Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
5
X:o 3.
Ank. till Riksd. Kansli den 30 Jan. 1871, kl. 1 e. m.
Kongl. Mops nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af en författning
angående sparbanker; Gifven Stockholms Slott den 23 December
1870.
Utvecklingen af sparbanksväsendet bär i landet tiar under senare tider
onekligen gjort ej obetydliga framsteg; dock är förhållandet i detta afseende här
vida mindre fördelaktigt än i flera andra länder, särskild! de oss närmast liggande
Norge och Danmark. Sedan till följd häraf hos Kongl. Maj:t kommit i öfvervägande,
huruvida icke, för befrämjande af det med sparbankerna afsedda ändamål,
en lagstiftning i ämnet vore af behofvet påkallad, samt förslag till förordning angående
sparbanker blifvit af utsedde komiterade upprättad t och i Högsta Domstolen
granskadt, har Kongl. Maj:t förehaft frågan till hufvudsaklig pröfning samt dervid
dels ansett det vara af vigt att icke genom stränga reglementariska föreskrifter må
undertryckas och qväfvas det allmänna medborgerliga intresse, som kallat till lif
samt på ett i allmänhet synnerligen förtjenstfull! sätt skott och förkofra! jde
många i vårt land nu befintliga sparbanksinrättningarne, dels å andra sidan funnit
bestämmelser erforderliga angående ansvarigheten för dem, hvilka handhafva sparbankernas
förvaltning, samt i fråga om rättigheten att disponera öfver deras vinstmedel,
äfvensom vissa stadganden höra meddelas för att betrygga insättares rätt
och säkerhet samt till bestämmande af den domstol, under hvilken sparbank skall
lyda; Och vill Kong]. Maj:t alltså, med öfverlemnande af Stats-Rådets och Högsta
6
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N;o 3.
Domstolens i frågan hållna protokoll, härmed, enligt 87'' § Regeringsformen, till
Riksdagens antagande framställa följande förslag till
''”Förordning angående sparbanker
§ i.
De, som vilja stifta sparbank i ändamål att mottaga smärre penni ngebelopp
samt desamma för insättarnes rakning förränta och genom räntans läggande
till hufvudstolen ytterligare förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet,
till Kong). Maj:ts Befallningshafvande i länet- inlemna ett exemplar af det för sparbanken
antagna reglemente samt uppgifva den ort, der sparbankens styrelse k o lummer
att hafva sitt säte.
Hvad sålunda stadgadt är skall för redan stiftad sparbank fullgöras före
slutet af innevarande år.
Om fastställelse å sparbanks reglemente, der sådan äskas, är särskild!
förord nåd t.
§ 2.
Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall ock årligen å tid, som Kong!.
Majrts Befallningshafvande för hvarje sparbank, med afseende å innehållet af dess
reglemente, bestämmer, afl emu as förteckning å de personer, hvilka, såsom hufvudmän
eller styrelseledamöter, bankens förvaltning handhafva.
§ 3.
All vinst, som å sp a rb an k sr öre! se uppkommer, skall ingå i en reservfond
till bestridande af nödiga omkostnader och betäckande af möjligen inträffande förluster;
dock må, när reservfonden öfverstiger tio procent af insätta medel med-derå
upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet annorlunda stadgar, användas
för allmännyttigt eller välgörande ändamål.
§ 4-
Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen
så nedgått, att de, efter afdrag för annan skuld, motsvara endast nittio procent
af insätta medel med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet genast
afbrytas och sparbanken ställas under utredning.
7
Kong!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
§ 5.
Underlåtes hvad i § 3 eller 4 är föreskrifvet, vare hufvudman och styrelseledamöter,
hvilka i sådant afseende felaktigt förhållande finnes ligga till last, en
för alla och alla för en, insättande ansvar ige för deras fordringars falla gäldande.
I (ifrigt vare förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda medel underkastade
ansvarighet endast efter do grunder, som för syssloman i allmänhet gälla,
så vidt de icke till ytterligare ansvarighet sig särskild! ut fä st.
§ 6-
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf eller genom ombud
taga kännedom af sparbanks räkenskaper, jemte protokoll samt låne-, säkerhets-
och öfråga handlingar, äfvensom att, derest grundad anledning förekommer till
befarande af det i § 4 omförmälda missförhållande mellan tillgångar och insätta
medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om densammas
ställande under utredning, till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud af
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande utses.
Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll och handlingar taga
kännedom tillkommer ock af landstinget samt i städer, som ej tillhöra landsting,
af stadsfullmäktige'' årligen utsedt ombud, h vil ket, derest tillgångafne finnas hafva
nedgått så, som i § 4 sägs, bör derom hos Kong). Maj:ts Befallningshafvande göra
anmälan.
§ 7.
Öfver Kong!. Maj:Is Befallningshafvande,-, beslut i fall, hvarom nästföregående
§ handlar, kan klagan föras hos Kong], Maj:t i Dess Finans-departement,
men beslutet går ändock i verkställighet, såvida ej Kong!. Maj:t annorlunda förordnar.
§ 8.
Sparbank vare uti mål, för h vil ka ej annorlunda i lag stadgas, lydande under
allmän underrätt i den ort, der bankens styrelse, enligt den hos Kong], Maj:ts
Befallningshafvande gjorda anmälan, har sitt säte.
§ 9- ''
När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande af sparbankens
alla förbindelser, någon behållning uppstår, denna användas till befrämjande
af ny sparbanks uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas till vederbörande
landsting, men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltaga, till
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:u 3.
stadsfullmäktige, derest ej Kongl. Maj:t finner godt att annorlunda, på hemställan
af sparbankens hufvudmän, härom förordna.
Med sparbank afses i donna förordning icke sådan inrättning för penningars
mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning blifvit stiftarne eller
deras rättsinnehafvare förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och delegarnes
ansvarighet för der insätta medel tillämpligt hvad om bankinrättning i allmänhet
enligt lag galler. Drifves rörelsen under benämning sparbank, skola dock
de här ofvan i §§ I, 2, 4 och 6 gifna bestämmelser i afseende å densamma till efterrättelse
lända.»
Kong]. Maj: t fö rbl ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse
välbevågen.
§ 10.
ÖAR!
Axel Adlercreutz.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt. 1871.
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. äng. Förorctn. för Sparbanker.
i
Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Stats-Pädet å Stockholms
Slott den 17 September 1869.
Närvar an d e:
Hans Excellens Herr Justitic-statsministern Friherre De Geer,
Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Grefve JVachtweisier,
Statsråden: Friherre af Ugglas,
Bredberg,
Carlson,
von Elirenheim,
Berg,
Adlercreutä.
Slutligen föredrog Departementschefen, Statsrådet Friherre af Ugglas,
efter beredning gemensamt med Hans Excellens Herr Justitie-statsministern :
10:o
Ett af Landssekreteraren II. Abelin, Grosshandlanden J. G. Swartz och
Sekreteraren F. Ilichter, — hvilka under den 29 November 1867 erhållit nådigt
uppdrag att afgifva förslag till föreskrifter för befrämjande af Svenska spark anltsväsendets
tidsenliga utveckling och ordnande, — i denna fråga den 19 December
1868 afgifvet underdånigt utlåtande jemte ett af bemälda komité upprätta dt förslag
till författning angående sparbanker.
Sedan föredragande Departementschefen tillkännagifvit, att han deltagit i
komiténs arbeten och för sin del ansåg vigtig! att eu lagstiftning i ämnet kom me
till stånd, hemställde Statsrådet, som ansåg förevarande lagstiftningsfråga höra behandlas
i den ordning som 87 § Regeringsformen för stiftande af civillag stadgade,
att Kongl. Maj:t i säd ant afseende täcktes deröfver inhemta Sin Högsta
Domstols underdåniga utlåtande och förklara Sig vilja, sedan detta utlåtande inkommit,
företaga ärendet till nådig pröfning uppå föredragning af Justitie-departementet.
Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla och bifalla
hvad Statsrådet i förestående mål yttrat och hemställt.
Ex protocollo
Mildhog Lundgren.
Bill. till Rihd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afl.
1
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. För or än. för Sparbanker.
2
Stormäktigste, Allomådigste Korning!
Sedan Eders Kong!. Maj:t den 29 November sistlidna år i nåder uppdragit
åt undertecknade att, efter samråd med och under ledning af Chefen för Eders
Kongl. Maj:ts Finans-departement, afgifva förslag till föreskrifter för befrämjande
af Svenska sparkanksväsendets utveckling och tidsenliga ordnande, få vi, efter
att hafva i föreskrifven ordning egnat den oss förelagda fråga all den uppmärksamhet,
ämnets vigt påkallat, nu deruti afgifva underdånigt utlåtande.
Till en början torde komiterade få anföra några uppgifter rörande de i
landet befintliga sparbankers antal och verksamhet.
Af den officiera redogörelsen angående Sveriges sparbanker, som genom
Statistiska Centralbyrån blifvit offentliggjord, inhemtas, att antalet af dylika inrättningar,
uppgående år 1830 till 25 och år 1840 ökadt till 00, under den tid,
som derefter förflutit, varit i jemn! fortgående tillväxt, så att vid slutet af år 1806
farinös 195 sparbanker, hvilka både att förvalta ett samma.nlagdt belopp af 41,134,595
R:dr. Sednare genom Kongl. Finans-departementet infordrade uppgifter angifva
förhållandet den 30 sistliden Juni till 208 sparbanker med ett kapital af 43,030,369
R:dr 79 öre.
Ju mera man vill göra praktiskt gällande den sanningen, att ett helt folks
lycka, oberoende och sjelfständighet till väsendtlig del beror på, att hvarje samhällsmedlem
sträfva!’ att genom arbetsamhet, sparsamhet och omtanka för framtiden
förskaffa sig och de sina en relativt oberoende och sjelfständig ställning,
ju mera måste man lägga vigt derpå, — och detta särdeles om man har anledning
antaga att folkets lynne afgjordt lutar åt motsatt håll, — att ett allmänt
inrättande af sådana anstalter, som kunna tjena till befrämjande häraf, uppmuntras
och understödjes samt att de anstalter i sådan riktning, som redan finnas, val
vårdas och betryggas,
3
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
Ur sådan allmän synpunkt betraktadt utgör sparbanks väsen dels ordnande
inom landet ett af Statens vigtigare åligganden. Sparbankerna, i sin början blott
välgörenhetsinrättningar, intaga numera ett framstående ruin bland hvarje civiliserad!
tolks behof, ty på dem och deras mer eller mindre mäktiga inflytande på
vanorna beror till ej ringa del ett folies lycka och trefnad. Det är nemligen just
uti individens bristande vana och håg att sträcka omsorgen för sin utkomst utöfver
stundens mer eller mindre trängande behof och att för framtiden lita på
sig sjelf, som man finner ursprunget till den väsendtligaste delen af det lättsinne,
den ohämmade njutningslystnad och det moraliska förderf, hvars följder alltför
tydligt uppenbara sig i fattigvårdstungän, denna tunga, som af samhället krafvel''
snart nog outhärdliga offer af omsorger, tid och penningar.
Sparbankernas välgörande inflytande ukas ju allmännare de inom landet
åro till finnandes, ju lättare de äro tillgängliga för allmänheten, ju orubldigare
förtroendet är till den säkerhet de erbjuda.
Inom komitén har afhaudlats den frågan, huruvida icke eu allmännare och
hastigare uppkomst af sparbanker, jemte dem som redan finnas eller på enahanda
grunder som dessa kunna komma att bildas, skulle kraftigt befordras genom berättigande
för kommun, att under särskild lag inrätta sparbank, utan att behöfva
taga omedelbar befattning med de insätta modlons förvaltning. Donna skulle
deremot besörjas af ett under Statens garanti i hufvudstaden bildad! centralkontor,
till livilket de af kommunalsparbankerna uppsamlade medel skulle insändas
och hvarifrån efter skodd uppsägning utbetalningar till kommunalsparbanken skulle
verkställas. Inrättare skulle blott hafva att hålla sig till kommunalsparbanken
och centralkontoret å sin sida endast behöfva att med banken föra räkning. Kapital
och ränta skulle af Staten garanteras och räntans belopp af Riksdagen bestämmas.
De invändningar, som emot detta förslag blifvit inom komitén framställda,
hafva hufvudsakligen gatt ut derpå, att Staten genom den ifrågasätta garantien för
s p ar b an k s m o dl o n s återbetalande kunde blottställas för uppoffringar; att till
men för orterna, der medlen blifvit .uppsamlade, utlåningen af desamma skulle
koncentreras på ett ställe, eller i hufvudstaden; samt att, då för närvarande förenklingar
i förvaltningens särskilda grönår påyrkades, förslaget i motsatt riktning
skulle nödvändiggöra inrättande af en särskild styrelse för det ifrågaställa centralkontoret;
och bär på grund af dessa invändningar berörda förslag måst förfalla.
Kom it erade hafva derefter bort tillse huruvida icke det spark ankssy stom,
som inom landet sjelfmant uppstått, torde i sig innebära eu grund, hvarpå sparbanks
väsendets vidare utveckling må kunna byggas.
Ehuru detta system hvilar på enskilda personers frivilliga åtagande af mödan
och ansvaret vill förvaltningen af de åt sparbankerna anförtrodda medel, har,
såsom af bär ofvan meddelade uppgifter visar-sig, detsamma redan erhållit så stor
4
Bil. till Kongl. May.ts nåd. Trop. ang. Förorda, för Sparbanker.
utbredning, att med temlig visshet torde kunna antagas, att äfven för framtiden
sparbanksväsendet skall, med stöd af samma krafter, som hittills för ändamålet
varit verksamma, ega bestånd och sparbankernas antal kunna, om också endast
småningom, vinna den ytterligare tillökning, som folkmängd och lokala förhållanden
gorå behöflig och önskvärd. Hvad som i synnerhet berättigar till ett sådant
antagande är den omständighet att vid de flesta sparbanker finnas i förhållande
till insättarnes kapital timligen betydliga reservfonder. Om dessa fonders tillvaro
och tillväxt genom lag betryggas, skola de nu ofta mötande svårigheterna att finna
personer, villiga att underkasta sig besväret med förvaltningen, blifva allt mindre,
då dervid någon penningeförlust för dem icke torde behöfva äfventyra^ hvarjemte,
i den mån reservfonderna tillväxa, de höra blifva ett kraftigt stöd för sparbanksväsendets
ytterligare utveckling.
Ehuru sparbankernas angelägenheter sålunda skulle hädanefter som hittills
komma att besörjas af sjelfständiga och lokala förvaltningar, torde det dock tillkomma
Staten att ingripa i förvaltningen i den mån? som kan finnas erforderligt
för att så ordna densamma, att dels insättares rätt och säkerhet i högsta möjliga
måtto tillgodoses och befrämjas, dels systemet vinner den ytterligare utveckling,
som på grund af för handen varande förhållanden kan åstadkommas.
I det hänseendet förekomma tvenne frågor af den vigt, att de höra utgöra
föremål för synnerlig uppmärksamhet från lagstiftningens sida, nemligen frågorna
om kontrollen öfver förvaltningen, om de säkerheter, emot hvilka insätta medel
utlånas, samt om reservfonderna och deras användning.
De föreskrifter, som i dessa ämnen gälla för de nuvarande sparbankerna äro
dels olika för särskilda banker, dels i många fall otillfredsställande.
För ett icke obetydligt antal af dessa banker äro reglementen visserligen
fastställda af Eders Kongl. Maj:t eller Dess Befallningshafvande, men många förvaltas
efter stadgar, gillra af stiftare, principaler, delegare eller sockenstämma
med flera, och någon annan kontroll öfver förvaltningen finnes i allmänhet icke
än den som möjligen utöfvas af stiftarne sjelfve. Men desses befattning i berörda
afseende grundar sig på frivilligt åtagande för obestämd tid, hvilket kan af dem
när som helst frånträdas, och i följd af stiftelsernas natur lärer deras ansvarighet
dessutom icke kunna anses vara annat än inskränkt.
Behofvet af en ständig, fortgående kontroll visar sig redan af det anförda,
och donna kontroll torde lämpligast anordnas efter för samtliga sparbanker gemensamma
grunder.
I sådant afseende synes i första rummet höra genom lag bestämmas, att
sparbanks stadgar skola af viss offentlig myndighet — och i det fallet torde
Konungens Befallningshafvande vara den lämpligaste — granskas och fastställas.
Vidare bör icke blott såsom en nödvändig förutsättning för hvarje sparbanks bildande
utan ock såsom ett oeftergiflig! vilkor för dess fortsätta tillvaro finnas ett
5
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Vrop. ang. Förordn. för Sparbanker.
visst, i stadgarne bestämdt antal principaler eller hufvudmän, Indika skola hafva
bestämda åligganden och deribland skyldigheten att utöfva tillsyn öfver den styrelse,
som närmast vårdar sparbankens angelägenheter, med ansvarighet för förvaltningens
besörjande i enlighet med lag och sparbankens stadgar. För att bevaka
insättares rätt bör dessutom af Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande för
hvarje sparbank årligen utses ett ombud med rättighet att deltaga uti revisionen
och i eldigt under aret öfvervälla förvaltningen. Då härtill lägges föreskrift om
årliga berättelser angående förvaltningen och revisionen samt dessa berättelsers
offentliggörande genom ortens tidningar, torde uti organisationen vara inlagd all
den kontroll, som må finnas nödig och kan vara möjlig att åstadkomma.
Angående beskaffenheten af de säkerheter, som för utgifna lån af sparbankerna
innchafvas, lemna de uppgifter, som genom Finans-departementet blifvit infordrade
och af Indika ett härhos bilagdt sammandrag*) blifvit upprättadt, den upplysning
om förhållandet, sådant det befanns den 30 sistliden? Juni, att nemligen
sparbankerna nämnde dag hade utlånade mot inteckning i fast egendom 25,717,415
R:dr 97 öre, mot hypotek af obligationer, aktier, varor in. in. 2,468,377 R.dr 7
öre, mot borgen eller annan namnsäkerhet 14,140,079 R.dr 5 öre samt till kommuner
och korporationer 1,304,497 R:dr 70 öre.
Den utsträckning, i hvilken utlåningen mot borgen eller endast namnsäkerhet
befinnes ega ruin, är ett förhållande, som icke kan undgå att ådraga sig synnerlig
uppmärksamhet. Att så beskaffade anstalter som sparbanksinrättningar icke
utsättas för de förluster, som genom eu dylik utlåning kunna äfventyras, måste
vara särdeles angeläget och derföre torde, så framt sparkanksväsendet skall
kunna gå en tryggad framtid till mötes, hela donna utlåningsrörclse, hvilken svårligen
lärer kunna efter någon allmän grund regleras, höra icke blott inskränkas
utan helt och hållet upphöra, helst för öfvigt åsigterna om borgenssystemets lämplighet
i allmänhet såsom kreditbruk numera torde hafva undergått en betydlig
förändring. Men försigtigheten bjuder äfven att fastighetsbelåningen inskränka
inom de gränser, som af andra inrättningar, hvilka för särskilda ändamål hafva
medel att förvalta, vid utlåning i allmänhet icke öfverskridas, eller egendomarnes
halfva taxerings- eller brandförsäkringsvärde. Härigenom skulle mindre behöfva
befaras inträffa, hvad redan, ehuru i enstaka fall, egt rum, att nemligen sparbanker
för att gorå sig betäckta för innehafvande inteckningar nödgades å exekutiva
auktioner inköpa fastigheter för att dem åter försälja, och hvarigenom de korume
att blottställas för mer och mindre betydliga förluster eller inledas i spekulationer,
som för sparbankernas ändamål böra vara främmande. Mot de ifrågasätta
åtgärderna torde visserligen kunna framställas det inkast att sparbankerna derigenom
tillskyndas svårighet att utlåna insalta medel och följaktligen att kunna
*) Åtföljer icke denna bilaga till Kongl. Maj:ts Proposition,
6
Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Trop. ang. För or än. för Sparbanker.
godtgöra insättare utfäst ränta å deras inneståpnde behållningar. Detta inkast
lärer dock icke förtjena synnerligt afseende, när i betraktande tages, att betydliga
belopp räntebärande obligationer, såväl stats- som hypotheksbanks- och
hypothelcsföreningars, äfvensom ändra med Eders Kongl. Maj:ts tillåtelse utgifna,
med förenämnda i afseende på säkerheten jemngod a obligationer numera finnas
bland allmänheten spridda och hvilka såsom hypothek för lån ofta erbjudas samt
företrädesvis också torde vid utlåning af sparbanksmedel höra såsom säkerhet antagas.
Den utväg må för öfrig! stå sparbankerna öppen att, när omständigheterna
dertill föranleda, sjelfva inköpa dylika värdepapper, ehuru med afseende å möjliga
kursfluktuationer en begränsning af beloppet till högst eu femtedel af insättares
fond torde höra bestämmas.
Att föreskrifter, sådana som de bär ifrågasätta, af en och annan bland de
nuvarande sparbankerna skola anses till sin beskaffenhet alltför restriktiva och
följaktligen icke med benägenhet af dem emottagas, torde vara att förutse, och
billigheten fordrar också att dessa föreskrifter icke omedelbart på nu befintliga
sparbanker tillämpas, utan att dem lemnas ett visst rådrum af t. ex. tio år,
inom hvilken tid de böra efter hand hafva i enlighet med berörda föreskrifter
ordnat sin lånerörelse.
Nuvarande sparbanker, med högst få undantag, hafva, såsom redan är
nämndt, till större eller mindre belopp samlat reservfonder, Indika, enligt redogörelsen
för år 1866, uppgå till sammanlagdt 3,375,996 It:dr, motsvarande i det närmaste
nio procent af iusättarnes fonder. Bildandet af reservfonder utgör också
ett grundvilkor för sparkanksväsendets konsoliderande och bör derföre genom lag
föreskrifvas. Det saknas emellertid icke exempel på att reservfonden i en och
annan sparbank understundom blifvit anlitad för ändamål, som med sparbanken
icke egt någon gemenskap, och till förekommande af dylika förfoganden torde
höra uttryckligen stadgas, att reservfond icke må till annat än omkostnaders bestridande
och betäckande af inträffande förluster användas förr än den öfverskjuter
tio procent af insättares fond, — en proportion, som för hvarje sparbank bör
vara eftersträfvansvärd.
Först sedan ett sådant förhållande inträda må det stå hufvudmännen fritt
att besluta om öfverskottets användande på annat sätt, och med afseende på fondens
ursprung torde icke finnas någon lämpligare eller mera berättigad användning
än för sådana ändamål, som afse att befrämja sparsamhet samt väcka och
underhålla omtanken för ekonomiskt oberoende, såsom sparbanks väsendets samt
rånte- och kapitalförsäkringsanstaltcrs eller dermed jemförlig» inrättningars utveckling.
Men på det att beslutet om en sådan användning icke må hafva tillkommit
utan moget öfvervägande, bör detsamma vara fattadt vid två efter hvarandra
följande årssammankomster och derefter hafva blifvit af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande gilladt.
Bil. till Kong!. Maj.-ts nåd. Trop. ang. Bororån. för Sparbanker.
Då med reservfonderna i främsta rummet afses att under tider af kritisk
penningeställning kunna med trygghet mota möjligen inträffande förluster, torde
dessa fonder icke höra ingå i sparbankernas utlåningsrörelse, utan synas böra nedläggas
i sådana obligationer, som, enligt hvad bär ofvan blifvit föreslaget, skulle
såsom hypothek för lån kunna antagas. Härigenom ernås i förening med största
säkerhet, som är möjlig att åstadkomma, tillika den fördel, att reservfonderna
kunna i mån af förefallande behof realiseras utan att störande låneuppsägningar
behöfva ifrågakomma.
I öfverensstämmelse med dessa åsigtcr hafva komiterade upprättat ett förslag
till författning angående sparbanker, hvilkct bårhus i underdånighet öfverlemnas.
Det återstår att i korthet lemna en redogörelse för några detalj bestämmelser
i berörda förslag, Indika icke af sin egen beskaffenhet kunna anses tillräckligt
motiverade.
På det rättsförhållande, som egen rum mellan insättare och sparbank, utgör
för den färre den erhållna motboken det materiela beviset, och följaktligen bör
det vara angeläget att i en allmän författning om sparbanker lemnas noggranna
bestämmelser såväl angående sparbanksbokens nyssnämnda egenskap samt huru
den i (ifrigt bör vara beskaffad, som ock angående de uppgifter, som vid densammas
erhållande höra i afseende å insättare meddelas, äfvensom om sättet och ordningen
för insättningars och uttagningars verkställande. De föreskrifter förslaget
i detta afseende upptager äro sådana, som erfarenheten visat vara för insättare
och sparbanken ömsesidigt mest betryggande (§§ 10, 11, 13).
Då sparbankernas uppgift är icke att för insättares räkning på förmånligaste
sätt förränta redan bildad! kapital, utan att förvara och förkofra efter hand
gjorda smärre besparingar intilldess dessa besparingar hunnit så tillväxa, att de
med fördel kunna söka annan, fastare placering eller användas i yrken och industriela
företag, eller, med ett ord, då sparbankerna för den enskilde bör tjena
icke till mål för sträfvande! efter den högsta möjliga inkomst, utan till medel för
underlättande af sjelfverksamhet, följer häraf, att beloppet för såväl årlig insättning,
som innestående kapital bör vara begränsad!, och torde donna gräns med
afseende a existerande förhallanden kunna anses vara lämpligen funnen, om
maximum bestämmes i förra fälle! till 300 Rall- och i det sednare till 2,000 Rall'',
med öppen rätt för hvarje sparbank att sjelf bestämma mindre belopp än de nu
nämnda (§ 12).
Till underlättande af statistiska öfversigter af sparbankernas verksamhet
och ställning upptager förslaget den föreskrift, att sparbanks räkenskaper skola omfatta
kalenderår (§ 17) samt att sparbanksstyrelserna skola vara pligt!ge att meddela
de uppgifter, som i berörda afseende kunna af Eders Kongl. Maj:t i nåder
anbefallas (§ 19).
8
Bil. till KongI. Majds nåd. Prop. äng. Körordn. för Sparbanker.
På hufvudmänuen torde få ankomma att sjelfva besluta om upplösning af sparbank,
som de anse icke längre kunna eller böra fortsätta sin verksamhet; men
ett beslut af donna vigt bör likväl icke blifva gällande så framt icke minst 1:delar
af hufvudmänuen vid två på hvarandra följande ordinarie sammankomster varit
derom ense. Inträffar åter det förhållande att hufvudmännens antal icke kan
hållas uppe vid det i stadgandena bestämda, då synes deltagandet för sparbankens
angelägenheter vara så förminskad! och eu af kontrollerna öfver förvaltningen
så försvagad, att upplösning ovilkorligen bör ega ruin. Upplösning torde för
öfrig! äfven höra ske när sådana omständigheter eljest förekomma, att Eders
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande efter verkställd undersökning finner sparbankens
verksamhet ej vidare höra fortgå (§ 20).
Genom en allmän författning rörande vilkoren för sparbankers inrättande
och grunder för deras verksamhet torde visserligen icke uttryckligt förbud kunna
meddelas för inrättande och bedrifvande af sparb anksrörelse i annan ordning än
samma författning föreskrifver. Ett sådan! förbud skulle nemligen icke vara förenligt
med den enhvar tillkommande rätt att till förräntande emottaga annans
penningar på de vilkor, hvarom aftal dem emellan kunna träffas. Men enär en
sparb anksrörelse, som b e drif ve s utan iakttagande af de kontroller, h vilka till betryggande
af insättares rätt funnits vara nödiga att genom allmän författning
stadga, måste anses utgöra ett enskild! företag, så lärer deraf äfven följa, att den
eller de, som, efter det att ifrågavarande författning trä dt i gällande kraft, inrätta
och bedrifva en dylik enskild, okontrollerad sparb anksrörelse, höra såsom för egen
skuld ansvara för återbetalningen af de insätta medlen, hvilken påföljd jemväl synes
höra bestämmas för hufvudman och styrelseledamöter i redan befintliga banker,
hvilka icke inom någon viss tid, i förslaget ''utsatt till två år efter författningens
utfärdande, sökt och vunnit stadfästelse å stadgar, upprättade i öfverensstämmelse
med den nya författningen (§ 22).
Med djupaste vördnad framhärda
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kong!. Maj ds
underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåter
H. ABELIN. JOH. GUSP. SWARTZ. F. RICHTER.
Stockholm den 19 December 1868.
Axel Ädelgren.
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förorda för Sparbanker.
9
Förslag till författning angående sparbanker.
§ i
Enskilde
personer eller korporationer, som vilja stifta sparbank i ändamål
att emottaga smärre penningebelopp och dem för insättares räkning förkofra genom
beräkning af ränta och dennas årliga läggande till kapitalet, skola hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet derom gorå anmälan och dervid inlemna de för
sparbanken antagna stadgar. Befinnas dessa öfverensstämmande med denna författning
samt lag och författningar i (ifrigt, skall fastställelse derå af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande meddelas.
§ 2.
Föi hvarje sparbank skall finnas ett visst, efter sparbankens omfattning,
ortförhållanden och i (ifrigt sig företeende omständigheter lämpadt antal principaler
eller hufvudmän, dock ej under femton.
Desse hufvudmän åligger :
att tillsätta en styrelse för sparbankens förvaltning;
att utse revisorer;
att, efter inhemtad kännedom af revisorernes berättelse, meddela styrelsen
decharge eller, der anmärkning förekommit, som ej blifvit af styrelsen nöjaktigt
förklarad, vidtaga den åtgärd, hvartill omständigheterna kunna föranleda;
att besluta öfver de framställningar och förslag, som af styrelsen eller revisorerne
kunna göras;
att behandla de ärende!’ i (ifrigt, hvilka, enligt de för sparbanken fastställda
stadgar, kunna förekomma;
att tillse det stadgande af styrelsen behörigen iakttagas.
§ 3.
I sparbanken skall finnas en liggare, deri hufvudmännen sina namn egenhändigt
inskrift.
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.
2
10 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
§ 4.
Hufvudmännen sammanträda till ordinarie sammankomst hvarje år inom Maj
månads utgång.
Rösträtt vid sammankomst utöfvas personligen.
§ 5.
Hufvudman skall i denna egenskap qvarstå minst ett år, och må icke frånträda
sitt uppdrag förr än efter afslutad ordinarie sammankomst; hörande dock
afsägelse hafva skett tre månader dessförinnan.
§ 6.
Efter hvarje ordinarie sammankomst skall förteckning på hufvudmän och
styrelseledamöter för följande tjenstgöring^ inlemnas till domstol i den ort, der
sparbankens hufvudkontor finnes, för att i domstolens protokoll intagas.
Dylik förteckning bör jemväl finnas i sparbankens lokal anslagen.
§ 7-
Stadgarne skola innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga ämnen:
a) om området för sparbankens verksamhet;
b) om hufvudmännens antal, liggarens justerande vid hvarje ordinarie sammankomst
och sättet att fylla uppkomna ledigheter;
c) om antalet af styrelsens ledamöter, deras tjenstgöring^!»! samt, derest
underafdelningar af sparbanken finnas, om sättet för dessas förvaltning;
d) om antalet af revisorer och tiden för revisionen, som bör årligen förrättas
;
e) om insättning och uttagning af penningar, huru förlorad motbok må ersättas
af ny och inlöst motbok makuleras samt om tiden för uppsägning af insätta
penningar;
{) om den ränta, som å insätta penningar betalas, samt huru och inom hvilken
tid skall tillkännagifvas, när räntan höjes eller sänkes;
g) om utlåning af sparbankens medel och beskaffenheten af de säkerheter,
som för lån erfordras ;
h) hvarest och huru kassa och säkerhetshandlingar skola förvaras;
i) om bildande af reservfond samt dennas förvaltning och användande; samt
k) om sättet för vinnande af ändring i stadgarne.
§ 8.
Sparbank må ej omfatta större område än ett län.
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ap. ang. Förordn. för Sparbanker.
11
§ 9.
Underafdelning af sparbank bär att inom det för avdelningen anvisade distrikt
emottaga insättningar och ombesörja utbetalning af insalta medel, enligt de
föreskrifter, som af hufvudmännen eller sparbankens styrelse meddelas, men egen
icke att med insalta medels förräntande eller förvaltning i öfrig! taga befattning.
§ 10.
En hvar, som första gången i sparbanken gör insättning, skall uppgifva sill
namn, födelseår och dag jemte lefnadsyrke samt, på laude!, äfven hemvist, eller
om insättningen sker för annan person, med eller utan förbehåll i afseende på
uttagningen, meddela enahanda uppgift angående denne, samt erhåller dervid en
med nummer försedd motbok, hvari de för sparbanken gällande stadgar finnas
tryckte. I sparbanken skola af tvänne vid bankens förvaltning anställda personer
samtidig! föras tvänne dagböcker, uti hvilka, i insättarens eller hans ombuds närvaro,
genast antecknas, vid första insättningen, den i förenämnda afseende lemnade
uppgift, tillika med motbokens nummer och insättningsbeloppet, men, vid
efterföljande insättning äfvensom vid uttagning, endast nummer på motboken samt
den insätta eller uttagna postens belopp; hvarjemte den ene af de tvänne tjenstgörande
i motboken införer beloppet, som insättes eller uttages, och den andre
dervid sätter sitt namn eller dess initialer. Innan sammanträdet för dagen upplöses,
skola dagböckerna kollationeras och till riktigheten bestyrkas af de tjenstgörande
genom deras namns undersättande.
§ 11.
Ingen må för egen rakning gorå insättning på mer än en motbok.
§ 12.
Årliga insättningsbeloppet får icke på någon motbok öfverstiga 300 Riksdaler.
Insaltare må icke hafva innestående större kapital än 2,000 Riksdaler;
hvarje bank dock obetaget att bestämma mindre belopp än de nu nämnda.
§ 13.
Vid uppsägning skall insaltare styrka sin egenskap af insättare på den förevita
motboken genom uppgift om namn, födelseår och dag jemte lefnadsyrke.
Denna uppgift jemföres med den i dagboken vid första insättningen gjorda
anteckningen. Öfverensstämma de, antecknas uppsägningen; hvarom icke hänskjuta
till styrelsen att afgöra, huruvida den, som uppsägningen gjort, må anses såsom
rätter egare till motboken.
12 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
§ U.
Insättares fond utlånas mot säkerhet af:
obligationer utfärdade af Svenska staten, allmänna hypoteksbanken, Svenska
hypoteksförening^ emellan jordegare å landet eller ock andra med förenämnde
i afseende på säkerheten jemngoda obligationer, som blifvit med Kongl. Maj:ts
nådiga tillåtelse utgifna;
skuldebref, intecknade, i jordegendom å landet inom hälften af sednast fastställda
taxeringsvärde, eller uti fastighet i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet
eller af sednast fastställda taxeringsvärde; hörande likväl alltid
byggnad i stad, för att inteckning deri må kunna såsom säkerhet antagas, vara
försäkrad i Städernas Allmänna Brandstodsbolag eller i annan med vederbörlig
stadfästelse försedd inländsk försäkringsinrättning, der försäkring är i afseende
på sitt bestånd samt inteckningshafvares rätt och säkerhet lika betryggande som
hos nämnde bolag; eller
kontrollerad! guld och silfver; hvarförutan lån må beviljas till kommuner,
menigheter och korporationer, såvida säkerheten af styrelsens samtliga ledamöter
godkännes.
Af insättares fond må högst en femtedel kunna användas till inköp af obligationer
af ofvannämnda beskaffenhet.
Medel, som ej genast kunna på förmånligare sätt förräntas, göras fruktbärande
genom insättning i Sveriges Riksbank, dess lånekontor eller bankinrättning,
för hvilken reglemente är af Kongl. Maj:t faststäldt.
§ 15.
Vid hvarje sparbank skall af dess ränta vinst och andra sparbanken tillfallna
medel bildas en reservfond. Af donna fond bestridas omkostnader och möjligen
uppkommande förluster. När reservfonden öfverstiger tio procent af insättares
fond, må öfverskottet af hufvudmännen användas för sådana ändamål, som afse
att befrämja sparsamhet samt väcka och underhålla omtanken för ekonomiskt oberoende,
såsom sparbanksväsenclets samt Rånte- och Kapitalförsäkringsanstalters
eller dermed jemförliga inrättningars utveckling; dock skall beslutet härom vara
fattadt vid två efter hvarandra följande ordinarie sammankomster och deruppå
hafva blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande gilladt.
Reservfonden skall bestå af sådana obligationer, som i nästföregående §
omförmälas.
§ 16.
Obligationer må ej bokföras till högre värde än deras inköpspris.
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
13
§ 17.
Sparbanks-räkenskaper skola omfatta kalenderår.
§ 18.
Af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall för hvarje sparbank årligen utses
ett ombud, som eger att i revisionen deltaga och att för öfrigt under året tillse,
att förvaltningen besörjes i enlighet med denna författning och de för sparbanken
fastställda stadgar.
§ 19.
Styrelsen, som har närmaste vården om sparbankens angelägenheter, åligger:
att ansvara för förvaltningen af insaltare och sparbanken tillhöriga medel
enligt lag och de för sparbanken fastställda stadgar;
att hålla sparbankens räkenskaper och handlingar tillgängliga för såväl
hufvudmännen, som det ombud, hvilket enligt § 18 af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
utses;
att öfver hvarje års förvaltning afgifva berättelse, som till revisorerne aflemnas,
åtföljd af uppgift å insättares antal och fond, sparbankens reservfond samt
de säkerheter, som af sparbanken innehafvas;
att, efter verkställd revision, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända
styrelsens och revisorernas berättelser tillika med den i föregående punkt omnämnda
uppgift, äfvensom att låta införa dessa berättelser i någon af ortens
mest spridda tidningar; samt
att angående sparbankens verksamhet och ställning meddela de uppgifter,
hvilka af Kongl. Maj:t kunna i nåder anbefallas.
§ 20.
Sparbank må upplösas när minst tvåtredjedelar af hufvudmännen derom
äro ense och sådant be slutit vid två näst på hvarandra följande ordinarie sammankomster.
Upplösning skall ske, när hufvudmännens antal efter vid ordinarie sammankomst
verkställd justering af liggaren, befinnes icke uppgå till det i stadgarne
bestämda, och uppkomna ledigheter vid följande ordinarie sammankomst icke blifva
fyllda; äfvensom när sådana omständigheter eljest förekomma, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande efter verkställd undersökning finner sparbankens verksamhet
ej vidare höra fortgå.
Vid sparbanks upplösning förordnar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande om
utredning och utser ombud att deruti deltaga.
14 Bil. till Kongl. Maj:ls nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
§ 21.
Upplöst sparbanks reservfond skall, tillika med derå upplupen ränta, användas
till befrämjande af nya sparbankers uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas,
der den upplösta sparbanken omfattat ett helt län, till landstinget, men
der den omfattat mindre område, till den eller de kommuner, för hvilka den varit
inrättad; och skall fördelningen kommunerna emellan ske i män af den in sättare
från hvarje kommun tillhörande fond, beräknadt efter förhållandet året näst
före det, då upplösning beslöts.
Har kommun icke inom två år efter medlens emottagande bildat ny sparbank,
skola de ifrågavarande medlen jemte derå upplupen ränta öfvertagas af
landstinget, för att på föreskrifvet sätt användas.
§ 22.
Den, som i annan ordning än denna författning bestämmer, hädanefter inrättar
sparbank, skall anses bedrifva bankens rörelse för enskild räkning och sålunda
för återbetalningen af insätta medel såsom för egen skuld ansvara.
Öfvergående stadgande.
Nuvarande sparbanker" äro pligtige att ställa sig donna författning till efterrättelse,
dock att för dessa sparbanker härigenom bestämmes en tid af tio år, inom
hvilken dels innehafvande säkerheter af annan beskaffenhet än § 14 föreskrifver,
skola efter hand emot sådana, som finnas enligt samma § antagliga, omsättas i
den man redan bestämda lånevilkor tilläfventyrs icke lägga hinder derför i vägen,
dels deras reservfonder höra vara enligt § 15 i obligationer förvandlade, dels ock
hvad af insättares innestående behållning öfverstiger 2,000 B,:dr bör af sparbanken
uppsägas.
Derest någon af nuvarande sparbanker icke inom två år härefter sökt och
vunnit fastställelse å stadgar, upprättade i öfverensstämmelse med donna författning,
skall hufvudmännen och styrelseledamöter''^ i sådan sparbank åligga enahanda
ansvarighet för återbetalningen af de efter nämnda tid i sparbanken insätta
penningar, som i § 22 blifvit stadgad.
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
15
Transsumt af Protokollet öfver ett Lagärende, hållet
uti Kongl. Maf.ts Högsta Domstol Fredagen
den 11 December 1869.
Andra Rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Alexander son,
Qvensel,
So der gr en,
Friherre Leuhusen,
Bolin,
Olivecrona,
Lagerstråle.
Tillförordnade Byråchefen, Revisions-sekreteraren Lindhagen fortsatte och
afslutade föredragningen af det utaf särskilda komiterade uppgjorda, genom note
ur Statsråds-protokollet öfver Finans-ärenden för den 17 sistlidne September till
Högsta Domstolens underdåniga utlåtande öfverlemnade förslag till författning angående
sparbanker; varande berörde förslag af följande lydelse:
Förslag till författning angående sparbanker.
8 1.
Justitierådet Qvensel yttrade:
“Hvarje lagstiftningsförsök uti detta maktpåliggande ämne måste fästa vigt
vid två omständigheter, den ena att erbjuda fördelar för den, som vill ställa sig
lagen till efterrättelse, och den andra att betrygga allmänhetens rätt till återfående
af insätta medel. I afseende på den förra omständigheten synes förslaget
vilja för styrelsen af oktroj erad sparbank medgifva någon lindrigare ansvarighet,
men skilnaden torde vid närmare granskning befinnas vara af föga betydenhet.
16 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. (mg. Förordn. för Sparbanker.
Jag kan åtminstone icke föreställa mig att för någon sparbank, oktroj erad eller
icke, ansvarighet kan rättvisligen åläggas direktionsledamot eller hufvudman i
annan ordning, än såsom ersättning för skada, som han verkligen vållat. Blefve
nu hela skilnaden, att i fråga om skadestånd styrelseledamot i sparbank, hvars
stadgar blifvit fastställda, anses som syssloman, befarar jag, att häruti ej ligger
tillräcklig lockelse för sparbanksstiftare att underkasta sig de föreslagna inskränkningarna
i förvaltningsfriheten och kontrollerna. Dessa inskränkningar och kontroller,
med hvilka förslaget afser att åstadkomma säkerhet för insättarne, äro
jemväl sådana, att tvifvelaktigt förekommer, huruvida allmänheten finner dem så
betryggande, att den ej fastmera kan fatta större förtroende för de fria sparbankerna,
i afseende på hvilka lagen förespeglar vidsträcktare ansvarighet hos
styrelsen.
Den för insättarne mest betryggande utväg vore visserligen att här, liksom
i en del andra länder, Staten öfvertog förvaltningen af sparkanksmedel; men häremot
möter flera betänkligheter: såsom att samma medel, hvilka uppgå till högre
belopp än den vanliga sedelstocken, komme att dragas från orterna, der de äro
samlade, hvaraf åter tätare uttagningar, än eljest vore nödigt, kunde föranledas;
att sparbanksräntan sannolikt måste sättas lägre än eljest; och att nya tjensters
inrättande möjligen blefve en följd af anordningen.
fanken på allmän garanti behöfver dock derför ej öfvergifvas. Sådan
garanti kunde nemligen, på sätt jemväl i vissa främmande länder eger rum, inskränkas
till menigheten inom det för sparbanken bestämda område. Till garantiens
åtagande skulle uppmuntras derigenom att åt garanterande menighet lemnades
oinskränkt frihet att efter godtfinnande ordna detaljerna af sparbanksväsendet.
För icke garanterad sparbank kunde deremot stadgas inskränkningar, hvilka väl ej
fingo göras så stärka som i en lag, hvars efterlefnad vore af fri vilja beroende,
men ändock ej behöfde vara kraftlösa och i synnerhet innefattade en slags uppmaning
att genom garanti frånkomma dem. Med andra ord, förhållandet skulle
blifva omvändt mot det föreslagna. Åt de af lagstiftaren önskade sparbanksinstitutionerna
förlänades den högsta frihet, medan de andra i deras verksamhet
bundos så mycket som möjligt.
Lagens föremål vore då att:
ko) bestämma begreppet sparbank, så att dermed ej förvexlades hankön
er bankirrörelse eller andra på grund af aftal uppkomna penningetransaktioner;
2:o) stadga, huru menigheterna skulle åtaga sig garanti, så att den blef
bindande; och
3:o) utstaka inskränkningar för icke garanterad sparbank; och i detta hänseende
kunde väl ej betänklighet mota att genom civillag föreskrifva:
a) att de för sådan sparbank uppgjorda stadgar, jemte tillkommande ändringar
deruti, skulle insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;
17
Bl1'' til1 Kon(Jl- Maj:ts nåd. Trop. ang. Förorda för Sparbanker.
b) att Kong!. Maj:ts Befallningshafvande förordnar allmänt ombud att öfvervälla
förvaltningen och att förty ega tillgång till protokoller, räkenskaper
och oinga till upplysning ledande handlingar;
c) den ansvarighet, som vederbörande må åligga; och
d) i hvilka händelser och huru verkställande makten må ingripa för att
hämma befinna missbruk, förbjuda mottagning af ytterligare insättningar
förordna om liqvid af redan gjorda, och befordra de felande till näpst.
v , „det.nU auf°rda f1'' en följd’ att eJ kan tillstyrka antagandet af före
lggande
förslag; men, i händelse detsamma kommer att läggas till grund för
nacig Proposition, ar jag beredd att med Högsta Domstolens öfrige ledamöter
deltaga i granskning af förslagets detaljbestämmelser.li
Justitierådet Södergren anförde:
• , "^Saligen skulle någon tvekan kunna uppstå om erkännande af den störa
vigten för hela samhallet, så i materiel! som i moraliskt hänseende, af det ändamål
man sekt att bereda med ifrågavarande lagförslag, att på en gång befrämja tillkomsten
af spatbanksinrattningar, för allmänheten i hvarje ort lätt tillgängliga, och gifva
dessa inrättningar den trygghet, att deras förbindelser ständigt skola uppfyllas,
astheldre skulle jag stalla detta ändamål så högt i dess vigt för statsinrättningen
att, derest detsamma icke skulle kunna genom anlitande af den enskilda
verksamheten i det kommunala lifvet nöjaktigt vinnas, sjelfva Staten heldre
borde taga donna störa angelägenhet under sin egen förvaltning, än låta densamma
ligga neder. Jag nekar således icke mitt falla erkännande åt förslagets
hufvud gran der, i hvad de afse syftemålet, att genom eu lag bestämma de nödiga
vilkor en i organisationen af de sparbanksinrättningar, åt h vilka Staten genom sin
myndighet skall bereda allmänt förtroende medelst fastställelse å deras grundre
glor och fortgående kontroll öfver dessas tillämpning: - att genom bestämmande
af en efter billigheten lampad, icke utöfver nödvändigheten sträck! ansva
f°5
de. Personer, hvilka icke för någon egen vinning, utan blott af ädelt
mt för de ■ mindre lyckligt lottades välgång åtaga sig grundande! och den fortgående
ledningen af dessa inrättningar, undanrödja eller åtminstone väsendtligt minska
vad eljest ett sådan! åtagande kunde innebära afskräckande för donna oegenny
tiga verksamhet: — att för sparkanksinrättningarnes penningförvaltning ställa
sadana regler, som, der de noggrant tillämpas, skola afvärja faran af förluster i den
tor penningmrattnmgarnes ändamål nödvändiga penningutlåningen, eller af fondens
förskingring medelst vanvård eller uppsåtlig» tillgrepp: - att, i full enstämmighet
med dessa inrättningars bestämda syftemål, att vara till nytta för de penningmsattande,
icke till enskild vinst för grundläggare eller vårdarne af sparbankerna,
bland vildren för dessa inrättningars stadfästelse och den officiela kontrollen öfver
förvaltningen inlägges äfven det, att i sådana fall af fortgående vanvård, som
täln. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 3
18 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
icke alla kunna i fullt bestämda regler vara i förvåg uttänkta och uppräknade,
den kontrollerande embetsmyndigheten, då den finner sig icke kunna tillvägabringa
betryggande rättelse, skall ega makt att upplösa den vanvårdade inrättningen och
öfverlemna dess behållna vinstmedel till användande för inrättningar inom kommunaldistriktet
af enahanda syftning, men bättre vård och, i följd deraf, större
allmän nytta.
Men, oaktadt detta gillande af de allmänna hufvudgrunderna i förslaget,
nödgas jag förklara, att jag icke anser deras tillämpning vara i allo tillfredsställande.
Jag har häruti att framställa anmärkningar.
Förslaget synes lemna öppet, måhända ock vara uttryck af en önskan, att inom
ett län (den i 8 § bestämda största vidden af en sparbanks område) sparbanker
inrättas i flera kommuner, möjligen i hvarje särskild. Om — hvilket svårligen lärer
kunna betvifvas — dermed vinues den största beqvämlighet för insättare, måste
dock dermed äfventyras något, som är af än högre vigt, än insättares beqvämlighet:
säkerheten i de insatta medlens förvaltning. Skulle jag ock icke ega att
till grund för mitt omdöme häruti lägga annat, än min i domarevärfven, särdeles
i handläggningen åt nyligen fullföljda frågor om de till riksdagsmannaval hörande
förhandlingar af landtkommuner, vanna erfarenhet om hvad man i allmänhet inom
trängre kommunalkretsar kan hafva att påräkna i förmåga att väl handhafva
allmänna angelägenheter, vore det dock nog för mitt tvifvel derom, att, i allmänhet
sagdt, i mindre kommunalkrets på landet, inom en socken, skall vara att
vänta en sådan, enligt förslaget, för hvarje sparbanksinrättning erforderlig personal,
som minst femton hufvudmän, nödigt antal styrelseledamöter och ett länsstyrelsens
ombud, dessa alla med de egenskaper, som fordras för noggrant
fullgörande af deras värf, eller att i hvarje sådan kommun skall, utan det obehag
och svårigheter, som snart måste afkyla det medborgerliga nitet och göra administrationsbefattningen
ambulatorisk, kunna ske ett noggrant iakttagande t. ex. af förslagets
14 § om uppköp af statsobligationer och annat sådant för sparbankens medel.
Derjemte, i följd af den synnerliga vigt i en sådan institution jag måste tillerkänna
länsstyrelsens makt enligt 20 §, att skrida till det slutliga steget af sparbankens
upplösning med den hastighet, som nödvändigt fordras för att i nödens
stund rädda en med förskingring hotad sparbanksfond, synes det mig särdeles
betänkligt, att sparbankens säte är förlagd t långt ifrån länsstyrelsens. 1 landsbygden,
sannolikt på de flesta ställen, komme den samfäldt ansvariga styrelsepersonalen
att, i saknad af tjenligt säkert förvaringsrum för bankens värdepapper
och penningar, de der icke utan för stark frestelse för inbrottstjufvar kunna i
något allmänt, icke ständigt bebodt förvaringsrum på landsbygden förvaras, nödgas
låta dessa tillgångar enskildt förvaras af någon bland styrelsens ledamöter. Och
denne, huru troget han än må vilja fonden förvara, kan mången gång, vid resor
eller annat aflägsnande från hemmet, finna sig nödsakad att förtro fonden åt
19
Bil. till Kongl. Maj.is nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
någon annans enskilda vård, derest han icke föredrager att bära dessa löpande
statsobligationer och andra redbarheter i sin ficka under färden på marknader
samt eljest på vägar och stigar. Anskaffandet af så kalladt brandfritt och dyrkfri.
med olika lås försedt kassaskåp för en ambulatorisk kassaförvaring på
landsbygden vore visserligen en möjlig utväg, hvilken i sådant fall herde i
sjelfva hufvudvilkoren för fastställelse af stadgande för en sådan landtkommuns
sparbanksinrättning vara uttryckligen påbjuden; men jag måste betvifla,
att en sådan utväg i allmänhet blefve begagnad. — Ett sådant anspråk, som det
här oundgängliga, om säkerhet i sparbanks fondens administration och förvaring,
kan icke tillfredsställas med den lösa allmänna förhoppningen, att genom lyckans
skickelse allt skall gå väl. För de fastställda reglernas tillämpning och den stadgade
kontrollens möjlighet får icke redan i de vid sj elfva institutionens tillvägabringande
klart framstående yttre förhållanden af ständig art visa sig sannolika
hinder. Institutionen vore i sådant fall förlagd på orätt plats eller gjord i olämplig
tid. Det synes mig således ligga i sakens natur, att sparbanksinrättningarne inom
ett län icke höra vara flera spridda, utan deremot koncentreras och förläggas på
så litet afstånd från länsstyrelsen, som möjligt, men med förgreningar af agenturer
inom kommunerna, att i all möjlig måtto bereda de enskilda insättarne den
beqvämlighet, som sj elfva inrättningens förläggande i orten skolat dem gifva; hvilken
agenturverksamhet kunde ske utan att dermed någonsin sj elfva sparbanksfonden
vore äfventyrad, endast med sådan fara för tillfälligt insalta mindre belopp, som
val icke kunde alldeles undvikas. Det vore den mindre faran i stället för den
större. Jag anser det vara nödvändigt, att, i sammanställning med föreskriften i
8 § om sparbanksdistrikts största utsträckning, tillika inlägges en begränsning i
motsatt riktning.
I allmänhet får jag emot det vid mina anmärkningar förväntade inkast, att
sparbanksinrättningarne nu, i saknad af ledning i Statens lagstiftning, lida af de
olägenheter och brister i afseende på rättssäkerheten, jag mot förslaget framställer,
gorå den erinran, att om ändamålet med detta ingripande af Statens lagstiftning i
den enskilda verksamheten icke vinnes, må donna lagstiftning heldre uteblifva
eller åtminstone heldre fördröjas intilldess att råtta vägen vore funnen, än att,
om de i anmärkningarne befarade skador inträffa, skulden derför må, i stället för
att ensamt träffa den enskilda verksamhetens misstag och ofrivilliga brister, hvälfva
på Statens lagstiftning, såsom oduglig eller felaktig. Om Staten skall genom
lagstiftning ingripa i den enskilda verksamheten för sparbank sinrättningar, måste
det främsta ändamålet vara tillvägabringande af rättssäkerheten. Med väsendtligt
förfelande af detta mål skulle Staten medelst auktoriteten af sitt reglementerande locka
den enskilde in i en fara af förluster, dem han måhända skulle undgå, derest han
af sparbanksinstitutionens oblandade egenskap af blott enskild anstalt varit uppfordrad
att använda den tveksamma besinning, som i sådana fall städse t ages i
20 Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Prop. ang. För ovän. för Sparbanker.
nödvändigt anspråk. Just i detta afseende synes mig förevarande lagstiftningsärende
vara af ytterst grannlaga natur, fordrande den största varsamhet.
Förslagets bestämningar angående sparbanksinrättningens huvudman afse,
att, till förekommande af den farhåga, som skulle väcka obenägenhet för eftertagande
af deras bestyr, i allo freda dem från ansvarighet för sparbankens förvaltning.
Något dunkelt är förslaget i detta afseende. Väl förekomma i 19 § sådana
uttryck (“förvaltningen af de insättare tillhöriga medel11), som, i jemförelse
med ordalagen i 1 § och slutmeningen i “öfvergående stadgandet11, äfvensom vid
betraktande af sjelfva grundtanken i hela inrättningen, att dess tillgångar i vinstmedel
icke äro de uti denna inrättning deltagande personer tillhöriga, utan, vid
bankens upplösning, skola kommunen tillfalla, utmärka, att hufvudmannens befattning
är ett ombud smanna skap) för vård af annans angelägenhet, — sådan befattning,
som, enligt min tanke, vore att hänföras under 25 kap. Strafflagen och 18 kap.
Handels-Balken. Men af 19 och 22 §§ synes framgå, att hufvudmännens befattning
icke skall vara behäftad med annan ansvarighet, än det moraliska tillräknandet.
Sparbankens styrelse, som, enligt 19 §, “har närmaste vården om sparbankens
angelägenheter11, är det underordnade organet för förvaltningen, tillsatt af
hufvudmännen, hvilka sålunda medelbarligen verkställa förvaltningen; men donna
styrelse skall ensam bära ansvaret för hvad som i förvaltningen sker, utom naturligtvis
i en viss händelse, der all ansvarighet till insättarne skulle komma att
saknas, nemligen för sådant, som, uppå åtal af de enskilde insättarne för underlätet
uppfyllande af sparbankens rättsförbindelser till dem, finnes vara lagstridigt
handladt, men skeft just till följd af hufvudmännens föreskrift i begagnandet af
deras makt enligt 2 §, att “besluta öfver de framställningar och förslag, som af
styrelsen kunna göras11, hvilket beslut naturligtvis kan innefatta bestämmande af
annat förfarande, än det af styrelsen föreslagna, och angå sådant, som väsendtligt
inverkar på sparbankens möjlighet att fullgöra sina rättsförbindelser.
Att en sådan hufvudmännens maktfullkomlighet och ansvarsfrihet skall i
hög grad befordra ändamålet att gorå donna hufvudmansbefattning mindre ogerna
emottagen af kommunens medlemmar, lider icke något tvifvel. Att dock en sådan
ansvarsfrihet och en sådan den underordnade förvaltarens uteslutande ansvarighet
starkt afviker från lagstiftningens allmänna grunder, är ock lika säkert. Oneklig!
är likväl att hufvudmännens ansvarsfrihet kan, der sakförhållanden fordra det,
stadgas af lagstiftningen för sådana fall, hvilka, såsom bär är förhållandet, i allo
hafva kontraktsegenskapens frihet i beting af vilkor för verksamheten, så att ingen
kunde ställa sig i rättsförhållande till sparbanken utan erkännande af donna institutions
hufvudgrund, att hufvudmännen skola vara ansvarsfria och endast sty.
relseledamöterna kunna dragas för rätta. Men frågan är nu, om icke donna
hufvudmännens mera inskränkta skyldighet till vårdnad om sparkanksinstitutionen
och deras ansvarsfrihet komme att stadgas på alltför stor bekostnad af det huf
-
21
Bil. Ull Kongl. Maj:ts nåd. Ft ap. ang. Förordn. för Sparbanker.
vudändamål Staten, såsom jag förut anmärkt, nödvändigt måste söka med sin lagstiftnings
inblandning i den enskilda företagsamheten: rättssäkerheten. Då man,
vid betraktande af den föreslagna institutionen, afskilja den garanti, som är blott
af moralisk art (god och ädel i sin grund, utan tvifvel, men icke af hufvudsaklig
betydenhet i lagstiftningens misstrogna vårdnad af den juridiska säkerheten),
framstå inrättningens hufvuddrag sålunda:
en styrelsepersonal af t. ex. 7 eller 5 eller 3 män, vald af en icke ansvarig
pluraliteten inom eu korporation af minst 15 kommunens män, förvalta de i sparbanken
insätta penningar;
en gång hvarje år visar denna styrelse inför några revisorer, att den har i
handom sparbankens tillgångar i penningar till en mindre del och för öfrig! i löpande,
när som helst säljbara eller pantsättningsbara värdepapper;
hela den öfriga delen af året, utöfver revisionsdagen eller de två eller tre
revisionsdagarne, är den lilla styrelsepersonalen i besittning af dessa tillgångar,
alla stundligen användbara såsom penningar.
Jag kan nemligen icke, till fortsättning såsom en kedja af ansvariga
vårdare af sparbankens tillgångar, framställa en ytterligare länk i den person, som,
enligt 18 § i förslaget, skall af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnas till dess
ombud för vakande öfver sparbankens förvaltning. För denne inspektör är visserligen
ingen ansvarsfrihet förkunnad i förslaget; han lärer således vara att hänföra
under 25 kap. Strafflagen; men i hans icke af några tidsbestämningar eller
andra anvisningar, utöfver hvad som angår den årliga revisionsförrättningen, reglerade
verksamhet lärer det blifva svårt att, sedan någon oordning af farligare art
inträffat, såsom sparbanksfondens förskingring, uppleta sådana grunder och stödjepunkter
för en ansvarstalan, att denna kunde vinna framgång och leda till ett
antagande, att inspektören vanvårdat sin pligt just i en sådan stund, då skadan
ännu kunnat förhindras. Vid hans sista inspektion, ej så långt före olyckan, var
sparbanksfonden i godt skick; sedermera har ej någon särskild yttre anledning
till misstroende förekommit: — och inspektören blir fri från all ansvarstalan.
Och i allt fall lärer, i fråga om så störa fonder, som sparbanksinrättningarnes
förväntas blifva, icke synnerlig trygghet kunna beredas af rätt till talan mot
denne ende utom styrelsen ansvarige. Jag kan icke egentligen räkna hans ansvarighet
till annat, än de moraliska garantierna; och jag hyser farhåga, att, under
inflytelsen af den fördom, som ofta visat sig mot en angifvares kall, förbiseende
mången gång det aktningsvärda i den moraliska känsla, som utgör angifvelsens
bevekelsegrund, hela denna moraliska garanti kan blifva af ringa betydenhet.
I den erinran man härvid kunde vilja gorå, att donna svaghet i sparbanksinrättningens
juridiska garantier af de förvaltandes och de kontrollerandes ansvarighet
kunde anses stå i jemnadt förhållande till den mindre penningförvaltning,
22 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
sparbankerna, särdeles vid deras spridning till särskilda för de många mindre
kommunerna, skulle ega i jemförelse med Statens och enskilda korporationers
vanliga förvaltande inrättningar, finner jag icke någon tillfredsställande grund för
den störa afvikelsen från allmänna lagstiftningsprinciper i afseende på ansvarighet
för förvaltning af annans egendom. Sparbankerna emottaga väl af hvar
och en små summor; men de emottaga många sådana; och dessa så kallade små
summor komma från de fattige, för hvilka den från en tungt förvärfvad arbetslön,
med försakelse af lifvande förströelser, aflagda, till nödhjelp i bekymrets stunder
afsedda tioriksdalerssedeln kan betyda vida mera, än för den lyckligt lottade
en femhundrariksdalerssedel.
Det ligger utom gränsen för min erfarenhet af samhällslifvets förhållanden
i landsorterna, att kunna med någon tillförlitlighet bedöma, om nitet för så i hög
grad välgörande inrättningar, som sparbankerna, verkligen måste, för att med
säkerhet kunna påräknas, vara framkalladt genom sådan begränsning af hufvudmännens
verksamhet och sådan ansvarsfrihet för sparbankernas förvaltning, som i
förslaget afses. Om beklagligen förhållandet måste anses vara sådant, — hvithet
jag förmodar icke vara så osannolikt, derest inom hvarje kommun skulle finnas
sparbanks inrättning, för hvilken i det lilla distriktet skulle, utöfver styrelseledamöterna,
utses eu öfverstyrelse af minst femton personer, — blefve frågan den,
om, med denna insigt att inrättningarne blefvo ytterst svaga i juridiska garantier
och att, såsom jag här ofvan tagit mig friheten att erinra, Staten med auktoriteten
af sin inblandning i de enskilda anstalterna komme att gifva dessa ett förtroende
hos den enfaldige och af egen pröfning icke mäktige, som de i verkligheten
föga kunde motsvara, Staten ändock borde vidtaga detta steg, för att bereda
åtminstone någon sannolikhet dertill, att sparbankernas fonder skola i allmänhet
förvaltas enligt de nödvändiga regler, som äro framställda i förslaget.
Äfven häruti är jag i saknad af tillräcklig erfarenhet om nuvarande förhållanden
i redan befintliga sparbanks-inrättningar, för att kunna derå grunda ett omdöme,
som i min egen föreställning blefve något mera, än en lös gissning. Det är den
osäkerhet om de på lagstiftningen inverkande förhållanden, som för juristens
granskning af lagförslag vanligen ligger i vägen, då ämnen, som i sin natur tillhöra
lagstiftningen i rikets allmänna hushållning, den så kallade administrativa
lagstiftningen, skola behandlas i allmän civillag och bestämma lämpligheten af.
dennas rättsbud, de der eljest bero af fastare och varaktigare principer, än den
närvarande dagens ekonomiska ställningar och förhållanden, eller framtidens än
mera ovissa.
Jag tror mig härvid höra påkalla uppmärksamhet derå, att lagar, som icke
äro i enlighet med allmänna och ständiga lagstiftningsgrunder gjorda, utan tillkommit
hufvudsakligen såsom eftergifter åt den närvarande dagens tillfälliga kraf
i sådana förhållanden, hvilka åter ombildas och i sitt nya skick ej vidare skulle
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. För ovän. för Sparbanker. 23
lägga hinder för rationel lagstiftning, svårligen kunna emot nya utbytas utan att
i fortfarande eller långvariga följder förete verkningar af deras tillvarelse. Sparbanker,
inrättade efter nu ifrågavarande — jag måste så såga — lösliga principer
i afseende på nödiga garantier för rättssäkerheten, kunna icke, sedan de måhända
i stor mängd tillkommit inom landet och trädt i verksamhet, när som helst undanrödjas
för att gifva rum åt andra, inrättade efter de grunder, det tulla anspråket
på sådan rättssäkerhet kräfver. Dessa grunder måste gripa djupare och
vidsträcktare in i sjelfva inrättningens väsende.
Många mörka drag i den sednare tidens offentliga händelser torde
berättiga det allmänna misstroende, som uttalas i de af mig nu gjorda anmärkningar
om bristande garantier för rättssäkerhet i de kreditanstalter, man med
närvarande förslag vill bilda. I sådana ämnen bör aldrig lagstiftningen vara det
blinda förtroendets verk; men ännu mindre bör en sådan ovarsamhet gorå sig i
lagstiftningen gällande i en period, som framställer en lång följd af exempel,
huru allmänt och enskild! förtroende besvikes, huru det ekonomiska obeståndet
länge förhemligas under välståndets lånade yttre skimmer, huru det brottsliga
sveket ofta förstår att länge undandölja spåren af sin framfart, och hvilken djerfhet
i svekfulla företag alstras af de lättade utvägarne att fly undan till främmande
verldsdel^.
Efter dessa betraktelser öfver förslagets hufvudgrunder är jag beredd att
med Högsta Domstolens öfluga ledamöter ingå i närmare granskning af förslagets
särskilda bestämningar.“
Justitierådet Olivecrona utlät sig:
“Sedan mer än 200 sparbanker inom landet uppstått, hvilka förvalta summor,
uppgående till mer än 40 millioner Riksdaler, är säkerligen hos oss tidpunkten
inne att genom lagstiftningen närmare bestämma dessa gagnelig anstalters verksamhet
och att, genom offentlig kontroll deröfver, söka bereda större trygghet åt
alla dem, hvilka vilja åt sparbanker anförtro förräntandet af sina besparade medel,
än hittills varit fallet. Totalbeloppet af de i sparbankerna uppsamlade kapital
utgör en beaktansvärd gradmätare af det allmänna välståndet i landet, särdeles
de arbetande klassernas ekonomiska ställning. Att fördenskull gifva åt sparbankernas
verksamhet en god riktning under nödig kontroll och att derigenom stärka
allmänhetens förtroende till sparbankernas förmåga att kunna fullgöra sina åtagna
förbindelser, bör utan tvifvel vara en skyldighet från den lagstiftande maktens sida.
En lagstiftning rörande sparbanker måste, efter mitt omdöme, innehålla
följande väsentliga bestämmelser, nemligen:
I) Om sådana bankers stiftande :
H) Om deras organisation;
III) Om deras förvaltning och verksamhet;
IV) Om kontrollen deröfver;
24 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd, Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
V) Om rättsförhållandet mellan dem, som i sparbank insätta penningar, å ena
sidan, och sådan bank, dess styrelse eller principaler å den andra;
Yl) Om eganderätten till och dispositionsrätten öfver sparbanks samlade fonder;
samt
VII) Om sparbanks upplösning och de rättsförhållanden, som dermed stå i sammanhang.
Men då största delen af stadgandena i dessa hänseenden äro reglementariska
eller af ekonomisk art och sålunda hemfalla till den administrativa
rättens område, der Lönnligen, enligt vår grundlag, egen att allena lagstifta,
och blott en jemförelsevis ringa del kan anses beröra civilrätten, vill det synas
mig hafva varit i flera afseende önskvärdt, att, med hänsyn till detta förhållande,
lagstiftningen i ämnet hade kunnat i tvänne särskilda författningar fördelas, i
stället att, på sätt det remitterade förslaget visar, i en och samma författning
sammanföra bestämmelser, än hörande under Konungens uteslutande lagstiftningsrätt,
än under Konungens och Riksdagens gemensamma. Olägenheterna af ett
sådant sammanförande skola, enligt min öfvertygelse, snart visa sig, då den fortgående
utvecklingen af sparkanksväsendet torde komma att ofta påkalla förändringar
i sparbankernas verksamhet, eller i kontrollen deröfver, och i sammanhang
dermed äfven förändringar i sparbanks-lagstiftningen. Det herde likväl icke hafva
mott rätt synnerligen störa svårigheter, då första gången lag skall stiftas för ifrågavarande
slag af penningeanstalter, att särskild! för sig äfven hafva anordnat de
lagbestämmelser, som tydligen äro af ekonomisk beskaffenhet, och de, som deremot
kunna med skäl hänföras till civilrätten.
Om jag betraktar det remitterade förslaget hufvudsakligen från civilrättens
synpunkt, så är onekligen rättsförhållandet emellan insaltare af penningar i sparbank,
å ena sidan, samt sparbanken, dess styrelse eller hufvudmän, å den andra,
den vigtigaste eller sjelfva kärnpunkten, enär af de lagbestämmelser, som härom
gifvas, beror den säkerhet, hvilken skall tillerkännas vederbörande insaltare för
de af dem åt sparbank anförtrodda medel. Enligt förslagets 1 och 22 §§, jeinförda
med det så kallade öfvergångsstadgandet, skulle bär i landet kunna komma
att bestå bredvid hvarandra tre särskilda slag af sparbanker med olika ansvarighet,
nemligen:
I) Sådana sparbanker, för hvilka Konungens Befallningshafvande fastställt stadgar;
II) Sådana nya sparbanker, hvilka, efter författningens promulgerande, stiftas,
men som, utan att deras stadgar blifvit fastställda, ändock bedrifva loflig
sparbanksrörelse; samt
III) Sådana redan befintliga sparbanker, hvilka icke inom två år efter sparbankslagens
utfärdande sökt och vunnit fastställelse på stadgar, upprättade i
öfverensstämmelse med samma lag, men det oaktadt fortsätta sin förra
sparbanksverksamhet.
25
Bil. till Kong!.. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förorda för Sparbanker.
För sparbanker af förstnämnda slag, hvilka förutsättas skola företrädesvis
komma att i landet förefinnas, skola, enligt § 2, ett visst antal s. k. principaler
eller hufvudman, jemte eu af dem vald styrelse stå i spetsen. För hufvudmännen
är i detta fall ej något ansvar stadgadt, utan allena för styrelsens ledamöter, hvilka
skola, jemlik! § 19, ansvara för förvaltningen af sparbankens och de af in sättare
åt sparbanken anförtrodda medel, enligt lag och de för sparbanken särskild! fastställda
stadgar; och det ansvar efter lag, hvarom säges, torde icke kunna betyda
annat, än att styrelseledamöterna skola, på sätt 18 kap. Handels-Balken innehåller,
såsom syssloman stånda ansvar för hvad som kan läggas dem till last. För
det andra slaget sparbanker åter, hvilka hädanefter kunna stiftas, men som utan
faststäldt reglemente bedrifva sparbanksrörelse, har förslaget i 22 § stadga!, att
den, som inrättar, det är stiftar, sådan sparbank, skall för återbetalningen af de
insalta medlen ansvara såsom för egen skuld. I detta fall finnes icke något ansvar
stadgadt för styrelsen, utan allena för de första principalerna vid bankens stiftande,
hvilka för återbetalningen af insalta medel skola ansvara såsom för egen skuld,
ehuru afsigten naturligtvis måste vara den, att sådan! ansvar äfven skall för framtiden
hvila på alla dem, som kunna styrkas vara bankens hufvudman, vid den
tidpunkt, då anledning att af dem utkräfva ansvar uppstår. Slutligen för det tredje
slaget af sparbanker, eller redan existerande sparbanker, hvilka efter två år, sedan
sparbankslagen träd! i verksamhet, icke sökt och vunnit stadfästelse på sina stadgar,
men ändock fortsätta sin verksamhet, är i det s. k. öfvergångsstadgandet föreslaget,
att det skall åligga hufvudmännen och styrelseledamöterna i sådana sparbanker
enahanda ansvarighet för återbetalningen af de efter nämnde tid i sparbanken
insalta penningar, som i 22 § blifvit föreskrifven, d. ä. återbetalningsskyldighet
såsom för egen skuld.
Det torde dock vara betänklig! och ingalunda ledande till den trygghet för
allmänheten och den konseqvens i lagstiftningen, som höra eftersträfvas, att på
detta sätt tillåta existensen af flere slag af sparbanker bredvid hvarandra, med
olika, i; viss mån sväfvande, eller mindre strängt bestämd ansvarighet helst som
det af § 12 vill synas, att endast den förstnämnde af de nyss angifna kategorierna
af sparbanker, men icke de öfrige tvänne, skulle komma att bedrifva sparbanksverksamhet
under offentlig kontroll. Det rätta och med afseende på sparbanksväsendets
ändamålsenliga utveckling önskvärda synes mig vara, att lagen blott tillåter
ett enda slag af sparbanker. För dessa sparbanker, hvilka i första hand måste anses ansvara
för emottagna penningar med alla sparbankens innehafvande tillgångar, höra
gälla stadgar, som Konungens Befallningshafvande, efter pröfning, godkänt. Dessa
sparbankers verksamhet bör ock deri vara reglerad i enlighet med eu af Konungen,
på grund af dess lagstiftningsmakt i ämnen, som röra den allmänna hushållningen,
utfärdad lag, hvari äfven den offentliga kontroll, hvilken sparbankerna
höra vara underkastade, är närmare bestämd. Af ledamöterna i styrelse för såBih.
till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 4
26 Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Trop. ang. Förorän. för Sparbanker.
dana banker bör deremot, enligt min uppfattning'', icke utkräfvas strängare ansvarighet
än den allmänna lagen stadgar för syssloman, enär ett vidsträcktare ansvar
sannolikt skall komma att afskräcka redbare och duglige män att oegennyttigt
uppoffra tid och krafter åt eu verksamhet för ett allmännyttigt ändamål, sådant
som sparbankernas.
Tager jag i öfvervägande den ekonomiska sidan af sparkankslagstiftningen
torde de närvarande förhållandena icke gorå rådligt att belasta vare sig Staten
eller kommunen med någon garanti för sparbanksfonders förvaltande. Deremot
torde det vara fullt riktigt att lägga den egentliga kontrollen öfver sparbankernas
skötsel i händerna på kommunalmyndigheterna— landstingen och stadsfullmäktige
i städer, der dessa myndigheter motsvara landsting. Den kontroll, som det
remitterade förslaget har åsyftat att uppdraga åt ett för hvarje år af Konungens
Befallningshafvande utse dt ombud, torde icke blifva af någon synnerlig betydelse,
helst då Konungens Befallningshafvande saknar disponibla medel att godtgöra ett
sådant ombud för den tidsspillan och besvär, som med den nödiga kontrollens
fullgörande vore förenade. Landstingen och nämnde stadsfullmäktige deremot,
hvillca kunna bestämma om skäligt arfvode åt kontrollerande ombud, höra derföre
också kunna finna män, villige att åtaga sig ett besvär, som bör skäligen remunereras.
Sparbankerna höra ock, enligt min tanka, ändamålsenligast kunna anordnas
länsvis, med kufvudkontor i residensstaden och med filialafdelningar eller
agenturer inom de mindre kommunerna — häradsvis eller socknevis i länets mindre
städer —, derest ej Kongl. Maj:t skulle,[på ansökning, pröfva skäligt, att eljest
tillåta sparbank utöfva sjelfständig verksamhet inom stad eller ett mindre område
på landsbygden. Undantag borde dock alltid göras för de städer, der stadsfullmäktige
utöfva landstings rättigheter. Anordnas sparbanker på sådant sätt, torde
det allena blifva möjligt att finna tillräckligt antal duglige och villige personel''
att såsom hufvudman och styrelseledamöter vid sparbank fungera för någon längre
tid, så att icke alltför ofta ombyte af personal och dermed måhända äfven ombyte
af åsigter angående förvaltningen skall komma att ega rum. Ett annat vigtig
ändamål kunde då äfven vinnas, nemligen större säkerhet vid förvarandet af
sparbankers säker hetshandling ar. Dessa kunde nemligen i så fall i något särskilt
för ändamålet inrättadt, brandfritt kassahvalf bevaras; men på landsbygden,
der kassaförvaltarebefattningen ofta lärer förblifva ambulatorisk, torde svårigheter
mota för dylika anstalters anordnande, så vida icke större kostnader skola användas
för beredande af trygghet både emot brandskada och rofgiriga våldsverkare
händer. Den nämnde tryggheten får ock en större betydelse, om, såsom
det remitterade förslaget innehåller, reservfonden, och äfven någon del af insättares
fond, alltid skall utgöras af räntebärande, lätt säljbara obligationer, hvilka
äro att anse nära i likhet med reda penningar. Skulle, såsom jag angifvit, sparbankerna
komma att anordnas länsvis, och landstinget derjemte tilläggas rättighet
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. För ovän. för Sparbanker. 27
att, till sparbanksväsendets befrämjande inom orten, disponera öfver blifvande
öfverskott på sparbanks reservfond, utöfver det i sparbankslagen stadgade förhållandet
mellan reservfonden och insättares fond, torde ock landstinget finnas
benäget att anslå nödiga medel för den erforderliga kontrollen öfver sparbanken
inom länet och dess filial-afdelningar.
Det ovilkorliga stadgandet att reservfonden alltid skall bestå af räntebärande
obligationer och att insättares fond likaledes skall utlånas mot säkerhet af dylika
obligationer, inteckning i fast egendom inom halfva taxeringsvärdet, samt af pant
af guld eller silfver eller, i vissa fall, mot förbindelser af menigheter eller korporationer,
torde visserligen hafva många skål för sig; men det är att befara, att
stadgandet, såsom det blifvit föreslaget, skall komma att vålla många svårigheter vid
tillämpningen, hvarföre någon modifikation i nämnda bestämningar torde blifva nödig.
Ehuru jag med anledning af dessa anmärkningar mot sjelfva grunderna för
det remitterade förslaget finner mig, för min del, förhindrad att detsamma antagande
tillstyrka, är jag dock beredd att med Högsta Domstolens öfrige ledamöter
deltaga i granskningen af förslagets detaljer."
Högsta Domstolens flesta ledamöter, som funno de i förslaget förekommande
frågor, hvilka äro af financiel beskaffenhet, icke i allmänhet utgöra föremål för
Högsta Domstolens utlåtande, ansågo sin granskning höra hufvudsakligen omfatta
de bestämmelser, som angå rättsförhållanden eller ega gemenskap med allmän lag.
Tvekan kunde visserligen uppstå, huruvida det skulle fördelaktigt inverka på utvecklingen
af vårt hitintills, utan särskild lagstiftning, ordnade sparbanlcsväsende,
om man söker fora detsamma under de mera tryckande bunden af en speciel lag;
men önskvärdheten af en sådan lag syntes dock öfvervägande, ej mindre vid betraktande
af nu rådande ovisshet, i hvad mån personlig ansvarighet, i händelse
af behof, skulle enligt lag kunna utkräfvas af dem, som med sparbankernas förvaltning,
vare sig såsom stiftare, principaler eller styrelseledamöter, ega befattning,
än ock, med afseende å den nu i allmänhet saknade, men genom lagförslaget,
om det antoges, beredda trygghet, som bör vara att förvänta genom offentlig
myndighets särskilda kontroll och den för öfrig! föreskrifna offentlighet i fråga
om sparbankernas förvaltning och deras revision.
I anledning häraf yttrade Justitierådet Södergren, att, enär förslaget,
hvaruti de till lagstiftningen angående rikets allmänna hushållning hänförliga delar
äro upptagna såsom alla utgörande vilkor för stadfästelse af sparkanksstadgar
och i afseende derå gjorda bestämningar af ansvarigheten för sparbankernas förbindelser,
är vordet af Kongl. Maj.-t utan någon inskränkning förklarad! komma
att behandlas i den ordning 87 § Regeringsformen bestämmer, ansåg, vid betraktande
jemväl af hvad slutmeningen i 89 § samma grundlag förmår, Justitierådet
icke någon del af förslagets innehåll ligga utom gränsen för det utlåtande Hög
-
28 Bil. till Kongl. Majds nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
sta Domstolen nu hade att afgifva. Med denna bestämning af den konstitutionela
vidden af Högsta Domstolens åliggande i förevarande ärende villo dock Justitierådet
ingalunda hafva uttala! någon tro på sin förmåga att genomskåda och bedöma
de frågor af financiel beskaffenhet, som herde till detta lagstiftningsämne;
frågor, hvilkas fösning genom den föreslagna lagen kunde starkt beröra skiljaktiga,
möjligen med hvarandra alldeles oförenliga intressen i allmänna penningsrörelsen.
Val syntes det framstå obestridligt, att, då den hitintills bedrifna fria
lånerörelsen med sparbanksfonder, hvilkas- sammanräknade belopp öfverstiger fyratio
millioner Riksdaler skulle genom lagens allmänna tillämpning tvärt omgestaltas
och ställas under det stränga regeltvånget enligt förslagets 14 och 15 §§,
måste deraf uppkomma svår brytning och långvariga följder i allmänna penningrörelsen,
de der otvifvelaktigt förtjena att i lagstiftningen tagas i det noggrannaste
betraktande, för ett rättvist och tillika statsnyttigt afvägande, att icke, bland de i
samhällslifvet nödvändigt verkande intressen, det ena oskäligt förtryckes, till vinst
för det andra. Men Justitierådet tilltrodde sig icke tillräcklig erfarenhet och insigt
i sådana ämnen, att våga ett närmare utlåtande i donna del af ärende! För
öfrig! komme Justitierådet att vid den särskilda granskningen af förslagets 22 §
och “öfvergående stadgande!" yttra sig öfver förslagets hufvudsyftning i hvad angår
de sparbanksinrättningar, som icke ordnas efter reglorna i den föreslagna lagen.
Under genomgående af förslagets särskilda delar ansågs anledning förekomma
till följande erinringar, nemligen:
§ I
Emedan
anstalter för besparingars emottagande och förräntande, vare sig
under namne! sparbank eller annan benämning, endast vilkoren ej strida mot
allmän lag, icke kunde eller herde göras beroende af den lagstiftning, som nu
blifvit föreslagen, utan meningen måste vara att befrämja en god förvaltning genom
att tillerkänna viss förmån och trygghet åt de sparbanksstiftare och hufvadmän,
som ställa anstalten under offentlig kontroll, med skyldighet att iakttaga
donna särskilda lagstiftnings vilkor; syntes berörda mening höra närmare framhållas.
För öfrig! och enär, rörande en mängd vigtiga frågor, förslaget endast fordrar,
att hvarje sparbankstadga bör om dem innehålla bestämmelser, utan att föreskrifva
bestämmelsernas beskaffenhet, men det icke kan vara likgiltigt, hvad sparfa
ankstadganderna komma att i dessa ämnen innefatta, så att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skulle vara skyldig att deråt, utan afseende på beskaffenheten, gifva
sanktion; torda Kongl. Maj:ts B efallningsh åfvan de s pröfning ej höra inskränkas
till undersökning, om sparbankstadga befinnes öfverensstämma med den särskilda
29
Bil. till Kongl. Majds nåd. Prof. ang. Förordn. för Sparbanker.
författningen samt lag och författningar i (ifrigt, utan jemväl höra afse lämpligheten
af stadgans bestämmelser i de delar, der lag och författningar lemna sådan
pröfning öppen. På grund häraf hemställdes om den förändring af § 1, att, efter
orden “till kapitalet" lydelsen blefve följande: samt åstunda att försäkra sig om
tillgodonjutande af de förmåner, som §§ ... (angående årsstämning och viss ansvarsfrihet
för hufvudman) omförmäla, skola hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
orten söka fastställelse af sparbankens stadga, och vid ansökningen bifoga förslag
dertill. Pröfvas förslaget öfverensstämma med donna förordning samt i öfrigt
lagligt och ändamålsenligt, egen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att den sökta
fastställelse!! meddela.
Justitieråden Quensel och Södergren yttrade, att ehuru de ej hade något
emot, att upplöst sparbanks styrelse berättigades söka årsstämning, ansågo de dock
ej detta höra framhållas såsom eu särskild förmån för den oktrojerade sparbanken.
De skål, som talade för årsstämningen, voro säkerligen tillämpliga äfven på
de andra sparbankerna, och, om framdeles för dem årsstämningsrätt beviljades,
förfölls ju omförmälda särskilda förmån.
Vid § 2,
som af Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnades utan anmärkning, yttrade
Justitieråden Bolin och Lagerstråle, att, för oförändradt vidblifvande af det der
afsedda förhållande emellan hufvudman och styrelseledamöter, syntes erforderligt
ett tillägg i syftning att, om hufvudman ingår i styrelsen, lian under tiden icke
må anses såsom hufvudman.
§ 4.
Föi undvikande af tvetydighet torde kunna sägas: före Maj månads slut,
efter hvad stadgan närmare härom bestämmer.
§ 5-
Föreskriften vers alltför ovilkorlig, enär förhinder kunde afbryta befattningen.
Sannolikt vore afsigten ingen annan, än som kunde vinnas, om bär påbjödcs,
att hufvudman ej må utan laga skäl, såsom sjukdom, bortflyttning från orten
eller annan giltig orsak, frånträda etc.
§ 6.
I stället för inlemnande!: till domstol syntes mera lämplig! föreskrifva, att
förteckningen på hufvudmän och styrelseledamöter skulle tillställas Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som hade att utfärda kungörelse i ämnet; — och torde detta
tillställande höra ega rum inom viss tid, t. ex. inom en månad efter hvarje ordinarie
sammankomst.
30 Bil. till Konrjl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
§ 7.
Ibland bestämm.elser, som stadgan borde innehålla, syntes äfven vara den
angående sättet för hufvudmännens inkallande till extraordinarie sammankomst,
hvarom ett tillägg här kunde göras. Det vore ej osannolikt, att omständigheter
stundom inträffa, som gjorde sådan sammankomst behöflig; och i slikt fall skulle
saknad af föreskrift om sättet för kallelsen kunna förorsaka tvekan och förlägenhet.
§ 10.
Enär saknad af säker upplysning om år och dag, då eu person är född,
icke borde blifva o vilkorligt hinder för sparbankens begagnande, och då föröfrigt
redaktionen syntes påkalla någon jemkning, hemställdes, om icke åt början af
donna § må gifvas den lydelse: att då på sparbanksbok göres insättning första
gången, insättare skall uppgifva sitt namn etc. till och med “enahanda uppgift
angående denne"; samt vidare att, derest upplysning saknas om år och dag, då
den ifrågavarande personen är född, värde detta anmärkt och i stället personens
ungefärliga ålder an gifven; och att insättare erhåller en med nummer etc.
Justitierådet Quensel deltog ej i donna anmärkning.
§ 13.
Hvad här föreskrifves om uppsägning torde med ej mindre skäl kunna göras
till vilkor för medlens uttagning; och för sådant ändamål skulle åt paragrafen
kunna gifvas följande lydelse: För uppsägning af insätta medel skall den, som
uppvisar motboken, vara skyldig att, derest så fordras, sin egenskap af rätter innehafvare
styrka genom uppgift om namn, födelseår och dag, jemte lefnadsyrke.
Denna uppgift jemföres med de i dagboken vid första insättningen gjorda anteckningar.
Öfverensstämma de, antecknas uppsägningen; hvarom icke hänskjutes
frågan till styrelsens afgörande. Lag samma vare angående rätt till uttagning af
de insätta medlen.
Justitieråden Quensel och Söder gr en yttrade, att då den här föreskrift^
uppgift och dess jemförande med i sparbanken befintliga anteckningar lärer på
sina ställen vara mindre praktisk i anseende till mängden af tillströmmande uppsägningar,
och ändamålet vinnes både säkrare och tillräckligt, om uppgiften sker
vid uttagningen, sedan, med ledning af den föregångna uppsägningen, anteckningarne
blifvit undersökta och uppgiftens enlighet dermed genast kan kontrolleras,
hemställde bemälde ledamöter, att §:n i öfverensstämmelse härmed ändras.
§ 14.
Föreskriften derom, att lån må beviljas till kommuner, menigheter och kor -
31
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
porationer, så vida säkerheten af styrelsens samtliga ledamöter godkännes, syntes
tvåtydig. Om, såsom sannolikt är, meningen vore att fordra, det säkerheten
skall af fulltalig styrelse utan skiljaktighet godkännas11, efter hvilken sistnämnda
redaktion suppleantledamot kunde ersätta den ordinarie, torde nämnda uttryck
kunna begagnas.
§ 15.
Det här förekommande stadgande derom, af hvilka säkerheter reservfonden
skall bestå, syntes vara altför o vilkorligt.
§ 18.
Härvid hemställdes, om icke i slutet kunde göras det tillägg: samt när
som helst, derest skål till anmärkning förekommer, gorå anmälan härom hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande.
§ 19.
För närmare bestämmande af styrelsens ansvar ansågs bär höra tilläggas
ett stadgande, som förpligta!'' styrelsens medlemmar till enahanda ansvarighet, som
den, hvilken efter allmän lag åligger syssloman.
Dessutom eiinrades, att, när revisionsberättelse införes i tidningarne, torde
den höra åtföljas af hufvudmännens i anledning deraf fattade beslut.
§ 20.
Emot sista punkten anmärktes, att den icke utvisade vidden af det utsedda
ombudets befogenhet till deltagande; hvarföre, och enär härtill komme, att ansvaret
för de till utredningen hörande åtgärder måste stadna på styrelse och hufvudmän,
orden “deruti deltaga11 torde höra utbytas mot orden: utredningen öfvervaka.
Justitierådet Södergren ansåg att slutmeningen i donna § icke utgjorde tillräcklig
regel på eu gång för länsstyrelsens nödvändigt olikartade åtgärder i två
så långt skiljaktiga fall, som det ena, då sparbankens principaler sjelfva beslutat
dess upplösning, och det andra, då, emot sparbanksförvaltarnes vilja, länsstyrelsen,
såsom en preventiv åtgärd vid uppkommen farhåga i afseende på vården af
spaibankens fond, funne sig nödsakad att upplösa banken och förbjuda rörelsens
fortsättning; i hvithet sednare fall, jemlikt 21 §, annan än den, som tillsatt bankens
styrelse, inträdde i rätt till fonden, i den man donna gåfve behållning utöfver
fullgörandet af sparbankens förbindelser. För det förra fallet syntes bestämningen
i slutmeningen af 20 § vara tillräcklig, men deremot icke för det sednare
fallet, deruti länsstyrelsen nödvändigt måste ega att, vid förkunnandet af bankens
upplösning, genast skilja bankstyrelsen från förvaltningen af bankens fond
och ställa denna i behörig säkerhet.
32
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Brop. ang. För or (In. för Sparbanker.
§ 21.
Det påmintes, dels att sparbankens reservfond icke borde aflemnas förr,
än all gäld är betald, dels ock att, till förekommande af svårlösta tvistigheter om
fondens fördelning emellan särskilda kommuner eller andra delar af sparbankens
område, de ifrågavarande medlen alltid borde lemnas till vederbörande landsting,
men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltogo, till stadsfullmäktige,
derest ej Kongl. Näjd finner godt att annorlunda, på hemställan af sparbankens
hufvudmän, härom förordna.
För öfrig! gjordes, i anledning af förslaget, följande framställningar, nemligen:
att rättighet till klagan hos Kongl. Näjd öfver Kongl. Maj ds Befallningshafvandes
beslut syntes höra medgifvas; — att författningen herde innehålla föreskrift
om rätter domstol och att, enär domstolen lärer höra blifva allmän underrätt
i orten, der styrelsen har sitt säte, men godtyckligt ombyte af sammanträdesorten
icke herde inverka på förenämnde fråga, ett tillägg på tjenlig! ställe, t. ex.
i § 7, kunde inflyta derom, att stadgan skulle innefatta uppgift angående den ort, der
sparbankens styrelse har sitt säte; -— att vid upplösning af sådan sparbank, som
bar behörigen fastställd stadga, års stämning å borgenärer må få sökas; att enär,
derest sparbankens hufvudmän skulle öfverträda stadgans bestämda föreskrifter,
hufvudmännen icke lära undgå att ersätta den möjligen genom sådan öfverträdelse
uppkommande skada, ett stadgande härom borde införas; — att, i stället för § 22,
såsom mindre omfattande, andra bestämmelser borde meddelas, byggda på sådana
grunder, dels att, när sparbanksstadgan icke öfverträdes af hufvudmännen, desse
äro frie från ansvar för sparbankens skuld, såvidt de icke till sådan ansvarighet
sig särskild! åthäst, dels ock att, om sparbank träder i verksamhet utan att hafva
erhållit stadfästelse å stadgan, äfvensom derest af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
upplöst sparbank fortsätter annan rörelse, än som hörer till bankens utledning,
en hvar, som å bankens vägnar ingår förbindelse, ansvarar för densamma
efter lag.
I öfverensstämmelse med dessa asigter- skulle, efter § 21, inför as sex nya
§§ af ungefärligen följande innehåll:
§ 22.
Öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i de fall, hvarom denna
förordning handlar, kan klagan föras hos Kongl. Maj:t i Dess Finans-Departement,
men beslutet går ändock i verkställighet, såvida ej Kongl. Näjd annorledes
förordnar.
Bil, till Kongl. May.ts nåd. Vrop. ang. Förordn. för Sparbanker.
33
§ 23.
Sparbanken vare uti mål, för k vilka ej annorlunda i lag stadgas, lydande
under allmän underrätt i orten, der bankens styrelse, enligt den fastställda stadgan,
bär sitt säte.
§ 24.
Upplöses spaibank, som är af den beskaffenhet, hvarom ofvan förmäles,
må årsstämning å borgenärerne sökas, på sätt för sådan stämning i lag stadgadt
är.
§ 25.
Skulle sparbankens hufvudman öfverträda bestämd föreskrift i den fastställda
stadgan, vare de skyldige ersätta den möjligen genom sådan öfverträdelse
uppkommande skada.
§ 26.
Utom i det fall, hvarom i nästföregående § sägs, skola hufvudmännen ej
vara förbundne till ansvar för sparbankens skuld, derest de icke till sådan ansvarighet
sig särskild! utfäst.
§ 27.
Träder sparbank i verksamhet utan erhållen behörig stadfästelse å stadgan,
stånde en hvar, som emellertid å bankens vägnar förbindelse ingår, derför i personlig
ansvarighet till fordringsegare efter allmän lag. Skulle, sedan Kongl. Majrts
Befallningshafvande förklarat sparbank böra upplösas, den likväl fortsätta annan
rörelse, än som hörer till bankens utredning, vare lag samma.
Justitieråden Qvensel och Södergren förklarade, att, enligt deras ofvan
yttrade mening, komme den föreslagna nya 24 § att utgå.
Särskild! förmälde Justitieråd et Södergren, sedan Justitieråd»;! Olivecrona
åberopa! sitt förut gjorda anförande, att han, i afseende på hvad Högsta Domstolens
fleste ledamöter under 25 och 26 §§ föreslagit i fråga om hufvudmäns
ansvarighet, åberopade sitt förut yttrade tvifvel om lämpligheten eller nödvändigheten
att så ordna sparbanks inre förvaltning och kontrollen öfver vården af dess
tillgångar, att hufvudmän skulle i allmänhet vara så fria från ansvarighet, som
det remitterade förslaget afsåge, eller deras ansvarighet blefve så begränsad, som
Högsta Domstolens flesta ledamöter nu antagit; och yttrade sig Justitierådet beträffande
det remitterade förslagets 22 § och "öfvergående stadgande!" som följer:
“Skilnaden emellan sparbank, som i enlighet med den föreslagna författningen
inrättas med ett på grund deraf faststäldt reglemente, och sparbank, hvars
Vill. till Riksd. Prot. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 5
34
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. För or (In. för Sparbanker.
inrättning icke sålunda ordnas, skulle, såsom mig synes, i donna författning bestämmas
i den väsendtlig omständigheten, att, i sparbanker af den förra arten,
den personal, som kallas hufvudman, skulle vara befriade från ansvarighet, men
deremot i sparbanksinrättningar af sednare slaget, de män, som, vare sig under
donna benämning af hufvudman eller någon annan men i hufvudsakligen likartad
verksamhetsställning inom bankinrättningen med den i förslaget för hufvudman
utstakade, fora sparbankens öfverstyrelse och i sådan egenskap i sjelfva
förvaltningen mer eller mindre ingripa, icke skulle vara befriade från den ansvarighet
allmänna lagen ålägger den, som annans angelägenheter förvaltar. Men
förslaget bär i 22 § och i “öfvergångsstadgandet“ gatt längre, än till denna skilnad,
företagit eu ombildning af det på sparbankernas organisationsgrunder och
kungjorda verksamhetsvilkor af kontraktse genskap beroende lagliga rättsförhållandet
mellan sparbanken såsom gäldenär och insättande såsom fordringsegare, och
gjort sparbankens skulder till insättarne att vara hufvudmännens och styrelseledamöternas
egna skulder. Jag inser icke befogenheten af en sådan utsträckning
af hvad den föreslagna författningen principenligt skulle uttrycka. Det är
nemligen en stor skilnad i de begge begreppen att ansvara för sin förvaltning
af en inrättning och att ansvara för hvad denna inrättnings tillgångar icke förslå
till dess skulder. Den personal af hufvudmän och styrelseledamöter i eu sparbanksinrättning,
Indika t. ex. tio år härefter utväljas och tillträda befattningarne,
skulle kunna alldeles oklanderligt, till och med på ett berömvärdt sätt, förvalta
den bankinrättning med då varande tillgångar och skulder, de togo i sin vård,
men ändock, enligt förslagets bestämningar, dömas att personligen, med egna tillgångar,
fylla den brist, som i följd af en föregående förvaltnings felsteg uppkommit,
t. ex. derigenom, att de fordna administratörerna lågt bankens tillgångar i
osäkra papper, hvillca den efterföljande förvaltningspersonalen omöjligen kunnat
lyckas att förbyta mot bättre. Grunden till ett sådant stadgande skulle vara antagandet,
att det vore ett fel, förtjent att med en sort civil straffpåföljd beläggas,
att låna sin verksamhet åt en befintlig sparbanksinrättning, som ej både fastställda
stadgar; att den oegennyttiga verksamhet för allmänt väl, som nu är eu
berömvärd förtjenst, borde näpsas såsom obehörig, om den fortsättes efter tillkomsten
af eu författning, som dock måste låta sådana ej privilegierade inrättningar
kunna qvarstå och verka i det allmänna. — Skulle meningen verkligen nu
vara, att med eu så kraftig lagstiftning gorå slut med alla andra sparbanksinrättningar,
än dem, som foga sig efter den föreslagna författningen? Förslagets 22
§ är visserligen icke så ställd, ty den uttrycker egentligen icke annat,
än att den stränga ansvarigheten skall åligga blott sparbankens stiftare, så att,
efter orden uttydt, den nya personal, som i framtiden förvaltar den stiftade banken,
både endast den i allmän lag stadgade ansvarigheten för ombudsmannabestyr;
men så litet villo man väl icke i detta ämne stadga. Ofvan anförda strängare
Bil. till Korigl. Maj:ts nåd. Trop. ang. För ovän. för Sparbanker. 35
mening torde bär vara afsedd, att för framtiden gälla för nu redan stiftade och
för blifvande nya sparbanker, som icke efter den föreslagna författningens regler
äro inrättade. Det stränga äfventyret för sparbankernas ledare och förvaltare skulle
dock afse blott de insättningar, som emottagas efter författningens tillkomst, icke de
förut gjorda; det skulle vara ett förbud mot enviss artkontr akter för framtiden, dock
så stäldt, att man later kontraktsrörelsen offentligen bedrifvas ostörd, intilldess att
det slutligen, i en tidpunkt af obestånd för den ena kontrahenten, gäller laglig tillämpning
af kontraktet, då icke dettas vilkor, utan en allmän lag, skall reglera
rättsförhållandet. Utan att förneka, att lagstiftningen kan så djupt ingripa i den
enskilda verksamheten och binda den frihet i aftal, som bestämmer den enskildes
godtfinnande att gorå eller icke gorå penninginsättningar i en viss bank och
ställa sig i beroende af kontraktsvilkoren i dennas kungjorda organisationsgrunder
och noga begränsade utfästelser, tvekar jag dock att bär tillstyrka ett sådant
steg af lagstiftningen, innan jag blifvit förvissad derom att — hvad jag i mitt
föregående allmänna yttrande öfver förslagets hufvudgrunder tillkännagifvit mig
betvifla — Staten med donna lagstiftning lyckas att vinna det nödvändiga och
främsta ändamålet: betryggande af rättssäkerheten för den störa mängd, som anlitar
våra genom den enskilda företagsamheten tillkomna sparbanker, — och
för öfrigt innan jag vågar anse mig förvissad, att icke de flerfaldiga tvångsreglorna
i den föreslagna författningen, särdeles i afseende på sättet att gorå sparbauksfond
fruktbärande, skola förlama det allmänna nitet för dessa välgörande
inrättningar och åstadkomma stark inskränkning i den sparbanksrörelse, som hitintills,
lemnad i sin fria utveckling såsom det medborgerliga nitets verk, tagit
stor och glädjande utsträckning. Om möjligen — och donna fråga kräfver det
mest omsorgsfulla öfvervägande, såsom beroende på förhållanden, de der ej i
förvåg kunna med full visshet utrönas, t. ex. inflytelsen af eu allmännare obenägenhet
mot borttagandet af möjligheten inom kommunerna att med deras spårbanksmedel
bispringa de många tillfälligt lånbehöfvande, som ej hafva de i förslagets
14 och 15 §§ föreskrifna värdepapper att såsom pant erbjuda, —• om
möjligen den ifrågaställa författningen kommer i allmänhet att på en gång verka
obenägenhet för redan befintliga sparbankers ombildande enligt författningens regler
och för dessa sparbankers fortsättande under den stadgade strängare personliga
ansvarigheten, så blifver lagstiftningens ingripande i detta ämne till sin följd
motsatsen af hvad den åsyftat: sparkanksväsendets befrämjande.
Emot redaktionen af “öfvergångsstadgandets" första punkt bör jag erinra,
att, efter hvad mig synes, så befallande ord, som de, att “nuvarande sparbanker
äro pligtige att ställa sig denna författning till efterrättelse11, icke väl foga sig till
det förhållande, att i samma stadgandes slutmening måste antagas, att fullgörandet
af en sådan pligt icke kan uttvinga^ utan deremot underlåtenhet deraf
måste fördragas. Eller måhända utgöra de anmärkta orden en erforderlig be
-
36 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
kräftelse å här ofvan gjorda tydning af den strängare syftning i stadgandet om
ansvarigheten, som kunde leda till utrotande af de icke stadfästade sparbankerna."
I afseende på öfvergångsstadgandets sednare moment hemställdes af Högsta
Domstolens flesta ledamöter, om icke efter orden “denna författning" borde tilläggas
orden: men rörelsen ändock fortsätter; — och att, om den näst ofvan föreslagna
§ 27 varder antagen, hänvisning dit sker; — samt att orden “för återbetalningen
af de efter nämnda tid insätta penningar" Unge utgå.
Slutligen tilläde Justitierådet Olivecrona: “Det remitterade förslaget förekommer
mig icke ega önskvärd fullständighet i sina bestämmelser angående egandeoch
dispositionsrätten öfver sparbanks tillgångar. I §§ 14, 15 och 21 omförmälas
visserligen uinsättares fond“ och sparbanks “reservfond". Men sparbanker gifvas,
om jag icke misstager mig, hvilka äfven ega andra fonder, tillkomna genom donationer
under en eller annan form vid sparbanks stiftande eller vid andra tillfällen.
Huru med sådana donerade medel skall förfaras, i händelse af sparbanks upplösning,
nämner icke förslaget. Den i 21 § föreslagna användning af upplöst sparbanks
reservfond, kan endast hafva afseende på antingen nya sparbanker, hvilka
kunna få sina stadgar af Konungens Befallningshafvande godkända, eller ock på
förut upprättade sparbanker, som, inom två år från sparbankslagens utfärdande, sökt
och erhållit vederbörlig fastställelse på sina stadgar. Men om återigen redan existerande
sparbanker fortsätta sin verksamhet, utan att inom nämnde tid hafva
sökt oktroj, eller ock nya sparbanker stiftas, utan att hufvudmännen vilja söka
fastställelse på sitt sparbanksreglemente, lära hufvudmännen ensamme komma att,
såsom hittills, anses hafva rätt att, vid sådan sparbanks upplösning, sedan all gäld
blifvit gulden, fritt förfoga öfver hela den befintlig a reservfonden. Föreskrift saknas
ock huruvida sparbank må ega att köpa fast egendom eller icke; men då det
icke kan vara ändamålsenligt att sparbank besitter fastighet, undantagandes måhända
det fall att köp skott för erhållande af nådig banklokal, bör bestämdt förbud
deremot i lag intagas. Det torde icke heller vara ur vägen att stadga, att,
i den händelse sparbanks styrelse någon gång kunde nödgas att, till skydd emot
förlust vid fordran, som vore intecknad i fast egendom, sådan egendom inköpa,
styrelsen skulle vara pligtig att, så fort sådant lämpligen kunde ske, dylik egendom
återigen försälja.
In fidem
G. V. Österdahl.
Bil. till JLongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.
37
Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-Ärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet
å Stockholms Slott Fredagen den 23 December
1870,
i närvaro af:
Hans Excellens Justitie-statsministern Herr Aller er eutz,
Hans Excellens Statsministern för Utrikes Ärendena Herr Grefve TVachtmeister,
Statsråden: Bredberg,
Abelin,
Friherre Leijonhufvud,
Wcern,
Wennerberg,
Bergström,
Friherre Alströmer,
Justitieråden: Söder gr en,
Strandberg.
Statsrådet Berg anmäldes vara af sjukdomsförfall förhindrad att donna dag
i Statsrådet uppkomma.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:
att, sedan Kongl. Maj:t, uppå Finans-departementets föredragning, den 17
September 1869 infordrat Högsta Domstolens utlåtande öfver ett af utsedde komiterade
upprättadt förslag .till författning angående sparbanker samt tillika förklarat
Sig vilja, sedan detta utlåtande inkommit, företaga ärendet till nådig pröfning,
uppå föredragning af Justitie-departementet, så hade Högsta Domstolen, på sätt
dess den 17 December 1869 hållna protokoll närmare utvisar, sistnämnda dag
underdånigt yttrande i frågan afgifvit.
Sedan Hans Excellens häruppå redogjort för innehållet af såväl berörde
förslag, hvithet finnes detta protokoll bilagdt, , som ock Högsta Domstolens yttrande,
anförde Hans Excellens:
“För min del kan jag icke annat än finna det särdeles betänkligt att i afseende
å sparbankernas förvaltning meddela sådana stränga reglementariska
bestämmelser, som de, hvilka i fors1 aget finnas upptagna. Derigenom synes lätteligen
kunna inträffa, att det allmänna medborgerliga intresse, som kallat till lif
samt på ett i allmänhet synnerligen förtjenstfull! sätt skott och förkofra! de många sparbanksinrättningar,
som nu finnas i vårt land, skall, vid känslan af det pålagda
38
Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
tvånget, afmattas och försvinna till men för den göda sak man just haft för afsigt
att befrämja. En verkan i enahanda riktning motser jag äfven af den beroende
ställning till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, sparbankerna enligt
förslaget skulle intaga; hvarförutan den olägenhet af hvad förslaget i omförmälda
hänseenden innehåller synes vara att befara, att det moraliska ansvaret för sparbankernas
ändamålsenliga förvaltning och de insätta medlens återgäldande komme
att i allmänna föreställningssättet så godt som uteslutande hvila på de offentliga
myndigheterna, samt att, derest i framtiden en eller annan af sparbankerna, oaktadt
de noggranna, men måhända ändock ej till fullo betryggande föreskrifterna
för sparbankernas förvaltning, blefve urståndsätta att fullgöra sina förbindelser,
skulden derför, såsom jemväl inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, i stället
för att träffa den enskilda verksamhetens misstag eller ofrivilliga brister, skulle
hvälfvas på Statens lagstiftning, såsom oduglig och felaktig.
Med det nu anförda vill jag dock ej hafva uttalat den åsigt, att icke alls
någon lagstiftning för sparbankerna vore nyttig och behöflig. Fastheldre tror
jag en sådan vara i flera hänseenden af behofvet påkallad. Sålunda kräfves en
närmare bestämning ''dels af ansvarigheten för dem, hvilka handhafva en sparbanks
förvaltning, dels af rättigheten till disposition öfver de vinstmedel, som på
rörelsen uppstått och ej för betryggande af sparbankens ställning behöfva påräknas.
Vidare kunna och höra vissa stadganden gifva? till betryggande åt insättar
es rätt, utan att derigenom förvaltningen betages vederbörlig frihet och
sjelfständighet; hvartill ytterligare kommer, att säker grund för närvarande saknas
för bestämmande af forum för sparbank, hvilken brist torde höra afhjelpas.
I donna syftning och med ledning af de i Högsta Domstolen mot komiterades
förslag gjorda anmärkningar har inom Justitie-Departementet ett nytt sådant
blifvit utarbetadt, i afseende hvarå ytterligare må erinras, det jag anser
sparbanks väsendet utgöra ett värdigt och synnerligen lämpligt föremål för landstingen
och i städer, som ej i landsting deltaga, stadsfullmäktiges omvårdnad,
hvarför ock dem blifvit genom förslaget beredt tillfälle att med sin uppmärksamhet
följa de inom deras områden verkande sparbankers förvaltning, men att dock
tillika en sådan rätt blifvit tillerkänd Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
länen, genom hvilken myndighet äfven årliga uppgifter på de särskilda sparbankernas
förvaltare böra blifva för allmänheten tillgängliga."
Hans Excellens redogjorde härefter för innehållet af följande
Förslag till förordning angående sparbanker.
§ 1.
De, som vilja stifta sparbank i ändamål att mottaga smärre penningebelopp
samt desamma för insättarnes räkning förränta och genom räntans läggande till
Bil. till Kongl. Maj.is nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker. 39
lmfvudstden ytterligare förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet,
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet inlemna ett exemplar af det för sparbanken
antagna reglemente samt uppgifva den ort, der sparbankens styrelse kommer
att hafva sitt sate.
Hvad sålunda stadgadt är skall för redan stiftad sparbank fullgöras före
slutet af innevarande år.
Om fastställelse å sparbanks reglemente, der sådan äskas, är särskild! förordnadt.
§ 2.
Till Kongl. M.aj:ts Befallningshafvande skall ock årligen å tid, som Kongl.
Majrts Befallningshafvande för hvarje sparbank, med afseende å innehållet af dess
reglemente, bestämmer, aflemnas förteckning å de personer, Indika, såsom hufvudman
eller styrelseledamöter, bankens förvaltning handhafva.
§ 3.
All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall ingå i eu reservfond
till bestridande af nödiga omkostnader och betäckande af möjligen inträffande
förluster; dock må, när reservfonden öfverstiger tio procent af insätta medel med
derå upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet annorlunda stadgar,
användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål.
§ 4.
Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen
så nedgått, att de, efter afdrag för annan skuld, motsvara endast nittio
procent af insätta medel med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet
genast afbrytas och sparbanken ställas under utredning.
§ 5.
Underlåtes hvad i § 3 eller 4 är föreskrifvet, vare hufvudmän och styrelseledamöter,
Indika i sådant afseende felaktigt förhållande finnes ligga till last, en
för alla och alla för eu, insättande ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.
I öflig! vare förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda medel underkastade
ansvarighet endast efter de grunder, som för syssloman i allmänhet gälla,
så vidt de icke till ytterligare ansvarighet sig särskild! utfäst.
§ 6.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf eller genom ombud
taga kännedom af sparbanks räkenskaper, jemte protokoll samt låne-, säkerhets-
och öfriga handlingar, äfvensom att, derest grundad anledning förekommer
till befarande af det i § 4 omförmälda missförhållande mellan tillgångar och insatta
medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om
densammas ställande under utredning, till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utses.
40
Bil. till Kong1 May.ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.
Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll och handlingar taga
kännedom, tillkommer ock af landstinget, samt i städer, som ej tillhöra landsting,
af stadsfullmäktige årligen ntsedt ombud, hvilket, derest till g ån g ar ne finnas hafva
nedgått så, som i § 4 sägs, bör derom hos Rongl. Maj:ts Befallningshafvande gorå
anmälan.
§ 7.
Öfver Rongl. Maj:ts Befallningshafvande beslut i fall, hvarom nästföregående Z
handlar, kan klagan föras hos Rongl. Maj:t i Dess Finans-Departement, men beslutet
går ändock i verkställighet, så vida ej Rongl. Maj:t annorlunda förordnar.
§ 8.
Sparbank vare uti mål, för hvilka ej annorlunda i lag stadgas, lydande under
allmän underrätt i den ort, der bankens styrelse, enligt den hos Rongl. Maj:ts
Befallningshafvande gjorda anmälan, har sitt säte.
§ 9.
När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande af sparbankens
alla förbindelser, någon behållning uppstår, denna användas till befrämjande
af ny sparbanks uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas till vederbörande
landsting, men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltaga, till
stadsfullmäktige, derest ej Rongl. Maj:t finner godt att annorlunda, på hemställan
af sparbankens hufvudmän, härom förordna.
§ io.
Med sparbank afses i donna förordning icke sådan inrättning för penningars
mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning blifvit stiftar ne
eller deras rättsinnehafvare förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och
delegarnes ansvarighet för der insätta medel tillämpligt hvad om bankinrättning
i allmänhet enligt lag galler. Drifves rörelsen under benämning af sparbank, skola
dock de bär ofvan i §§ 1, 2, 4 och 6 glida bestämmelser i afseende å densamma
till efterrättelse .lända.
Och hemställde Hans Excellens att Rongl. Maj:t täcktes besluta nådig Proposition
till Riksdagen i öfverensstämmelse med detta förslag.
Uppå tillstyrkan af Statsrådets ofri ge ledamöter täcktes Hans Maj:t
Ronungen bifalla donna hemställan; i följd hvaraf nådig Proposition,
sådan den finnes detta protokoll bilagd, skulle till Riksdagen aflatas.
Ex protocollo
G. J. Björkman.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1871.