnat undgå en fortsatt värdeförminskning.

Den egendomliga omständigheten, att guldet sålunda,
trots den stora tillökningen så väl i förrådet af denna
metall, som i efterfrågan å silfver, likväl kunnat bibehålla
sitt värde i förhållande till detta senare, torde hufvudsakligen
finna sin förklaring deri, att den ökade tillgången
på guld i sjelfva verket varit motsvarad af en lika mycket
ökad efterfrågan derå, och att sålunda här ingen förändring
inträdt i detta förhållande mellan tillgång och efterfrågan,
som i allmänhet är bestämmande för varors värde. Derom
vittna framför allt de officiella uppgifter rörande mynttillverkningen
hos de förnämsta civiliserade nationer, hvilka
Kommitterade sammanställt i bifogade tabell Bil. Litt. K.

Af dessa uppgifter framgår, att i Frankrike, England
och Amerika utmyntats

guld ... under åren 1825—49 till värde af 3,090,098,151 fr.

» » 1850—68 » » » 12,946,561,564 »

silfver under åren 1825—49 till värde af 3,244,155,662 fr.

» » 1850—68 » » » 1,053,709,443 »

så att i dessa länder utmyntningen utgjorde
under perioden 1825—49

guld.................................... 48.8 %,

silfver................................. 51.2%;

under perioden 1850—68

guld................................... 92.5%,

silfver................................ 7.5 %.

För de Tyska staterna och Österrike, hvilka numera
torde lemna den största delen af det å den Europeiska
marknaden utgående silfvermyntet, hafva Kommitterade

UTM YNTN IN GEN AF GULD OCH SILFVEK.

icke kunnat erhålla underrättelser om utmyntningen under
samma tidsperioder; men de sammandrag af nyligen samlade
uppgifter, som Soetbeer meddelat, visa att i de Nordoch
Syd-Tyska staterna samt Österrike blifvit utmyntadt

Francs i tusental.

Guld. Silfver.

under de 11 åren 1857—67......... 227,600 1,255,407.

Lägges nu härtill hvad som under
samma tid blifvit utmyntadt i

Frankrike, England och Amerika 7,261,036 422,966.

Summa 7,488,636 1,678,373,

synes, att i de länder, hvarifrån den vosterländska civilisationen
numera hufvudsakligast erhåller sitt bytesmedel,
under de 11 åren 1857—67

guldet utgjorde 81.7 %,

silfret » 18.b %

af hela den der verkställda utmyntningens värde.

Utan tvifvel har materialet vid dessa myntverkstäder
till ganska betydlig del utgjorts af äldre nedsmälta guldpjeser
eller mynt, som redan förut genomgått degeln, så
att man af den utomordentligt höga siffran för guldmyntningen
under perioden 1850—68 visserligen icke får draga
den slutsatsen, att alla dessa mynt tillverkats af det nya
metallförrådet. Men tydligen utvisa dock dessa siffror, att
användningen af guld för omsättningens och bytets behof
under denna period högst betydligt förökats, under det
silfrets användning för samma ändamål ansenligt aftagit.
Dessa siffror bekräfta sålunda de slutsatser, som hvaije
uppmärksam iakttagare af de ekonomiska företeelserna under
denna tid nästan på förhand kunnat göra. Den rika

FRÅGAN OM DE BADA METALLERNAS FRAMTIDA VÅKDE -

guldtillgången kom likasom kallad att fylla ett för bytesmarknaden
väsentligt behof, då den, i det åt Orienten
bortströmmande silfrets ställe, erbjöd densamma ett ändamålsenligarc
bytesmedel, dermed äfven bidrog att underlätta
och befordra affärsrörelsens kraftiga utveckling och
sålunda sä att saga- sjelf! förskaffade sig eu allt större användning.
Just deruti, att detta behof af ett lättrörlig!,
bytesmedel är ett ibland dem, som måste stiga i och med
handelsförbindelsernas ökade liflighet, ligger en omständighet,
som man icke får förbise i fråga om de bägge metallernas
framtida fasthet i värde.

Det är tydligt, att i den frågan är fältet öppet för de
djerfvaste gissningar och de mest stridiga åsigter; ty i
sjelfva verket eger man härvid ingen tillförlitlig grund för
sitt omdöme, ingen säker ledning för sina beräkningar.
Hittills har erfarenheten visat, att silfret, under den tid då
det producerades i större qvantiteter än guldet, och medan
det tillfölje deraf hade öfver vigten inom förrådet af ädla
metaller, också sjönk i värde mera än guldet, samt att
guldet, äfven sedan dess produktion begynt vida öfverstiga
silfverproduktionen, till och med sedan det i den vesterländska
civilisationens metallförråd erhållit öfvervigten, ändock
mäktat bibehålla sitt värde i förhållande till silfret.

Oaktadt denna erfarenhet ega vi dock ingen visshet
om hvad som i eu mer eller mindre aflägsen framtid möjligen
kan komma att inträffa, ty i ett hänseende äro våra
beräkningar utsatta för att gäckas af tillfälliga och oberäkneliga
förändringar. Vi känna, huru produktionen af de
ädla metallerna intill dessa dagar fortskridit; men vi veta
tillika, att stora och plötsliga omkastningar deruti kunnat

-FÖRHÅLLANDE KAN ICKE MED VISSHET AFGÖKAS.

inträda; och då icke ens jordens öfverstå delar ännu äro
genomforskade, ännu mindre dessas närmaste underlag,
kan omöjligen på förhand bestämmas, hvilka rikedomar
af silfver eller guld derur äro att hemta. Å ena sidan
kan anföras, att Amerikas inre bergländer med säkerhet
innesluta silfver!ägor, så utomordentligt mäktiga och rika,
att dessa trakter, när de eu gång öppnas för civilisationen
och genom ett lagbundet samhällsskick blifva mottagliga
för den nyare tidens materiela hjelpmedel, utan tvifvel
komma att erbjuda verlden en mångdubblad tillgång å
denna metall; å andra sidan visa oss de nyare, af vetenskapligt
intresse och af förvärfsbegäret ledda, undersökningarne,
att de guldförande alluviallagren äro vida mer,
än man förut anat, utbredda öfver jordytan, och vi hafva
naturligtvis ingen säkerhet för att icke någon gång ett
sådant lager af oerhörd rikedom plötsligt utsänder nya
strömmar af guld i marknaden. Å ena sidan kan man
hänvisa på den stora afsättning, som silfret hittills haft
till Orienten, och deri söka en borgen för dess framtida
fasthet i värde; men å andra sidan kan då anföras, att
äfven Orienten numera synes börja blifva mättad af denna
metall, och att den åtminstone för närvarande visar benägenhet
för att mera än förut emottaga guld af sina
Europeiska gäldenärer.

Så kan man nästan huru länge som helst ställa skäl
mot skäl och sannolikhet mot sannolikhet, utan att ändock
komma till den visshet, som synes så önskvärd i en fråga
af denna natur. Man är tydligen utan säker ledtråd med
afseende å, utsigterna för det framtida anbudet af de
bägge metallerna; man saknar all kännedom om den ena

92 UTSIGTERNA DOCK STÖRRE FÖR GULDETS FRAMTIDA VÄRDEFASTHET.

af de faktorer, hvilka skola bestämma deras inbördes
värde.

Deremot ega vi för den andra faktorns bestämmande
en temligen pålitlig utgångspunkt icke blott i de siffror,
som här ofvan äro anförda, utan äfven i kännedomen om den
kommerciela utvecklingens nuvarande och framtida riktning.
Det är alldeles oneklig!, att handelsförbindelserna
för hvarje dag få allt större behof af ett lätt och billigt
bytesverktyg, och guldet, som redan erhållit en bestämd
öfvervigt såsom omsättningsmedel, skall derför utan allt
tvifvel i denna egenskap mer och mer uttränga silfret.
Häraf framgår tydligen en icke ringa sannolikhet för en
större fasthet i efterfrågan å guld, än i efterfrågan å
silfver; och då bytesmarknadens behof af rörelsemedel är
i oupphörlig tillväxt, samt detta behof hädanefter företrädesvis
kommer att framkalla efterfrågan å guld, skall
åtminstone derigenom guldet komma att ega en större
kraft än silfret att motstå den påtryckning, som en stark
produktion kan utöfva å dess värde.

Då vi sålunda i afseende på utsigterna för produktionen
eller anbudet veta ungefär lika litet om den ena
metallen, som om den andra, men i afseende på efterfrågan
ega åtminstone större sannolikhet för guldets begärlighet,
torde vi deraf vara berättigade till den slutsatsen,
att, för så vidt någon beräkning här är möjlig,
guldet äfven för framtiden torde komma att eg a
större värdefasthet än silfret.

Om det sålunda knappast kan förnekas, att guldet i
alla dessa hänseenden eger företräde framför silfret såsom

FARHÅGOR FÖR GULDMYNTSYSTEMET.

bytesmedel och värdemätare, har man dock mot dess användning
såsom sådant ofta plägat anföra, b urn dessa
företräden hafva sin betydelse endast för den stora eller
internationela handeln, och att de uppvägas af fullt motsvarande
olägenheter för det dagliga mindre utbytet inom
hvarje land. Isynnerhet sägas dessa olägenheter skola
komma att framträda i ett land sådant som Sverige, der
de små kapitaltillgångarna och de jemförelsevis låga priserna
i allmänhet måste göra bruket af så stora myntstycken
som de på 7, 14, 18 eller 36 Riksdaler ganska
sällsynt, och der det således icke kan finnas något starkt
och allmänt känbart behof af detta beqvämare och angenämare
bytesmedel, åtminstone icke så starkt, att det får
komma oss att förbise alla de mångfaldiga svårigheter,
som med antagandet af ny värdemätare och ny myntfot
måste vara förenade.

Från denna sida är ock anfördt såsom en betänklighet,
att under det vi genom ett guldmyntsystem för den
större handeln finge ett fullvigtig! och fullhaltigt lagligt
betalningsmedel i det nya guldmyntet, skulle det allra
största antalet af våra byten och den allra största delen
af vårt folk få nöja sig med det mindre fullgoda skiljemynt,
som det nya systemet troligen komme att gifva oss
i det nuvarande silfvermyntets ställe.

Man har med den senare invändningen berört en
sida af denna fråga, som Kommitterade icke kunnat lemna
ur sigte, enär den utan tvifvel är af största betydelse.
Det är, såsom Kommitterade här nedan få tillfälle att
närmare utveckla, fullkomligt riktigt, att antagandet af
p''u 1 d såsom värdemätare måste medföra förlusten af det

FARHÅGOR FÖR GULDMYNT,SYSTEMET.

full vigtiga och fullhaltiga silfvermynt, som för närvarande
gör tjenst såsom skiljemynt ända ned till beloppet af tio
öre, och att denna förändring hufvudsakligen skulle träffa
den mindre handeln eller det dagliga utbytet. 1 dessa
silfvermynts ställe skulle genom det nya på guld fotade
myntsystemet komma att införas ett skiljemynt, som till
sitt metallvärde med några procent understege prägelvärdet.
Dessa till värdet icke alldeles fullgoda skiljemynt
komme att göra tjenst såsom betalningsmedel åtminstone
för belopp understigande det lägsta guldmyntets valör,
och finge sålunda inom landet användning vid det största
antalet byten. Men deri ''torde dock föga anledning finnas
till farhågor, vare sig för landets eller för den enskildes
trygghet. Dels måste dessa skiljemynt nödvändigt
uppehållas vid ett silfvervärde, som temligen nära motsvarar
prägelvärdet, på det icke deras eftergörande för
enskilde matte blifva en alltför lockande affär; dels komma
de ock att utgöra en till värdet ganska obetydlig del af
landets rörelsemedel, då ju hvarje myntstyckes låga valör
gör, att det hastigt omlöper ur hand i hand, och alltså
en jemförelsevis ringa mängd deraf fyller beliofvet för ett
stort antal byten.

Men deremot kommer antagandet af ett guldmyntsystem
att i afseende å bytesmedlens beskaffenhet medföra
en annan förändring af icke ringa betydenhet för
landet så val som för den enskilde. Det är en knappt
nämnvärd fördel af de på silfver grundade myntsystem,
att de kunna förse landet med ett fullgodt skiljemynt;
ty för de små betalningar som med dessa mynt verkställas,
är det af föga vigt, om prägelvärdet med några

SILFVEBMYNTSYSTEMET OCH SEDELSTOCKEN.

procent öfver skjuter metallvärdet; men det är en högst
väsendtlig olägenhet, att dessa myntsystem omöjligen kunna
lemna något mynt, som lämpar sig för större eller medelstora
betalningar; ty följden blir, att för alla sådana betalningsposter
måste rörelsen använda sedlar, eller ett
bytesmedel, som i sig sjelf! icke eger något värde alls.
Det är helt naturligt, att. i ett land med silfvermyntsystem
omsättningsmedlet skall utgöras, såsom t. ex. hos oss,
l:o af en högst liten myntstock (3 å 4 millioner Rdr),
bestående af 10-, 25- och 50-ören samt 1-riksdalrar, och
2:o af en mycket stark sedelstock uppgående till öfver
40 å 50 millioner och bestående af 100-, 50-, 10-, men
äfVen af 5- och 1-riksdalerssedlar. Det är nämligen i hög
grad obeqvämt att medföra silfvermynt till verkställande
af betalningar utöfver 10 å 12 Riksdaler, och banksedeln
har derför hos oss blifvit det naturliga bytesmedlet, vid
hvilket vi så vänjt oss, att den kommit till allmän användning
äfven för mindre betalningsbelopp, der silfvermyntet
utan särdeles svårighet skulle kunna begagnas.

Kommitterade anse sig icke behöfva vidlyftigt orda
om vådorna och olägenheterna af ett sådant system, ty
dessa hafva redan förut vid flera tillfällen blifvit tillräckligt
framhållna, och man har isynnerhet vid talet om
bankernas sedelutgifning mer än nog gifvit tillkänna, att
landet icke anser sig fullt tryggadt vid detta omsättningsmedel.
Det torde också knappt kunna förnekas, att
bristen på klingande valuta i den dagliga rörelsen är ett
ondt, som knappast uppväges af den inbesparing landet
gör på sitt nuvarande billigare bytesmedel. Denna brist
låter sig redan under lugna tider förmärka genom pen -

96 GULDMYNTSYSTEMET OCH SEDELSTOCKEN.

ningemarknadens öfverdrifna känslighet för rubbningarne
i Riksbankens metalliska kassa, och under oroliga tider
skulle den utan tvifvel kunna komma öfver oss med stora
faror. Ett land, sådant som Sverige, som vid sidan af
mäktiga grannar alltid måste hålla sig beredt för oförmodade
tillfälligheter, torde icke utan stor våda kunna
underlåta att skaffa sig, jemte Riksbankens hvalf, äfven
ett annat förvar för sin klingande valuta, underlaget för
den allmänna rörelsens kredit.

Men för dessa olägenheter gifves det föga hjelp, så
länge myntsystemet är grundadt på eu metall, hvars ringa
värde gör, att densamma icke kan utpräglas till mynt af
högre valör. Sedelstockens storlek bestämmes för närvarande
helt naturligt af rörelsens behof, och det vore
visserligen en högst olycksbringande åtgärd att vilja inskränka
densamma, utan att på samma gång fylla marknadens
behof medelst erbjudande af ett annat beqvämt
bytesmedel. Men sådant är icke möjligt utan att öfvergå
till ett guldmyntsystem. Våra banksedlar af smärre valörer,
livilka nu spela eu så betydande röle vid all daglig
handel och vandel, kunna omöjligen ersättas af den
tunga och obeqväma silfverspecien; men de blefve nästan
öfverflödiga genom Carolinen och 25 tf.-stycket, hvilka
utan tvifvel skulle komma att användas vid medelstora
betalningar och derigenom bereda oss ett tillräckligt underlag
af verkligt mynt för vår marknads behof.

Hvad åter beträffar förhållandet mellan den fördel,
som anslutningen till ett internationelt guldmyntsystem
skulle medföra för vår större handel, och de olägenheter,
som den deraf vållade rubbningen i myntväsendet skulle

OLÄGENHETER AF MYNTREFORMEN.

bereda det dagliga mindre utbytet, visar detta sig något
olika allt efter den synpunkt, hvarifrån det betraktas. För
den talrika klass af medborgare, hvilka af penningemarknadens
behof icke hafva någon annan erfarenhet, än den
som förvärfvas i den mindre handeln i saluboden och på
torget, skall förändringen otvifvelaktigt förete otaliga svårigheter,
men hardt nära omärkliga fördelar. Och man
får alldeles icke fördölja, att dessa olägenheter i sjelfva
verket måste blifva rätt besvärliga. De skola under flera
år komma att ofta framträda vid många slags affärsuppgörelser.
Köpare eller säljare skola i begynnelsen förlora
på de ej sällan oberäkneliga skilnaderna mellan de gamla
varupriserna och de motsvarande prissättningarna i det
nya myntet; borgenärer eller gäldenärer skola känna sig
i osäkerhet vid öfvergången från den ena värdemätaren
till den andra; räkenskapsförare och kassaförvaltare skola
känna sig besvärade af dubbla räkningar eller af tilläggsprocenter
och kursbestämmelser mellan silfver och guld.
Alla skola de mycket snart förglömma och förbise förändringens
fördelar, vid hvilka man vänjer sig utan svårighet,
men länge och ofta påminnas om dess olägenheter,
med hvilka man aldrig känner sig belåten.

Lagstiftaren får dock icke väga reformerna efter sådan
vigt; för honom gäller en synpunkt, som omfattar
hela samhällets intressen, och från hvilken ögonblickets
förlägenheter jemföras med framtidens fördelar. Såsom
Kommitterade redan sökt visa, är det utan tvifvel en
vigtig kulturfråga, som framträder i förslaget om ett
iuternationelt myntsystem, och just derför tränger det sig
ock fram med sådan styrka, att det, enligt deras för 7 -

Myntkommitténs Bet.

VIDARE INVÄNDNINGAR MOT EN SVENSK MYNTREFORM.

menande, icke ens i vårt land låter sig afvisa på grund
af några mer eller mindre giltiga betänkligheter.

Man torde måhända vilja framställa den invändningen,
att då hvarje större framtidstanke behöfver stödet af ett
känbart praktiskt behof, och då fördelarne af ett internationelt
myntsystem naturligtvis äro mest i ögonen fallande
för de folk, som ega de största internationela handelsförbindelserna,
så måste det i första rummet tillhöra
dessa folk att förverkliga en sådan tanke, sedan de kommit
till insigten af ett sådant behof. Sverige är ju vida
mindre än Frankrike, England och Nord-Amerika i behof
af denna förändring, och det särskildta intresse, som skulle
påkalla densamma, har här eu ojemförligt mycket mindre
vigt än det intresse, som framför allt begär, att utbytet i
ro måtte få skötas efter vedertagen sed. Vi skulle väl
derför åtminstone kunna begära att få afvakta andra länders
erfarenhet af förändringens verkningar, innan vi besluta
oss för att i silfrets ställe antaga guld till värdemätare
och att i riksdalerns ställe antaga en ny och för
oss främmande myntenhet, innan vi underkasta oss en
mängd allt för säkra olägenheter för att vinna några för
oss temhgen obetydliga fördelar.

Vid denna invändning må dock först och främst anmärkas,
att fördelarne af den föreslagna förändringen icke
ens för oss äro så alldeles obetydliga, som mången velat
påstå, eller så helt och hållet inskränkta till den klass
inom samhället, som står i direkt förbindelse- med utlandets
affärsverld. Det internationela myntsystemets fördelar
inskränka sig för oss icke ensamt dertill, att det för
vår, i jemförelse med andra länder, mindre betydliga inter -

SVERIGES KOMMERCIELA FÖRDEL ÅR AF MYNTREFORMEN. 99

nationela handel skulle undanrödja de hinder, som olika
mynträkningar för närvarande vålla vid förbindelserna
med främmande länder. Dertill kommer äfven, att ett
sådant myntsystem skulle befria vårt land från de här
förut omnämda förluster, hvilka vi just i det mindre utbytet
lida till följd af vårt nuvarande mynts förvexling
med det danska, det norska och det preussiska. Och
emedan det intemationela myntsystemet måste vara grundadt
på guld såsom värdemätare, skulle vi dessutom genom
dess antagande vinna en fördel, hvilken ögonskenligen
vore hela landets, och som vi knappast nog snart
kunna skynda att tillegna oss. Det är obestridligt, att
våra handelsförbindelser under de senaste årtiondena undergått
en betydande förändring. Sverige hör ej längre
”till den grupp af stater, der mark banco utgör den kommerciela
räkneenheten”; det har brutit de skrankor, som
under århundraden bundit dess handel vid de nordtyska
staterna, och dess vexelslutv) uppgöras derför allt mer
och mer i andra valutor än de tyska. Det är med England
och Frankrike som vårt land numera eger sina största
kommerciela förbindelser2), och det är icke i silfver
utan i guld, icke i thaler eller mark banko, utan i pund
sterling eller francs, som de af dessa förbindelser framkallade
liqvider verkställas. Men härtill kommer såsom
något ännu vigtigare, att frågan egentligen icke är, huruvida
Sverige bör åtaga sig en uppoffring och underkasta
sig olägenheter, för att vinna en större eller mindre fördel
i sin beröring med utlandet; utan frågan är, huruvida

’) Se Bil. Litt. M, tab. öfver vexelsluten.

2) Se Bil. Litt. L, tab. öfver exporten och importen.

100

ROMMITTEKADES SLUTSATSER AP DET OFVAN FRAMSTÅDDA

vi, genom att ingenting göra och ingenting förändra, kunna
undandraga oss uppoffringen och gå fria från olägenheterna.

Kommitterade hafva redan visat,
att i England, Frankrike och Amerika utmyntningen
utgjorde

under åren 1825—49: guld............ 48.8 %,

silfver ...... 51.2 %,

men under åren 1850—68: guld............ 92.5 %,

silfver...... 7.5 %,

att äfven om de Tyska staterna — der silfver
ännu är värdemätare — och Österrike tagas med i räkningen,
utmyntningen i de länder, som åt den vesterländska
civilisationen lemnat den största delen af dess rörelsemedel,
utgjorde

under åren 1857—67: guld............. 81.7%,

men silfver endast 18.:! %,
och att sålunda guldet under de två sista årtiondena
arbetat sig fram såsom den vesterländska civilisationens
hufvudsakligaste bytesmedel.

De hafva derjemte sökt visa, hnruledes denna guldets
makt att framfor silfret göra sig gällande såsom bytesmedel
alldeles icke berott på några konstlade förhållanden,
utan just på de egenskaper, som göra det för sådant
ändamål företrädesvis lämpligt.

Då det således icke kan vara att befara, att detta
bättre bytesverktyg, sedan det en gång blifvit kändt och
erkändt, åter skall af det sämre utträngas, likasom helt
visst icke trästocken skall återkomma i plogens ställe,
eller handslagan i tröskmaskinens; då det häraf är en

MED AFSEENDE Å SVERIGES ÖFVERGÅNG TILL GULDMYNTSYSTEM. 101

naturlig följd, att detta allt allmännare antagna bytesmedel
äfvenledes måste blifva den enda värdemätaren;
och då det förr eller senare skall visa sig vara omöjligt
för ett land sådant som Sverige, att ensamt behålla silfver
såsom värdemätare och bytesmedel,

så är det tydligt, att frågan för oss egentligen är en
tidsfråga, huruvida vi nu eller längre fram skola verkställa
öfvergången till ett på guld grundadt myntsystem.

Då det vidare ligger i sakens natur, att just en förändring
af denna beskaffenhet omöjligen kan i framtiden
verkställas med större lätthet eller större fördel än för
närvaraade;

då den tvärtom för hvarje år af vår utveckling måste
blifva allt svårare att verkställa, i samma män som
de band, hvilka fästa oss vid det närvarande myntsystemet,
blifva flera och starkare;

då, särskilt med afseende å den direkta kostnaden
för sjelfva öfvergången, vårt land löper fara att göra
ganska betydliga förluster, så vida det icke skyndar sig
att komma före de länder, Tyskland, Ryssland, Holland,
som genom sin öfvergång från silfver- till guldmyntsystem
helt visst skola nedtrycka silfrets och höja guldets
pris på verldsmarknaden, till förlust för de mindre stater,
som efter dem skulle vilja verkställa ett liknande utbyte;

då slutligen just det lifliga intresse, hvarmed den
internationela myntfrågan nu öfverallt är omfattad, tydligen
gifver tillkänna, att den tidpunkt är inne, då guldet när
som helst kan blifva antaget som bytesverktyg äfven i
de större stater, der myntsystemen hittills varit grundade
på silfver;

102 SVERIGE BÖR JU FÖRR DESS HELLER ANTAGA GULD SAS. VÄRDEMÄTARE.

så anse sig Konnnitterade deraf kunna draga den
slutsatsen:

att vi, genom att nu ingenting göra och ingenting
förändra, visst icke kunna undandraga oss uppoffringar
och gå fria från olägenheter;

att vi tvärtom derigenom endast skola bereda, antagligen
oss sj elfva, och med säkerhet våra närmaste efterkommande,
betydligt mycket större olägenheter och vida
känbarare uppoffringar, än dem vi nu för förändringens
genomförande skulle hafva att underkasta oss;

att vi derför, till undvikande af onödiga uppoffringar
och för att icke låta sådane för myntreformen gynnsamma
förhållanden gå oss ur händerna, då t. ex. prisnoteringarna
på verld smarknaden å de ädla metallerna visa en större
stadga, och våra egna handelskonjunkturer ställa sig fördelaktigt,
böra icke dröja med att begynna denna reform,
hvilken, såvida icke dess verkningar skola blifva allt för
känbara, måste fordra tid för sitt fullständiga genomförande
;

och att alltså statsmakterna ju förr desto hellre böra
förena sig om ett beslut, att i silfrets ställe antaga
guld såsom värdemätare.

Då Kommitterade sålunda velat förorda Sveriges öfvergång
till ett på guld grundadt myntsystem, hafva de
dervid afsett, att, såsom förut silfret, skulle hädanefter
guldet antagas till ensam värdemätare. Våra häfdvunna
rättsförhållanden gifva ingen anledning till att införa dubbel

DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS UPPKOMST.

103

värdemätare; men då sj elfva öfvergången kommer att
kräfva vissa afvikelse!- från denna grundsats, och enär
det är vigtigt ått icke gifva anledning till en felaktig
uppfattning af de transitoriska bestämmelser, som här
nedan komma att föreslås, hafva Kommitterade ansett
nödigt att i korthet beröra frågan om den dubbla värdemätaren
— eller det i Frankrike s. k. ”systörne du
double étalon”.

Den dubbla värdemätaren (le double étalon; Doppelwährung;
double standard), som tid efter annan förekommit
i de Europeiska staterna, var ursprungligen en
helt naturlig följd af de behof, som uppväxte med handelsrörelsens
utveckling, och af de föreställningar om myntet,
som för icke längesedan voro allmänt rådande. Då den
utvidgade bytesmarknaden begynte kräfva mynt af olika
metall för olika slag af byten, trodde sig regeringarne
bäst tillgodose köpares och säljares beqvämlighet och bäst
befordra dessa olika myntsorters samtidiga omlopp, genom
att bestämma ett visst värdeförhållande mellan mynten af
guld och mynten af silfver. De bägge metallernas, af
lagstiftningen oberoende, värdeförändringar kommo dervid
så mycket mindre i betraktande, som man vid denna tid
i allmänhet trodde, att myntets värde hufvudsakligen bestämdes
af den åsätta prägeln. Vanligen hade värdemätaren
i dessa länder ursprungligen varit silfver, och
öfvergången till dubbel värdemätare skedde då derigenom,
att man åt de guldmynt, som utpräglades, gaf ett visst
värde i det förut gängse silfvermyntet. Man föreskref
sålunda t. ex. i England år 1717, att då 62 shillings
myntades af ett troypound silfver af ^ finhet, skulle af

104

DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS GRUNDFEL.

ett troypound guld af H finhet präglas 44l guinéer, hvar
till 21 shillings, eller tillsammans 9341 shillings, d. v. s.
att 5.5685 gm. fint silfver skulle betala lika mycket som
0.366! gm. fint guld eller eu shillings värde. I Frankrike
infördes år 1803 i samma lag, som fastställde, att 5
gr. silfver af 0.9 finhet skulle utgöra eu frank, äfven
den bestämmelsen, att guldmynt med åsatt värde i frank
skulle utpräglas: 1 kilogram guld af 0.9 finhet till
3100 francs. Härigenom var stadgadt att 0.2903 gm.
fint guld skulle betala lika mycket som 4.5 gram fint
silfver eller en franks värde. Man hade alltså, vid dessa
tillfällen, bestämt värdeförhållandet mellan silfver och guld
i England som 1 : 15.21 och i Frankrike som 1 : 15.no.

Det är imellertid ögonskenlig!, att ett sådant system
först och främst strider mot tankens ovilkorliga fordran,
att värdemätaren, så vida den skall vara den enhet, till
hvilken alla värden skola hänföras, nödvändigt måste vara
en; och tillika har äfven erfarenheten visat, att lagen alltid
varit vanmäktig, då den försökt att göra guld och
silfver på samma gång till värdemätare.

Guldets och silfrets värde är nämligen lika litet som
andra varors värde oföränderligt, och lagstiftningen skall
derför fåfängt försöka att dem emellan bestämma ett oföränderligt
värdeförhållande. Detta förhållande har under
en period af tre och ett hälft århundrade från 1 : 10 småningom
förändrats ända till 1 : 16; under de sista 25 åren
i Europa vexlat mellan 1 : 15.87 och 1 : 15.21; visar för
närvarande visserligen en hög grad af fasthet, men kan
naturligtvis aldrig vara fullt skyddadt för hastiga omkastningar.
När nu lagen om den dubbla värdemätaren,

FÖLJDERNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

105

sådan den i Frankrike gäller, egentligen innebär, att
hvarje gäldenär eger att betala sin skuld af t. ex. 3100
francs antingen med 1 kilogram guld af 0.9 finhet, eller
med 15t kilogram silfver af samma finhet, båda i myntad
form, är deraf en gifven följd, att gäldenären, så snart
han å marknaden kan förskaffa sig 1 kilogram guld för
t. ex. 151 kilogram silfver, betalar skulden icke med I5t
kilogr. silfver utan med 1 kilogr. guld; så snart han åter
för 1 kilogr. guld skulle få betala 15| kilogr. silfver,
infriar han skulden icke med 1 kilogr. guld, utan med 15i
kilc%r. silfver. I de länder, der den dubbla värdemätaren
är gällande, kommer derför alltid den metall till användning
såsom bytesmedel, hvilken för ögonblicket å marknaden
står i verkligt värde lägre än det lagbestämda värdet ’).

Just härigenom har ock detta system, öfverallt der
det tillämpats, framkallat följder, hvilka, efter en under
århundraden dyrt köpt erfarenhet, nu ändtligen synas
hafva väckt allmän misstro till detsamma. Dess olägenheter
hafva nämligen icke blott framträdt deruti, att rättsförhållandet
mellan fordringsegare och gäldenärer blifvit
förvridet, utan de hafva äfven för staterna visat sig ganska
känbara, derigenom att samma bestämmelser vållat
oupphörliga rubbningar i deras myntväsen.

Då det nämligen är en oafvislig ekonomisk lag, att
hvarje vara söker sig den fördelaktigaste marknaden, och

'') Åtskilliga författare hafva föreslagit att i stället för ordet ”dubbel värdemätare”
använda någon annan benämning, som bättre skulle uttrycka dess
nyssnämda egenskaper, t. ex. blandad eller alternativ värdemätare (Mischwährung,
alternativ-Währung). Kommitterade hafva dock ansett lämpligast
att bibehålla en term, som redan hunnit blifva teknisk,'' är allmänt rätt förstådd
och icke egentligen innebär någon oriktighet.

106 FÖLJDERNA AF DEN DUBDLA VÄRDEMÄTAREN.

då guld och silfver ju icke äro annat än varor, hvilkas
värden vexla på olika orter och under olika tider, måste
försöken att i ett visst land gifva dessa varor ett oföränderligt
värde nödvändigt leda till än den ena, än den
andra metallens utströmmande ur landet. Så snart endera
metallen å utländsk marknad uppgår till ett värde, tillräckligt
öfverstigande det pris, hvartill den erhålles i ett
land med dubbel värdemätare, blifver den naturligtvis, så
vida ej särskilda förhållanden lägga hinder i vägen, föremål
för en spekulation, som drager vinst af denna genom
lagstiftningen skapade prisskillnad.

Sådant har förhållandet varit i hvarje land, som under
upprätthållandet af handelsförbindelser med den o Pri g a
verlden velat bestämma ett dylikt värdeförhållande mellan
mynt af olika metall. De hafva vid hvarje märkbarare
höjning i endera metallens allmänt gällande pris sett sina
af denna metall präglade mynt dragas ur den inhemska
rörelsen och utföras till den marknad, der deras metallvärde
stått högst. Under den tid, då de statsekonomiska
grundsatserna sådant medgåfvo, sökte man genom exportförbud
hämma detta i sig sjelft lofligt och naturliga tillgodogörande
af myntets verkliga värde, och ville sålunda
genom ännu ett konstladt medel bota de olägenheter, som
lagstiftningen sjelf framkallat; men förbuden visade sig i
detta fall mer än någonsin overksamma. Ett annat sätt
att söka afhjelpa svårigheterna af de värdeförändringar,
som man icke kunde genom lagbestämmelser förhindra,
var att tid efter annan vidtaga sådana förändringar i det
lagbestämda värdeförhållandet mellan de olika mynten,
att detta i någon mån öfverensstämde med det å mark -

FÖLJDERNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

107

nåden gällande. Så har t. ex. England allt sedan 1300-talet sökt reglera silfver myn tets och guldmyntets inbördes
värde, men icke kunnat det annorledes än genom att oupphörligen
rubba sina myntordningar efter guld- och silfvervärdets
förändringar, och ändock alltid funnit sina bemödanden
att tillfredsställa den inrikes marknadens behof
af bytesmedel gäckade genom den allmänna verldsmarknadens
makt att draga till sig det mynt, som der tillfälligtvis
varit bättre betaldt. England hade ursprungligen ett
silfvermyntsystem; förskaffade sig derefter guldmynt, som
präglades till visst värde i silfver; öfvergick sedan i begynnelsen
af förra århundradet till fullständigt laglig ”double
standard”; befann sig derpå inom kort hafva guld till
hufvudmynt och måste slutligen, till undvikande af ytterligare
förvecklingar, år 1816 upphäfva silfver myntets egenskap
af ovilkorligen lagligt betalningsmedel. Under denna
tid hade förhållandet mellan de bägge metallernas värde
ständigt förändrats, i det silfret nästan oupphörligt fallit i
förhållande till guldet, och Englands myntsystem hade
troget följt med alla dessa förändringar, från förhållandet
1 : 9.3 till förhållandet 1 : 15.57 och sist 1:15.21; men huru
regeringen än förändrade och jemkade, lyckades den aldrig
att träffa ett sådant värdeförhållande mellan de olika mynten,
att de samtidigt kunde hållas i omlopp. Det hjelpte
icke att dem emellan fastställa samma värdeförhållande,
som för tillfället rådde på marknaden mellan silfver och
guld; ty så snart guldvärdet efter hvarje sådan jemkning
ytterligare stigit, gick guldmyntet nu som förut öfver till
Holland och Frankrike, och England fick behålla allenast
sitt silfver. Det hjelpte icke heller, att till förekommande

108 FÖLJDEBNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

af dessa spekulationer sätta guinéernas värde högre, än
guldvärdet på marknaden, ty då uppköptes för dem allt
fullvigtig! silfvermynt för utlandets räkning, och England
förlorade sitt silfver, ända tills fullkomlig brist uppstod äfven
på skiljemynt.

I öfriga stater, der den dubbla värdemätaren varit införd,
hafva liknande företeelser öfverallt framträdt. Närmast
vår tid ligger den bekanta inverkan, som den dubbla värdemätaren
utöfvat på Frankrikes myntsystem. Man såg detta
land, som 50 år förut hade fastställt det lagliga värdeförhållandet
mellan silfver och guld såsom 1 : 15.5, i följd
af silfverprisets stigande med 2 till 3 procent under loppet
af 1850-talet förlora hela sitt förråd af silfvermynt; och det
är till följd af denna hastiga omkastning i metallernas
värde, som det nu för närvarande i verkligheten eger ett
guldmyntsystem, hvilket man likväl förr eller senare skall
mista, såvida en omkastning ånyo inträder i förhållandet
mellan de ädla metallernas värde.

Trots dessa erfarenheter har man likväl just i Frankrike
med största envishet påyrkat bibehållandet af ett en
gång för alla lagbestämdt värdeförhållande mellan guldoch
silfvermynten, och till stöd för denna åsigt hafva åtskilliga
mer eller mindre hållbara skäl blifvit uppgifna.
Det vigtigaste, som i detta hänseende blifvit anfördt, är
den af Wolowski uppställda tlieori, enligt hvilken den dubbla
värdemätaren skulle inom myntväsendet, såsom skydd mot
olycksfall och rubbningar, göra samma nytta som fallskärmen
och kompensationspendeln, der de komma till
användning.

wolowskis ”fallskåems”-thboei.

109

Den dubbla värdemätaren skall, efter Wolowskis förmenande,
vara det enda medlet att förekomma dessa rubbningar
i bytesmedlets värde, som för alla rättsförhållanden
äro så betänkliga, och hvilka med antagande af ett internationelt
bytesmedel skulle blifva än mera fruktansvärda.
Det land, som endast åt en metall tillerkänner egenskapen
af laglig värdemätare, är ohjelpligen utsatt för alla vexlingar
i denna metalls värde. Om man deremot har mynt
af tvänne olika metaller, mellan hvilka lagen bestämmer
ett visst värdeförhållande, blir deraf eu följd att, om endera
genom ett förökadt anbud faller under det genom lagen
fastställda pari, skola alla gäldenärer välja mynt af denna
metall till att dermed betala sina skulder; den skall då på
marknaden blifva i samma mån starkt efterfrågad, och
denna af lagen framkallade efterfrågan skall bilda likasom
en fallskärm, som hindrar dess vidare värdeförminskning.
Enligt Wolowskis åsigt är det derför hvarken för Frankrike
skäl att upphäfva de tryggande lagbestämmelser det
för närvarande eger, ej heller för de öfriga nationerna
redligt, att, vid öfvergången till ett internationelt myntsystem,
grunda detta allenast på den ena af de ädla metallerna.

Det som vid denna mera snillrika än hållbara theori
först faller i ögonen är, att enligt densamma skulle den
dubbla värdemätaren icke, såsom man fordom menade,
vara till för att hålla guld- och silfvermynt samtidigt i
rörelsen, utan endast för att förekomma det den ena eller
den andra af dessa mynt måtte allt för mycket eller allt
för hastigt sjunka i värde. För detta ändamål synes den
också vara ett verksamt medel; hvad den kan åstad -

Ilo WOLOWSKIS FÖRSVAR FÖR DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.

komma visade sig ju t. ex. senast deruti, att Frankrikes
double étalon onekligen bidragit att hejda guldets värdefall
efter år 1848. Kanhända skall den ock för en längre tid
kunna förhindra det värdefall, som för närvarande synes
förestå silffet. Så länge i Frankrike, Schweitz, Belgien
och Italien silfret betalas till ett pris af 00 hi pence per
oz. st. silver, så länge skall denna metall svårligen kunna
betydligt falla under detta pris. Om det, till följd af ökadt
anbud och minskad efterfrågan, på den allmänna verldsmarknaden
begynner att sjunka i värde, skall det i Frankrike,
Schweitz, Belgien och Italien ovilkorligen finna efterfrågan,
•emedan det der måste mottagas till pris af 60jf
pence per oz. st. s., och denna efterfrågan skall fortfara så
länge, som dessa länder ega något guld att gifva i utbyte.
Först när de fullständigt tömt sitt guldförråd och i stället
fyllt sin allmänna rörelse med silfver, först då skall denna
metall kunna undergå en betydligare värdeförminskning;
och de nämda fyra länderna skola alltså utan tvifvel kunna
berömma sig af, att i det längsta hafva uppehållit silfrets
värde. Skedde sedan en omkastning i produktionsförhållandena,
så att guldet i sin tur begynte att falla å marknaden,
skulle de fyra länderna ånyo ställa sig såsom en
fallskärm för denna metall, och ända till yttersta skärfvel!
utbetala sitt dyrköpta silfver för att dyrt återköpa sitt guld.
Det är nu dessa uppoffringar för de bägge metallernas
uppehållande i värde, som Europas öfriga länder skulle
åtaga sig att dela med Frankrike och de tre konventionsstaterna.

Härvid framställer sig dock ovilkorligen en fråga, som
är afgörande med afseende å de slutsatser Wolowski af

ANMÄRKNINGAR VID DENNA THEORB 111

denna, i sig sjelf riktiga, uträkning dragit till förmån för
den dubbla värdemätaren. Hvad är det egentligen som
gör, att ett land med dubbel värdemätare sålunda till eu
viss grad kan reglera de ädla metallernas pris? Hvem är
det som i ett sådant land betalar kostnaden för en sådan
efterfrågan, hvilken öfverbjuder den öfriga ver Iden och
derigenom uppehåller ett sjunkande metallvärde? Naturligtvis
alla de, som i detta land äro genom lagens bestämmelser
tvungna att mottaga metallen till ett värde, öfverstigande
det gällande priset. Men när man talar om nödvändigheten
att uppehålla metallernas värde och faran af
att utsätta sig för vexlingarna i detta värde, hvem är det
väl man vill skydda för dessa faror? Naturligtvis dem,
som hafva att mottaga betalningar i dessa metaller, och
som genom deras värdefall skulle göra förluster. Då nu
det medel man vill använda för att uppehålla metallvärdet,
d. v. s. skydda dem, hvilkas eganderätt i viss mån beror
af denna silfrets eller guldets värdefasthet, just består uti
att legalisera något, som i sjelfva verket kränker eganderätten,
så ligger ju deri den skarpaste kritik af hela systemet
; det åstadkommer i verkligheten motsatsen af hvad
det skulle afse; det förstör hvad det enligt den s. k.
skärmstheorien egentligen skulle beskydda.

Den dubbla värdemätarens betydelse ligger sålunda
hvarken deruti, att den underlättar det samtidiga omloppet
af tvänne olika myntsorter, ej heller deruti, att den bidrager
till att skydda för värdemätarens egna värdeförändringar;
erfarenheten har visat, att den tvärtom i de
länder, der den varit införd, skiftesvis bortdrifvit än den
ena än den andra metallen, och att den för hvarje för -

112 DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS VERKLIGA BETYDELSE.

ändring i metallvärdet låtit följderna gå ut just öfver dem,
som verkligen behöfde ett skydd mot dessa förändringar.
Den kan derför svårligen komma i fråga att på något ställe
införas; den har redan mött enhälligt motstånd i alla de
länder, med hvilka Frankrike nyligen fört underhandlingar
om ett internationelt myntsystem; den förkastades af 1867
års Konferens och nu senast af 1869 års Commission monétaire,
och det är knappast antagligt, att Frankrike skall
våga att bibehålla densamma, om utsigterna förökas för
ett vidare fall i silfrets värde, ty en sådan händelse skulle
då ofelbarligen åter beröfva Frankrike det guldmynt, som
1850-talets konjunkturer påtvingade landet.

Deremot eger den dubbla värdemätaren onekligen den
ganska vigtiga betydelsen, att den hittills varit ett medel
för öfvergång från eu värdemätare till en annan, vanligen
från silfver till guld, och såsom ett sådant medel torde
den äfven för någon tid vara nödvändig för de stater,
hvilka vilja öfvergå till eu ny värdemätare. I hvad mån
lagstiftningen äfven i vårt land kan vara föranlåten att
vidtaga dylika bestämmelser, torde Kommitterade få tillfälle
att framställa vid frågan om sj elfva öfvergången till
det nya myntsystemet och de dermed förknippade åtgärder.

Med hvad här ofvan är anfördt rörande olämpligheten
af en dubbel värdemätare och om nödvändigheten att till
ensam värdemätare antaga guldet, vilja Kommitterade
dock ingalunda hafva förnekat, att silfret äfven för framtiden
måste komma till användning för utbytets behof.
Guldet är ögonskenligen brukbart allenast vid större eller
medelstora liqvider, och den dagliga handeln behöfver nödvändigt
mynt af låg valör för verkställande af smärre

SKILJEMYNTETS STALLNING INOM GULDMYNTSYSTEMET. 113

betalningar. Ett myntsystem grundad!; på guld måste behålla
silfret för liqvider af sådane belopp, som falla under
det lägsta guldmyntets värde, och till och med koppar för
de allra lägsta betalningsbeloppen. Men ett hufvudsakligt
vilkor härvid är, att de skiljemynt, som präglas för nyssnämda
ändamål, icke erhålla samma karakter af verkligt
mynt, som man tillerkänner de af guld präglade myntstyckena.
De få icke af lagen erkännas såsom betalningsmedel
till obegränsadt belopp, ty med detsamma vore
mellan dem och det verkliga myntet faststäldt ett lagligt
värdeförhållande, och sålunda den dubbla värdemätaren införd.
Skiljemynten äro också icke afsedda att vara bytesmedel
för större affärsuppgörelser, utan att göra tjenst vid
det mindre utbytet; de hafva sitt eget naturliga område, och
deras betalningskraft behöfver icke derutöfver utsträckas.

Genom iakttagande af den omständigheten, att bytesmarknaden
helt naturligt är delad i tvänne hufvudafdelningar,
den lilla och den störa handeln, hvar med sina särskilda
anspråk på bytesmedlets egenskaper, kommer man
sålunda till den slutsatsen, att ett myntsystem, som skall
tillfredsställa bägge dessa fordringar, måste vara grundad!
allenast på en metall, guldet, såsom värdemätare, men
att det tillika måste upptaga silfret och kopparen såsom
myntmetaller för det mindre utbytets behof och såsom lagligt
betalningsmedel endast inom ett begränsadt belopp,
hvars bestämmande beror af hvarje lands särskilda förhållanden.

Sedan den internationela myntfrågans stora betydelse
blifvit nästan enhälligt erkänd, och åsigterna likaledes för 8 -

Myntkommitténs Bet.

114 MENINGSSKILJAKTIGHETER VID VALET AF INTEBNAT. MYNTSYSTEM.

enat sig om guldets afgjord a företräde såsom ensam värdemätare,
liar den åsyftade reformens egentliga tvistepunkt
blifvit frågan om den för det gemensamma systemet lämpligaste
myntfot. Meningsskiljaktigheterna hafva härvid
berott ej allenast på olika åsigter om det ena eller det andra
systemets användbarhet för internationela behof, utan äfven
på rent nationela fördomar och antipathier. Obenägenheten
att underkasta sig de rubbningar, som medfölja hval jo mera
genomgripande förändring af myntsystemet, har vållat att
hvart och ett af de större kulturfolken åt sitt eget myntsystem
velat tillerkänna de egenskaper, som skulle göra det företrä.
desvis tj enligt för internationela behof, och tvisten torde derför
svårligen kunna annorledes slitas än derigenom, att något
af de rivaliserande systemen erhåller en sådan faktisk öfvervigt,
som tvingar de öfriga länderna att antaga detsamma.

I första rummet ställer sig naturligtvis det af 1865 års
konvention antagna och af 1867 års konferens förordade
Franska guldfranc systemet. Dess förhållande till öfriga
länders mest betj^dande guldmynt torde lättast inhemtas
af följande tabell:

		Vigt, gram.	Finhet.	Fint guld. gram.	Värde i Guldfranc.
1 frankrike	och Konvent, staterna:
j	5 francs.....................	I.6129	O.9OO	1.4516	5.
	20 francs.....................	6.4516	O.9OO	5.8065	20.
	25 francs...................	8.0645	O.9OO	7.2581	25.
Amerika: \ ■	1 Dollar.......................	1.6718	O.9OO	I.5046	5.l826
	■ 5 Dollar (half-Eagle)..	8.3590	O.9OO	7.5232	25.9131
1 Ryssland:	Halfimperial......;........	6.5441	O.9167	5.9988	20.6624
\| England:	Sovefeign .. .................	7.9880	O.9167	7.3223	25.221 3
1 Spanien:	Dublon .....................;	8.3870	O.9OO	7.54S3	25.9996

IN VÄNDNING ÅR MOT FRANSKA GULDFRANCSYSTEMET.

115

De som förordat guldfrancsystemets antagande hafva
alla varit ense derom, att dess framgång hufvudsakligen
beror på möjligheten att förskaffa internationelt erkännande
åt 2 5-fr.-stycket, genom hvilket det Franska systemet står
i närmaste beröring med de båda myntsystem, som jemte
detsamma inom liandelsverlden ega största betydenhet, det
Engelska och det Amerikanska. Såsom af jemförelsetabellen
synes, innehåller det förras sovereign 0.0643 och
det senares half-eagle 0.2651 gram fint guld mer än 25-fr.-stycket, och eu reduktion af dessa länders guldmynt vore
sålunda erforderlig. Men just i denna punkt hafva, såsom
redan blifvit omnämdt, meningarne både i England och
i Amerika varit delade, och under det man väntat på afgörandet
af denna tvistefråga, hafva åtskilliga andra förslag
till ett internationelt myntsystem blifvit framlagda.

Mot den Franska guldfranc’n, såsom grundval för ett
internationelt myntsystem, har isynnerhet en invändning
tillvunnit sig stor uppmärksamhet, och då denna invändning
blifvit framställd af män med högt anseende och vill
stödja sig på mera vetenskapliga grunder, synes den förtjent
af närmare uppmärksamhet.

Ett för alla nationer gemensamt myntsystem, menar
man, måste väl i främsta rummet motsvara vetenskapens
fordringar. Tanken är för storartad, förändringen allt för
genomgripande, för att man vid dess utförande skulle åtnöja
sig med halfva och provisoriska åtgärder. Nu om
någonsin vore väl tiden inne att eu gång för alla aflägsna
de felaktigheter och villfarelser, som genom en falsk myntpolitik
insmugit sig i de olika ländernas myntsystem- att
återvända till de sunda och naturliga grundsatser, hvarifrån

STTÄT, för antagande af ett metriskt myntsystem.

116

man utgick, då folken, i stället för att vid hvarje betalning
utväga metallstycken, begynte räkna på förhand utvägda
myntstycken. Ursprungligen hafva mynt- och vigtenheterna
varit desamma, och till sitt väsen är ju myntet icke
annat än ett visst, genom statens försorg till vigten bestyrkt,
metallstycke; men allmänheten skall aldrig kunna
lära sig att oupplösligt förbinda begreppen vara och mynt,
förr än detta senare för ögat och föreställningen åskådligt
företer sig såsom en bestämd metallvigt. För nödig enkelhet
och lättnad vid alla bytesuppgörelser fordras tillika,
att dessa till mynt garanterade metallvigter skola tillhöra
ett decimalt vigtsystem. Och då det metriska gramvigtsystemet
är det enda på vetenskapliga grunder fotade
decimala vigtsystem, som numera kan tillvinna sig allmänt
erkännande, vore det nödvändigt att göra någon decimal
gram vigt ädel metall till myntenhet för det internationela
myntsystemet. ''

Men ur denna synpunkt eger guldfranc’n icke något
företräde framför hvarje annat lands mynt. Femfranestyqket
i guld väger 1.6129.... gram och håller 1.4516
gram fint guld; tjugufemfrancstycket skulle väga 8.0645
gram och innehålla 7.2581 .... gram fint guld. Dessa i
oändliga decimalbråk uttryckta vigtbestämningar äro icke
ens för tanken fullt fattliga och bära vittne om de Franska
guldmyntens lösliga-samband med det metriska vigtsystemet.
Deras relation till gramvigten beror också blott på
den tilllälliga omständigheten, att värdeförhållandet mellan
silfver och guld fastställdes som 1 : 15.5, då Frankrike år
1803 inpassade guldmynten i sitt på gram vigter grundade
silfvermyntsystem. Tydligen hafva alltså Engelsmännen

117

SKÄL FÖR DET METRISKA MYNTSYSTEMET.

fullt lika stort skäl att som internationell mynt föreslå sin
sovereign, Spaniorerna sin dublon, Amerikaname sin gulddollar
eller sin half-eagle och Ryssarne sin half-imperial;
och någon allmän myntförening står under sådana förhållanden
icke till att ernå. Det metriska systemet deremot
synes vara egnadt att blifva eu verklig föreningslänk
mellan de rivaliserande folken, just derför att det icke af
det ena fordrar större uppoffringar än af det andra, icke
gynnar det ena mer än det andra.

Så lyda i största korthet sammanfattade de skäl, som
blifvit anförda för det metriska myntsystemets företräde
framför det Franska guldfranc systemet, och det kan icke
förnekas, att det förra eger vid första påseendet något
ganska tilltalande, isynnerhet för dem, som älska att i det
praktiska lifvet se det theoretiskt riktiga forverkligadt.
Det har också med den vetenskapliga öfvertygelsens hela
värma och fasthet blifvit försvaradt af Michel Chevalier,
hvilken var den förste, som föreslog att till grund för det
internationela myntsystemet lägga det metriska gram vigtsystemet,
I Frankrike har detta förslag varit föremål för
liflig behandling i tidskrifter, ströskrifter och vid vetenskapliga
sammanträden, men synes dock derstädes icke
vara omfattadt med något allmänt intresse. Å 1867 års
konferens '' förordades det af Belgiens ombud M:r Stas, som
i likhet med M. Chevalier ville hafva den internationela
myntenheten fastställd till 5 eller 10 gram guld af O.ooo
finhet. Ofverläggningen i frågan utvisade dock, att de
öfriga ledamöterna samtligen voro af en annan åsigt, och
utgick man dervid i allmänhet från den synpunkt, som i
eu fråga af denna art torde vara den egentligen afgörande.

118

ANMÄRKNINGAR MOT DET METRISKA MYNTSYSTEMET.

Det metriska myntsystemet må vara nr theoretisk synpunkt
hur förträffligt som helst, för statsmannen blir det
dock alltid svagt och otillfredsställande, så länge det vill
stödja sig på denna förträfflighet allena. De nu bestående
guldmyntsystemen äro alla mer eller mindre oförenliga
med den myntenhet, som det strängt metriska systemet
uppställer; de afvika från vigtsystemen i de länder, der de
äro gällande, lika mycket som guldfranc systemet afviker
från det metriska gramvigtsystemet, och ingen olägenhet
har dock deraf uppstått, ingen klagan öfver dessa afvikelser
försports under sekler. Det metriska myntsystemets egenskap
af att vara nästan lika främmande för alla folk gör
endast, att hvarje förslag om ett dylikt system icke omfattas
af någons intresse, men mötes af allas'' likgiltighet.

Det är ock derför, det af de flesta skriftställare blifvit
afvisadt såsom opraktiskt. Det var derför, som 1867 års
konferens enhälligt uttryckte den åsigten, att det vore
”svårare att åstadkomma ett alldeles nytt, af alla nu bestående
förhållanden oberoende, myntsystem”, än att ”bringa
de nuvarande myntsystemen i inbördes öfverensstämmelse,
med afseende fästadt så väl å de vetenskapliga fördelarna
af vissa typer, som å sammanlagda folkmängden i de
länder, hvilka redan antagit desamma”1). Erfarenheten
har redan mer än tillräckligt lärt, att vid alla dylika allmänna
förändringar utsigten till framgång hufvudsakligen
beror på möjligheten att bereda en naturlig och lätt öfvergång
från det gamla full det nya. Och vid eu förändring,
så stor och vidtomfattande som den nu föreslagna, vid

*) Se: Report from the Royal Commission on international coinage.

London 1868. App. III (Conférence monétaire 1867), p. 167.

DET METE. MYNTSYST. SOM BAS FÖR ETT NYTT MYNTFÖRBUND. 119

hvilken motståndskrafterna äro så särdeles starka, måste
det otvifvelaktigt vara af den yttersta vigt att någorstädes
i det redan bestående finna en fast utgångspunkt och ett
kraftigt understöd.

Också har det metriska myntsystemet först derigenom
kunnat erhålla någon praktisk betydelse, att dess grundtankar
af några framstående Amerikanske statsmän blifvit
begagnade i och för uppgörandet af förslag till ett nytt
myntförbund, hvari Amerika och Tyskland skulle vara
de första kontrahenterna, och i hvilket man trott sig kunna
indraga äfven England och Ryssland.

Det första utkastet härtill framställdes, såsom förut är
nämclt, den 21 Juli 1868 af Kelley i den Amerikanska
Kongressen; förslaget har af åtskilliga Tyska skriftställare
blifvit ifrigt förordadt, och är, sedan det kommit under
Kongressens behandling, vidare utveckladt genom Elliot,
tjensteman under den nuvarande Amerikanske Finansministern.

Kelley hade föreslagit, att den Amerikanska gulddollarn,
som för närvarande väger 1.6718 gram guld af 0.9
finhet och innehåller 1.5046 gram fint guld, hädanefter
skulle utmyntas till vigt af 1§ gram af O.o finhet, så att
den komme att innehålla 1.5 gram fint guld, genom hvilken
reduktion af allenast 0.0046 gram densamma skulle
kunna läggas till grund för ett metriskt guldmyntsystem.

Elliot, som sökt efter en beröringspunkt mellan öfriga
länders myntsystem och detta, på den så kallade metriska
dollarn grundade, system, har funnit eu sådan först och
främst deruti, att

120

KELLEYS, ELLIOTS OCH AUGSPUBGS FÖBSLAG.

30 gm. fint guld = 20 metriska dollars,

= 3 Tyska Guldkronor,

hvilken enkla relation skulle göra, att Amerika och Tyskland
utan svårighet kunde förena sig om ett gemensamt
myntsystem, som vore grundadt på gramvigten och sålunda
ur theoretisk synpunkt öfverlägset det Franska.
Äfven de öfriga ländernas myntsystem kunde bringas till
öfverensstämmelse med detta metriska system, om deras
nuvarande myntenheter underkastades en ringa förändring.
Förhållandet åskådliggöres deraf, att1):

3 Tyska Guldkronor]

och > innehålla 30.oooo gm. f. g.

20 metriska Dollars J

100 Francs.................. » 29.032258 )> »

4 Sovereigns............... » 29.2895 » )>

Ofvergången till det Tysk-Amerikanska så kallade metriska
myntsystemet skulle således medföra för Frankrike en
förhöjning af dess 100-fr.-stycke med 0.967742 gm. f. g. eller
3 J %, och för England en förhöjning af dess nuvarande
sovereign med 0.1776 gm. f. g. eller 2.4 %.

Augspurg, som likaledes åsyftar att mellan de ickeromanska
folken åvägabringa ett särskild! myntförbund,
har i närmare öfverensstämmelse med Kelleys förslag sökt
systemets enhet i sjelfva den metriska dollarn. Detta mynts
förhållande till de förnämsta staternas guldmynt är sådant,

att då 1 metrisk Dollar
1 Goldthaler

skulle hålla l.sooo gm. f. g.,

'') Ofvanstående siffror äro tagna ur Memorandum Metrical system of International
coinage, pag. 4.

DEN EGENTLIGA BETYDELSEN AE KELLEYS FÖRSLAG.

121

innehåller den nuvarande Amer. Dollarn............ 1.5046 gm. £ g.

» » )> £ Imperialen (Ryska) 1.4997 » »

» » » \ Sovereignen........... 1.4645 )) »

» det » 5-fr.-stycket.............. 1.4516 » »

Tyskland skulle sålunda öfvergifva sitt år 1857 beslutade
handelsmynt, Guldkronan, och i dess ställe prägla
myntstycken till 1 \, 71 och 15 gm. f. g. eller 1, 5, 10
Goldthaler; Ryssland behöfde icke göra någon''förändring
i sitt nuvarande guldmynt; Amerika finge endast med 0.9 %
förminska sin gulddollar; men England, och Frankrike finge
äfven efter detta förslag vidtaga nyssnämda icke ringa förhöjning
i deras nuvarande mynts vigt.

Af denna framställning visar sig, att alla dessa förslag
i icke ringa mån afvika från den vetenskapliga grundtanken
i M. Chevaliers decimala metriska myntsystem.
Hvad först och främst beträffar Kelleys förslag, vill det
synas, som om det egentligen vore den omständigheten,
att den metriska dollarns antagande skulle fordra en så
högst obetydlig förändring i den nuvarande gulddollarns
vigt, som beredt det dess utsigt till framgång inom unionen.
Ty då gulddollarns reduktion till likhet med ett femfrankstycke
skulle kräfva dess minskning med mer än 3 i %,
och dess förändring till en metrisk dollar deremot icke
förutsätter större minskning än 0.3 %, en skilnad så ringa,
att den nästan faller inom remediet och sålunda icke nödvändigt
medför någon omsmältning af de nuvarande myntstyckena,
så ligger häri onekligen något, som har utseendet
af ett praktiskt skäl för ett praktiskt folk.

De öfriga bearbetningarna af detta förslag äro också
alla af den beskaffenhet, att deras hufvudsakliga syftemål

122

FÖRSÖK TILL ETT TEUTONISKT MYNTFÖRBUND.

ögonskenligen är att åt det förändrade dollars-systemet
bereda en sådan makt, hvarigenom det skulle kunna motväga
det Franska guldfranc systemet. De hafva mindre
betydelse såsom yrkanden å ett nytt fullkomligt metriskt
myntsystem, än såsom försök att på en ny väg åstadkomma
den förening af nu bestående myntsystem, hvilken
af 1867 års'' konferens anvisades såsom den riktiga lösningen
af den internationela myntfrågan. De hafva derför
ock mesta frändskap med de förslag, som, utan afseende
på vetenskaplig eller theoretisk fullkomlighet, helt enkelt
på grund af nationel obenägenhet mot franc’ns erkännande
såsom ett allmänt verldsmynt, åsyfta en förening
mellan de öfriga folken till det Franska myntsystemets
utträngande.

Ett sådant förslag är af M:r Bagehot, redaktör af Economist,
framstäldt i en nyligen utgifven skrift*) och går
ut på att bilda ett stort Anglo-Saxiskt myntsystem, om
hvilket England och Amerika skulle förena sig, och som
i denna fråga skulle gifva den Teutoniska racen öfvervigt
öfver de Latinska folken.

Bagehots förslag* 2), huru mycket det än i detaljerna

skiljer sig från Elliots, går dock i samma riktning, som i

dennes skrift finnes antydd, nämligen att förena Englands

och Amerikas myntsystem. Det vill bibehålla den nu / '')

A practical plan för assimilating the English and'' American money
by W. Bagehot. London 1869-

2) Detta förslag skiljer sig deruti från det af Lord Wrottesley år 1824 i Underhuset
föreslagna myntsystem, enligt hvilket äfven Pound Sterling skulle
vara = 1000 farthings, att, då enligt Wrottesley Pound Sterling skulle
bibehållas oförändradt, men farthing något minskas, Bagelwt föreslår att
farthing skall bibehållas oförändrad, men Pound Sterling ökas till 1000
farthings ifrån 960.

BAGEHOTS FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRING AF ENGLANDS MYNTSYSTEM. 1 ''2/1

varande lägsta Engelska räkneenheten ”farthing” af det
skäl, att den största svårigheten vid hvarje myntförändring
möter vid de mindre mynten. Det är denna svårighet,
menar Bagehot, som allt hitintills har förhindrat decimaliseringen
af Englands på pundet grundade myntsystem.
Man har gjort försök dertill genom utmyntningen af floriner
(fn af sovereignen), men detta försök har misslyckats.
Pennyn har stått qvar såsom en 240:de-del af pundet, eu
12:te-del af shillingen, och England har sålunda icke kunnat
erhålla ett decimalt myntsystem. Pennyns värde vore
det, efter Bagehots mening, högst olämpligt att förändra,
då deraf allt för stora olägenheter skulle uppstå för den
största delen af Englands befolkning; men pennyn kan
utan svårighet inpassas i ett decimalt myntsystem, om
nämligen hvarje pund förökas med 10 pence, så att det
kommer att innehålla 250 pence (i st. f. 240) eller 1000
farthings (i st. f. 960). Ett sådant pund kunde utan svårighet
erhålla en fullkomligt decimal indelning i 10—100
och 1000 delar; men pennyn = 4 farthings borde dock
alltid fortfara att finnas bland de präglade myntstyckena,
alldeles som 1 sou = 5 centimer förekommer bland de
Franska mynten. På detta sätt skulle England vinna den
stora fördelen af en lätt och beqväm mynträkning i stället
för den föråldrade och obeqväma indelningen af pundet i
20 delar (shillings) och af shillingen i 12 (pence).

Dessutom skulle, efter Bagehots åsigt, en sådan förändring
just bereda den förening med Amerika, som för
de Anglo-Saxiska folken är nödvändig till skydd mot det
Latinska myntförbundets öfvermakt. Ty eftersom den Amerikanska
dollarn enligt lagen är lika med 4 sh. 2 pence

124 BAGEHOTS FÖRSLAG TILL ETT ENGELSKT-AMERIKANSKT MYNTSYSTEM.

Engelskt mynt, bör half-eaglen eller 5-dollars-stycket vara
lika med 20 sb. 10 pence (d. v. s. 250 pence eller 1000
farthings), ocli den nya sovereign, som England borde förskaffa
sig, skulle alltså komma att utan vidare stämma
öfverens med ett mynt, som Amerika redan eger, ocli
hvilket sålunda utan svårighet å dess sida kunde blifva
den för bägge länderna gemensamma myntenbeten.

Vid detta förslag kan dock anmärkas, att det i verkligbeten
icke kan genomföras, utan att äfven Amerika underkastar
sig någon förändring af sitt nuvarande mynt. Ty den
Amerikanska dollarn bestämdes väl ursprungligen att motsvara
4 sb. 2 pence i Engelskt mynt; men denna dollar
präglades af silfver, och det mynt, med hvilket den Engelska
sovereignen nu skulle göras lika, är naturligtvis
gulddollarn, hvilken, till följd af det Amerikanska guldmyntets
höga tarifering, i verkligheten icke motsvarar
silfverdollarn eller 4 sb. 2 pence, utan endast omkring 4
sb. 1 \ pence. Ett myntsystem, fotadt på en enbet af 250
Engelska pence eller 1000 farthings, skulle sålunda äfven
af Amerika kräfva en förhöjning af dess half-eagle med
O.i042 gm. f. g., d. v. s. omkring 1.4 %.

Emellertid ligger i detta förslag, likasom i de nyssnämda,
från Amerika och Tyskland utgångna, en tanke af
verkligt praktisk betydelse, och Kommitterade hafva ansett
sig böra framhålla dem, derför att de på ett åskådligt sätt
visa frågans närvarande ståndpunkt. Af nuvarande myntsystem
äro Frankrikes, ''Englands och Amerikas'' de enda,
som kunna komma i fråga till sammanjemkning; de öfriga
äro antingen glit för litet betydande, eller ock stå de på
sätt och vis utom denna strid, emedan de äro grundade

SVERIGES STÄLLNING VID VALET AF GULDMYNTSYSTEM.

125

på en annan värdemätare än gnidet. Frågan är egentligen
den, hvilketdera af dessa tre myntsystem kan lemna den
lämpligaste gemensamma myntenheten, d. v. s. hvilketdera
bör anses ega företrädet såsom utgångspunkt för att
bereda den för alla tre länderna lättaste öfvergången
till ett internationelt myntsystem. Tyskland, Ryssland,
Holland och Skandinavien äro i denna fråga så till vida
temligen opartiska, att öfvergången för dem kommer att
erbjuda samma svårigheter, vare sig det Engelska, .det
Amerikanska, det Franska eller något med endera snarlikt
system kommer att vinna internationel giltighet. Och om
också Tyskland dervid icke alldeles skulle kunna frigöra
sig från nationela sympathier eller antipathier, torde åtminstone
Sverige i det hänseendet vara tillräckligt obesväradt
af fördomar, för att kunna väga de verkliga skälen
för och emot hvart och ett af de ifrågasatta myntsystemen.

Det är naturligtvis omöjligt att härvid med säkerhet
förutsäga, huru de större nationernas val kommer att utfalla,
och det är visserligen ingen omöjlighet, att den internationela
myntfrågan i första hand kommer att föranleda
eu sammanslutning af de olika staterna i två eller tre
större grupper, hvar med sin särskilda myntenhet, innan
någon allmän förening kan komma till stånd. Sverige, för
hvilket det i första rummet är nödigt att under ännu gynsamma
förhållanden utbyta silfver mot guld såsom värdemätare,
kan dock icke overksamt afbida denna utgång, ty
det utsätter sig då för att blifva förekommet af de både
större och mindre stater, som hafva att verkställa ett likadant
utbyte. Antagandet af guld såsom värdemätare förutsätter
likväl antagandet af något visst guldmyntsystem,

126 JEMFÖRELSE MELLAN FRANKRIKES, ENGLANDS OCH AMERIKAS

och det tillhör oss derföre att, så godt sig göra låter, beräkna,
hvilket af de möjliga myntsystemen kan hafva största
utsigt att kring sig förena de bestå civiliserade folk.

Bortser man sålunda från alla de politiska förhållanden,
som mer eller mindre tillfälligt kunna utöfva inverkan
på frågans behandling, och faster man sig allenast vid de
rent praktiska skal, som kunna tala för framgången af det
ena eller andra af dessa system, så är det vigtigt att först
och främst erinra sig förhållandet mellan de mynttyper,
genom hvilka de tre systemen stå i närmaste beröring
med hvarandra, och hvilka derför också varit det egentliga
föremålet för de olika ändringsförslagen:

Frankrikes 25-fr. innehåller 7.2581 gm. f. g.
Englands sovereign » 7.3223 )) »

Amerikas 5-dollar y> 7.5232 » ».

Frankrikes 25-fr.-stycke blefve således det minsta af dessa
mynt, Amerikas o-dollar det största; och enligt Kommitterades
förmenande ligger häri måhända det Franska systemets
största öfverlägsenhet. Det är nämligen uppenbart,
att vid hvaije sådan förändring af ett bestående myntsystem,
som fordrar ommyntning af landets rörelsemedel,
måste det vara en vida svårare och kostsammare åtgärd
att utbyta de äldre mynten mot myntstycken af något
litet högre värde, än att under indragningen ersätta dem
med myntstycken af något lägre valör. Fn sådan ringa
förhöjning i myntstyckenas värde måste alltid för staten
medföra samma förlust, som inträffar vid hvarje mera omfattande
försök att ersätta ett sämre mynt med ett likartadt
bättre af samma prägelvärde; de nya mynten skola
icke gerna kunna utbytas mot de äldre annorledes än

STÄLLNING TID UPPGÖRELSEN OM EN INTERNATIONEL MYNTENHET. 127

genom efterskänkning från statens sida af mellangiften,
och man skall ändock alltid möta stor svårighet att bringa
dessa nya och något bättre mynt i omlopp, då de naturligtvis,
vid beröringen med de äldre, snarlika men något
sämre mynten, oupphörligen skola drifvas ut ur rörelsen
och försvinna i smältdegeln.

Just i denna punkt kan nu Frankrike, så att säga,
öfverbjuda de bägge andra länderna; det bereder dem
bägge en jemförelsevis lätt öfvergång, emedan såväl sovereignen
som dollarn blefve större än 2 5-fr. -stycket och
sålunda skulle något sänkas i värde för att reduceras till
likhet med detta mynt; England kan endast åt Amerika
bjuda'' samma fördel, ifall det ville föreslå sin sovereign
såsom gemensamt mynt, men måste af Frankrike kräfva
en rätt betydlig förhöjning af dess guldmynt med thy åtföljande
kostnader; Amerika slutligen skulle kunna görq,
sin 5-dollar till ett internationelt mynt endast på det vilkoret,
att England med nära 2.7 % och Frankrike med nära
3.7 % förhöjde sina myntstycken. Genom antagande af
Bagehots förslag skulle ej ens Amerika undgå denna uppoffring,
och hans 1000-farthings-system, som skulle nödga
Unionen till en förhöjning å 5-dollars-stycket af 0.1042 gm.
f. g. eller l.i %, och England sjelft till en förhöjning å
sovereignen af O.aosi gm. f. g. eller 4.2 %, måste af Frankrike,
om detta skulle inträda i förbundet, fördra en förhöjning
å det föreslagna 25-fr.-stycket af 0.3695 gm. och å
5-fr.-stycket af 0.0739 gm. f. g. eller ända till fulla 5 %.
Hvad Elliot och Augspurg slutligen angår, hvilka till internationel
myntenhet föreslå 1 { gram fint guld, äro deras
förslag, såsom nyss är visadt, visserligen i tillfälle att

128 FRANKRIKES MYNTSYSTEM ERB.TUDEK DEN FÖR ALLA STÖRSTA FÖRDELEN.

erbjuda Amerika en ringa nedsättning af dess nuvarande
mynt, men England och Frankrike skulle nödgas att med
2.4 % och 3.3 % höja sina myntstyckens värde, för att inpassa
dem i detta s. k. metriska system.

Detsamma måste blifva fallet med hvilket annat förslag
som helst, som vill utgå från antingen Amerikas eller
Englands myntsystem; de skola bereda antingen både
England och Frankrike eller åtminstone Frankrike en ganska
stor svårighet för ''verkställandet af öfvergången till
det gemensamma systemet. Frankrikes myntsystem är
sålunda i sj elfva verket det enda, som, enligt Kommitterades
mening, möjliggör en allmän öfverenskommelse, utan
att för någon medföra olägenheten af en höjning i myntvärdet,
För detta förslag talar vidare den vigtiga omständigheten,
att detsamma numera icke blott är gällande
i Frankrike och de tre konventionsstaterna Schweitz, Italien
och Belgien, utan äfven blifvit antaget i Spanien,
Grekland, Kyrkostaten och Rumänien, samt helt nyligen
i Österrike, så att det kan sägas vara godkändt för minst
125 millioner menniskor. Intet af öfriga nu bestående
myntsystem eger en i detta hänseende ens jemförlig styrka,
och om det ock är en sanning, att England till följd af
vidsträckta handelsförbindelser och af gamla traditioner åt
sitt mynt förskaffat ett allmänt erkännande på den stora
verldsmarknaden, torde dock snart äfven i den utom-europeiska
handeln det Franska myntsystemet kunna tillvinna
sig samma betydelse, som det redan eger å den Europeiska
kontinenten.

Kommitterade anse sig derför böra tillstyrka, att
Sverige- vid antagandet af guld såsom värdemätare, utan

ANTAGANDET AF FRANSKA GTIX.DFRANCSYSTEMET FÖRORDAS. 129

afseende å Öfriga inom andra länder väckta förslag till vinnande
af en internationel myntenhet, endast fortgående på
den väg, som redan är beträdd genom utmyntande af 10-frank-stycken i guld, måtte ansluta sig till det af 186 7
års konferens förordade guldfrank-system.

Kommitterade äro visserligen för sin del fullt öfvertygade
derom, att det internationela myntsystemet icke på
lång tid kan bringas till sådan fullkomlighet, att olikheterna''
mellan de civiliserade nationernas mynt helt och
hållet försvinna. De särskilda folkens olika vanor och
behof, i någon mån äfven deras nationela fördomar, kräfva
nödvändigt rätt stor frihet för hvarje nation att välja de
för dess utbyten beqvämaste myntstycken; och det torde
ej heller vara möjligt att genast förena alla om vissa gemensamma
benämningar å mynten. Men Kommitterade äro
likväl af den åsigt, att hvarje land, som vill komma i åtnjutande
af de fördelar, hvilka gemensamhet i myntväsendet
har att erbjuda, bör eftersträfva att, så långt möjligt
är, bringa sitt eget myntsystem i öfverensstämmelse
med det, som man anser hafva bästa utsigten att kunna
förskaffa sig internationelt erkännande. Hvad särskildt
Sverige beträffar, måste det, vid det förestående utbytet af
silfver- mot guldmyntsystem, i alla händelser underkasta
sig en så fullständig omskapning af sitt nu bestående
myntväsen, att det icke af någon hänsyn till detta bör
anse sig förhindradt från att, i allt hvad som rörer internationela
förhållanden, äfven i detaljerna så nära som möjligt
Myntkommitténs Bet. 9

130

L E GERIN GSFÖRHÅLL ANDE T I GULDMYNTEN.

ansluta sig till det här ofvan förordade Franska guldfrancsystemet.

Då det sålunda måste anses vara af yttersta vigt, att,
såsom vid 1867 års konferens enhälligt antogs, de olika
ländernas guldmynt alla utpräglas till samma finhet — enär
öfverensstämmelse i detta hänseende är ett nödvändigt
vilkor för att de mynt, som skola vara till värdet lika,
äfven få samma vigt och storlek, hvithet åter är en väsentlig
förutsättning för deras obehindrade omlopp utan
anseende till präglingsorten — och då det dessutom icke
finnes något skäl hvarför Sverige vid antagandet af ett
guldmyntsystem skulle göra någon afvikelse från det icke
blott af Frankrike, utan äfven af de flesta öfriga Europeiska
länder, antagna legeringsförhållandet, anse sig Kommitterade
hafva fullt skäl att tillstyrka, det de nya guldmynten
må präglas af en blandning af 900 delar fint guld
och 100 delar koppar'').

’) Kommitterade hafva icke förbisett de anmärkningar, som Sojfma/m uti ”Die
Lehre vom Gelde” och mycket skarpare Grote i flera skrifter framställt mot
användandet af med koppar legeradt så väl guld som silfver för mynttillverkning.
Dessa författare hafva nämligen ansett myntstyckenas nötning under
deras omlopp förorsakas hufvudsakligen deraf, att kopparen genom kemiskt
inflytande af menniskans utdunstning och svett angripes och som erg bortfaller,
hvarefter den i ytan porösa ädla metallen äfvenledes afnötes; och de
yrka derföre, att endast möjligast rent guld och silfver borde till mynt begagnas.
Men då en tillsats af koppar betydligt ökar de ädla metallernas hårdhet,
och de af så väl Hatchett och CamenäAsh som isynnerhet Karmarsch för
utrönandet af nötningsförhållandena anställda försök visat, att ett myntstyckes
nötning minskas i samma mån, som myntmetallen genom ökad koppartillsats
tilltager i hårdhet, och då i de länder, der under århundraden guldmynten egt
ungefär samma koppartillsats som de nuvarande Franska, ingen klagan försports
öfver legeringen med koppar, och då slutligen försök, som af en bland
Kommitténs ledamöter nyligen anställts (se Bil. Ditt. P.), efter Kommitterades
förmenande fullkomligt ådagalagt grundlösheten af Grotes påståenden, hafva
de icke kunnat fästa något afseende vid nämda anmärkningar. — Se äfven
härom Zur Deutschen Miinzfrage von G. D. Augspurg. IV. Hamburg 1869,
pag. 24 25.

TALET AP MYNTTYPER.

131

1 afseende å valet af mynttyper måste de olika länderna
naturligtvis hafva en viss frihet att bestämma sig
hvart efter sitt eget behof; det enda man å 1867 års konferens
ansåg sig i detta hänseende nödgad att fordra var,
att de af hvarje land valda mynttyperna skulle hafva femfrankstycket
till ”dé no mi nate ur”, eller deraf utgöra någon
multipel.

Visserligen yttrades den åsigten, att det internationela
myntsystemet icke borde upptaga mer än tvänne mynttyper:
10- och 25-fr.-stycket; men både 5-, 15- och 20-fr.-styckena funno bland de särskilda ländernas ombud
så många försvarare, att det tydligen var omöjligt att i
detta hänseende komma till någon fullständig enighet.

Hvad 5-fr.-stycket beträffar, hafva Kommitterade ansett,
att det skulle blifva ett genom sin litenhet alltför
obeqvämt mynt, och att man isynnerhet vid sj elfva det
första införandet af guldmyntsystemet måste akta sig för
sådana myntstycken, som den stora allmänheten af ett eller
annat skäl skulle finna olämpliga. De föreslå derför, att
det minsta guldmyntet här måtte blifva 10-frank-stycket
eller Carolinen, hvilken sålunda skulle utgöra vårt guldmyntsystems
myntenhet. De öfriga mynttyperna böra
enligt Kommitterades mening blifva 25-, 50- och 100-fr.-stycken. Såväl 15- som 20-fr.-stycket äro för våra behof
öfverflödiga och dessutom olämpliga såsom alltför lätt förvexlade
med de närmast lika mynten å 10 frank och 25
frank.

I enlighet med hvad Kommitterade ofvan anfört, anse
de vidare, att dessa guldmynt böra utpräglas till den fullkomligaste
öfverensstämmelse med motsvarande Franska

132

KOMMITTÉ BADES FÖBSLAG BÖKANDE MYNTSTYCKENA.

mynt såväl till vigt, som till diameter och tjocklek, äfvensom
att de i afseende å afvikelser från full vigt och halt böra
vara underkastade sådana bestämmelser, som i Frankrikes
myntordning äro stadgade. Kommitterade få derföre föreslå:

att af guld må präglas myntstycken å
Eu Carolin, Fem Carolin,

Två och eu half Carolin, Tio Carolin;

att dessa myntstycken skola innehålla 900 delar
fint guld och 100 delar koppar; hvilken
blandning kallas myntguld;

att af Sexhundra Åttatio tre ort eller 6 skålpund
och 83 ort myntguld skola utmyntas
Niohundra Carolin, så att, med beräkning
af 1 Sv. skålpund — 425.0758 gram,

En Carolin väger 3.226 gm. och innehåller
2.903 gm. f. g.,

Två och en half Carolin väger 8.065 gm. och
innehåller 7.258 gm. f. g.,

Fem Carolin väger 16.129 gm. och innehåller
14.516 gm. f. g.,

Tio Carolin väger 32.258 gm. och innehåller

29.0 32 gm. f. g.;

att remediet för dessa guldmynt skall vara
i halt: Två Ett-tusendelar öfver eller under
rätta halten,

i vigt: å En och Två och en half Carolin Två
Ett-tusendelar,

å Fem och Tio Carolin Eu Ett-tusendel
öfver eller under rätta vigten;

OM GULDMYNTENS NÖTNING.

133

hvarigenom myntstyckena om En-, Fem- och Ti o-Carolin
blifva ej mindre till vigt, såväl å myntguld som å fint
guld, än äfven i afseende på remedium i halt och vigt,
fullkomligt motsvarande de Franska 10-, 50- och 100-fr.-styckena, och Två och en half Carolinen kommer att
i nämde hänseenden motsvara det föreslagna 2 5-fr.-stycket,
sådant detta måste blifva för att passa in i det Franska
myntsystemet, och sådant det också är till halt,. vigt och
remedium bestämdt i 3 Art. af den mellan Franska och
Österrikiska regeringarna den 31 Juli 1867 afslutade myntkonvention.

I och med detsamma Sverige öfvergår till ett myntsystem
gruridadt på guld, framträder behofvet af vissa nya
lagbestämmelser, hvilka under silfvermyntsystemets tid varit
mindre nödvändiga. Så länge nämligen det metalliska
bytesmedlet, af skäl som redan äro antydda, hufvudsakligen
bestått af smärre vexelmynt, och det egentliga omsättningsmedlet
utgjorts'' af banksedlar, har myntsystemet
varit mindre utsatt för den skadliga och undergräfvande
inverkan, som myntens nötning eller afskafning så ofta
visat sig kunna utöfva. Då det omlöpande bytesmedlets
egentliga underlag i bankens hvalf varit skyddadt för
åverkan, och det i rörelsen verkligen befintliga silfvermyntet
utgjort en så ringa qvantitet, att den successiva
minskningen af hvarje sådant myntstyckes vigt icke kunnat
bereda någon känbar förlust, har lagen hittills icke
behöft fastställa någon grund för fördelningen af förlusten
eller för uppehållandet af myntens metallvärde.

134

STADGANDEN RÖRANDE NÖTTA MYNTS INVEXLING.

Helt annat blir förhållandet, då gnidmynt blir landets
verkliga bytesmedel. Den oundvikliga nötningen af de
omlöpande myntstyckena och den säkerligen ej heller uteblifvande
afsigtliga åverkan å desamma skola då alltid
hota samhället med en ständigt fortgående försämring af
myntstocken, hvaraf åter följa rubbningar i alla bytesuppgörelser
och icke obetydliga förluster för dem, som
hafva att mottaga betalningar i det till sitt metallvärde
mer eller mindre nedsatta lagliga betalningsmedlet.

En sådan myntförsämring är så mycket farligare, som
den alltid har en viss benägenhet att fortgå med ideligen
förökad hastighet, och som den i mån af sin fortgångmåste
blifva allt svårare att hejda. De försämrade mynten
hafva alltid visat sig ega förmåga att genast drifva alla
nypräglade och fdlvigtiga mynt ur rörelsen; den afsigtliga
åverkan blir i och med myntens allmänna försämring mer
lätt och vinstgifvande; och erfarenheten har visat, att, när
myntsystemet slutligen blifvit alltför mycket undergräfdt,
staterna endast med yttersta svårighet kunnat afhjelpa de
deraf uppkomna olägenheter. Vid sådana tillfällen har det
visat sig ändamålslöst att bestämma myntens invexlingspris
efter vigten och sålunda lägga förlusten på den enskilde,
ty de försämrade mynten hafva då icke blifvit till
invexling inlemnade, utan stannat i rörelsen. Man har
haft att välja mellan myntens aflysning, myntfotens nedsättning
till öfverensstämmelse med de försämrade mynten,
eller de senares invexling till prägelvärdet. De båda förra
åtgärderna äro ej förenliga med en samvetsgrann myntpolitik,
den senare är åtföljd af högst betydliga kostnader.
Hvaije samhälle, hvars hufvudsakliga bytesmedel utgöres

STADGANDEN KOKANDE NÖTTA MYNTS INVEXLING. 135

af verkligt omlöpande mynt, måste derför vara betänkt på
utvägar att förekomma en fortgående myntförsämring och
att efter vissa allmänna grunder bestämma, hvilken skall
vidkännas den förlust, som icke kan undvikas. Uppgiften
är att i tid förekomma de större förluster, som eljest skulle
uppstå så väl för den enskilde af hans skyldighet att mottaga
myntet som lagligt betalningsmedel, som för staten
af dess skyldighet att genom myntens invexling uppehålla
myntvärdet. Såsom nötningsgräns måste fastställas en
minsta vigt, under hvilken mynten upphöra att vara lagligt
betalningsmedel efter prägelvärdet; men bestämmelser
måste ock vidtagas, i följd af hvilka nötningen i allmänhet
icke uppnår denna gräns, utan mynten inkomma till ommyntning,
innan de upphört att gälla såsom betalningsmedel
efter prägelvärdet. Det vore icke ändamålsenligt att
ålägga staten skyldigheten att ovilkorligen inlösa alla nötta
mynt till deras fulla värde; ty oafsedt den förlust sådant
ständigt komme att bereda statskassan, skulle en dylik
garanti för de nötta myntens värde befordra just deras
vidare omlopp och icke deras invexling till ommyntning.
Det vore icke heller hvarken ändamålsenligt eller rättvist,
att helt och hållet befria staten från skyldigheten att till
prägelvärdet invexla försämrade mynt, emedan i sådant fall
den enskildes intresse af att undvika förlust på invexlingen
skulle i det längsta hålla dessa mynt i omlopp ''), till
dess slutligen, då ingen längre ville emottaga dem, den
siste innehafvaren finge oförvålladt vidkännas hela för -

'') Se om förhållandet i England och Skottland Prof. Jevons uppsats: On the
condition of the metallic currency of the United Kingdom. Journal of Statist.
Society. Dec. 1868.

136

STADGANDEN RÖKANDE NÖTTA MINTS INVEXLING.

lusten. Men genom en kombination af tvänne bestämmelser
rörande myntets giltigbet som betalningsmedel torde
man kunna uppnå det dubbla syftemålet, att bereda den
enskilde utväg att kunna skydda sig mot förlust, och att
indrifva mynten i statens kassor, innan de blifvit alltför
mycket försämrade.

För detta ändamål hafva Kommitterade velat föreslå,
att två olika nötningsgränser bestämmas. Den under myntstyckets
omlopp först uppnådda, trängre gränsen skulle
endast gälla såsom inskränkning vid utlemnande! af mynt
från staten till enskilde; den andra, något vidare, afser deremot
myntets giltighet såsom lagligt betalningsmedel, såväl
enskilde emellan, som från dem till staten; hvarjemte sådana
myntstycken, som i nötning redan hunnit förbi den
förstnämda gränslinien, men ännu ej uppnått den senare,
skulle af staten emot fullvigtiga mynt invexlas. Hvad
nötningens storlek beträffar, anse Kommitterade den trängre
gränsen lämpligen kunna sättas vid under mynt styckets

rätta vigt, den vidare vid nfM under den enligt
remediet tillåtna minsta vigten för nytt mynt, så att
exempelvis för Carolinen, hvars rätta vigt är 3.2258 gm.
med remedium af TÖ?M, de olika nötningsgränserna inträffade
vid vigterna 3.2097 gm. och 3.2032 gm. Så länge
nötningen ännu icke minskat dess vigt under den förra
siffran, är Carolinen i alla afseenden fullgiltig! mynt och
fullt användbart vid alla liqvider, vare sig från eller till
staten eller emellan enskilde. När vigten sjunkit under den
förra siffran, utan att dock ännu hafva hunnit ned till den
senare, utlemnas det visserligen ej vidare af staten till enskilde,
men gäller fortfarande såsom lagligt betalnings -

NÖTTA MYNTS INVEXLING; MYNTSKATT. 137

medel ej mindre desse sistnämde emellan, än äfven från
dem till staten, hvilken det dessutom åligger att, när så
påfordras, emot fullvigtigt mynt invexla hvaije myntstycke,
som befinner sig i detta stadium af nötning. Sedan dess
vigt sjunkit nedanom den senare siffran, har Carolinen
deremot förlorat sin gällande kraft såsom lagligt betalningsmedel,
vare sig till staten eller enskild man, och anses
numera endast såsom ett stycke myntmetall, hvilket ej
vidare af staten invexlas, utan inköpes endast efter vigt.
Genom sådana bestämmelser vinnes den vigtiga fördelen,
att den enskilde göres delaktig uti intresset och ansvaret
för myntvärdets upprätthållande, på samma gång som utväg
beredes honom att skydda sig emot oförvållad förlust.

Af hvad Kommitterade redan anfört rörande vilkoren
för ett ordnadt myntväsen framgår ögonskenligt, att de
icke kunnat förorda upptagandet af någon myntskatt,
sådan denna ofta framträdt i form af en- viss procents förminskning
af hvarje myntstyckes metallvärde. En sådan
åtgärd skulle strida mot den grundsatsen, att det verkliga
myntet endast är ett af staten till sin vigt så noggrant
som möjligt bestyrkt metallstycke, och den skulle endast
hafva till följd, att mynten finge ett bytesvärde understigande
det åsätta prägelvärdet. Kommitterade få längre
fram tillfälle att närmare granska de åsigter rörande myntet,
som gifvit upphof till finansoperationer af denna natur;
de hafva här så mycket mindre skäl att beröra dessa åsigter,
som vår nuvarande lagstiftning icke egentligen gifver
stöd för införandet af sådana bestämmelser. Den föreskrift,
som för närvarande finnes i 7 § af Förordningen om

138 MYNTSKATT OCH MYNTARELÖN.

Rikets mynt af den 3 Februari 1855, omnämner visserligen
myntskatt; men dermed menas en ersättning för tillverkningskostnaden,
som uttages icke af hvaije myntstycke,
utan af kela den till förmyntning lemnade metallqvantiteten,
och som således icke minskar myntens vigt eller halt, utan
endast utgår som ett afdrag för den, som inlemnar silfver till
myntning. Fn dylik utväg att betacka staten för kostnaderna
vid myntverket är visserligen ej så tadelvärd som den
egentliga myntskatten eller s. k. seigneurage, då den åtminstone
icke åstadkommer någon rubbning i sjelfva myntväsendet.
Dock kunna utan tvifvel grundade anmärkningar
mot densamma framställas. Då myntet onekligen är
ett verktyg, som kommer hela landet och alla dess innevånare
till nytta, så kan det ifrågasättas, huruvida det är
med billighet och rättvisa fullt öfverensstämmande, att af
den, som lemnar metall till förmyntning, fordra en afgift,
hvilken denne i sin tur omöjligen kan få tillbaka af dem,
som sedermera begagna de af hans metall slagna mynten.
Det är knappast mer än tillbörligt, att hvad som kommer
till allas gemensamma gagn äfven verkställes på allas
gemensamma bekostnad, och det är så mycket mera skäl,
att statskassan af sina medel bestrider utgifterna för det
verkliga myntets tillverkning, som hon på präglingen af
skiljemynt gör en icke obetydlig vinst.

Kommitterade äro för sin del öfvertygade om riktigheten
af denna grundsats, och de anse densamma endast
i det fallet böra lida någon inskränkning, att staten derigenom
kunde utsättas för alltför stora och otillbörliga utgifter.
Sådant skulle möjligen kunna inträffa, om ett internationelt
myntsystem blefve allmänt antaget och en eller

KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE MYNTARELÖN.

139

annan stat funne med sin fördel och värdighet förenligt
att låta närmaste grannstat bära kostnaden för det gemensamma
guldmyntets tillverkning, hvarmed då äfven för den
senare staten skulle följa förbindelsen att efter stadgade
regler bära förlusten af dessa mynts invexling och ommyntning.

Då Kommitterade derför föreslagit ett uttryckligt förbud
mot upptagande af någon myntskatt å sjelfva myntet,
och äfven, till undvikande af allt missförstånd i afseende
å rätta naturen af ersättningskostnader för myntens
tillverkning, velat i lagen införa det stadgandet, ”att å
guld, som till förmyntning inlemnas, må ej afdrag, under
namn af myntskatt, ega rum”, hafva de likväl, för att lemna
Kongl. Maj d fria händer att, när behofvet sådant påkallar,
förekomma otillbörliga förluster för statskassan, ansett sig
böra tillstyrka:

att på Kongl. Maj:t må ankomma att,
der sådant pröfvas nödigt, för betäckande
af myntningskostnaden, bestämma en afgift,
kallad myntarelön, att erläggas af
den, som guld till förmyntning inlemnar.

Då Kommitterade ansett sig böra föreslå bibehållandet
af namnet Carolin för guldmyntsystemets mynt-enhet,
måste de dock erkänna, att denna är alldeles för stor för
att antagas till räkne-enliet. Denna sistnämda enhet
måste nämligen gälla icke blott i den större rörelsen, utan
äfven i den dagliga mindre handeln, hvilken hittills varit
van vid enheten riksdaler med dess underafdelningar,
och svårligen skulle finna sig vid att röra sig med bråk -

140 EÅKNEENHETEN OCH DESS UNDEKAFDELNINGAR FRANK OCH CENT.

delar af Carolinen. Det gäller nu att finna ett lämpligt
namn för denna nya räkneenhet. Men huru önskvärdt det
än må anses att hitta ett sådant, som vore på samma gång
fosterländskt och i sak betecknande, skall man dock snart
inse, att detta icke är någon lätt sak, utan att mot alla
de hittills föreslagna namnen välhefogade anmärkningar
kunna göras. Benämningarna mark, daler, m. fl. medföra
den olägenheten, att de ännu i flera landsorter äro
gängse såsom uttryck för helt andra myntvalörer, än dem
de nu skulle beteckna, hvadan de lätteligen skulle föranleda
förvexling och oreda; detsamma torde komma att
blifva förhållandet med hvarje annat inhemskt namn, man
kan vara sinnad föreslå. Då härtill kommer, att Sverige
visst icke behöfver frukta något för sin sjelfständighet,
eller kan känna sin nationalkänsla sårad af att antaga den
benämning, som lättast leder till ändamålet för ett internationelt
myntsystem och bäst bidrager till att göra vårt
mynt kändt och erkändt inom andra länder; så våga Kommitterade,
i öfverensstämmelse med grunderna för ett decimalt
myntsystem, föreslå:

att tionde delen af Carolinen blifver räkneenhet
under benämningen Frank, och att
för det lägsta vexelmyntet, hundrade delen
af Franken, antages benämningen Cent.

De här föreslagna bestämmelser rörande guldmyntsystemet
och myntbestämningarne äro, såsom redan är
sagdt, affattade med hänsyn till uppgiften att bringa vårt
verkliga mynt i närmaste öfverensstämmelse med det myntsystem,
som, enligt Kommitterades öfvertygelse, eger största
utsigten att förskaffa sig internationelt erkännande.

INTERNATIONELA BESTÄMMELSER. BÖRA EJ AFSE SKILJEMYNT. 141

Till vinnandet af ett verkligt internationelt myntsystem
erfordras visserligen ännu något mer, nämligen en formlig
öfverenskommelse mellan de särskilda staterna om de efter
dessa gemensamma grunder utpräglade guldmyntens ömsesidiga
erkännande såsom lagligt betalningsmedel, samt
internationela fördrag rörande de grunder, efter Indika
dessa mynt skola af alla stater utan afseende å präglingsorten
invexlas. Det är ock intet tvifvel underkastådt, att
sådana överenskommelser framdeles skola ingås mellan de
stater, som först lyckats ernå nödig samstämmighet i sjelfva
myntsystemet; men rörande sättet för vinnandet af detta
mål och de derför nödiga diplomatiska underhandlingar,
anse Kommitterade det icke tillhöra sig att afgifva något
yttrande. Deremot vilja Kommitterade uttala den åsigten,
att dessa internationela överenskommelser icke höra utsträckas
längre än till sjelfva guldmyntsystemet. De äro
möjliga och lämpliga i afseende å utprägling och invexling
af de verkliga mynten samt å dessas giltighet såsom
betalningsmedel, derför att dessa mynt icke skola gälla för
något annat eller mer, än som svarar mot den myckenhet
ädel metall de innehålla, och emedan de af det skälet både
kunna och böra öfverallt finna användning. Men de äro
hvarken lämpliga eller behöfliga med afseende å de mynt,
som i hvarje guldmyntsystem måste användas såsom fyllnadsmynt
och som bytesmedel för den mindre handeln,
och hvilka icke kunna erhålla karakteren af verkligt mynt,
samt för ett land sådant som Sverige icke behöVa afpassas
för andra än landets egna behof.

Såsom ofvan är antydt, blir det en naturlig följd af
guldets höga värde och dess oanvändbarhet till sådana

142 SKILJEMYNTET LÄSLIGT BETALNINGSMEDEL BLOTT INTILL 5 0 FR.

smärre mynt, som det mindre utbytet behöfver, att man
till framställandet af dessa mindre värdemått måste välja
andra metaller, silfret och kopparen. Då emellertid dessa
smärre värdemått skola tillhöra guldmyntsystemet och således
stå i bestämd relation till värdemåtten i guld, måste
särskild försigtighet iakttagas, för att icke vid användningen
af tvänne myntmetaller råka ut för stora olägenheter
Dertill hörer, att skiljemyntet icke erkännes såsom
lagligt betalningsmedel till obegränsadt belopp. Hvad särskilt
beträffar skiljemyntet af silfver, är den gräns, utöfver
hvilken detsamma ej må gälla såsom lagligt betalningsmedel,
i olika stater olika bestämd, i Amerika till 5
dollars, i England till 40 shillings, i Frankrike till 50 francs;
och då denna sistnämda bestämmelse rätt väl synes öfverensstämma
med våra förhållanden, hafva Kommitterade så
mycket mindre funnit skäl att frångå densamma, som den
tillhör det myntsystem, till hvilket de i öfrig! tillstyrkt en
närmare anslutning.

Ett annat vilkor för användningen af olika myntmetaller
i ett på guld grnndadt myntsystem är, att det af
silfver eller koppar förfärdigade skiljemyntet präglas efter
andra grunder än det verkliga myntet, eller till ett prägel 1)

I Belgien och Förenta Staterna i N. Amerika slår man mindre skiljemynt af
nickelbrons, d. v. s. legeringar af koppar och nickel, och i Schweitz började
man år 1850 att till sådant mynt använda dylik metallblandning, hvaruti likväl
litet silfver och zink äfven ingick, men fortsatte denna mynttillverkning
icke längre än till 1860. Dylika mynt hafva, likasom s. k. nysilfver, som äfven
är en legering af koppar'', nickel och zink, en efter legeringens olika
sammansättning mer eller mindre hvit och silfverlik färg och kunna temligen
lätt förvexlas med silfvermynt. Då nickel har ännu mera föränderligt handelsvärde
än koppar, och denna metall, sådan den i handeln förekommer, ofta
gifver svårhandterliga och mindre smidiga legeringar, hvarigenom mynttillverkningen
försvåras och göres dyrare, hafva Kommitterade icke ansett skiljemynt
af nickelbrons vara att förorda.

SKILJEMYNTENS BILLONERING.

143

värde något högre än metallvärdet. Sj elfva rörligheten af
silfrets värdeförhållande till guldet gör det omöjligt, att för
någon längre tid fastställa skiljemyntets verkliga silfvervärde;
och ville staten försöka att efter det värde, som
silfret vid ett visst tillfälle eger, bestämma skiljemyntets
prägel värde, så skulle följden deraf blifva, att, vid första
stegring af silfverpriset, det till för lågt värde präglade
skiljemyntet nedsmältes och utfördes till en ort, der det
högre betaltes, så att landet inom kort funne sig beröfvadt
det för dess inre rörelse oundgängligaste bytesmedlet.
Det var en sådan erfarenhet som förmådde Frankrike,
Schweitz, Belgien och Italien]) att ”billonera” sitt förut
fullgoda silfvermynt. Man nedsatte dessa mynts metallvärde
till 7.2 % under deras prägelvärde genom att, med
bibehållande af den förutvarande vigten, förändra myntmetallens
legering ifrån O.ssoo till 0.835 finhet; och man vann
härigenom, att landet kunde vara förvissadt om att få behålla
sitt förråd af skiljemynt. För hvarje land, som vill
grunda sitt myntsystem på guld såsom ensam värdemätare,
är det också nödvändigt att med afseende å det till skiljemynt
utpräglade silfver- och kopparmyntet tillämpa denna
grundsats. Den deri innehållna metallen måste vara tariferad
så högt i förhållande till guldet, att den åtminstone

'') Schweitz nedsatte i början af 1860 sina silfvermynt å 2 fr. och derunder till
en halt af 0.800 finhet; Italien nedsatte i Augusti 1862 sina silfvermynt å 2
fr. och derunder, samt Frankrike 1861 sina BO- och 20-centim-stycken till 0.835
finhet; hvarefter slutligen nyssnämde 3 länder tillika med Belgien genom konventionen
af år 1865 bestämde sina silfvermynt å 2 fr. och derunder till gemensam
halt af 0.835, med bibehållande af myntens förra vigt oförändrad,
sådan den var, när halten ännu var 0.900. hvarigenom dessa myntstyckens
metallvärde minskades med 7.22 procent under deras prägelvärde.

144 '' KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE SKILJEMYNTEN.

icke till följd af någon tillfällig rubbning af metallpriserna
kan blifva föremål för enskild spekulation.

Men då dessa mynt sålunda skola i rörelsen mottagas
till ett värde öfverstigande värdet af den i dem innehållna
metallen, är det klart, att detta deras i viss mån fingerade
värde i främsta rummet måste uppehållas genom
deras ovilkorliga inlösning till fulla prägelvärdet af den,
som eger rättighet att dem utprägla, hvilken rättighet bör
vara Kongl. Maj:t och Kronan ensam förbehållen.

Detta statens monopol måste emellertid i samma mån
blifva svårt att upprätthålla, som vinsten på en sådan utprägling
blefve lockande; och det är derför nödvändigt,
åtminstone hvad skiljemynt af silfver beträffar, att skilnaden
mellan prägel värde och metallvärde icke göres alltför stor,''
på det den ej måtte framkalla frestelse till ett otillåtligt
eftergörande af dessa mynt.

Kommitterade hafva alltså med afseende å skiljemynten
velat föreslå:

att de vid betalningar enskilde emellan
icke till obegränsadt belopp skola gälla
som betalningsmedel, utan silfvermjmtet
allenast inom belopp af 50 francs, kopparmyntet
inom belopp af 2 francs, men att
de deremot skola i alla statens kassor till
obegränsadt belopp i liqvid mottagas och
äfvenledes af staten till huru stort belopp
som helst invexlas, skiljemynt af,silfver,
så snart beloppet ej understiger 50 fr., och
skiljemynt af koppar, så snart beloppet ej
understiger 2 fr.; hvarvid bör iakttagas,

KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE SKILJEMYNTEN. 145

att kopparmyntet till så stor del af beloppet,
som icke kan mot gnid utbytas, bör
med silfvermynt invexlas.

Hvad silfver skiljemyntens halt beträffar, hafva Kommitterade
ansett vår hittills använda legering af 750 delar
fint silfver och 250 delar koppar vara tjenligare legering
än den för samma ändamål af Frankrike med flera länder
begagnade af 835 delar fint silfver och 165 delar koppar,
emedan den förra myntmetallen, såsom betydligt hårdare,
bättre kan motstå nötning och således gör mynten varaktigare
och förlänger deras omloppstid. Het medför för
våra förhållanden äfven den fördelen, att det redan präglade
silfvermyntet å riksdaler och öre kan ommyntas till
frank- och cent-mynt, utan att behöfva upplegeras med fint
silfver. För att af 100 sådant af 0.835 finhet, erfordras eu tillsats af 52.5 tt vanligt finsilfver af 0.997 finhet, således en icke obetydlig qvantitet. De minsta myntstyckena blifva också något större och handterligare, om de slås af O.750 finhet. I kopparskiljemyntens legering hafva Kommitterade icke heller funnit någon anledning att föreslå förändring, då dessa mynts legering visat sig vara fullt tillfredsställande. På nu anförda skäl få Kommitterade föreslå:

att äfven hädanefter silf ver skiljemyntet måtte utpräglas af 7 50 delar silfver och 250 delar koppar, och kopparmyntet af 950 delar koppar, 40 delar tenn och 10 delar zink.

Myntkommitténs Bet. 10

146 FÖBSLAG BÖKANDE SKILJEMYNT. Såsom de för Sveriges behof lämpligaste skiljemynt få Kommitterade föreslå: Af silfver: Två-frank-stycken, En-f rank-stycken, Femtio-cent-stycken, T ju g ufem-cent-stycken, hvilka alla skola myntas till 80 franks prägelvärde af ett skålpund myntsilfver; Af koppar: Tio-cent-stycken, Fem-cent-stycken, Tre-cent-stycken, En-cent-stycken, hvilka skola myntas, tio- och fem-cent-styckena till 4 franks prägelvärde, tre- och en-cent-styckena till 3 franks prägelvärde af ett skålpund myntkoppar. Genom en sådan utmyntning af ett skålpund myntsilfver af O.750 finhet till 80 franks värde, erhålla silfvermynten en tarifering motsvarande ett värdeförhållande mellan silfver och guld som 1 : 13.73. I afseende å remediet för skiljemynten vilja Kommitterade föreslå: a) beträffande skiljemynten af silfver, att remediet i vigt, som enligt nu gällande myntförordning skall beräknas ”å hvarje skålpund viktualievigt myntsilfver”, hädanefter skall beräknas å hvarje myntstycke, och utgöra ''

FÖRSLAG RÖKANDE SKILJEMYNT. 147 för myntstycke å 2 och 1 frank...... .» » :»> 50 cent..................T07M, » y> »25 cent..................TJg,j, öfver eller under rätta vigten; remediet i halt skall utgöra öfver eller under rätta halten; b) beträffande kopparmynten, att ingen annan förändring än till ordalagen måtte göras i nu gällande bestämmelse^ och att således remediet för kopparmynt får utgöra å kopparen en procent, och å hvardera af tennet och zinken en half procent af myntstyckets vigt öfver eller under rätta vigten af hvarje metall, som myntstycket skall innehålla. Slutligen hafva Kommitterade äfven för silfverskiljemyntet velat fastställa liknande dubbla nötning sgränser som för guldmyntet, så att silfvermynt, hvars vigt är minskad med iäStt (5 °/o) under remediet, ej längre skall erkännas såsom laggildt mynt och således icke gälla såsom lagligt betalningsmedel, men laggildt silfvermynt, hvars vigt minskats med hron (5 %) under rätta normalvigten, skall, när så påfordras, af staten invexlas och icke åter i rörelsen utlemnas.

148 HINDER MOT MYNTREFORMEN. Då Kommitterade nu gå att, i enlighet med det af Eders Kongl. Maj:t gifna uppdrag, yttra sig rörande de för öfvergången till ett nytt myntsystem nödiga åtgärder, finna de det vara lämpligast att dervid först uppvisa, hvilka hinder mot reformen finnas i nu gällande lagstiftning, och huru dessa hinder böra undanrödjas; sedan undersöka, hvilket inflytande reformen kan utöfva på bestående rättsförhållanden, och hvilka rättsgrundsatser dervid måste göras gällande, och slutligen genom hvilka åtgärder reformen må kunna lämpligen förberedas och på ett för våra förhållanden passande sätt genomföras. Hvad först och främst beträffar möjligheten att utan förändring af nu gällande grundlag genomföra den åsyftade reformen af vårt myntväsen, har man visserligen anfört, att, då. intet grundlagsbud uttryckligen fastställt Sveriges nu gällande myntsystem, och då Regeringsformens 79 § endast så tillvida inskränker Konungens rätt att slå mynt, att ingen förändring i myntets skrot och korn må ske, ”utan Riksdagens bifall”, så vore tidpunkten för införande af ny värdemätare och nytt myntsystem endast beroende af Konungens och Riksdagens. gemensamma beslut och icke af de särskilda bestämmelser, som gälla för förändringen af de i grundlagen fastställda förhållanden. Kommitterade kunna dock för sin del icke annat finna, än att ett hinder verkligen i sjelfVa grundlagen förefinnes, icke för de åtgärder, som] afse att befordra öfVergången från vårt nuvarande myntsystem till ett annat, men väl för det

MYNTKEFOKMENS STÄLLNING TILL 7 2 § E. F. 149 definitiva antagandet af guld såsom ensam värdemätare; och då härtill kommer, att i grundlagen för närvarande äfven finnes något, som måste anses hinderligt för betryggandet och ordnandet af det nya myntsystemet, hafva Kommitterade måst anse dess antagande beroende af möjligheten att i grundlagens nuvarande lydelse åvägabringa förändring. Då det nämligen i 72 § Regeringsformen är stadgadt, att ”Riksdagen allena eger rätt att genom Riksbanken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas”, och derefter tillägges: ”Dessa sedlar skola, vid anfordran efter deras lydelse, af Banken med silfver inlösas”, så är dermed visserligen icke sagdt, att endast sådane sedlar, som inlösas med silfver, få af banken utgifvas, ej heller att silfvermynt är det enda mynt, som i riket kan erkännas; men deraf följer, l:o att inga andra sedlar, än de som lyda å silfver, må för mynt i riket erkännas, och 2:o att då sedlar, som med silfver inlösas, nödvändigt måste erkännas såsom mynt, silfret, så länge detta lagstadgande finnes qvar, är värdemätare och icke kan i denna egenskap undanskjutas. Det är derför visserligen intet som hindrar att, med bibehållande af denna lagparagraf, Ro utgifva sedlar, lydande på guld och omlöpande utan egenskap af lagligt betalningsmedel eller mynt; 2:o i rörelsen utsända guldmynt, gångbara till det pris de i marknaden kunna betinga med eller utan regeringens garanti för deras invexling och mottagande i statens kassor; eller ens att 3:o åt dessa guldmynt gifva ett lagbestämdt värde i förhållande till silfvermynt eller sedlar lydande på silfver, eller med andra ord att här införa dubbel värde -

150 MYNTEEFOBMENS STÄLLNING TILL 7 2 § E. F. mätare. Men hvad paragrafen afgjordt förhindrar är införande af guld som ensam värdemätare, enär den stadfäster representativ för silfver och dermed silfret sjelft såsom lagligt betalningsmedel eller mynt. Och då, enligt Kommitterades öfvertygelse, hufvudpunkten i den nu föreliggande frågan är just öfvergången till ett myntsystem grundadt på guld såsom ensam värdemätare, så måste man, innan detta ändamål kan vinnas, nödvändigt hafva förändrat det grundlagsstadgande, enligt hvilket Riksbankens såsom mynt gällande sedlar skola med silfver inlösas. En sådan förändring skulle visserligen kunna ske helt enkelt derigenom, att antingen l:o hela punkten: ”dessa sedlar skola, vid anfordran efter deras lydelse, med silfver af Banken inlösas” utgår; 2:o de der förekommande orden ”med silfver” utgå; 3:o nämda ord ”med silfver” utbytas mot orden ”med guld”; 4:o efter orden ”med silfver” insättas orden ”eller med guld”. Hvad det första af dessa alternativ beträffar, är det tydligt, att, om stadgandet att Riksbankens sedlar ”skola, vid anfordran efter deras lydelse, med silfver af Banken inlösas” stode i 72 § ensamt, utan att vara- föregånget af stadgandet om dessa sedlars egenskap af mynt, skulle ingen svårighet'' kunna möta att borttaga detsamma; stadgandet vore då nämligen så helt och hållet utan betydelse, att lagstiftaren endast och allenast af omtanka för grund - eller eller eller

. MYNTKEFOBMENS STÄLLNING TILL 72 § E. F. 151 lagens värdighet skulle skynda sig att borttaga eu i fonnelt hänseende så missprydande bestämmelse. Riksbanken vore i sådant fall i samma ställning som hvar och en annan, som utfärdat löpande förskrifningar, och dessa för skri fn in -gars värde berodde helt och hållet af utställarens förmåga att infria desamma. En i grundlagen intagen bestämmelse om Riksbankens skyldighet att inlösa sina utgifna förbindelser vore då icke blott öfverflödig, enär en sådan bestämmelse redan finnes i allmän lag och hålles vid kraft af rättvisans skipare; den vore till och med mindre passande, emedan den såge ut som ett försök att grunda bankens kredit på grundlagens helgd, då denna kredit i sj elfva verket beror på bankens solida affärsställning och kloka förvaltning. Såsom 72 § i Regeringsformen nu lyder, är förhållandet likväl icke så enkelt. Stadgandet är icke så lätt att borttaga, emedan det i sitt nuvarande sammanhang innebär något annat och något mera än ett högtidligare upprepande af den allmänna lagens bestämmelser. Det är intaget omedelbart efter en lagtext, som ögonskenligen ställer Riksbanken och dess sedlar utom den allmänna rättens område, och det har derför också kommit i ett inre samband med dessa näst föregående ord, som förklara, att Riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas. Historien om detta stadgandes tillkomst visar först och främst, att det måtte hafva varit ämnadt att med de föregående orden stå i mycket nära förbindelse. Budet att Riksbankens sedlar skola erkännas såsom lagligt betalningsmedel eller mynt har icke, såsom mången numera synes antaga, först i våra dagar begynt väcka oro eller fram -

152 MYNTREFORMENS .STÄLLNING TILL 7 2 § R. F. kallat yrkanden å förändring'' af nyssnämda grundlagsparagraf. Redan under åren 1830—50 försökte man upprepade gånger att åstadkomma en sådan förändring. Vid 1834—35 års riksdag kade fråga väckts om ett sådant tillägg till 72 § R. £, att Riksbankens sedlar skulle såsom mynt i riket erkännas, så länge de efter deras lydelse af Banken med silfver inlöstes; men beslutet härom, hvilket ständerna grundlagsenlig! påföljande (1840) riksdag fattade, blef af Konungen icke stadfästadt. Man hade således denna gång velat sätta stadgandet om Bankens inlösningsskyldighet i ett sådant förhållande till stadgandet om sedlames egenskap af mynt, att den förra skulle vara oundgängligt vilkor för den senare. När man sedan vid 1847—48 årens riksdag ånyo företog ämnet till behandling, var det ögonskenligen samma omsorg om icke blott sedelinnebafvarnes utan äfven eganderättens trygghet, som föranledde Konstitutions-Utskottet att framlägga sitt förslag till ny redaktion af närnda paragraf; och det tillägg, man nu föreslog att der införas, hade utan tvifvel samma syftemål som det tillägg, hvilket förut (1840) hade blifvit af ständerna beslutadt, men af Konungen icke godkändt. Det föreslagna tillägget antogs af ständerna vid 1850—51 års riksdag och erhöll äfven Kongl. Maj:ts sanktion; dess ordalag voro, såsom de ofvan anförda orden ännu lyda: ”Dessa sedlar skola, vid anfordran efter deras lydelse, af Banken med silfver inlösas”. För den, som betraktar denna lagstiftningens utveckling, förefaller det tydligt, att det, på grund af nämde (1850—51) riksdags beslut, i grundlagen intagna tillägget till 72 § R. f. borde ega samma kraft och betydelse, som

MYNTREFORM ENS STÄLLNING TILL 72 § R. F. 153 den år 1840 af ständerna beslutade, men af Konungen icke godkända grundlagsförändringen. Det var ämnadt att bereda trygghet mot åtminstone de svåraste följderna af det nästföregående stadgandet i samma paragraf; men det kan uppenbarligen icke gifva någon sådan trygghet, om det icke betyder, att sedlarnes inlösning är ett vilkor för deras erkännande såsom mynt. Betyder det icke detta, så är det ju insatt allenast för att i grundlagen högtidligare bekräfta hvad den allmänna lagen redan innehåller. Huru önskvärdt det än vore, att en sådan tolkningkunde göras gällande, och huru naturlig den än är i betraktande af lagens uppkomst och afsigten med dess stiftande, kunna Kommitterade för sin del dock icke finna, att densamma kan bestå inför regeln, att grundlagarna skola efter deras ordalydelse tolkas. Den ordställning lagstiftaren valt hänvisar icke på någon sådan förbindelse mellan dessa satser, som man der gerna skulle vilja finna, och som efter all anledning varit ursprungligen tillämnad. Paragrafen förklarar blott helt enkelt, att Riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; den ålägger .derefter Riksbanken skyldigheten att inlösa dessa sedlar, efter deras lydelse, med silfver. Men den säger icke, hvad följden blifver, om dessa som mynt erkända sedlar icke inlösas; den säger åtminstone icke, att dessa sedlar då skola upphöra att erkännas såsom mynt, och den enskildes eganderätt torde derför, om den en gång genom Riksbankens oförmåga att inlösa sina sedlar skulle vara hotad, icke finna något verksamt skydd i detta tillägg. Det gör icke den nytta, som dermed ursprungligen var afsedd.

154 MYNTHEFOJRMENS STÄLLNING TILL 7 2 § K. F. Om man detta oaktadt måste hysa någon betänklighet mot att helt enkelt nr grundlagen borttaga detta stadgande, som, efter hvad förut är visadt, i sin nuvarande lydelse kommer att lägga hinder i vägen för en fullständig reform af vårt myntväsen, så beror detta åter derpå, att dessa tillagda ord likväl bereda en annan utväg, än den af lagstiftaren afsedda, att förekomma vådorna af riksbankssedlarnes tvångskurs. Ty då 72 § Regeringsformen efter orden: ”Riksdagen allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas” tillägger: ”dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse, af Banken med silfver inlösas”, är dermed sagd t, att de sedlar, hvilka skola som mynt i riket erkännas, äro sådana som lyda på silfver, och som med silfver skola inlösas. Alltså kunna icke sedlar, som lyda å guld och med guld skola inlösas, hänföras till de Riksbankens sedlar, som ovilkorligen för mynt i riket måste erkännas; och det finnes i grundlagen ingen bestämmelse, som hin \ drar Riksbanken att utgifva sådana sedlar. Men blefve det nämda tillägget utan vidare borttaget, så finge nämda stadgande en långt vidsträcktare tillämpning, än nu är fallet, enär det komme att omfatta alla af Riksbanken utgifna sedlar. Liknande följder skulle uppstå äfven af de tre öffiga ofvan nämda sätten att förändra denna paragraf. Genom uteslutande af orden ”med silfver” skulle samma förhållande uppkomma som af hela tilläggets borttagande, eller att alla slag af Riksbankssedlar erhölle egenskapen af lagligt betalningsmedel.

NÖDVÄNDIGHETEN ATT FÖRÄNDRA 7 2 § É. F. 155 Genom utbytande af orden ”med silfver” mot orden ”med guld”, skulle denna egenskap från sedlar lydande å silfver öfverflyttas på sedlar lydande å guld. Genom tillägg af orden ”eller med guld” skulle så väl sedlar lydande å silfver som sedlar lydande å guld blifva erkända såsom mynt. Kommitterade, som ansett sig hafva i uppdrag att framlägga ett förslag till ombildning af Sveriges myntväsen på den säkraste och mest betryggande grundval, måste för sin del på det bestämdaste afråda från hvarje sålunda beskaffad förändring. De anse sig icke behöfva ingå i någon vidlyftigare kritik af de grundlagsbestämmelser, hvilka åt Riksbankens sedlar tillerkänna ovilkorlig giltighet såsom lagligt betalningsmedel. Deras oförenlighet med rättsmedvetandets enklaste fordringar är å alla sidor erkänd, och deras vådlighet för allmän säkerhet synes icke heller kunna på allvar bestridas. Enligt Kommitterades uppfattning äro de tillika så oförenliga med fordringarne på ett ordnadt myntväsen, att de ensamma vore nog att göra den nu åsyftade reformen med alla de uppoffringar, som derå nedläggas, förfelad. En förändring, sådan som någon af dem, hvilka här ofvan varit föremål för Kommitterades granskning, skulle icke medföra någon förbättring af det närvarande tillståndet, utan endast på de nya förhållandena öfverflytta de gamla vådorna; man skulle derigenom efter införandet af det nya guldmyntet fortfarande vara utsatt för tvånget att mottaga Riksbankens sedlar till deras fulla nominalvärde, äfven om Banken upphört att dem inlösa. Kommitterade våga derför icke tillstyrka Eders Maj:t att för Riksdagen framlägga förslag

156 '' UTSIGTERNA FÖR EN FÖRÄNDRING AF 72 § E. F. till förändring af Sveriges nuvarande myntsystem, utan att tillika framhålla nödvändigheten af att i o vilkorligt sammanhang dermed föreslå upplifvande! af den grundlagsbestämmelse, som förklarar Riksbankens sedlar vara lagligt betalningsmedel. Utan tvifvel skulle det vara med rättsmedvetandets fordringar mest öfverensstämmande, om man vid eu sådan grundlagens förändring helt och hållet kunde upphäfva'' de lagstadganden, som åt Riksbankens sedlar förläna-en annan rättslig karakter, än den de efter sinnatur böra ega; och Kommitterade skulle så mycket hellre hafva velat föreslå en sådan åtgärd, som derigenom sj elfva införandet af det nya myntsystemet torde hafva blifvit ganska mycket underlättadt, och åtskilliga lagbestämmelser af mera invecklad beskaffenhet kunnat undvaras. För sin del våga de ock, med åberopande af de skäl, som under öfverläggningarne i denna fråga redan äro många gånger framställda, uttala den öfvertygelsen, att icke någon våda skulle för den allmänna rörelsen kunna uppstå deraf, att Riksbankens sedlar, så väl som alla andra skuldförbindelser, förklarades ega allenast det värde, som dem af det allmänna förtroendet tillerkändes. Men då de senaste riksdagarnes öfverläggningar synas gifva vid handen, att man ännu icke öfverallt kommit till insigt om behofvet af en sådan fullständig öfverensstämmelse mellan allmänna rättsgrundsatser och positiv lag, och att deremot farhågorna för vissa outredda följder af en dylik förändring ännu oförminskade qvarstå, hafva Kommitterade, som framför allt hafva till ögonmärke att ur Sveriges grundlag få förvisadt det stadgande, som för närvarande omöjliggör

UTSIÖTERNA FÖR EN FÖRÄNDRING AF 72 § R. F. 157 myntsystemets ombildning på en säker grundval, i sitt förslag sökt utfinna en sådan medelväg, som bäst kunde motsvara de å bägge sidor framställda anspråk på trygghet för penningeväsendet. Eu sådan utväg synes äfven vara tydligt angifven just af dem, som ifrigast bekämpat förslagen om förändring af 72 § Regeringsformen. Med högst få undantag hafva motstånd arne dertill erkänt den ”principiela” felaktigheten hos en lag, som förklarar banksedlar vara lika med mynt; och ingen lärer väl finnas, som på allvar anser, att en sådan lag bör behållas såsom ett medel att vid lägligt tillfälle åt gäldenärerne i landet förskaffa lindring vid deras skulders betalning. Icke heller kan det fasta förtroendet till Riksbankens förmåga att uppfylla sina förbindelser åberopas såsom skäl mot lagens förändring, ty huru stort och berättigadt detta förtroende än må vara, utesluter det dock icke möjligheten, att denna institution i en framtid kan blifva bragt i förlägenhet; och det är just för en sådan möjlighet, öfver hvilken den nuvarande generationen icke kan råda, som lagen måste förändras. De enda invändningar, som synas förtjena något afseende, äro först och främst, att man anser detta stadgande vara ett nödvändigt vilkor för dessa sedlars omlopp och giltighet såsom betalningsmedel, äfven under den tid då deras värde af Riksbanken genom inlösen uppehälles; för det andra, att man ansett en förändring af 72 § Regeringsformen icke kunna ske utan i samband med vissa förändringar i lagstiftningen för privatbankerna, förändringar, hvilka man visserligen i de flesta fall icke närmare angifvit, men som väl egentligen skulle bestå deri, att dessa institutioner

158 KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRING AF 72 § R. F. tillförbundes att infria sina sedlar och öfriga förbindelser med verkligt mynt. Och då man vid de senaste öfverläggningarne i frågan icke otydligt låtit förstå, att förändringen af 72 § Regeringsformen borde företagas i samband med den ombildning af landets penningeväsen, som en öfvergång till guldmyntsystem måste medföra, hafva Kommitterade föreställt sig, att motståndet mot den åsyftade förändringen af 72 § Regeringsformen icke längre skulle kunna fortfara, såvida blott i allmän civillag infördes sådana bestämmelser, som, med erkännande af det fria aftalets rätt, åt Riksbankens sedlar, så länge de efter lydelsen inlöstes, medgåfve förmånen att få gälla såsom lagligt betalningsmedel, men tillika gjorde denna förmån så beroende af sedlarnes inlösen, att, när Banken i vilkoret l bruste, sj elfva förmånen också upphörde. Sådana bestämmelser skulle lika väl som det närvarande grundlagsbudet bidraga att, såsom man förmenar, göra riksbankssedlarne i rörelsen begärliga, utan att vålla samma vådor för eganderätten och hota med samma förvirring i rättsförhållandena. För att vinna detta dubbla syftemål erfordras, såsom redan är antydt, först och främst, att den lag, som åt Riksbankens sedlar medgifver egenskapen af mynt, uttryckligen erkänner den enskildes rätt att genom förord och särskilda vilkor förebygga alla följder af sedlarnes möjliga värdefall; för det andra, att riksbanksedlarnes erkännande såsom mynt uttryckligen göres beroende af deras inlösning efter lydelsen vid uppvisandet; och slutligen, att formerna för konstaterandet af Bankens vägran

KOMMITTERA!®;? FÖRSLAG TILL NT LAG ANG. RIKSBANKEN. 159 att dem inlösa måtte förenklas till vinnande af största möjliga säkerhet för sedelemottagaren. Det forsta af dessa vilkor torde väl redan derigenom blifva uppfyldt, att dessa stadganden förflyttas från grundlagen till en banklag af civillags natur, enär någon tvekan svårligen torde kunna uppstå derom, att en sådan lags bestämmelser af förord kunna brytas. Men då det i frågor af denna art är af vigt, -att icke lemna något utrymme för ovisshet eller tvätydighet, hafva Kommitterade ansett, att derom ett särskildt stadgande bör i lagen intagas, och velat uttrycka detsamma sålunda: ”Der ej uttryckligt förbehåll om undfående af klingande valuta är gjordt, får hvarje betalning fullgöras med Riksbankens sedlar”, — — — — — — — — Den andra erforderliga bestämmelsen är densamma, som redan år 1835 föreslogs och år 1840 af ständerna beslutades som tillägg till 72 § Regeringsformen, och som för närvarande finnes intagen från 1833 i Englands och från 1857 i Norges banklagstiftning. Kommitterade hafva i närmaste öfverensstämmelse härmed för densamma föreslagit följande lydelse: ”Der ej — — — — — — — — — — — — — — — fullgöras med Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med rikets verkliga mynt”. Hvad slutligen beträffar konstaterandet af bankens vägran att inlösa sina sedlar, hafva Kommitterade föreslagit åtskilliga förändringar i §§ 2 och 3 af ännu gäl -

160 KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL NY LAG ANG. RIKSBANKEN. lande Lag för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, i syfte att förkorta tiden för den rättsliga pröfningen af en sådan vägran ocli för promulgerandet af domstolens beslut i detta hänseende. Härom, såväl som om de närmare stadgandena rörande de Riksbanken under sådana förhållanden tillkommande rättigheter och skyldigheter, få Kommitterade hänvisa å bifogade särskilda förslag till Lag angående Riksbanken med dertill hörande motiv1). I denna af Konungens och Riksdagens gemensamma beslut beroende Lag angående Riksbanken, hafva Kommitterade ansett, att samtliga ofvannämda bestämmelser rörande riksbankssedlarnes egenskap af lagligt betalningsmedel hädanefter böra inrymmas. De skulle härigenom erhålla otvätydig karakter af civilrättsliga stadganden, och den hittills förda tvisten om rätta betydelsen af 4 § Myntbestämnings] agen af 1 Mars 1830 komme på detta sätt att helt och hållet förfalla, så mycket mer, som hela sistnämda lag, efter antagandet af Lagen angående Riksbanken och af Lagen angående rikets mynt, sådana båda dessa af Kommitterade blifvit föreslagna, i sj elfva verket måste anses alldeles öfverflödig, med undantag för hvad den rörer det numera obetydliga belopp, som ännu är utelöpande af Bankens före 1830 utställda förbindelser. Då myntreformen, sedan ofvannämda lagar blifvit beslutade, kan anses hafva tagit sin begynnelse, har dermed '') I sammanhang med Lagen angående Riksbanken hafva Kommitterade, för att fylla en lucka i lagstiftningen rörande vårt penningeväsen, äfven utarbetat förslag till Lag angående hvad med betalningsmedel i särskilda fall fqrstås, hvithet förslag jemte motiv finnes i Bil. Litt. T.

164 ASIGTER I KONVERTERINGSFRÅGAN UTTALADE AF H. GROTE, deles öfverflödig, enär någon tvångskonvertering icke bör ifrågakomma. De privaträttsliga förhållandena böra icke ändras utan ömsesidigt -frivillig öfverenskommelse; den grundsatsen bör i allmänhet fasthållas, att hvarje förbindelse måste infrias i det myntslag, hvari aftala! skett. Det afskaffade myntet skall fortfarande med lätthet kunna anskaffas, Så länge rörelsen behöfver det, och så länge det för fullgörandet af privaträttsliga förbindelser är erforderligt Det skall alltså fortfarande bli en eftersökt vara, för hvilken detsamma gäller som för andra varor, nämligen att ny produktion ersätter bristen, som möjligen uppkommer i det gamla förrådet. Snille penni ngeförliållandena så förändra sig, att det gamla betalningsmedlets bibehållande blefve till skada för den ene eller båda intresserade, så skall tillfälle icke saknas att''öfverenskomma om konvertering, som utan tvifvel i de flesta fall på ett eller annat sätt skall komma att ske. Erfarenheten lärer ju, att man rätt ofta i afseende på ouppsägbara räntor kommit öfverens om konvertering; ja, det finnes sådane, hvarom första aftalct skedde redan för arhundraden tillbaka, och som sedan dess flera gånger blifvit konverterade. Om emellertid, i enskilda fall, någon gång i framtiden svårigheter skulle möta, att på öfverenskommelsens väg få konverteringen verkställd, då, men endast då, må lagstiftningen gripa in på bästa och lämpligaste sätt. Till denna åsigt ansluter sig nära Hr A. O. IVcdlenberg i de af honom väckta motioner N:o 73 vid 1868 och N:o 30 vid 1869 års riksdag. I den förra yttras: ”Svårigheterna vid sj elfva öfvergången äro alltid några, men de öfvervinnas lättast genom att på förhand förklara, att

OLIKA isiGTEfi I AFSEENDE i ICONVEETEIilNGEN. 163 och sålunda alltjemt infrias med det mynt, hvarå de äro utställda, eller om det nya myntet skall för dem vara lagligt betalningsmedel, och i detta fall efter hvilken grund det gamla myntbeloppet skall i det nya myntet konverteras. Att på denna fråga kunna gifva ett för alla tillfredsställande svar, torde knappast vara att hoppas; hon berör så många både allmänna och enskilda intressen, att hennes uppfattning icke blir densamma hos alla; och då härtill kommer, att vid hennes besvarande afseende måste fästas ej mindre på rättvisans kraf än på verklighetens behof af reda och enkelhet, så torde det finnas helt naturligt, om man endast med en viss tvekan, som blir större i samma mån man kommer till insigt af svårigheterna, företager denna fråga till behandling. Innan Kommitterade gå att närmare utveckla sina egna tankar i ämnet, tillåta de sig att först lemna en kortfattad redogörelse för några bland de vigtigaste åsigter, som på senaste »tiden rörande konverteringsfrågan blifvit uttalade. H. Grote anser — i den här ofvan redan omnämda prisskriften: Der Uebergang von der Silberwährung zur Dold währ ung att införandet af guld som värdemätare är en rent financiel och national-ekonomisk åtgärd, som icke i sig sjelf är förbunden med några juridiska eller privaträttsliga påföljder. Man behöfver icke, menar han, bestämma någon viss värderelation mellan silfver och guld för konvertering af qvarstående skuldförbindelser. Hvarje sådan bestämning vore rättsvidrig'' och grundad på legislatift godtycke: Den vore dessutom all -

162 BET SAMLA MYNTETS KONVERTERING I DET NYA. längdmått och vigt, äro hvad de i sig sj elfva äro och ingenting annat, nämligen eu viss längd och en viss vigt, hvarmed alla andra längder och vigter skola jemföras och uppmätas: de äro hvad lagen bestämmer dem. till, utan jemförelse med något annat. Men det allmänna föreställningssättet, som vänj t sig vid ett visst mått för vare sig längder eller vigter eller värden, kan i förstone icke uppfatta, hvad ett nytt mått är, utan genom dess jemförande med det gamla. Det förhåller sig härmed ungefärligen som med ett främmande språks ord, hvilka man i förstone icke kan finna och använda utan genom öfversättning från ord tagna ur det egna språket, till dess slutligen ett fortsatt begagnande af det främmande språket gifver förmågan att utan någon sådan omväg begagna dess ord till omedelbara uttryck för tankar och föreställningar. På samma sätt behöfver ett folk nödvändigt en mer eller mindre lång tid för att vänja sig vid värdenas uttryckande i ett nytt värdemått, och under denna tid kunna värdena svårligen mätas utan förmedelst omvägen af det gamla myntets konvertering till det nya. Men äfven sedan det nya myntet vunnit en sådan häfd, att det af allmänheten utan vidare begagnas såsom mått för värden, kunna ändock förhållanden ega rum, vid hvilka cn sådan konvertering ifrågakommer, så vida nämligen som aftal eller förbindelser, utfästade i det äldre myntet, ännu efter myntreformens fullständiga afslutande qvarstå i sin första ursprungliga lydelse. I afseende å infriande af förbindelser lydande å det äldre myntet, uppstår nämligen alltid vid införandet af ny värdemätare den frågan, huruvida de skola gälla strängt efter ordalydelsen

ÖFTER6ANGEN TILL DET #TA MYNTSYSTEMET. 161 visserligen den väsendtliga förändringen inträdt i vårt myntväsen, att nya värdemått blifvit i riket antagna, men deraf följer icke, att de nya mynten ännu kommit till användning, ännu mindre att de blifvit det i landet allmänt gängse betalningsmedlet. Först när detta senare inträffar, är myntreformen afslutad och det nya myntsystemet såväl faktiskt som rättsligt gällande. Huru lång tid kan komma att åtgå från do nämde lagarnes antagande, tills reformen sålunda blifvit fullständigt genomförd, beror väsendtligen af omständigheter, som nu ej kunna förutses; och Kommitterade vilja längre fram söka att närmare utveckla, hvilka särskilda bestämmelser och åtgärder under denna mellantid kunna anses vara af behofvet påkallade. Hvad som i främsta rummet torde böra tagas i betraktande, är den första och omedelbara följden af sjelfva den lag, som gör guldmynt till rikets mynt och i öfverensstämmelse dermed fastställer nya värdemått. Fn omedelbar följd af denna lag blir frågan om den nya räkneenhetens förhållande till den gamla. Under öfvergången från riksdaler till frank såsom rikets mynt skall det vid köp och försäljning visa sig omöjligt att i frank uttrycka de värden, man förut uttryckt i riksdaler, utan att köpare och säljare först äro elisé om frankens värde i riksdaler, på samma sätt som, vid öfvergången från tunna till kubikfot, det för ingen lät sig göra att i kubikfot uppskatta en viss qvantitet spanmål, som han varit van att uppmäta i tunnetal, utan att först känna kubikfotens förhållande till tunnan. Visserligen är det sant, att t. ex. foten och skålpundet, såsom enheter för Myntkommitténs Bet. 11

AF. A. O. W ALLENA EKG; AF G. MILLAUEK; 165 hvarje förbindelse skall ovilkorligen infria^ enligt dess lydelse”; och i sitt till Kongl. Maj:t i sammanhang med berättelsen om förhandlingarne vid den internationela Myntkonferensen i Paris 1867 afgifna underdåniga betänkande uttalar Hr Wcillenberg samma åsigt. I deri senare ''motionen läses: ”Såsom oeftergiflig! vilkor måste iakttagas, att vid liqvider af äldre förbindelser ingen hvarken förlorar eller vinner på förändringen i myntväsendet. Det måste derför vara möjligt, att efter lydelsen kunna infria förbindelser å silfvermynt, äfven om dessa ej förr än efter en längre tid skulle förfalla. Af Kongl. Maj ds förordning om rikets mynt den 3 Februari 1855 böra de bestämmelse1 fortfarande bibehållas, som gälla utmyntning af hel riksdaler silfver och af pdels riksdaler silfver eller den nuvarande räkneenheten riksdaler riksmynt. Genom dessa bestämmelsers bibehållande kunna framtida liqvider, utfästade uti såväl riksdaler specie som riksdaler riksmynt, efter förbindelsens lydelse fullgöras”. Fn alldeles motsatt åsigt hyser G. Millauer, författaren till den i ordningen andra prisskriften: die Einfuhrung der Goldwährung in Deutschland. Han anser, att införandet af ett nytt lagligt betalningsmedel, t. ex. guldmynt i stället för silfvermynt, ovilkorligen fordrar en uttrycklig bestämmelse derom, huru förbindelser utfästade i silfver skola med det nya guldmyntet infrias. Ätt välja hvilken grund som helst för sådana beräkningar kan icke tillåtas; denna grund måste rättsligen fastställas, och bör i sjelfva verket hafva en förmedlande karakter. Må man tänka sig det fall, att en gäldenär vill med silfver betala en skuld, sedan guldmynt blifvit lagligt betal -

166 ASIGTER I KONYERTEBINGSFRAGAN UTTALADE AF G. MILLAUER; ningsmedel. Borgenären kan omöjligen vara dermed belåten. Enär gäldenären vid den tid, då försträckningen skedde, erhöll icke varan silfver, utan silfvermynt, hvilket då var allmänneligen erkändt betalningsmedel, så kan borgenären icke godtgöras med betalning i silfver, utan endast med betalning i guld, sedan detta såsom allmänneligen erkändt betalningsmedel trädt i silfrets ställe. Honom måste, enligt en så väl ekonomiskt som rättsligen vigtig grundsats, hans fordran godtgöras med så mycket guld, som, vid tiden då aftalet skedde, hade kunnat erhållas å försträckningsorten för det belopp i silfver, som försträcktes. Millauer anmärker vidare, att i enskilda fall det visserligen icke skulle blifva svårt att noggrannt finna den värderelation mellan silfver och guld, som för en sådan uppskattning vore behöflig; men i allmänhet blefve det dock förenadt med stora svårigheter. För prestationer till staten kunde nämda grundsats icke tillämpas. Man måste derför bestämma sig för ett visst värdeförhållande mellan silfver och guld, hvilket, derest icke särskilda förbehåll eller rättsliga stadganden lade hinder i vägen, kunde lika tillämpas på alla slags förbindelser, utan att billigheten träddes för nära. Såsom ett sådant värdeförhållande föreslår Millauer förhållandet 1 : 15.5 för alla under innevarande århundraden i silfver ingångna förbindelser. För äldre sådane borde man söka att få reda på det värdeförhållande, som å försträckningsorten gällde vid den tid, då aftalet skedde. Författaren till den tredje prisskriften: zur deutschen Munzreform, H. Weibezahn, anser staten vara fullt berättigad att genom lag fastställa, att alla å silfver

AF h. weibezahn; af g. hartmann. 167 lydande förbindelser skola infrias med en bestämd qvantitet guld. Icke blott ur formell rättssynpunkt, utan äfven ur moralisk synpunkt är lagstiftaren berättigad att införa förändringar, äfven om de ingripa i den enskildes rättssfer, dock under förutsättning att det allmännas intresse fordrar förändringen, och att staten icke undandrager sig bördan att hålla den enskilde skadeslös. Svaret på frågan, hvilket värdeförhållande mellan silfver och guld bör läggas till grund för konvertering af äldre å silfvermynt lydande förbindelser, är i och för sig ganska enkelt, enär ett sådant värdeförhållande icke kan vara annat än ett medeltal mellan värdeförhållandena under någon viss tid. Svårigheten begynner först med besvarandet af den frågan, hvilket medeltal af värdeförhållanden är för vår tid det mest lämpliga. För första hälften af innevarande århundrade finner Weibe:alm detta medelförhållande vara som 1 : 15.04, och för tiden 1851—1867 som 1 : 15.32. Detta senare anser han vara det riktigaste. Då emellertid, äfven med antagande af detta värdeförhållande såsom grund för konverteringen, förluster kunna uppkomma för de betalningsskyldige, i händelse vid öfvergången guldet skulle stå i högre värde, och då det obestridligen vore eu rättskränkning att låta dessa få vidkännas sådane förluster, anser Weibezahn, att det bör åligga staten att hålla den enskilde tillhanda guldmynt mot silfvermynt efter samma kurs, som blifvit fastställd för konverteringen. Professor G. Hartmann i Basel (i sin skrift: Ueber den rechtlichen Begriff des Geldes und den Inhalt von Geldschulden. Braunschweig 1868) faster

168 åsigter i konverteringsfrågan uttalade af hartmann. uppmärksamheten på den särskilda svårighet, som tillhör hvarje myntreform, hvilken äfven innefattar öfvergång från en värdemätare till en annan. Man måste nämligen då taga i betraktande värdeförhållandet mellan silfver och guld, sådant det ställer sig på verldsmarknaden. Det gar emellertid icke an, att till grund för konverteringen antaga det ännu icke kända värdeförhållande, som kommer att ega rum, när skuldförbindelsen infrias; ty en i bestämd summa utfästad skuld får icke hela långa tiden lemnas till beloppet obestämd. Dessutom skulle genom ett sådant förfarande fordringsegaren lätteligen kunna drabbas af en helt och hållet oförvållad förlust. Om nämligen en stor stat, till följd af beslutet att öfvergå från silfver till guld såsom värdemätare, plötsligen och på en gång kastar hela sitt förråd af silfver på marknaden, så kan det icke fela, att för den närmaste tiden ett betydligt fall i silfrets värde derigenom uppkommer. Hartmann anser, att det ännu mindre går an att i hvarje särskildt fall lägga till grund för konverteringen det värdeförhållande mellan silfver och guld, som egde rum då avtalet skedde; ty jemte det att sådant svårligen läte sig verkställa, skulle det strida mot alla rättsgrunder. Man måste derföre bestämma konverteringen efter ett medeltal af värdeförhållandena under tiden omedelbart före reformen; och det blir lagstiftningens sak att för öfvergången välja en sådan tidpunkt, då nämda värdeförhållande håller sig jemförelsevis fast och oförändradt, och att då tilllika på ett lämpligt sätt bestämma den tidrymd, inom hvilken ifrågavarande medeltal skall beräknas.

AF GOLDSCHMIDT; AF SOETBEEK. 169 Med Hartmann instämma i sjelfva hufvudsaken så val Professor Goldschmidt [) som i sin sakrika ”Denkschrift betreffend deutsche Munzeinigung I):r A. Soetbeer i Hamburg. Den förre anser, att, om silfver upphörde att vara lagligt betalningsmedel till obegränsad! belopp, måste alla i •silfver gjorda aftal med guld infrias, ty en betalning med silfver vore icke vidare en betalning med lagligt betalningsmedel. I förbigående antyder Goldschmidt visserligen, att det egentligen vore kursen mellan silfver och guld vid den tid, då skulden hade uppstått, som vid konverteringen borde vara det bestämmande; men han tillägger omedelbart derefter, att då denna kurs kunde vara ganska olika, så skulle ofta inträffa, att blotta tidpunkten, då aftalet skedde, blefve afgörande äfven för skuldbeloppet, och att sålunda fordringar, som alltid ansetts lika stora, skulle komma att med olika belopp gäldas. För att undvika häraf uppstående oredor, måste man förfara på ett mera ingripande sätt, och göra antingen kursen vid en viss tidpunkt eller medelkursen för en viss längre eller kortare tid till bestämmande vid konverteringen. D:r Soetbeer anmärker särskild! det opraktiska i Weibezahns förslag, att statskassan, för att hålla den enskilde skadeslös för förluster, uppkomna genom den fastställda.konverteringskursen, skulle efter samma kurs hålla honom guldmynt tillhanda mot silfvermynt. Antag t. ex., att konverteringskursen bestämde thalern till 3 fr. 75 centim i guld, men att dess verkliga värde endast vore 3 fr. 70 centim; då skulle en gäldenär, som vore skyldig 80 thaler, få i statskassan omvexla dessa 80 thaler i silfver mot 15 tjugu-fr.- ’) Handbuch des Handelsrechts. 1 Bd. 2 Abtheil. Erlangen 1868.

170 O. J. BROCHS YTTRANDE I KONVERTERINGSFRAGAN. stycken i guld. Han kade visserligen då ingen olägenhet af att konverteringskursen vore fastställd till fördel för borgenären. Men nu kommor dilemmat: Antingen släpper statskassan åter ut i rörelsen det en gång invexlade silfvermyntet, och gifver dermed de betalningsskyldige, hvarje gång de hafva att liqvidera en å silfver tydande förbindelse, tillfälle att åter hos statskassan omvexla samma silfvermynt i guld, — hvarigenom skulle ådragas henne oberäkneliga förluster; — eller släpper statskassan icke det en gång invexlade silfvermyntet åter ut i rörelsen, i hvilket fall, sedan der icke vidare funnes något sådant utöfver hvad till skiljemynt vore alldeles oundgängligt, gäldenären skulle faktiskt bli ur stånd att skaffa silfvermynt till omvexling; men då han alltid måste liqvidera fordringsegaren efter den fastställda konverteringskursen, skulle rättigheten att efter samma kurs i statskassan för silfver erhålla guld ej- blifva för honom af något värde. Statsrådet 0. J. Brodi yttrar i sitt till Norska Finansdepartementet den 24 Oktober 1867 afgifna utlåtande om ”Övergång fra Splvmynt- til Guldmyntfod” bland annat följande: ”Fn Gjseld i Species udtrykker en bestemt Msengde flint Solv, som skal tilbagebetales. En Gjseld af 9\ Species udtrykker saaledes een Mark köllask eller 2 3 3.9935 Grammer flint Solv. I hvilket Forhold V gerd ien af dette Solv staaer til Vserdien af andre Varer paa den Tid, Gjseldon stiftedes, o g i hvilket Forhold den staaer til samme paa den Tid, den tilbagebetales, er Gj selden uvedkommende. Ligesom den Mand, der laaner et Redskab paa en vis bestemt Tid, frigjpr sig for sin Förpligtelse i denne Anled -

0. J. BKOCHS YTTRANDE I KONYERTEBINGSEBAGAN. 171 ning, naar han til den bestemte Tid tilbagelevererer Redskabet i uforandret Tilstand, saaledes vil ogsaa den Mand, der laaner een Mark flint Sdlv, bave frigjort sig for sin Förpligtelse i denne Anledning, naar han bar tilbagelevereret een Mark flint S0lv. Forskjellen er kun, åt medens to Redskaber af samme Art ssedvanligvis ikke ere aldeles lige i enhver Henseende o g altsaa ikke kunne substitueres for hinanden, ere to Maerker flint S0lv aldeles lige i enhver Henseende og kunne substitueres for hinanden. Mynterne, hvori Laanet gj0res, ere blot stemplede Metalstykker, og Myntstemplets Hensigt er kun paa en bekvem Maade att give tilkjende den Vgegt, Metalstykket indeholder af flint Splv. Staten bar til Bekvemmelighed for Handelsomsfetningen paataget sig åt foretage denne Unders0gelse og paassette dette Stempel. Idet Staten erklserer Mynten for lovligt Betalingsmiddel, erklserer den kun, åt Mynterne liden ny Unders0gelse skulle antages åt indebolde den bestemte Vtegt af flint Sdlv, og den indestaaer da selvfplgelig ogsaa derför. ”Åt denne Bestemmelse og denne Garanti kun bar en vis begramdset N0iagtighed, kan ber ligesaalidt komme i Betragtning, som lignende Bestemmelser ved alle andre menneskelige Gjerninger, livis Npiagtighed ogsaa stedse er begramdset. Grsendserne for U npiagtigheden ere ogsaa överalt lovlig bestemte og saaledes anvendte, åt der er lige stor Sandsynlighed for, åt Afvigelserne for den enkelte Mynts Vedkommende Under Sted i den ene som i den anden Retning. ”Naar Staten opli0rer åt lade xnynte S0lv, det er: ophprer åt give sin Garanti for Solvstykkers Fiinhed og

0. J. BROCHE YTTRANDE I KON YERTEIiTNG-SFRAGXN. 172 Vsegt, da b0r dette ikke udpve nogen Indflydelse paa Förpligtelse!! mellem Kreditor og Debitor. Det er kun Bekvemmeligheden ved Bestemmelsen af den i Gjseldsforpligtelsen bestemte S0lvmsengde, som lierved er forsvunden. Splvet kan ikke ltengere tselles i Myntstykker af kjendt Vsegt og Fiinbed, men maa veies og dets Fiinbed smidig bestemmes. ”Ligesom det imidlertid i alle eiviliserede Stater til Bekvemmelighed for Handelsomseetningen er bestemt, åt Gjseldsforpligtelser, der lyde paa en udenlandslc Myntsort, kan afgjpres ved indenlandske Mynter efter den paa Betalingsdagen gjseldende Kurs paa de fprstnmvnte, saaledes f. Ex. åt et Gjseldsbrev, lydende paa engelske Sovereigns, det er: en vis Msengde Guld, der forfalder til Betaling i Christiania, lovligen kan indfries med norske Splvmynter efter den paa Betalingsdagen i Christiania gjseldende Kurs eller Pris paa engelske Sovereigns, saaledes maa Staten, naar den har ophprt åt lade Splvet mynte og er gaaet over til åt hide mynte Guld, ogsaa med Rette kunne bestemme, åt Debitor kan afgjpre sin i Species, det er: i Splv bestemte Förpligtelse ved Betaling med Landets nye Guldmynter efter den paa Betalingsdagen gjseldende Kurs på Splv. ”Er f. Ex. denne Kurs eller dette Vmrdiforhold saaledes, åt 151 Skaalpund flint Splv kan kjpbes for 1 Skaalpund flint Guld, saa b0r en Gjaeldforpligtelse, der lyder paa 151 x 91 eller 1431 Species, hvilke indeholder 15i k0llnsk Mark flint Solv, kunne indfries med nye Guldmynter, der indeholde 1 kollnsk Mark eller 2 3 3.9935 Grammer flint Guld.

O. J. BKOCHS YTTBANDE I KONVEKTERINGSKRAGAN. 173 ”Og ligesom ved det anf0rte Exempel, åt eu i engelske Guldmynter udtrykt Gjseldsforpligtelse, der skal indfries i Christiania, det er den paa Betalingsdagen, ikke paa Gjaddsbrevets Udstedelsesdag, eller Acceptens Dag, eller overhovedet nogen anden Dag, stedfindende Kurs i Christiania paa engelske Sovereigns, der bestemmer Belpbet i norske S0lvspecies, hvormed Forpligtelsen kan indfries, saaledes er det ogsaa i det forudsatte Ti Häri de af en Myntforandring fra Solv till Guld det paa Gjaddsbrevets Betalingsdag, ikke det paa Myntforandringens Tid stedfindende Kursforhold på S0lv eller \ mrdiforhold mellem S0lv og Guld, der bestemmer Belobet af de nye Guldmynter, hvormed Gjaddsbrevet b0r ,kunne indfries. ”Med Hensyn til den Form, hvorunder dette Forholdstal kan fremsasttes og anvendes, da vil det for saavel Kreditor som Debitor värre bekvemmere åt vmlge den, der angiver sammes procentvise Afvigelse fra det ved Myntforandringens Indfprelse fastsatte Konversionsforhold, frernfor den umiddelbare Angivelse af Forlioldstallet eller af den rnldre Species’ Vserdi til enhver Tid i den nye Mynt. Er saaledes det ved Myntforandringen ved tagne Konversionsforhold eller det ved samme Tid giasldende Ymrdiforhold mellem Guld og Solv: 1 Species lig 5 Francs 60 Centimer, eller 100 Species lig 560 Francs, hvilket svarer til Forholdstallet 15.so, og det senere bestemmes, åt Betaling af reldre i Species oprindelig udtrykt og til Francs konverteret Gjmld skal udfbres med et Tilkeg af 1 p. Ct., saa vil dette sige, åt det i 100 Species tidligere indeholdte S0lv har 1 p. Ct. Ii0jere Värdi end det i 560 Francs indeholdte Guld, altsaa åt Yserdiforholdet nu er 15.40. Be -

174 0. J. BHOCHS YTTRANDE I KONVERTEBINGSFEiGAN. stemmes det paa den anden Side, åt Betaling af seldre Gjseld skal udf0res med et Afslag af 1 pCt., saa vil dette sige, åt det i 100 Species indeholdte Splv da er 1 pCt. mindre vserd end det i 560 Francs indeholdte Guld, eller åt Vserdiforholdet mellem Guld og Splv da er 15.71. Og omvendt, synker Vserdiforholdet til 15.40, saa tilsiger Retfserdighed, åt der ved Betaling af den seldre Gjseld, der er konverteret efter Forholdet 15.ms eller 100 Species lig 560 Francs, gives et Tillseg af 1 pCt.; stiger Vserdiforholdet til 15.71, tilsiger Retfserdigheden, åt der gives et Afslag af 1 pCt. Denne Fremgangsmaade, strax efter et bestemt Forhold åt omssette al Gjseld fra Species til Francs, med Forbehold senere, f. Ex. aarligen, åt bestemme den Tillsegsprocent eller det Afslag, som ved Betaling af Gjselden skal gives, er ubetinget åt foretrsekke fremfor den anden, som nsermest frembyder sig for Tanken, nemlig åt Gjselden vedblivende f0rtes i Species og åt der aarligen bestemtes, efter hvilket Forhold den ved Betalingstiden skulde omsattes i Francs, f. Ex. åt i det ovenfor f0rst nsevnte Tilfselde, 1 Procents Tillseg, skulde 1 Species regnes for 5 Francs 65.0 Centimer, i det andet Tilfaelde, 1 Procents Afslag, for 5 Francs 54.4 Centimer. Vedblivende åt f0re Regnskab over al seldre Gjseld i Species, hvilket da vilde blive npdvendigt, vilde saavel for det Offentlige som for den Private medfpre det overordentlige Bryderi ved to samtidig f0rte Regnskaber, bvis Sammenlsegning ikke kunde Ande Sted uden efter hver Gång sserskilt forudgaaet Beregning og Konversion. De mindre bemidlede og mindre oplyste Klasser, som hos os desvserre endnu alt for

0. J. BHOCHS YTTEANDE I KONVERTEBINGSFRÅGAN.'' 175 lidet have en npiagtig Oversigt over sin pekunimre Skilling og altför sj elden före noget Regnskab derover, vilde da ganske tabe denne Oversigt, og endnu mindre end >hidtil befatte sig med et for dem mere besvserliggjort Regnskabsveesen. ”Deri ovenfor foreslaaede Fremgangsmaade vil lettes, naar Speciesgodtgjprelsen eller Speciesafslaget, som man kunde kalde det, blot blev bestemt i hele Procenter, en N0iagtighed, som formentlig vilde vsere tilstrsekkelig, i det Tillfegget eller Afslaget da for hver Procent blev ligesaa mange Centimer, som Béregningssummen indeholdt 171 / ! rancs. — — — — — — — — — — — Deri här lemnade kortfattade redogörelsen för de olika åsigter, som i afseende på konverteringsfrågan sökt att göra sig gällande, visar tillräckligt, med huru stora svårigheter denna frågas rätta lösning är förknippad. Deraf framgår tillika, hurusom lagstiftningens befattning med densamma är i väsentlig mån beroende dels på vissa rättsgrundsatser, hvarom meningarne kunna vara delade, dels på hänsynen till det allmännas intresse, huru vidt detta kan ega fordra någon inskränkning i de enskildes rättsanspråk. I I vår lag är den allmänna rättsgrundsatsen i afseende å infriande af förbindelser eller återgäldande af försträckt gods uttryckt sålunda, att ”det, som försträckt är, skall i samma slag, jemngodt och till fullo återgäldas”, hvartill kommer såsom en ytterligare bestämmelse, att, om den,

176 ALLM. RÄTTSGRUNDSATSER M. ÅFS. Å BETALNING AF FÖRSTRÄCKT GODS. ”som gälda bör, ej kan skaffa samma mynt eller varor, som utläntes, stånde till honom som försträckte, livad han hellre'' vänta vill eller taga fyllnad i annat slag efter thy som det utlänta vid förfallodagen högst gäller”. Den Romerska lagen, som ock stadgar, att skuld infrias genom betalning af det man skyldig är (solutione ejus quod debetur), tillägger likaledes, att betalning genom vara af annat slag än den försträckta (alind pro allo) icke kan ske utan med försträckningsgifvarens samtycke. Den fordringsrätt, som på grund af dessa och dylika stadganden tillkommer försträckningsgifvaren, kan naturligtvis icke afse något annat än den försträckta varans qvantitet och qvalitet. Dess af andra omständigheter beroende förändring i värde kommer lagen alldeles icke vid; lagen tillförsäkrar fordringsegaren att återfå det försträckta i samma slag, jemngodt och tillfullo, men den tillförsäkrar honom icke, att denna jemngoda och tillfullo återgifna vara skall ega samma värde i förhållande till andra varor, som den försträckta varan egde, när hon gafs i försträckning. Tillämpas nämda grundsats på förbindelser lydande å t. ex. en viss qvantitet silfver, så måste den enkla slutföljden deraf blifva, att en sådan förbindelse skall inlösas med silfver, och med hvarken mer eller mindre, hvarken finare eller gröfre silfver, än som utfästadt var. Dess infriande med t. ex. guld, eller med hvilken annan vara som helst än den utlastade, kan icke ske utan med begifvande'' af honom, som gaf försträckningen. Och då denne medgifver silfrets omsättning i ”vara af annat slag”, eger han fordra, det omsättningen sker efter thy som silfret å förfallodagen högst gäller.

DERAS TILLÄMPNING VID KONVERTERING AF FÖRBINDELSER 1 MYNT. 177 Huruvida åter samma grundsats äfven skall gälla i afseende å förbindelser utställda å mynt, livilka förfalla under en tidpunkt, då detta mynt upphört att vara lagligt betalningsmedel, det beror naturligtvis på uppfattningen af begreppet mynt. Den skulle obetingadt gälla, om myntet icke vore något annat än guld- eller silfverstycken i allmänhet. Hade 1000 R:dr specie icke sitt värde af något annat än af de deri innehållna 80 samma värde äfven efter den förändring, som upphäfde species egenskap af mynt; en förbindelse, utställd å 1,000 speciel'', måste då, äfven om den förfölle i en tid, då guldmynt i speciens ställe blifvit rikets lagliga mynt, fortfarande infrias efter sin lydelse med 1,000 specieriksdairar eller, om fordringsegaren sådant medgåfve, med annan vara, t. ex. guld, efter thy som 80 förfallodagen högst gällde. För dylika förbindelsers infriande behöfde lagen då icke gifva någon annan bestämmelse, än den som gäller försträckningar i allmänhet. År åter myntet något annat eller något mera än stycken af guld eller silfver, måste den nyss anförda rättsgrundsatsen, vid infriandet af de å mynt utställda förbindelser, vara underkastad vissa större eller mindre modifikationer. Det är först och främst tydligt att, om myntet vore värdemätande bytesmedel alldeles oberoende af sitt metallvärde, så kunde en skuldförbindelse utställd å mynt icke rättvisligen infrias med omyntad metall, motsvarande den i det utlofvade myntet innehållna metallens vigt eller värde. Då t. ex. 1,000 daler s. in. år 1718 föreställdes af ett eller 12 Myntkommitténs Bet.

178 OM KONVERTERING AF FÖRBINDELSER LYDANDE i MYNT. annat tusen mynttecken af koppar, livilkas metallvärde kanske icke uppgick till hundradedelen af denna summa, så hade det helt visst varit orättvist att efter dessa myntteckens aflysning låta en, under den tid de voro gällande, utställd skuldförbindelse å nämda belopp infrias med så mycket koppar, som i dessa mynttecken var innehållet, eller med så mycket silfver, som i värde motsvarade denna metallqvantitet, hvilken ju alls icke bestämde värdet af dessa mynttecken. Att myntet icke kan vara värdemätande bytesmedel oberoende af sitt metallvärde, har erfarenheten emellertid mer än tillräckligt ådagalagt. Lagen kan väl genom maktspråk åt värdelösa ting förläna kraften att infria förbindelser lydande å verkliga värden, men lagen skall alltid visa sig vanmäktig-, om den t. ex. söker tvinga säljare att utbyta värden mot hvad de anse hafva mindre värde. Sjelfva kraften att infria skuldförbindelser är också utom det område, der myntet gäller såsom lagligt betalningsmedel, helt och hållet begränsad till myntets metallvärde. Och som ett land alltid har utbyte att göra med andra länder och aldrig kan frigöra sig ifrån infriandet af deraf uppkommande förbindelser, måste alltså i ett rätt ordnadt myntväsen det verkliga myntets betydelse såsom värdemått bestämmas af hvad som hos detsamma öfverallt och under alla förhållanden eger värde, d. v. s. af vigten å den deri innehållna värdemätande metallen. Men om också det verkliga myntets betydelse såsom värdemått är bestämd af den deri innehållna värdemätande metallens vigt, så utesluter detta dock icke, att myntet, der det är mynt, är något annat än samma metallvigt i

OM KONVERTERING AF FÖRBINDELSER LYDANDE i MYNT. 179 allmänhet. Myntet är icke silfver eller guld af hvad form och beskaffenhet som helst; det är icke ens blott ett silfvereller guldstycke af en viss vigt och finhet; utan det filett stycke värdemätande metall i sådan lagbestämd form, att genom sjelfva formen äfven vigten och finheten bestyrkas. Det verkliga myntet eger alltså sin kraft såsom lagligt bytesmedel på en gång af den deri innehållna värdemätande metallens vigt och finhet, och tillika deraf, att denna vigt och finhet blifvit genom prägeln bestyrkta, så att bytet kan på ett både beqvämt och fullt betryggande sätt verkställas. Huru väsentlig denna senare bestämning är för det verkliga myntet, visar sig bäst vid exemplet af en skuldförbindelses infriande efter aflysningen af det mynt, hvari denna förbindelse är utställd. Om man antager, att 1,000 R:dr specie, som blifvit försträckta år 1870, medan riksdalern ännu var lagligt betalningsmedel, derefter till betalning förfölle under en tid, då riksdaler!! upphört afvara lagligt gällande mynt, och t. ex. Carolinen trädt i dess ställe, så faller det lätt i ögonen, huru orättvist det vore att, enligt Grotes åsigt, verkställa denna betalning med 1,000 specieriksdalrar, hvilka då icke vore något annat än 80 « tolflödigt silfver. Det är fullkomligt sant, att 1,000 R:dr sp. år 1870 innehöllo jemt så mycket som 80 it tolflödigt silfver, och att de icke kunde minskas under denna silfvervigt, utan att förlora i bytesvärde, icke heller kunde ökas derutöfver, utan att gifva anledning till en spekulation, som skulle draga vinst af detta öfverskott; men de 1,000 R:dr, som år 1870 gåfvos i försträckning, voro 80 tolflödigt silfver i eu sådan form, som gjorde

180 OM KON VEKTERING AE FÖRBINDELSER LYDANDE 1 MYNT. dem till _ lagligt betalningsmedel och bytesverktyg. Det som då försträcktes kan icke anses vara återgäldadt tillfullo och jemngodt med 1,000 specieriksdalrar, hvilka icke längre gälla såsom mynt; ty ehuru de, likasom de försträckta 1,000 specierna, innehålla 80 « tolflödig! silfver, ehuru de hafva alldeles samma finhet, vigt och form, så är dock denna deras form icke längre af beskaffenhet att gorå dem till lagligt betalningsmedel och bytesverktyg. Fordringsegaren skulle genom en sådan liqvid gorå förlust, hvilket tydligen framgår deraf, att han, för att förvandla dessa 1,000 speciel- till lagligt betalningsmedel, måste underkasta sig både besvär, tidspillan och kostnad. Att myntet, om än dess allmänna och egentliga bytesvärde bestämmes af den deri ingående qvantiteten värdemätande metall, dock tillika röner en inflytelse och erhåller så att säga ett värdetillskott af annat slag genom de lagbestämmelser, enligt hvilka närnda metallqvantitet, för att gälla såsom lagligt betalningsmedel, skall vara förarbetad och uppträda i en viss form, — är hvad man strängt måste fasthålla vid besvarandet af den frågan, huru förbindelser, aftalade i ett gammalt mynt, må kunna med ett nytt mynt infrias, så att beloppet, som erlägges, i värde rättsligen motsvarar hvad som var utfästadt. Man måste således dervid noga iakttaga, på en gång att det belopp nytt mynt, hvarmed liqviden verkställes, eger samma metallvärde, som det belopp gammalt mynt, hvilket var i aftalet utfästadt, och tillika att det nya myntet eger samma egenskap af lagligt betalningsmedel, som det gamla myntet eger eller för sin tid egde. Häraf framgår också hvad som för konvertering af belopp utfästade i ett mynt -

OM KONTERTEKITO AP FÖRBINDELSER LYDANDE Å MYNT. 181 slag till belopp uttryckta i ett annat, äfvensom för tarifering af en myntsort i en annan myntsort, är af särdeles vigt och betydelse, nämligen att, när den lagbestämda form, som gör myntet inom ett visst område till ovilkorlig! gällande betalningsmedel och bytesverktyg, återfinnes äfven hos det mynt, hvartill konverteringen eller tariferingen skall ske, behöfver man vid fastställande af värdeförhållandet mellan de båda myntslagen endast fästa afseende på deras metallvärden. - En jemförelse i detta hänseende är med ingen svårighet förknippad, så ofta den förändring, hvarigenom ett mynt upphör att vara lagligt betalningsmedel, endast är en förändring af myntfot; ty den enda åtgärd, som då är nödig för konvertering af förbindelser å det gamla myntet, eller för dettas tarifering i det nya, är en jemförelse mellan den1 i hvardera myntet innehållna myckenheten eller vigten värdemätande metall, och en sådan låter sig alltid med ledning af de särskilda myntordningarnes bestämmelser noggrant verkställa, Ett annat förhållande inträder, när förändringen i myntväsendet äfven innebär öfvergång till ny värdemätare, d. v. s. då de metallqvantiteter, som skola jemföra^, äro af olika slag, och till följd deraf deras värden icke kunna omedelbart jemföras. Då framställer sig genast den betänkliga svårigheten, att de båda metallernas, silfrets och guldets, inbördes värde är stadt i ständig vexling, att det ej blott förändras från den ena börsdagen till den andra, utan äfven kan vara vid samma tid på olika orter temligen olika. Något fast förhållande mellan dessa metallers värden, kan alltså icke bestämmas; och man skulle fordra det rent af omöjliga,

182 NÖDVÄNDIGHETEN AP KONVEHT. VID ÖFVEKG. TILL NTTT MYNTSYSTEM. om man gjorde anspråk på en sådan konvertering eller tarifering, att värdeförhållandet mellan silfvermynt och guldmynt på eu gång vore oföränderligt faststäldt och tillika noga motsvarade värdeförhållandet mellan silfver och guld på olika tider och olika orter. Det är emellertid, såsom redan blifvit antydt, omöjligt att verkställa öfvergången från ett myntsystem till ett annat, utan en ständig jemförelse mellan det gamla och det nya myntets värde. För att de till guldfranksystemet hörande mynt skola kunna komma i omlopp såsom bytesmedel, fordras ovilkorligen, att de sättas i något visst förhållande till det äldre riksdalersmyntet; allmänheten skall aldrig kunna beräkna värden i frank och Carolin, utan att först veta, huru många öre utgöra en frank, huru många riksdaler utgöra en Carolin. Köp och försäljningar skulle omöjligen kunna försiggå under oupphörligt uträknande af frankens värde efter dagens kurs å guld; räkenskaper och kassaböcker skulle vålla ett odrägligt arbete, om hvarje inkomst- eller utgiftspost skulle föras i två kolumner med iakttagande af ständigt vexlande kurs emellan riksdaler och frank. Såvida den stora allmänheten skall kunna arbeta sig ut ur eu invänjd mynträkning och tillegna sig den nya, måste hon dervid vara understödd åtminstone så mycket, att hon alltid vet, hvad värdeförhållandet är mellan de enheter, som ligga till grund för hvartdera af de bägge systemen. Man måste derför söka utfinna någon fast punkt i den vexling och rörlighet, som värdeförhållandet mellan silfver och guld är underkastadt; man måste bestämma sig för ett visst värdeförhållande dem emellan, som, om det ock ej till fullo motsvarar ett

OM KONVERTERINGSKURSEN. 183 strängt rättsvetenskapligt anspråk på noggranhet, dock är tillräckligt för att tillfredsställa det dagliga lifvets behof, och som, på sätt Kommitterade längre fram skola anvisa, lämpligen kan läggas till grund för den konvertering och tarifering, som i och med myntreformens beslutande måste ifrågakomma. För att ett sådant värdeförhållande mellan de båda metallerna skall kunna utfinnas, föreställa sig Kommitterade, dervid fullt anslutande sig till den Hartmann-Soetbeerska åsigten, att lagstiftaren, så vidt möjligt är, bör för reformen välja en sådan tidpunkt, då priset å de ädla metallerna visat sig jemförelsevis oföränderligt, och att ett medeltal af värdeförhållandena under den då närmast föregående tiden lägges till grund för konverteringskursen. En sådan tidpunkt synes just nu vara för handen. Silfverpriset i London, det tvifvelsutan fullständigaste uttrycket af förhållandet mellan silfrets och guldets värde på verldsmarknaden, har under de senast förflutna tre åren hållit sig synnerligt stadigt; medelpriset för året visar sig under denna tidrymd nästan oförändradt omkring 60 ^ pence för oz. st. s., motsvarande ett värdeförhållande af 1 : 1 5.59 x). Om för någon enda gång prisnoteringen visat en betydligare omkastning från högt till lågt silfverpris eller tvärtom, så har förändringen nästan alltid varit al '' kort varaktighet, och prisnoteringarne ganska snart återgått till den förra normala vanligheten. Detta oaktadt våga dock Kommitterade icke nu uppgifva någon bestämd siffra för en sådan konverterings- och tariferingskurs af J) Se de vidfogade tabellerna. Bil. Litt. D.

184 KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE KONVERTERINGSKURSEN. det skal, att de anse af största vigt, att denna kurs så noggrant som möjligt motsvarar de faktiska förhållandena, sådana de vid reformens beslutande förefinnas, och dessa faktiska förhållanden kunna efter 3 års förlopp — den tid, som måste tilländagå innan den nya lagen angående rikets mynt kan antagas — vara andra än de nuvarande. Kommitterade få derföre endast tillstyrka: att Kong!. Maj:t, efter Fullmäktiges i Banken och Riksgäldskontoret hörande och den utredning angående de närmast föregående årens prisnoteringar å de ädla metallerna i London och Hamburg, som på detta eller annat sätt kan åvägabringas, måtte till samma riksdag, då lagen angående rikets mynt blifvit antagen, aflåta nådig proposition om den kurs, hvarefter ej mindre äldre förbindelser å riksdaler skola konverteras i frank, än de gamla myntsorterna i de nya skola tills vidare tariferas. Hvad nu först beträffar konvertering af äldre å riksdaler lydande förbindelser, så kan ingen tvekan uppstå, att den sålunda af Konung och Riksdag fastställda kursen bör bli ensamt och ovilkorligen bestämmande vid omsättningen i det nya myntet af alla offentlig-rättsliga förbindelser, såsom bevillningar af hvad slag som helst, löner, pensioner, taxor, böter m. m., äfvensom att den vid allmänna verk och inrättningar, såsom universiteten, fromma stiftelser, pensionsinrättningar med statsunderstöd och öfriga

KONVERTERINGSKURSENS TILLÄMPNING. 185 af samma natur, bör ovilkorligen tillämpas, der icke rent privaträttsliga förhållanden beröras. Kommitterade skola återkomma till denna del af konverteringsfrågan, eller så vidt den rörer förbindelser af offentlig-rättslig beskaffenhet, och vilja här endast anmärka i afseende på de nuvarande ernbets- och tjenstemännens anspråk på bibehållande af de dem tillförsäkrade lönebelopp, eller taxetagäres anspråk på dem en gång medgifna förmåner, att konverteringskursens tillämpning aldrig kan afse någon nedsättning i de förut fastställda beloppen, utan allenast en omföring af desamma i det nya mynt, som skall träda i det gamlas ställe såsom lagligt betalningsmedel. Beträffande deremot konvertering af rent privaträttsliga förbindelser utställda å det äldre myntet, är det icke lätt att förlika det allmännas intresse och den enskildes. Fäster man sig blott vid sådana privaträttsliga förbindelser, som äro utställda å vista eller å kort förfallo- eller uppsägningstid, såsom banksedlar, vanliga vexlar och reverser, lån på 3 till 6 månader o. d., så synes svårigheten icke vara af någon betydenhet. Under förutsättning, att för reformens genomförande väljes en tidpunkt, sådan som den närvarande, då priset på de ädla metallerna visat en hög grad af fasthet, så att t. ex. medelpriset i London på oz. st. s. för år 1869 endast med penny öfversteg samma medelpris för år 1868, hvilket svarar mot en förändring i frankens värde af endast ungefär O.02 öre eller omkring 2 R:dr på 10,000 fr., skulle äfven på dylika kortare affärsförbindelser, utan något afsevärdt intrång på den enskildes rätt, den ofvannämda konverteringskursen kunna ovilkorligen tillämpas. Med fästadt afseende på den rör -

186 BETÄNKLIGHET®!! VID KONVERTERINGSKURSENS OVILKORLIGÅ lighet och vexling-, som öfverallt utmärker det verkliga lifvets förhållanden, och att der, äfven vid de vanligaste uppgörelser och utbyten, en absolut noggranhet aldrig står att vinna, skulle man knappast kunna säga, att genom en '' sådan tillämpning någon förlust tillskyndades den enskilde, åtminstone vore denna förlust icke att jemföra med den ofantliga vinst af reda och enkelhet, som bereddes det allmänna af en en gång för alla ovilkorligen fastställd konverteringskurs. Det finnes emellertid andra privafi-ättsliga förbindelser, der genom en sådan tillämpning af konverteringskursen, att intet afseende fästades på tillkommande förändringar i silfrets och guldets inbördes värde, en verklig förlust för den enskilde skulle kunna uppkomma, och der, vid frågan om konvertering, hänsynen till det allmännas intresse af reda och enkelhet får stå något tillbaka för den enskildes anspråk''på trygghet och skydd. Sådana förbindelser äro t. ex. ouppsägbara köpeskillingsreverser, penningefideikommisser, frälseräntor i penningar, lifräntor, lifförsäkringar, -amorterings- eller andra lån på längre tid o. s. v., med ett ord alla slags förbindelser, der solution antingen alldeles icke är medgifven eller är framskjuten till en sådan mer eller mindre aflägsen tidpunkt, för hvilken nu omöjligen kan förutsägas, huru de ädla metallernas värdeförhållande då kommer att ställa sig. Om staten äfven för dessa förbindelser föreskrifver, att de betalningar, som å förfallodagen äro" att erlägga, skola verkställas ensamt efter den en gång för alla fastställda konverteringskursen, synes den hafva påtagit sig ett ansvar, som den svårligen kan bära. Äfven om förlusterna i verkligheten icke skulle

TILLÄMPNING ISYNNERHET VID PRIVATRÄTTSLIGA FÖRHÅLLANDEN. 187 blifva så särdeles känbara, skall dock sjelfva omöjligbeten att nu förutse deras belopp göra de enskildes föreställningssätt i hög grad känsliga för den orättvisa behandling, de anse sig få lida; och den vigtiga reform, som nu är i fråga, skall härigenom utsättas för ett motstånd, som man kanske genom ett större tillmötesgående hade kunnat i någon mån förmildra. I afseende på dylika förbindelser måste det medgifvas, att den enskilde icke saknar skäl för sitt yrkande, att de privaträttsliga förhållandena må, så vidt möjligt är, af staten lemnas oberörda att utveckla sig efter sin egen naturliga lag. Det är också särskilt med hänsyn till förbindelser af denna natur, som tre bland Kommitténs ledamöter, under fullt erkännande af den vigt en allmän tilllämpning af den fastställda konverteringskursen måste hafva för myntreformens genomförande, likväl icke kunnat tillstyrka, att denna konverteringskurs skall göras ovilkorligen ensamt gällande för alla privaträttsliga förbindelser. De hafva för sin del velat bevara ej mindre åt den enskilde gäldenären hans rätt, att i en framtid å förfallodagen få infria sin förbindelse efter det då gällande värdeförhållandet mellan silfver och guld, än åt den enskilde borgenären hans rätt, att få sin fordran efter samma grund återgäldad. Men då det tillika vant dem angeläget, att så mycket som möjligt bibehålla de ofvan påpekade fördelarne af den en gång för alla fastställda konverteringskursen, hafva dessa tre Kommitterade sökt att finna utväg för, att den fastställda konverteringskursen må kunna få en allmän tillämpning, utan att intrång sker i gäldenär eller borgenärs billiga rättsanspråk.

188 KONVERTERINGSKURSENS TILLÄMPNING MED TILLÄGG ELLER AFDRAG. För att finna en sådan utväg hafva de tre Kommitterade haft g’od anvisning i det ofvan anförda yttrandet af Statsrådet Broek rörande konverteringsfrågan, och'' de gå nu att mera detalj eradt redogöra för, huru de tänkt sig, att man borde tillvägagå. Den fastställda konverteringskursen bör på alla privaträttsliga, å riksdaler lydande, förbindelser så tillvida tilllämpas, att, så snart reformen blifvit beslutad, det i riksdaler uttryckta beloppet bör efter denna kurs i frank bestämmas. Det sålunda i frank bestämda beloppet, hvilket nämde tre Kommitterade för korthetens skull vilja kalla hufvudstol, kommer alltid att ej mindre i gäldenärens och borgenärens föreställningssätt utgöra gäldens hufvudbelopp, än äfven såsom sådant i räkenskaperna bokföras. Det bör äfven, der sådant låter sig göra, å fordrings„beviset antecknas, ehuru naturligtvis detta fordringsbevis, der beloppet är i riksdaler uttryckt, alltid måste finnas qvar, så länge något af gälden, på grund af detta fordringsbevis, qvarstår. Då nu liqvid å förfallodagen skall verkställas, bör vid hufvudstolens erläggande ett tillägg eller afdrag göras, motsvarande skilnaden mellan det värde å fint guld i förhållande till fint silfver, hvilket lagts till grund för konverteringskursen, och det värde å fint guld i förhållande till fint silfver, hvilket vid förfallodagen bör vara för liqviden bestämmande. Huru stort detta tillägg eller afdrag skall vara för hvarje 100 riksdaler af det enligt fordringsbeviset förfallna beloppet,

EXEMPEL EÖK SÅDAN KONVERTERING. 189 finnes omedelbart med tillhjelp af en tabell, som med det guldvärde till utgångspunkt, hvilket för den verkliga konverteringskursen varit bestämmande, uträknas och i formelt hänseende anordnas i likhet med bifogade tabell (Bil. Lätt. B), hvilken Kommitterade exempelvis uträknat under förutsättning, att detta guldvärde vore 15.5, d. v. s. att till grund för konverteringskursen vore lagdt ett värdeförhållande mellan silfver och guld som 1 : 15.5. För att ännu mer förtydliga, huru Kommitterade tänka sig sjelfva sättet att gå till väga, tillåta de sig anföra några exempel, hvilka de hoppas skola vara i detta hänseende tillräckligt upplysande, och hvarvid det knappast torde behöfva anmärkas, att antagandet af konverteringskursen till 100 R:dr = 141 fr. 69 cent, hvilket motsvarar ett guldvärde af 15.5, endast skett för att kunna använda den af Kommitterade uträknade bifogade tabellen. Ex. 1. En köpeskillingsrevers å 3,500 R:dr är förfallen till betalning 5 år sedan myntreformen blifvit beslutad. Silfverpriset är då t. ex. GO^ pence pr. oz. st. s. Gäldens hufvudstol enligt konverteringskursen är ........................ 4,959 fr. 15 cent; Afdrag motsvarande . silfverpriset 60t75 pence, efter 93 cent för 100 R:dr enligt tabellen,........................ 32 » 55 » Summan 4,930 fr. 70 cent utvisar beloppet, som skall erläggas.

190 EXEMPEL FÖR KONVERTERING MED TILLÄGG ELLER AFDRAG. Ex. 2. En lifränta eller frälseränta i pengar utgår årligen till belopp af 250 R:dr: Dess hufvudstol enligt konverteringskursen är således..................... 354 fr. 22 cent; Om det å förfallodagen gällande silfverpriset vore 61 pence, skulle ett tillägg motsvarande detta silfverpris, efter 38 cent för 100 R:dr enligt tabellen, göras med............... — » 95 » Summan 355 fr. 17 cent utvisar beloppet, som skall erläggas. Ex. 3. Å ett ouppsägbart penningefideikommiss till kapitalbelopp 10,000 R:dr skall ränta årligen efter 5 % utgå med 500 R:dr. Om vid en ränteliqvid silfverpriset är 61fs pence, sker liqviden sålunda: Räntans hufvudstol är enligt konverteringskursen ................................. 708 fr. 45 cent; Tillägg motsvarande silfverpriset, efter 1 fr. 40 cent på 100 R:dr ''enligt tabellen,.................................... 7 :» — » Summan 715 fr. 45 cent utvisar beloppet, som skall erläggas. Ex. 4. Ett lån är upptaget mot obligationer, hvarje lydande å 1,000 R:dr med 5 % årlig ränta. Några år efter myntreformens beslutande, då silfverpriset är t. ex. 60 A pence, öfverenskomma låntagaren och obligationsinnehafvare, ätt, vid då skeende ränteliqvid, de gamla å riksdaler lydande obligationerna må utbytas mot andra lydande å frank. Affären uppgöres på följande sätt:

EXEMPEL FOU KONYEBTEBING MED TILLÄGG ELLEE AFDBAG. 191 Hufvudstolen af obligationsbeloppet jemte förfallen ränta enligt konverteringskursen är .................. 1,487 fr. 75 cent; Afdrag motsvarande silfverpriset 60A pence, efter 1 fr. 22 cent pr. 100 R:dr enligt tabellen,......... 12 » 81 )> Återstår 1,474 fr. 94 cent. Om då för hvarje obligation utbetalas kontant............................................................ 74 fr. 94 cent, kan den gamla obligationen å 1,000 R:dr utbytas mot en ny obligation å.............. 1,400 fr. löpande med samma ränta 5 %\ eller ock kan obligationshafvaren, emot tillskott af 25 fr. 6 cent, erhålla en ny obligation å 1,000 fr. och en å 500 fr. Detta sätt att, vid skeende konvertering, der det icke så mycket gäller liqvid, som den gamla förbindelsens novation, erlägga ett visst mindre belopp kontant och derigenom få den nya förbindelsen att lyda å en mera afrundad summa i frank, kommer troligtvis, särdeles vid inteckningars konvertering i det nya myntet, att allt mer och mer begagnas, i samma mån allmänheten får insigt om dess fördelar och dess lätta verkställande. Af dessa exempel torde utan svårighet inses, huru man i hvarje förekommande fall bör tillvägagå, nämligen: l:o så snart konverteringskursen blifvit fastställd, bestämmes efter denna kurs gäldens hufvudstol i frank, och 2:o då liqviden å förfallodagen verkställes, göres å liufvudstolen ett tillägg eller afdrag efter hvad för den tiden gäller. Rörande de närmare bestämmelser, som i afseende å detta tillägg eller afdrag äro af nöden, vilja Kommitterade

192 FÖRDELEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. på annat ställe i detta betänkande yttra sig; här har meningen endast varit att i mera allmänna drag beskrifva och åskådliggöra en sådan konvertering med tillägg eller afdrag, eller, såsom den torde böra kallas, konvertering med upp- eller afgäld, hvilken de tre Kommitterade ansett vara för privaträttsliga förbindelser den mest lämpliga. Det här ofvan anvisade sätt att gå tillväga vid konvertering af äldre, å riksdaler lydande privaträttsliga förbindelser, nämligen att, sedan konverteringskursen blifvit fastställd, genast efter densamma beräkna hufvudstolens belopp i frank, och efteråt vid skeende liqvid bestämma det tillägg eller afdrag, som derå då bör göras, är onekligen, såsom Statsrådet Broch ganska riktigt anmärker, att långt föredraga framför det sätt, som närmast för tanken framställer sig, eller att icke företaga konverteringen förr, än då solution ifrågakommer, men då på en gång verkställa densamma efter då gällande värdeförhållande mellan silfver och guld. Man skulle i senare fallet vara nödsakad att fortfarande i riksdaler bokföra alla äldre skulder och fordringar; räkenskaperna skulle sålunda komma att upptaga så väl belopp i riksdaler som belopp i frank; och dessa i olika myntslag förda belopp, hvilka sinsemellan icke kunde omedelbart tillhopaläggas, skulle på mer än ett sätt vålla oreda och olägenhet. Enligt de tre Kommitterades förslag deremot kunna och böra, så snart konverteringskursen blifvit fastställd och till allmänhetens efterrättelse kungjord, äfven äldre å riksdaler lydande skulder och fordringar bokföras till hufvud stolen i det nya myntet, och alla tillägg eller afdrag, som fallit på sådane förbindelser, å hvilka under året solution egt

BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 193 rum, samlas i »ett särskild! upp- eller afgälds-konto, hvarifrån beloppet antingen direkte ingår i vinst- och förlustkonto, eller, om man så önskar, på vissa andra konton fördelas. Såsom redan blifvit antydt, har det hufvudsakligen varit med hänsyn till sådane å silfvermynt lydande privaträttsliga förbindelser, å hvilka solution först efter en längre tids förlopp kan ifrågakomma, som de tre Kommitterade ansett sig böra föreslå konvertering med upp- eller afgäld. Derigenom blir i sjelfva konverteringen i viss mån införd den rörlighet i värdeförhållande, som silfver och guld, likasom andra varor, kunna blifva underkastade. Det torde dessutom förtjena anmärkas, att de båda hufvudskål, som af Hartmann och Soetbeer blifvit framhållna för fastställandet af en oföränderlig kurs, efter hvilken alla slags förbindelser oberoende af deras förfallotid på en gångskulle lika konverteras, icke egentligen kunna vändas emot det här ofvan framställda förslaget till en mera försigtigt lagstiftning i detta hänseende. Då Hartmann framhåller, att skuldsumman icke kan lemnas obestämd under hela den mer eller mindre långa tid, som förflyter från myntreformens beslutande intill skuldens förfallodag, så gäller från de tre Kommitterades sida som svar härå, att skuldsumman icke kan anses vara obestämd, då den till sitt hufvudsakliga belopp eller hufvudstolen är genom konverteringskursen fastställd, ehuru vid liqvidens verkställande ett tillägg eller afdrag under benämning upp- eller afgäld derå bör iakttagas för att bringa betalningsbeloppet i närmare öfverensstämmelse med det värdeförhållande mellan silfver och guld, Myntkommitténs Bet. 13

194 BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. som då gäller. Deri obestämdhet, som härigenom vållas i afseende å det belopp, som vid betalningstillfallet skall erläggas, är ojemförligt mindre än den obestämdhet i samma hänseende, hvilken uppkommer af förfallen ränta, som ofta då äfven skall betalas. Denna räntas belopp beror af tiden, då liqviden sker, hvilket äfven, ehuru på annat sätt, är förhållandet med upp- eller afgälden; och likasom räntan utan någon tidsbestämning är till beloppet obestämd, men kan vid hvilket tillfälle som helst, då sådant behöfves, till beloppet bestämmas, så kan äfven vid hvilket tillfälle som helst, då uppgörelse ifrågakommer, uppehör afgälden med samma noggrannhet och lika mycket i enlighet med lagliga bestämmelser uträknas och liqvideras. Det andra hufvudskälet, som anföres — och af Soetbeer särskilt betonas — för en en gång för alla fastställd och orörlig konverteringskurs, utan afseende på tillkommande förändringar i silfrets och guldets inbördes värde, innebär att, då staten beslutar en myntreform, som tillika medför en förändring från silfver till guld såsom värdemätare, så är fara värdt, att just detta beslut skall förorsaka ett fall i silfrets och en höjning i guldets värde, hvilket utan den nämda reformen icke skulle hafva egt rum. Det är då också statens skyldighet att skydda fordringsegaren mot den förlust, som kan drabba denne till följd af sådane, icke genom förhållandenas naturliga utveckling uppkomna, utan genom en statens egen åtgärd framkallade värdeförändringar. Detta skäl, lika mycket som det kan vara befogadt och eg a betydelse för ett land sådant som Tyskland, lika litet anse de tre Kommitterade det träffa våra förhållanden. Det kan visserligen icke förnekas, att Tysk -

BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÅLD. 195 lands öfvergång från silfver till guld såsom värdemätande metall kommer att kafva de följder, som man der befarar, enär detta land bar den ojemförligt största mängden silfvermynt och silfver att utbyta mot guld, och således genom sin myntreform måste utöfva ett väsentligt inflytande på silfrets och guldets inbördes värde. Men det anspråk på statens mellankomst till fordringsegarens skydd, som af denna orsak i Tyskland kan vara fullt berättigad!, saknar allt stöd i vårt land, der någon rubbning i silfrets och guldets inbördes värde icke kan föranledas af hvad vi för myntreformen åtgöra. Sverige kommer att för sina egna behof af skiljemynt använda största delen af sin nu innehafvande silfvervaluta; och om också en eller annan million specier skulle behöfva omsättas i guld, så är beloppet dock alldeles för litet, för att förmå nedtrycka silfverpriset på verldsmarknaden. För det prisfall å denna metall och den rubbning i eganderättsförbållandena, som kan bbfva eu följd af den allmänna öfvergången till ett guldmyntsystem, torde Sverige lika litet kunna ansvara, som om detta prisfall och denna rubbning härledde sig från några nya silfvergrufvors bearbetning; och hela den grund, på hvilken Soetbeer bygt sitt försvar för den af honom förordade konverteringen, mister sålunda för oss sin betydelse, huru mycken vigt den än må ega för det Nordtyska förbundets rättsförhållanden. Då de tre Kommitterade sålunda, hufvudsakligen med hänsyn till privaträttsliga å riksdaler lydande förbindelser, på grund af hvilka i eu mer aflägsen framtid liqvid skall erläggas, ansett sig böra förorda en konverteringskurs med upp- eller afgäld, blir den nästa frågan helt naturligt:

196 TILLÄMPNINGEN ÅE KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. hvilka ävo de privaträttsliga förbindelser, å bvilka eu sådan konverteringskurs skall tillämpas? skall den gälla för alla å riksdaler lydande förbindelser af privaträttslig natur, eller skall den gälla blott för de längre förbindelser å det gamla myntet, hvilka hafva väckt hos nämde Kommitterade de ofvan framhållna betänkligheter? Svaret härå sammanhänger på det närmaste med svaret på den frågan, för huru lång tid i sender upp- eller afgäldens belopp skall bestämmas. Det låter sig naturligtvis ganska väl göra att, om man så vill, till och med för hvarje vecka fastställa upp- eller afgälden. Dertill behöfves endast att känna det för den förflutna veckan å Londons börs noterade priset på oz. st. s. och i den uträknade tabellen efterse det deremot svarande beloppet af upp- eller afgälden för hvarje 100 riksdaler, samt t. ex. genom Finans-Departementet låta i allmänna tidningarna kungöra detsamma, för att under nästkommande vecka varda gällande. Men att så ofta och endast för så kort tid i sender bestämma beloppet af en upp- eller afgäld, som skall gälla till allmänhetens efterrättelse, deremot hysa Kommitterade stora och grundade betänkligheter. Man får icke förbise, att straxt i början, sedan reformen blifvit beslutad, en stor mängd korta, å riksdaler lydande, förbindelser förekomma att på olika tider infrias, såsom banksedlar, vexlar, invisningar på kreditiv, accepterade räkningar, vanliga reverser o. s. v. Alla dessa skulle vid tillämpningen af en upp- eller afgäld, hvars belopp hvarje vecka komme att undergå förändring, förorsaka mycket onödigt besvär och mången gång i landsorten för personer, mera ovana vid

TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED IJPP- ELLER AFGÄLD. 197 affärsuppgörelser, vålla verklig oreda. Det blefve derföre nästan oundvikligt att, om upp- eller afgäldens belopp hvarje vecka skulle förändras, från tillämpningen af konvertering med upp- eller afgäld undantaga nämda korta förbindelser; och man hade då med detsamma förts in på den svåra uppgiften att bestämma en gräns mellan de förbindelser, der upp- eller afgäld borde iakttagas, och dem, der detta icke borde ske. För denna svårighet finge man naturligtvis icke skygga tillbaka, om den berodde på något, som icke kunde undvikas; men de tre Kommitterade anse, att detta icke är förhållandet. Om upp- eller afgälden bestämdes att gälla för någon längre tid, t. ex. .ett år i sender, så skulle alla dessa under böljan af öfvergångstiden i mängd förekommande privaträttsliga förbindelser å det gamla myntet redan hunnit att infrias efter den fastställda konverteringskursen, innan någon upp- eller afgäld komme i fråga att tillämpas. Emot ett sådant förslag skulle någon möjligen kunna anmärka, att man, genom att endast en gång om året fastställa beloppet af upp- eller afgälden, blefve föga trogen just den grundssts, som man i och med sjelfva konverteringen med upp- eller afgäld redan erkänt, nämligen att vid skeende liqvider af privaträttsliga, å riksdaler lydande, förbindelser afseende borde fästas å det vid förfallodagen gällande inbördes värdet å silfver och guld. De tre Kommitterade tillåta sig härpå svara, att deras mening så mycket mindre kunnat vara, att i dess yttersta stränghet tillämpa nämda grundsats, som det då blefve nödvändigt, att upp- eller afgälden bestämdes efter det värdeförhållande

198 TILLÄMPNINGEN AE ICONVERTEBING MED UPP- ELLER AFGÄLD. mellan de ädla metallerna, som egde rum icke blott å förfallodagen, utan äfven å betalningsorten. Men i vårt land finnes ingen marknad för dessa metaller, och några prisnoteringar derå kunna icke bär åstadkommas annorlunda än på konstladt sätt, och sådana för tillfället uppgjorda prisnoteringar kunna aldrig för den enskildes rättsförhållanden vara fullt betryggande. Man måste ju i detta hänseende taga sin tillflykt till någon utländsk ort, t. ex. London, der den ojemförligt största omsättningen af silfver och guld försiggår, och hvarifrån verldsprisen å dessa metaller bestämmas. Dessutom har det aldrig varit Kommitterades afsigt med de förslag de våga framlägga, att vilja genomföra någon hvilken som helst grundsats i dess rent abstrakta stränghet, trots svårigheterna vid tillämpningen och ntan afseende å det allmännas intresse af reda och enkelhet. De hafva städse syftat åt ett praktiskt mål, och det har redan här ofvan blifvit uttryckligen förklarad^ att de tre Kommitterade, som framställt förslaget om konvertering med upp- eller afgäld, endast dermed afsett att finna en utväg att kunna tillgodose nämda allmänna intresse, utan att träda för nära den enskildes billiga rättsanspråk. Att det allmännas intresse af reda och enkelhet icke blefve tillgodosedt genom en upp- eller afgäld, hvars belopp bestämdes för endast en vecka i sender, måste erkännas af hvar och en, som närmare sätter sig in i de förhållanden, som deraf skulle uppkomma; men äfven hvad den enskildes billiga rättsanspråk beträffar, kan med skäl ifrågasättas, huruvida någon verklig fördel vore att vinna

TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 199 af ett så ofta vexlande upp- eller afgäldsbelopp. Man får nämligen icke förbise, att äfven i London kan för dagen eller veckan en tillfällig böjning eller sänkning i silfverpriset ega rum, hvaraf verkningarna icke hinna kännas på andra mera aflägsna orter, innan redan i den stora verldsstaden silfverpriset återgått till den vanliga normala noteringen. Sådana snart öfvergående och af för oss helt och hållet främmande anledningar framkallade vexlingar böra naturligtvis icke få utöfva någon störande inverkan på våra rättsförhållanden; men detta skulle mer än en gång komma att inträffa, om upp- eller afgälden bestämdes för endast en vecka i sender, i hvilket fall hvarje sådan tillfällig höjning eller sänkning i silfverpriset skulle t. ex. 2 veckor efteråt här blifva bestämmande för uppgörelsen af sådana privaträttsliga förbindelser, som då till betalning förfölle. Den åf de tre Kommitterade föreslagna konvertering med upp- eller afgäld har i främsta rummet af sett att bevara ej mindre gäldenärens rätt att, vid framtida solutioner af förbindelser, icke vara bunden uteslutande vid eu en gång för alla fastställd konverteringskurs, hvilken bestämdes efter ett för många år sedan gällande värdeförhållande mellan de ädla metallerna, än äfven borgenärens rätt att i afseende på sin fordran ega samma skydd. Men det har aldrig kunnat vara meningen, att i konverteringen inkasta något för oss främmande, rent aleatoriskt moment, som, långt ifrån att medverka till det afsedda ändamålet, endast skulle gifva anledning till spekulation, och genom sina följder skapa oreda och missnöje. De tre Kommitterade hafva föreställt sig, att detta icke skulle komma att inträffa, men att deremot det af dem

200 TILLÄMPNINGEN AP KONYEBTERING MED DPP- ELLER AFGÄLD. åsyftade ändamålet skulle tillräckligt vinnas, om upp- eller afgälden bestämdes för någon längre tid, t. ex. ett år i sender, efter medelpriset å oz. st. s. för de närmast förflutna 12 månaderna på Londons börs. Den för dagen eller veckan tillfälliga och öfvergående höjningen eller sänkningen i silfverpriset å nämda marknad skulle då icke kunna på våra förhållanden utöfva någon störande inverkan. De enstaka förekommande, ifrån vanligheten mera afvikande prisnoteringarne derstädes skulle icke fristående blifva bestämmande för någon enda hos oss skeende liqvid; de skulle endast ingå vid beräkningen af medelpriset för året, och dervid af öfrige prisnoteringar väsentligen utjemnas. Vexlingarne i medelprisen, då dessa vore årliga, skulle icke blifva hvarken talrika eller på en gång särdeles betydande; och upp- eller afgäldens successiva förändringar från det ena året till det andra skulle i sj elfva verket blifva ett mera troget uttryck af de i metallernas inbördes värdeförhållande under tidernas lopp inträdande förändringar af mera regelmässig och bestående natur. Det skulle dessutom väcka föga uppmärksamhet, om vid liqvid af nominelt lika förbindelser beloppet under olika år komme att utgå något olika; ty detta vore ju ej annat än hvad redan nu årligen inträffar t. ex. med i spanmål bestämda frälseräntor, hvilka efter årets markegång lösas med penningar. Sådana olikheter skulle då i naturliga orsaker finna sin förklaring och helt visst icke åstadkomma hvarken oreda eller missnöje. Det kan emellertid icke nekas, att tillämpningen af upp- eller afgäld vid liqvider af förbindelser lydande å riksdaler skulle mycket förenklas, om dess för året gällande

TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 201 belopp endast bestämdes i hela cent för hvarje riksdaler. I sådant fall blefve, för hvarje så bestämd cent, hela tilläggs- eller afdragsbeloppet lika många cent, som beloppet att liqvidera utgjorde riksdaler. Om t. ex. förbindelsen lydde å 1,000 R:dr med 4 månaders förfallen ränta å 6 % eller tillsammans 1,020 R:dr, och vid betalningstiden gällde en upp- eller afgäld af 2 cent på riksdalern, så skulle det vara genast i ögonen fallande, att det belopp, som vid liqviden borde tilläggas eller afdragas å hufvudstolen, utgjorde 2,040 cent, eller 20 fr. 40 cent. En sådan bestämning af upp- eller afgälden i vissa hela cent på hvarje riksdaler skulle visserligen äfven i afseende på noggrannheten vara att föredraga framför den af Brodi föreslagna, nämligen af vissa hela cent på franken ''); och den skulle äfven för ett stort antal förbindelser, hvarå den komme att tillämpas, vara tillräckligt noggrann. Men de tre Kommitterade hafva dock så mycket hellre ansett sig böra föreslå bestämningen deraf på sätt som skett, eller i vissa hela cent på hvarje 100 R:dr, som derigenom för alla möjliga fall en fullt tillräcklig noggranhet kan vinnas, utan att någon annan räkning dervid ifrågakommer än vanlig multiplikation med hela tal och decimaler. Det torde här äfven vara på sitt ställe omnämna, hvarför de tre Kommitterade hellre velat, att upp- eller afgäldsbeloppet sattes i vissa hela cent för hvarje 100 R:dr, än i vissa hela cent för hvarje 100 frank, hvilket varit i närmare öfverensstämmelse med hvad statsrådet Brodi före - '') Den skulle i det närmaste gifva samma noggranhet, som om Broch föreslagit, att tillägget eller afdraget skulle bestämmas, icke, såsom skett, i vissa multiplar af hvarje hel cent på franken, utan i vissa multiplar af hvarje 0.7 cent.

202 TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. slagit. Det Imfvudsaldiga skälet härtill har varit, att man i allmänhet torde kunna förutsätta, att den summa i riksdaler, hvarå fordringsbeviset lyder, är mera enkel och afrundad än det belopp i frank, som utgör dess, enligt konverteringskursen beräknade, hufvudstol''). Då de tre Kommitterade, på redan uppgifna skäl, hafva ansett att man, utan att träda den enskildes billiga rättsanspråk för nära, kunde så tillvida fästa afseende på det allmännas intresse af reda och enkelhet, att upp- eller afgäldsbeloppet bestämmes för ett år i sender, för att under denna tid oförändradt gälla till allmänhetens efterrättelse, så faller det af sig sjelft att, enär det måste förutsättas, att konverteringskursen, hvilken samtidigt med myntreformen kommer att beslutas, blifvit till beloppet fastställd så noggrant som möjligt, efter då förhanden varande förhållanden, någon upp- eller afgäld icke kan ifrågakomma förr än efter förloppet af ett år; och att således på alla å riksdaler lydande förbindelser, hvilka dessförinnan infrias, konverteringskursen kommer att ensamt tillämpas. Det är emellertid att förutse, att, innan de flera särskilda af myntreformen föranledda lagarne hinna att till allmänhetens efterrättelse offentliggöras, redan större delen förlupit af det år, då reformen beslutas. Under sådana förhållanden, och då det i flera hänseenden bättre '') Kommitterade hafva emellertid, för fullständighetens skull, och ehuru icke för tillfället någon användning deraf ifrågakommer, uträknat och i Bil. Lätt. C meddelat en tabell, utvisande det belopp i frank och cent, som vid olika silfverpris bör fråndragas eller tilläggas hufvudstolen för hvarje 100 frank af densamma; äfvensom de låtit i kolumnerna 6 och 7 af Tab. Litt. B upptaga, hvad vid olika silfverpris 100 frank utgöra i riksdaler och öre, samt skilnaden mellan detta värde och värdet å 100 frank, motsvarande värdeförhållandet 1: 15.5 mellan silfver och guld.

KOMMITTERADES FÖRSLAG OM KONVERT. MED UPP- ELLER AFGÄLD. 203 lämpar sig för våra vanor att, såsom nu med de hvarje år satta markegångspriserna eger rum, låta den tidrymd af ett år, under hvilken upp- eller afgäldsbeloppet skall oförändradt vara gällande, sammanfalla med kalenderåret, så anse Kommitterade ingen större olägenhet skola uppkomma, men väl en verklig fördel vinnas, om tidpunkten för det första upp- eller afgäldsbeloppets bestämmande framskjutes några månader, eller till December månad af det år, som närmast följer efter myntreformens beslutande. Genom att någon längre tid i första böljan få vara ostördt af förändringar, skall det nya myntets förhållande till det gamla lättare fästa sig i allmänhetens föreställningssätt, och denna komma i tillfälle att bättre göra sig förtrogen med den nya mynträkningen. På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, få de tre Kommitterade i underdånighet föreslå : l:o att den vid reformens beslutande fastställda konverteringskursen skall utan upp- eller afgäld tillämpas a) på alla förbindelser af offentlig-rättslig natur, äfvensom af allmänna verk och inrättningar på förbindelser af icke rent privaträtt stig beskaffenhet, b) på alla privaträttsliga förbindelser, hvilka till infriande förfalla före utgången af det kalenderår, som närmast följer på det, då reformen blifvit beslutad; 2:o att på alla öfriga privaträttsliga förbindelser konverteringskursen skall tillämpas med upp- eller afgäld, hvars be -

204 KOMMITTERADES FÖRSLAG OM KONYERT. MED UPP- ELLER AFGÄLD. lopp i hela cent för hvarje 100 R:dr bestämmes under loppet af December månad, första gången det år, som närmast följer efter myntreformens beslutande, och sedermera årligen efter medelpriset pr ”ounce standard silver” å Londons börs under närmast föregående 12 månader; hvilket upp- eller afgäldsbelopp bör i vederbörlig ordning före utgången af December månad kungöras, att under loppet af nästföljande kalenderår varda gällande. Något förslag till den förordning, som för reglerandet. af privaträttsliga förbindelsers konvertering blir erforderlig, hafva Kommitterade icke ansett nödigt att framlägga, alldenstund de få bestämmelser, som densamma kommer att innehålla, låta utan svårighet formulera sig, sedan konverteringskursen blifvit till siffran fastställd, och afgjordt blifvit, huruvida densamma med eller utan uppeller afgäld skall på privaträttsliga förbindelser tillämpas. Det faller naturligtvis af sig sjelft, att den konvertering, som beslutas, äfven bör på sådane aftal och förbindelser tillämpas, hvilka under öfvergångstiden, innan allmänheten hunnit blifva mer förtrogen med den nya mynträkningen, komma fortfarande att ingås i det gamla myntet. Sedan Kommitterade sålunda yttrat sig om det i deras tanka lämpligaste sättet att till frank konvertera äldre å riksdaler lydande förbindelser, och innan de öfvergå till den dermed nära sammanhängande frågan om det äldre

OM ÅTGÄRDER FÖR ÖFVERGÅNGEN TILL GTTLDMYNTSYSTEM. 205 myntets tarifering i det nya, måste de taga i öfvervägande, hvilka åtgärder blifva af bebofvet påkallade, för att, på ett för våra förhållanden passande och naturligt sätt, låta öfvergångén ske från vårt nuvarande myntsystem med silfver såsom värdemätare till det nya guldfranksystemet. I detta hänseende tillåta sig Kommitterade i främsta rummet anmärka, att alla de konstlade medel från statens sida, genom hvilka guldets inströmmande i landet i silfrets ställe skulle befordras, och på hvilka flera utländska författare, som behandlat denna fråga, lägga så stor vigt, synas för oss ega en temligen underordnad betydelse. Till följd af våra egendomliga förhållanden är sjelfva öfvergången till det nya myntsystemet här långt mindre än annorstädes beroende af ett, för den allmänna rörelsens behof genast skeende, utbyte af åilfvermyntet mot guldmynt. Det är visserligen sant, att en af guldmyntsystemets fördelar består deruti, att det möjliggör och äfven småningom verkligen åstadkommer spridandet af klingande valuta till större värdebelopp i den allmänna rörelsen; men sj elfva öfvergången från det gamla myntsystemet till det nya erfordrar icke hos oss, att ett betydligare belopp mynta dt guld genast och på en gång utsläppes i rörelsen. Vårt folk har under en längre tid gjort sig förtroligt med bruket af banksedlar, och det är föga antagligt, att det genast under det nya myntsystemets första tid skall ändra böjelse och vana i detta hänseende. Utan tvifvel kommer derför öfvergången att i förstone ske genom utbytande af de å silfver lydande sedlar mot sedlar lydande å guld. Och som sedlarnes ut -

206 BETYDELSEN AF BANKEKNAS VERKSAMHET FÖR ÖFVERGANGEN. släppning hufvudsakligen sker genom forsträckningar af olika slag från bankerna, kommer forsta utbytet af det gamla rörelsemedlet mot det nya att nästan uteslutande bero på dessa inrättningar, framförallt på Riksbanken, som genom sin stora låne- och kreditivrörelse snart sagdt eger i sin band att förlänga eller förkorta perioden för reformens genomförande. För att visa, hvilken stor makt Riksbanken eger att omsätta det gamla bytesmedlet i det nya, vilja Kommitterade ur de Berättelser, som Revisorer och Fullmäktige rörande Riksbankens förvaltning afgifvit, meddela följande: Riksdaler Riksmynt i milliontal. 1865. 1866. 1867. 1868. 1869. De till Riksbanken och dess låne- Mill. Mill. Mill. Mill. Mill. kontor i landsorten verkställda inbetalningar hafva utgjort: Insättningar å upp- och afskrif-nings- samt depositionsräk- ningar .............................. 52.992 61.080 63.494 65.905 56.012 Dito å kreditiv ..................... 61.!55 59.386 54.944 56.762 56.150 Inbetalningar å förfallna vexla!- 17.130 14.635 13.707 I2.768 n.704 Dito å handelslån...... 22.609 22.783 24.805 23.ooo 19.801 Dito å omsättningslån. 5.950 5.795 6.007 5.869 5.948 Summa 159.836 163.679 162-957 164.3 04 149.615 Hela beloppet af insättningar i Riksbankens kassor har utgjort 319.292 313.021 318.868 310.684 301.724 Af förslitna sedlar ingingo......... 23.920 24.346 23.561 24.574 23.291 Utelöpande sedlar utgjorde den I Januari................................ 28.792 28.772 25.328 24.373 23.958 1 Utaf dessa siffror framgår tydligen att, om Riksbanken gjorde sig till regel att i de inkasserade sedlarnes ställe icke utlemna några sådana å riksdaler, utan endast sedlar å frank, skulle bytesmedlets omsättning från det gamla myntslaget till det nya — så tillvida som Riks -

DEN INSE MOTSÄGELSEN HOS SJELPVÅ ÖFYEKGÅNGSPEHIODEN. 207 banken dermed förser den allmänna rörelsen — kunna anses vara till största delen verkställd inom några månader. Men om man äfven fäster vederbörligt afseende derpå, att ett allt för strängt vidhållande af denna regel skulle, åtminstone i första böljan af öfvergångstiden, måhända vålla allmänheten åtskilliga olägenheter; om man dessutom tager med i räkningen, att en så hastig omsättning af de gamla silfversedlarne till guldsedlar hvarken bör eller kan ifrågakomma, äfven af det skäl, att sjelfva präglingen af det för bankens sedelinlösen nödvändiga förråd af guldmynt fordrar sin tid; och om man slutligen också inrymmer tillbörligt afseende åt den omständigheten, att, sedan guldsedlar kommit mera i omlopp, en icke obetydlig del af de belopp, som i banken inflyta, kommer att utgöras af sådana sedlar’, så torde man dock i här ofvan anförda siffror hafva fullt tillräckliga skäl för det påståendet, att redan efter ett års förlopp Riksbankens sedlar å silfvermynt, med undantag möjligtvis af dem på en och fem riksdaler, skola blifva ganska sällsynta, Men tiden för öfvergången från det gamla myntsystemet till det nya må blifva längre eller kortare, så skall den dock alltid bära spår af en viss inre motsägelse, om icke lagstiftaren genom vidtagande af ändamålsenliga åtgärder söker förekomma verkningarne af densamma. Denna öfvergångstid inledes genom stiftandet af en lag, som förklarar guldmynt vara rikets verkliga mynt och lagligt betalningsmedel till obegränsadt belopp. Men i samma ögonblick, som denna lag träder i kraft, finnas antagligen i rörelsen högst litet guldmynt och inga å guldmynt lydande riksbanksedlar. Det vore onekligen eu motsägelse mellan

208 SATTET ATT FÖREKOMMA YERKNINGARNE AF DENNA MOTSÄGELSE. lagen och verkligheten, om lagen förklarade, att guldmynt allena vore rikets lagliga betalningsmedel, och i verkligheten inga guldmynt eller å guld lydande sedlar funnes tillgängliga; det vore orimligt att ålägga gäldenären att betala med ett mynt, som icke stode till att bekomma. Verkningarne af denna motsägelse kunde icke heller derigenom förekommas, att man i förstone helt och hållet försatte ur kraft den lagparagraf, som stadgar guldmynt såsom verkligt mynt, och tillsvidare bibehölle silfvérmyntet såsom allena lagligt betalningsmedel. Ty huru skall under sådana förhållanden guldmyntet tränga sig fram i rörelsen? Huru skall bankernas medverkan till reformens genomförande kunna tagas i anspråk? Huru skola de kunna utlemna sina försträckningar till allmänheten i guldsedlar, om allmänheten icke kan i sina liqvider använda dessa sedlar såsom lagligt betalningsmedel? Utan tvifvel finge man på detta sätt länge vänta på den tidpunkt, då silfvermyntet borde upphöra att vara lagligt betalningsmedel och guldmyntet träda i dess ställe såsom verkligt mynt. För att myntreformen skall kunna utan allt för känbara olägenheter genomföras, och de faktiska förhållandena på ett naturligt sätt föras fram mot detta mål, är det derför, i Kommitterades tanke, alldeles nödvändigt, att det nya gnldm)rntet genast från begynnelsen erkännes såsom lagligt betalningsmedel, men å andra sidan lika nödvändigt, att silfvermyntet, icke upphör att vara det, förrän guldmyntet eller de derå lydande riksbanksedlarne blifvit för rörelsen i tillräcklig mängd tillgängliga. Det kan icke undvikas att under någon tid låta silfvermyntet bredvid och jemte guldmyntet gälla såsom betalningsmedel efter

BEHOFYET AF EN PKOVISOEISK DUBBEL YÅKDEMÅTABE. 209 lagbestämcl tarifering, och Kommitterade, som redan förut sökt visa, huru den dubbla värdemätaren, der den ifrågasättes att införas såsom bestående grund för myntväsendet, är både principvidrig och till sina följder icke utan fara, tveka dock icke att, der fråga endast är om att förmedla öfvergången från eu värdemätare till en annan, förorda ett provisoriskt användande af dubbel värdemätare x), såsom den enda för det afsedda ändamålet fullt lämpliga utvägen. Den härigenom gäldenären tillkommande rättighet, att betala med hvilketdera myntslaget som helst, kan icke anses vara till något verkligt men för borgenären, då denne alltid sjelf, med samma mynt som han emottagit, skall kunna verkställa sina betalningar. Den bestämmelse, som Kommitterade härmed velat förorda, och som i Sverige för någon tid skulle provisoriskt införa dubbel värdemätare, kommer naturligtvis att gälla jemt så länge, som öfvergångstidens egendomliga förhållanden påkalla densamma. Under öfvergångstidens första skede, är den nödvändig, för att gäldenär, som icke kunnat skaffa sig det nya myntet, måtte få gälda sin skuld '') Kommitterade fästa härvid särskildt uppmärksamheten derå, att begreppet dubbel värdemätare icke får oupplösligt förbindas med föreställningen om ett en gång för alla, eller för mycket lång tid, faststäldt värdeförhållande mellan de olika mynten. I Frankrike har visserligen det i lagen af 1803 fastställda värdeförhållandet bibehållits oförändradt under snart 70 år, men i England, medan detta land egde dubbel värdemätare, vexlade det lagbestämda värdeförhållandet mellan guldmynt och silfvermynt flere gånger under århundradet, och det finnes intet hinder att, om man så önskar, låta detsamma ännu oftare förändras, utan att den dubbla värdemätaren derigenom upphäfves. Det för den (fubbla värdemätaren väsentliga är den bestämmelsen, att ingen må vägra att i betalning emottaga vare sig det ena eller andra myntslaget, efter en i lagen fastställd grund för deras inbördes värde. Om denna beräkningsgrund förändras hvart femtionde, hvart tionde eller hvarje år, är för den dubbla värdemätaren något helt och hållet oväsentligt. Myntkommitténs Bet. 14

210 DEN PROVISORISKA DUBBLA VÄRDEMÄTARENS UPPHÖRANDE. med det gamla, men tillika på det att, när gäldenären vore i tillfälle att verkställa liqviden med det nya myntet, borgenären icke, af obenägenhet mot detsamma, måtte kunna vägra dess emottagande, och derigenom hindra dess spridning i den allmänna rörelsen; under öfvergångstidens vidare utveckling blir den provisoriskt införda dubbla värdemätaren så småningom allt mer och mer öfverflödig, i samma mån som det nya myntet och dess representativ ur rörelsen uttränga det äldre; och det kommer slutligen en tidpunkt, då det äldre silfvermyntet och de derå lydande riksbanksedlarne blifva så sällsynta, att de såsom omsättningsmedel förlorat all betydelse, och då utan svårighet kan utsättas den dag, efter hvilken de ej längre skola erkännas såsom allmänt lagligt betalningsmedel, utan endast i Kronans kassor — eller hvad sedlarne beträffar af Riksbanken — tills vidare emottagas. Dermed upphör också helt naturligt den dubbla värdemätaren: guldmyntet är från den dagen rikets enda verkliga mynt, och myntreformen är genomförd och afslutad. Enligt hvad här ofvan blifvit visadt, kommer, till följd af våra egendomliga förhållanden, det första utbytet af det gamla rörelsemedlet mot det nya att nästan uteslutande ske genom bankernas, framför allt genom Riksbankens, verksamhet, och samma verksamhet torde äfven blifva i väsentlig mån bestämmande i afseende å den längre eller kortare fortvaron af öfvergångsperioden, d. v. s. den tid, under hvilken silfvermyntet bredvid och jemte det

förhållandenas ordnande under öfvergångsperioden. 211 nya guldmyntet skall vara'' lagligt betalningsmedel. Sin karakter af öfvergångsperiod erhåller densamma derigenom, att å ena sidan den nya myntlagen träder i kraft, men å andra sidan äfven åt de faktiska myntförhållandena tills vidare tillerkännes en rättslig betydelse. Den nya myntlagen träder i kraft med sina bestämmelser, att guldmynt är rikets verkliga mynt, och att franken är räkneenhet; åt de faktiska myntförhållandena göres det nödvändiga medgifvande^ att silfvermyntet och de derå lydande riksbanksedlar tills vidare behålla sin rättskraft att infria förbindelser eller utgöra lagligt betalningsmedel. Det nya myntsystemet träder''äfven så till vida i kraft, att så snart konverteringskursen blifvit till efterrättelse fastställd, äro alla i det äldre myntet utlastade förbindelser rätteligen att anse såsom till beloppet bestämda i frank; hvad de faktiska myntförhållandena betinga är allenast, att dessa i frank bestämda belopp ännu tills vidare kunna, i sin helhet eller till huru stor del som helst, med riksdalersmynt lika väl som med frankmynt liqvideras. Visserligen kan med säkerhet förutses, att i det dagliga utbytet vid köp och försäljning, äfvensom vid mångfaldiga andra uppgörelser, isynnerhet å landsbygden, den gamla mynträkningen i riksdaler och öre ganska länge skall bibehålla sig; men sådana naturliga förhållanden behöfva icke väcka några bekymmer eller farhågor, då de helt visst skola reda sig sj elfva. För de fall, då tvist i anledning häraf uppstår, eller i allmänhet der någon offentlig myndighetsåtgärd kan vara af nöden, finnes alltid utväg att, om aftalet lyder å det gamla myntet, lagligen kunna bestämma beloppet i frank.

212 BEHOFVET AF EN TABIEEIUNG AF SILFVEBMYNTET Då nu detta är det för övergångstidens rättsförhållanden egentligen utmärkande, att nämligen i och med myntreformens beslutande och konverteringskursens fastställande alla aftal och förbindelser äro rättsligen att anse såsom bestämda i frank, men tillika att dessa i frank bestämda belopp kunna, der så önskas, äfven med riksdalersmynt lagenligt liqvideras, så framgår häraf tydligt, huruledes i och för sådana liqvider en tarifering måste fastställas, som utvisar, till hvilket belopp i frank och cent dessa riksdalersmynt eller sedlar skola vid liqvid gälla oclnemottagas. Det är vidare naturligt, att en sådan tarifering måste ställas i full öfverensstämmelse med den konvertering, som omsätter skuldbelopp i riksdaler till skuldbelopp i frank. Om konverteringen bestämmes att ega rum utan uppeller afgäld, och således den fastställda konverteringskursen kommer ensamt och ovilkorligen att tillämpas, måste äfven den tarifering, hvilken på samma gång som konverteringskursen bestämmes, bibehållas oföränderligt densamma under hela öfvergångstiden; men om deremot konvertering beslutas med upp- eller afgäld, måste för hvarje gång, som under nämda tid upp- eller afgäldsbeloppet förändras, äfven tariferingen upptaga motsvarande förändringar i de förut gällande frankbelopp, hvartill de gamla mynten eller riksbanksedlarne äro tariferade. Om så icke skedde, skulle ganska anmärkningsvärda missförhållanden kunna uppstå. Antag t. ex. att 10,000 R:dr vore förskrifna, och konverteringskursen hade varit 100 R:dr = 141 fr. 69 cent;

OCH ÅT DESS ÖFVEBENSSTÄMMELSE MED KONVERTERINGSKURSEN. 213 Om nu å förfallodagen vore gällande en afgäld af 29 cent på hvarje 100 R:dr, så komme förskrifningens hufvudstol att utgöra............. 14,169 fr., hvarifrån afgälden å 29 cent per 100 R:dr skulle afdragas med............................................................ 19 » Återstoden 14,140 fr. utgjorde då det belopp, som skulle liqvideras; och detta vore naturligtvis icke något annat än förskrifningens efter uppeller afgäldskursen: -1) 100 R:dr = 141 fr. 40 cent konverterade belopp. Om nu gäldenären ville verkställa liqviden med riksbanksedlar, hvartill han under öfvergångstiden måste vara oförhindrad, och för dessa sedlar gällde en t ar i fe ring, beräknad icke efter upp- eller afgäldskursen 100 R:dr 141 fr. 40 cent, utan efter någon annan kurs t. ex. 100 R:dr - 140 fr., så skulle, för liqviden ''af de (sedan afgäldsbeloppet blifvit frändraget) till 14,140 fr. omsatta 10,000 R:dr, gäldenären vara skyldig att lemna 10,100 R:dr. Genom tariferingskursens olikhet med upp- eller afgäldskursen skulle således det anmärkningsvärda missförhållande uppkomma, ’) Med upp- eller afgäldskurs förstås det, efter medelpriset under de föregående 12 månaderna å oz. st. s. på Londons börs, i december månad hvarje år beräknade värdet af 100 riksdaler i frank och cent, förmedelst hvilket uppeller afgälden blifvit bestämd. År detta värde större än värdet å 100 R:dr enligt konverteringskursen, blir uppgäld, hvars belopp är lika med skilnaden: är deremot nämda värde mindre än värdet å 100 R:dr enligt konverteringskursen, blir afgäld, hvars belopp är lika med skilnaden. Således är upp- eller afgäldskursen alltid lika med konverteringskursen med tillägg af uppgälden eller med afdrag af afgälden,

214 BEHOFVET AF EN TABIFERING AF SILFTEBMTNTEN att för liqviden af en gäld å 10,000 R:dr, som man med riksmjntsedlar ville verkställa, skulle erfordras icke detta belopp, titan 10,100 R:dr, eller i allmänhet, att liqviden af en förbindelse å riksdaler, sota man med riksmyntsedlar ville verkställa, skulle, om den finge ske omedelbart, utan föregående konvertering, blifva till beloppet olika med hvad som måste erläggas, ifall konvertering med upp- eller afgäld förutgått, och derefter hufvudstolen ''jemte upp- eller afgäldsbeloppet med riksmyntsedlar liqviderades. Att kunna göra konverteringen, vare sig med eller utan upp- eller afgäld, obligatorisk för alla förbindelser, och dermed vinna den stora fördelen att, så snart myntreformen blifvit, beslutad och konverteringskursen till efterrättelse fastställd, alla å riksdaler lydande förbindelser äro rättsligen att anse såsom bestämda i Frank, är något som alla Kommitterade enhälligt eftersträfvat. Ty vore konverteringen icke för alla förbindelser obligatorisk, för hvilka skulle den vara det, och för hvilka icke? Skulle lagstiftningen låta detta helt och hållet bero af frivillig öfverenskommelse, så är fara värdt att eu mångfald af förhållanden skulle uppstå, hvilkas rättsliga ordnande blefve ganska inveckladt. Det blefve icke lätt att undvika, att vissa för ett sådant fall nödvändiga Stadganden komme att stå mindre väl tillsammans med andra lika nödvändiga. Så t. ex. för att gäldenären vid liqviden af en å riksdaler lydande förbindelse, om hvars konvertering man icke kunnat åsämjas, skulle kunna äfven begagna det nya guldmyntet, hvartill han måste vara oförhindrad, komme äfven en tarifering af detta i riksdaler att blifva behöflig.

OCH AF DESS ÖFVEKENSSTÅMMELSE MED KONVEETEEINGSKTJESEN. 215 Men att tarifera guldmyntet, som blifVit beslutadt att vara rikets verkliga mynt ock ju förr dess hellre skall blifva det enda lagliga betalningsmedlet, i silfvermyntet, som endast provisoriskt, för att förmedla öfvergången, någon tid skall i liqvid emottaga^, är något helt annat än att tarifera detta senare i det förra. Tv en tarifering af silfvermynt i guldmynt står ganska väl tillsammans med den bestämmelse i lagen angående rikets mynt, som förklarar guld såsom ensam värdemätare, alldenstund en sådan tarifering just, uttrycker silfvermyntets värde i guldmynt. Deremot skulle en tarifering af guldmynt i silfvermynt icke kunna anses i formelt hänseende lika väl stå tillsammans med nämda bestämmelse, enär en sådan tarifering hänförde guldmyntet till silfver såsom den egentliga värdemätaren, hvithet det dock upphört att vara, så snart lagen angående rikets mynt blifvit beslutad och trädt i kraft. Skall emellertid konverteringen kunna göras obligatorisk för alla å riksdaler lydande förbindelser, och öfvergångstiden få den för sig utmärkande karakter, såsom Kommitterade tänkt sig densamma, måste också, såvida ej missförhållanden, sådana som de ofvan påpekade, skola uppkomma, tariferingen ställas i noggrann öfverensstämmelse med konverteringen. Det är detta tariferingens nödvändiga samband med konverteringen, som för de tre Kommitterade, hvilka föreslagit konverteringskursens tillämpning med upp- eller afgäld, varit ett kraftigt skäl att fastställa denna senares belopp för ett helt år i Benåder, äfvensom att några månader framskjuta det första bestämmandet af detta upp- eller afgäldsbelopp. Det må

216 KOMMITTERADES FÖRSLAG MED AFSEENDE visserligen vara sant, att så väl konvertering som taxering egentligen endast afse rättsliga förhållanden, och att frivilliga överenskommelser, vare sig vid köp och försäljning eller vid uppgörelser af hvad slag som helst, icke behöfva vara bundna vid ett noggrant iakttagande af rättsliga bestämmelser; men det kan dock icke nekas, att en särdeles stor fördel vore vunnen, om dessa rättsliga bestämmelser så affattades, att de kunde tjena allmänheten till god ledning, då den under det dagliga utbytet skall lära sig begagna de nya mynten och så småningom vänja sig vid att i den nya mynträkningen uppskatta, hvad den förut varit van att uttrycka i de gamla mynten. I båda dessa hänseenden skulle tvifvelsutan tätare förändringar i tariferingen, särdeles i första början, åstadkomma oreda och förvirring. På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, få Kommitterade i underdånighet tillstyrka: a) att Eders Kongl, Maj:t måtte i full öfverensstämmelse med den kurs, som lägges till grund för konverteringen, fastställa, till hvad belopp i frank och närmaste hela cent ej mindre silfvermynt å 4-, 2- och 1-R:dr samt å 50-, 25- och 10-öre, än äfven riksbanksedlar å 1000-, 500-, 100-, 50-, 10-, 5- och 1-R:dr, skola tillsvidare vid betalning gälla, samt låta härom allmän kungörelse samtidigt med konverteringsförordningen utgå;

Å TABIFERDWSKURSENS FASTSTÄLLANDE. 217 b) att denna tarifering skall, om konvertering utan upp- eller afgäld blifvit beslutad, vara gällande för hela öfvergångstiden, eller så länge silfvermynt och derå lydande riksbanksedlar skola bredvid och jemte guldmyntet och derå lydande riksbanksedlar vara lagligt betalningsmedel. Om åter konverteringskursen kommer att å privaträttsliga förbindelser med upp- eller afgäld tillämpas, skall ifrågavarande tarifering endast gälla till utgången af det år, som närmast följer efter det, då myntreformen beslutas; c) att, i detta senare fall, för hvarje år inom utgången af december månad, på samma gång som det för nästföljande år bestämda upp- eller afgäld sbelopp till allmän efterrättelse kungöres, äfven utfärdas kungörelse om den nya tarifering å nämda mynt och sedlar, som för nästföljande år skall varda gällande; hvilken tarifering då skall för hvarje mynt- och sedelsort bestämmas i Frank och närmaste hela cent, i noggran öfverensstämmelse med det samtidigt bestämda upp- eller afgäldsbeloppet. För Kommitterade har det naturligtvis icke låtit sig göra att på förhand fullständigt upptaga och genomtänka alla de möi liga fall, vid hvilka den föreslagna myntreformen kan blifva med större eller mindre svårigheter

218 KONVERTERINGENS TILLÄMPNING förknippad, eller att i alla detaljer förutse, huru de af Kommitterade föreslagna rättsbestämmelser skola på bästa och enklaste sätt i verkligheten vinna tillämpning. För att emellertid i någon mån åskådliggöra, huru de tänkt sig denna tillämpning, tillåta de sig att här i största korthet antyda några af de första och väsentligaste momenten af reformens utveckling. I främsta rummet ställa sig de förändringar i offentligrättsliga förhållanden, som af den nya myntlagens beslutande blifva en omedelbar följd. Sedan statsmakterna antagit det nya myntsystemet, och frank-räkningen derigenom blifvit lagligt gällande, tillhör det i första hand staten att ej mindre i sina ekonomiska transaktioner, än i sitt räkenskapsväsen, låta densamma komma till användning. Dertill hör, att hela systemet af officiela värdeberäkningar genast utföres i det nya frankmyntet. T frank uppgöres den derefter först inträffande markegångssättningen; i frank bestämmas alla ersättnings- eller bötes-belopp; i frank sker den taxering, vare sig af fast egendom, eller för inkomst af kapital eller arbete, som kommer att ligga till grund för det följande årets allmänna bevillning. Dertill hör också, att till den nästföljande riksdagen hela statsregleringen uppgöres i frank, hvarvid ingen svårighet bör kunna möta i afseende på beräkningen vare sig af inkomster eller utgifter. Hvad statsinkomsternas debitering beträffar, så är atf märka: Do att sådana statsmedel, som bero på lösen efter markegång eller på försäljning af effekter in natura, t. ex. arrendemedel, kopparränta!!, tiondetackjernet, kavalleri -

Å OFFENTLIG-RÅTTSLIGA FÖKHALLANDEN. 219 regementenas häst v ak an srn edel, försälj ni ngsbelopp för skogsprodukter in. m., kunna alltid i frank utdebiteras, så snart markegångsprisen blifvit satta eller försäljningen skett i detta myntslag. Äfven der så ej är fallet, kan utdebiteringen lika väl ske i frank, genom att i detta myntslag efter konverteringskursen omsätta beloppet; 2:o att inkomstmedel, som i penningar äro bestämda, t. ex. åtskilliga vakapsafgifter, mantalspenningar m. m., böra efter konverteringskursen omsättas i frank; 3 ro att hvad böter beträffar, beliöfver hvad derom är stadgadt icke nödvändigt förändras, utan likasom bötesbelopp, medan sådana ännu i vår lag qvarstodo bestämda i daler silfvermynt, vid lagens tillämpning utsattes i riksdaler, så bör äfven nu i hvarje särskildt fall bötesbeloppet, med ledning af konverteringskursen och med den afrundning till siffran, som latitudsystemet tillåter, kunna i frank bestämmas; 4:o att hvad angår tullmedel, postmedel, stämpelpappersmedel, bränvinstillverknings- och försäljningsmedel jemte andra af samma slag, böra alla dessa afgifter redan första riksdagen efter myntreformens beslutande bestämmas i frank; och torde äfvenså Eders Kongl. Maj:t låta andra taxe- och afgiftsbelopp, såsom jern vägstaxorna, fyroch båkafgifterna o. s. v., undergå enahanda förändring; 5:o att allmänna bevillningen, äfven den efter 2:dra Artikeln, förutsatt att de taxeringar, vare sig af fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som ligga till grund för densamma, blifvit i frank bestämda, bör i detta myntslag utdebiteras;

220 KONVENT:S TILLÄMPNING Å OFFENTLIG-RÄ.TTSL. FÖRHÅLLANDEN. 6:o att alla restantier från förfluten tid af utgifter till staten af livad slag som helst böra enligt konverteringskursen till belopp i frank omsättas. Hvad vidare beträffar uppbörden af såväl dessa som öfriga till statens kassor ingående utgifter, bör, så länge öfvergångstiden varar, den betalningsskyldig^ efter sin beqvämlighet fa vid liqvid använda äfven silfvermynt eller riksbankssedlar å detta mynt efter den för dem gällande tariferingen. I afseende på utgifterna i statsregleringen, vare sig den ordinarie eller extra ordinarie, så, enär de allesammans bestå i antingen vissa bestämda penningebelopp eller ock spanmål, indelad eller oindelad, möter intet hinder, förutsatt att markegångsprisen redan blifvit. satta i frank, att i detta mynt utföra alla utgiftsposter. Härvid torde böra anmärkas, att alla de belopp, hvilka äro ämnade att från förra statsregleringen bibehållas oförändrade, böra efter konverteringskursen omsättas i frank, och endast, der så lämpligen ske kan, till siffran afrundas. Beträffande slutligen sådana anslag, som vid föregående riksdagar blifvit beviljade, men ännu icke äro utbetalda, böra vid första riksdagen efter myntreformens beslutande beloppen enligt den fastställda konverteringskursen omsättas i frank. ( Hvad de privaträttsliga förhållandena angår, vill det synas Kommitterade, som om de utan svårighet läte ordna sig genom tillämpningen af här föreslagna bestämmelser. Sedan konverteringskursen blifvit till efterrättelse fastställd — vare sig med eller utan upp- eller afgäld — äro alla aftal och förbindelser rättsligen att anse såsom be -

DE ENSKILDA BANKEBNAS STÄLLNING TILL BEFOBMEN. 221 stämda i frank; och den gällande tariferingen — den må bestämmas för endast ett år i sender, eller under hela öfvergångstiden vara oförändrad — utvisar alltid, till hvad belopp i frank och cent det äldre riksdalersmyntet skall tillsvidare i liqvid mottagas. Beträffande särskildt inteckningar, beviljade för skuldbelopp å riksdaler, böra de förnyas till den i frank konverterade hufvudstolen med eller utan upp- eller afgäld, allt efter som konverteringen blifvit beslutad med eller utan ett sådant tillägg eller afdrag. Då emellertid upp-eller afgälden är ett jemförelsevisobetydligt belopp och oftast icke torde uppgå till räntebeloppet för en enda månad, kommer utan tvifvel densamma att, till vinnande af större enkelhet och reda, i de bestå fall särskildt tiqvideras. Genom ett sådant särskildt liqviderande af upp- eller afgälden, hvarom anteckning bör ske å sj elfva skuldebrefvet, kommer inteckningsförnyelsen att gälla för endast hufvudstolen, eller för hvilket annat mindre belopp som. helst, hvarom borgenär och gäldenär kunna åsämjas, i fall äfven å hufvudstolen någon del skulle afbetalas, för att få det qvarstående beloppet, hvarå förnyelsen skall gälla, till siffran mera afrundad. I afseende på de enskilda bankerna och deras verksamhet för myntreformens genomförande, hafva Kommitterade tänkt sig att, så snart beslut blifvit fattadt, att guldmynt är rikets verkliga mynt och franken den lagligt gällande räkneenheten, böra dessa banker icke vidare få utgifva ändra sedlar än dem, som lyda å frpnk, och som skola vid anfordran med rikets verkliga mynt inlösas. För att emellertid detta skall kunna ske, måste på samma gång som lagen angående rikets mynt antages, åtskilliga

222 BET NYA MYNTETS INFÖRANDE I DET DAGLIGA UTBYTET. förändringar beslutas i Kong! Kungörelsen af den 20 Maj 1864 angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar; och Kommitterade hafva i en särskild Bilaga (lutt. Y) angifvit, hvilka dessa förändringar äro. Härvid tillåta de sig dock anmärka, att de ansett det ligga utom deras befogenhet att taga i betraktande andra möjligen nödiga förändringar i privatbanks-lagstiftningen än sådana, som med myntreformen ega omedelbart sammanhang, bland hvilka Kommitterade, såsom ock synes af motiveringen till 4 § af förslaget till Lag angående Riksbanken, äfven räkna den, att privatbankerna, efter myntreformens beslutande, må förpligtas inlösa sina sedlar med verkligt mynt. Hvad slutligen beträffar det nya myntets införande i det dagliga utbytet vid köp och försäljning, och allmänhetens invänjande vid den nya mynträkningen — ett område, för hvilket inga rättsliga bestämmelser kunna gifvas — vilja Kommitterade allra minst försöka att förutsäga, huru reformens utveckling der skall försiggå. De svårigheter, som äro att öfvervinna, möta dels i den större allmänhetens förkärlek för de nuvarande banksedlarne af lägre valör, hvilka under det nya myntsystemet måste ersättas af silfvermynt, dels ock vid inlärandet af den nya mynträkningen, hvarvid en ständig jemförelse måste göras mellan de gamla myntstyckena och de nya. Hvad sedelmyntet beträffar föreställa sig Kommitterade, att en- och fem-riksdalerssedlarne under någon tid måste bibehållas i rörelsen, för att icke allmänheten, genom ett för hastigt försvinnande af detta kända och omtyckta bytesmedel, måtte få en ytterligare anledning till motvilja för reformen.

PRISBESTÄMMELSERNA I DET GAMLA MYNTET OCH I DET NYA. 223 För inlärandet åt den nya mynträkningen torde det åter vara af vigt, att tabeller, i öfverensstämmelse med den gällande tariferingen, uppgöras och på lämpligt sätt spridas bland allmänbeten, för att utvisa hvad i hela cent motsvarar 1, 2, 3 o. s. v. öre, och hvad i frank och hela cent motsvarar 1, 2, 3 o. s. v. riksdaler. Utan tvifvel kommer äfven dylika tabellers utarbetning och anordning i fickformat samt spridning bland allmänheten att blifva föremål för enskild företagsamhet, såsom fallet var med de flerstädes i landsorten spridda små ”Jemförelse-tabeller mellan prisen å de nya måtten 1 fot och 5 fot samt den gamla tunnan, från 25 öre till 4 R:dr 75 öre foten”. Emellertid och då det icke tqrde kunna förnekas, att för allmänhetens inlärande af den nya mynträkningen, åtminstone vid det dagliga mindre utbytet och der förekommande prissättningar, någon lättfattlig regel för det gamla myntets förvandling i det nya skulle vara af icke ringa nytta, äfven om den icke gåfve fullt noggranna resultat, så tillåta sig Kommitterade, att i detta hänseende fästa uppmärksamheten på följande l). Efter all sannolikhet kommer tariferingen af öresbelopp, understigande 1 riksdaler, att någorlunda stadigt hålla sig omkring värderelationen 1 riksdaler = 142 cent. Denna värderelation gifver för skilling riksgäld ’) Kommitterade hafva här velat gifva några sådana regler för förvandling1 till cent ej blott af öre utan äfven af skilling riksgäld. Detta senare torde vara så mycket mer berättigadt, som räkningen i skilling ännu på de flesta ställen i vårt land är väl känd och använd; hvartill kommer, att åtminstone den senare regeln för förvandling från skilling till cent gifver i allmänhet mera noggranna resultat.

224 REGLER FÖR OMSÄTTNING AF DET GAMLA MYNTET I DET NYA. 48 skilling = (144—2) cent, eller 1 skilling — (3 — 5\) cent. Man finner häraf, att hvarje skilling är lika med 3 cent, minskadt med cent, och att således, om man icke vill iakttaga minskningen förr, än den uppgår till fullt en hel cent, regeln för att få veta det belopp i cent, som motsvarar ett visst antal skilling, blir denna: multiplicera skillingtalet med 3 och minska produkten med 1, ifall skillingsbeloppet uppgår till 24 eller derutöfver; då erhålles motsvarande antal cent. Önskade man eu större noggrannhet och ville, såsom vanligt, låta hvarje bråk gälla för närmaste hela tal, noll inberäknadt, så blefve regeln något mera komplicerad, nämligen denna: multiplicera skillingstalet med 3 och minska produkten med 1, om skillingsbeloppet ligger mellan 12 och 36, med 2, om skillingsbeloppet uppgår till 36 eller derutöfver; då erhålles motsvarande antal cent. Äfven småibelopp uttryckta i öre kunna med en visserligen mindre, men för det dagliga utbytet tillräcklig, noggrannhet förvandlas till cent enligt denna regel: lägg till öretalet hälften deraf och drag ifrån summan 2:dra siffran i öretalet, höger ifrån räknadt, (om någon sådan finnes); då erhålles motsvarande antal cent.

Åtgärder till myntreformens förberedande. 225 Då myntreformens genomförande i främsta rummet beror deraf, att det nya myntsystemet erhåller rättsligt erkännande, '' måste utan tvifvel all egentlig verksamhet för det nya myntets spridning i rörelsen och för allmänhetens vänjande vid den nya vmynträkningen komma att anstå, till dess att lagliga bestämmelser i nämda hänseende blifvit beslutade. Kommitterade vilja dock icke förneka, att redan dessförinnan en eller annan åtgärd skulle kunna vidtagas, för att förbereda den tillämnade reformen och underlätta den öfvergång, som tager sin början med de nya lagarnes antagande. Sådana åtgärder skulle isynnerhet vara påkallade, om redan före den tid, då myntreformen kan taga sin begynnelse, några särdeles gynsamma konjunkturer för indragande af guld i landet skulle inträffa; och de skulle måhända kunna bidraga att förmildra verkan af de rubbningar, som möjligen komme att träffa den allmänna rörelsen, om de nya lagarne utan all förberedelse .skulle träda i kraft. Såsom sådana förberedande åtgärder hafva Kommitterade tänkt sig: l:o Fastställande af eu viss kurs, till hvilken Carolinen må mottagas i alla betalningar till kronans kassor. Då afsigten härmed skulle vara att bereda lättare spridning och större förtroende åt dessa guldmynt, hvilka, till följd af den nuvarande skilnaden mellan Riksbankens in- och utvexlingspris, synas hafva svårt att komma till användning i den dagliga rörelsen, skulle den för kronans kassor fastställda kursen vara densamma som bankens utvexlingspris; och då allmänhetens förtroende för de nya mynten Myntkommitténs Set. 15

226 ÅTGÅEDER TILL MYNTREFORMENS FÖRBEREDANDE. hufvudsakligen beror derpå, att deras värde visar sig vara lika oföränderligt som det lagliga betalningsmedlets eller silfvermyntens, är det utan tvifvel af stor vigt att, så vida ej särskilda tvingande omständigheter till annat föranleda, låta denna statens kassakurs under hela tiden före myntreformens beslutande vara oförändrad. På Kongl. Maj:ts vidare ompröfning måste det sedan bero, huruvida detta statens åtagande, att vid all uppbörd och alla betalningar mottaga guldmynt till ett fast värde, äfven skall utsträckas till att genom kronans kassor ombesörja deras invexling mot silfvermynt eller å silfver lydande riksbankssedlar. Kommitterade föreställa sig emellertid, att så länge enskilda bankinrättningar fortfara att såsom hittills besöija denna invexling till Riksbankens utvexlingspris, torde statens åtffärd i detta hänseende icke i någon större utsträckning O '' komma att tagas i anspråk. 2:o Bemyndigande för Riksbanken och de enskilda bankerna att utgifva sedlar lydande å Carolin. Hvad Riksbanken beträffar, möter härvid den svårigheten att, då denna institution har till uppgift att uppehålla landets myntväsen, måste densamma, så länge dess å silfver lydande sedlar erkännas såsom mynt, framför allt söija för att kunna vid anfordran inlösa dessa sedlar med silfver och således undvika allt, som i detta hänseende kunde utöfva en störande inverkan. Kommitterade föreställa sig derför, att under tiden före de nya myntlagarnes antagande, och innan guldmynt och derå lydande riksbankssedlar ännu blifvit lagligt betalningsmedel, Riksbanken icke borde utgifva obetäckta sedlar lydande å guldmynt, utan skulle

ÅTGÄRDER TILL MYNTREFORMENS FÖRBEREDANDE. 227 för det utelöpande beloppet af sådana sedlar alltid finnas full guldvaluta inneliggande i bankens hvalf. De borde också helst utlemnas i form af depositionsbevis ställda till innehafvaren. Det följer af sig sjelf!, att dessa å guldmynt lydande sedlar eller depositionsbevis genom sjelfva sin form och färg böra vara val skilda från de å si Ifver mynt lydande sedlar. För de enskilda bankerna, som icke hafva till uppgift att uppehålla myntvärdet, och som med Riksbankens sedlar kunna inlösa sina egna å silfvermynt lydande sedlar, synes det icke vara med någon svårighet förenad! att redan före myntreformens beslutande utgifva sedlar lydande å guldmynt, förutsatt allenast att de vidtaga åtgärder för dessa sedlars inlösande, vid anfordran, efter lydelsen med guldmynt. Kommitterade hafva också utarbetat förslag till ’ b oordning derom, att enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar jemväl få utgifva sådana, lydande å Carolinstycken” (se Bil. IT); och har det synts dem icke böra väcka någon betänklighet att dervid medgifva dessa bankbolag rättigheten, att i sin nuvarande sedelutgifningsrätt inberäkna dessa å Carolin lydande sedlar efter Garolinens af Riksbanken fastställda utvexlingspris. Sedan detta betänkande redan var uppsatt, fingo Kommitterade mottaga en skrifvelse, utgången från Förenta Staternas Department of State den 13 Juni 1870, hvilken blifvit föranledd deraf, att Förenta Staternas Senat uppmanat Presidenten att öppna brefvexling med Storbrittanien

228 TILLÄGG OM MYNTREFORMSFÖRSLAG FRÅN och öfriga främmande makter, i afsigt att befordra antagandet af gemensam myntenhet och värdemätare för ett internationelt myntsystem. Sedan skrifvelsen fästat uppmärksamheten derå, att de länder, med hvilka Amerika har kommerciela förbindelser, hufvudsakligen kunna indelas i fyra grupper, de som räkna i Sterlingmynt, » » » i Frankmynt, » » » i Nordtyskt mynt, » » » i Dollarsmynt; vidare att Förenta Staterna från den första gruppens länder importera för 220mill. doll., till från till från till så att, » andra » tredje exportera » 275 » importera » 50 » 57 » 26.5 » 27 » » » exportera » » importera » )> » )> exportera då hela Förenta Staternas import utgör 418 mill. och export » 440 » de mynt, i hvilka sterling och dollars utgöra räkneenheten, för Förenta Staterna ögonskenligen ega den allra största betydelse, så snart fråga uppstår om förening till ett gemensamt myntsystem; samt att hvarje förändring i den inom Förenta Staterna gällande räkneenhet skulle medföra en mängd olägenheter för Förenta Staternas folk, för hvilka detta knappast skulle finna sig godtgjordt genom de fördelar, det skulle draga af förändringen, och att likaledes de öfriga staterna hvar och en för sig skulle hafva mera olägenhet än fördel af hvarje förändring i deras räkneenhet; 1

FÖRENTA STATERNAS DEPARTMENT OF STATE. 229 uppställer densamma för genomförandet från Förenta Staternas sida af ett internationelt myntsystem, såvida dertill fordras en absolut identitet mellan de olika ländernas mynt, såsom hufvudvilkor l:o att föreningen med de andra länderna icke måtte behöfva medföra någon väsendtlig förändring af Förenta Staternas nuvarande myntenhet; 2:o att föreningen om ett gemensamt mynt måtte biträdas af England och af de länder, som hafva frankräkning. Då skrifvelsen nu tillika medgifver, att samma fordran måste från Englands och Frankrikes sida uppställas å hvarje grundval för ett internationelt system,. så att de å sin sida måste begära: l:o att icke behöfva ändra sin mynt- eller räkneenhet, 2:o att de bägge andra hufvudgrupperna af länder måtte biträda det af dem antagna myntsystem, så framgår som en omedelbar följd af dessa ömsesidiga absolut oförenliga fordringar, att en dylik förening måste vara omöjlig, en åsigt som i skrifvelsen ock är med styrka framhållen. Der säges om det af 1867 års myntkonferens förordade, och sedan inom den Amerikanska Kongressen upprepade gånger föreslagna, Franska myntsystemet, att Förenta Staternas styrelse önskar ett myntsystem, som mera närmar sig till dess eget, och att i hvarje händelse Presidenten icke kan föreslå Kongressen att underkasta Förenta staternas undersåter alla de med en dylik förändring förbundna olägenheter, förr än man är viss, att England kommer att ansluta sig till detta system. Om det

230 TILLÄGG OM MYNTREFORMSFÖRSLAG FRÅN af Hr Kelley i Kongressen framlagda förslag yttrar åter skrifvelsen, att detsamma visserligen synes bereda Amerika en stor fördel, då dollarns reduktion skulle inskränkas till 0.3 % och således falla inom remediet; men deri uttalas tillika den öfvertygelsen, att detta system icke kan gynsamt mottagas hvarken i England, der det påkallar en förhöjning i guldmyntens värde af 2% %, ej heller i Frankrike, der förhöjningen skulle blifva 3f %. Då förslagen att förena de olika myntsystemen genom deras grundande på ett för alla gemensamt och för alla absolut identiskt guldmynt sålunda synes stöta mot den oöfvervinneliga svårigheten af oförenliga och dock lika berättigade fordringar, framkastar skrifvelsen ett nytt förslag till ernående af ett internationelt mynt, hvilket afser att, utan någon svårare rubbning af de förnämsta handelsfolkens olika myntsystem, utan någon förändring i benämningarna och de relativa värdena å hvarderas inhemska mynt, ändock komma till en sådan assimilation af dessa myntsystem, som kan försäkra alla om de flesta af de fördelar, hvilka en absolut unification skulle innebära. Den första uppgiften är dervid allenast att för värdena finna ett gemensamt mått, som sjelft icke är mynt, men till hvilket hvarje nations mynt kan genom en liten oväsendtlig förändring sättas i en enkel och lätt uttryckt relation. Ett sådant mått vill skrifvelsen finna i den Franska decigrammen. Den föreslår, att hvarje mynts internationela värde skall bestämmas genom den vigt fint guld det innehåller, hvilken vigt uttryckt i hela franska decigrammer skulle utsättas i dess prägel; och att, innan någon fullständig internationel myntenhet kan

FÖRENTA STATERNAS DEPARTMENT OE STATE. 231 ernås, alla andra frågor beträffande mynten skola öfverlemnas åt hvarje lands egen lagstiftning och erfarenhet. Enligt detta förslag skalle derför hvart och ett af de förnämsta länderna åvägabringa en sådan förändring af sina mynt, att de hvart för sig kornrne att utgöra något helt antal de c igram fint guld, såsom följande tabell utvisar : Myntens namn. Nuvarande vigt i decigram fint guld. Föreslagen vigt fint guld. Förändringen uttryckt i procent. Förenta Staterna...... Half-eagle................................. 75.232 75 -A* Storbrittanien......... Sovereign ................................. 73.224 73 -\% Frankrike ............... Napoleon d’or............................ 68.065 58 — A* Preussen................. Friedrich d’or .......................... 60.302 60 - i % Österrike ................ Doppel ducat........................... 68.838 69 + i % Tyska Myntföreningen Krone ...................................... 100 100 — Ryssland................. Halfimperial.............................. 59.987 60 ä* Jp + Spanien .................. Dublon om 10 escudos sedan 1861 75.483 76 - § % De föreslagna förändringarne äro ytterst obetydliga och knappast märkbara. Antagas de, blir derigenom decigrammen fint guld en ideel räkneenhet, som lätteligen kan användas för internationela prisbestämningar, och fint guld är värdemätare utan allt afseende å legeringen. Kommitterade hafva af det här framställda förslaget icke funnit sig föranledda att frångå sin redan stadgade öfvertygelse om det ändamålsenligaste sättet att vinna en sådan öfverensstämmelse mellan de olika folkens mynt -

232 TILLÄGG OM FRANKRIKES SISTA ÅTGÄRDER I MYNTFBÅGAN. väsen, som slutligen kan åstadkomma ett verkligt internationelt myntsystem. De hafva icke kunnat finna, att de här föreslagna förändringar i de olika folkens myntsystem, hvilka dock alltid skulle medföra större eller mindre uppoffringar och förvecklingar, skulle bereda någon motsvarande fördel föi; det internationela utbytet eller åt de särskilda staterna erbjuda de fördelar af ett mera rationel myntväsen, som de hvar för sig eftersträfva. Slutligen anse sig Kommitterade äfven böra omnämna, att den undersökning (enquéte) rörande myntfrågan, hvilken, såsom i Betänkandet är omförmäldt, detta år anställts af Frankrikes Conseil supérieur du Commerce, de 1’Agriculture et de 1’Industrie, förstärkt med några ledamöter af le Corps legislativ numera är afslutad. Under öfverläggningarna hafva 37 sakkunnige Fransmän och utländingar blifvit hörda, deribland äfven (från Norge) Statsrådet O. •/. BrocJi och (från Sverige) Bankdirektören A. O. Wallenberg. — Bland de uppställda 5 frågorna voro af största vigt de, som rörde 25 fr.-styckets prägling och upphäfvandet af ”le double étalon”. Af de 37 sakkunnige hafva 30 förordat präglingen af 25 fr.-stycket; 23 yttrade sig bestämdt för upphäfvandet af ”le double étalon”, 12 uttalade sig emot och 2 tveksamt. Af ledamöterna inom le Conseil supérieur röstade också flertalet för bägge dessa åtgärder. Angående frågan om ”le double étalon” stannade man dock för närvarande vid det beslut, att upphäfvandet af densamma borde beredas genom inställande af

TILLÄGG OM FRANKRIKES SISTA ÅTGÄRDER I MYNTFRÅGAN. 233 all vidare utmyntning af 5 fr.-styckena i silfver, Indika derigenom så småningom af sig sj elfva skulle försvinna ur rörelsen, hvarefter deras aflysande såsom lagligt betalningsmedel utan någon svårighet kunde försiggå. Med djupaste vördnad trohet och nit framhärda Kommitterade Stormäktigste, Allernådigste Konung! Eders Kongl. Majestäts Stockholm d. 13 Aug. 1870. underdånigste och tropligtigste tjenare och undereåter C. J. MALMSTEN. Joach. Åkerman. Axel Bergström. C. Skogman. J. J. Ekman. Hans Forssell.

Särskild mening vid Kommitténs beslut angående förvandling i det nya myntet af äldre, i silfvervaluta förskrifna, förbindelser af C. Skogman. Det var att förutse, det vid behandlingen af föreliggande punkt ibland de ämnen, Kommitterade hade att utreda, olika åsigter skulle komma att uttalas, huru sammanstämmande än samtlige Kommitterades äsigter i sjelfva myntfrågan än kunde blifva. Dels är denna del af ämnet i sig sjelf af en mera invecklad natur än frågan om ett nytt myntsystem i och för sig, enär den måste betraktas icke blott utur praktisk utan äfven utur rättslig synpunkt; dels har man icke här, såsom vid bestämmande af det nya myntsystemet, något faktiskt gifvet, som med nästan omotståndlig kraft tvingar meningarna att följa den redan brutna och banade vägen, äfven om man utur mera än en synpunkt kan önska, att denna väg från början blifvit utstakad uti en något olika riktning. Inom det uti myntfrågan, såsom i mycket annat, tongifvande landet, Frankrike, är förvandlingen eller omsättningen i guld af förbindelser lydande å silfver, eller tvärtom, redan gifven genom den i detta land rådande ”double étalon” eller alternativa värdemätaren, enligt hvilken hvarje gäldenär kan, efter behag, med silfvereller guldmynt frigöra sig från en penninge-förbindelse, enligt ett värdeförhållande dessa metaller emellan af 1 :15.5. Huruvida nu en sådan tolkning af den bekanta lagen af den 7 Germinal år XI verkligen är den rätta, eller om icke silfver ännu är den egentliga lagliga myntvalutan i Frankrike, derom tvista i nämnda land de utmärktaste statsekonomer och rättslärde; något försök att reda denna fråga eller att deruti ens uttrycka någon åsigt, skulle således här knappast vara på sin plats. För oss är det nog att veta, det vid stigande värde på silfver under nästlidna årtionde guldet i Frankrike faktiskt satte sig i silfrets ställe, men att deremot nu, vid sjunkande värde å silfver — värdeförhållandet har de

236 SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING. gista tre åren stått vid 1:15.55, 15.60 — denna sistnämnda metall synes börja att undantränga guldet för att åter intaga sin gamla plats. Huru ömtålig frågan om en myntförändring städse måste blifva vid hvarje mera - utbildadt samhällstillstånd, der förbindelserna man ocli man emellan, äfvensom de emellan staten eller kommuner å ena sidan och enskilda personer eller stiftelser å den andra, icke allenast vuxit till ett ofantligt belopp, utan äfven förekomma i mångfaldigt skiftande och stundom ganska invecklade former, derom upplyser bland annat den lifliga strid, som någon tid pågått i England, uppväckt af den skenbarligen ringa förändring i värdet af landets gamla myntenhet, pundet sterling, hvilken blifvit ifrågasatt för åstadkommande af fullkomlig likhet i metallvärde emellan detta och det såsom universell mynt föreslagna 25-frankstycket, hvarigenom den rika och affärsverksamma östaten, öfver hvars område solen ej går ned, och der prisen å de stora stapelvarorna hufvudsakligen bestämmas, skulle hafva anslutit sig till eller åtminstone satt sig i nära beröring med det på dagordningen stående internationela myntsystemet. Ehuru den i och för en sådan anslutning nödiga nedsättningen af pundet sterling endast uppgår till två pence, eller § procent, utan att något ombyte sker i den metall, hvarpå myntsystemet är fotadt, har dock förslaget derom väckt ett lifligt motstånd, just på grund af de svårigheter som möta i afseende på redan befintliga förbindelsers behandling; ett motstånd som icke låtit sig slappas genom den af nuvarande skattkammar-kansleren föreslagna utvägen att nedsätta det präglade pundets — sovereignens — värde genom åsättandet af en i myntet inlagd slagskatt, af noggrannt samma belopp som skilnaden emellan den nuvarande sovereignen och 25-frankstycket, hvarigenom man förmenar sig hafva åstadkommit ett mynt, h vilket å enå sidan inom landet förblefve vid samma värde som det äldre myntet och fortfarande vore i besittning af samma köpkraft som detta vid utbyte emot andra varor eller förnödenheter, men som vid jemförelse med utlandets mynt stode i ett annat, något lägre värde. Huru detta ringare värde i utlandet skall kunna förhindras att inverka på myntstyckets högre värde inom England, samt huru den sovereign, som i Frankrike gäller 25 frank, skall kunna i England fortfarande anses lika med 25 frank 22 centimer, är en fråga vid hvars bejakande man väl må känna sig tveksam. Dess upptagande till pröfning och utredning är likväl här icke af nöden, enär

SÅRSKTT.T) MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING. 237 en sådan icke står i något omedelbart sammanhang med den, hvarom jag nu bär att yttra mig. Vid den år 1815 i England skedda öfvergången från silfver till guld såsom laglig värdemätare, hade guldet redan så länge varit i faktisk besittning af makten, att allas tankar och begrepp i penningeväg helt och hållet lydde på guld, om detta uttryck tillätes mig. Några egentliga svårigheter utur synpunkten af den ena metallens utbyte mot den andra mötte således ej; den nya lagen fixerade blott hvad som redan fanns till. Lika litet från detta land som ifrån Frankrike kunna vi således hemta några mera omfattande upplysningar om de åtgärder i meranämnda afseende, erfarenheten anvisat såsom nödvändiga eller gagneliga vid genomförandet af en så beskaffad öfvergång som den, hvilken nu skulle förestå oss. Icke heller sysselsätter man sig der mycket med det vetenskapliga utredandet af en fråga, som der måste,anses tillhöra en redan öfvervunnen ståndpunkt. Deremot befinner sig Tyskland i alldeles samma ställning som Sverige, i det att såväl den rena silfvervalutan der, likasom hos oss, är herrskande 1), som ock att talrika röster höjt sig för beredande af en så skyndsamt som möjligt skeende öfvergång till guldmyntsystem. Bland de ganska talrika skriftställare, hvilka med sakkunskap och talang uppträdt i denna sak, finnes ingen, som icke med liflighet och utan ringaste tvekan förordar en sådan öfvergång; de fleste äro ense äfven derom att, ehvad invändningar man än, både utur vetenskaplig och ur praktisk synpunkt, kan göra emot det nuvarande franksystemet i guld, detsamma dock hör obetingadt antagas, åtminstone hvad sjelfva hufvudmyntet beträffar, enär uppställandet af ett annat system skulle vara detsamma som att till en oberäkneligt aflägsen framtid undanskjuta just den angelägnaste och hufvudsakligaste delen af hela frågan, den nämligen om ett för hela den civiliserade verlden gemensamt, allmänt rådande mynt. De afvikande meningar som härutinnan framställas, härleda sig för öfrigt till en stor del från rent politiska skäl, från nationalstolthet eller hat emot den gamla arffienden Frankrike* 2), hvilket allt för oss ej eger någon giltighet. '') De härifrån förekommande undantagen, i Bremen och Hannover, i det sistnämnda landet endast vid liqvid för vissa slags affärer, torde ej hafva mycket inflytande härvid. 2) Se t. ex. Augspurg, Zui; Deutschen Munzfrage, IV, sid. 46, 8.

238 SÄRSKILD MENING- AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING. Men om desse författare äro fullkomligt ense om det mål, hvartill man bör sträfva, äro dock deras åsigter — såsom ock i Kommitténs betänkande finnes angifvet — mycket skiljaktige i afseende på den väg som säkrast och beqvämast leder dit och framförallt angående behandlingen af förutvarande på silfvervaluta lydande förbindelser, ett ämne af genomgripande vigt, ej blott utur rättvisans och billighetens synpunkt, utan äfven i och för sakens praktiska genomförande. På ett enkelt och snabbt sätt att ordna * hithörande förhållanden, beror ej blott statsmakternas och det allmänna tänkesättets stämning till fördel för den ifrågasatta öfvergången till guldmyntsystem, utan äfven den tiderymd, som efter det nya myntsystemets lagliga införande skall komma att förlöpa, innan detta kan sägas hafva blifvit en verklighet. Det lärer väl nämligen ej kunna förnekas, att ju hastigare, efter det öfvergången är beslutad och satt i verket, alla materiella eller ideella förhållanden, hvilka påminna om sakernas förutvarande skick, undandragas allmänhetens blickar och tankar, desto skyndsammare och fullständigare skall det nyantagna systemet undantränga det aflagda, hvilket, icke mera görande sig dagligen påmindt, snart skall förlora sitt rotfäste i allmänhetens sinne och utplånas utur dess hågkomst. Den både inom och utom Sverige framställda grundsatsen, att alla redan befintliga på silfver lydande förbindelser fortfarande skola efter sin lydelse med silfver gäldas, der annan öfverenskommelse mellan parterna ej träffas, förefaller visserligen mycket enkel och egnad att befria statsmakter och embetsmyncligheter från all omtanke och allt besvär med saken; men dét kan dock på goda skäl sättas i fråga, såväl om den till sjelfva sin grund verkligen är rättvis, som ock huruvida den verkligen skall kunna genomföras, utan att förr eller senare leda till hvarjehanda mera eller mindre ingripande åtgärder för redande af de förvecklingar, hvilka sannolikt skola uppstå vid dess fulla tillämpning på en mängd äldre förbindelser. I afseende å dylika syftar jag härvidlag ej på sådana vanliga affärspapper, som hufvudsakligen falla inom området för bankers och finans-bolags verksamhet, och hvilka i allmänhet hafva en bestämd, icke mycket aflägsen förfallotid, eller också genom uppsägning kunna erhålla en sådan, då de kunna förnyas i belopp, utsatta efter den nya myntfoten, hvarvid naturligtvis förvandlingsgrunden, med ledning af förhandenvarande prisförhållande de båda metallerna emellan, uppgöres genom ömse -

SÄ Ti SK Tf T) MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING. 239 sjdig öfverenskommelse. Ännu mindre behöfver man bekymra sig om banksedlar och dylika hastigt kringlöpande papper. De i betänkandet intagna uppgifterna angående Riksbankens rörelse visa nogsamt, huru hastigt utbytet kan ske af sedlar lydande å silfver mot andra lydande på guld, om man endast vidtager den enkla åtgärden att ej vidare utlemna de förra efter det de vid liqvider eller insättningar till banken inkommit. Till ytterligare bevis härför må derutöfver anföras, hurusom t. ex. i Stockholms Enskilda Bank kassa-rörelsen hvarje af de senaste åren uppgått till ett belopp af 270—280 millioner, under det samma banks utelöpande sedelsumma hållit sig omkring 1 million. Men vid många andra förbindelser, der uppsägningen är bunden genom hvarjehanda vilkor och förbehåll, och der det således ej beror af den ena kontrahentens önskan att upplösa det bindande förhållandet, der svårigheter och förvecklingar således lätt kunna uppstå, vare sig genom snikenhet och obillighet eller genom bristande insigt uti ämnet, ställer sig saken vida mera invecklad och kontrahenterna hafva genom de nya myntförhållandena kommit dill hvarandra i eu annan ställning än förut. Med de penningar, gäldenären erhöll för de produkter, han afyttrat, eller de inkomster han hade att uppbära, kunde han förut fullgöra sin förbindelse till borgenären, men det är åtminstone icke alldeles säkert, att denne hädanefter skall taga i betalning det nya myntet, der han genom ett fast vidhållande af kontraktets lydelse möjligen kan bereda sig fördelar. Hvad räntor, skatter, afgifter m. m. dylikt beträffar, måste det dessutom vara oundgängligen nödvändigt att åstadkomma skyndsam förvandling, såvida man anser enkelhet och reda i de allmänna uppbörds- och räkenskaps-verken nödvändiga eller åtminstone önskvärda. Genom silfrets upphörande att längre vara landets hufvudmynt, förvandlas det, med undantag för det oundgängliga och föreslagna billionerade skiljemyntet, till endast en vara. De jorden påliggande skatter och räntor, hvilka helt nyligen blifvit förvandlade i penningar, skulle således åter komma att utgå, i en persedel—silfver—, hvilken, likasom de förr i dessa skatter ingående persedlarne, genom årlig markegångssättning finge sig ett värde i penningar åsatt. Om nu än en dylik prissättning för silfver tvifvelsutan är vidare lättare verkställd än för andra persedlar eller varor, qvarstår dock med oförminskad principiel betydelse den omständigheten, att lösnings- eller förvandlings-priset ej kan åsättas utan de skattskyldiges hörande, hvilka måhända

240 SÅHSKTT.T) MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVEBTEKING. icke skola finnas villige att låta befattningen härmed öfverflyttas från markegångs-kommitteerna till annan lämpligare myndighet. Jag har tillåtit mig'' yttra, det meranämnda grundsats icke heller synes mig innebära någon verklig rättvisa, såvida man i afseende på förbindelsers värde i jemförelse med varors och förnödenheters värden i allmänhet, såvidt dessa bero af den nu ifrågasatta myntförändringen och dess omedelbara följder, anser förhållandet böra förblifva i möjligaste mån orubbadt. Den som hittills i Sverige blifvit innehafvare af en förbindelse af hvad slag som helst, deruti icke genom uttryckligt aftal säges, att densamma kan eller skall afbördas i särskildt uppgifvet annat mynt eller i något slags varor eller persedlar, har varit och är berättigad att för sin fordran erhålla landets mynt, prägladt af silfver. Den egenskap af tvunget betalningsmedel, hvilken blifvit tillerkänd Riksbankens sedlar, gör ingen förändring i denna sats, enär dessa sedlars värde hufvudsakligen beror af den omständigheten, att de i Riksbanken efter sin lydelse inlösas med silfver, hvarjemte de, såsom varande allmänt gängse betalningsmedel, kunna af emottagaren vidare begagnas vid de liqvider han har att göra. Ehuru nu silfret på den stora verldsmarknaden redan för närvarande hufvudsakligen gäller såsom vara, med föränderligt pris noteradt i guld, har det dock inom ett land med silfvermyntfot, när det i öfverensstämmelse med gällande myntförfattningar är prägladt till mynt, utöfver och bredvid sin allmänna egenskap af handelsvara ytterligare den särskilda egenskapen. att just vara landets mynt, d. v. s. det medel, i utbyte mot hvilket man omedelbart kan förskaffa sig de förnödenheter man önskar, det betalningsmedel, genom hvilket man kan frigöra sig från sina penninge-förbindelser, utan att i sistnämnda fall fordringsegaren kan neka att emottaga detsamma eller göra liqviden till föremål för särskild underhandling. Men i och med detsamma som silfret undantränges utur denna sin ställning såsom landets myntmetall, förvandlas det till blott och bart vara. Den som innehar annan mans förbindelse lydande på silfver, finner sig, om vid det föreslagna myntsystemets genomförande den nyssnämda grundsatsen skulle vinna tillämpning, i den ställning, att han i stället för sin fordran lydande på silfver-mynt, får i liqvid blott och bart silfver-var a; eller, med andra ord, han ser sig, tack vare myntförändringen, nödsakad att i liqvid emottaga hvad han icke är säker på att kunna i sin ordning lemna såsom liqvid till hvarje annan man, med hvilken han står i affärsgemenskap. En

PÄRS KILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 241 utmärkt skriftställare i ämnet, Norges ombud vid myntkonferensen i Paris år 1867, har liknat det nämnda förhållandet vid det fall, att om en man af en annan lånat ett redskap på en viss bestämd tid, så frigör ban sig från sin förbindelse när han vid den bestämda tidpunkten återlemna!- redskapet i oförändradt tillstånd, och sluter sig i öfverensstämmelse härmed teoretiskt till den anförda grundsatsen, ehuruväl han dock ur praktisk synpunkt föreslår en betydande modifikation vid tillämpningen. Mig synes dock den anförda liknelsen ej fullt riktig. Det är sannt, att om jag lånat t. ex. en plog och vid utsatt tid återlemna!- samma plog i oförändradt skick, eller ock en annan, den lånade alldeles lik till beskaffenhet och användbarhet, så måste jag anses hafva fullgjort min förbindelse, äfven om under mellantiden andra bättre plogar blifvit uppfunna eller om sådana plogar, som den jag lånade och återlemnat, numera tillverkas och säljas för lägre pris än det som gällde när jag fick mitt lån. Men det föreliggande fallet, silfvervara i stället för silfver-mynt, synes mig snarare likna det fall, att jag i stället för en jernplog, jag lånat, lemnar tillbaka dess vigt i jern, hvarmed jag väl ingalunda kärr sägas hafva frigjort mig från min åtagna förbindelse. Det är visserligen obestridligt att den qvantitativa skilnaden i värde emellan jernet och den deraf tillverkade plogen är mångdubbelt större än den emellan silfver och det deraf tillverkade myntet, qvalitativt äro dock dejemförda förhållandena likartade. Det är äfven åtminstone sannolikt, att på större handelsplatser varan silfver, i plantsar eller mynt, lätt och måhända utan förlust kan omsättas till guldmynt, så att en obegränsad tillämpning af den omhandlade grundsatsen icke skall inom den egentliga större affärsverlder. medföra någon betydande olägenhet. I aflägsnare delar af ett vidsträckt och glest befolkad! land, med långsam samfärdsel och trög omsättning, skall deremot dess ordagranna tillämpning i många fall icke endast innebära den orättvisan att gäldenären erhållit förmånen att betala ”aliud (silfver-vara) pro alio (silfver-mynt)” utan att sådant skett ”consentiente creditore”, utan man skall derigenom äfven på ett betänkligt sätt fördröja spridningen af det nya myntet. Någon tanke på de uppkommande förvecklingarne synes äfven hafva föresväfvat en motionär i ämnet, som i öfrigt obetingadt anslutit sig till den omhandlade grundsatsen, men som sedermera föreslagit, att myntningen af hela och fjerdedels speciel- af silfver skulle fortgå äfven efter det nya myntsystemets fullbordade Myntkommitténs Set. 16

242 SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. införande, för att såmedelst möjliggöra fullgörandet efter ordalydelsen af äldre, å silfver lydande förbindelser. Huru olämplig en sådan utväg skulle vara, torde emellertid vara lätt insedt. Man skulle i sådant fall inom riket ega ett slags mynt, det nya guldmyntet, till obegränsadt belopp gällande vid liqvid af nyare förbindelser, men vid äldre endast vilkorligt och efter kurs; ett annat, silfvermynt efter äldre myntfoten, med hvilket förhållandet vore alldeles omvändt; slutligen det nya billionerade silfvermyntet, inom ett visst maximum gällande vid vissa men icke vid andra liqvider. Det kan ej fela, att sådant skulle leda till ett nästan oöfvervinneligt trassel och besvär vid all räkenskap och redovisning, till oupphörlig klagan och missnöje från menige mans sida; slutligen måste häruti äfven ligga en stark dragning till ett myntsystem med dubbel värdemätare. Inom Kommittén har icke heller förberörda åsigt i sin rena och oblandade form funnit någon förespråkare, utan har man varit ense derom, att en konvertering af samtliga förutvarande förbindelser, såväl emellan staten och kommuner å ena sidan och enskilde å den andra, som ock enskilde emellan, är såväl mera öfverensstämmande med rättvisans och billighetens fordringar, som ock i praktiskt hänseende vida att föredraga. Det är endast om den utsträckning, i hvilken denna konvertering skall tillämpas, som meningarne hafva varit delade, i det Kommitterades flertal ansett en med ens och för alltid till siffran bestämd konvertering endast böra gälla de förbindelser, som falla inom den offentliga rättens område, men deremot på dem af privaträttslig natur velat tillämpa den af professor (numera statsrådet) Broch föreslagna förvandlingsmethoden efter ett värdeförhållande emellan silfver och guld af 1 : 15.5, till hvars resultat skall fogas ett tillägg eller ett afdrag, för hvarje år bestämdt i enlighet med silfrets pris å de stora handelsplatserna i utlandet, d. v. s. med andra ord, att förbindelser lydande på silfver-mynt få afbördas med guld-mynt efter en för året satt markegång på silfver; hvaremot två ledamöter ansett konverteringen kunna och böra lämpligare ske med ens och för all framtid, efter det värdeförhållande emellan guld och silfver, som närmast öfverensstämmer med det, hvilket under de senast förflutna åren varit rådande på verldsmarknaden, och som för öfrigt sannolikt skall nära sammanfalla med det nyssnämnda af 1: 15.5. Det är för denna åsigt angående äldre för -

SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 243 bindelsers konvertering i det nya myntet jag skall försöka att framlägga några skäl. Hvad frågans rent praktiska sida beträffar, det skyndsamma genomförandet af hela förändringen i myntväsendet, så torde någon utredning knappast erfordras, utan får såsom axiomatisk! antagas, att intet mera bidrager dertill än det hastiga försvinnandet ur allmänhetens händer af förbindelser lydande på .det gamla myntet och deras utbyte emot andra lydande å det nya. Alla som skrifvit eller yttrat sig i ämnet synas vara härutinnan ense; man har till och med i denna syftning hört föreslås, att de enskilda bankerna skulle berättigas att redan nu utgifva sedlar å guldvaluta. Något tvifvel lärer således ej kunna förefinnas derom, att man, sedan beslut i hufvudfrågan en gång blifvit fattadt, skall söka med all den skyndsamhet förhållandena medgifva till guldvaluta omföra icke blott skatter, umgälder, afgifter m. m. dylikt, af hvad slag de än må vara, utan äfven till sådan omsätta bankers sedlar och depositbevis, handelsvexlar och vanliga affärspapper, för Indika förnyelse erfordras, löpande räkningar och kreditiv, äfvensom genom uppsägning och derpå följande nytt aftal sådana förbindelser, som äro underkastade sådant vilkor. Om nu allt detta dels är en följd af det vidtagna utbytet af en myntmetall emot en annan, dels i sin ordning mägtigt bidrager till fortgången och fullbordan af samma utbyte, så leder fullföljandet af den uti dessa åtgärder uttryckta och afspeglade tankegången nödvändigtvis derhän, att man måste anse åtminstone önskvärdt, att samma omforma- eller omsättning kunde utsträckas äfven till andra mera svårföränderliga förbindelser, och att dervid endast är att tillse, huruvida ett ingripande från lagstiftningens sida är förenligt eller ej med de rättsgrunder, hvilkas giltighet måste erkännas, samt med den billighet hvilken, här likasom vid de flesta andra åtgärder af ekonomisk eller finansiel natur, bör dels leda tillämpningen af rättsgrundsatsen, på det ej ”summum jus” måtte blifva ”summa injuria”, dels någon gång måste träda i stället för denna sistnämnda grundsats, der denna icke räcker till för afgörande af hvarje möjligt fall, för slitande af hvarje uppkommen tvist. Då mynt i allmänhet egentligen är endast ett mått för värdet af de varor, effekter, kapitaler eller hvad man vill kalla de ting, som kunna blifva föremål för eganderätt; då myntet i och för sig icke omedelbart fyller något menniskans behof, utan kan sägas

244 SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. blott vara en invisning på något belopp af de ting, hvarmed dessa fyllas, så är verkliga värdet af en i penningar ställd förbindelse hufvudsakligen beroende af värdeförhållandet emellan penningar eller mynt och samtliga för menniskans tillvaro nödvändiga varor, hvarvid man naturligtvis ej får fästa sig vid den tillfälliga prisstegring en eller annan särskild vara, eller klass af varor, kan erhålla genom en i hast;inträffande brist derå, eller ock till följd af en genom undantagsförhållanden framkallad mycket ökad efterfrågan, hvarpå allt mångartade exempel pläga förekomma i de flesta afhandlingar uti statshushållningsläran. Om det nu också synes vara en allmänt gällande ekonomisk lag, att penningars eller de ädla metallernas, guldets och silfrets, värde i förhållande till hela inbegreppet af varor, och allramest till de slag af varor, hvilka med skäl hänföras till de för menniskans fysiska tillvaro mest oumbärliga, småningom sjunkit alltifrån de äldsta tider, om hvilka historien har något att förmäla; så ligger häruti, orsakerna må nu vara hvilka som helst, icke något skäl, hvarföre fordringsegarens rätt skall derutöfver underkastas den försämrande inverkan af andra, genom särskildt dertill verkande åtgärder framkallade förhållanden. Hvilket inbördes förhållande i de två nyssnämnda metallernas värde kan komma att i den närmaste framtiden blifva gällande, är naturligtvis omöjligt att med någon visshet förutsäga, enär häruti såsom en hufvudsaklig faktor ingår den absoluta tillgången på desamma, hvilken är beroende af den större eller mindre afkastning nyupptäckta malmgångar eller metallförande jordlager komma att lemna. Sannolikheterna äro dock här att antaga såsom vägande temligen jemnt, och i alla händelser ligga dylika verldstilldragelser och de följder de kunna medföra helt och hållet utom gränsen för lagstiftning och regeringsåtgärder. Det är äfven klart, att den förlust, som härigenom förorsakats, skulle drabbat samma personer på samma sätt, äfven i fall frågan om internationelt mynt och dermed sammanhängande ombyte af myntfot aldrig blifvit väckt. Deremot kan det icke förnekas, att, allt annat antaget oförändradt, demonetiseringen af silfret, eller aflysande! af detsamma såsom grundval för folkrika länders myntsystem, skall icke ©väsendtligt verka till sänkande af denna metalls värde gent emot såväl guld som inbegreppet af varor, eller åtminstone att det förut pågående sjunkandet derigenom skall påskyndas; de dermed förenade förluster skola således träffa mången, som, i händelse denna process erfordrat längre tiderymd, skulle till en viss grad kunnat skydda sig

SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 245 deremot. Sedan staten och kommunerna, för att bereda sig utväg att skyndsamt utföra en mängd nödvändiga eller gagneliga arbeten, uppmuntrat enskilde till att lemna lån och försträckningar på lång tid, så skulle de, som föredragit att fästa sina tillgångar i dylika lån framför att hålla dem flytande, vid ombyte i myntfoten blifva de, som till en stor del finge betala kostnaden derför, en dem så mycket orättvisare tillskyndad förlust som vid dylika lån uppsägningsrätt vanligen blifvit förbehållen låntagaren, hvilken således kan begagna sig af eu till hans fördel sig yppande förändring i myntmetallernas relativa värde, under det att långifvaren icke bär en dylik rätt, den han kan göra gällande vid de fall, som för honom äro gynnande. Det är t. ex. ganska möjligt att hela amorteringstiden för ett dylikt lån kunnat gå till ända utan något synnerligt kännbart sjunkande i silfrets värde, derest icke den genom myntombytet inträffade påstötningen mellankommit och inom en jemförelsevis kort tiderymd samlat de sänkningsbelopp, hvilka annars skulle blifvit fördelade på en vida längre tiderymd, under hvilken lånet i sin helhet hunnit blifva inlöst och obligationshafvarne således haft tillfälle till annan användning af sina penningar, bättre afpassad för de i monetärt afseende ovissa förhållanden, som vore att emotse. Mig synes således icke blott billigheten utan rent af rättsgrunder fordra, det dylika förbindelser omsättas i det nya myntet i noggrann öfverensstämmelse med det värdeförhållande emellan silfver och guld, hvilket under lämplig tiderymd näst före myntombytet var på verldsmarknaden gällande. Genom en så beskaffad omsättning skulle den nya förbindelsen komma att, gent emot varor och förnödenheter, ega så nära som möjligt samma värde som den äldre, ett mål, hvilket jag åtminstone anser stå i öfverensstämmelse med både allmän och enskild rätt och fördel. Den åsigt jag sålunda vågat uttrycka rörande egentliga skuldförbindelser på längre tid, torde befinnas ega tillämpning äfven på de flesta andra slag förbindelser, såsom långvariga arrenden, pensioner och lifräntor, försäkringar å lif eller emot brand för längre tidrymd eller all framtid, med mera af samma beskaffenhet. Hvad sparbanker beträffar, fordras der visserligen endast vilkorligen en tillämpning af samma grundsats, enär det står insättare fritt att uppsäga sina insatta medel till betalning inom temligen kort tid. Deremot lärer väl icke kunna förnekas, att en med ens skeende konvertering skall för så väl dessa inrättningar sjelfva som ock för insättarne inbespara icke allenast mycket arbete med eu mängd

246 SÄRSKILD MENING ÅR C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. uppsägningar, uttag och återinsättningar, utan äfven mycken oro och tvekan för insättarne, hos hvilka man väl i allmänhet icke kan förutsätta något mera utveckla^ begrepp om sådana ämnen som det föreliggande. Särskilt i afseende på intecknade förbindelser kan jag ej underlåta att framhålla olämpligheten af att lemna sådana vid ett sväfvande värde. Det är visserligen sannt, att detta värde hufvudsakligen är beroende af den intecknade pantens, hvilket i tidernas längd kan blifva utsatt för mångfaldiga omvexlingar; i allmänhet kan man dock antaga, att jordfastigheter på det hela småningom stiga i värde, dels med den genom ökning i befolkningen följande förändringen i förhållandet emellan tillgång och efterfrågan så väl på sjelfva jorden, som på de alster den lemnar i afkastning, dels till följd af förbättrade brukningsmethoder, hvilka föröka afkastningens belopp eller förbättra dess beskaffenhet, dels slutligen genom ökade utvägar till erhållande af kredit och den lägre räntefot, enligt hvilken jordens kapitalvärde beräknas utur afkastningen. Allt detta utesluter dock ingalunda möjligheten af ett fall i fastigheters värden och i alla händelser ligger deruti, uti förhållanden, som till hufvudsaklig del falla utom lagstiftningens område, intet skäl att till den möjligtvis redan befintliga ovissheten om en intecknad förbindelses värde, så vidt den är beroende af den intecknade fastighetens, lägga en ny ovisshet, beroende af det föi ändei -liga förhållandet i värdet af den metall, på hvilken landets förra myntväsende varit fotadt och i hvilken förbindelsen är utställd, och af en annan metall, som man vill införa såsom grundval för det blifvande myntet, äfven om de härigenom uppkommande vexlingarne i förbindelsernas värde kunna antagas komma att hålla sig inom temligen trånga gränser. Men beholvet af ett särskildt lagstadgande härutinnan härflyter äfven utur en annan grund, den nemligen att det här icke är nog att borgenär och gäldenär genom vänlig öfverenskommelse åsämjas om förbindelsens belopp uti det nya myntet, utan att äfven eu tredje part finnes, hvilken har talan i saken, nemligen innehafvaren af senare inteckning i samma pant. Om det är af vigt, att hans verkliga rätt ej blir lidande vid föregående inteckningars konvertering i det nya myntet, så är det ock angeläget, att hans förmenta rättsanspråk ej tillåtas lägga hinder i vägen för sakernas nya ordning, ett förhållande, hvilket nog kan vara att befara, derest icke genom särskildt lagstadgande angående giltigheten af inteckningsförnyelse med konvertering i uet nya

SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 247 myntet tillfället till onödiga och chikanösa rättegångar i dylika mål afklippes. För alla uti detta slags förbindelsers goda kredit intresserade synes det mig, såsom skulle af samtliga inteckningars med ens skeende förvandling eller omsättning, efter billig grund, uti det nya myntet, jemte i sammanhang dermed af lagstiftningen beslutadt stadgande, att hvarje efter denna grund förvandlad inteckning utan särskild förnyelse eller annan formalitet får bibehålla sin förut egande förmånsrätt, afgjorda fördelar böra härflyta, i det samtliga, eller åtminstone de allra flesta kontrahenterna då skola finna sin räkning vid att, med den nödiga förändringen i den föreskrifna summans benämning, låta det gamla förhållandet orubbadt fortvara, hvilket deremot endast i vida mindre mån kan antagas blifva fallet, derest ett sväfvande värde på den förskrifna summan manar till spekulation från endera eller möjligen bägge kontrahenternas sida, vare sig att sådant nu sker i förhoppning om vinst, eller blott för att undvika en befarad förlust. På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag föreslå: att samtliga förbindelser af hvad namn eller slag som helst, ställda i svenskt banko- eller riksmynt, skola, der parterna ej annorlunda åsämjas, omsättas i guldmynt efter den nya myntfoten, enligt det värdeförhållande emellan silfver och guld, som under de närmast före öfvergångstiden tilländalupna 5—10 åren varit på någon eller några af Europas större handelsplatser i medeltal gällande, samt att alla äldre inteckningar, som efter nämnda förvandlingsgrund förnyas, skola förblifva vid sin förut egande kraft och förmånsrätt.

248 Särskilt^ yttrande af Axel Bergström. Då jag icke kunnat i alla delar biträda den tolkning, Kommitteens flertal uti betänkandet gifvit åt stadgandena i de två sista punkterne af 72 § Regeringsformen, eller de slutföljder, som af samma tolkning dragits, har jag ansett mig böra sadant härmed tillkännagifva. Enär jag emellertid är till fullo liktänkande med öfrige Kommitte-ledamöter, ej mindre i frågan om behofvet att för genomförande af myntreformen åstadkomma ändring i åberopade grundlagsstadganden, än äfven hvad angår sättet för och beskaffenheten af den behöflig angedda förändringen, finner jag icke nödigt eller ens lämpligt att här närmare angifva skiljaktigheten emellan Kommitteens flertals och min tolkning af ifrågavarande grundlagsbud, helst jag vid ett föregående tillfälle, nemligen 1869 års riksdag, uti en dä af mig, såsom ledamot uti sammansatt Banko- och Lag-utskott, mot nämnda utskotts betänkande M 1 afgifven reservation utvecklat min uppfattning af rätta förståndet utaf de tvenne sista punkterne i 72 § Regeringsformen, och jag, som ännu vidhåller samma uppfattning oförändrad, vid sådant förhållande kan inskränka mig till att åberopa innehållet af samma reservation. Ännu, beträffande en annan fråga, i praktiskt afseende ojemförligt vigtigare än den nyss berörda, är jag af olika tankar med Kommitteens flertal, nemligen beträffande frågan, i hvilken utsträckning myntreformen må i rättsligt afseende tilläggas tillbakaverkande kraft på de betalningsförbindelser, hvilka ega bestånd vid tiden för öfvergången från det gamla på silfver såsom värdemätare grundade myntsystemet till det nya med guld såsom värdebasis. I denna fråga sluter jag mig hufvudsakligen till de af Herr Friherre Skogman uttalade åsigter och anser grunden för omsättning eller omräkning af det belopp silfvermynt, hvarå äldre förbindelser

SÄRSKILD T YTTRANDE AF A. BERGSTRÖM ANG. KONVERTERING. 249 lyda, till motsvarande belopp guldmynt böra en gång för alla fastställas utan åtskilnad af förbindelserna efter deras längre eller kortare varaktighet. I och med detsamma staten bestämt den så kallade orörliga converteringskursen, måste alla fordringar å och deremot svarande skulder i silfver anses vara förvandlade (converteradc) till fordringar å och deremot svarande skulder i guld, om än sjelfva omräkningen efter den gifna grunden först sedermera i hvarje särskildt fall kommer till stånd, vare sig vid liqvid eller eljest medelst påteckning å fordnngsbeviset, t. ex. vid dess företeende inför domstol eller exsecutiv myndighet. Bestämmande af en fast converteringskurs utesluter naturligtvis, hvad privaträttsliga obligationer angår, icke ömsesidig öfverenskommelse uti ifrågåvarande afseende, så vidt nemligen icke tredje mans, t. ex. innehafvares af yngre inteckning, rätt derigenom kränkes. Endast der borgenär och gäldenär icke kunna om grunden för omräkningen åsämjas, kommer den af staten fastställda converteringskursen till användning. De invändningar, som kunna framställas och äfven blifvit framställda emot statens befogenhet att sålunda tvångsvis convertera fordringar å och skulder i silfver till motsvarande fordringar å och skulder i guld synas mig förtjena vida mindre afseende än de, Indika man under åberopande af allmänna rättsgrundsatser skulle kunna göra gällande mot statens befogenhet att stifta expropriationslagar, hvarigenom den enskilde medborgaren förklaras skyldig att till allmänt behof emot full godtgörelse afstå fast egendom. Då lagstiftarne i vårt land icke tvekat att till allmänt bästa tillvägabringa dylika lagar, hvaröfver något allmännare missnöje ej försports, förefaller det mig, som skulle vårt folks rättsmedvetande icke finna sig kränkt af en sådan fäst converteringskurs, som jag för alla slag af betalningsförbindelser förordat, och hvilken, på sätt Herr Friherre Skogman visat, leder till ojemförligt större reda och enkelhet vid upplösningen af fordringsförhållanden, än den af Kommitteens flertal för vissa slag af förbindelser föreslagna converteringskurs med upp- eller afgäld, och icke, såsom denna, äfven sedan myntreformen en gång blifvit afslutad, städse återför tanken och minnet till det forna öfvergifna myntsystemet. Blifver värdeförhållandet emellan guld och silfver under en längre framtid oförändradt sådant, som det var vid öfvergången från det gamla till det nya systemet, och i enlighet hvarmed converteringskursen bestämdes, har hvarken borgenär eller gäldenär skäl att klaga öfver

250 SÅKS KILD T YTTRANDE AF A. BERGSTRÖM ANG. KONVERTERING. den af statsmagten fastställda kursen. Skulle deremot silfret efter myntreformens afslutande falla i värde i förhållande till guldet, kunde visserligen gäldenären, som derpå, om fast converteringskurs ej funnits, skulle blifvit vinnande, finna anledning till missnöje deröfver, att genom samma kurs tillfälle blifvit honom afskuret att vid liqviden få tillgodonjuta ”afdrag af afgälden”. Men emot nu antagna möjlighet, hvilken i saknad af fast converteringskurs kunnat, på sätt nyss är vordet nämndt, blifva för gäldenären fördelaktig, således för borgenären ofördelaktig, står en annan möjlighet, att, när liqvid en gång ifrågakommer, silfrets värde befinnes hafva stigit i förhållande till guldets. I denna förutsatta händelse, som, om converteringskursen ej varit en gång för alla fastställd, kunnat lända borgenären till fördel, således gäldenären till förlust, undginge den senare just till följd af berörda fasta kurs att vid liqviden vidkännas ”tillägg af uppgäld”, hvarmed borgenär å sin sida kunde finna sig missbelåten. Förutsatta tvenne möjligheter motväga hvarandra; och om desamma genom den en gång för alla verkställda converteriugen utestängas, tillskyndar sådant icke vare sig gäldenär eller borgenär någon positiv förlust (damnum emergens), utan betager dem endast utsigten att den ene på den andres bekostnad göra en vinst (lucrum cessans). Om innehafvare af en fordran i silfver i stället derför erhåller en motsvarande fordran i guld och således undfår fullt genfullo, har han ingen anledning till klagan; likasom å andra sidan gäldenär, hvilken har en skuld i silfver, men får densamma förvandlad till motsvarande skuld i guld, icke kan anses derigenom lida någon rättskränkning. Till jemförelse uti ifrågavarande afseende lämpar sig det analoga förhållandet emellan den, som på grund af gällande expropriationslag måste för begagnande till allmänt behof emot ersättning afstå jord, å ena, samt det allmänna å andra sidan. Jordens egare kan visserligen invända, att, ehuru han undfår full lösen för fastigheten efter det värde, den vid afträdet eger, honom likväl genom expropriationen betages tillfälle att i den mån fastighetens värde i en närmare eller fjärmare framtid stiger, genom frivillig försäljning eller annorledes tillgodogöra sig jemväl förhöjningen i värdet; men å andra sidan kan med lika stor kraft göras gällande möjligheten, att fastigheten, när egaren -en gång ville försälja eller annorledes afhända sig densamma, befunnes hafva sjunkit i värde och att således egaren komme att vidkännas värdeförminskningen.

SÅRSKILDT YTTRANDE AF A. BERGSTRÖM ANG. KONVERTERING. 251 Den tredje möjliga händelsen, att fastighetens värde en längre tid bortåt förblifver oförändradt, utesluter ali anledning till klagan. Då jag således föreslår en convertering en gång för alla efter fastställd kurs, följer deraf, att den tarifering af silfvermynt och derå lydande sedlar uti det nya myntet, hvilken blifver nödig, måste, enligt min åsigt, förblifva oförändrad gällande för hela öfvergångsperioden. Lika med Friherre Skogman håller jag före, att värdeförhållandet emellan silfver och guld, sådant det å verldsmarknaden i medeltal ställt sig under loppet af de tio eller, der så lämpligare finnes, de fem kalenderår, hvilka närmast föregå det, då converteringskursen varder fastställd, bör läggas till grund för denna. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag alltså, att Kong!. Maj:t, efter Fullmägtiges i Riksbanken och Riksgäldskontoret- hörande och vunnen utredning af det värdeförhållande emellan silfver och guld, som å verldsmarknaden under tio eller fem förutgående kalenderår varit gällande, måtte, med ledning af medelvärdet under nämnda år, till samma riksdag, då lagen angående rikets mynt kan varda antagen, aflåta nådig proposition om den kurs, hvarefter ej mindre alla äldre å Riksdaler lydande betalningsförbindelser af hvad namn och beskaffenhet som helst, vare sig sakrätt eller annan förmånsrätt i fast eller lös egendom till vederbörande fordringsegares säkerhet eger rum eller icke, skola, i brist af åsämjande, der sådant är möjligt, anses vara vid öfvergången från gamla till nya myntsystemet förvandlade till motsvarande förbindelser i Frank, än äfven gamla myntsorter och banksedlar, lydande å Riksdaler, böra i det nya myntet tariferas för att under öfvergångsperioden gälla såsom betalningsmedel till bestämda belopp i Frank och närmaste hela cent, ej mindre.

B I L A G O R. Bil. till Myntkommitténs Bet.

Bilagornas innehåll, Litt. A. Förteckning å böcker och uppsatser, som behandla frågan om reform af myntväsendet och särskildt om ett internationelt myntsystem. Litt. B. Tabell för skiljemynts förvandling till Guldvaluta i Frank eller tvärtom vid olika pris på silfver. Litt. C. Tabell öfver beloppet som, vid olika pris på silfver i London, skall läggas till eller dragas ifrån en efter förhållandet mellan silfver och guld af 1: 15.5 från Riksmynt till Frank konverterad hufvudsumma för hvarje 100 Frank deraf. Litt. B. Tabell, utvisande a) Silfverpris i London 1865—70. b) Guldpris i Hamburg 1865—70. Litt. E. 1. Grafisk framställning af årliga medelpriset å ”standard silver” i London åren 1845—1870. Litt. E. 2. Grafisk framställning af vexlingarne för hvarje månadi silfverpriset i London åren 1867—1869. Litt. F. Tabell öfver Norska och Danska silfvermynt, utvisande deras värde i svenskt riksmynt, såväl jemlikt utfärdade Förordningar, som enligt år 1867 vid Kongl. Myntverket anställda undersökningar å i allmänna rörelsen förekommande myntstycken. Litt. G. Tabell, utvisande vigten i gram och värdet i guldfrank af några de vigtigaste nu gällande guldmynt samt af några under myntfrågans behandling i senare tider föreslagna nya myntstycken. Litt. H. Tabell, utvisande de af Myntkommittéen föreslagna myntstyckenas rätta vigt samt den minskning i vigt, som föranleder deras dragande ur rörelsen äfvensom deras upphörande att vara lagligt betalningsmedel.

4 Litt. I. Tabell, utvisande det för den vesterländska civilisationen till-gängliga förrådet af Guld och Silfver vid hvarje års början och slut från 1849 till och med 1867. Litt. K. Tabell, utvisande årliga utmyntningen af Guld och Silfver i Frankrike, lågland och Förenta Staterna för tiden 1821—49 och 1850—68, samt i Nord- och Syd-Tyskland och Österrike 1857-67. Litt. L. Tabell, utvisande Sveriges handelsförhållanden till andra län-der efter värdet i Rdr Rmt af de under åren 1864 68 ut- och införda varuartiklarne. Litt. M. Tabell, utvisande sammanlagda beloppet af de å Stockholms och Göteborgs börser anmälda vexelslut i fremmande mynt-sorter under åren 1864—67. Litt. Tf. Yttrande af Herr Heckscher med anledning af till honom fram-ställda frågor rörande utförseln af det svenska silfvermyntet. Litt. 0. Beräkning rörande kostnaderna för utskedning af koppar ur det Svenska silfvermyntet. Litt. P. Yttrande, på grund af anställda försök öfver slitning å guld af olika finhet. Litt. Q. Convention monétaire entre la Franee, la Belgique, ritalie et la Suisse du 23 Dec. 1865. Litt. K. Lag angående Rikets mynt —med Motiv. Litt. S. Lag angående Riksbanken — med Motiv. Litt. T. Lag angående hvad med betalningsmedel i särskilda fall förstås — med Motiv. Litt. U. Förordning derom att enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar jemväl få utgifva sådana lydande å Carolin-stycken. Litt. V. Förändringar i ”Kongl. Kungörelsen d. 20 Maj 1864 angående Enskilda Banker etc.”, hvilka i och med myntreformens beslu-tande blifva nödvändiga.

LITT. A. LITEllATUR-FORTECKNING. 5 Litt. A. Förtecbning å böcker och uppsatser, som behandla frågan om reform af myntväsendet och särskildt om ett internationelt myntsystem *). 1838—1848. J. G. Hoffmann. Die Lehre vom Gelde als Anleitung zu griindlichen Urtheilen ttber das Geldwesen. Mit besonderer Beziehung auf den Preussischen Staat vorgetragen. Berlin 1838. --Die Zeichen der Zeit im Deutschen Munzwesen; als Zugabe zu der Lehre vom Gelde. Berlin 1841. A. von Humboldt. Yeber die Schwankungen der Goldproduction, mit Riicksicht auf staatswirthschaftliche Probleme. (Deutsche Vierteljahrs-Schr. IY, S. 1—40 Stuttg. 1838.) W. Jacob. Ueber Production und Consumtion der edlen Metalle. Eine geschichtliche Untersuchung. A. d. Engl., mit Benutzung hauptsächlich mitgetheilter Yerbesserungen des Verfassers und mit eigenen Zusätzen versehen von C. F. Kleinschrod. 2 Thle Lpz. 1838. F. Nebenius. Ueber die Schwankungen des circulirenden Mediums in Europa und deren Einfluss auf die Geldpreise der Dinge in den letzten funf Decennien. (D. V. Schr. XII, 1—72.) Stuttg. 1841. Vom Wesen des Geldes. Von einem Russischen Schriftsteller. Lpz. 1842. J. Helfericll. Von den periodischen Schwankungen im Werthe der edlen Metalle, von der Entdeckung Amerika’s bis zum Jahre 1830. Eine historisch-ökonomische Monographie. Ntirnberg 1843. A. Soetbeer. Denkschrift fiber Hamburgs Miinzverhältnisse. Hamburg 1846. '') Hemtad ur Soetbeers Denkschrift betrefifend Deutsche Munzeinigung Beil. A. Kommitterade hafva tillagt titlarne å de smärre uppsatser och arbeten i ämnet som utkommit efter Soetbeers nämda skrift.

6 LITT. A. LITERATDlt-FÖRTECICNING. 0. J. Bergius. Vorschliige zur Yerbesserung des preussischen Milnzwesens. (Archiv der politischen Oekonomie etc. N. F. VII. Bd. Heidelberg 1848.) W. Nördlinger. Vorschliige zu einem allgemeinen deutschen Miinz-, Maass- lind Gewichtsystem. Mai 1848. S:t Olair Duport. De la production des métaux précieux au Mexique etc. Paris 1843. L. Faucher. Recherches sur l’or et 1’argent, considérés comme étalon de la valeur. Mémoire lu k 1’Academie des Sciences morales. Paris 1843. M. Chevalier. Des mines d’argent et d’or du Nouveau Monde. (Revue des deux mondes. Nouv. Sér. XVI, 980—1035, Paris 1846.) W. Ward. Remarks on the monetary legislation of Great Britain. London 1847. 1849—1860. P. E. Bergfalk. Något om Guldets framtid. Upsala 1853. Ansichten fiber Gold- lind Silberwährung in Bremen. Bremen 1850. Die Entdeckung der Goldschätze in Californien lind deren Polgen. (D. V. Schr. XVI, 175—204, 1850.) A. Soetbeer. Andeutungen in Bezug auf die vermehrte Guldproduktion lind ihren Einfluss. Hamburg 1852. --Beiträge lind Materialien zur Beurtheilung von Geld und Bankfragen mit besonderer Rucksicht auf Hamburg. Hamburg 1855. Das Gold. Eiue geschiclitliche lind volkswirtlischaftliche Skizze ("Gegenwart” Bd. XII. Lpz. 1856.) Die Wichtigkeit der Silberwährung för Deutschland. Frankf. a. M. 1853. S. Oppenheim. Die Natur des Geldes. Mainz 1855. Die Deutsche Munzeinigung (D. V. Schr. LXXIII. Stuttg. 1856.)

L1TT. A. LITERATU11-F0IITJUCKNING. 11 Léon. Question monétaire. Lettre å Mr. le clirecteur du Journal des Économistes. (Journ. d. Éeon., Janvier 1861.) J. E. Horn. Le double étalon monétaire. (Journal d. Écon., Mars 1861.) --Ou en est la ense monétaire? (Journal d. Écon., Juillet 1861.) A. Blaise. La question monétaire. (Journ. d. Écon., Aout 1861.) Jacob. Des monnaies divisionnaires d’argent. (Journ. d. Écon., Mars 1862.) R. de Fontenay. Documents nouveaux pour servir å 1’étude de la question monétaire. (Journ. cl. Écon., Novembre 1862.) P. Laur. De la production des métaux précieux en Californie. Paris 1862. H. Landrin. Traité de För. Monograpbie: histoire naturelle, exploration, statistique etc. Paris 1863. Bordet. L’or et 1’argent en 1864. Paris 1864. G. Roswag. Les métaux précieux considérés au point de vue économique. Paris 1865. M. Nahuys. De 1’établissement d’une monnaie universelle. Utrecht 1865. E. de Parieu. L’union monétaire de la France, de 1’ltalie, de la Belgique et de la Suisse. Le Mtinzverein latin. (Rev. contempor. Octob. 1866.) — — Compte rendu å 1’Academie des Sciences morales et politiques de la brochure de M. Hendriks sur le monnayage décimal. (Journ. d. Écon. Mai 1866.) M. Chevalier. Cours d’économie politique etc. III vol., 2 éd. refondue et considérablement augmentée. La monnaie. Paris 1866. De Serrigny. Lettre sur la convention monétaire de 1865. (Journ. d. Écon. Sept. 1866.) W. S. Jevons. A serious fall in the value of gold ascertained, and its local effects set forth. With two diagrams. London 1863. W. Nassan Lees. The dram of silver to the East and the currency of India. London 1864,

12 LITT. A. LITERATUR-FÖRTECKNING. W. R. Mansfield. On the intro duction of a gold currency into India. London 1864. F. Hendriks. Decimal coinage: a plan for its immediate extension in England, in connection witli the international coinage of France and other countries. London 1866. 1867—1869 (April). A. O. Wallenberg. Berättelse om Förhandlingarna vid den internationela myntkonferensen i Paris år 1867 samt deraf föranledda framställningar. Stockholm 1867. O. I. Broch. Beretning angaaende den i Paris afholdte internationale Myntkonferens d. 2 Aug. 1867. --Om Övergång fra Solvmynt- til Guldmynt-fod. Udta lelse til Kongl. Finants- og Told-Departementet d. 24 Okt. 1867. Båda tryckta i Storth. Förhand!. 1869. O. N:o 45. Om Myntvassenet. Bremer Handelsblatt. Jalirg. 1867. N:o 816. Bemerkungen zu dem Gutachten der österreichischen Miinzkommission. — N:o 824. Der Sou als niedrigste Munzeinheit. — N:o 831. Mtinzeinheit und Goldwährung. — N:o 834. Gulden oder Franken. — N:o 838. Preussen und Grossbritannien in der internationalen Milnzkonferenz zu Paris. — N:o 840. Deutschlands Aufgabe in der Miinzfrage. — N:o 841. Franken oder Goldgulden? — N:o 844. Die Rechnungseinheit bei Einfiihrung der Goldwährung in Deutschland. — N:o 845. Deutschlands Aufgabe in der Miinzfrage: Franken od. Gulden? — N:o 846. Die Miinzfrage in England. -- 1868. N:o 859. Der gegenwärtige Stånd der Welt miinzfrage. — N:o 861. Ein Schritt zur Abschaffung der Doppelwährung in Frankreich. — N:o 875. Indische Handelsbilanz und deutsche Munzeinheit. — N:o 882. Falsche Anstände in der Miinzfrage. — N:o 887.

KITT. A. LITERATUB.-FÖBTECKNING. 13 Die Edelmetallproduction während der Jahre 1864— 1867. — N:o 888. Die Mönz-Preisschriften des Handelstags. — N:o 894 und 895. Englischer Commissionsbericht öber internationale Munzeinigung. — — 1869. N:o 899. Bedenken gegen die sogenannte Doppelwährung. —- N:o 906. Gold und Silber als enheitliche Währung ohne gesetzliches Yerhältnis. — N:o 918. Die Munzfrage in den Vereinigten Staaten. Yerhandlungen d. Special-Commission för Berathung der Mtinzfrage vom 10 bis 14 April 1867. Unter dem Yorsitze des Freiherrn v. Hock. Wien 1867. G. von Hock. Der Munzvertrag vom 24 Januar 1857 und seine Gebrechen (Oesterr. Revue 1867. 2 Heft. Wien.) Bericht iiber die Verhandlungen des neunten Congresses deut scher Volkswirthe zu Hamburg am . 26—29. August 1867. (Dritte Sitzung: Mönzeinheit und Goldwährung) Berlin 1867. A. Lammers. Deutsche Munzreform. (Preuss. Jahrbucher. Bd. XX, Ileft. 5. Berlin 1867.) Deutschlands Aufgabe in der Munzfrage. Bremen 1868. G. Hartmann. Ueber den rechtlichen Begriff des Geldes u. d. Inhalt v. Geldschulden. Braunsch. 1868 H. Contzen. Ueber die Geschichte des Geldes und uber Gold währung. Leipzig 1868. Der Uebergang zur Goldwährung. Eine Sammlung von Preisschriften, herausgegeben v. d. bleibenden Ausschuss des deutsch. Handelstages. Berlin 1868. Einleitung V.—XV. H. Grote. Der Uebergang v. der Silberwährung zu der Goldwährung. S. 1—76. G. Millauer. Die Einfuhrung der Goldwährung in Deutschland. S. 77—127. H. Weibezahn. Zur deutschen Munzreform. S. 128 —161. Ii. Bach. Die nothwendigen Vorbereitungen för den Uebergang z. Goldwährung. S. 163—216. I. G. Killermann. Beantwortung der Preisfrage. H. Weibezalxn. Der Goldgulden als die demnächstige deutsehe Rechnungsmunze. 2 verm. Ausgabe. Köln und Leipzig 1868.

14 LITT. A. LITEUATUR-FÖRTECKNING. L. öoldschmidt. Handbuch d. Handelsreohts. 1 Bd., 2 Abtheil. (Drittes Buch, Abschnitt II. Das Geld. §§ 91—109. S. 1,060—1,231.) Erlangen 1868. Yerhandlungen d. vierten deutsch. Handelstags uber die Frage der Herstellung deutsch. Munzeinheit u. Annahme d. Goldwährung. Berlin am 20 u. 21 Oct. 1868. Berichterstatter Ad. Soetbeer. (Aus dem Stenograph. Berichte. ) G. D. Augspurg. Zur deutschen Miinzfrage. Bremen 1868. --Zur deutschen Miinzfrage. II. •— Nachträge. Bremen 1868. --Zur deutschen Miinzfrage. III. Brémen 1869. --Zur deutschen Miinzfrage. IV. Bremen 1869. 0. Kopp. Die internationale Maass-Gewichts und Mönzeinigung durch das metrische System. Stuttgart 1869. F. Xeller (Bergrath und Miinzwardein in Stuttgart.) Die Frage der Internationalen Mönzeinigung und der Reform des deutschen Munzwesens, mit besonderer Riicksicht auf Suddeutschland. Stuttgart 1869. 1. Prince-Smitll. Währung und Miinze. (Annalen des Nord deutschen Bundes etc. v. Dr. G. Hirth. 1 Hett. Jahrg. 1869. Berlin 1869.) Uebersichten uber die in den Staaten des Norddeutschen Bundes stattgehabten Ausprägungen und Einziehungen von Gold-, Silber- und Kupfermunzen. N:o 8 der Actenstucke des Bundesraths, Session 1869. Berlin Fol. (A. Soetbeer.) Zur deutschen Miinzfrage, I—III. (Hamburgische Börsenhalle, März 1869.) ---Denkschrift betreffend Deutsche Mönzeinigung, den hohen Deutschen Regierungen uberreicht vom bleibenden Ausschuss des Deutschen Handelstages (Berichterstatter Ad. Soetbeer Dr.). G. Sehultz. Die Deutsche Mönzreform und der Anschluss an das Frankensystem. Unter Beröcksichtigung der gekrönten Preisschrift von H. Grote. Berlin 1869. Zur allgemeinen Munzeinheit. Die internationale Munzconferenz zu Paris im Jahre 1867. Uebersetzung, Einleitung und Bemerkungen von Geschwender. Erlangen 1869. Eugene Nothomb. Die Weltmunze. (Preuss. Jahrbucher Aug. 1869.)

KITT. A. LITER ATUR-FÖRTECKNING. 15 Ad. Blaise. Des conclusions adoptées par la commission fran§aise monétaire. (Journ. d. Econ. Avr. 1869.) P. I. Bachiene. De internationale Montkonferentie in 1867. Gravenliage, September 1868. (Overgedrukt nit de Economist 1868.) Engelenburg’. Proeven van wetont werpen ter invoering van het frankenstelsel. ete. Nimwegen 1868. Ministére des finances. — Rapport de la commission chargée d’étudier la question de 1’Étalon monétaire. Paris 1867. Conférence monétaire internationale. Procés verbaux. Paris, 1867. Exposition universelle de 1867. Comité des poids des mesures et des monnaies. Rapport concernant 1’uniformité des poids. (Paris, Juillet 1867.) Ministére des finances. Documents relatifs k la question monétaire. Paris, 1868. 4:o. —--Rapport de la Commission chargée d’étudier la question de 1’étalon monétaire. Paris, Mars 1869. Societé d’Économie politique. — Réunion du 5 Juin 1867. La question monétaire; le double étalon; les deux métaux; le rapport légal; désordres monétaires dans les Republiques de 1’Amérique du Sud; le systéme métrique. (Journ. d. Econ. Juin 1867.) --Réunion de Novembre 1868. La question monétaire. Historique du mouvement actuel. — Le franc d’or. (Journ. d. Econ., Novembre 1868.) --Réunion de Decbr. 1868. Question monétaire. Le franc d’or. (Journ. d. Econ., Décembre 1868.) --Réunion de Janvier 1869. Deux lettres sur la question monétaire par M. Léon. —• Discussion. Le double étalon on le rapport légal. La monnaie universelle. Le systéme métrique. Reponse de Michel Chevalier å M. Foucher de Careil. (Journ. d. Econ., Janvier 1869.) --L’étalon monétaire. Rapport de la Commission au mi nistre des finances. (Journ. d. Econ. Avril 1869.) E. de Parieu. De 1’uniformité monétaire. (Journ. d. Econ., Juin 1867.) ---Rapport å la conférence monétaire. (Journ. d. Econ. Aout 1867.)

16 LITT. A. LITERATUR-FÖIITEOKNING. --Situation de la question monétaire internationale. (Journ. d. Écon. Avril 1868.) —.— La question monétaire et 1’opportunité de sa solution. (Revue contemporaine, Juin 1869.) --De 1’uniformité monétaire. Paris 1867. (Journ. d. Écon., Juin 1868.) — Unification monétaire. Refutation des arguments de la minorité de la commission du sénat des États Unis. (Journ. d. Écon., Sept. 1868.) — — Les conférences monétaires, internationales de 1867 et leurs résultats. (Journ. d. Écon. Février 1869.) A. E. Cherbuliez. Nature de la monnaie complémentaire de la convention de 1865. (Journ. d. Écon. Janvier 1867.) E. de Laveleye. La monnaie internationale. (Rev. d. d. in., Avril 1867.) Vasquez Queipo. La cuadruple convencion mönetaria considerada en su or igen, objekt etc. Madrid 1867. T. Mannequin. Uniformité monétaire. Rapport au comité syndical des républiques de l’Amérique centrale et meridionale. Paris 1867. (Journ. d. Écon. Oct, 1867.) Gourcelle-Leneuil. Projet d’une monnaie internationale. (Journ. d. Écon. Avril 1868.) Ch. Le Touzé. De l’uniformité monétaire et de 1’unité d’étalon. (Journ. de Écon. Mars 1868.) ''— — Nécessité de résondre la question monétaire. (Journ. d. Écon., Juillet 1868.) --La question monétaire et le rapport de la Commission. (Cour. de la Gironde, 24 Avril 1868.) --La Convention monétaire du 23 Décembre 1865 et la Commission anglaise. (Courrier de la Gironde, 27 Novembre 1868.) — — La question monétaire et la démonétisation de 1’argent. I—V artide. — Courrier de la Gironde, Janvier et Février 1869. L. Wolowski. De 1’influence du changé sur le marché monétaire. (Rev. d. d. m., Sept. 1868.) — — Les métaux précieux et la circulation fiduciaire. (Journ. d. Écon., Octobre 1868.) --Quelque notes sur la question monétaire. (Publié comme manuscrit.) Paris 1868.

LITT. A. LITEKATUR-FÖRTECKNING. 17 --Les origines de la loi de Germinal an XI sur la mon naie. (Journ. d. Écon. Sept. 1869.) — — L’or et L’argent. Paris 1870. M. Chevalier. Lettre k M. Ed. Bertin, Directeur gérant du Journal des Débats. (Journ. d. Débats, 19 Octobre 1868.) — — De 1’établissement d’une monnaie universelle. (Journ. d. Écon., Novembre 1868.) P. Roux. Enquéte monétaire. (Journ. d. Écon. Juni 1868.) Léon. La convention monétaire du 23 Décembre et 1’uniformité des monnaies. Paris 1868. T. N. Bénard. Enquéte anglaise sur la monnaie internationale. (Journ. d. Écon., Décembre 1868.) V. Bonnet. La question de l’or. 1. La dépréciation de la monnaie. II. Le double étalon monétaire. III. Les differens systemes de monnaie internationale. (Rev. d. d. in. Octobre et Novembre 1868, Mars 1869.) A. Blaise. La monnaie internationale. (La Liberté. 30 Mars 1869.) --Des conclusions adoptées par la Commission framjaise monétaire. (Journ. d. Écon. Avril 1869.) Feer-Herzog. L’Unification monétaire. 1869. S. S. Ruggles. Report to the Department of State. Washington 1867. Report of the Commissioner of the General Land Office of the United States, dated Octbr. 15, 1867. Published by order of Congress. Washington 1868. International coinage. Report of Mr. Morgan, from the Senate Committee on finance, 1868. (Merchant’s Magazine and commercial review. Vol. L1X, N:o 1.) Memorandum. Metrical system of international coinage. (Washington, Treasury Department, April 1869.) J. ROSS Brown. Report on the mineral resources of the States and Territories west of the Rocky Mountains. Communicated to Congress, March 5, 1868. Washington 1868, pp. 674. J. W. Taylor. Report to the treasury Departement on the mineral resources of the United States, east of the Rocky Mountains. May 2, 1868. Washington 1868. Bil. till Myntkommitéens Bet. 2

18 LITT. A. LITERAT UR-FÖR TECKNING. Report of the international conference on weight, measures and coins, held in Paris, June 1867; communicated to Lord Stanley by Professor Leone Levi; and Report of the master of the mint and Mr. Rivers Wilson on the international monetary conference held in Paris, June 1867. London, March 1868. (Parl. pap.) Report from the Royal Commission on international coinage, together with the minutes of evidence and appendix. Presented to both houses of Parliament by coinmand of Her Majesty. London 1868. (Parl. pap.) W. Stanley Jevons. On the condition of the metallic currency of the United Kingdom, with reference to the question of international coinage. London, November 1868. (Journ. of the Statistical Society of London. Yol. XXXI, part. IY.) E. Seyd. Bullion and foreign exchanges theoretically and practically considered; followed by a defence of the double valuation, with special reference to the proposed system of universal coinage. London 1868. The practical proposals for an international coinage etc. I—IV. (Economist, December 1868.) W. Bageliot. A practical plan for assimilating the english and american money as a step towards a universal money. Reprinted from the Economist, with additions and a preface. London 1869. N. A. Nicliolson. Observations on coinage, and our present monetary system. 3 ed. Lond. 1869. East India Currency. Copy of the report of the Commission appointed by the Government of India to consider the question of the currency. 16 March 1868. (Parl. pap.) J. T. Smith. Remarks on a gold currency for India and proposal of measures for the introduction of the British sovereign; also, a suggestion regarding international coinage. London 1868. E. B. Elliot. Suggestions for the establishment of an international coinage on a decimal and metric basis in Germany. — 1. Memorandum. Metrical System of international coinage.

19 *-Y TABELL FÖR Ritsmynts förvandling till Gllldvalllta i Fränt, eller tvärtom, vid olika pris på Silfver.

20 Prisnoteringen för silfver i London gäller för lins Troy-vigt af s. k. Standard-silfver, d. v. s. af halten ^ eller 0.925. Myntguld åter är 22 karats, eller af halten ett uns Troy sådant myntguld utmyntas till 3 £ 17 Sh. 10 A d., eller 934 A pence. Om nu det noterade priset å silfver kallas S, den koefficient som uttrycker fint gujds värde i förhållande till fint silfver kallas a, så erhålles: 934A • yf = a - g; och _ 1869 12 37 1 942.9954 ....._ a ~~ 2 • IT - 40 • S — S ’ samt, log. a = 2.9745096 — log. S. gm 100 Rdr Rmt innehålla 1 it . 50 eller, efter 1 & = 425. 0758 gm gm 637.6137 finsilfver. Eu frank innehåller 4.5 finsilfver eller, enligt det i Frankrike lagbestämda förhållandet emellan guld och silfver, = A gm finguld. Värdet af 100 Rdr Rmt blir således i finguld = 637''J—7 gm, eller —-—.y Irank; och häråt: Log. (antalet Frank i guld = 100 Rdr Rmt) — 3.3416768 — log. a. Omvändt erhålles, med begagnande af samma siffror, värdet i silfver af 100 Frank i guld = ^.100. a grin, eller, då 1 Rdr Rmt är = 6.376137, i Rdr Rmt ~.g-~~• a, hvaraf: Log. (antalet Rdr Rmt =100 Frank i guld) = 0.56583232 + log. a, varande följande tabell uträknad enligt dessa formler. Vid a = 15.5 blifva: 100 Rdr Rmt =141.6919 Frank. 100 Frank = 70.5757 Rdr Rmt. ----

21 Litt. I?» Tabell för Rlksmynts förvandling till Guldvaluta i Frank eller tvärtom vid olika pris på Silfver. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. Pris i Lon-don på Silf- Fint gulds värde i för- 100 Bär Kmt Skilnad i värdet af 100 Rdr Rmt enl. 4 och värdet 100 Frank Skilnad i värdet af 100 Frank enl. 6 och värdet ver af £<=°-925) Pence. hållande till fint silfvers log. a. utgöra i vid förvandling utgöra i vid förvandling Frank. efter a = 15.5. Rdr Rmt. efter a =15.5. (=4 Afdrag. Frank. Tillägg. Frank. Afdrag. R. Rmt. Tillägg. R. Rmt. 55» 17.14 54 1.23414 69 128.09 13.60 78.07 7.49 tV .12 59 .23365 37 128.24 13.45 77.98 7.40 b .IO 65 .23316 IO I28.39 13.30 77.89 X31 3 .08 71 .23266 89 128.53 13.i6 77.8o 7.22 1 i .06 78 .23217 73 128.68 13.oi 77.71 7.13 5 TIT .0485 .23168 65 128.82 12.87 77.63 7.05 3 "ET .0293 .23119 59 I28.97 I2.72 77.54 6.96 A .01 OI .23070 62 129.ii 12.58 77.45 6.87 b 16.99 09 .23021 66 129.26 12.43 77.36 6.78 A •97 18 .22972 78 129.41 12.28 77.28 6.70 5 •95 *7 .22923 96 129.55 I2.14 77.19 6.61 n •93 37 .22875 19 129.70 11.99 77.io 6.52 3. 4 •91 47 .22826 47 129.84 11.85 77.02 6.44 H .89 58 .22777 82 129.99 1170 76-93 6.35 l .87 69 .22729 21 130.13 11.56 76.84 6.26 +* .85 80 .22680 66 130.28 ■ II.41 76.76 6.18 56 » .83 92 .22632 16 130.42 11 27 76.67 6.09 A .82 05 .22583 71 130.57 11.12 76.59 6.01 k .80 17 •22535 32 130.71 10.98 76.5o 5.92 A .78 30 .22486 99 130.86 10.83 76.42 5.84 i T .7644 .22438 71 131.01 10.68 76.33 5.75 A .7458 .22390 47 131.15 IO.54 76.25 5.67 1 .72 72 .22342 30 131.30 IO.39 76.i6 5.58 A .70 87 .22294 *8 131.44 IO.25 76.o8 5.50 i .69 02 .22246 12 I3I.59 10.10 75.99 5.41 A .67 18 .22198 IO 131.73 9.96 75.91 5.33

22 LITT. B. TAB. FÖR RIKSMYNTS FÖRV. TILL GcIJLDV ALTITA ELLER TVÄRTOM. 1. 2. i 3. 4. 5. 1 6. 7. 561 I6.65 33 I.22150 14 131.88 9.8i 75.83 5.25 n .63 50 .22102 22 132.02 9.67 75.74 5.i6 1 .61 67 .2205437 132.17 9.52 75.66 5.o8 1 3 TF •59 84 .22006 57 132.32 9.37 75.58 5.00 f .58 Öl .21958 82 132.46 9.23 75.49 4.91 n .56 19 .219II 12 132.61 9.o8 75.41 4.83 57» •54 38 .21863 47 132.75 8.94 75.33 4-75 1 TF •52 57 .2l8l5 88 132.90 8.79 75.25 4.67 .50 76 .21768 34 133.04 8.65 75.16 4.58 A ■48 95 .21720 85 133.19 8.50 75.08 4.50 i •47 15 216.73 41 133.33 8.36 75.00 4.42 TF •45 36 .21626 02 133.48 8.21 74.92 4-34 3 F •43 56 .21578 69 133.63 8.06 - 74.84 4.26 7 TF .41 78 .21531 41 133.77 7.92 74.75 4.17 i •39 99 .21484 18 133.92 7.77 74.67 4.09 A • 38 21 .21437 00 134.07 7.62 74.59 4.oi F .3643 .21389 87 134.21 7.48 74.51 3.93 « .3466 .2134279 134.35 7-34 74.43 3.85 1 .32 89 .21295 76 134.50 7.19 74.35 3.77 it •31 13 .21248 79 134.64 7.05 74.27 3.69 F ■29 37 .21201 86 134.79 6.90 74.19 3.6i it .27 Öl .2115499 134.94 6-75 74.11 3.53 58» .25 85 .21108 16 135.08 6.ÖI 74.03 3.45 A .24 I O .21061 39 135.23 6.46 73.95 3.37 F .22 36 .21014 66 135.37 6.31 73.87 3.29 A .20 62 .20967 99 135.52 6.17 73.79 3.21 i .18 89 .20921 37 135.66 6.03 73.71 3,13 A .1714 .20874 80 135.8i 5.88 73.63 3.05 F •1541 .20828 27 135.95 5.74 73.55 2.97 TF .13 68 .20781 80 136.io 5.59 73.48 2.90 i .11 96 •20735 37 136.25 5.44 73.40 2.82 A .10 24 .20689 00 136.39 5.30 73.32 2.74 i .08 52 .20642 67 136.54 5.15 73.24 2.66 H .06 81 .20596 40 136.68 5.01 73.i6 2.58 1 .05 IO .20550 17 136.83 4.86 73.o8 2.50. it •03 39 .20504 OI I36.97 4.71 73.01 j 243

LITT. B. TAB. FÖR RIKSMYNTS TORV. TILL GULDVALUTA ELLER TVÄRTOM. 23 1. 2. B. 4. 5. 6. 7. 58 i 16.oi 69 1.20457 87 137.12 4-57 72.93 2.35 n I5.99 99 -2041I 80 137.26 4.43 72.85 2.27 59» .98 30 .20365 76 137.41 4.28 72.77 2.19 A .96 6l .20319 78 137.56 4.13 72.70 2.12 i ■94 92 .20273 84 137.70 3.99 72.62 2.04 3 TF ■93 24 .20227 96 137.85 3.84 72.54 I.96 1 •91 55 .20182 12 137.99 3.70 72.47 I.89 A .89 88 .20136 34 138.14 3.55 72.39 I.81 3 F .88 20 .20090 ÖO 138.28 3.41 72.31 I.73 A .86 53 .20044 91 138.42 3.27 72.24 1.66 4 .8487 .19999 26 138.57 3.12 72.i6 I.58 9 TF .83 20 .19953 67 138-72 2.97 72.09 I.5. 5 F .81 54 .19908 12 138.87 2.82 72.01 I.43 H •79 89 .19862 62 139.01 2.68 71.94 I.36 1 .78 24 .1981717 139.i6 2-53 71.86 I.28 « .76 59 .19771 77 139.30 2-39 7I.79 1.21 F •74 94 .19726 41 139.4; 2.24 71.71 4-J3 H ■73 3° .19681 10 139.59 2.10 71.64 1.08 60» .71 66 -19®3 5 83 139.74 1.95 71.56 O.98 * .70 02 .19590 62 139.89 1.80 71.49 O.9I F .68 39 •19545 45 140.03 1.66 71.41 O.83 A ,66 76 .19500 33 140.i8 1.51 71.34 O.76 t .65 14 .19455 25 140.3 2 1.37 71.26 0.68 A .63 52 .19410 23 140.47 1.22 71.19 0.6l 3 F .6l 90 .19365 25 140.6i I.08 71.12 O.54 A .ÖO 28 .19320 31 MO.76 °-93 71.04 O.46 4 .58 67 .19275 42 140.90 O.79 70.97 O.39 A ■57 °6 .19230 58 141.05 O.64 70.90 O.32 i .5546 .19185 78 141.20 O.49 70.82 0.24 44 .5386 .19141 03 141.34 O.35 70.75 0.19 3 T .52 26 .19096 33 141.49 0.20 70.68 O.io 41 .50 66 .19051 68 141.63 O.06 70.6i 0.03 F •49 °7 .19007 06 141.78 • O.09 70.53 O.05 44 •47 48 .18962 50 141.92 O.23 70.46 0.12 61» ■45 89 .18917 98 142.07 0.38 70.39 O.I9 A .4431 .18873 5° 142.21 .0.52 70.32 0.26

24 LITT. B. TAB. FOU RIKSMYNTS FÖRV. TILL GULDYALTJTA ELLER TVÄRTOM. 1. 2. 3. i 4. 5. 6. 7. Öl i- I5.42 73 I.18829 °7 142.36 O.67 70.24 O.34 A .4I l6 .18784 68 142.51 0.82 70.17 O.4I i •39 58 .18740 35 142.65 0.96 70.1 o O.48 A .38 Öl .I8696 06 142.8o 1.11 70.03 O.55 t .3645 .18651 81 142.94 1.25 69.96 0.62 A •34 89 .18607 61 143.09 1.40 69.89 O.69 i ■33 33 .18563 45 143.23 1.54 69.82 0.76 A •3i 77 .18519 34 143.38 I.69 69.75 O.83 % .30 22 .18475 27 143.52 1.83 69.67 O.9I « .28 67 .18431 25 143.67 1.98 69.60 O.98 i .27 12 .18387 26 143.82 2.13 69.53 I.05 H ■*5 57 •18343 33 143.96 2.27 69.46 1.12 7 Tf .2403 .18299 44 144.ii 2.42 69-39 1.19 H .22 50 .18255 59 144.25 2.56 69.32 1.26 62» .20 96 .18211 79 144.40 2.71 69.25 I.33 A .1943 .18168 03 144.54 2.85 69.18 I.40 i .17 90 .18124 32 144.69 3.oo 69.ii 1.47 A .16 38 .18080 65 144.83 3.14 69.04 1.54 i .1485 .18037 02 144.98 3.29 68.98 I.60 A ■13 33 •17993 45 145.12 3.43 68.9I I.67 1 .ii 82 .17949 9° 145.27 3.58 68.84 1.74 A .IO 30 .17906 42 145.42 3.73 68.77 1.81 i .08 79 .17862 96 145.56 3.87 68.7O 1.88 A .07 29 .17819 55 145.71 4.02 68.63 I.95 .05 78 .17776 19 145.85 4.i6 68.56 2.02 .04 28 .17732 86 146.oo 4.31 68.50 2.08 3 ¥ .02 78 .17689 59 146.14 4.45 68.43 2.15 tf .OI 29 .17646 36 146.29 4.6o 68.36 2.22 7 tf 14.99 79 .17603 16 146-44 4.75 68.29 2.29 tf .98 30 .17560 02 146.5 8 4.90 68.22 2.36 63» .96 82 .17516 91 146.73 * 5.04 68.15 2.43 **

Lätt. C, 25 Tabell öfver beloppet som vid olika pris på Silfver i London skall läggas till eller dragas ifrån en efter förhållandet emellan silfver och guld af 1 : 15.5 från Riksmynt till Frank konverterad hufvudsumma, för hvarje 100 Frank deraf. Pris i London å Silfver af U (=0.925) Pence. Belopp för 100 Fri att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman. Pris i London å Silfver af U (=0.925)'' Pence. Belopp för 100 Fr. att draga ifrån eller lägga till den konverterade linf-vudsumman. Pris i London i å Silfver af j tf (= O.925) Pence. 1 Belopp för 100 Fr. att. draga ifrån eller lägga till den konverterade Imf-vudsumman. Afdrag. Frank.. Tillägg. Frank. Afdrag. Frank. Tillägg. Frank. Afdrag. Frank. Tillägg. Frank. 55» 9.60 56 f 6.92 58] 4.26 A 9.49 ii 6.82 A 4.i6 f 9.39 i 6.72 3 F 4.05 A 9.28 11 6.62 A 3.95 i 9.i8 F 6.51 i 3.84 A 9.o8 It 6.4I A 3.74 1 8.98 57» 6.31 r> F 3.63 A 8.87 A 6.21 it 3-53 1 8.77 6.11 i 3-43 A 8.67 A 6.01 -It 3.33 t 8.57 1 5.90 F 3.22 it 8.47 A 5.79 it 3.12 3 T 8.36 3 F 5.69 59» 3-02 11 8.26 A 5.59 A 2.92 7 F 8.l6 i 5.48 F 2.82 It 8.06 A 5.38 A 2.71 56 » 7.95 5 F 5.27 i 2.61 A 7.85 it 5.17 A 2.51 i 1-75 3 f 5.07 3 F 2.41 A 8.64 It 4.97 A 2.30 1 7-54 F 4.87 i 2.20 A 7.43 it 4.77 A 2.io 1 7.33 58» 4.66 t 2.00 A 7.23 A 4.56 it I.89 i 7-13 i 4.46 3 T 1.79 A 7.03 A 4.36 it I.69

26 LITT. C. TAB. ÖFVER TILLÄGG OCH AFDRAG VID KONVERTERING. i Pris i London å Silfver af U (= 0.925) Pence. Belopp för 100 Er att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman. Pris i London å Silfver af u (^=0.925) Pence. Belopp för 100 Fr att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman. Pris i London å Silfver af U (= 0.925) Pence. Belopp för 100 Fr. att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman. j Afdrag. Frank. Tillägg. Frank. Afdrag. Frank. Tillägg. | Frank. Afdrag. Frank. Tillägg. | Frank. 59 i 1.58 GOU 0.17 62» l.gr it 1.48 61 » 0.27 A 2.oi 60» 1.38 A O.37 ¥ 2.12 A I.27 ¥ O.47 A 2.22 i 1.17 A O.57 i 2.32 A 1.07 1 4 O.67 A 2.42 i 0.97 A O.78 3 ¥ 3-53 A 0.86 ¥ 0.88 A 2.63 3 ■5- 0.76 A O.98 i 2.73 A 0.66 i 1.09 A 2.83 i 0.56 a TF I.19 6 ¥ 2.94 fl TF 0.45 5 ¥ 1.29 it 3.04 ¥ 0-35 it i I.40 3 T 3.14 u 0.24 i I.50 it 3.25 3 T O.14 it 1.6l ¥ 3-35 tf O.04 ¥ I.71 4-5 TF 3.45 ! i O.OÖ it I.81 63» 3.56

Litt. 1 >. a. 27 Silfverpris i London åren 1865—70. 1865. 1866. 1867. 1868. 1869. 1870. Månad. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Pence. Pence. Pence. Pence. Pence. Pence. Januari... 61JJ 61* 60 i 601 60* 60* Februari.. 61* 61* 60* 60* 60* 15.4866 60* Mars...... 61* 60* 60 J 60* 15.5386 60* 60 i April...... 60* 611 60* I5.4630 60 f 60* 60* Maj....... 60 ft 15^5546 61* 60 f 60 i 60j 60* Juni....... 60 62 I5.2096 60 i 601 60 J_ 15.6839 60* 60 £ 61* G0& 60 i 60 JJ 60* Augusti... 60H 15^786 60* 60* September 60*1 60* 60|i 15.6271 60^ 15.6595 60* Oktober .. 61* 60* 60* 60* 60* November 61* 60*1 60* 60*1 60* December 61* 15-3177 60* 60* 60* 601 Arsmed. 61* 15.4510 6111 15.4155 60* I5.5664 60 * 15.6068 60* 15.6028

28 Litt. r>. b, Guldpris i Hamburg åren 1865—70. Före den 1 Juli 1868 noterades priset efter mark kölnisk fint, efter nämnde dag efter ”zollpfund” af 500 grm. Noteringarna för senare delen af 1868 äro reducerade. 1865. 1866. 1867. 1868. 1869. 1870. Månad. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Med. Pris. a. Pr ik Köln. Mk Bko Mk Köln. Mk Bko Mk Köln. Mk Bko Mk Köln. Mk Bko 500 grm Mk Bko 500 grm Mk Bko Januari... 423 424 I5.2793 428} I5.4414 922} 920 Februari.. 424} 424 428} 922} 919} Mars...... 427_ 15^874 425} 430} 923 15.5562 918 April...... 425} 427} 429 923 918 Maj........ 424} 423} 426} 429 923 918 Juni....... 425} 422} 427 429 920 15.5056 918 Juli........ 427} I5.4189 421} 427 429} 920 Augusti... 427} 421 15.1712 427 432} 920 September 427} 422} 427} 432} 921 Oktober .. 427} 423 429} 433}_ 15.6o8i 920 November 425} 424} 430 15.4955 433} 920 December 423 424} 430 432} 920 Arsmed. 1 423* 427* 430} 921} Obs. Högsta värdet under året af a, eller koefficienten för guldets värde i förhållande till silfrets, är understruket med groft, det lägsta med fint. Mot a —15.5 svarar noteringen för Köln. mark 4301, Per Zollpfund 919}, båda i Mk Hamb. Bko, samt för uns Troy standard närmast 60}} pence (= I5.4986). Vistakursen i Hamburg på London är för samma siffra 13 Mk 7} sk.

Grafisk framställning af priset å ”Standard Silver” i London åren 1845—1870. Lätt. E. 1 1» Silfverpris i London, pence. 5 1846 18'' 17 18- 18 18- 19 IS" >0 18E )1 18'' ■ >2 18f ■ >3 18 54 18 55 18 56 1857 18 i 58 18 59 18 SO 186 1 186 2 186 3 1864 18 i 35 18 66 18 67 18 68 18 69 18 70 Silfver till guld som 1 till: 15.2 nz - _/ \ *>i /8 / _ _X- _ bl /4 / / \ 15.2 bi 8 — / \ O i / 2 ........--— ■ V bi 8 ftl t/ ----- \_ 15-4 bi /4 \ bi 8 fil \ \ V j / \ bu /4---- / V \ *" ou 8-------- / \i bu /2 ---/- — 15.6 bU /8 — £ni/ / uu /8 / ! 15.7 i Dv / Q ✓ 15.8 /8 OJ '' 2 OJ /8 15.Q OJ /8 16.o DO '' -

Grafisk framställning af vexlingarne i Silfverpriset i London för hvarje månad af åren 1867—69. Litt. E. 3 Januari. Februari. Mars. Augusti. September. Oktober. November. December. 1867 1868 1869

29 Lätt. Gr. Tabell utvisande vigten i gram och värdet i guldfrank af några de vigtigaste nu gällande guldmynt samt af några under myntfrågans behandling i senare tider föreslagna myntstycken. Brutto-vigt i gram. Finhet i tu-sendelar. Vigt fint guld i gram. Värde i guld-frank. 20-francs-stycket........................... 6.4516 900 5.8065 20. 10-francs- » ........................... 3.2258 — 2.9032 10. 5-francs- » ........................... 1.6129 — 1.4516 5. Sovereign.................................... 7.988 9161 7.3224 25.22130 5-dollarsstycket ............................ 8.359 900 7.5232 25.96285 25-francs-stycket.......................... 8.0645 — 7.2581 25. Guldkronan .................................. Hull — '' 10. 34.4444 Mick. Chevalier universela myntenhet 10. — 9. 31. Kelleys 20-dollarsstycke.................. 33.3333 — 30. IO3.33 » 5-dollarsstycke.................. 8.3333 — 7.500 25.8333

i Alt. 11 Tabell utvisande de af Myntkommittén föreslagne myntstyckenas rätta vigt, samt den minskning i vigt, som föranleder deras dragande ur rörelsen äfvensom deras uppkörande att vara lagligt betalningsmedel. Rätta vigten med tillägg eller afdrag af Remedium Myntstycket invexlas i Kronans kassor efter nötning till vigt Myntstycket uppkör att vara lagligt be-talningsmedel efter nötning till vigt Mynt af Guld. Ett 10-Carolin-stycke..................... Korn Svenskt vigt. i Gram Fransk vigt. i Korn Sv. v. i Gram Fr. v. i Korn Sy. v. i Gram Fr. v. 758.887 87 + O.758 88|32.z58 06 + O.032 26 755.o83 4-8 32.096 77 754.324 ÖO 32.064 52 Ett 5-Carolin-stycke...................... 379.43894 ± O.37944 I6.129 03 + O.01613 377.54174 16.048 39 377.162 30 16.032 26 Ett 2^-Carolin-stycke...................... I89.71947 ± O.37944 8.06452 + O.01613 188.770 87 8.024 19 I88.391 43 8.008 06 Ett 1-Carolin-stycke....................... 75.887 79 it O.151 77 3.22581 + O.00645 75.508 35 3.209 68 75.356 57 3.203 23 Skiljemynt af Silfver. Ett 2-Frank-stycke......................... 250.ooo 00 + I.250 00 IO.626 89 + O.053 13 237.5oo 00 10.095 55 236.250 OO IO.042 42 Ett 1-Frank-stycke......................... 125.000 00 + O.625 00 5.313 45 + 0.026 57 II8.750 00 5.047 77 118.125 00 5.021 21 Ett 50-Cent-stycke ........................ 62.50000 + O.437 50 2.656 72 + 0.018 60 59.375 °° 2.523 89 58.937 50 2.505 29 Ett 25-Cent-stycke......................... 31.250 00 + 0.312 50 1.328 36 + 0.013 28 29.687 5° 1.26194 29.375 00 I.248 66

jLitt, 1. Tabell x) utvisande det för den vesterländska civilisationen tillgängliga förrådet af Guld och Silfver vid hvarje års böljan och slut från 1849 till och med 1867. Guld Kilogram (i tusental). Silfver Kilogram (i tusental). Förråd Tillökning förmedelst årets pro-duktion. Minskning. Förråd Förråd Tillök-ning för-medelst årets pro-duktion. Minskning. Förråd vid årets slut. År. vid årets början. Nötning j-% af förr. vid årets början. Utförsel enl. Laws tabeller. Utförsel till China fr. Ame-rika. vid årets slut. År. vid årets början. Nötning % af förr. vid årets början. Utförsel enl. Laws tabeller. Utförsel till China från Amerika 0. Ryssland. 1849... 4089 112. 10.2 (5.8) (0.5) 4184.5 1849... 90.540. 955 452.7 (671.i) (31.7) 90.339.5 1850... 4184.5 125.6 lO.j (5.8) (0-5) 4293-3 1850... 90.339.5 1045 451.7 (671.i) (31-7) 90.230.O 1851... 4293-3 148.4 IO.7 5.8 (0.5) 4424.7 1851... 90.230.O 1005 451.x 671.i (31.7) 90.081.1 1852... 4424.7 238.5 11. 5.8 (0.5) 4645-9 1852... 90.081.1 990 450.4 671.1 (31.7) 89.917.9 1853... 4645.Q 252.5 11.6 5.8 (0.5) 4880.5 1853... 89.917.9 935 449.5 - 671.i (31.7) 89.700.6 1854 .. rf»- J X O Ln 225.i 12.2 5.8 O.5 5087.1 1854... 89.700.6 950 448.5 671.i 31.7 89.499.3 1855... 5087. t 220.2 12.7 5.8 0.4 5288.4 1855... 89.499.3 1000 447.5 671.i 30.4 89.350.3 1856... 5288.4 7~ ce 13.2 5.8 0-7 5501.8 1856... 89.350.3 1015 446-7 671.i 37.2 89.210.3 1857... 5501.8 227.6 13.7 8.i 1-5 5706.1 1857... 89.210.3 1060 446.o 1374.9 64.5 88.384.9 1858... 5706.1 221.o 14.2 8.i 1.0 5903.8 1858... 88.384.9 1125 441.9 1374-9 47.o 87.646.1 1859... 5903.8 206.5 14.7 8.i 1.6 6085.9 1859... 87.646.1 1135 438.2 1374.9 76.2 86.891.8 1860... 6085-9 191.6 15.2 8.i 1-7 6252.5 1860... 86.891.S 1190 434.5 1374.9 93.7 86.178.7 1861... 6252.5 192.o 15.6 8.i 1-5 6419-3 1861... 86.178.7 1245 430.9 1374.9 109.4. 85.508.5 1862... 6419.3 189.5 16. 41.o 1-3 6550-5 1862... 85.508.5 1325 427.5 1565.1 IO8.1 84.732.8 1863... 6550.5 192-5 I6.4 41.o 2.2 6683-4 1863... 84.732.8 1450 423.6 1565.1 146.i 84.048.O 1864... 6683-4 195. I6.7 41.o 3.9 6816.8 1864... 84.048.O 1470 420.2 1565.1 203.6 83.329.1 1865... 6816.8 202.o 17.o 41.o (3.o) 6957.8 1865... 83.329.1 1625 416.6 1565.1 (175)* 82.797.4 1866... 6957.8 206-3 17-4 20.6 (3.o) 7123.1 1866... 82.797.4 1600 413.9 786.1 (175) 83.022.4 1867... 7123.1 207.5 3786.9 17.8 IO.7 (3.o) 7299.x 1867... 83.022.4 1625 22745 415.1 227.3 (175) 83.830.o *) Uppgifterna till denna tabell äro alla tagna från Soetbeers ”Denkschrift”, pp. 68—71, med undantag allenast för de belopp som angifva utförseln från Ryssland och China till Amerika, hvilka äro funna genom uträkning efter af Chevalier lemnade anvisningar. Der siffror äro inneslutna inom klammer, saknas alla säkra uppgifter. * Medium mellan de två föregående åren.

32 Litt, Tabell utvisande utmyntningen af Guld och Silfver i Guldmynt. Frankrike. England. Förenta Staterna. Francs. Francs. Francs. 1821-24....................................... ) 971.867277 9.877048 1825— 30...................................... 52.918920 1831(0)—40 ................................... 215.912800 ) ) 1.210.974162 561.740635 1848—49....................................... 66.807310 Summa 1821—49... 335.639030 2.182.841439 571.617683 1850............................................ 85.192390 37.624104 165.985225 1851............................................. 269.709570 110.978366 324.969213 1852............................................. 27.028270 220.480049 295.031716 1853........................................... 312.964020 301.439301 286.560177 1854............................................. 526.528200 104.718055 270.370948 1855............................................. 447.427820 227.198481 274.008422 1856............................................. 508.281995 151.373315 307.992064 1857............................................. 572.561225 122.565669 130.700491 1858............................................. 488.689635 31.046400 274.498062 1859........................................... 702.697790 66.820617 157.827661 1860 ............................................ 428.452425 78.729501 121.691399 1861............................................ 98.216400 206.556087 418.876601 1862........................................... 214.241990 197.634336 320.101435 1863............................................. 210.230640 176.469687 117.531339 1864............................................. 273.843765 240.487756 124.470462 1865............................................ 161.886835 59.711225 159.258783 1866............................................. 365.082925 128.033769 194.258742 1867............................................. 198.579510 12.519132 206.763782 Summa 1857—67... 3.714.483140 1.320.574179 2.225.978757 1868............................................ 262.672380 41.698345 125.293062 Summa 1850—68... 6.154.287785 2.516.084195 4.276.189584 Enligt Soetbeers Denkschrift p. 82 hafva under åren 1857—67 utmyntats: I N.-Tysk]and, Bayern, Baden, Wurtemberg: Thaler (här räknade till 3.7 5 fr.) 9567106 = 35.876647fr. I Österrike..................................... .Gulden (do. do. 2.50 fr.) 76689230 = 191.723075 fr. Summa......... ..... 227.599722 fr.

Tv 33 nedanstående länder och under nedannämnde tider. S i 1 f v e r m y n t. Frankrike. England. Förenta Staterna. Francs, Francs. Francs. 1821-24.............. ) ) 1825-30....................................... 631.914637-1 55.895540 89.778601 1831—48 ......... 1.750.2732381 ) ) 1848 -49....................................... 326.279759 j 125.581930 264.431957 Summa 1821 49... 2.708.467635 181.477470 254.210558 1850............................................ 86.458485 3.255801 9.983635 1851........................................... 59.327309 2.216031 4.143024 1852............................................. 71.918445 4.781611 5.346843 1853............................................. 20.099488 17.692940 48.565005 1854 ............................................ 2.123887 3.542906 46.113094 1855............................................. 25.500306 4.930762 18.731661 1856............................................. 54.422214 11.664956 27.802185 1857............................................ 3.809611 9.412861 8.568795 1858............................................ 8.663569 11.245497 44,048091 1859............................................ 8.401814 16.318954 36.559926 1860.....................................:........ 8.084198 5.508123 17.390903 1861............................................ 2.518150 5.283186 15.427832 1862............................................. 2.519398 3.745624 17.286289 1863............................................ 329610 4.064758 8.368989 1864............................................. 7.296609 13.497593 4.547965 1865............................................. 9.222394 12.653681 5.083672 1866............................................. 44.821409 12.443952 8.542061 1867............................................. 54.051560 4.888695 8.360413 Summa 1857—67... 149.718322 99.062924 174.184936 1868............................................. 86.000000 7.600198 8.522475 Summa 1850—68... 555.568456 154.748129 343.392858 Enligt Soetbeers Denkschrift pag, 82 utmyntades under åren 1857—67: IN.-Tyskland, Bayern, Baden,Wurtembevg:Thaler (bär räknade till 3.75 fr.) 201.020626 = 753.827347 fr. I Österrike......................................Gulden (dito dito 2.50 fr.)200.632041 = 501.580102It. Summa............... 1.255.407449 fr. Bil. till Myntkommitténs Bet. 3

34 Litt. L. Tabell utvisande Sveriges handelsförbindelser med andra länder efter värdet i Rdr Rmt af de införda och utförda varuartiklarne. Länder med Guldmyntsystem. Länder med Silfvermyntsystem. Införsel. Utförsel. Summa. Införsel. Utförsel. Summa. Rdr. Rdr. Rdr. Rdr. Rdr. Rdr. 1864............ 39.707.000 74.064.000 113.771.000 56.842.000 19.939.000 76.781.000 1865............ 46.936.000 78.757.000 126.683.000 58.937.000 29.329.000 87.266.000 1866............ 51.021.000 78.009.000 129.030.000 61.889.000 29.057.000 90.946.000 1867............ 46.525.000 95.954.000 142.479.000 87.656.000 32.685.000 120.331.000 1868........... 41.416.000 86.798.000 137.740.000 96.324.000 32.726.000 119.524.000

Litt. 7VI. Tabell utvisande sammanlagda beloppet af de å Stockholms och Göteborgs börser anmälda « vexelslut i främmande myntsorter under åren 1864—1868. 0 År. £ Sterling. Francs. Amer. Dollars. Hamb. Bko Mk. Floriner Holk Kur. Mk. Liibsk Kur. Hamb. Kur. Mk. Rdr Preuss. Kur. Silfver- rubel. Finska Mk. Danska Rbdr. Norska Specier. 1864...... 4.536590 18.420339 1.195 41.216601 1.610304 26.036 — 41.305 322.363 3.558 184.584 4.190 1865...... 4.004006 27.758714 419 35.369716 1.662777 29.418 2.048 58.172 333.112 — 87.994 14.971 1866...... 3.689574 27.459561 1.291 34.214423 1.547997 36.930 — 114.948 362.304 3.786 110.078 6.090 1867...... 4.192395 28.760969 1.054 32.395048 1.416443 12.844 — 37.565 269.312 37.631 236.826 2.700 1868...... 3.568566 27.049226 4.288 30.155217 1.619831 7.359 850 50.230 341.097 22.682 220.970 — År. Guldvaluta. Silfvervaluta. | Procent af hela omsätt-ningen. Riksdaler. Riksdaler. Guld. Silfver. 1864............ 94.557000 58.667000 62 38 1865............ 91.505000 50.896000 64 36 1866............ 85.639000 49.436000 63 37 1867............ 95.600000 45.592000 68 32 1868............ 83.185000 44.096000 65 35

36 Litt. TV. Yttrande af herr Heckscher med anledning- af till honom framställda frågor rörande utförseln af Svenska silfvennynt. I anledning af följande tre'' till herr Heckscher framställda frågor, nemligen: l:o. Ligger i vårt mynts nuvarande beskaffenhet någon större lockelse att, som man säger, spekulera på kursen, än fallet skulle bli, i fall vårt mynt förändrades, t. ex. med guld till myntstandard? 2:o. Hvartill användes det utförda silfvermyntet? — Går det direkte till någon utländsk myntinrättning, för att der förvandlas till annat mynt, eller nedsmältes det till verksilfver, eller affineras det till plantsar? 3:o. Erhålles vid utförseln af Svenskt silfvermynt någon . särskild ersättning för den större kopparhalt,- detta mynt innehåller? anförde herr Heckscher följande: Såsom kikare, af bankir- och vexelrörelse, derunder inbegripna så kallade arbitrage-affärer, hade han under den senare tiden från Sverige utfört silfver dels i plantsar, dels i Svenska och dels i Danska specier till ett sammanräknadt belopp af omkr. 2,500,000 Rdr Rmt. Han hade dervid afsett, jemte den vinst han hade af ifrågavarande rörelse, att sänka kursen på Hamburg till hvad den rätteligen borde vara eller 132 Kdr IT öre, såsom svarande mot 100 Mark Hamburger-Banko. Det hade i allmänhet för honom varit likgiltigt, huruvida han kunnat erhålla silfverplantsar eller silfverspecier att utföra. Han förmenade derföre, att de så mycket omtalade spekulationerne å hvad man kallade Svenska myntets bättre beskaffenhet i förhållande till Danmarks och Norges samt Hamburger-Banko icke egde rum, enär utan afseende derå det

LITT. N. YTTRANDE AF HR HECKSCHER,. 37 ändock vid hög kurs lönade sig att utföra silfver. Det vore emellertid klart, att, då hvarje specie innehölle, jemte 6 ort finsilfver, 2 ort koppar, i värde motsvarande omkring 1 öre Rmt, samt, enligt hvad han förmodade, kostnaden för kopparens afskiljande från finsilfret i specien icke uppginge till 1 öre eller \ % å hvarje specie, någon fördel för exportören äfven kunde uppkomma af speciens kopparhalt; men denna fördel, möjlig endast under sådana förhållanden, som i allmänhet föranledde utförsel af silfver, blefve ingen, om specier utfördes endast för att åtkomma kopparen. Han betviflade således, att Svenska myntets nuvarande beskaffenhet förorsakade vårt land någon egentlig förlust. Visserligen uppstode vid det ömsesidiga varu-utbytet emellan Sverige å ena, samt Danmark och Norge å andra sidan, någon förlust för de enskilde, i det dels Svenskarne vid köp i Danmark och Norge icke sjelfve gjorde eller .yrkade afseende å den större mängd finsilfver, som funnes i Svenska myntet i förhållande till det Danska och Norska, och således utgåfve sitt lands mynt, såsom vore dess intrinseka värde lika med det Danskas och Norskas, dels ock Danskar och Norrmän verkställde betalningar i Sverige med sitt mynt, som dervid t oges jemngodt med det Svenska; men berörda förlust vore icke af någon betydenhet och skulle säkert efter hand mera och mera försvinna, allteftersom de, hvilka i främsta rummet hade vården om upprätthållandet af vårt mynt, insåge vigten af att med den stora makt, de egde, hålla kursen på utländskt mynt så mycket som möjligt kring pari. Betingade vårt mynt först i det större utbytet sitt fulla värde, så torde det äfven snart nog göra så i det mindre. Ginge det icke af sig sjelf, skulle snart nog Banken och Bankirerne sörja för att så blefve förhållandet. Exporten till utlandet af Svenskt silfvermynt föranleddes således icke af dess nuvarande specifika beskaffenhet. Vore nämligen kursen''bragt ned ända derhän, att det icke vidare lönade sig att exportera silfverplantsar, så lönade det sig icke heller att utföra specier eller andra silfvermynt. Såsom han förut anmärkt, berodde möjligheten af att med fördel exportera silfver, vare sig i mynt eller plantsaf, på en för hög kurs. Så t. ex. borde den Svenska Riksdalern eller derå lydande banksedel i Danmark gälla 48| å 48^ Danska skil— lingar, men hade för icke så lång tid sedan icke gällt högre än 47| å 48 Danska skillingar; kursen å utlandet hade till och med varit lf / högre än med afseende å parivärdet vederbort. Stode den icke högre än ^ ä § / öfver pari, så uteslöte ett sådant kurs -

38 LITT. N. YTTRANDE AP HR HECKSCHER. förhållande möjligheten att med vinst exportera silfverplantsar eller silfvermynt. Den, som å härvarande börs försäljer på Hamburg dragna vexlar och för att betäckt desamma utför silfverspecier eller plantsar, får i och för en sådan rörelse vidkännas kostnader, uppgående till minst §, om icke £ /. Exportören, ehvad han bor bär eller i Hamburg, kan icke nöja sig med mindre vinst än ) %, och lika mycket måste den af honom begagnade kommissionär förtjena, hvilket tillsammans gör j f. Courtage till mäklare för försäljning af vexlarne (1 pro mille), porto, telegrammer, transport, assurans och ränteförlust å det exporterade silfret, medan det är på vägen, uppgå till minst f, om icke ^ %. Sådana affärer bedrifvas uteslutande af bankirer. Andra enskilde deremot utföra silfver endast i afsigt att betala personlig skuld, i hvilken händelse de undgå courtage. Förestående beräkning af kostnaderna vid utförsel af silfver, hvilket betingade en kurs på Hamburg af minst 133.20 a vista, kunde äfven i sin mån tjena till att ådagalägga det oriktiga i förmenandet, att genom förväntad godtgörelse för kopparhalten i det Svenska silfvermyntet, — hvilken godtgörelse, på sätt förut vore nämdt, uppginge endast till \ / — affineringskostnaden kunde locka till spekulation på utförsel af Svenskt silfvermynt, hvilken utförsel endast vore möjlig vid hög kurs på utlandet. Den i Sverige allmänt gängse föreställningen, att 100 Mark Hamburger-Banko vore lika med 133 Rdr 331 öre Svenskt Rmt, under det förhållandet emellan dem i sjelfva verket vore såsom 100 till 132.17, kunde visserligen antagas hafva i någon mån bidragit till att hålla kursen på utlandet hög; men de egentliga och närmaste anledningarne dertill vore följande tvänne. Först och främst läge det i de stora exportörernas intresse att hålla kursen på utlandet hög. Om t. ex. någon från Sverige årligen exporterade varor till värde af 2 eller 3 millioner och på fordringarne derför utställde och försäljde vexlar, förtjenade han, om kursen stode 1 % öfver pari (och den har varit t. o. m. i£ / öfver pari) endast derpå 20,000 eller 30,000 ii dr Rmt hvarje år; — och en så stor varuexport vore icke något ovanligt. För det. andra läte mången, som hade skulder att betala i utlandet, af den tillkonstlade opinionen mot silfverexport afhålla sig från att verkställa sådan och dymedelst sänka kursen. Fruktan att stöta denna falska opinon för hufvudet hade förmått en större affärsman att afböja utländingars

DITT. N. YTTRANDE AF HR HEOKSCHER. 39 önskan att för sina fordringar emottaga betalning i silfver. Herr Heckscher hade haft mod att trotsa denna opinion under sina bemödanden att sänka kursen. Dessa bemödanden hade ock lyckats honom, ithy att kursen på Hamburg numera nedgått till belopp, som kunde vidhållas utan fara för Riksbankens metalliska valuta, ehuru kursen ännu vore f "/ högre än vederborde eller pari. Således, om Bankofullmäktige sålde vexlar på Hamburg till en kurs, som uteslöte möjligheten att med vinst utföra, silfver, så lcomme silfverexport icke i fråga. — Danska Nationalbanken håller nästan aldrig sin kurs på Hamburger-Banko högre än f % öfver pari, och vet att genom sänkning af kursen derunder förekomma uttagning af silfver ur banken. Af det anförda följde, att det vore en fras utan tillräcklig inneboende sanning, då man sade att Svenska myntet vore ”för godt”. Anledningen till öfverklagade missförhållanden läge deri, att vi sjelfve icke hölle vårt mynt i ära. Det Svenska silfvermyntet, som utfördes, blefve antagligen till största delen nedsmält. Herr Heckscher visste icke, hvart det af honom exporterade silfvermyntet toge vägen. Det sändes icke af honom direkte till någon affineringsanstalt; men troligen hamnade det slutligen i sådana anstalter. Han ville gerna söka förskaffa sig säker upplysning i AeRa afseende och derom lemna Kommittéen besked. Såsom han flere gånger förut anmärkt, fäste man i utlandet, enligt hvad han trodde, icke synnerligt afseende på Svenska myntets relativt större kopparhalt. Af allt det silfver han i år exporterat hade endast 64,000 Bdr Bmt blifvit försända i Svenska specier i anledning af särskildt derom framställd begäran. På herr Heckschers förfrågan, om icke beloppet kunde sändas i plantsar, svarade reqvirenten, att, för afsedt bestämdt ändamål, specier borde sändas. En juvelerare behöfde sådane. Sjelf hade herr Heckscher under sina transaktioner aldrig erhållit mera för specier än för plantsar. Då verkliga parikursen mellan Hamburger-Banko och Svenskt Riksmynt vore, icke såsom mängden förestälde sig, 133 Rdr 331 öre, utan 132 Rdr 17 öre; så borde kursen oscillera omkring sistnämnde belopp, men ej, såsom skedde, omkring 133 Rdr 33J öre. Om än det icke kunde förnekas, att det vore lättare att genom undanrödjande af förhållanden, hvilka alstrat och underhölle oriktiga föreställningar rörande myntförhållandena, bryta med dessa

40 DITT. N. YTTRANDE AF HR HECKSOHER, föreställningar, än att med bevarande af berörda förhållanden corrigera de deraf resulterande oriktiga föreställningar; så kunde dock herr Heckscher icke finna, att den så kallade bättre beskaffenheten af vårt nuvarande silfvermynt ensam i och för sig utgjorde anledning att öfvergå från nuvarande myntsystem till ett annat, grundadt på guld såsom bytesmedlare och värdemätare; men tillsammans med andra skäl talade jemväl anmärkta förhållande fölen sådan öfvergåns-. o O

41 Lätt. O. Kalkyl öfver export af Svenskt silfvermynt till värde af 100,000 Rdr Knif, och detta mynts affinering eller förvandling till plantsar af finsilfver och den i myntet befintliga kopparns tillgodogörande genom försäljning. Utgifter. 2,000 it nytt silfvermynt.................................... — 100,000 Rdr Rmt. Inpackning, transport från Stockholm till affineringsfabriken någonstädes i Tyskland, assurans, kommissionsarvode, postporto m. in., | / af värdet........................................,........... 375 » Ränta å 6 % pr år för en vecka........................... 120 » Affineringskostnad allraminst | % ....................... 200 » Summa 100,695 Rdr Rmt. Inkomster. Fint silfver i plantsar vägande 1,500 ft å 66.6 6 Rdr pr fE...........,............................................... 100,000 Rdr Rmt. Koppar 500 TE ä 85 Rdr pr 100 ffi ..................... 425 » Balans förlust på affären ................................. 270 » Summa 100,695 Rdr Rmt. 4 Vill man beräkna de inflytande medlen i Hamburger-b:ko, så får man 1,500 tt Sv. vigt (ä 100 Mark Köln. vigt = 55.015 TE Sv. vigt) = 2726.5 3 Mark Köln. vigt fint silfver = 75661.15 Mark Hamb.-b:ko (ä 27.7 5 Mark Hamb.-b:ko pr 1 Mark Köln. vigt finsilfver); och dessa 75661.15 Mark Hamb.-b:ko äro vid pari kurs på Hamburg (eller 100 Mark = 132 Rdr 16.8 öre) = 100,000 Rdr Rmt; så att summan ändå blir alldeles densamma, så snart ej vexelkursen är högre än den bör vara. Omkostnaderna äro här ofvan mycket lågt beräknade i synnerhet för affineringen. Vid kong!, myntverket i Briissel kostar, enligt reglementet, affinering af 2000 fE 12-lödigt silfver icke mindre än 690 Rdr Rmt, och inlemnaren af silfret får

42 LIXT. O. KALKYL ÖFVER EXPORT O. AFFIX KRING AF SV. SILFVERM:T. ingen ersättning för den koppar, som i silfret innehålles. Uti encyclopäd. Handbuch der tecknischen Chemie von D:r Fr. Stohmann, Art. Gold i 2:e Band, spalt 1490 läses: ”Man hat sogar vielfach durch affiniren den geringen Goldgehalt aus alten Silbermuntzen gewonnen; dieses macht sich nocht bezahlt, wenn in 10,000 Th. Legirung nur 1 bis 2 Th. Gold enthalten sind”. Detta ,är den lägsta guldhalt jag har sett uppgifvas kunna betacka affineringskostnaden. — Nu är 1 it guld värdt minst 1000 Rdr Rmt, och 10,000 ® Sv. silfvermynt är = 500,000 Rdr Rmt; således uppgår den minsta affineringskostnaden, som kan tagas i beräkning till 0,2 °/o, såsom i kalkylen blifvit gjordt. Bland inkomsterna är kopparn upptagen till 85 Rdr pr ctr, det högsta pris som i Stockholm egt rum under flera decennier; nu gäller gar-kopparn knappt 50 Rdr pr ctr. Helt annorlunda blir förhållandet om vexelkursen på Ham - burg är 134 Rdr pr 100 Mark Hamb.-b:ko. — Kalkylen blir då följande: Utgifter. 2,000 It myntadt silfver ...................................... 100,000 Rdr Rmt. Omkostnader af alla slag för försändningen till Tyskland i / af värdet................................... 500 » Summa 100,500 Rdr Rmt. Inkomst. 1,500 It = 2726.5 3 Mark Köln. vigt finsilfver = 75661.15 Mark Hamb.-b:ko å 134 Rdr pr 100 Mark b:ko................................... = 101,385 Rdr 94 öre. Vinsten blir — 885 Rdr 94 öre på en affär som icke fordrar mer än högst 14 dagars tid. Stockholm d. 10 Aug. 1870. Joach. Åkerman.

43 Litt. P. Yttrande på grund af anstälda försök öfver slitning å guldmynt af olika finhet. Uti flera från trycket utgifna skrifter har H. Grote i Hannover påstått, att guld- och silfvermynt, som äro legerade med koppar, mycket fortare förnötas än sådana, som slås af de ädla metallerna utan all legering. Med koppar legerade mynt skola nemligen, efter Grote’s förmenande, angripas af menniskans utdunstning och svett * på sätt, att kopparn upplöses ur myntens yta, hvarefter det återstående porösa guldet eller silfret afnötes och mynten blifva snart undervigtiga; hvaremot på mynt af t. ex. rent guld prägeln väl utplånas, men icke eller åtminstone ytterst litet genom frånskiljande af guldpartiklar, utan genom utplattning, såsom om man med lätta slag nedhamrat densamma. De försök, som Karmarsch anställt öfver silfvermynts nötning, och som ledt till det resultat, att myntet nötes desto fortare, ju finare silfver det innehåller, och att 5-lödigt silfvermynt, såsom det hårdaste, förlorar minst under nötning, — anser Grote icke vara af ringaste betydelse, emedan någon svett icke såsom medverkande medel ingått i dessa försök. Ehuru öfvertygad, att Grote’s påstående om svettens menliga inverkan, åtminstone på guldmynt, som icke innehålla mera än ^ af sin vigt koppar, var fullkomligt grundlöst, ansåg jag dock det vara värdt att med direkta försök vederläggas. Jag förfor derför på följande sätt: Den 6 November 1869 vägde jag med största noggranhet 6 stycken caroliner af myntguld och 6 st. mynt förfärdigade af fullkomligt rent guld med samma vigt och samma prägel som det förra samt 4 st. nya 25-ören af vanlig beskaffenhet. Af dessa myntstycken lades 4 st. vanliga caroliner och 4 st. fina caroliner, hvar sort för sig, i 2:ne små påsar af linne, samt 2 vanliga carolinstycken tillsammans med 2 af 25-örena, och likaledes 2 fina carolinstycken med de 2 öfriga silfvermynten uti 2 likadana linnepåsar. I dessa små påsar lågo myntstyckena helt lediga, så att de kunde

44 LITT. P. FÖRSÖK ÖFVER SLITNING AF GULDMYNT. glida ett stycke öfver hvarandra åt alla håll, men icke skjutas alldeles från hvarandra eller inbördes ombyta plats. Dessa 4 påsar fastsyddes på insidan af armveckena å den flanellskjorta jag bär närmast kroppen, så att de kommo i omedelbar beröring med armhålorna och blefvo utsatte för gnidning mot hvarandra vid minsta rörelse af armarne, äfvensom för ett oupphörligt inflytande af utdunstning och svettning. Hvarannan vecka omlades mynten i annan ordning sinsemellan i påsarne, och dessa flyttades också från ena armhålan till den andra, på det att alla myntstyckena måtte få blifva så nära som möjligt utsatta för samma nötning, men sjelfva påsarne förnyades icke, förr än de blifvit förslitne. Sålunda förfors oafbrutet i 9 månaders tid eller ifrån den 6 November 1869 till den 6 Augusti 1870. Silfvermynten mörknade ganska snart och blefvo slutligen alldeles svarta (af svaflet i utdunstningen) med undantag af de upphöjdaste delarne af prägeln, hvilka höllo sig blanka genom nötningen af guldmynten, med hvilka de voro sammanlagda. På guldmynten deremot syntes ingen annan förändring, än man af deras gnidning emot hvarandra utan allt inflytande af svett kunde vänta, och det blöt snart tydligt, att prägeln på finguldspjeserna mera afjemnades och utplånades än på de kopparlegerade. Dessutom förmärktes, att de kopparlegerade carolinstyckena, som lågo tillsammans med 25-örena, på alla upphöjda delar efter hand blefvo hvita eller försilfrade, hvaremot de 25-ören, som lågo tillsammans med de fina guldmynten, blefvo här. och der tydligen förgyllda. Den 6 Aug. hade myntstyckena af fint guld förlorat ganska mycket af sin prägel, i synnerhet de som legat tillhopa med silfvermynten. De vanliga carolinerna hade väl äfven mindre skarp prägel, men syntes långt mindre åverkade än de fina. Alla myntstyckena vägdes sorgfälligt och med alldeles samma gramvigter, som blifvit d. 6 Nov. 1869 använda, d. 8 Aug. 1870. Resultatet häraf synes af följande tabell:

45 LITT. V. TJ po CD S. p p p ce g B p ! g O. £ 0 P P-i C 1 M* to c (t 0 »$8 b a FÖRSÖK ÖFVER SLITNING AF GULDMYNT. JW Mynten vägde De vägde Förlust d. 6 Nov. d. 8 Aug. i vigt 1 3.2048 gr. 3.2047 gr- 0.OOOI gr- 2 3.2187 » 3.2l87 » O.0000 )) 3 3.2l68 3.2l64 )) 0.0004 » 4 3.2079 » 3.2078 » 0.OOOI » 0.0006 gr. 5 3.2138 gr- 3.2x35 gr- 0.0003 gr. 6 3.2126 » 3.21 19 » 0.0007 ” 7 3.2102 » 3.2100 » 0.OOO2 » 8 3.2148 » 3.2144 )) 0.0004 » 0.0016 gr. 9 3.2l63 gr- 3.2l62 gr. 0.OOOI gr. 10 3.2233 „ 3.2230 p ö 0 0 » 0.0004 gr. 11 3.2173 gr. 3.2098 gr. 0.0075 gr. 12 3.2077 » 3.1990 )) 0.0087 » 0.0162 gr 1 2.1450 gr. -•1377 gr. ro t''- O O ö gr. 2 1.9695 » I.9630 0.0065 » 0.0138 gr- 3 2.0635 gr. 2.0626 gr. o\ O 0 O Ö gr. 4 2.1395 » 2.1378 )) O.0017 » 0.OO2Ö gr- Af detta försök kunna följande slutsatser skäligen dragas: l:o. Myntguld af 0.9oo .finhet angripes alls icke af menniskosvett, och lika litet som fullkomligt rent guld. 2:o. Prägeln på guldmynt af såväl myntguld som af fint guld utplånas under nötning af guld mot likadant guld (och högst sannolikt äfven mot andra kroppar af mindre hårdhet än guldmyntet) genom utplattning ojemförligt mera än genom afsilning af guldpartiklar, dock hastigare på mynt af fint guld än på dem af kopparlegeradt myntguld. 3:o. Genom prägelns utplånande blifva guldmynt under sitt omlopp i allmänna rörelsen förr odugliga än genom vigtförlust.

46 LUTT. P. FÖRSÖK ÖFVER SLITNING AF GULDMYNT. 4:o. Myntguld af O.900 finhet är något hårdare än silfver af O.750 finhet, och nötes derföre icke af myntsilfver mera än genom nötning mot samma slags guld. 5:o. Fint guld är i anseende till varaktigheten ett mycket sämre ämne till mynt än guld af 0,900 finhet. Stockholm den 10 Augusti 1870. Joac.li.

47 Liitt. < £- Convention monétaire entre la France, la Belgique, 1’Italie et la Suisse. Sa Majesté 1’Empereur des Frangais, Sa Majesté le Roi des Beiges, Sa Majesté le Roi d’Italie et la Confédération Suisse, également animés du désir d’établir une plus compléte harmonie entre leurs législations monétaires, de remédier aux inconvénients qui résultent, pour les Communications et les transactions entre les habitants de leurs Etats respectifs, de la diversité du titre de leurs monnaies d’appoint en argent, et de contribuer, en formant entre eux une Union monétaire, aux progrés de l’uniformité des poids, mesures, et monnaies, ont résolu de conclure une Convention å cet effet, et ont nommé pour leurs commissaires plénipotentiaires, savoir: Sa Majesté L’Empereur des Frangais, M. Marie-Louis-PierreFélix Esquirou de Parieu, vice-président du Conseil d’Etat, grand officiel’ de son ordre impérial de la Légion d’honneur, etc., etc., etc.; Et M. Théophile-Jules Pelouze, président de la commission des monnaies, commandeur de son ordre impérial de la Légion d’honneur, etc., etc., etc.; Sa Majesté le Roi des Beiges, M. Frédéric Fortamps, membre du Sénat, directeur de la Banque de Belgique, chevalier de son ordre de Léopold, chevalier de l’ordre impérial de la Légion d’honneur etc., etc., etc.; Et M. A. Kreglinger, commissaire du Gouvernement pras la Banque national, chevalier de son ordre de Leopold, etc., etc., etc.; Sa Majesté le Roi d’Italie, M. Isaac Artom, conseiller de sa légation k Paris, commandeur de son ordre des Saints Maurice et Lazare et de 1’ordre de Leopold de Belgique, officier de 1’ordre impérial de la Légion d’honneur, etc., etc., etc.;

48 MYNTKONVENTIONEN AF D. 23 DEC. 1865. Et M. Valentin Pratolongo, directeur, chef de division au ministére de 1’agriculture, de 1’industrie et du commerce, officiel- de son ordre des Saints Maurice et Lazare, etc., etc., etc.; La Confédération Suisse, M. Kern, envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire de la dite Confédération prés Sa Majesté 1’Empereur des Fran9ais; Et M. Feer-Herzog, membre du Conseil National Suisse; Lesquels, aprés s’étre communiqué leurs pleins pouvoirs respectifs, trouvés en bonne et due forme, sont convenus des artides suivants: Art. 1. La France, la Belgique, ritalie, et la Suisse sont constituées a 1’état d’Union pour ce qui regarde le poids, le titre, le modéle et le cours de leurs espéces monnayées d’or et d’argent. Il dest rien innové, quant å présent, dans la législation relative å la monnaie de billon, pour chacun de» quatre Etats. Art. 2. Les Hautes Parties contractantes s’engaa-ent k ne fabriquer, ou laisser fabriquer, ä leur empreinte, aucune monnaie d’or dans d’autres types que ceux des piéces de cent francs, de cinquante francs, de vingt francs, de dix francs et de cinq francs, déterminés, quant au poids, au titre, å la tolérance et au diamétre ainsi quil suit: Nature des piéces. Poids. Titre. Diamétre. Poids droit. Tolérance de poids tant en dehors qu’en dedans. Titre droit. Tolerans du titre tant en dehors qu’en dedans. francs. grammes. milliémes. milliémes. milliémes. millimétres. 100 32.25806 i 1 35 50 16.12903 t 28 | O 20 6.45161 i 2 900 2 < 21 10 3.22580 \ 3 19 l 5 I.61290 17 EU es admettront sans distinction dans leurs caisses publiques les piéces d’or fabriquées sous les conditions qui précédent, dans l’un ou 1’autre des quatre Etats, sous réserve toutefois d’exclure les piéces dont le poids aurait été réduit par le frai d’un demi pour cent au-dessous des tolérances indiquées ci-dessus ou dont les empreintes auraient disparu.

MYNTKONVENTIONEN AF D. 23 DEC. 186 5. 49 Art. 3. Les gouvernements cöntractants s’obligent k ne fabriquer ou laisser fabriquer de piéces dargent de cinq francs que dans les poids, titre, tolérance et diamétre déterminés ci-aprés. Poids. Titre. Diamétre. Poids droit. Tolérance du poids tant en dehors qu’en dedans. Titre droit. Tolérance du titre tant en dehors qu’en dedans. grammes. 25 milliémes. 3 milliémes. 900 milliémes. 2 millimétres. 37 • Ils recevront réciproquement les dites piéces dans leurs caisses publiques, sous la réserve d’exclure celles dont le poids aurait été réduit par le frai de un pour cent au-dessous de la tolérance indiquée plus haut, ou dont les empreintes auraient disparu. Art. 4. Les Hautes Parties contractantes ne fabriqueront désormais de piéces d’argent de deux francs, de un franc, de cinquante centimes et de vingt centimes, que dans les conditions de poids, de titre, de tolérance et de diamétre déterminés ci-aprés. Nature des piéces. p 0 d s. Titre. Diamétre. Poids droit. Tolérance de poids tant en dehors qu’en dedans. Titre droit. Tolérance du titre tant en dehors qu’en dedans. fr. c. grammes. milliémes. milliémes. milliémes. millimétres. 2 oo 10 00 | 5 27 "tf 1 oo 5 00 23 7 835 3 J < 0 50 2 50 18 0 c* 0 1 00 10 16 Ces piéces devront étre refondues par les Gouvernements qui les auront émises, lorsqu’elles seront réduites par le frai de 5 % au-dessous des tolérances indiquées ci-dessus, ou lorsque leurs empreintes auront disparu. Art. 5. Les piéces d’argent de deux francs, de un franc, de cinquante centimes et de vingt centimes, fabriquées dans des conBil. till Myntkommitténs Bet. 4

50 MYNTKONVENTIONEN AF I). 23 DEG. 1 865. ditions différentes de celles qui sont indiquées en 1’article précédent, devront étre retirées de la eirculation avant le 1 Janvier 1869. Ce délai est prorogé jusqu’au 1 Janvier 1878 pour les piéces de deux francs, et de un franc émises en Suisse, en vertu de la loi du 31 Janvier 1860. Art. 6. Les piéces d’argent fabriquées dans les conditions de 1’artide 4 auront cours legal, entre les particuliers de 1’Etat qui les a fabriquées, jusqu’å concurrence de cinquante francs pour chaque payement. L’Etat qui les a mises en eirculation les recevra de ses nationaux sans limitation de quantité. Ärt. 7. Les caisses publiques de chacun des quatre Pays accepteront les monnaies d’argent fabriquées par un ou plusieurs des autres Etats contractants, conformément ä 1’article 4, jusquå concurrence de cent francs pour chaque payement fait aux dites caisses. Les Gouvernements de Belgique, de France et d’Italie recevront dans les mémes termes, jusqu’au 1 Janvier 1878, les piéces suisses de déux francs et de un franc émises en vertu de la loi du 31 Janvier 1860, et qui sont assimilées sous tous les rapports, pendant la méme période, aux piéces fabriquées dans les conditions de 1’article 4. Le tout sous les réserves indiquées en 1’article 4 relativement au frai. Art. 8. Chacun des Gouvernements contractants s’engage å reprendre, des particuliers ou des caisses publiques des autres Etats, les monnaies d’appoint en argent qu’il a émises, et ä les échanger contre une égale valeur de monnaie courante (piéces d’or ou piéces de cinq francs d’argent), a condition que la somme présentée ä r.échange ne sera pas inférieure ä cent francs. Cette obligation sera prolongée pendant deux années å partir de 1’expiration du présent Traité. Art. 9. Les Hautes Parties eontraetantes ne pourrout émettre des piéces d’argent de deux francs, de un franc, de cinquante centimes et de vingt centimes, frappées dans les conditions indiquées par 1’article 4, que pour une valeur correspondante ä six francs par habitaut. Ce chiffre, en tenant compte des derniers recensera ents effeetués dans chaque Stat $t de Taccroissement présumé de la population jusqu’å 1’expiration du présent Traité, est fixé:

MYNTKONVENTIONEN AP D. 2 3 DEC. 186 5. 51 Pour la France, å............................................ 239,000,000. Pour la Belgique, å......................................... 32,000,000. Pour 1’Italie, å................................................... 141,000,000. Pour la Suisse, å ............... 17,000,000. Sont imputées sur les sommes oi-dessus que les Gouvernements ont le droit de frapper, les valeurs déjå émises. Par la France, eu vertu de la loi du 25 Mai 1864, en piéces de cinquante centimes et de vingt centimes, pour environ seize millions. Par 1’Italie, en vertu de la loi du 24 Aodt 1862, en piéces de deux francs, un franc, cinquante centimes et vingt centimes, pour environ cent millions. Par la Suisse, en vertu de la loi du 31 Janvier 1860, en piéces de deux francs et de un franc, pour dix millions cinq cent mille francs. Art. 10. Le millésime de fabrication sera inscrit désormais sur les piéces d’or et d’argent frappées dans les quatre Etats. Art. 11. Les Gouvernements contractants se communiqueront annuellement la qualité de leurs emissions de monnaies d’or et d’argent, l’état du retrait et de la refonte de leurs monnaies d’or et d’argent, l’état du retrait et de la refonte de leurs anciennes monnaies, toutes les dispositions et tous les documents administratifs relatifs aux monnaies. Ils se donneront également avis de tous les faits qui intéressent la circulation réciproque de leurs espéces d’or et d’argent. Art. 12. Le droit d’äccession å la présente Convention est réservé ä tout autre Etat qui en acceptera^ les obligations et qui adopterait le systéme monétaire de 1’Union, en ce qui concerne les espéces d’or et d’argent. Art. 13. L’exécution des engagements réciproques contenus dans la présente Convention est subordonnée, en tant que de besoin, å Taccomplissement des formalités et régles établies par les lois constitutionnelles de celles des Hautes Parties contractantes qui sont tenues d’en provoquer 1’application, ce qu’elles s’obligent ä faire dans le plus bref délai possible. Art. 14. La présente Convention restera en vigueur jusquau 1 Janvier 1860. Si un an avant ce terme elle n’a pas été dénoncée, elle demeurera obligatoire de plein droit pendant une nouvelle période de quinze années, et ainsi de suite, de quinze ans en quinze ans, ä défaut de dénonciation.

52 MYNTKONVENTIONEN AP. D. 23 DEC. 1 865. Art. 15. La présente Convention sera ratifiée, et les ratifications en seront échangées å Paris dans le délai de six mois, ou plus tot si färre se peut. En foi de quoi les cominissaires respectifs ont signé la présente Convention et y ont apposé le cachet de leurs armes. 1 ait en quatre expéditions (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: (L. S.) Signé: å Paris, le 23 Décembre 1865. E. de Parieu. Pelouze. Fortamps. A. Kreglinger. Artom. Pratolongo. Kern. Feer-Herzog.

53 I Att. 3f. Lag angående Rikets mynt. A. Allmänna bestämmelser. § 1. Mom. 1. Guld skall ensamt vara värdemätare och förty utgöra grunden ‘för Rikets myntväsen. Mom. 2. Myntenheten skall kallas Carolin. Dess betydelse som värdemått bestämmes deraf, att Trettioen Carolin innehålla Nittio Franska gram fint guld. Mom. 3. Räkne-enheten skall vara tiondedelen af Carolinen och kallas Frank. Hundradedelen af franken kallas Cent. Guldmynt, som ensamt skall vara Rikets verkliga mynt, tillverkas och präglas vid Vårt Myntverk till följande myntstycken, nämligen: Myntstycken af lägre värde än Fn Carolin må icke af guld präglas. B. Om utmyntningen. § 2. Fn Carolin ............................ Två och en half Carolin Fem Carolin ...................... Tio Carolin............................. eller 10 Frank, » 25 Frank, » 50 Frank, » 100 Frank.

54 LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT. § 3. Guldmynt skall innehålla 900 delar fint guld och 100 delar koppar, hvilken blandning kallas Myntguld. § 4. Sexhundraåttatiotre ort eller 6 skålpund 83 ort Myn t guld skola utmyntas till Nio hundra Carolin, och således till Niohundra myntstycken om En Carolin, Trehundrasextio » » Två och en half Carolin, Etthundraåttatio » » Fem Carolin, Nittio » » Tio Carolin. § 5. Remedium i halt får å Myntstycke af guld utgöra Två Ett-tusendelar öfver eller under rätta halten. Remedium i vigt får utgöra å Myntstycke om En eller Två och eu half Carolin ......... Två Ett-tusendelar, af högre värde.............................. Eu Ett-tusendel öfver eller under rätta vigten. § 6. Å guld, som till förmyntning inlemnas, må ej afdrag, under namn af Myntskatt, ega rum; ej heller myntskatt ingå såsom någon del af myntets prägelvärde. § 7. '' På Kongl. Maj:t ankomme att, der sådant pröfvas nödigt, för betäckande af myntningskostnader bestämma en afgift, kallad Myntarelön, att erläggas af den, som guld till förmyntning inlemna!-.

LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT. 55 Enligt gällande föreskrifter skall skedningsafgift erläggas för guld, som är osmidigt. § 8. Silfver utmyntas endast till Skiljemynt, och tillverkas deraf samt präglas vid Vårt Myntverk myntstycken af följande namnvärde, nämligen: Två Frank, Femtio Cent, Fn Frank, Tjugufem Cent. § 9. Skiljemynt af silfver skall innehålla 750 delar fint silfver och 250 delar koppar, hvilken blandning kallas M y n t s i 1 f v e r. § io. Ett skålpund Mynt silfver skall utmyntas till namnvärde af Åttatio Frank, och således till Fyratio ......... myntstycken å Två Frank, Åttatio ......... » » En Frank, Etthundrasextio » » Femtio Cent, Trehundratjugu » » Tjulgufem Cent. § 11- Remedium i halt får å Myntstycke af silfver utgöra Tre Ett-tusendelar öfver eller under rätta halten. Remedium i vigt får utgöra för Myntstycke å Eu eller Två Frank ............. Fem Ett-tusendelar, » Femtio Cent............................ Sju Ett-tusendelar, » Tjugufem Cent ......................Tio Ett-tusendelar öfver eller under rätta vigten.

56 LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT. § 12. Skiljemynt af koppar tillverkas och präglas vid Vårt Myntverk till myntstycken af följande namnvärde, nämligen: Tio Cent, Tre Cent, Fem Cent, Fn Cent. § 13. Skiljemynt af koppar skall innehålla 950 delar koppar, 40 delar tenn och 10 delar zink, hvilken blandning kallas Myntkoppar. § 14. Ett skålpund myntkoppar skall utmyntas till Fyratio...................................... myntstycken å Tio Cent, Åttatio.......................................... » » Fem Cent, Etthundra................................. » » Tre Cent, Trehundra................................. » » En Cent. § 15. Remedium för kopparmynt får utgöra å kopparen En procent och å hvardera af tennet och zinken Eu half procent af myntstyckets vigt öfver eller under rätta vigten af hvarje metall, som myntstycket skall innehålla. § 16. Skiljemynt af silfver eller koppar må endast präglas för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning. § 17. Angående myntstyckenas diameter, prägel och hvad i öfrigt till deras yttre form hörer, vilje WI särskilt förordna.

LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT. 57 G. Om myntets värdeminskning genom åverkan eller nötning, och dess invexling i Kronans kassor. § 18. Myntstycke af guld, si Ifver eller koppar, hvilket genom skafning, klippning, borrning, tillödning eller annan åverkan af hvad slag som helst blifvit skadadt eller minskadt, äfvensom myntstycke, hvarå prägeln utplånats, skall hafva förlorat egenskapen af laggildt mynt, och må förty ej någon i liqvid påtvingas. § 19. Myntstycke af guld eller silfver, som genom nötning eller annorledes till sin vigt minskats, myntstycke om En eller Två och en half Carolin med Sju Ett-tusendelar, » af högre Värde med Sex Ett-tusendelar, » å En eller Två Frank med Femtiofem Ett-tusendelar, » » Femtio Cent med Femtiosju Ett t usendelar, » » Tjugufem Cent med Sextio Ett tusendelar under rätta vigten, skall likaledes hafva förlorat egenskapen af laggildt mynt, och vare ingen pligtig att sådant myntstycke i betalning emottaga. § 20. Myntstycke af guld eller silfver, som icke, enligt §§ 18 och 19, upphört att vara laggildt mynt, men genom nötning eller annorledes till sin vigt minskats,

58 LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT. Myntstycke af guld med Fem Eltt-tusendelar, » » silfver» Femtio Ett-tusendelar under rätta vigten, skall af Kong!. Maj:t och Kronan, när innehafvare!! det fordrar, invexlas. Och må sålunda invexladt myntstycke ej till någon i betalning från Kronans kassor utlemnas. § 21. En hvar vare berättigad att mot laggildt skiljemynt af silfver till belopp af minst Femtio Frank eller af koppar till belopp af minst Två Frank i Kronans kassor tillvexla sig verkligt mynt eller, för så vidt kopparskiljemyntet icke uppgår till fulla 10, 20, 30 o. s. v. Frank, skiljemynt af silfver. ,

MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT. 59 Motiv. Vid utarbetandet af ifrågavarande förslag till Lag angående Rikets mynt hafva Kommitterade funnit, att de erforderliga stadgandena liksom af sig sjelfva ordna sig i tre särskilda afdelningar. Till den första afdelningen höra de bestämningar, som beröra myntets, så att säga, mera ideela sida, eller de delar af vårt myntväsen, hvilka angå icke blott oss sjelfva utan äfven andra civiliserade folk, med hvilka vi stå i kommerciéla förbindelser. Sådana allmänna bestämningar äro endast tre till antalet, nämligen: angående värdemätaren såsom myntväsendets grund; angående myntenheten i dess betydelse såsom värdemått; och angående Räkne-enheten, i hvilken alla prissättningar och aftal inom riket skola uttryckas. Denna afdelning: A. Allmänna bestämmelser, utgöres af blott en enda paragraf med tre momenter. Till den andra afdelningen hör allt, som rör sjelfva utmyntningen, d. v. s. förfärdigandet och präglingen af Rikets mynt i enlighet med fastställda allmänna bestämmelser. Här upptagas således stadgandena om, hvilka myntstycken skola präglas, samt om deras benämning och prägel värde; vidare om den metallblandning under namn af myntguld, myntsilfver och myntkoppar, hvaraf dessa för prägling bestämda myntstycken skola förfärdigas, äfvensom huru stor vigt af sådan myntmetall hvarje myntstycke skall innehålla. Då emellertid i verkligheten aldrig någon fullkomlig noggranhet kan uppnås, höra också helt naturligt hit bestämmelserna om remedium i såväl halt som vigt för de olika myntstyckena. Slutligen och då rättigheten att. slå mynt varit af ålder Kong]. Maj:t och Kronan förbehållen och enligt 49 § R. F. skall fortfarande vara Kronan oförkränkt, blott att myntets skrot och korn icke förändras, så måste i denna afdelning äfven intagas förbudet mot s. k. myntskatt och dess inräknande i myntvärdet, äfvensom, på grund deraf att skiljemyntet icke är verkligt mynt och dess prägelvärde endast ett namnvärde, stadgandet, att skiljemynt endast för Kong], Maj:ts och Kronans räkning må präglas. Denna afdelning: B. Om utmyntningen, utgöres af §§ 2—17.

60 MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT. Den tredje afdelningen omfattar de bestämningar rörande myntet, livilka, sedan detta från myntverket utlemnats och kommit i rörelsen, äro för allmänheten af vigt att känna. Hit hörer bestämmelsen om, i hvilka fall myntstycke, vare sig genom yttre åverkan eller nötning, skall anses hafva upphört att vara laggildt mynt; vidare bestämmelsen om laggildt myntstyckes invexling i Kronans kassor, sedan detsamma genom nötning förlorat vissa delar af sin vigt under rätta vigten; och slutligen — hvad skiljemynt beträffar, hvars namnvärde af skäl, för hvilka den speciela myntläran närmare redogör, måste sättas något högre än verkliga värdet —, bestämmelsen om dess invexling i Kronans kassor, så snart beloppet deraf uppnår den gräns, der samma skiljemynt upphör att gälla som allmänt lagligt betalningsmedel. Denna afdelning: C. Om myntets värdeminskning etc., utgöres af §§ 18—21. , Sedan Kommitterade sålunda redogjort för den yttre anordningen af ifrågavarande lagförslag, vilja de här nedan framställa några kortfattade förklaringar och motiv till hvad de särskilda paragraferna innehålla. § 1. Sjelfva den ädla metall, guldet, som skall vara värdemätande för alla slags värden, har för korthetens skull här, liksom i Betänkandet, blifvit kallad värdemätare. Då det är den i myntenheten, Carolinen, ingående vigten fint guld, som bestämmer densammas betydelse såsom värdemått, hafva Kommitterade ansett lämpligt, att denna bestämmelse så affattades, att det internationela erkännandet af vårt guldmynt derigenom un-'' derlättades. Genom orden: ”Dess betydelse såsom värdemått bestämmes deraf, att Trettioen Carolin innehålla Nittio franska gram fint guld”, blir Carolinens öfverensstämmelse med 10 franska francs i guld lika fullständig som i ögonen fallande. Enligt de för Frankrikes myntväsen ännu gällande bestämmelser i Lagen af den 27 Mars 1803 skola 31 myntstycken, hvardera om 20 francs, innehålla 180 gm. fint guld; häraf följer med nödvändighet, att. då två Carolinstycken skola i värde motsvara ett sådant 20-fr.-stycke, Carolinens betydelse såsom värdemått måste bestämmas deraf, att ”Trettioen Carolin innehålla Nittio" franska gram fint guld”.

MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT. 61 Skälet, hvarför Kommitterade hafva ansett, att Käkne-enheten bör benämnas Frank och dennas 100-del Cent, finnes i Betänkandet amgifvet. § 2. De här föreslagna myntstycken å tio, femtio och hundra Frank finnas upptagna i myntkonventionen af den 23 December 1865 mellan Frankrike, Belgien, Schweitz och Italien. Hvad Tjugufem-frankstycket beträffar, hafva Kommitterade på flera ställen i Betänkandet framhållit dess stora vigt och betydelse för internationela behof, och på grund häraf förordat präglingen af detta myntstycke. Deremot anse Kommitterade myntstycken å såväl 20 fr. som 15 fr. mindre behöfliga; och då härtill kommer, att desamma i anseende till storleken lätteligen skulle kunna förvexlas med 25-fr.-stycket och lO-fr.-stycket, hafva Kommitterade icke föreslagit deras prägling. Beträffande. 5-fr.-stycket hafva Kommitterade, såsom redan i Betänkandet är nämdt, icke funnit detsamma passande för våra förhållanden. § 3 finnes i Betänkandet motiverad. § 4. Då, enligt bestämmelsen i 1 §, 31 Carolinstycken skola infiehålla 90 franska gram fint guld och således väga 100 gm. (myntguld af 0.9oo finhet), måste 900 Carolinstycken väga —3°°- gram = 6 It 82 ort 99 korn (myntguld), efter relationen 1 ® = 425.07 5 8 gram. Då emellertid 1 korn myntguld på 900 Carolinstycken är att anse såsom en i verkligheten försvinnande qvantitet, hafva Kommitterade icke tvekat att dermed (eller rätteligen med endast 0.9 9 korn) öka myntgulds vigten på 900 Carolinstycken, och derigenom kommit till den enklare bestämningen, som paragrafen innehåller, eller att 6 It 83 ort myntguld skola utmyntas till 900 Carolinstycken. Genom att bestämma utmyntningen efter vigten på 900 Carolinstycken vinnes den fördel, att samma vigt eller 6 ''Et 83 ort omedelbart utvisar vigten fint guld, som innehålles i 1000 Caroliner, och således äfven vigten fint guld i 1- och 10-Carolinstycket, nämligen:

62 MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT. 1 Carolin innehåller 68.3 korn f. g. 10 Caroliner » 6 ort 83 korn f. g. Beträffande myntstyckenas vigt i gram, äfvensom den gramvigt fint guld de innehålla, erhålles utan svårighet följande: Myntstycke å 1 Carolin väger........... 3.22585 gm. och innehåller 2.903265 gm. f. g. » » 2j Carolin väger............ 8.06463 gm. och innehåller 7.258 1 67 gm. f. g. » » 5 Carolin väger............ 1,6.129 26 gm. och innehåller 14.510434 gm. f. g. » »10 Carolin väger........... 32.2585 2 gm. och innehåller 29.032668 gm. f. g. Jemföras dessa siffror med de i konventionen af den 23 December 1865, hvilka utvisa rätta vigten på 100-, 50- och 10-fr.-stycken, skall man finna afvikelsen, der den är relatift störst, endast uppgå till T\, af det medgifna remediet. §§ 5-7. Motiven till dessa paragrafer finnas redan i Betänkandet anförda. Att för guld, som är osmidigt, en särskild skedningsafgift, 1 enlighet med Kong! Kungörelsen den 11 No v. 1864, skall erläggas, är redan stadgadt i Förordningen af den 31 Juli 1868 angående utmyntning af ett nytt mot JO francs svarande guldmynt. § 8. Då i andra länder, der francs-mynt är gällande, benämningen 2 franc, l franc icke är bruklig, och då ej heller hos oss sådana bråkbeteckningar som ^ o. s. v. riksdaler numera användas, utan i deras ställe 50-, 25-, 10- o. s. v. öre, hafva Kommitterade såväl i denna som i andra paragrafer af Lagen i Cent uttryckt värdet å myntstycken af lägre valör än en frank. § 9. Motiven för den här föreslagna legering finnas i Betänkandet. § io. Då, enligt bestämmelserna i denna §, 1 ® myntsilfver == 75 ort finsilfver skall utmyntas till 80 frank namnvärde, och således hvarje frankstycke af silfver innehåller ort = 3.9851 gm. f. s.;

MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT. 63 då vidare, under antagande att värdet å fint guld är 15.5 gånger större än värdet å samma vigt fint silfver, ett sådant frankstycke, för att vara lika fullgodt som de franska silfver-5-fr.-styckena borde innehålla 4.5 gm. f. s., följer, att det föreslagna svenska skiljemyntet af silfver har ett undervärde af 11.4 procent. Visserligen är detta undervärde icke obetydligt större än undervärdet på de i konventionsländerna präglade myntstyckena å 2 fr. och derunder, enär dessas metallvärde endast med 7.2 % understiger prägelvärdet; men härvid är att anmärka, att i nämda länder äfven skiljemyntet har i viss mån internationel betydelse, i hvilket fall man alltid i afseende på dess undervärde måste iakttaga större försigtighet. Hvad vårt skiljemynt beträffar, hafva Kommitterade redan i Betänkandet uttalat den åsigten, att de internationela öfverenskommelserna rörande det verkliga myntets erkännande äfven i andra länder såsom lagligt betalningsmedel hvarken böra eller lämpligen kunna utsträckas till skiljemyntet, hvilket för ett land sådant som Sverige bör uteslutande afpassas efter våra egna behof och förhållanden. Såsom ytterligare stöd för hvad Kommitterade här föreslagit, torde upplysningsvis äfven böra omnämnas, att det Schweitziska silfverskiljemyntet å 2 fr. och derunder före konventionen år 1865 hade ett undervärde af 11. i procent, samt att 2-fr.- och l-fr.-styckena med detta undervärde intill 1878 äro gångbara så väl i Schweitz, som i Frankrike, Belgien och Italien; att i Finland, der silfver är värdemätare, och der således myntstycken å 1 mark och deröfver måste vara, verkligt mynt, såväl 50- som 25-pennistyckena hafva ett undervärde af i det närmaste 15 procent; att i Danmark, oaktadt silfver der är värdemätare, redan 16-skillings-stycket (= 1 mark) har ett undervärde af 7.5 proc., och det egentliga skiljemyntet (4-skillings-stycket) ett undervärde af 11.9 procent; att i Norge, hvars myntsystem också är grundadt på silfver såsom värdemätare, myntstyckena å 4, 3 och 2 skilling hafva ett undervärde af ll.i procent. §§ 11-13 äro i Betänkandet motiverade.

64 MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT. § 14. Enligt bestämmelsen i nuvarande Myntordning utmyntas 1 “K myntkoppar till 250 öre i 5-öre-stycken, » 150 öre i 2-öre-, 1-öre- och i-öre-stycken, så att de smärre myntstyckena innehålla relatift mera myntmetall än de större, hvilken anordning afser att göra dessa smärre myntstycken lagom stora och lätt handterliga. För mynt af koppar, der sjelfva myntmetallen är af ett jemförelsevis ringa värde, bör också ingen annan hänsyn vara vigtigare än den, att myntstyckena må få en lämplig storlek. Kommitterade hafva, såsom bäst motsvarande detta syftemål, föreslagit, att 1 tt myntkoppar må utmyntas till 400 cent i 10- och 5-cent-stycken, » 300 cent i 2- och 1-cent-stycken, hvarigenom 2-cent- och 1-cent-styckena blifva af samma storlek som de nuvarande -1-öre- och ^-öre-styckena, samt 10-cent-stycket endast obetydligt större än 5-öre-stycket. § 15. Bestämmelsen rörande remediet för kopparmynt är, endast i något tydligare ordalag affattad, densamma som redan finnes i vår nuvarande Myntordning, §§ 16 och 18—21. Motiverade i Betänkandet.

65 Lätt. SS. Lag angående Riksbanken. W1 —---göre veterligt: att, sedan — — — _ — som följer: § I Riksbankens kapitalöfverskott eller grundfond skall, utan beräkning af fast egendom, mynt- och medaljkabinett samt inventarier, utgöra en summa af Tjugufem Millioner Riksdaler Riksmynt1). Om vid något års utgång bokslutet visar, att grundfonden nedgått under nämda belopp, skall bristen af först uppkommande vinst fyllas. § 2. Den del af Riksbankens sedelstock, som icke motsvaras af Riksbankens förråd dels af guld och silfver, myntadt eller omyntadt, dels ock af icke förfallna vexlar, betalbara å utrikes ort i klingande valuta senast inom tre månader, får ej öfverstiga ett belopp af Tre ti o Millioner Riksdaler Riksmynt* 2). § 3. 1 mom. Riksbanken vare skyldig att, närhelst sådant påfordras, sina sedlar efter ordalydelsen med silfver eller guld inlösa 3). ’) Lyder sedan myntreformen blifvit afalutad: ”Tretiofem Millioner Frank’’. 2) d:o d:o: ”Fyratio Millioner Frank”. ) d:o d:o: ”Rikets verkliga mynt”. Bil. till Myntkommitténs Bet. 5

66 LAG ANGÅENDE RIKSBANKEN. 2 mom. I fråga om sedlar, hvilka till följd af sitt mer eller mindre skadade skick icke omedelbart i Riksbankens kassor inlösas, galle hvad derom särskild! är stadgadt. § 4. Der ej uttryckligt förbehåll om undfående af klingande valuta är gjordt, får hvarje betalning fullgöras med Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med silfver eller guld1); dock vare.Riksbanken ej berättigad att betala gäld med sina sedlar; ej heller bankbolag att med Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar. Riksbanken vare alltid skyldig att i betalning emottaga sina sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd. § 5. Vägrar Riksbanken, af annan anledning än i 3 § 2 mom. sagd är, att vid anfordran inlösa af Riksbanken utgifven sedel efter ordalydelsen med silfver eller guld* 2), ege innehafvare!) att deremot genom Notarius Publicus protestera, och om förhållandet hos Kong!. Maj:ts och Rikets Svea Hof-Rätt göra skriftlig anmälan. Sker sådan anmälan, kalle Hof-Rätten till förhör inför sig genast eller sist å nästa söcknedag Riksdagens Fullmäktige i Riksbanken; och underrätte härom Kongl. Maj:ts Justitie-Kansler, som vid förhöret skall bevaka det allmännas rätt och bästa. Förmå Fullmäktige ej vid förhöret visa, att hindret mot sedelinlösen såsom tillfälligt 1) Lyder sedan myntreformen blifva afslutad: ”Rikets verkliga mynt”. 2) d:o d:o: ”Rikets verkliga mynt”.

LAG ANGÅENDE RIKSBANKEN. 67 dåmera upphört, beslute Hof-Rätten att Riksbankens sedlar icke längre skola gälla såsom lagligt betalningsmedel; att inga sedlar ytterligare få af Riksbanken utsläppas; samt att Riksbankens rörelse jemväl i öfrigt skall inskränkas till fordringars indrifvande och sådana åtgärder, som uteslutande afse metalliska kassans förstärkning. Derom göre Hof-Rätten genast anmälan hos Kong!. Maj:t, och utfärde offentlig kungörelse i först derefter utkommande nummer af allmänna tidningar]]e. § 6. Fullmäktige i Riksbanken vare pligtig^ att ovägerligen hörsamma Hof-Rättens kallelse till förhör; äfvensom att, der Hof-Rätten beslutar så, som i 5 § sagdt är, obrottsligen ställa sig samma beslut till efterrättelse. § 7. Kong!. Maj:t ege att, der sådan anmälan, som i 5 § sägs, från Hof-Rätten inkommer, utse ett eller flere ombud att öfvervaka verkställighet och efterlefnad af hvad Hof-Rätten beslutat. § 8. Anmäla Fullmäktige i Riksbanken, att inlösen af Riksbankens sedlar kan ånyo upptagas och anhålla förty, att den beslutade inskränkningen i Riksbankens rörelse må upphöra, inhemte Hof-Rätten ofördröjligen yttrande deröfver af Kongl. Maj:ts utsedda ombud. Finner HofRätten allt hinder mot inlösen af Riksbankens sedlar hafva upphört, beslute Hof-Rätten, att Riksbankens sedlar skola återfå egenskapen af lagligt betalningsmedel och *

68 LAG ANGÅENDE RIKSBANKEN. att deri i Riksbankens rörelse stadgade inskränkning skall upphöra. Derom göre Hof-Rätten genast anmälan hos Kongl. Maj:t och utfärde offentlig kungörelse i först derefter utkommande nummer af allmänna tidningarne. § 9. Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras hos Kongl. Maj:t i Dess Högsta Domstol på sätt i 30 kap. 1, 6 och 18 §§ Rättegångsbalken säges: men Hof-Rättens beslut gånge utan hinder af anmäldt missnöje i verkställighet. § 10. För hvarje fjerdedels år skall, senast inom eu månad derefter, ett tydligt och fullständigt ”Sammandrag” af Riksbankens ställning genom Fullmäktiges försorg tryckas och med allmänna tidningarne utdelas. Likaledes skall efter hvarje års slut offentliggöras eu Öfversigt som visar Riksbankens hela ställning. § IL Alla stadgar och reglementen angående Riksbankens rörelse och förvaltning skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna lag fastställda grunder. Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras än på sätt i Regeringsformens 87 § stadgadt är, och ege i afseende å verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande lagar.

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 69 31 »tiv. § I Innehållet af denna paragraf motsvarar hvad redan finnes stadgadt i 4 § af lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, sådan densamma lyder i Kong! Kungörelsen den 19 April 1864. Det har icke kunnat komma i fråga att ur Lagen för Riksbanken utesluta en så vigtig bestämmelse som den om grundfondens belopp, så mycket mindre som det ej torde vara rådligt att lemna denna grundfond utan skydd mot en tillfällig riksdagsmajoritet, som möjligen skulle vilja besluta att deraf använda en större eller mindre del till bestridande af statsverkets behof. Kommitterade hafva för närvarande icke funnit anledning att föreslå ändring i grundfondens belopp. Men det är naturligtvis riksdagen obetaget att i mån af tillgångarnas förökning eller rörelsens behof få samma belopp med Kong! Maj:ts begifvande förhöj dt, såsom skedde 1845, då grundfonden genom Kong!. Kungörelsen af den 19 Augusti samma år ökades till 10 millioner Riksdaler Banko, och .1864, då den i Kong! Kungörelsen af den 19 April nämda år fastställdes till 25 Millioner Riksdaler Riksmynt eller dess nuvarande belopp. Hvad beträffar det belopp i Frank, hvartill grundfondens för närvarande i Riksmynt bestämda belopp skulle efter myntreformens utslutning omsättas, hafva Kommitterade föreslagit detsamma till 35 millioner Frank, hvilken summa i rundt tal närmast motsvarar det nuvarande beloppet efter Frankens gällande värde i Riksmynt. I öfrigt hafva Kommitterade allenast till meningens förtydligande förändrat orden: ”utan beräkning af Bankens fasta egendom och inventarier, mynt- och medalj-kabinettet deruti inbegripet”, till orden: ”utan beräkning af fast egendom, mynt- och medalj-kabinett samt inventarier”; hvarjemte de, likaledes till vinnande af större klarhet i uttrycken, i stället för orden: ”hvadan möjligen inträffande kapitalförminskning under året af vinsten ersättes”, insatt följande mening: ”Om vid något års utgång bokslutet visar, att grundfonden nedgått under nämda belopp, skall

70 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. bristen af först uppkommande vinst fyllas”. Det torde vara nog att erinra, det hvarken kapitalförminskning eller vinst kan annorledes blifva känd än genom bokslut. § 2. Enligt 24 § i senaste Reglementet för Riksbanken måste man skilja emellan ”Riksbankens sedelstock”, såsom ett vidsträcktare, och ”utelöpande sedlar”, såsom ett inskränktare begrepp. Såsom Bankens sedelstock anses och beräknas icke allenast utelöpande sedlar, utan ock dels medel, insatta på räkningar i Bankens Depositionskontor och ej Banken tillhörige, dels ock obegagnade andelar af låne- och kreditivförlagen, tillhörande de särskilda iånegrenarne, d. v. s. öfverhufvud allt hvad som kan vid anfordran förvandlas till utelöpande sedlar; dock att från sålunda beräknad sedelstock afdragas, Ro förskott till invexling af förslitna sedlar, 2:o invexlade otydliga sedlar och 3;o förskott till postvexelräkningen. Såsom bekant är, förstår man enligt bankspråket med b etäckta banksedlar sådane, hvilka till fulla beloppet, hvarå de lyda, motsvaras af en inlösningsfond af metallisk valuta, och med o betäckta sedlar dem, för hvilkas inlösen motsvarande metallisk valuta ej finnes. Enligt 25 § i Reglementet för Riksbanken är maximum för den obetäckta delen af sedelstocken faststäldt till ett belopp af Tretio millioner Riksdaler Riksmynt. Under antagande, att man vid fastställande af berörda maximum träffat det rätta, hafva Kommitterade icke att framställa förslag- om förhöjning eller sänkning af maximum; men det inses lätt, att hvarje bestämmelse i detta afseende, huru beskaffad den än må vara, kan utöfva det största inflytande på Bankens förmåga att städse vid anfordran inlösa sina sedlar och dymedelst upprätthålla deras värde till likhet med det myntvärde, hvarå de lyda och som de representera, af hvilken Bankens förmåga åter banksedlarnes omlopp såsom lagligt betalningsmedel ytterst är beroende. Vid sådant förhållande hafva Kommitterade ansett af högsta vigt, att den hittills endast i Reglementet för Riksbanken befintliga bestämmelsen om maximum för den obetäckta delen af sedelstocken jemväl intages i Lagen angående Riksbanken. Uti förevarande 2 § hafva derföre Kommitterade sökt att nöjaktigt återgifva ifrågavarande bestämmelse. Det belopp, hvartill den obetäckta delen

MOTIV TILL LAS ANG. RIKSBANKEN. 71 af sedelstocken vid en gifven tidpunkt i verkligheten uppgår, utrönes naturligtvis genom att från hela sedelstocken afdraga metalliska kassan. Lika litet som i 25 § af Reglementet för Riksbanken, kan det derföre i förevarande 2 § af Lagen angående Riksbanken undvikas, att, vid bestämmande af hvad med den obetäckta delen af sedelstocken förstås och fastställande af ett maximum för samma del, förutsätta metalliska kassan såsom något gifvet. Enär i 5 § af Bankoreglementet är bestämdt, hvad såsom Bankens metalliska, kassa anses och beräknas, har det emellertid vid redaktionen af 25 § i samma reglemente icke erfordrats att der åter upprepa samma bestämmelse, utan man har kunnat inskränka sig till att endast omnämna metalliska kassan såsom enligt föregående 5 § till beskaffenheten känd. Men då bestämmelsen af hvad med metallisk kassa förstås, borde ingå jemväl i Lagen angående Riksbanken, och denna bestämmelse, ehuru öfverensstämmande med den i Bankoreglementets 5 § gifna, likväl icke, då samma reglemente vid hvarje riksdag till större eller mindre del undergår förändring, syntes böra i Lagen angående Riksbanken åstadkommas blott genom hänvisning till den § i Reglementet för Riksbanken, som innehöll bestämmelsen; hafva Kommitterade låtit sig angeläget vara, att, vid redaktionen af förevarande 2 ’§ af Lagen angående Riksbanken, som fastställer maximum för den obetäckta delen af sedelstocken, jemväl i så korta och bestämda ordalag, som afseende å lagspråkets egendomlighet krafvel-, återgifva det, i 5 § af Reglementet för Riksbanken fastställda begreppet af metalliska kassan. Såsom sådan anses'' och beräknas, enligt sist åberopade 5 §: a) såväl gångbart som aflyst svenskt silfvermynt; l) svenskt och utländskt guldmynt; c) utländskt silfvermynt; d) omyntadt silfver och guld; e) silfver och guld, som Myntverket af Banken eller för dess räkning emottagit och under sin vård eger; f) det silfver och guld, som blifvit hos kända och säkra handelshus eller bankinrättningar å utrikes ort för Bankens räkning nedsatt, eller är under transport från utrikes ort till Banken; g) beloppet af uppköpta vexlar, betalbara å utrikes ort senast inom tre månader, hvilka icke till liqvid förfallit eller blifvit för inkassering afsända.

72 MOTIV TILL LAG ANG. "RIKSBANKEN. Vid granskning af samtliga dessa bestämmelser finnes, att metalliska kassan utgöres af tvänue Imf v u d b est ån d s d e 1 ar, nämligen: o l:o) silfver och guld, myntadt (till svenskt eller utländskt mynt) eller omyntadt, ehvad förrådet af dessa ädla metaller befinn es A) inom riket under Bankens (mom. a till och med cl) egen eller under Myntverkets (mom. e) vård; eller ock B) å utrikes ort (der för Bankens räkning nedsatt hos kända och säkra handelshus eller bankinrättningar) eller under transport från utrikes ort till Banken (mom. f); samt 2:o) uppköpta vexlar, betalbara å utrikes ort senast inom tre månader, hvilka icke till liqvid förfallit eller blifvit för inkassering afsända (mom. g). De i samtliga momenten a) b) c) d) e) och f) af 5 § i Reglementet för Riksbanken förekommande bestämmelser äro fullständigt återgifna genom de af Kommitterade föreslagne orden: ”Riksbankens förråd dels af guld och af silfver, myntadt eller omyntadt”. Dessa ord afse nämligen ej mindre det förråd af silfver och guld, som, Banken tillhörigt, befinnes under dess egen eller Myntverkets vård, än ock hvad af Banken tillhörigt silfver och guld förvaras å utrikes ort eller är under forsling derifrån till Banken. I öfrigt har, enär guld är afsedt att för framtiden ensamt vara värdemätare, denna metall, såsom den förnämsta beståndsdelen af metalliska kassan, blifvit nämd framför silfver, som efter myntreformens fullständiga genomförande kommer att intaga en underordnad plats. I sammanhang härmed anse sig Kommitterade böra omnämna, att, fastän det nya skiljemyntet af silfver i verkligt värde icke skulle komma att uppgå till det namnvärde, hvartill det blefve utprägladt, det likväl är afsedt att till det senare värdet upptagas och inberäknas i metalliska kassan, hvithet ock utan våda kan ske. Folkets behof af skiljemynt skall nämligen alltid hålla större delen af det billonerade silfvermyntet utelöpande i allmänna rörelsen och såmedelst förhindra, att detsamma till något betydligt belopp hopar sig i Bankens hvalf; och skulle, emot all förmodan, sådant inträffa, kan Banken när som helst i Kronans kassor mot det billonerade silfvermyntet tillvexla sig rikets verkliga mynt.

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 73 Hvad derefter angår andra beståndsdelen af metalliska kassan, eller såsom det i Reglementet för Riksbanken heter, ”uppköpta vexlar, betalbara å utrikes ort senast inom tre månader, Indika icke till liqvid förfallit eller blifvit för inkassering afsända”; så torde den sålunda affattade bestämmelsen, om man tolkar den strängt efter ordalydelsen och i enlighet med en sådan tolkning hänför ordet ”icke” ej blott till predikatet: ”till liqvid förfallit”, utan ock till predikatet: ”blifvit för inkassering afsända”, gifva en mening, som lagstiftaren ingalunda lärer åsyftat, och enligt hvilken vexlar, hvilka redan blifvit till inkassering afsände, skulle upphöra att inberäknas i metalliska kassan. Men nu är, enligt hvad inom Kommitterade blifvit upplyst, förhållandet i sistberörda afseende just det motsatta; och något rimligt skäl lärer icke heller kunna uppgifvas, hvarföre vexlar, hvilka blifvit för inkassering afsända och således äro på väg att omsättas till silfver eller guld, skulle upphöra att inberäknas i metalliska kassan. Först när inkasseringen verkligen egt rum, måste sådana vexlar frånräknas metalliska kassan; men det belopp af silfver eller guld, som vid sådan inkassering för Bankens räkning inflyter, ingår i stället, jemlikt 5 § mom. f) af Reglementet för Riksbanken, såsom en beståndsdel af samma kassa. Fastän alla af Banken uppköpta, å utrikes ort betalbara, vexlar pläga ofördröjligen öfversändas till kända handelshus eller bankinrättningar, hvilka, såsom af Fullmäktige i Riksbanken pröfvade säkre och dertill lämplige, icke allenast hafva att å Bankens vägnar förskaffa accept å vexlarne, utan ock sedermera, derest vexlarne icke under tiden åter varda försålde, jemväl undfå uppdrag att inkassera beloppet och detsamma, såsom hos dem för Bankens räkning nedsatt, Banken tillhandahålla, så har dock Banken alltid i sitt förvar duplett-exemplar (secunda, tertia o. s. v.) eller ock afskrifter af de till inkassering öfversända vexlar, och kan således, om dessa gå förlorade, ändock icke blifva förlustig sina på samma vexlar grundade fordringar. Vid sådant förhållande förefinnes intet skäl, hvarföre man icke skulle såsom en del af Bankens vexelförråd betrakta hvarje till inkassering öfversänd vexel, intill dess den blifvit (senast å förfallodagen) infriad med klingande valuta. Deraf följer vidare, att de i 5 § mom. g) af Reglementet för Riksbanken förekommande orden: ”eller blifvit till inkassering afsände” hvarken behöft eller ens bort i 2 § af Lagen angående Riksbanken intagas såsom predikat till vexlar, hvilka kunde inräknas i den metalliska kassan.

74 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. Det faller deremot af sig sjelft, att vexlar, hvilka, ehuru till liqvid förfallne, likväl icke blifvit infriade, ej vidare kunna lika med sådane vexlar, de der icke till infriande förfallit, utgöra en del af metalliska kassan. Den på de förfallne vexlarne grundade, i. förevarande afseende så ytterst vigtiga vexelrätten, kan nämligen redan vara förlorad. Till följe deraf hafva Kommitterade i öfverensstämmelse med 5 § mom. g) af Reglementet för Riksbanken endast kunnat anse ”icke förfallne” vexlar såsom del af metalliska kassan. Det torde kunna anmärkas, och har jemväl blifvit anmärkt, att det karakteristiska för vexlar, som skulle få inberäknas i metalliska kassan, borde vara icke blott den i gällande Bankoreglemente förutsatta egenskap att vara betalbara å utrikes ort, utan äfven den att de lydde å utländskt mynt; emedan godkännaren af en å Svenskt mynt utställd, i utlandet betalbar, vexel, möjligen skulle kunna ifrågasätta att få infria sådan vexel med Riksbankens egna sedlar. Kommitterade kunna icke godkänna riktigheten af denna anmärkning, och finna ej heller, att någon större trygghet skulle Riksbanken beredas genom vexlarnes lydelse å utländskt mynt. En sådan trygghet åstadkommes deremot genom Kommitterades förslag, att de vexlar, som få inräknas i metalliska kassan, skola betalas ”i klingande valuta”. Dessa tre ord utesluta nämligen möjligheten att såsom del af metalliska kassan anse vexlar, hvilka å utrikes ort kunde infrias med utländska banksedlar, hvaraf för närvarande finnas sådane, hvilka inom vederbörande stat löpa med tvångskurs och utgöra lagligt betalningsmedel, utan att med klingande valuta inlösas, t. ex. de Ryska och Österrikiska banknoterna. I ännu ett annat afseende synes uttrycket ”i klingande valuta” ega företräde framför det ”i utländskt mynt”. I den mån nämligen allt flera och flera länder antaga det af Kommitterade till införande i vårt land förordade franska guldfrancsystemet, och ett gemensamt internationelt myntsystem kommer till stånd, torde skilnaden emellan in- och utländskt mynt både blifva svår att fastställa och olämplig att upprätthålla. Slutligen hafva Kommitterade föredragit orden ”i klingande valuta” framför uttrycket ”i klingande mynt”, emedan detta senare skulle, hvad de förra orden icke göra, från ^beräkning i metalliska kassan utesluta å Hamburger-Banko lydande vexlar, hvilka, såsom bekant är, infrias icke med prägladt mynt, utan med viss vigt fint silfver.

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 75 Beträffande slutligen det belopp i Frank, hvartill det för närvarande i Riksdaler Riksmynt uttryckta maximum för obetäckta delen af sedelstocken skulle efter myntreformens afslutning omsättas, hafva Kommitterade föreslagit detsamma till 40 millioner Frank. Efter det konventionella värdeförhållande, som för närvarande eger rum emellan ett Carolinstycke och Rikets myntenhet i silfver, och enligt hvilket 72 öre äro lika med -fL Carolin eller en Frank, komme 30 millioner Riksdaler att. ofnsättas till 41,666,666| Frank; men detta särdeles ojemna tal, hvilket såsom sådant är svårt att behålla i minnet, kan lämpligen nedsättas till det jemna och afrundade talet 40 millioner, helst Riksbanken under senare tider icke på långt när kunnat begagna sin sedelutgifningsrätt i hela dess utsträckning, utan den obegagnade sedelutgifningsrätten flerfaldigt öfverstigit 1,666,666| Frank eller 1 million tvåhundratusen Riksdaler Riksmynt. § 3. Bestämmelsen, att Riksbankens sedlar skola med ”silfver eller guld” inlösas, afser den öfvergångstid, då Riksbanken, kommer att utgifva sedlar lydande å guldmynt, under det den ännu har qvar utelöpande sedlar lydande å silfvermynt. Genom stadgandet, att dessa sedlar skola ”efter ordalydelsen” inlösas, undantages dock Riksbanken från den rättighet, som under samma tid möjligen kan blifva gäldenären medgifven att med hvilkendera myntsorten som helst infria sina förbindelser. Någon sådan rätt torde Riksbanken så mycket mindre behöfva, som antagligen största delen af de å silfver lydande sedlar kommer att vid inbetalningar af erhållne försträckningar ingå till Riksbanken, hvilken åter vid utlemnande af nya försträckningar utsläpper sedlar lydande å guld. När myntréformen, genom fastställande af guld såsom ensam värdemätare och af guldmynt såsom ensamt lagligt betalningsmedel till obegränsadt belopp, varder afslutad, måste naturligtvis dessa ord, så väl i denna som alla efterföljande §§ utbytas mot orden ”Rikets verkliga mynt”, hvilka, till följd af det i Lagen angående Rikets mynt fastställda begreppet af verkligt mynt, kortast och tydligast utmärka Riksbankens skyldighet gentemot sedelinnehafvarne, och omöjliggöra utvägen att till sedlarnes inlösen använda det nu föreslagna billonerade skiljemyntet. Den i 2 momentet gjorda hänvisning till de i Reglementet för Riksbanken och i särskilda författningar förekommande stad -

76 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. ganden om vilkoren för inlösen af Riksbankens skadade sedlar har tillkommit för att sedermera i 5 §, genom ytterligare hänvisning till förevarande 2 moment, kunna på enklaste och kortaste sätt från all inverkan af 5 §:s bestämmelser undantaga sådana fall af vägran att inlösa sedlar, hvartill de i förevarande 2 mom. åberopade stadganden kunna gifva anledning^ och på hvilka 5 §:s bestämmelser ingalunda äro eller kunna blifva tillämpliga. § 4. I betänkandet hafva Kommitterade sökt visa behofvet deraf, att det åt Riksbanken bibehållna och bevarade privilegium, att få sina sedlar inom Riket erkände såsom lagligt betalningsmedel i stället för mynt, gjordes så beroende af Bankens förmåga att vid anfordran inlösa sina sedlar, att, i och med detsamma Banken deri bevisligen bruste, det vilkorligt privilegiet blefve suspenderadt. Förevarande § innehåller alltså den vigtiga bestämmelsen, att hvarje betalning i allmänhet kan fullgöras med Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vin anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med Rikets mynt, eller, annorlunda uttryckt, att under nämda förutsättning dessa sedlar i allmänhet äro lika lagligt betalningsmedel som Rikets mynt. Det har dock funnits nödigt att föreslå inskränkning i verkan af nyssanmärkta bestämmelse och sålunda uppställa tre undantagsfall, i hvilka Riksbankens sedlar, oansedt de vid anfordran inlösas efter ordalydelsen med Rikets mynt, likväl icke utgöra lagligt betalningsmedel, nämligen: 1:0 det fall, att uttryckligt förbehåll om undfående af klingande valuta är gjordt; 2:o det fall, att enskildt bankbolag har att inlösa egna banksedlar; 3:o det fall, att Riksbanken har att betala egen gäld. Uti betänkandet hafva Kommitterade anfört motiv för de tvänne här ofvan under l:o och 2:o upptagna, af Kommitterade föreslagna, undantagsstadganden. Vidkommande särskildt det andra, eller att enskildt bankbolag icke är berättigadt att med Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar, torde samma stadgande enligt allmänt giltiga lagtolkningsregler icke kunna erhålla tillbakaverkande kraft; hvadan de enskilda bankbolag, hvilkas oktroj utan förbehåll meddelats i öfverensstämmelse med Kongl. Kun -

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 77 görelsen den 20 Maj 1864 och, när den nya lagen angående Riksbanken träder i kraft, ännu icke tilländagått, lära få bibehållas vid den dem ovilkorligen förunnade rättigheten att inlösa sina banksedlar antingen med Rikets mynt eller med Riksbankens sedlar. Härvid bör dock först erinras, att antalet af sådana bankbolag år efter år kommer att förminskas, och att för ingen af dem, som vid tidpunkten för ”Lagens angående Riksbanken” trädande i kraft ännu kunna finnas qvar, då återstår en oktrojtid af längre än omkring 4 år *). Från och med år 1868 har nämligen i alla de af Kongl. Maj:t utfärdade öppna Bref på oktroj för enskilda Banker blifvit dem ålagd skyldighet, att ”så väl i afseende å utgifning som invexling af egna banksedlar, underkasta sig de förändrade bestämmelser, • som under oktrojtiden kunna komma att för Enskilda Banker i allmänhet stadgas”2); och ingen anledning förefinnes att antaga, det Kongl. Maj:t under den tid, som kan komma att vidare förflyta, till dess Lagen angående Riksbanken träder i kraft, skulle underlåta att vid meddelande eller förnyande af oktroj för Enskilda Banker fästa vilkoret af enahanda skyldighet, som nyss är vorden nämd. För det andra tillåta sig Kommitterade att i afseende å sådana bankbolag, hvilkas i öfverensstämmelse med Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864 undfångna ovilkorliga oktroj ännu icke, när Lagen angående Riksbanken träder i kraft, tilländalupit, anvisa möjligheten att förskaffa sig dessa bankbolags medgifvande att ställa sig ifrågavarande stadgande till efterrättelse, ett medgifvande, som icke lärer förvägras. Denna utväg att emellan samtliga enskilda bankbolag, vare sig äldre eller yngre, åstadkomma jemlikhet i skyldigheten att med klingande mynt inlösa egna banksedlar, har redan förut uti ett den 16 Mars 1869 i Andra Kammaren afgifvet yttrande blifvit anvisad af dåvarande Stats-Rådet och Chefen för Finans-Departementet. Det fäller af sig sjelf!, att alla de bankbolag, hvilka redan undfått eller, innan Lagen om Riksbanken träder i kraft, vidare '') 1875 utlöpa oktrojer för 6 Banker; 1876 » » » 5 Banker; 1877 » » » 12 Banker. 2) Kommitterade få i detta afseende hänvisa till lydelsen af 8 § i Kongl. Maj:ts särskilda öppna Bref på oktroj för Gotlands Enskilda Bank den 24 Juli 1868, för Bohusläns Enskilda Bank af samma dag, samt för Hernö sands Enskilda Bank den 18 Juni 1869.

78 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. undfå oktroj, under vilkor att i afseende på invexlingen af egna banksedlar underkasta sig de förändrade bestämmelser, som under oktroj tiden kunna komma att för Enskilda Banker i allmänhet stadgas, måste ställa sig till efterrättelse ett sådant stadgande som det ifrågavarande af Kommitterade föreslagna, eller att Bankbolag ej är berättigadt att med .Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar. Och sedan Lagen angående Riksbanken trädt i kraft, kan icke oktroj för enskild Bank meddelas utan i full öfverensstämmelse med nyssanförda stadgande. Hvad dernäst angår det tredje af Kommitterade föreslagna undantagsstadgande, att Riksbanken ej må vara berättigad betala gäld med egna sedlar, så finner detsamma sin naturliga förklaring deruti, att en sådan Riksbankens rättighet skulle antingen innebära ett upphäfvande af dess lagstadgade skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med mynt, eller ock utgöra en helt och hållet skenbar förmån, enär de utbetalda sedlarna ju, så länge inlösningen upprätthölles, genast kunde i vexlingsluckan utbytas mot mynt. Liknande stadganden förekomma också i Englands och Norges banklagsstiftning. Naturligtvis står det fordringsegare alltid fritt att af Riksbanken i betalning emottaga sedlar. , Slutligen återstår att anföra motiv för det af Kommitterade föreslagna stadgande, att Riksbanken alltid skall vara skyldig att i betalning emottaga sina sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd. Den i 1 momentet af förevarande § föreslagna bestämmelse, att i allmänhet hvarje betalning kan fullgöras med Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med mynt, innebär, såsom lätteligen finnes, den negativa bestämmelsen, att när Riksbanken upphör att vid anfordran inlösa sina sedlar efter ordalydelsen med mynt, man icke eget vidare fullgöra betalning med dessa sedlar, eller, annorlunda uttryckt, att de vid sådant förhållande, såsom ock i nästföljande 5 § formligen stadgas, icke längre skola gälla såsom lagligt betalningsmedel. Från ifrågavarande allmänna bestämmelse, sålunda i negativ form uttryckt, företer sig åter såsom ett undantag ofvan anförda stadgande, att Riksbanken alltid skall vara skyldig att af sina gäldenärer i betalning emottaga egna sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd. Men detta stadgande är en enkel följd af allmänna lagens bud i 4 kap. 7 § Utsöknings-Balken, att, när gäldenär vill qvitta sin gäld mot någon fordran hos borgenären, och samma fordring är klar, ständig och förfallen, gäld då

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 79 må mot gäld qvittas så långt den räcker; och ingen genfordran kan vara mera klar, ständig och förfallen, än den, som en Riksbankens gäldenär kan på grund af innehafvande Riksbankssedlar göra gällande mot Riksbanken. I öfrigt erinras härvid, att, i enlighet med hvad den rättsvetenskapliga doktrinen lärer, Riksbanken icke är pligtig att låta sin sedelskuld qvittas mot sådana fordringar, som tillkommit efter det Banken upphört att inlösa sina sedlar. Föreslagna stadgande, inskränkt såsom sig bör till qvittningsvis skeende betalning af de Bankens fordringar, som uppkommit före nämda tidpunkt, kommer otvifvelaktigt, enligt Kommitterades öfvertygelse, att åstadkomma ett större begär hos Bankens äldre gäldenärer att för betalning af sina skulder förskaffa sig Riksbankens sedlar, och dymedelst förhindra ett större värdefall å desamma. Genom stadgandet beredes således fördel både för banken och sedelhafvare!). § 5. Stadgandet i föregående 4 §, att i allmänhet hvarje betalningkan fullgöras med Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med Rikets mynt, innebär redan, såsom ock förut blifvit antydt, den påföljd för Riksbankens vägran att fullgöra sin inlösningsskyldighet, att Riksbankens sedlar icke längre skola gälla såsom lagligt betalningsmedel. Denna påföljd jemte andra, hvilkas behöflighet Kommitterade här nedan skola närmare motivera, har uti förevarande 5 § blifvit uttryckligen stadgad. Då emellertid, i och med inträdande af anmärkta påföljd, det Banken vilkorligen förunnade, särdeles vigtiga, privilegium, att dess sedlar må erkännas såsom lika lagligt betalningsmedel som Rikets mynt, tillsvidare sättes ur kraft och följdriktigt icke får åter blifva gällande, förr än Riksbanken ånyo upptager inlösen af sina sedlar, så hafva Kommitterade jemväl sökt att efter förpläga utfinna lämpliga bestämmelser rörande dels sättet att lagligen konstatera Bankens vägran att inlösa sina sedlar, dels ock den undersökning vid laga domstol, som en sådan vägran naturligtvis måste föranleda. Förevarande § utstakar således början, fortgången och slutet af det rättsliga förfarande, som i förutsatta händelse kan mot Riksbanken inledas.» Den första åtgärd innehafvare af Riksbankssedel, hvars inlösen blifvit af Riksbanken förvägrad, har att vidtaga, är att deremot protestera genom vederbörande Notarius Publicus. Och hafva

80 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. Kommiterade till sitt förslag derom hemtat anledning från den likartade bestämmelse, hvilken i fråga om enskild! bankbolags vägran att inlösa egen banksedel redan finnes meddelad i 29 § af Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864. Man kan visserligen härvid tänka sig såsom möjlig den händelse, att, oansedt Riksbanken icke af annan anledning, än i 3 § 2 mom. sagd är, vägrat att inlösa en sin sedel, innehafvaren deraf likväl vänder sig till Notarius Publicus med begäran om protest, hvilken åtgärd denne icke lagligen kan förvägra; men sin pligt likmätigt måste Notarius Publicus verkställa protesten inför Riksbankens Styrelse, som då har tillfälle att uppgifva den sannskyldiga anledningen till förvägrad inlösen, och uti det öfver notarial-, förrättningen upprättade protokoll kommer Styrelsens yttrande att inflyta. Skulle ändock sedelinnehafvaren, till följd af missförstånd af lagens mening, förmena sig på grund af så beskaffad notarialprotest kunna genom anmälan hos Riksbankens laga forum, Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hof-Rätt, inleda det rättsliga förfarande, hvarom i förevarande § skiljs, och anhängiggör han följaktligen sin talan, varder den naturligtvis af Hof-Rätten genast afvisad. Föreligger deremot ett sådant fall af vägrad sedelinlösning, som i lagförslaget afses, och har vederbörande sedelinnehafvare derom, med företeende och åberopande af behörig notarialprotest, gjort anmälan hos Hof-Rätten, måste, i öfverensstämmelse med laga rättegångsordning, Riksdagens Fullmäktige i Riksbanken öfver den inkomna anmälan höras. I detta afseende hafva Kommittérade, till förebyggande af all tidsutdrägt, föreslagit, att förhöret med Fullmäktige, hvarvid naturligtvis sedelinnehafvaren äfven har att närvara, bör af Hof-Rätten utsättas att förekomma genast samma dag, eller, der sådant ej låter sig göra, sist å nästa söcknedag,'' efter det anmälan till Hof-Rätten inkom. Tillika hafva Kommitterade, med hänsyn till behofvet att vid detta förhör ega någon närvarande, som kan bevaka det allmännas rätt och bästa, föreslagit, att Hof-Rätten om käromålet skall underrätta Kongl. Maj:ts J ustitie-Kansler. Hof-Rättens derpå följande undersökning kommer att i första hand visa, antingen att hindret mot sedelinlösen, såsom tillfälligt, redan har upphört, eller ock att detsamma icke varit af sådan tillfällig beskaffenhet, att det genast kunnat undanrödjas. I förra händelsen kunna naturligtvis inga påföljder för Riksbanken af sedelinnehafvarens käromål ifrågakomma, enär endast

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 81 i det fall, att Fullmäktige ej förmå visa, det hindret såsom tillfälligt dåmera upphört, Hof-Rätten eger att sätta Bankens privilegium ur kraft eller inskränka dess rörelse. På Kongl. Maj:ts Justi ti e-Kansler ankommer det emellertid att vid Hof-Rättens förklaring, att käromålet icke föranleder till någon åtgärd, låta bero, eller deröfver i enlighet med 9 § anföra besvär. I senare händelsen åter, eller om hindret mot sedlarnas inlösen befinnes hafva varit af sådan beskaffenhet, att det icke redan upphört, inträder för Hof-Rätten skyldigheten att tillämpa de i lagen stadgade påföljder. Hvad dessa påföljder beträffar, hafva Kommitterade, såsom redan är antydt, i främsta rummet velat framhålla, att det åt Riksbanken medgifna privilegium, i följd hvaraf dess sedlar må till obegränsadt belopp såsom lagligt betalningsmedel erkännas, skall sättas ur kraft, så snart Banken är befunnen vara förhindrad att sina sedlar inlösa. Till denna påföljd kommer man genom en omedelbar slutledning från förklaringen, att sedelinlösningen upphört, och lagens stadgande i 4 §, att ifrågavarande privilegium endast gäller så länge, som Riksbanken sina sedlar efter ordalydelsen inlöser med Rikets verkliga mynt. Den är också så till vida den vigtigaste, som de ömtåligaste rättsförhållanden enskilde emellan äro af nämda privilegium beroende. Kommitterade hafva emellertid icke ansett påföljderna kunna inskränkas dertill, att Riksbankens oftanämda privilegium försättes ur kraft. De hafva äfven föreslagit, dels att inga sedlar få af Riksbanken ytterligare utsläppas, dels att Riksbankens rörelse jemväl i öfrigt skall inskränkas till fordringars indrifvande och sådana åtgärder, som uteslutande afse metalliska kassans förstärkning. Denna inskränkning innebär naturligtvis också, att Riksbanken ej, utan för bestridande af nödiga förvaltningskostnader, får utgifva något af sin innehafvande klingande valuta. Motiven till förbudet för Riksbanken att efter sedelinlösningens upphörande vidare utsläppa sedlar äro, dels att det rimligtvis icke kan Riksbanken medgifvas att vidare utgifva sådana i hvars mans hand gällande ä-vista-förbindelser, som den redan visat sig vara ur stånd att infria, dels att lagen, så vidt möjligt är, måste åt alla dem, som vid sedelinlösens inställande innehafva Riksbankssedlar, bereda skydd mot ytterligare förluster utöfver den, som de redan kunna hafva att motse. Bil. till Myntkommitténs Bet. 6

82 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. Samma omsorg om sedelinnehafvarnes rättigheter såsom bankens fordringsegare är det också som bjuder, att banken ej får afhända sig någon del af sin klingande valuta. Såsom sedelutsläppningen vore en förökning af bankens sedelskuld och troligen skulle leda till ytterligare fall i de förut utelöpande sedlarnes värde, så vore naturligtvis utbetalning från banken af klingande valuta detsamma som en minskning af just den bankens reda tillgång, som skulle användas för sedlarnes inlösen. Men å andra sidan är det så väl för Riksbanken sjelf, som för sedelinnehufvaren och för landet i dess helhet, af den yttersta vigt, att en förlägenhet af denna beskaffenhet icke må utveckla sig till ett fullkomligt och ohjelpligt obestånd för Riksbanken. Det är med afseende härå som Kommittérade velat stadga, att banken, äfven efter inställandet af sedelinlösen, icke må förhindras att vidtaga sådana åtgärder, som afse att återställa allmänhetens förtroende och möjliggöra sedelinlösningens återupptagande. Det är i hög grad sannolikt, att en eller annan utväg skulle kunna beredas för åstadkommande af ett sådant resultat, isynnerhet som man torde kunna förutsätta, att, om bankens förvaltning ej blifvit alltför mycket vårdslösad, och de utelöpande sedlarnes belopp ej ökadt alltför långt utöfver behofvet af rörelsemedel inom landet, allmänhetens eget intresse för Riksbankens bestånd skall komma banken till hjelp. Under sådana förhållanden, som här förutsättas, tänka sig Kommitterade Riksbanken i ungefär samma ställning som en större affärsfirma, hvilken blifvit satt under administration. Det bör derför icke vara Förvaltningen af Riksbanken förmenadt att vidtaga alla sådana åtgärder, som, utan att förminska dess säkra tillgångar eller föröka dess sedelskuld, kunna leda till förstärkning af det till sedlarnes inlösning nödiga förrådet af ädla metaller. Den bör ega full befogenhet att mot betalning i klingande valuta afyttra obligationer och öfriga säljbara värdepapper, eller att realisera innehafvande disponibla tillgångar af annat slag, såvida derigenom utväg kan beredas till sedelinlösningens återupptagande. Likaså måste det tillkomma Riksbankens förvaltning att indrifva utestående fordringar, en åtgärd, som alltid måste leda åtminstone till minskning i beloppet af utelöpande sedlar, enär antagligen alla till banken förut ådragna skulder med dess egna sedlar återbetalas, och som sålunda äfven bör bidraga att uppehålla de utelöpande sedlarnes värde. Bankens skyldighet att i betalning för sådana, före sedelinlösens inställande uppkomna, fordringar

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 83 mottaga egna sedlar framgår, såsom redan vid 4 § är visadt, af den allmänna regeln, att gäld må mot gäld qvittas. För sådana fordringar deremot, som banken möjligen kommer att efter sedelinlösningens inställande erhålla, torde deremot banken hvarken vara skyldig eller ens berättigad att i liqvid emottaga sina egna sedlar. Då det beslut, som Hof-Rätten sålunda kan komma att fatta rörande inställande af bankens privilegium och inskränkning i dess rörelse, naturligtvis är för den stora allmänheten af yttersta vigt, i främsta rummet derutinnan, att. hvar och en må fä kännedom derom, att han ej längre är skyldig att mottaga bankens sedlar såsom betalningsmedel, hafva Kommitterade föreslagit, att detta Hof-Rättens beslut skall i först derefter utkommaude nummer af allmänna tidningarna offentligen kungöras. Likaledes hafva Kommitterade ansett nödigt, att Hof-Rätten om detta beslut gör underdånig anmälan hos Ivongl. Maja, hvars intresse i denna fråga icke allenast beror på de fordringar Kronan kan ega eller komina att ega såsom innehafvare eller mottagare af Riksbankens sedlar, utan äfven på Konungens rätt att, för bevakande af det allmännas intresse, utse ombud enligt hvad i 7 § närmare bestämmes. § 6. Rörande Riksdagens Fullmäktiges skyldighet att på kallelse af Hof-Rätten infinna sig till förhör, hafva Kommitterade icke ansett sig behöfva gifva några närmare bestämmelser än de i 6 § meddelade, enär af 1 § i Ansvarighetslagen för Riksdagens Fullmäktige i Sveriges Riksbank af den 12 September 1868 tydligen framgår, att desse vid ansvar såsom för tjenstefel äro skyldige att ställa sig alla i lag stadgade bestämmelser till noggrann efterrättelse. § 7. Motivet för det positiva i detta stadgande är, dels att bereda en ytterligare säkerhet för efterlefnad af Hof-Rättens beslut, utöfver den som ligger i stadgandet (6 §) om Fullmäktiges i Riksbanken pligt att ”obrottsligen ställa sig samma beslut till efterrättelse”, dels ock behofvet af ett lagligen utsedt ombud, som, då fråga uppstår om Riksbankens rehabilitering enligt 8 §, kan bevaka det allmännas intresse och, om skäl dertill föranleda, öfver -

84 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. klaga Hof-Rättens beslut, att Riksbankens privilegium skall åter försättas i kraft. I olikhet med hvad Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830 bestämmer, hafva Kommitterade, med anledning af Grundlagens stadgande i 72 och 111 §§ Regeringsformen, ansett, att i förevarande fall rörande sjelfva hufvudfrågan ingen annan åtgärd borde tillkomma Kongl. Maj:t att i administrativ väg vidtaga, än utseendet af det eller de ombud, hvarom här ifrågavarande § bestämmer. För att motivera denna inskränkning i Regeringens befattning med frågan, tillåta sig Kommitterade att ordagrannt anföra nämde Banklags bestämmelser (2 och 3 §§) i förevarande hänseende, samt att derjemte fullständigare redogöra, hvarför dessa bestämmelser måste anses så bristfälliga och olämpliga, att nya sådana varit af behofvet påkallade. I Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830 stadgas: ”§ 5. ”Vägrar Banken, under hvad sken det vara må, att sedel vid ”uppvisandet inlösa med det belopp, som genom Lagen om mynt”bestämningen vid denna Riksdag faststäldt blifvit, må den, som ”sedel innehafver, derom göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj.ts ”och Rikets Svea Hof-Rätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört ”Bankofullmäktige, eger att med frågan, enligt Lag och Författningar, förfara. Finnes då att sedelns vägrade inlösen härrört ”af Bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre ”Hof-Rätten underdånig anmälan derom hos Kongl. Maj:t. På ”Kongl. Maj:t ankomme att pröfva, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse med Grundlagarne, lämpligast må vidtagas, för att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa Banken i det skick, ”1 § stadgar.” 1 3. ”Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras i Konungens ”Högsta Domstol, på sätt i 30 kap. 1, 6 och 18 §§ Rättegångsbalken sägs.” Af dessa lagens stadganden framgår: l:o att Hof-Rättens befattning med saken är inskränkt dertill, att Hof-Rätten, efter att hafva hört Bankofullmäktige, ”eger att med frågan enligt lag och författningar förfara”; äfvensom att,

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 85 om då finnes, det sedelns vägrade inlösen härrört af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, Hof-Rätten har att göra underdånig anmälan derom hos Kongl. Maj:t; samt 2:o att på Kongl. Maj:t ankommer att pröfva, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa banken i det skick, 1 § stadgar. Beträffande nu först den befattning Hof-Rätten eger taga med saken, så lärer det icke undgå uppmärksamheten, att de ordalag, hvaruti dithörande bestämmelser äro affattade, lemna rum för olika tolkningar. Man kan nämligen först, utan att bära våld på ordalydelsen, fatta lagstiftarens mening sålunda, att han med bestämmelsen, det Hof-Rätten, efter att hafva hört Bankofullmäktige, e^er att med frågan enligt lag och författningar förfara, afsett icke blott den formella behandlingen, utan äfven det slutliga afgörandet af den hos Hof-Rätten genom sedelinnehafvarens anmälan väckta, rent privaträttsliga tvistefråga, huruvida bankens vägran, att sedeln vid uppvisandet inlösa med faststäldt belopp, varit berättigadt, eller ock saknat stöd af lag. I förra händelsen, eller om Riksbankens vägran varit berättigad, kunde naturligtvis Hof-Rätten icke förpligta Riksbanken att inlösa sedeln; hvaremot i senare händelsen inlösningsskyldighet borde Riksbanken ådömas. Förutsatt att nu gjorda tolkning vore riktig, skulle det Hof-Rättens beslut, hvaröfver enligt nästföljande 3 § klagan finge i stadgad ordning föras i Konungens Högsta Domstol, endast kunna innehålla antingen ett ogillande af sedelinnehafvarens framställda anspråk att få sedeln inlöst, i hvilken händelse sedelinnehafvaren antagligen blefve den klagande, eller ock gillande af fordringsanspråket och till följd deraf åläggande för Riksbanken att genast inlösa sedeln med faststäldt belopp, i hvilket senare fall Fullmäktige kunde antagas komma att öfverklaga Hof-Rättens beslut. Med en sådan tolkning af bestämmelsen, det Hof-Rätten eger att med frågan enligt lag och författningar förfara, läte icke förena sig annan uppfattning af den påföljande, i satsen: ”Finnes då etc. —---hos Kongl. Maj:t” innehållna bestämmelsen, än att, om Hof-Rätten ”då”, d. v. s. under handläggningen af den rent privaträttsliga tvisten emellan sedelinnehafvaren och Fullmäktige, kommer till insigt derom, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, det skall såsom ett embetsåliggande tillkomma Hof-Rätten, att sjelfmant om

86 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. förhållandet göra anmälan hos Kongl. Maj:t. Denna anmälan vore således att betrakta endast såsom en embetsåtgärd, visserligen föranledd af den kännedom, Hof-Rätten under tvistemålets handläggning om bankens verkliga ställning tillfälligtvis vunnit, men i öfrig! vidtagen utan nödvändigt sammanhang med sjelfva tvistemålet; den hade till ändamål att meddela Kongl. Maj:t kännedom om bankens ställning och såmedelst sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att i det allmännas intresse vidtaga de åtgärder, som under förhanden varande förhållande kunde finnas erforderliga och lämpliga. Om denna Hof-Rättens på dragande kall och embetets vägnar hos Kongl. Maj:t gjorda anmälan, att banken befunnes på obestånd, skulle Fullmäktige, då derom icke förekomme något yttrande uti det af Hof-Rätten i sjelfva tvistemålet meddelade beslut, undfå kännedom först när det täcktes Kongl. Maj:t att derom underrätta F ullmäktige. Men en annan tolkning är ock möjlig. Man kan nämligen uppfatta bestämmelsen, det Hof-Rätten, efter att hafva hört Bankofullmäktige, eger att med frågan enligt lag och författningar förfara, sålunda, att samma bestämmelse endast innebure en föreskrift om frågans formella behandling enligt lag och författningar, d. v. s. i öfverensstämmelse med laga rättegångsordning. Enligt denna tolkning skulle anvisningen om hvad HofRätten hade att i sjelfvä saken besluta vara gifven i satsen: ”Finnes då etc.----hos Kongl. Maj:t”. En tvåfaldig utgång af saken vore då tänkbar, beroende på de tvänne olika resultat, hvartill förhöret och förhandlingarna dervid kunde leda. Funne nämligen Hof-Rätten det vara utredt, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, borde Hof-Rättens beslut, efter upptagande af och redogörelse för hvad i sistberörde afseende funnes utredt och styrkt, slutligen innehålla en derpå grundad förklaring, att anmälan om bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser komme att hos Kongl. Maj:t göras. Öfver ett Hof-Rättens beslut af sådant innehåll kunde man föreställa sig Fullmäktige vilja klaga. Deremot, om Hof-Rätten, efter slutade förhandlingar, funne det icke vara utredt, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, borde Hof-Rättens beslut, jemte förutgående motivering, jemväl innehålla den derpå grundade slutliga förklaring, att anmälan hos Kongl. Maj:t icke komme att göras. Öfver ett sådant beslut kunde sedelinnehafvaren tänkas benägen att föra klagan.

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 87 Såsom lätteligen finnes, leda båda ofvananförda tolkningar till, om icke orimliga, dock föga lyckliga resultat; och någon annan tolkning än en af dessa två lärer icke vara möjlig. Vid den först försökta tolkningen kan den enskilde sedelinnehafvarens privaträttsliga intresse anses vara behörigen tillgodosedt, enär detsamma från början till slut utgör föremål för laglikmätig! bedömande af laga domstol. Detsamma kan ock sägas vara fallet med Riksbankens privaträttsliga intresse i den särskilda under domstols pröfning dragna tvisten om inlösen af den eller de sedlar, hvilka banken vägrat att infria. Hvad deremot angår bankens ställning i det hela, så vidt den är beroende af dess oförmåga eller förmåga att genast uppfylla sina förbindelser, så blir den, utan Fullmäktiges vetskap, föremål för bedömande af Hof-Rätten, icke såsom domstol i det särskilda tvistemålet, utan såsom ett slags kontrollerande myndighet, hvilken i denna sin egenskap vid sidan om tvistemålet, allt efter omständigheternas föranledande, gör anmälan hos Kongl. Maj:t, eller ock underlåter sådan anmälan. Vid den andra af Kommitterade försökta tolkning kan hvarken den enskilde sedelinnehafvarens, ej heller bankens rätt anses vara behörigen tillgodosedd. Beslutar nämligen Hof-Rätten anmälan hos Kongl. Maj:t, så blir sedelinnehafvarens, anspråk, att få sedeln inlöst, icke allenast icke vidare föremål för Hof-Rättens urskiljande, utan kommer dertill att i följd af Hof-Rättens anmälan göras beroende af de förfoganden, Kongl. Maj:t kan täckas i administrativ väg vidtaga. I detta fall, förutsatt nämligen att Hof-Rättens beslut vinner laga kraft eller såsom lagligen grundad! af Konungens Högsta Domstol fastställes, skall sedelinnehafvaren se sig vara i saknad af laga forum, som kan pröfva och afgöra hans i behörig ordning väckta rättsanspråk. Detsamma gäller om Riksbanken, icke allenast hvad angår dess privaträttsliga intresse i sjelfva tvistemålet, utan äfven i afseende å dess ställning i det hela. Beslutar åter Hof-Rätten, att anmälan hos Kongl. Maj:t icke skall göras, och varder detta beslut, såsom lagligen grundadt, af Högsta Domstolen faststäldt, eller vinner det laga kraft, så blir den enskilde sedelinnehafvarens ställning ännu sämre än vid förra förutsättningen, eller att Hof-Rätten beslutat anmälan hos Kongl. Maj:t. Han har nämligen då icke ens qvar utsigten, att Kongl. Maj:t genom administratift förfogande skulle förhjelpa honom till hans af banken bestridda rätt att få

88 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. sedeln inlöst. Riksbanken förblir deremot tryggad mot all påföljd af vägran att inlösa sedeln. Kommitterade hafva hittills icke berört den stora allmänhetens och Kongl. Maj:ts och Kronans intresse deraf, att banken städse förmår vid uppvisandet inlösa sina sedlar med mynt. Den ännu gällande Lagen för Riksbanken, i förevarande afseende tolkad på ena eller andra sättet, kan icke anses hafva behörigen sörjt för att detta intresse varder bevakadt och tillgodosedt, när anledning yppar sig till antagande, att banken icke förmår fullgöra sina förbindelser. Vid den af Kommitterade först försökta tolkning af 2 § i Lagen för Riksbanken skulle det ankomma på Hof-Rätten att vid sidan om det egentliga tvistemålet företaga den finansie] a utredningen, huruvida bankens vägran att inlösa sedeln är en yttring af bankens oförmåga att fullgöra sina förbindelser. Besvarar då Hof-Rätten den sålunda uppställda frågan nekande, kommer det att stanna dervid. Hof-Rätten gör nämligen i sådan händelse icke någon anmälan hos Kongl. Maj:t; och ingen finnes hvilken i Kronans och allmänhetens intresse kan draga den finansiela utredningen under högre myndighets skärskådande. Beträffande den andra tolkningen och dervid först det fall, att Hof-Rätten beslutar, det anmälan hos Kongl. Maj:t icke skall göras, så är i detta fäll Kronans och allmänhetens intresse af, att Hof-Rättens beslut varder draget under Högsta Domstolens pröfning, helt och hållet beroende af den enskilde sedelinnehafvarens fria skön. Finner han med sin enskilda fördel icke förenligt, att anmäla och fullfölja missnöje mot Hof-Rättens beslut, så kommer det att vinna laga kraft, huru många och vigtiga anledningar än må förefinnas, att i Kronans och allmänhetens intresse öfverklaga detsamma. Endast i den händelse, att Hof-Rätten genom beslut, som af Högsta Domstolen fästställes eller vinner laga kraft, förklarar anmälan böra hos Kongl. Maj:t göras, kan Kronans och allmänhetens rätt, oberoende af de egentliga parternas, d. v. s. sedelinnehafvarens och Fullmäktiges, vidgörande, anses vara tryggad och tillgodosedd på sådant sätt, som lagstiftaren åsyftat. Vidkommande härefter den andra bestämmelsen i 2 § af gällande lag för Riksbanken, möter härvid först den motsägelse, som förefinnes emellan anvisningen åt Kongl. Maj:t att i öfverensstämmelse med grundlagarne vidtaga de utvägar, han pröfvar lämpligast, för att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa

MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. 89 banken i det skick, 1 § stadgar, å ena sidan, samt, å den andra, dels stadgandet i 72 § Regeringsformen, att Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så att den ostörd må förvaltas af de Fullmäktige, Kamrarne dertill förordna, efter de ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen kunna göras, dels det i 111 § af åberopade grundlag förekommande förbud för Riksdagens Fullmäktige i Riksbanken, att i och för sin befattning emottaga befallningar utan af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, dels ock förbudet i 78 § af senaste Reglemente för Riksbanken att, om det i något fall skulle täckas Kongl. Maj:t genom utskickad embetsman till Fullmäktige framställa något ärende för att med dem derom underhandla, i denna embetsmans närvaro om beslutet öfverlägga och detsamma fatta. ©O Under sådant förhållande kan man knappast förundra sig öfver, att den ännu gällande lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830 lemnar Kongl. Maj:t utan all ledning i afseende på hvilka utvägar som lämpligast må af Kongl. Maj:t vidtagas för att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa banken i det skick, 1 § stadgar, då svårligen någon sådan utväg låter tänka sig, som icke på ett eller annat sätt skulle komma i strid med grundlagens bud i 72 och 111 §§ Regeringsformen. § 8. Sedan Hof-Rättens beslut om Riksbanks-privilegiets sättande ur kraft och om öfrige påföljder af hindret för sedlarnes inlösen blifvit rättsligen faststäldt, kan naturligtvis detta privilegium icke åter träda i kraft, icke heller inskränkningen i Riksbankens rörelse upphöra, förr än, efter Fullmäktiges anmälan, att inlösen af Riksbankens sedlar kan ånyo upptagas, Hof-Rätten rättsligen pröfvat förhållandet och derom fattat beslut. Vid denna pröfning är den allmänhet, som är eller kan komma i besittning af Riksbankens sedlar, att anse såsom intresserad part; och bevakandet af dess rätt och bästa torde, enligt Kommitterades förmenande, kunna lämpligen uppdragas åt de af Kongl. Maj:t enligt § 7 utsedde ombud. Kommitterade hafva derföre i här ifrågavarande § 8 infört den bestämmelsen, att vid Fullmäktiges anmälan, att inlösen af Riksbankens sedlar kan ånyo upptagas, Hof-Rätten skall ofördröjligen inhemta yttrande deröfver af nämde Kongl. Maj:ts ombud.

90 MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN. På Hof-Rättens pröfning ankommer sedermera att afgöra, huruvida allt hinder mot inlösen af Riksbankens sedlar upphört, och, om sådant finnes vara förhållandet, beslutar Hof-Rätten, att Riksbankens sedlar skola återfå egenskapen af lagligt betalningsmedel, och att inskränkningen i Riksbankens rörelse skall upphöra. Detta beslut skall i samma ordning, som Hof-Rättens förra beslut enligt § 5, hos Kongl. Maj:t anmälas och för allmänheten kungöras. § 9. Öfver Hof-Rättens beslut så i ena som i andra hänseendet kan, såsom redan i § 3 af nu gällande lag för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830 är stadgadt, besvär anmälas inför Konungen i Högsta Domstolen. Kommitterade hafva emellertid ansett nödvändigt, att HofRättens beslut genast och utan hinder af anmäldt missnöje går i verkställighet, emedan eljest under mellantiden från beslutets fattande till dess trädande i kraft svåra förvecklingar och oredor kunde uppkomma såväl för allmänheten som för Riksbanken. Dylikt stadgande finnes redan intaget i Lagen angående enskilda bankbolag med rätt att utgifva egna sedlar, och det torde vara så mycket mera berättigadt, som denna regel enligt 30 kap, Rg.-B. i allmänhet gäller om verkställigheten af dom i civila tvistemål. § 10. De här intagna bestämmelser i fråga om offentliggörande af bankens affärsställning äro affattade i full öfverensstämmelse med öfliga former för dessa redogörelser, och hafva Kommitterade dervid begagnat de benämningar, som för de olika redogörelserna blifvit häfdvunna.

91 I Att. T. Lag angående li vad med betalningsmedel i särskilda fall förstås. WT----göre veterlig''!: att, sedan genom lagen angående rikets mynt af denna dag guld förklarats ensamt skola blifva värdemätare och förty utgöra grunden för rikets myntväsende, WI, med Riksdagen, funnit godt att, angående hvad med lagligt betalningsmedel i särskilda fall förstås, förordna som följer: § 1. Guldmynt, som, enligt Lagen angående rikets mynt af denna dag, är rikets verkliga mynt, skall till obegränsadt belopp utgöra lagligt betalningsmedel, der, på grund af lag eller aftal, beloppet är vordet i rikets mynt bestämdt. § 2. Riksbankens å rikets verkliga mynt lydande sedlar skola ock, på grund af stadgandet i 4 § af Lagen angående Riksbanken den ............................., till obegränsadt belopp erkännas och emottagas såsom lagligt betalningsmedel, så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa sina sedlar efter ordalydelsen med verkligt mynt; dock vare, jemlikt åberopade stadgande, Riksbanken ej berättigad att betala gäld med egna sedlar; ej heller bankbolag att med Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar.

92 LAG ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖHSTÅS. Riksbanken vare alltid skyldig att i betalning emottaga sina sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd. Enskildt bankbolag, som brustit i skyldigheten att sina utgifne banksedlar vid anfordran inlösa, vare likaledes pligtig! att desamma i betalning emottaga. § 3. Skiljemynt af silfver eller koppar galle endast til! begränsad!, här nedan stadgadt belopp, såsom allmänt lagligt betalningsmedel, och må förty ej på eu gång någon i betalning påtvingas: silfvermynt till högre belopp än Femtio frank och kopparmynt till högre belopp än Två frank, med undantag, som i 4 § sägs. § 4. Hvad i 3 § är stadgadt gälle ej i fråga om betalning till Kongl. Maj:t och Kronan, utan må hvarje sådan betalning kunna fullgöras med skiljemynt af silfver eller koppar till obegränsadt belopp. § 5. När myntstycken, vare sig af guld, silfver eller koppar, skola till följd deraf att de blifvit nötta, skadade eller minskade hafva förlorat egenskapen af laggildt mynt, derom skiljs i Lagen angående rikets mynt. Förevarande lag träder i kraft ..........................................

MOTIV TILL LAS ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖRSTÅS. 93 Mot! V. § 1. Stadgandet i denna paragraf, att guldmynt skall till obegränsadt belopp utgöra lagligt betalningsmedel, der beloppet är vordet i rikets mynt bestämdt, anse Kommitterade icke behöfva någon annan motivering än en hänvisning till den utredning af myntets begrepp och väsen, de i betänkandet sökt åstadkomma. Kommitterade vilja endast anmärka, hvad i sjelfva lagparagrafen finnes antydt, att ifrågavarande bestämmelse, det guldmynt skall till obegränsadt belopp vara lagligt betalningsmedel, helt och hållet sammanfaller med den i lagen angående rikets mynt införda bestämmelsen, att guldmynt skall vara rikets verkliga mynt. Hvad beträffar betalning af vexel ställd å utländskt mynt, hafva Kommitterade ej ansett nödigt att derom meddela närmare bestämmelser, då särskilda stadganden derom finnas i 38, 39 och 46 §§ af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning d. 23 Aug. 1851 om antagandet af ny vexel-lag. Samma grundsats, som i dessa stadganden är uttalad, föreställa sig Kommitterade böra i tillämpliga delar blifva gällande äfven för andra förbindelser, der betalning blifvit utfästad i utländskt mynt. För förbindelser lydande å riksdaler riksmynt, hvaraf solution skulle ega rum efter myntreformens beslutande, kommer naturligtvis att gälla hvad som finnes stadgadt angående konvertering. Ett alldeles särskild! förhållande kan tänkas, då fordringsegaren vid aftalets uppgörande icke afsett myntets egenskap af penningar, utan någon dess särskilda beskaffenhet såsom mynt eller vara, hvilken icke af något annat mynt kan till fullo ersättas. Uppkommer i sådan händelse tvist, tillhör det fordringsegaren att visa, det han sådan myntets särskilda beskaffenhet afsett, och att honom skulle tillskyndas förlust genom förbindelsens infriande med mynt af annat slag, hvarefter domaren pröfvar käromålets beskaffenhet.

94- MOTIV TILL LAG ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖRSTÅS. § 2. Motiven till dessa stadganden, som äro hemtade ur Kommitterades förslag till Lag angående Riksbanken 4 §, återfinnas utförligt angifna vid motiveringen af nämde lagparagraf. Samma rättsgrundsats, som bjuder, att Riksbanken skall vara skyldig i betalning mottaga sina egna sedlar, ändå att deras inlösen upphört, måste naturligtvis gälla äfven för enskilda bankbolag. § 3. 1 ör skiljemynt gäller hvad derom i betänkandet är sagdt, att, då dess prägelvärde måste vara större än metallvärdet, detsamma icke kan såsom verkligt mynt betraktas. Deraf följer, att det icke kan ega full kraft såsom lagligt betalningsmedel till obegränsadt belopp. Det bör såsom sådant erkännas endast till det belopp, som i det dagliga lifvet får antagas såsom yttersta gränsen för dess användning. Denna gräns kan naturligtvis bestämmas olika; men Kommitterade hafva, hvad skiljemynt af silfver beträffar, icke i våra särskilda förhållanden funnit något skäl att i detta hänseende afvika från hvad i de länder, der francsystemet är gällande, blifvit faststäldt. Beträffande skiljemynt af koppar, hvilket för beqvämlighets skull innehåller en så ringa qvantitet myntmetall, att dess prägelvärde nu är omkring 3 å 4 gånger större än metallvärdet, hafva Kommitterade föreslagit nämda gräns till 2 Frank, hvilket i det närmaste motsvarar hvad som gällde innan riksmyntsräkningen infördes. Stadgandet i 12 § i nu gällande myntordning af 1855 skulle visserligen gifva anledning att bestämma ifrågavarande gräns till endast en Frank; men Kommitterade hysa betänklighet vid att fastställa densamma till så lågt belopp. § 4, Så snart ett mynt utgifves, hvars metallvärde icke fullt uppgår till prägelvärdet, bör den, som utlemnar detsamma i allmänna rörelsen, hafva en ovilkorlig skyldighet att vid anfordran inlösa detta mynt med verkligt mynt. Derförutan skulle det icke fullgoda myntet genast i den allmänna rörelsen nedsjunka till värdet af den deri innehållna metallen. Statens skyldighet att sålunda uppehålla det icke fullgoda skiljemyntets prägelvärde fram -

MOTIV TILL LAG ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖRSTÅS. 95 står ännu tydligare, då detta mynt, om äfven till begränsad! belopp, erhåller egenskapen af lagligt betalningsmedel. Af enahanda skäl bör staten icke heller kunna undandraga sig att i liqvid mottaga skiljemynt till hvilket belopp som helst. § 5. De bestämmelser, som afse, att till fördel såväl för statens om för den enskilde, befordra myntens invexling och ommyntning, innan de ännu blifvit af nötning allt för mycket försämrade,- äro i betänkandet närmare motiverade och i Lagen angående rikets mynt intagna.

I Att. XJ. Förordning derom, att enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar jemväl få utgifva sådane, lydande å Carolinstycken. WI —---göre veterligt: att, sedan genom lagen angående rikets mynt af denna dag guld förklarats ensamt skola blifva värdemätare och förty utgöra grunden för rikets myntväsen, kåfve Wi för att lätta öfvergången till och slutliga införandet af det nya, på guld grundade, myntsystemet funnit godt stadga som följer: § 1. Enskildt Bankbolag med rätt att utgifva egne banksedlar stånde fritt att, om bolaget finner sådant lämpligt, hädanefter intill dess lagen angående rikets mynt af denna dag träder i full kraft, jemväl utgifva banksedlar lydande å en, tre, fem, tio och femtio Carolin. § 2. Dessa sedlar skola ovilkorligen, då de i bankens liufvudkontor till invexling företes, efter ordalydelsen med myntstycken å Carolin inlösas. Vägras inlösen, gälle hvad i Wår nådiga Kungörelse den 20 Maj 1864 angående enskilda hanker med rätt att utgifva egne banksedlar finnes i allmänhet stadgadt för den händelse, att

97 Bankbolag brister i fullgörande af sin inlösningsskyldighet. § 3. Der Bankbolag till följd af den i 1 § lemnade tillåtelse utgifter sedlar, lydande å Carolin; skola sådane sedlar, enligt det pris, hvartill Riksbanken utvexlar myntstycken å Carolin, till värde uppskattas i rikets ännu gällande silfvermynt, och till detta värde inberäknas det belopp banksedlar, som Bankbolag jemlikt 26 § af Wår förut åberopade nådiga Kungörelse den 20 Maj 1864 får utlemna eller i allmänna rörelsen på eu gång utelöpande hålla. § 4. Banksedlar, lydande å Carolin, skola till storlek och form vara så beskaffade, att papperet till dem å en och tre Carolin är 4,5 tum i längd och 2,5 tum i bredd, till den å fem och tio Carolin 5 tum i längd och 4,r> tum i bredd samt till dem å 50 Carolin 7,5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, allt efter Kongl. Stadgan om mått och vigt den 31 Januari 1855. Bil. till Myntkommitténs Bet.

98 Ult. V - För ändringar i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 30 Maj 1864 angående enskilda banker med rätt att utgifva egna Nuvarande lydelse. § 9. Bankbolags af de solidariska bolagsmännen insatta grundfond må ej understiga En million Riksdaler Riksmynt. § 26. Bankbolag, som till utgifvande af egna sedlar är berättigad!, må ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång utelöpande hålla större belopp, än som sammanlagdt i värde motsvaras af: a)------7-- &) — — — — behållningen i enskilda bankens egna kassor af Rikets mynt och Rikets Ständers Banks sedlar. § 27. De af Bankbolag utgifna bank- [ sedlar skola utställas till inne - banksedlar. Förändrad lydelse. § 9. — —.— — — — En million Eemhundratusen Frank. § 26. a)--r------ Rikets verkliga mynt och skiljemynt af silfver äfvensom af Riksbankens sedlar. § 27.

99 hafvaren att utan ränta vid anfordran inlösas, och underskrifvas af minst två bland styrelsens ledamöter samt en bankens tjensteman af styrelsen förordnas. Banksedlar få endast lyda å fem, tio, femtio etthundra och femhundra Riksdaler Riksmynt. Mom. 2. De skola till storlek och form vara så beskaffade, att papperet till dem å 5 och 10 Riksdaler är 4.5 tum i längd och 2.5 i bredd, till dem å 50 och 100 Riksdaler 5 tum i längd och 4.5 tum i bredd, samt till dem å 500 Riksdaler 7.5 tum i längd och 4.5 tum i bredd, allt efter Kongl. Stadgan om mått och vigt den 31 Januari 1855. § 28. Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till invexling företes, inlösas med Rikets mynt eller Rikets Ständers Banks sedlar-- § 31. Enskild banks räntebärande förbindelse ställd till innehafvaren, eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp än 500 Riksdaler Riksmynt. tio, tretio, femtio, etthundra och femhundra Frank. Mom. 2. De skola till storlek och form vara så beskaffade, att papperet till dem å tio och tretio Frank är 4.5 tum i längd och 2.5 tum i bredd, till dem å femtio och etthundra Frank 5 tum i längd och 4.5 tum i bredd, samt till dem å Femhundra Frank 7.5 tum i längd och 4.5 tum i bredd, allt efter Kongl. Stadgan om mått och vigt den 31 Januari 1855. § 28. Rikets verkliga mynt — — § 31. Frank. 500

	Riksdaler Riksmynt	i milliontal.
	1865.	1866.	1867.	1868.	1869.
De till Riksbanken och dess låne-	Mill.	Mill.	Mill.	Mill.	Mill.
kontor i landsorten verkställda inbetalningar hafva utgjort: Insättningar å upp- och afskrif-nings- samt depositionsräk-
ningar ..............................	52.992	61.080	63.494	65.905	56.012
Dito å kreditiv .....................	61.!55	59.386	54.944	56.762	56.150
Inbetalningar å förfallna vexla!-	17.130	14.635	13.707	I2.768	n.704
Dito å handelslån......	22.609	22.783	24.805	23.ooo	19.801
Dito å omsättningslån.	5.950	5.795	6.007	5.869	5.948
Summa	159.836	163.679	162-957	164.3 04	149.615
Hela beloppet af insättningar i
Riksbankens kassor har utgjort	319.292	313.021	318.868	310.684	301.724
Af förslitna sedlar ingingo.........	23.920	24.346	23.561	24.574	23.291
Utelöpande sedlar utgjorde den I
Januari................................	28.792	28.772	25.328	24.373	23.958 1

	Myntens namn.	Nuvarande vigt i decigram fint guld.	Föreslagen vigt fint guld.	Förändringen uttryckt i procent.
Förenta Staterna......	Half-eagle.................................	75.232	75	-A*
Storbrittanien.........	Sovereign .................................	73.224	73	-\%
Frankrike ...............	Napoleon d’or............................	68.065	58	— A*
Preussen.................	Friedrich d’or ..........................	60.302	60	- i %
Österrike ................	Doppel ducat...........................	68.838	69	+ i %
Tyska Myntföreningen	Krone ......................................	100	100	—
Ryssland.................	Halfimperial..............................	59.987	60	ä* Jp +
Spanien ..................	Dublon om 10 escudos sedan 1861	75.483	76	- § %

Litt. I.	Tabell, utvisande det för den vesterländska civilisationen till-gängliga förrådet af Guld och Silfver vid hvarje års början och slut från 1849 till och med 1867.
Litt. K.	Tabell, utvisande årliga utmyntningen af Guld och Silfver i Frankrike, lågland och Förenta Staterna för tiden 1821—49 och 1850—68, samt i Nord- och Syd-Tyskland och Österrike 1857-67.
Litt. L.	Tabell, utvisande Sveriges handelsförhållanden till andra län-der efter värdet i Rdr Rmt af de under åren 1864 68 ut- och införda varuartiklarne.
Litt. M.	Tabell, utvisande sammanlagda beloppet af de å Stockholms och Göteborgs börser anmälda vexelslut i fremmande mynt-sorter under åren 1864—67.
Litt. Tf.	Yttrande af Herr Heckscher med anledning af till honom fram-ställda frågor rörande utförseln af det svenska silfvermyntet.
Litt. 0.	Beräkning rörande kostnaderna för utskedning af koppar ur det Svenska silfvermyntet.
Litt. P.	Yttrande, på grund af anställda försök öfver slitning å guld af olika finhet.
Litt. Q.	Convention monétaire entre la Franee, la Belgique, ritalie et la Suisse du 23 Dec. 1865.
Litt. K.	Lag angående Rikets mynt —med Motiv.
Litt. S.	Lag angående Riksbanken — med Motiv.
Litt. T.	Lag angående hvad med betalningsmedel i särskilda fall förstås — med Motiv.
Litt. U.	Förordning derom att enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar jemväl få utgifva sådana lydande å Carolin-stycken.
Litt. V.	Förändringar i ”Kongl. Kungörelsen d. 20 Maj 1864 angående Enskilda Banker etc.”, hvilka i och med myntreformens beslu-tande blifva nödvändiga.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.
Pris i Lon-don på Silf-	Fint gulds värde i för-		100 Bär Kmt	Skilnad i värdet af 100 Rdr Rmt enl. 4 och värdet	100 Frank	Skilnad i värdet af 100 Frank enl. 6 och värdet
ver af £<=°-925) Pence.	hållande till fint silfvers	log. a.	utgöra i	vid förvandling	utgöra i	vid förvandling
	Frank.	efter a	= 15.5.	Rdr Rmt.	efter a	=15.5.
(=4			Afdrag. Frank.	Tillägg. Frank.		Afdrag. R. Rmt.	Tillägg. R. Rmt.
55»	17.14 54	1.23414 69	128.09	13.60		78.07		7.49
tV	.12 59	.23365 37	128.24	13.45		77.98		7.40
b	.IO 65	.23316 IO	I28.39	13.30		77.89		X31
3	.08 71	.23266 89	128.53	13.i6		77.8o		7.22
1 i	.06 78	.23217 73	128.68	13.oi		77.71		7.13
5 TIT	.0485	.23168 65	128.82	12.87		77.63		7.05
3 "ET	.0293	.23119 59	I28.97	I2.72		77.54		6.96
A	.01 OI	.23070 62	129.ii	12.58		77.45		6.87
b	16.99 09	.23021 66	129.26	12.43		77.36		6.78
A	•97 18	.22972 78	129.41	12.28		77.28		6.70
5	•95 *7	.22923 96	129.55	I2.14		77.19		6.61
n	•93 37	.22875 19	129.70	11.99		77.io		6.52
3. 4	•91 47	.22826 47	129.84	11.85		77.02		6.44
H	.89 58	.22777 82	129.99	1170		76-93		6.35
l	.87 69	.22729 21	130.13	11.56		76.84		6.26
+*	.85 80	.22680 66	130.28	■ II.41		76.76		6.18
56 »	.83 92	.22632 16	130.42	11 27		76.67		6.09
A	.82 05	.22583 71	130.57	11.12		76.59		6.01
k	.80 17	•22535 32	130.71	10.98		76.5o		5.92
A	.78 30	.22486 99	130.86	10.83		76.42		5.84
i T	.7644	.22438 71	131.01	10.68		76.33		5.75
A	.7458	.22390 47	131.15	IO.54		76.25		5.67
1	.72 72	.22342 30	131.30	IO.39		76.i6		5.58
A	.70 87	.22294 *8	131.44	IO.25		76.o8		5.50
i	.69 02	.22246 12	I3I.59	10.10		75.99		5.41
A	.67 18	.22198 IO	131.73	9.96		75.91		5.33

1.	2.	i 3.	4.	5.	1 6.	7.
561	I6.65 33	I.22150 14	131.88	9.8i		75.83		5.25
n	.63 50	.22102 22	132.02	9.67		75.74		5.i6
1	.61 67	.2205437	132.17	9.52		75.66		5.o8
1 3 TF	•59 84	.22006 57	132.32	9.37		75.58		5.00
f	.58 Öl	.21958 82	132.46	9.23		75.49		4.91
n	.56 19	.219II 12	132.61	9.o8		75.41		4.83
57»	•54 38	.21863 47	132.75	8.94		75.33		4-75
1 TF	•52 57	.2l8l5 88	132.90	8.79		75.25		4.67
	.50 76	.21768 34	133.04	8.65		75.16		4.58
A	■48 95	.21720 85	133.19	8.50		75.08		4.50
i	•47 15	216.73 41	133.33	8.36		75.00		4.42
TF	•45 36	.21626 02	133.48	8.21		74.92		4-34
3 F	•43 56	.21578 69	133.63	8.06	-	74.84		4.26
7 TF	.41 78	.21531 41	133.77	7.92		74.75		4.17
i	•39 99	.21484 18	133.92	7.77		74.67		4.09
A	• 38 21	.21437 00	134.07	7.62		74.59		4.oi
F	.3643	.21389 87	134.21	7.48		74.51		3.93
«	.3466	.2134279	134.35	7-34		74.43		3.85
1	.32 89	.21295 76	134.50	7.19		74.35		3.77
it	•31 13	.21248 79	134.64	7.05		74.27		3.69
F	■29 37	.21201 86	134.79	6.90		74.19		3.6i
it	.27 Öl	.2115499	134.94	6-75		74.11		3.53
58»	.25 85	.21108 16	135.08	6.ÖI		74.03		3.45
A	.24 I O	.21061 39	135.23	6.46		73.95		3.37
F	.22 36	.21014 66	135.37	6.31		73.87		3.29
A	.20 62	.20967 99	135.52	6.17		73.79		3.21
i	.18 89	.20921 37	135.66	6.03		73.71		3,13
A	.1714	.20874 80	135.8i	5.88		73.63		3.05
F	•1541	.20828 27	135.95	5.74		73.55		2.97
TF	.13 68	.20781 80	136.io	5.59		73.48		2.90
i	.11 96	•20735 37	136.25	5.44		73.40		2.82
A	.10 24	.20689 00	136.39	5.30		73.32		2.74
i	.08 52	.20642 67	136.54	5.15		73.24		2.66
H	.06 81	.20596 40	136.68	5.01		73.i6		2.58
1	.05 IO	.20550 17	136.83	4.86		73.o8		2.50.
it	•03 39	.20504 OI	I36.97	4.71		73.01	j 243

1.	2.	B.	4.	5.	6.	7.
58 i	16.oi 69	1.20457 87	137.12	4-57		72.93		2.35
n	I5.99 99	-2041I 80	137.26	4.43		72.85		2.27
59»	.98 30	.20365 76	137.41	4.28		72.77		2.19
A	.96 6l	.20319 78	137.56	4.13		72.70		2.12
i	■94 92	.20273 84	137.70	3.99		72.62		2.04
3 TF	■93 24	.20227 96	137.85	3.84		72.54		I.96
1	•91 55	.20182 12	137.99	3.70		72.47		I.89
A	.89 88	.20136 34	138.14	3.55		72.39		I.81
3 F	.88 20	.20090 ÖO	138.28	3.41		72.31		I.73
A	.86 53	.20044 91	138.42	3.27		72.24		1.66
4	.8487	.19999 26	138.57	3.12		72.i6		I.58
9 TF	.83 20	.19953 67	138-72	2.97		72.09		I.5.
5 F	.81 54	.19908 12	138.87	2.82		72.01		I.43
H	•79 89	.19862 62	139.01	2.68		71.94		I.36
1	.78 24	.1981717	139.i6	2-53		71.86		I.28
«	.76 59	.19771 77	139.30	2-39		7I.79		1.21
F	•74 94	.19726 41	139.4;	2.24		71.71		4-J3
H	■73 3°	.19681 10	139.59	2.10		71.64		1.08
60»	.71 66	-19®3 5 83	139.74	1.95		71.56		O.98
*	.70 02	.19590 62	139.89	1.80		71.49		O.9I
F	.68 39	•19545 45	140.03	1.66		71.41		O.83
A	,66 76	.19500 33	140.i8	1.51		71.34		O.76
t	.65 14	.19455 25	140.3 2	1.37		71.26		0.68
A	.63 52	.19410 23	140.47	1.22		71.19		0.6l
3 F	.6l 90	.19365 25	140.6i	I.08		71.12		O.54
A	.ÖO 28	.19320 31	MO.76	°-93		71.04		O.46
4	.58 67	.19275 42	140.90	O.79		70.97		O.39
A	■57 °6	.19230 58	141.05	O.64		70.90		O.32
i	.5546	.19185 78	141.20	O.49		70.82		0.24
44	.5386	.19141 03	141.34	O.35		70.75		0.19
3 T	.52 26	.19096 33	141.49	0.20		70.68		O.io
41	.50 66	.19051 68	141.63	O.06		70.6i		0.03
F	•49 °7	.19007 06	141.78 •		O.09	70.53	O.05
44	•47 48	.18962 50	141.92		O.23	70.46	0.12
61»	■45 89	.18917 98	142.07		0.38	70.39	O.I9
A	.4431	.18873 5°	142.21		.0.52	70.32	0.26

1.	2.	3.	i 4.	5.	6.	7.
Öl i-	I5.42 73	I.18829 °7	142.36		O.67	70.24	O.34
A	.4I l6	.18784 68	142.51		0.82	70.17	O.4I
i	•39 58	.18740 35	142.65		0.96	70.1 o	O.48
A	.38 Öl	.I8696 06	142.8o		1.11	70.03	O.55
t	.3645	.18651 81	142.94		1.25	69.96	0.62
A	•34 89	.18607 61	143.09		1.40	69.89	O.69
i	■33 33	.18563 45	143.23		1.54	69.82	0.76
A	•3i 77	.18519 34	143.38		I.69	69.75	O.83
%	.30 22	.18475 27	143.52		1.83	69.67	O.9I
«	.28 67	.18431 25	143.67		1.98	69.60	O.98
i	.27 12	.18387 26	143.82		2.13	69.53	I.05
H	■*5 57	•18343 33	143.96		2.27	69.46	1.12
7 Tf	.2403	.18299 44	144.ii		2.42	69-39	1.19
H	.22 50	.18255 59	144.25		2.56	69.32	1.26
62»	.20 96	.18211 79	144.40		2.71	69.25	I.33
A	.1943	.18168 03	144.54		2.85	69.18	I.40
i	.17 90	.18124 32	144.69		3.oo	69.ii	1.47
A	.16 38	.18080 65	144.83		3.14	69.04	1.54
i	.1485	.18037 02	144.98		3.29	68.98	I.60
A	■13 33	•17993 45	145.12		3.43	68.9I	I.67
1	.ii 82	.17949 9°	145.27		3.58	68.84	1.74
A	.IO 30	.17906 42	145.42		3.73	68.77	1.81
i	.08 79	.17862 96	145.56		3.87	68.7O	1.88
A	.07 29	.17819 55	145.71		4.02	68.63	I.95
	.05 78	.17776 19	145.85		4.i6	68.56	2.02
	.04 28	.17732 86	146.oo		4.31	68.50	2.08
3 ¥	.02 78	.17689 59	146.14		4.45	68.43	2.15
tf	.OI 29	.17646 36	146.29		4.6o	68.36	2.22
7 tf	14.99 79	.17603 16	146-44		4.75	68.29	2.29
tf	.98 30	.17560 02	146.5 8		4.90	68.22	2.36
63»	.96 82	.17516 91	146.73 *		5.04	68.15	2.43	**

Pris i London å Silfver af U (=0.925) Pence.	Belopp för 100 Fri att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman.	Pris i London å Silfver af U (=0.925)'' Pence.	Belopp för 100 Fr. att draga ifrån eller lägga till den konverterade linf-vudsumman.	Pris i London i å Silfver af j tf (= O.925) Pence. 1	Belopp för 100 Fr. att. draga ifrån eller lägga till den konverterade Imf-vudsumman.
Afdrag. Frank..	Tillägg. Frank.	Afdrag. Frank.	Tillägg. Frank.	Afdrag. Frank.	Tillägg. Frank.
55»	9.60		56 f	6.92		58]	4.26
A	9.49		ii	6.82		A	4.i6
f	9.39		i	6.72		3 F	4.05
A	9.28		11	6.62		A	3.95
i	9.i8		F	6.51		i	3.84
A	9.o8		It	6.4I		A	3.74
1	8.98		57»	6.31		r> F	3.63
A	8.87		A	6.21		it	3-53
1	8.77			6.11		i	3-43
A	8.67		A	6.01		-It	3.33
t	8.57		1	5.90		F	3.22
it	8.47		A	5.79		it	3.12
3 T	8.36		3 F	5.69		59»	3-02
11	8.26		A	5.59		A	2.92
7 F	8.l6		i	5.48		F	2.82
It	8.06		A	5.38		A	2.71
56 »	7.95		5 F	5.27		i	2.61
A	7.85		it	5.17		A	2.51
i	1-75		3 f	5.07		3 F	2.41
A	8.64		It	4.97		A	2.30
1	7-54		F	4.87		i	2.20
A	7.43		it	4.77		A	2.io
1	7.33		58»	4.66		t	2.00
A	7.23		A	4.56		it	I.89
i	7-13		i	4.46		3 T	1.79
A	7.03		A	4.36		it	I.69

i Pris i London å Silfver af U (= 0.925) Pence.	Belopp för 100 Er att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman.	Pris i London å Silfver af u (^=0.925) Pence.	Belopp för 100 Fr att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman.	Pris i London å Silfver af U (= 0.925) Pence.	Belopp för 100 Fr. att draga ifrån eller lägga till den konverterade huf-vudsumman. j
Afdrag. Frank.	Tillägg. Frank.	Afdrag. Frank.	Tillägg. \| Frank.	Afdrag. Frank.	Tillägg. \| Frank.
59 i	1.58		GOU		0.17	62»	l.gr
it	1.48		61 »		0.27	A	2.oi
60»	1.38		A		O.37	¥	2.12
A	I.27		¥		O.47	A	2.22
i	1.17		A		O.57	i	2.32
A	1.07		1 4		O.67	A	2.42
i	0.97		A		O.78	3 ¥	3-53
A	0.86		¥		0.88	A	2.63
3 ■5-	0.76		A		O.98	i	2.73
A	0.66		i		1.09	A	2.83
i	0.56		a TF		I.19	6 ¥	2.94
fl TF	0.45		5 ¥		1.29	it	3.04
¥	0-35		it	i	I.40	3 T	3.14
u	0.24		i		I.50	it	3.25
3 T	O.14		it		1.6l	¥	3-35
tf	O.04		¥		I.71	4-5 TF	3.45 !
i		O.OÖ	it		I.81	63»	3.56

	Brutto-vigt i gram.	Finhet i tu-sendelar.	Vigt fint guld i gram.	Värde i guld-frank.
20-francs-stycket...........................	6.4516	900	5.8065	20.
10-francs- » ...........................	3.2258	—	2.9032	10.
5-francs- » ...........................	1.6129	—	1.4516	5.
Sovereign....................................	7.988	9161	7.3224	25.22130
5-dollarsstycket ............................	8.359	900	7.5232	25.96285
25-francs-stycket..........................	8.0645	—	7.2581	25.
Guldkronan ..................................	Hull	— ''	10.	34.4444
Mick. Chevalier universela myntenhet	10.	—	9.	31.
Kelleys 20-dollarsstycke..................	33.3333	—	30.	IO3.33
» 5-dollarsstycke..................	8.3333	—	7.500	25.8333

	Rätta vigten med tillägg eller afdrag af Remedium	Myntstycket invexlas i Kronans kassor efter nötning till vigt	Myntstycket uppkör att vara lagligt be-talningsmedel efter nötning till vigt
Mynt af Guld. Ett 10-Carolin-stycke.....................	Korn Svenskt vigt.	i Gram Fransk vigt.	i Korn Sv. v.	i Gram Fr. v.	i Korn Sy. v.	i Gram Fr. v.
758.887 87 + O.758 88\|32.z58 06 + O.032 26	755.o83 4-8	32.096 77	754.324 ÖO	32.064 52
Ett 5-Carolin-stycke......................	379.43894 ± O.37944	I6.129 03 + O.01613	377.54174	16.048 39	377.162 30	16.032 26
Ett 2^-Carolin-stycke......................	I89.71947 ± O.37944	8.06452 + O.01613	188.770 87	8.024 19	I88.391 43	8.008 06
Ett 1-Carolin-stycke.......................	75.887 79 it O.151 77	3.22581 + O.00645	75.508 35	3.209 68	75.356 57	3.203 23
Skiljemynt af Silfver.
Ett 2-Frank-stycke.........................	250.ooo 00 + I.250 00	IO.626 89 + O.053 13	237.5oo 00	10.095 55	236.250 OO	IO.042 42
Ett 1-Frank-stycke.........................	125.000 00 + O.625 00	5.313 45 + 0.026 57	II8.750 00	5.047 77	118.125 00	5.021 21
Ett 50-Cent-stycke ........................	62.50000 + O.437 50	2.656 72 + 0.018 60	59.375 °°	2.523 89	58.937 50	2.505 29
Ett 25-Cent-stycke.........................	31.250 00 + 0.312 50	1.328 36 + 0.013 28	29.687 5°	1.26194	29.375 00	I.248 66

		Guld Kilogram (i tusental).					Silfver Kilogram	(i tusental).
	Förråd	Tillökning förmedelst årets pro-duktion.	Minskning.	Förråd		Förråd	Tillök-ning för-medelst årets pro-duktion.		Minskning.	Förråd vid årets slut.
År.	vid årets början.	Nötning j-% af förr. vid årets början.	Utförsel enl. Laws tabeller.	Utförsel till China fr. Ame-rika.	vid årets slut.	År.	vid årets början.	Nötning % af förr. vid årets början.	Utförsel enl. Laws tabeller.	Utförsel till China från Amerika 0. Ryssland.
1849...	4089	112.	10.2	(5.8)	(0.5)	4184.5	1849...	90.540.	955	452.7	(671.i)	(31.7)	90.339.5
1850...	4184.5	125.6	lO.j	(5.8)	(0-5)	4293-3	1850...	90.339.5	1045	451.7	(671.i)	(31-7)	90.230.O
1851...	4293-3	148.4	IO.7	5.8	(0.5)	4424.7	1851...	90.230.O	1005	451.x	671.i	(31.7)	90.081.1
1852...	4424.7	238.5	11.	5.8	(0.5)	4645-9	1852...	90.081.1	990	450.4	671.1	(31.7)	89.917.9
1853...	4645.Q	252.5	11.6	5.8	(0.5)	4880.5	1853...	89.917.9	935	449.5	- 671.i	(31.7)	89.700.6
1854 ..	rf»- J X O Ln	225.i	12.2	5.8	O.5	5087.1	1854...	89.700.6	950	448.5	671.i	31.7	89.499.3
1855...	5087. t	220.2	12.7	5.8	0.4	5288.4	1855...	89.499.3	1000	447.5	671.i	30.4	89.350.3
1856...	5288.4	7~ ce	13.2	5.8	0-7	5501.8	1856...	89.350.3	1015	446-7	671.i	37.2	89.210.3
1857...	5501.8	227.6	13.7	8.i	1-5	5706.1	1857...	89.210.3	1060	446.o	1374.9	64.5	88.384.9
1858...	5706.1	221.o	14.2	8.i	1.0	5903.8	1858...	88.384.9	1125	441.9	1374-9	47.o	87.646.1
1859...	5903.8	206.5	14.7	8.i	1.6	6085.9	1859...	87.646.1	1135	438.2	1374.9	76.2	86.891.8
1860...	6085-9	191.6	15.2	8.i	1-7	6252.5	1860...	86.891.S	1190	434.5	1374.9	93.7	86.178.7
1861...	6252.5	192.o	15.6	8.i	1-5	6419-3	1861...	86.178.7	1245	430.9	1374.9	109.4.	85.508.5
1862...	6419.3	189.5	16.	41.o	1-3	6550-5	1862...	85.508.5	1325	427.5	1565.1	IO8.1	84.732.8
1863...	6550.5	192-5	I6.4	41.o	2.2	6683-4	1863...	84.732.8	1450	423.6	1565.1	146.i	84.048.O
1864...	6683-4	195.	I6.7	41.o	3.9	6816.8	1864...	84.048.O	1470	420.2	1565.1	203.6	83.329.1
1865...	6816.8	202.o	17.o	41.o	(3.o)	6957.8	1865...	83.329.1	1625	416.6	1565.1	(175)*	82.797.4
1866...	6957.8	206-3	17-4	20.6	(3.o)	7123.1	1866...	82.797.4	1600	413.9	786.1	(175)	83.022.4
1867...	7123.1	207.5 3786.9	17.8	IO.7	(3.o)	7299.x	1867...	83.022.4	1625 22745	415.1	227.3	(175)	83.830.o

	Guldmynt.
	Frankrike.	England.	Förenta Staterna.
	Francs.	Francs.	Francs.
1821-24.......................................		)
		971.867277	9.877048
1825— 30......................................	52.918920
1831(0)—40 ...................................	215.912800	)	)
		1.210.974162	561.740635
1848—49.......................................	66.807310
Summa 1821—49...	335.639030	2.182.841439	571.617683
1850............................................	85.192390	37.624104	165.985225
1851.............................................	269.709570	110.978366	324.969213
1852.............................................	27.028270	220.480049	295.031716
1853...........................................	312.964020	301.439301	286.560177
1854.............................................	526.528200	104.718055	270.370948
1855.............................................	447.427820	227.198481	274.008422
1856.............................................	508.281995	151.373315	307.992064
1857.............................................	572.561225	122.565669	130.700491
1858.............................................	488.689635	31.046400	274.498062
1859...........................................	702.697790	66.820617	157.827661
1860 ............................................	428.452425	78.729501	121.691399
1861............................................	98.216400	206.556087	418.876601
1862...........................................	214.241990	197.634336	320.101435
1863.............................................	210.230640	176.469687	117.531339
1864.............................................	273.843765	240.487756	124.470462
1865............................................	161.886835	59.711225	159.258783
1866.............................................	365.082925	128.033769	194.258742
1867.............................................	198.579510	12.519132	206.763782
Summa 1857—67...	3.714.483140	1.320.574179	2.225.978757
1868............................................	262.672380	41.698345	125.293062
Summa 1850—68...	6.154.287785	2.516.084195	4.276.189584
Enligt Soetbeers Denkschrift p. 82 hafva under åren 1857—67 utmyntats:
I N.-Tysk]and, Bayern, Baden, Wurtemberg: Thaler (här räknade till 3.7 5 fr.) 9567106 = 35.876647fr.
I Österrike.....................................	.Gulden (do. do. 2.50 fr.) 76689230 = 191.723075 fr.
		Summa.........	..... 227.599722 fr.

	S i 1	f v e r m	y n t.
	Frankrike.	England.	Förenta Staterna.
	Francs,	Francs.	Francs.
1821-24..............		)	)
1825-30.......................................	631.914637-1	55.895540	89.778601
1831—48 .........	1.750.2732381	)	)
1848 -49.......................................	326.279759	j 125.581930	264.431957
Summa 1821 49...	2.708.467635	181.477470	254.210558
1850............................................	86.458485	3.255801	9.983635
1851...........................................	59.327309	2.216031	4.143024
1852.............................................	71.918445	4.781611	5.346843
1853.............................................	20.099488	17.692940	48.565005
1854 ............................................	2.123887	3.542906	46.113094
1855.............................................	25.500306	4.930762	18.731661
1856.............................................	54.422214	11.664956	27.802185
1857............................................	3.809611	9.412861	8.568795
1858............................................	8.663569	11.245497	44,048091
1859............................................	8.401814	16.318954	36.559926
1860.....................................:........	8.084198	5.508123	17.390903
1861............................................	2.518150	5.283186	15.427832
1862.............................................	2.519398	3.745624	17.286289
1863............................................	329610	4.064758	8.368989
1864.............................................	7.296609	13.497593	4.547965
1865.............................................	9.222394	12.653681	5.083672
1866.............................................	44.821409	12.443952	8.542061
1867.............................................	54.051560	4.888695	8.360413
Summa 1857—67...	149.718322	99.062924	174.184936
1868.............................................	86.000000	7.600198	8.522475
Summa 1850—68...	555.568456	154.748129	343.392858

	Länder med Guldmyntsystem.	Länder med Silfvermyntsystem.
Införsel.	Utförsel.	Summa.	Införsel.	Utförsel.	Summa.
Rdr.	Rdr.	Rdr.	Rdr.	Rdr.	Rdr.
1864............	39.707.000	74.064.000	113.771.000	56.842.000	19.939.000	76.781.000
1865............	46.936.000	78.757.000	126.683.000	58.937.000	29.329.000	87.266.000
1866............	51.021.000	78.009.000	129.030.000	61.889.000	29.057.000	90.946.000
1867............	46.525.000	95.954.000	142.479.000	87.656.000	32.685.000	120.331.000
1868...........	41.416.000	86.798.000	137.740.000	96.324.000	32.726.000	119.524.000

0 År.	£ Sterling.	Francs.	Amer. Dollars.	Hamb. Bko Mk.	Floriner Holk Kur.	Mk. Liibsk Kur.	Hamb. Kur. Mk.	Rdr Preuss. Kur.	Silfver- rubel.	Finska Mk.	Danska Rbdr.	Norska Specier.
1864......	4.536590	18.420339	1.195	41.216601	1.610304	26.036	—	41.305	322.363	3.558	184.584	4.190
1865......	4.004006	27.758714	419	35.369716	1.662777	29.418	2.048	58.172	333.112	—	87.994	14.971
1866......	3.689574	27.459561	1.291	34.214423	1.547997	36.930	—	114.948	362.304	3.786	110.078	6.090
1867......	4.192395	28.760969	1.054	32.395048	1.416443	12.844	—	37.565	269.312	37.631	236.826	2.700
1868......	3.568566	27.049226	4.288	30.155217	1.619831	7.359	850	50.230	341.097	22.682	220.970	—

År.	Guldvaluta.	Silfvervaluta.	\| Procent af hela omsätt-ningen.
Riksdaler.	Riksdaler.	Guld.	Silfver.
1864............	94.557000	58.667000	62	38
1865............	91.505000	50.896000	64	36
1866............	85.639000	49.436000	63	37
1867............	95.600000	45.592000	68	32
1868............	83.185000	44.096000	65	35

JW	Mynten vägde	De vägde	Förlust
	d. 6 Nov.	d. 8 Aug.	i vigt
1	3.2048	gr.	3.2047	gr-	0.OOOI	gr-
2	3.2187	»	3.2l87	»	O.0000	))
3	3.2l68		3.2l64	))	0.0004	»
4	3.2079	»	3.2078	»	0.OOOI	»
					0.0006	gr.
5	3.2138	gr-	3.2x35	gr-	0.0003	gr.
6	3.2126	»	3.21 19	»	0.0007	”
7	3.2102	»	3.2100	»	0.OOO2	»
8	3.2148	»	3.2144	))	0.0004	»
					0.0016	gr.
9	3.2l63	gr-	3.2l62	gr.	0.OOOI	gr.
10	3.2233	„	3.2230		p ö 0 0	»
					0.0004	gr.
11	3.2173	gr.	3.2098	gr.	0.0075	gr.
12	3.2077	»	3.1990	))	0.0087	»
					0.0162	gr
1	2.1450	gr.	-•1377	gr.	ro t''- O O ö	gr.
2	1.9695	»	I.9630		0.0065	»
					0.0138	gr-
3	2.0635	gr.	2.0626	gr.	o\ O 0 O Ö	gr.
4	2.1395	»	2.1378	))	O.0017	»
				0.OO2Ö	gr-

Nature des piéces.	Poids.	Titre.	Diamétre.
Poids droit.	Tolérance de poids tant en dehors qu’en dedans.	Titre droit.	Tolerans du titre tant en dehors qu’en dedans.
francs.	grammes.	milliémes.	milliémes.	milliémes.	millimétres.
	100	32.25806	i 1				35
	50	16.12903	t				28
\| O	20	6.45161	i 2	900	2	<	21
	10	3.22580	\ 3				19
l	5	I.61290					17

Nature des piéces.	p 0	d s.	Titre.	Diamétre.
Poids droit.	Tolérance de poids tant en dehors qu’en dedans.	Titre droit.	Tolérance du titre tant en dehors qu’en dedans.
	fr. c.	grammes.	milliémes.	milliémes.	milliémes.	millimétres.
	2 oo	10 00	\| 5				27
"tf	1 oo	5 00					23
			7	835	3	J
<	0 50	2 50					18
	0 c* 0	1 00	10				16